9789127118713

Page 1

”Att Freuds verk tillhör våra moderna klassiker låter sig svårligen bestridas. De tidstypiska dragen finns där förvisso … Men som tillkommer varje klassiker värd namnet rymmer texterna insikter av tidlös klarsynthet.” Jayne Svenungsson, Svenska dagbladet ”Inte nog med att Freud är en lysande författare som gödslar med tunga oneliners. Han tänker på ett väldigt spännande sätt också. Han ställer överraskande frågor …”

Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet

”Var Freud här ungefär fem hundra år före sin tid? … Freud uppmanar oss att tänka, inte så mycket på vad som bör göras men främst på vad det är vi egentligen gör.” Ervik Cejvan, Tidningen kulturen ISBN 978-91-27-11871-3

9 789127 118713

Samhalle o religion_oms.indd 1

Natur och Kultur

SAMHÄLLE OCH RELIGION

SAMHÄLLE OCH RELIGION

Under stor del av sitt liv ägnade sig Freud åt hur psykoanalysen kunde tillämpas på områden som sam­hällets uppkomst, religionernas plats i kul­ turen och människans sätt att fungera som samhällsvarelse. Han konsta­ terade att kulturprocessen tvingade människan till försakelser på ett sätt som gör att hon vantrivs i kulturen. Människan måste i sin utsatthet finna tröst hos en gudomlig makt, enligt Freud en nödvändig illusion. Ett annat ämne som upptog Freud under slutet av livet var Mosegestalt­ en och det judiska folkets utvandring från Egypten. Det är sannolikt att han som grundare av den psyko­ analytiska rörelsen starkt identifierade sig med ledargestalten Mose, instiftaren och förmedlaren av lagens tavlor med budorden.

freud SAMHÄLLE OCH RELIGION

FREUD

sigmund

FREUD

11-03-22 16.44.39


74605 Freud band 10 ORI.indd 6

08-04-14 15.18.38


Innehåll

Inledning av Lars Sjögren 9 Tvångshandlingar och religionsutövning 41 Den ”kulturella” sexualmoralen och vår tids neuroser 53 Totem och tabu 79 Tidsenligheter om krig och död 227 Förgänglighet 257 En svårighet för psykoanalysen 265 Masspsykologi och jaganalys 275 En illusion och dess framtid 345 Vi vantrivs i kulturen 397 Varför krig? 473 Mose och monoteismen 489 Noter 613 Bibliografier 673 Sakregister 697 Personregister 733

74605 Freud band 10 ORI.indd 7

08-04-14 15.18.38


74605 Freud band 10 ORI.indd 8

08-04-14 15.18.38


inledning av

Lars Sjögren*

Denna volym av Freuds samlade skrifter ägnas åt Freuds försök att i sitt tänkande använda sig av sina psykoanalytiska teorier för att forma visioner kring samhällets uppkomst och nödvändighet för den mänskliga kulturen. Faderdråp, hantering av skuldkänslan, bland annat i försoningsriter och målhämning av drifternas krav, utgör tankebyggnadens hörnstenar. Härvid spelar Freuds tankegångar kring överjagets utveckling och funktion en avgörande roll för samhällets uppkomst, vidmakthållande och kontinuitet. Det är kring dessa teman som Freuds skrifter om samhälle och reli­gion rör sig. Så ateist han var, såg han ständigt religionsutövningen som en omistlig del i sina teorier om samhället. Vi börjar därför vår diskussion med religionen.

Freud om religionen Sigmund Freud betraktade religionen som sin mäktigaste rival. ­Rival om vad? Om människosjälen, varken mer eller mindre. Ty Freuds föreställningar om den egna skapelsen, psykoanalysen, präg­ lades inte av billig ödmjukhet. Inte så att han ville skapa en ny religion. Han var helt enkelt emot religiositeten, liksom han var emot neurosen; människorna skulle botas från bådadera och han var en * När Lars Sjögren avled den 12 april 2007 var hans manus till denna inledning ofullbordat. Clarence Crafoord och Bengt Warren har av efterlämnade anteckningar och andra manusfragment sökt rekonstruera inlednings­ texten. För att i så ringa mån som möjligt redigera Sjögrens grundtexter, har enstaka upprepningar och till synes omotiverade luckor i framställningen inte kunnat undvikas.

74605 Freud band 10 ORI.indd 9

08-04-14 15.18.38


läkare och upplysningsman som fått den historiska uppgiften att ge ett avgörande bidrag till detta botande. Religionen hade genom årtusenden haft härskarplatsen när det gällt att formulera och ritualisera människans förhållande till det stora okända. Att ifrågasätta den positionen var en del av Freuds totala psykoanalytiska projekt. En rival skall visserligen elimineras, det ligger i begreppet, men en mäktig rival är samtidigt av brännande intresse. Freuds fascination inför religionen bars upp av denna dynamik; för att eliminera en rival måste man först göra sig bekant med honom, intill identi­ fikation!

Freuds två frågor samt en till Men Freud var inte bara den rivaliserande tänkaren. Han var också vetenskapsmannen som livet igenom ställde sig två bärande forsk­ ningsfrågor om religionen. Den ena: hur kan det komma sig att religionen alltid haft en sådan makt över människornas sinnen? Den andra: vilken kunskap om människans inre kan vi få när vi studerar religionen, när vi dekonstruerar de teologiska eller antropologiska diskurserna och för över den sålunda blottade kunskapskärnan till psykoanalytiskt språk? Dessa frågor och denna grundhållning gör Freuds religionsforskning intressant, oberoende av vad man har för personlig uppfattning om en viss religions anspråk på sannings­ värde. De två frågeställningar jag formulerat fungerar som strukturerande element i min framställning. Jag lägger till en tredje fråga: kan centrala begrepp i Freuds tänkande över religion och samhälle, som begreppet urhord, räddas undan naivt konkreta frågeställningar av typen: ”Har detta hänt?” Kan dessa begrepp, med deras hemvist i Freuds ursprungliga traumatänkande beredas en mera distinkt plats i en psykoanalytisk ”metasociologi” inom vilken man kan ställa frågor beträffande begreppens heuristiska värde? Frågor som: ”Tjänar detta begrepp vårt tänkande över omedvetna processer på kollektivets nivå?”

10

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 10

08-04-14 15.18.38


Religionen som forskningsföremål I Freuds räcka av forskningsföremål har religionen sin plats vid sidan av neurosen, drömmen, humorn och vardagslivets felhandlingar. Alla dessa fenomen ser Freud som psykiska genombrott för illu­ sioner, för begärets och ångestens makt över förnuftet, för den grund­läggande mänskliga önskefantasin att livet skall se ut på ett annat sätt än vad som bestäms av Ananke, den grekiska mytologins gestaltning av Nödvändigheten1. Att följa detta religionens illusionsspel är att få inblick i människans allmänna inre. Religionen var för Freud en kollektiv neuros, innehållande neurosens illu­soris­ka löfte om önskeuppfyllelse och bevarad kontakt med allsmäktigheten. Religionen erbjuder en unik möjlighet att följa detta bortträngningens och illusionernas spel i storslagen kollektiv gestaltning. Detta var ett lockande löfte för en forskare som kände sig begränsad av den kliniska praktikens individcentrering. Freud längtade efter att förstå den mänskliga samfällighetens omedvetna drivkrafter, att nå ut till de svindlande kollektiva perspektiv som öppnas av fornhistorisk forskning och religionsvetenskap. Han nöjde sig inte med den förståelse han kunde nå som ivrig läsare av böcker inom dessa fält. Han ville nå förståelse som självständig företrädare för den vetenskap han själv skapat, psykoanalysen.

Kristendom, judendom, vetenskap De djupaste rötterna till Freuds strävan att se och genomskåda illu­ sionen kan vi finna i en motsättning som präglar människans grundsituation. Människan har alltid stått inför sin längtan efter såväl rationell förklaring som religiös tolkning. Ur den dialektiken har traditioner formats, stundom i samklang med varandra, stundom i mer eller mindre våldsam brytning mellan tankeformer som förnyas, stelnar och bryts upp, inom kyrkor och andra sociala institutioner som värnar, först om framsteg och förr eller senare om det bestående, och som till slut värjer sig mot all förändring – tills kriserna tvingar dem att förnyas eller gå under. Organisationer utveckkristendom, judendom, vetenskap

74605 Freud band 10 ORI.indd 11

11

08-04-14 15.18.38


lar, liksom individuella organismer, ett spontant självförsvar mot allt som hotar den egna självdefinitionen. Politiska institutioner, som statsapparater, har mestadels sökt stärka sin makt över sinnen och kroppar med hjälp av religion eller kvasireligion. Romarriket utvecklade sitt grepp över medborgarna via mångguderi, kejsarkult och slutligen, i ett sista försök att härska, genom att höja kristen­ domen till statskult. Förgäves, imperiet bröt samman under sina inre motsättningar, monoteismen till trots. Freud formades och utvecklades under 1800-talets andra och 1900-talets första hälft i ett Wien där den andliga hegemonin fanns hos den romersk-katolska kyrkan med en obruten tradition från det romerska imperiet med dess anspråk på överhöghet. Han var tacksam och stolt över att räknas och räkna sig som jude, att tillhöra ett folk som försökte hålla sig utanför denna överhöghet. Av naturen trivdes han som kritisk dissident. Men judisk fromhet var för honom en illusionernas utväg liksom all annan tro. Däremot känner jag mig säker på att Freud tagit djupa intryck av den judiska traditionens ihärdiga utfrågande av de heliga texterna. Freud ifråga­ satte i grunden utsagorna från analysanden samtidigt som han var observant på vad dessa kunde meddela utanför den talandes vetskap. Det var inte Gud han sökte utan individens omedvetna diskurs. I de skrifter jag uppehåller mig vid lämnar han individen för att söka vetskap om kollektivets omedvetna tradering. I Västerlandet hade 1600-talet inneburit en kraftfull utveckling av vetenskaperna, vars rationalitet så ofta kom i konflikt med de religiösa lärorna. Konflikten levde inte bara inom kristendomen; filosofen Spinoza hade det nog så problematiskt med det judiska etablissemanget i Amsterdam. Trots de religiöst grundade invändningarna formades människosyn och världsåskådning allt mera i linje med den vetenskapliga utvecklingen. 1700-talets upplysning kulminerade i den franska revolutionen 1789 med dess antiklerikala kamp och strävan efter skapandet av en okonfessionell republik. Den segrande upplysningen kom snart att bygga en stundom ritualiserad förnuftsdyrkan som visar på kraften i de bestående religiösa behoven – Förnuftet upphöjdes till Gud! Var det så att upplysningsmannen Freud dyrkade Förnuftet? För12

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 12

08-04-14 15.18.38


visso hade han en stor tillit till det, en tillit som vi i dag kanske skulle kalla 1800-talsnaiv. Men något dyrkande var han över huvud taget inte lagd för. Han såg själva den akten eller det karaktärsdraget som ett uttryck för infantila resttillstånd, för barnets ursprungliga förhållningssätt till föräldrarna. Han såg all religion som ett uttryck för en irrationell fruktan för döden, för lustprincipens brist på tålamod inför det okända, detta okända som vetenskapen har att utforska i enlighet med realitetsprincipens dygder av vilka tålamodet är en av de främsta. Han trodde på det vetenskapliga förnuftet och de framsteg detta hade att erbjuda mänskligheten. Men att dyrka vetenskapen innebär en motsägelse i sig eftersom sann vetenskaplig hållning innefattar en ständig beredskap att ifrågasätta de egna forskningsresultaten, de egna utgångspunkterna och själva det språk som vetenskapen själv uttrycker sig på. Freud underminerar ständigt frestelsen – andras och måhända den egna – att upphöja den psykoanalytiska läran, metapsykologin, till orubbliga teser.

Två spår och en strävan När jag nu talar om Freuds förhållningssätt till religionen tänker jag följa de två spår jag redan skisserat. Det första: hans strävan att avslöja religionen som ett försök att undkomma vuxenlivets prövningar, ett förhållningssätt som har släktskap med neurosen. Det andra: Freuds arbete med att åstadkomma en vetenskaplig dialog mellan psykoanalysen å ena sidan, antropologin och religionsvetenskapen å den andra. Som i allt hans tänkande utgör den omed­ vetna oidipala konflikten kärnan i hans analys. Även kollektiva fenomen som religionen drivs djupast av den oidipala konflikten med dess omättliga begär, dess våldsfantasier och de med dessa förknippade skuldkänslorna, vilka i sin tur väcker längtan efter försoning eller straff. Jag kommer också att beröra en egen strävan: att hjälpa centrala begrepp som urhord och överjag till steget från att vara markörer för pseudohistoriska skeenden till att bli beteckningar för strukturer bortom det tillfälliga, att bli delar av en sociologisk gren av den freudska metapsykologin. 13

74605 Freud band 10 ORI.indd 13

08-04-14 15.18.38


Det första spåret. Religionen som en illusion att genomskåda. Freud har skrivit tre centrala texter om religionen: Totem och tabu, från 1912–1913, Mose och monoteismen från 1938–1939 samt En illusion och dess framtid från 1927. Den sistnämnda är hans mest utarbetade försök att reducera religionen till ett infantilt restfenomen. Den texten betraktade han själv som lättviktig, pamflettartad. Jag håller inte helt med även om jag förstår vad han menar. Jag inleder med den. Den får samtidigt minst av min egen tanke­möda. I En illusion och dess framtid mobiliserar Freud psykoanalysens alla redskap för att förenkla religionen till ett system av önskefantasier där den i världen utsatta människan projicerar sin längtan efter en ursprunglig omnipotent fadersfigur på guden. Gestalten Gud som skapas av denna projektiva process får ytterligare laddning från fantasierna om den egna omnipotensen. Omnipotensfantasier föds vi med som nödvändiga överlevnadsinstrument. Som barn tvingas vi snart uthärda att tillfredsställelsen inte längre infinner sig bara därför att vi hett åstundar den, att moderskroppen är underkastad den yttre realitetens lagar: tiden, rummet, den mänskliga svagheten, naturens obönhörliga processer. Man må icke tänka sig Anankegestalten med madonnebröst! Hennes tecken är spikar och kedjor. En av de Nödvändigheter hon ställer oss inför är upp­ givandet av det oidipala begäret. Det är förenat med smärta att uppge fantasierna om att kunna styra tillfredsställelsen enligt principen ”Allt genast!” Smärtan mildras genom att förmågan att skänka tillfredsställelse överlämnas till, projiceras på, en instans som kallas Gud och som är höjd just över tid, rum och svaghet. Vinsten är smärtlindring. Priset är en bestående själslig infantilism. Religionen bejakar att vi är ”Guds barn”. Freud finner inte något försonande i detta. ”Massorna”, som Freud – framför allt i Masspsykologi och jag­ analys – beskriver som lättjefulla och drivna av sina lidelser, behöver den allsmäktige guden för att inte tyngas ned av den mänskliga mognadsprocessens bördor. Freuds tankar om ”massorna” präglas 14

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 14

08-04-14 15.18.39


av det elitistiska draget i hans människosyn. Det är ett drag som sällan framhävs av samtida och senare Freudgranskare. Elitismen finns hos Freud mestadels behagligt skymd av den liberala tolerans som också präglade honom. Dock talade han inte ogärna om ”värde­ fulla” individer och stundom om ”värdelösa”. Hans naturliga avsmak inför självförhävelse hindrade honom från att öppet placera sig själv bland de ”värdefulla”. Logiskt hamnar han där genom sin strävan efter illusionsbefriad forskning och genom sin personliga beredskap att avstå från att odla och projicera den egna infantila allmaktsinstansen. Märkligt nog kan man med hans upphöjdhet över de akuta passionerna se honom som en i ledet av inte bara stora vetenskapsmän utan också av upphöjda gestalter inom reli­ gionerna. Analysen av och strävan efter distanserande från ”infantila” begär är ett tema hos gestalter som de judiska profeterna, eller som Kristus och Mohammed. Buddha går längst genom att även avstå från den ingripande fadersinstansen och genom en radikal kritik av begäret som drivkraft. Jag ser det som följdriktigt att Freud mot slutet av sitt liv helt bejakade sin identifikation med Mose genom att ägna honom den skrift, Mose och monoteismen, jag skall gå in på senare. Lagtavlorna och metapsykologin ställer båda sina krav på insikt genom avstående från omedelbar lusttillfredsställelse. Att religionen även skulle vara ett arbete för att höja sig över lustprincipens tyranni är en synpunkt jag utvecklar nu och utifrån stundens infall: Man finner tanken antydd i den tidiga uppsatsen ”Tvångshandlingar och religionsutövning”, detta band s. 41, men inte alls i En illusion och dess framtid. Där nöjer sig Freud med att ge ett psykoanalytiskt bidrag till tesen om religionen som ett opium för folket. I sin skepsis mot ”massorna” och deras av lidelser omtöcknade existens vill han på sin höjd tilldela religionen en uppgift att vara kulturens vakthund; en uppgift som han för övrigt anser att gudsfruktan och dess institutioner har misslyckats med. Opium stillar smärta i såväl kropp som själ. Man bygger emellertid inte bestående kulturella institutioner under opiumrus! Psykoanalysen är för Freud en vetenskap, inte en tro. Över förnuftet finns ingen instans. Men det förnuft som inte har en kritisk det första spåret. religionen som en illusion …

74605 Freud band 10 ORI.indd 15

15

08-04-14 15.18.39


blick även på sig självt är inte ett sant förnuft, det riskerar att bli en förklädd religion. All teori är ett provisorium och det omedvetnas värld är för rik för att någonsin kunna fångas i slutgiltiga formuleringar. Det hindrade inte Freud från att vara offensiv i försvaret av till exempel libidoteorin eller av den oidipala konfliktens allmängiltighet, när dessa teorier angreps utifrån fundament som han uppfattade som sentimentala, eventuellt som religiösa. Metapsykologin skulle på sikt ersätta metafysiken men den skulle göra det i kraft av sin yttersta empiriska grund, utifrån den växande kunskap om det omedvetnas uppenbarelseformer som genereras i den psykoanalytiska överföringssituationen och förmedlas genom rapporter från denna. Så långt ”pamfletten” En illusion och dess framtid och dess ­bundenhet vid det första spåret vi har att följa; Freuds strävan att avslöja religionens drivkraft så som han vill avslöja neurosens drivkraft. Olikheterna kan vara påfallande men för Freud är källan till neuros och religion densamma: en systematisk tendens att låta det imaginära ersätta realiteten, den alltid krävande, ofta smärt­ samma.

Det andra spåret. De religiösa manifestationerna som kunskapskälla för psykoanalysen. Freud har skrivit två centrala verk inom fältet för vad jag här kallar det andra spåret. När han följer detta är hans strävan att vidga förståelsen av människans omedvetna via berikande insikter i religionens värld. De religiösa föreställningarna blir ett fält för utforskning, likt drömmarna. Det första av dessa verk är Totem och tabu publicerat 1912–1913. Det andra är Mose och monoteismen, hans sista stora arbete, avslutat kort före hans död i London 1939. I Totem och tabu hämtar Freud material från ett inträngande studium i dåtidens brittiska antropologiska litteratur. Kritiker har framhållit att han valt ut de verk som stödjer hans egna teser. I varje fall har han inte valt några aparta utkantsforskare. James G. Frazer vars monumentala 12-bandsverk The Golden Bough, 16

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 16

08-04-14 15.18.39


Den gyllene grenen, även i dag utgör en fascinerande läsning för var och en, hörde till eliten inom den dåtida antropologiska forskningen liksom William Robertson Smith och Andrew Lang. Freud stödjer sig på deras forskning beträffande offerriter, monoteismens uppkomst och framför allt beträffande totemismen, människo­ stammars rituella förhållande till en utvald djurart. Totemismen är relaterad till olika tabusystem, rituella undvikanden vid kontakt med avlidna, vid det heliga. Det viktigaste tabut utgörs av det kulturellt varierande men i sin grund generella incesttabut. Freud sammanförde tankarna om totemsystemet med Darwins tes att männi­ skorna ursprungligen varit organiserade i urhorder styrda av en tyrannisk fader. Darwins antagande, som grundar sig på hans iakttagelser från djurvärlden, är det kanske mest ifrågasatta av Freuds inlån och det som mest har bidragit till den kraftfulla kritik som mötte Totem och tabu. Bokens tre första delar utgör en genomgång av de ovannämnda antropologernas och flera andra forskares verk. I den fjärde delen, ”Totemismens återkomst i barndomen”, utvecklar Freud sina teser utifrån mötet mellan sina läsfrukter och den egna teorin och praktiken. De tre första delarna betraktade han som det träligaste han producerat medan den fjärde delen intill hans död kom att ligga hans hjärta nära. Dessa Freuds egna bedömningar framstår som begripliga även för den välvillige läsaren. Jag formar dem härmed till en konkret läsanvisning. Ämnar du läsa Totem och tabu gå ­direkt till del iv! Lägg till de inledande avsnitten bara om du är mycket ambitiös! Totemdjuret har för stammedlemmarna funktionen av en primitiv gudom. Det är omgivet av tabun; bland annat får det inte dödas annat än via ett sakramentalt offer åtföljt av en fest då medlemmarna äter dess kött och dricker dess blod. I religionernas utveckling kan man följa förvandlingen av denna grundläggande rit. I den kristna nattvarden får deltagarna veta att de äter Kristi kropp och dricker Kristi blod.

det andra spåret. de religiösa manifestationerna …

74605 Freud band 10 ORI.indd 17

17

08-04-14 15.18.39


Oidipal konflikt, skuld och försoning De flesta religioner förknippar sina riter med skuld och försoning. Dit är det Freud riktar sin uppmärksamhet när han drar paralleller mellan individuella psykologiska skeenden och religiösa riter. Sin djupaste teoretiska förankring har han i oidipuskomplexet. I dag föredrar vi oftast att tala om den oidipala konflikten, kanske därför att ordet komplex klingar alltför statiskt och namnet Oidipus alltför manscentrerat. Psykoanalysens strävanden efter Freuds tid har bland annat gått ut på att lätta från den manscentrering som var ett av Freuds, och dåtidens, kännemärken. Den kommer att göra sig påmind i de följande resonemangen. I dag har begreppet oidipalkonflikt öppnats till att peka på en bestående intrapsykisk struktur med former som triangulering – rivalitet – eliminering – skuld – försoning. Freud utgår från den darwinska berättelsen om en mänsklig urhord styrd av en tyrannisk urfader som förbehåller sig både våldsrätt, sexuellt monopol och någon form av primitiv tillbedjan. Sönerna revolterar mot denna tingens ordning, dräper fadern, förtär hans kropp och upprättar ett brödraförbund som grundar sig på två tabun. Tabu mot dråp inom gruppen. Man skall inte drabbas av faderns öde. Tabu mot sexuella förbindelser med närstående, ett incesttabu utvidgat till att omfatta stammen. Dess uppgift är att hämma den mordiska rivalitet som ett endogamt partnerval kan medföra. Incesttabut blir det sociala kontraktets grundsten, förutsättningen för individens lösgörande från familjen/stammen. Men även religionen springer ur det ursprungliga dådet, dråpet på ur­ fadern. Man dräper inte utan skuld. Skulden mot den dräpte måste sonas, behovet av en skyddande fadersgestalt måste få sitt. Man strävar efter att institutionalisera den nära gemenskapen med denna gestalt och mellan gruppmedlemmarna. Det totemistiska systemet erbjuder en lösning och blir en integrerande kraft vid samhällsbildningen. Stammens totemdjur åtnjuter en dyrkan som tar sig olika uttryck. Det innefattas av ett förbud mot dråp och behandlas således som ett slags hedersmänniska. Vid återkommande tillfällen offras totem­ 18

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 18

08-04-14 15.18.39


djuret rituellt. Offerhandlingen kulminerar i en gemenskapsmåltid, en kommunion, då köttet förtärs och medlemmarna får del av det dödade djurets kraft. Denna akt ritualiserar dråpet på urfadern och via introjektion uppnås försoningen med denne. Så återförs han, pacificerad, till stammen.

Urhordsberättelsen som tillfällig konstruktion i Freuds teoriarbete Freud fick således utstå mycken kritik från antropologer och reli­ gionsvetare för sin berättelse om urhord och totemism. Man har framhävt att totemism, liksom den rituella kannibalismen ingalunda är generella fenomen i folkens förflutna eller nuvarande liv; idén om en urhord går inte att belägga och vilar på mycket lösa grunder. Freud själv kunde inte rimligtvis ta strid i själva grundfrågan – den låg utanför hans kompetens. Någon gång anmärkte han att hela den här berättelsen var något han kom på en regnig söndagseftermiddag. Med detta skämt tror jag att han framhåller berättelsens karaktär av dagdröm, fantasi, av nyskapad myt. Jag föredrar att kalla den för en tillfällig konstruktion formulerad av Freud för att koncentrera och befordra vissa tankar om kollektivet och det omedvetna. Relationen mellan berättelsen i Totem och tabu och de tankar Freud söker formulera har släktskap med relationen mellan drömmens manifesta form och latenta innehåll. Den manifesta formen är inte sanningen men den bär på nyckeln till en sanning. Accepterar vi benämningen ovan faller Freuds berättelse under samma rekommendationer som han vid flera tillfällen ger beträffan­ de den egna metapsykologin, hans överordnade teori; begreppen skall kunna förvandlas när empirin så kräver. Empirin är ytterst grundad i den kliniska psykoanalytiska iakttagelse som utgjorde Freuds dagliga fasta mark. Denna empiri är inte närvarande i arbetet på att förstå fornhistorien. Den ligger helt enkelt inte på soffan, den har ingen utforskningsbar överföringsrelation till analytikern Freud. Den kliniska teorin kan däremot ha en sorts gudmorsfunktion i förhållande till en kommande teori om kollektivet. Konstruk19

74605 Freud band 10 ORI.indd 19

08-04-14 15.18.39


tioner som urhord och kollektivt dråp på fadern kan man se som tankeredskap, ditlånade till att göra tjänst tills vidare. Konstruktionernas uppgift är att fungera som stegpinnar i ett psykoanalytiskt bygge med strävan att nå från objektet individen till objektet grup­ pen, från fokus på intrapsykiskt liv till fokus på kollektiva religiösa och sociala föreställningar. Wittgenstein har ett råd beträffande bruket av hans egna teorier: släng stegpinnarna nedanför dig allt­ eftersom du klättrar uppåt! Det rådet är svårt att följa om man har anlag för svindel!

Oidipalkonflikten som grundstruktur Vart kan man nå via dessa Freuds konstruktioner? Vi inbjuds att följa en linje dragen från den individuella skuldkänslan grundad på omedvetna fantasier om faderdråpet via försoningslängtan och fram till en granskning av det sociala kontraktets och den religiösa föreställningsvärldens uppkomst. Konstruktionernas uppgift är att trans­ portera tankar till det sociala sammanhanget från psykoanalytiska iakttagelser av individens på skuldkänslor grundade förhållningssätt till fadersfiguren. Den oidipala triangeln är kärnan i skeendet dråp/ försoning. Triangeln vars formel kan skrivas: ”Jag åtrår detta andra men ett tredje står i vägen och jag vill undanröja detta tredje.” Åtrån väcker fruktan för repressalier. På ett högre stadium av ­integration, individuell och social, tar sig denna persekutoriska fruktan uttryck i skuldkänslor. Skulden öppnar för möjligheten till försoning och därmed till befästandet av en ny gemenskap som ersättning för den som dådet brutit sönder. I denna nya gemenskap ingår introjektiva riter, som har till uppgift att återinrätta fadersfunktionen. Till denna högre makt, det må vara fadern eller guden, har människan nödvändigtvis ett ambivalent förhållande. Ambivalensen lever i oss bland annat därför att vi till denna makt överlämnat den omnipotens vi själva fått så att säga i arv med lustprincipen men måst uppge när vi följt förnuftets och realitetsprincipens bud. På primitivaste nivå saknar vi bittert vår omnipotens och vi avundas den maktinstans till vilken vi avstått den. 20

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 20

08-04-14 15.18.39


Sådana är grundtankarna i Freuds Totem och tabu som skrevs 1912–1913, kort före det första världskriget, den första stora inom­ europeiska massakern i modern tid. Balkankrigen erbjöd tillräckligt mycken nyckfull eller beräknande grymhet som så att säga sugits upp i efterhand av det första världskrigets monotont utdragna excesser. Dessa satte sina spår när Freud formulerade en specifik dödsdrift i Bortom lustprincipen. (S.Skr. ix). Inga tecken tyder där­ emot på att Freud delade vissa samtida intellektuellas känslighet inför Europas brutala utplundring av kolonierna. I Totem och tabu finns mycket tal om ”vildar” och ”primitiva” och en tilltro till utvecklingsstadiernas gång och kulturens välsignelser. Detta var den koloniala samtidens allmänna språkbruk, och kraften i detta språkbruk torde ha bidragit till en viss tondövhet hos Freud. Tiden hyllade Stanley, en brutal äventyrare och exploatör; man lyssnade inte gärna till chockade ögonvittnen som Joseph Conrads Marlow i Mörkrets hjärta. Men Totem och tabu är ingen pamflett, varken för eller emot något, den är heller inget konstverk. Freud vill psykoanalytiskt kartlägga hur övervåld, eller upplevelsen av att vara utsatt för övervåld, väcker revoltens motvåld som i sin tur leder till ett försök att etablera en ordning grundad på tabu mot dråp och incest. Revolten mot fadersfiguren väcker skuld och ensamhet och religionen byggs upp för att möjliggöra försoning och ny gemenskap mellan bröderna och med den dräpte fadern via en gudomliggjord närvaro, uttryckt i offer och kommunion. Freuds diskurs kan mycket väl brukas som bidrag till insikten om det koloniala traumat och dess pågående verkningar. Alla dessa tankar bildar tyngdpunkter också i Vi vantrivs i kulturen, detta band s. 397.

Mose. Död, försoning och uppståndelse I Mose och monoteismen, avslutad under exilen i London, nära hans död och nära nästa världskrig, gör Freud liksom i Totem och tabu ett subjektivt bruk av historiska, eller pseudohistoriska, data. Med subjektiv menar jag att han väljer, eller konstruerar, data för att stödja vissa psykoanalytiska teser som ställts upp och använts 21

74605 Freud band 10 ORI.indd 21

08-04-14 15.18.40


inom den kliniska ramen men som Freud nu vill utpröva på förståelsen av kollektivet och dess historia. Jag menar att man här liksom vid läsningen av Totem och tabu bör se hans konstruktioner som tillfälliga begreppsbryggor och pröva om de duger att gå på. Tyvärr har denna användning inte blivit denna boks öde. Mose och monoteismen kom att utsättas för samma typ av kritik som Totem och tabu på sin tid. Kritikerna bland historiker och reli­gions­ vetare stannade vid det stödmaterial Freud använde och fann med rätta luckor, skevheter och hisnande självsvåld. Psykoanaly­tikerna besvärades oftast över hans milsvida kliv bort från den kliniska empiriska basen. Det fanns judar som blev uppbragda över att en del av Freuds konstruktion omfattar en illa belagd hypotes om att deras portalgestalt och religionsgrundare, Mose, inte skulle ha varit jude utan en egyptisk ädling, förkämpe för Echnatons monoteism. Bokens öde underlättades inte av att den publicerades när Nazityskland var i färd med att trappa upp sin expansionspolitik och sina förföljelser av judarna. Enligt Freud väljer Mose ut en av egyptierna förslavad semitisk stam till att bli bärare av den monoteistiska reform som hans egen mästare, farao Echnaton, sökt genomföra bland ett yrvaket och motsträvigt egyptiskt prästerskap. Monoteismen innebar ett stort kulturellt framsteg, ett avstående från magiska manipulationer och gudsföreställningar grundade på mänskliga eller djurliknande bilder. Men det är inte enkelt att avstå från de psykologiska lättnader man får av sina fantiserade magiska krafter. Individen ställs inför en omutlig, fjärran Gud, som hävdar sig som den Ende, som ogärna delar med sig av den efterlängtade infantila omnipotensen och som ställer omutliga krav, giltiga för alla utan undantag. Israeliterna följer sin ledare ut ur fångenskapen men de revolterar mot de hårda psykologiska kraven. Revolten kulminerar i ett dråp på denne Mose, som förmedlat kraven mest påtagligt i form av inskriptionen på Lagens tavlor. Freud ger här en variant på det urfaderdråp han mytologiserat i Totem och tabu. Det finns likheter, men skillnaden är intressant. Urhordens fader har blott en lag, det egna begäret. Moses lag där­ emot begränsar spelrummet för allas begär. Den har universell 22

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 22

08-04-14 15.18.40


kraft, den gäller även själva ledargestalten. Därmed skiljer sig de båda dåden radikalt. Dråpet på urfadern syftar till att upprätta ett socialt kontrakt med incesttabut som centralpunkt. Dråpet på Mose river upp de bud som den ende guden ålagt. I en kollektiv akt av bortträngning går Israels barn vidare på sin vandring. Men även på kollektiv nivå kräver det bortträngda rätten till återkomst. Denna manifesterar sig cirka hundra år senare då israeliterna förenar sig med en annan semitisk stam som dyrkar en hetsig vulkangud, Jahve. Prästledaren för denna stam heter även han Mose! De båda Mosegestalterna smälter samman i israeliternas medvetande. Även på kollektiv nivå arbetar det omedvetna ut­ ifrån sina grundläggande former, av vilka förtätningen är en av de kraftfullaste. Genom ett månghundraårigt kulturellt arbete tar den ursprunglige Moseguden gradvis och inifrån herraväldet över den primitive vulkanguden, och den judiska lagen vinner kraft. Stam­ guden kultiveras, förfinas, blir till den universelle Ende. Därmed, kunde man tänka sig, har försoningen med den ursprung­ lige Mose redan ägt rum. Men Freud ser att den bortträngda skulden kräver ännu ett det bortträngdas återkomst, den som gestaltas av Kristus och Paulus. Den senare sprider målmedvetet en lära som medvetandegör skulden efter dråpet på guden och därtill erbjuder försoning genom nattvardshandlingen. På denna punkt, anser Freud, innebär kristendomen ett psykologiskt framsteg gentemot judendomen – skulden för fadersdråpet blir medvetandegjord. Men framsteget varar inte länge. Kristendomen blir spelplats för en annan del av det bortträngdas återkomst, när den mjukar upp den strikta monoteismen via treenigheten och via helgondyrkan. De kristna får betala för denna återgång genom en förlust när det gäller den kritiska skepsis som Freud såg som en ovärderlig del av det judiska arvet. Judarna å sin sida får betala för sitt bortträngande av urdråpet genom skuldkänslor och den kristna omvärldens skuld­ beläggande. Jag återkommer till dessa processer längre fram i en diskussion om överjagets utveckling.

mose. död, försoning och uppståndelse

74605 Freud band 10 ORI.indd 23

23

08-04-14 15.18.40


Att läsa mellan raderna och att läsa i marginalen Att läsa Freuds bok om Mose innebär ett mångdubbelt arbete; man måste kritiskt distansera sig från serien av obevisade och obevis­ bara historiska hypoteser och därefter återanvända dem, ungefär som vid drömtolkning, för att försöka förstå vad Freud vill ha sagt. Vid drömtolkning måste man både ta in och distansera sig från det manifesta dröminnehållet för att nå det latenta. Jag ser i detta ett paradigm som är användbart för ett psykoanalytiskt erövrande av Mose och monoteismen. Den biografiskt och idéhistoriskt intresserade kan inte undgå att göra ett annat slags arbete, stimulerande men egentligen marginellt. Läsningen av Mose och monoteismen väcker diverse egna hypo­ teser om Freuds relation till psykoanalysen som rörelse, till C.G. Jung som svikare men också som en gengångare vars tankar om kollektivt omedvetna processer spökar hos Freud på ålderns höst. Läsningen aktiverar tankar om Freuds identifikation med Mose och med farao Echnaton som gestalter vilka båda pekar ut en strävsam men sannare väg bort från omedelbara infantila begärstillfredsställelser hän mot en monoteism som Freud uppfattar som ett avgörande steg från en världsuppfattning präglad av animismens och stamgudskultens önskeprojektioner. Echnaton fick betala sitt pris som kulturhero när det egyptiska prästerskapet rev upp hans verk. Mose i sin tur blir i Freuds egensinniga version av den bibliska historien ihjälslagen för att åter uppträda och beredas plats i folkets föreställningsvärld efter en lång vistelse som bortträngd i det omedvetna. Freud anser uppenbarligen att omvälvande tankegångar behöver en passage av bortträngning och återkomst efter uppladdning och nyformulering i det omedvetna. Tänkte sig den Freud som identifierar sig med Mose att han själv, i någon mening, måste dräpas för att hans verk psykoanalysen skulle nå sin fulla verkan? Eller att även en dräpt lära kan återkomma och då dess­utom vara förstärkt och mera övertygande? I Mose och monoteismen öppnar Freud perspektivet mot det kollektiva (upp)brottet som (stor)dåd. Han berättar om det kollektiva bortträngandet av den skuld som brottet genererar och därmed av 24

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 24

08-04-14 15.18.40


de gestalter dådet drabbat. Han berättar om det bortträngdas återkomst i historien, en återkomst som uttrycks inom religionen. Denna återkomst kan öppna ett kollektiv mot sin historia. Den kan också dra in ett kollektiv i en fatal regression, som när Stalin eller Hitler tar plats i utrymmet efter en fördriven eller dräpt kejsare och en mordisk dynamik drar igång den persekutoriska ångest som till slut helt tar över. Mose och monoteismen handlar om kraften i det bortträngdas återkomst på kollektiv nivå och Freud har valt religionen som det mäktigaste och mest förtätade uttrycket för kollektivets erfaren­heter och illusioner, dess försök att både förstå verkligheten och att undfly den. Liksom i Totem och tabu har Freud valt att bygga en myt som skall utgöra en första brygga mellan å ena sidan psykoanalysens första och centrala forskningsobjekt, individens omedvetna, och å den andra de kollektiva processer som Freud längtar efter att klarlägga. Mytbygge är inget att skämmas över; myter är den historiska utgångspunkten för allt vårt systematiska vetande om natur, samhälle och psykologi. Kanske tog man dem en gång bokstavligt, men deras effekt på mänsklig insikt har säkert alltid varit mångbottnad, annars skulle de goda myterna inte fortsätta att väcka nya tankar. Det som gäller folkens gamla myter gäller också Freuds myter om urhord, urfader, urdråp, skuld och försoning. På den naiva frågan: ”Har detta hänt?” kan man svara: ”Nej, det händer nu!”

Om överjaget och synen på samhället Freuds skrifter om samhällets grundvalar vilar också på hans teorier om överjaget och dess funktioner inom människan och hennes relationer i kollektivet. Teori och praktik skall ju ha rimliga samband men är som vi vet inte identiska. I alla kunskapssammanhang står de dock i ett intrikat förhållande till varandra. Teorin skall fungera som ledstjärna men omfattar alltid förenklingar. Termen överjag kan lättast förstås i dess relationer till jaget. Begrunda ordet över-jag. Tittar vi närmare på ordet ser vi att det talar om jaget och att det vill beteckna en instans som i något avseende 25

74605 Freud band 10 ORI.indd 25

08-04-14 15.18.40


är överordnad jaget. Det betecknar snarare en maktmässig överordning och inte att överjaget i grunden skulle vara en mera sublim, förfinad, transformering av jaget. Tvärtom understryker både Freud och hans efterföljare Melanie Klein att överjaget regelmässigt innehåller primitiva, ja grymma, funktioner som kan bli till förfång för vår utveckling mot kärlek och mognad. Men låt oss börja med jaget. Jaget är den psykoanalytiska teorins beteckning på de funktioner hos oss som strävar efter att uppfatta våra inre och yttre verkligheter och att balansera dem mot varandra till en fungerande helhet. Det rör sig om en ständigt pågående strävan, jaget kanske är mera process än struktur. Förenklat – när balansen lyckas känner vi oss lyckliga – jag vet hur dubiöst detta ord är och hoppas läsarna förstår mig välvilligt! Vår kropp med dess drifter utgör en av dessa realiteter som jaget har att ta hänsyn till; omvärlden med dess erbjudanden och krav, öppningar mot tillfredsställelse och begränsningar av möjligheter finns där med sin realitet. Överjaget kommer, som vi skall se, att framhäva ytterligare en realitet, en inre kraft av bud, förbud, uppmuntran och straff, en kraft med rötter i varseblivningen av yttervärlden men samtidigt produkten av en högst personlig tolkning av denna. Jaget är från livets början ett centrum för konflikt och för längtan efter frid. Med detta är vi alla bekanta, ty i våra liv har vi alla att lita till våra jag. Dagligen möter vi dess framsteg och tillkorta­ kommanden. Att vi ofta har skäl att känna tilliten till jaget svikta har bland annat att göra med att detta, som skall säkra vår frid, till större delen vilar på omedveten grund. Därmed är det utsatt för skeenden utanför vår kontroll, mycket på grund av det omedvetnas konservatism, dess envisa fasthållande vid gamla förhållningssätt, som kanske en gång var tjänliga men inte längre ens är begripliga. Överjaget är ännu fastare än jaget rotat i det omedvetna med dess konservatism. Man kan få lust att säga till överjaget: ”Sluta, mamma, jag är inget barn längre!” Svar (ofta): ”Det är du visst det. Du är och förblir mitt barn!” Följer vi Freuds kronologi för överjagets uppkomst skulle jaget då kunna svara det man inte med rätta kan svara sin mamma: ”Du har fel! Jag (Jaget) fanns före dig!” Men även jaget dras med en besvärande konservatism. Det över26

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 26

08-04-14 15.18.40


ger inte gärna de omedvetna försvar det byggt upp gentemot anstormningen från driftliv, yttervärld och överjag, inte ens när dessa försvar allvarligt förvrider verklighetsuppfattningen. För att inte tala om detet, där drifterna huserar. I detta hus kan det kännas som om tiden står stilla mitt i all oro, som om drifterna aldrig uppger sina ursprungliga objektval, sina ursprungliga föremål för begär och fruktan. Parallellt med sin verklighetsprövning har våra jag byggt upp fobiska, tvångsmässiga och paranoida nätverk som skall skydda oss mot den ångest verkligheten kan väcka och de förvränger denna. Samtidigt är det så att de förfinade formerna av dessa nätverk tjänar fantasi, forskning och ett samhälles kulturuppbyggnad. De grova formerna gör oss däremot ensamma och miserabla. Jagets uppgift var för Freud att utföra ett oavlåtligt psykiskt arbete – skall jag just nu välja ett ord för att förmedla kärnan i Freuds tänkande får det bli, inte det omedvetna eller sexualiteten, utan just Arbeit – arbete. Genom ett oavlåtligt inre arbete ställer vi mot varandra och bedömer yttervärld mot innervärld, kärlek mot för­ störelse, sann förståelse mot neurotisk förvrängning. ”Lieben und arbeiten”, svarade Freud en gång när han tillfrågades om livets mening – älska och arbeta. Man tänker sig då gärna att han syftade på arbete i yttre social mening, eftersom han själv var en svåröverträffad arbetsmyra. Men här vill jag framhålla den innebörden jag nu tar fram: När jagets inre arbete skapar balans mellan de stridande krafterna, då ger vi utrymme åt kärleken, kärleken till oss själva och till nästan. Den yttersta friden kunde Freud inte föreställa sig som annat än det tillstånd som inträder när dödsdriften slutgiltigt fullgjort sitt uppdrag i våra liv. Dödsdriften var i hans tänkande den från begynnelsen aktiva antagonisten till Eros, libidon, den drift ur vilken bland annat sexualiteten flödar. Slutlig frid – inte för att han trodde på något hinsides utan just därför att han inte gjorde det.

Överjaget etableras ur den oidipala konflikten Jag har nu antytt att överjaget är en av de krafter som stör jagets inre arbete i riktning mot balans. Det är långtifrån hela sanningen. 27

74605 Freud band 10 ORI.indd 27

08-04-14 15.18.40


Ett motiv – när jag här säger motiv så tänker jag på naturens krafter och inte på individens överväganden – ett motiv till att överjaget etableras är att detta skall bidra till ökad autonomi åt barnets jag i dess konfrontation med driftliv, vuxenvärld och tillvarons fyrkantigheter. Dess uppgift är att upprätta och upprätthålla vad vi kan kalla normer för jaget. Hur kan då överjaget också bli till en störningskälla, likt drifterna, liksom yttervärlden? Yttervärlden ger oss generösa erbjudanden men är också förknippad med vad grekerna kallade Ananke, Nödvändigheten. De hade upphöjt den till gudafunktion, vilket Freud gillade – i all sin deklarerade gudlöshet. Överjaget står även för Nödvändigheten och är därmed störande för det ursprungliga jaget, inriktat som detta är på egen-tillfredsställelse. Men bakom störningen från överjaget finns mera än dess allians med Nödvändigheten, bland annat dess uppkomst i barnets försök att lösa den oidipala konflikten. Begreppet den oidipala konflikten står för en triangulär grund­ situation där barnet åtrår något och något annat ställer sig i dess väg, hindrar det, rivaliserar, konkurrerar ut barnet. I Freuds ursprungliga modell består triangeln av gossebarnet – modern – fadern, en triangel som laddas av begär och fruktan. Sedan den modellen presenterades i förra seklets början, har perspektivet vidgats. Den ursprungligaste triangeln, som jag återkommer till via Melanie Klein, kan vi i dag se som spädbarnets obönhörligen inträdande varseblivning av att mamma har sin uppmärksamhet riktad åt annat håll, inåt eller utåt, mot sina egna behov om inte annat. För barnet är det en mångårig process att börja tolerera och framgångsrikt bearbeta den förtvivlan och det raseri som väcks av att föräldrarna är upptagna av annat – varandra, yrke, intressen, sjukdom, trötthet, behovet att gå på toaletten eller helt enkelt att även föräldern vänder sig inåt mot sin inre värld! Vi vet också hur vår tolerans kan sjunka i känslomässigt laddade relationer när Den Viktigaste har sin uppmärksamhet riktad åt annat håll. Jag tänker på normal svartsjuka i kärleksrelationer, för att inte tala om patologisk svartsjuka när sådan förekommer. Freud beskrev den oidipala triangelkonflikten som en grundläggande strukturering av det mänskliga psyket. Hans grundläggande 28

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 28

08-04-14 15.18.41


beskrivningar kommer vi dock inte ifrån, även om vi återkommande måste dels korrigera hans inbyggda missvisning, dels vidga hans begrepp utifrån vår ackumulerande kunskap. När det gäller den oidipala konflikten innebär ett vidgande att röra sig från den specifika pojke/mor/far-triangeln till det sålunda abstraherade och tidigare omtalade: ”Jag åtrår detta andra men ett tredje står i vägen och jag vill undanröja detta tredje!” Därifrån kan vi röra oss från den abstraherade formeln och åter till det specifika, men nu till ett rikare spektrum av specificiteter i allas våra enskilda liv med dess varierande trianguleringar, laddade med begär och fruktan.

Barnet internaliserar bilden av föräldrarna Jag har uppehållit mig vid den oidipala konflikten, ty enligt Freud är det ur denna överjaget springer. Kortfattat kan man uttrycka det så: barnet (ursprungligen alltså pojken) uppfattar den begränsning som drabbar dess gränslösa begär till modern. Begränsningen uppfattas som förbud och på barnets vis ett generellt förbud. I en långdragen process avstår det från tillfredsställelsen av vissa begär, förvandlar laddningen av föräldrarna som yttre objekt till en identi­ fikation med föräldrarna. Barnet internaliserar föräldrarna, eller snarare – sina föreställningar om föräldrarna. Denna internalisering har många aspekter. Bland annat blir de inre föräldrabilderna bärare av förbud och av de hot som förknippas med förbuden. Därmed har barnet börjat etablera den inre funktion som Freud, och vi med honom, kallar överjaget. Med sitt fokus på pojkens drama framhäver Freud kastrationsångesten som en avgörande drivkraft bakom denna internaliseringsprocess. Som om barnet fungerade enligt ett mönster som sade: bäst att själv reglera mina begär för att undgå repressalier och vinna kärlek. Kanske bäst att avstå helt tills vidare. Det är som ett sådant avstående vi inom psykoanalysen försöker förstå den latenstid som följer förskoletidens oidipala höjdpunkt. I dag vet vi så mycket mer än Freud om den lilla flickans inre värld och förstår att hon drivs av än mera omfattande fantasier om kroppen som hotad av defekter. Fallosen är förvisso en bärare av 29

74605 Freud band 10 ORI.indd 29

08-04-14 15.18.41


begärets symbolik – men så är ju hela kroppen! Och kroppen, den verkliga och den fantiserade, blir till en matris för vår själ och dess föreställningsvärld, den medvetna liksom den omedvetna.

Överstränghet som barnets egen skapelse Detta skeende, överjagets uppkomst genom internaliseringen av föräldrabilderna, ser Freud som den avgörande process som gör oss till samhällsvarelser, till kulturbärare. Men som man förstår rör det sig om ett problematiskt skeende, potentiellt blodigt och till och med livshotande, introjektionen så att säga som ett accepterande med kniven på strupen. Att våra överjag innehåller så drastiska drag vore lättare att förstå om föräldrarna vore monster – men de flesta, hoppas jag i alla fall, är vad en annan analytiker, D.W. Winnicott, kal­ lade ”good enough”. Hur kommer det sig att barn till ”good enough parents” kan utveckla överjag som tvingar dem genom livet med överkrav, ständigt missnöje och en inre kritik som driver dem till att bli överpresterande olyckliga lyckade medborgare eller självsaboterande, deprimerade o-lyckade eller till och med för-olyckade medborgare? Svaret ligger märkligt nog i det faktum att det lilla barnet från begynnelsen är en skapande varelse. Överjaget är en skapelse av yttervärldens möte med barnets rika fantasivärld, den medvetna och den omedvetna. Vi är inte vaxplattor i vilka kulturen friktionsfritt skriver in sina bud eller ens lydiga stentavlor, det kunde redan Mose och profeterna vredgat konstatera. Och den barnets fantasivärld i vilken kulturen söker sitt mödosamma inträde är på djupet präglad av drifternas egensinniga passioner. I passionen upphöjer vi och idealiserar, samtidigt som faran lurpassar med drastiska hot. Om detta drama handlar så mycket av vår konst. Därför riskerar vi, även med de måttfullaste föräldrar, att gå ut ur den oidipala konflikten med ett överjag som håller upp måttlösa ideal och hotar oss med repressalier om vi inte lever upp till dem. Dessutom lurar alltid straffet för de våldsamma överträdelser barnet fantiserar om. Den för Freud centrala fantasin är den om Fadermordet. 30

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 30

08-04-14 15.18.41


Den ständiga dialektiken mellan introjektion och projektion Uppbyggandet av överjaget kompliceras och berikas av att alla inre skapelser är produkten av en ständig dialektik mellan vår introjektion av omvärlden och vår projektion av den inre världen på den yttre. Allt som vi introjicerar är färgat av våra tidigare projektioner och vice versa. Det betyder att den föräldrabild barnet introjicerar som överjag är en produkt av yttervärlden plus det vi lägger in i den. Och det vi projicerar är inte minst våra mest passionerade känslor av kärlek och hat. Projektionen är förvisso en av våra vägar till kunskap. I allt vad vi lär oss i livet utgår vi från vad vi redan erfarit. Men projektionen skapar också vrångbilder, därför att den är ett av våra sätt att söka göra oss av med starka affekter som hotar att spränga oss inifrån. Därför får alla föräldrar uppleva hur barnet tilldelar dem en förmåga till kärleksfullt allsmäktig omsorg som en begränsad männi­ ska inte rimligtvis kan leva upp till. Att vara en ”good-enough parent” innebär då bland annat att inse sin begränsning utan att bli skuldtyngd av barnets förväntningar och att gradvis hjälpa barnet till att inse skillnaderna mellan sin längtan och den verklighet vi har att erbjuda. Det innebär också att uthärda den monsterroll man stundom tilldelas av barnet. Att uthärda denna rolltilldelning kan bli lättare när man inser att barnet i monsterfiguren projicerar sitt eget destruktiva raseri. Med en sådan god föräldrahållning kan man förvisso komma långt i att hjälpa ett barn med att skapa sig ett rimligt överjag. Men hur hjälpsamma vi än är, mot barnet och mot oss själva, kommer vi inte ifrån att överjaget har rötter i oresonliga passioner. Dessutom kan ingen människa vara hjälpsam jämt. Det paranoida draget i barnets primitivaste överjag utnyttjar varje lucka till att bekräfta sina värsta misstankar. l barnets inre värld blir ”Du är inte närvarande” gärna till ”Du vill mig illa”. Sålunda kommer även ett rimligt överjag att utveckla paranoida förhållningssätt som drabbar ej blott bilderna av andra utan även det egna jaget. Det medför att våra jag ständigt bär på tendenser till en skuldkänsla med omedvetna rötter. Utifrån denna skuldkänsla – en ofrånkomlig 31

74605 Freud band 10 ORI.indd 31

08-04-14 15.18.41


produkt av överjagets i sig nödvändiga funktion som sedernas väktare – parad med dess primitiva tendens till paranoida överslag – söker Freud rötterna såväl till individens tvångsmässigheter och depressiva drag som till religionens upptagenhet med död, skuld och försoning.

Överjaget i kollektivet Höjer vi blicken från individen och blickar ut över det mänskliga kollektivet i dag och genom historien så varseblir vi förvisso en myckenhet av skapande och kärleksfullhet. När vårt oroliga jordklot nu drivit en våg av förstörelse över människors bräckliga byggen, så följs denna av en annan våg av solidaritet och oegennytta. Dock har nittonhundratalets historia alltför mycket varit historien om övergrepp. Kan Freuds tankar om överjaget och hans idéer om samhället hjälpa oss att förstå litet mera av denna historia om övergrepp? Freud lämnar i sina skrifter om samhället analysrummet, basen för de dagliga iakttagelser som bildar utgångspunkt för hans teorier och ger dem berättigande. Kollektivet är förvisso mera än blott summan av individerna. Dess historia ligger inte snällt på divanen och utvecklar en överföringsrelation till Freud. Hans slutsatser om kollektivet blir ofrånkomligen mer spekulativa än dem han bygger utifrån skeenden i analysrummet. De kan inte som dessa prövas av andra analytiker runt om i världen. Prövningen måste göras med hjälp av historiker, antropologer, sociologer, religionsvetare och ­andra som har kollektivet i fokus. Det rör sig här om ett forskningsområde där jag, trots mina intressen, bara har ytterst begränsad inblick. Jag nöjer mig med en skiss över vad Freud har att säga om det kollektiva överjaget. Kollektiva riter gör sitt för att lätta skuldbördan. Det omedvetna är radikalt i sina uttrycksformer men konservativt till sina syften och tar lång tid på sig för förändring. Den omedvetna skuldkänslan lever kvar som en ruvande kraft inför det kollektivt laddade över­ jagets delvis orealistiska påstötningar, kravställningar och förebrå32

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 32

08-04-14 15.18.41


elser. Ett av våra mest förvrängande sätt att handskas med denna har Melanie Klein beskrivit i sin framställning av de mest primitiva överjagsfunktionerna: att spjälka av och förlägga utåt, skjuta skulden på, skapa förföljare och syndabockar. Här finner vi en av rötterna till främlingshatet. Genom luckorna i min förståelse av denne andre sipprar projektionerna in och skapar om henne till ett hot. Tillåt mig, för att ge en utvecklingslinje i Freuds samhällskritik, inskjuta något om Melanie Kleins tankar om den primitivaste versionen av överjaget. Klein levde mellan 1882 och 1960 och är pionjären när det gäller psykoanalys med barn och med människor i psykotiska tillstånd. Som konsekvens av detta val av terapeutiskt forskningsfält blir överjaget i hennes förståelse en funktion som kan förfinas genom livet men som härstammar ur än mera primi­ tiva själsskikt än det överjag Freud skildrar. Hon ser det nyfödda barnet som en varelse som slits av en ofrånkomlig konflikt. Det har att kämpa med sin totala utsatthet inför växlingarna i omvärldens förmåga att tillfredsställa dess behov av föda, närhet och värme och mänsklig kommunikation. Därtill kommer de medfödda, våldsamt starka drifterna – näringsbehovet, kunskapsbehovet, den stundom översvämmande libidinösa sammansmältningslängtan och slut­ligen, den mest problematiska, dödsdriften som Klein, i Freuds anda, förutsatte att vi föds med – och som slutligen avslutar vårt liv. I Vi vantrivs i kulturen har dödsdriften (kalla den gärna aggressionsdriften om ni så önskar; Freud varierade själv mellan uttrycken fast de inte är exakta synonymer) blivit bofast som ett ­nödvändigt element i vår förståelse av kulturens dialektik mellan kärlek, våld och restriktioner med uppgift att begränsa och kanalisera drifterna – restriktioner som internaliseras via överjaget, ofta med förödande konsekvenser för individen. Freuds grundtes är i Vi vantrivs i kulturen och andra kulturkritiska framställningar att kulturen byggs och upprätthålls till ett pris av neurotiskt lidande. När kulturen undandrar drifterna deras tillfredsställelse utan att bestå med tillräcklig kompensation, utsätter den individen för en obönhörlig konflikt mellan jag och överjag, mellan lustprincip och realitetsprincip, mellan individ och kultur. överjaget i kollektivet

74605 Freud band 10 ORI.indd 33

33

08-04-14 15.18.41


Konflikten leder till neuros eller till destruktiva attacker mot den kultur som i grunden är till för att skydda oss alla och till att kanalisera våra behov. På så vis kan man också säga att kulturen lever i ständig konflikt med sig själv, mellan det nödvändiga i försakelsen och försakelsens destruktiva effekter, destruktiv genom sublimeringens plågor och den inre och utåtriktade revolten mot dessa. Freuds tanke om en dödsdrift har blivit teoretisk för den som inte accepterar den som begrepp. Jag, som accepterar tesen, säger: Dödsdriften är inte ond i sig; vi vet att nedbrytningsprocesser är lika nödvändiga som uppbyggnadsprocesser för att livet skall ha sin gång. Det onda uppstår ur vår oförmåga att handskas med denna del av livet.

Frånvaro = Intet = Döden På ett formelliknade sätt har Kleins lärjunge Wilfred Bion uttryckt saken: ”Det frånvarande objektet är ett förföljande objekt.” Inte bara på grund av att de projektiva processerna fått friare spelrum in i luckorna när den andre inte är närvarande och kan ge oss ett den närvarande kärlekens verklighetskorrelat. Utan också därför att varje frånvaro på djupet framkallar dödens närvaro och varje Viktig Person i vårt liv har en gränsyta mot den Moderskropp vars närvaro/frånvaro en gång betydde liv/död för oss. I vårt vuxna välfärdsförnuft har vi vant oss: ”Ingen fara, vi ses snart.” Efter stora katastrofer, som jordbävningar och vulkanutbrott, känner vi oss inte så säkra längre. Tills vidare, tills vårt dödsförnekande förnuft åter tagit mark. Enligt Melanie Klein så lever vi inte vidare i denna totala spjälkning där ont och gott hålls isär som i de manikeiska religionerna. Kring sexmånadersåldern – en avancerad ålder enligt hennes tänkande! – börjar det gå upp för oss att den närvarande närande moderskroppen har ett samband med den frånvarande, förgiftande – kanske faktiskt är en och densamma. Denna avgörande kris är nödvändig för vårt mänskoblivande, något som Freud också formu­ lerade i sin uppsats från 1915 ”Tidsenligheter om krig och död”. 34

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 34

08-04-14 15.18.41


(Detta band, s. 227.) Livet igenom rör vi oss mellan vår växande insikt om de mänskliga villkorens bräcklighet och vår primitiva strävan att förbli helt i det goda genom att hålla allt ont fjärran från oss. Mogen kärlek växer utifrån insikten att ingen kan ge oss allt, att vi inte kan ge allt och att såväl gott som ont huserar inom oss alla. Överjaget har enligt Klein, liksom jaget, sitt första upphov i vårt ursprungliga möte med omvärlden. Dess struktur och funktion kommer att färgas av det kämpande jagets försök att spjälka av och projicera det som känns hotande, behålla och så att säga totalisera det goda. Det som återintrojiceras bland annat som begynnande överjagsprocesser färgas av detta pendlande mellan ytterligheter. Vi vet att barnets hela utveckling bland annat kan ses som en ständig strävan mot stabilisering. Hur långt vi än kommit i denna strävan, tenderar vi att falla ner i det primitiva avspjälkandet, där vi kritiskt, ja i värsta fall mördande, attackerar oss själva: överjaget ger sig på jaget i en process som kan liknas vid autoimmun sjukdom. Eller så attackerar vi andra i maniska försök att styra undan från insikten om att ont och gott, liv och död ständigt kämpar inom oss. Det primitivaste överjaget enligt Klein är det som söker upprätthålla en djupgående klyfta mellan idealiserande och förföljande delar av vår inre och yttre värld. I extrem form ser vi detta skyddande förhållningssätt hos den paranoide psykotikern. Hos den deprimerade har överjaget gjort det egna jaget till föremål för förföljelse. Hos den maniske söker överjaget förneka livets sammansatthet och dra med jaget i en förnekelsens allians, där förlust och sorg inte existerar. Vi kan också se hur vår primitivaste förmåga till spjälkning och projektion exploateras inom politiska system som det sovjetiska och det nazityska. Den religiösa fundamentalismen utnyttjar samma funktioner i vårt inre för att gestalta sina institutioner. Individen har tveklöst en inneboende strävan till växt bortom sina inneboende förnekanden, en växt i riktning mot ett jag och ett överjag som förenar klarsyn med kärlek. Existerar denna strävan som en samhällelig kraft, som något bortom individernas summa? Finns det ett i historien gestaltat mognande kollektivt överjag? Eller är det som pessimisterna säger att den naturkatastrof som 2004 frånvaro = intet = döden

74605 Freud band 10 ORI.indd 35

35

08-04-14 15.18.41


drabbade Sydostasien med dess återsvall till våra fjärran kuster gör oss yrvakna blott en tid? Att vi snart åter sjunker ned i den egoistiska och katastrofförnekande konsumismens slummer? I denna fråga slits jag för närvarande mellan hopp och fruktan.

Avslutande skiss till en psykoanalytisk metasociologi: Paradigmet urscen För att förstå Freuds tankar om samhället bör vi sålunda tentativt placera begrepp som urhord, urfader, faderdråp på samma begreppshierarkiska nivå där vi hyser klassiska metapsykologiska begrepp som det omedvetna, jaget, detet, överjaget. Inget av begreppen betecknar entiteter som kan gripas, blottläggas i sig. Det rör sig om abstraktioner med en dynamisk plats och uppgift inom en teori. Att ställa frågor som: ”Fanns urhorden?” ”När skedde dråpet? är lika fåfängt som att ställa frågan: ”Var är det omedvetna beläget?” När det gäller ett begrepp som det omedvetna är var och en som sysslar med psykoanalys övertygad om dess produktiva värde. Tills vidare framstår det som oersättligt. Jag ser för min del poängen med att tills vidare och så att säga på prov ge en likartad teoretisk status åt begrepp som urhord och så vidare. Det öde som begreppet urscen genomgått i den ordinära psykoanalytiska teorin kan ses som paradigmatiskt. Det debuterade som en hänvisning till en konkret, individuell upplevelse av föräldrasamlaget. Begreppet har i dag, vill jag påstå, nästintill metapsykologisk status som hänvisning till en hos alla verkande psykisk struktur, till sin grundform oberoende av individens erfarenhet. Freud förde in begreppet urscen i sin fallbeskrivning ”Vargmannen” (1918b, S.Skr. vi, s. 485) för att beteckna en rekonstruktion av analysandens deltagande i ett faktiskt skeende. Hans patient skulle ha varseblivit föräldrarnas samlag vid en viss tidpunkt och under vissa faktiska omständigheter. Freuds förståelse av Vargmannens inre värld strukturerades utifrån antagandet att denna scen faktiskt ägt rum. Studien av Vargmannen bygger på en analys som avslutades 1914, alltså kort efter publicerandet av Totem och tabu. En del 36

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 36

08-04-14 15.18.42


av den psykoanalytiska världens uppmärksamhet kom att bindas av frågan om huruvida Freud lyckats eller inte lyckats med en rekonstruktion av ett faktiskt, traumatiskt, skeende. Man kan se detta mottagande som en variation på turerna kring Freuds lansering av den så kallade förförelseteorin på 1890-talet. Freud ville då se hysterins uppkomst som generellt grundad på en faktisk sexuell för­ förelse i barndomen. Han tvingades ge upp tanken, eftersom flera av de berättelser patienterna presenterade uppenbarligen var fantasier. Att han kunde överge sin första naiva traumateori var inte alls det förräderi mot utsatta barn som vissa illvilliga läsare, framför allt Jeffrey Masson och Alice Miller, fått det till. Tvärtom kan vi här följa ett avgörande steg bort från naiv traumateori och in emot ett specifikt psykoanalytiskt perspektiv som tilldelar den omedvetna fantasin en kraft som implicerar möjlig traumatisering även där inget yttre trauma ägt rum. Detta innebär på intet sätt att man förringar den specifika kraften i eventuella faktiska sexuella övergrepp. ”Vargmannen” och Totem och tabu härrör således från samma epok i Freuds utveckling. Vid det laget hade Freud kommit längre än vad han hade på 1890-talet när det gällde att tilldela den verkande fantasin kraften att bidra till bygget av den inre världen. Han vacklade i sin syn på urscenen som konstruktion eller rekonstruk­ tion. I dag kan vi se att tonvikten på konstruktion, utan prefixet re-, har öppnat tanken för urscenen som omedveten fantasi, alltid närvarande hos oss alla. Alla har inte traumatiskt exponerats för föräldrarnas sexualitet. Men alla har fantasier om den; det hör till att vara människa. Eftersom dessa fantasier besvärar oss mera än det mesta, tränger vi bort dem. Sedan de underkastats det omedvetnas strukturering kommer de att ingå i grundfantasier om relaterande som i sin tur påverkar våra faktiska förhållningssätt till omvärlden. Dessa omedvetna fantasier betecknas i dag som urscenen. När man läser Totem och tabu så förstår man att samma vacklan präglade Freud när det gäller huvudbegreppen i hans skildring av kollektivets uppkomst. Yttre skeende eller/och omedveten process? Vid författandet av Mose och monoteismen verkar Freud inte längre på allvar ha ambitionen att vara historiker – han gav boken beavslutande skiss

74605 Freud band 10 ORI.indd 37

37

08-04-14 15.18.42


teckningen ”roman”. Att vacklan består in i vår tid när det gäller begrepp som urhord tror jag sammanhänger med att urscenen refererar till den psykoanalytiska kliniska iakttagelsen av individens inre värld. Med tiden visade den gemensamma kliniska er­farenheten att det var mera givande att låta begreppet urscen peka in mot den allestädes närvarande fantasivärlden snarare än mot enstaka fall av yttre trauma, vars fakticitet skulle bevisas eller mot­bevisas. Det har inte funnits tillgång till en motsvarande, ihärdigt påtagligt psykoanalytisk erfarenhet när det gäller kollek­tiva processer. Därmed har det blivit svårare att utveckla dessa centrala begrepp bort från en pseudohistorisk kontext och fram till en genuint psykoanalytisk. Psykoanalytiskt empiriskt och teoretiskt arbete har än mera efter Freuds död fokuserat på skeendena i den ömsesidiga överföringen mellan analytikern och analysanden. Vid det omfattande förståelse­ arbete som otvivelaktigt pågått och pågår utifrån arbete i terapigrupper, mera experimentellt präglade storgrupper och vid konfliktstudier har man knappast använt sig av begreppsapparaten från Totem och tabu och Mose och monoteismen. Jag polemiserar inte mot detta faktum. Jag nöjer mig med att söka bidra till att begrepp som urhord, efter mönster av begreppet urscen, skall frigöras än mera från en naiv-faktuell ram som hämmar deras inneboende dynamiska kraft.

38

inledning

74605 Freud band 10 ORI.indd 38

08-04-14 15.18.42


74605 Freud band 10 ORI.indd 39

08-04-14 15.18.42


”Att Freuds verk tillhör våra moderna klassiker låter sig svårligen bestridas. De tidstypiska dragen finns där förvisso … Men som tillkommer varje klassiker värd namnet rymmer texterna insikter av tidlös klarsynthet.” Jayne Svenungsson, Svenska dagbladet ”Inte nog med att Freud är en lysande författare som gödslar med tunga oneliners. Han tänker på ett väldigt spännande sätt också. Han ställer överraskande frågor …”

Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet

”Var Freud här ungefär fem hundra år före sin tid? … Freud uppmanar oss att tänka, inte så mycket på vad som bör göras men främst på vad det är vi egentligen gör.” Ervik Cejvan, Tidningen kulturen ISBN 978-91-27-11871-3

9 789127 118713

Samhalle o religion_oms.indd 1

Natur och Kultur

SAMHÄLLE OCH RELIGION

SAMHÄLLE OCH RELIGION

Under stor del av sitt liv ägnade sig Freud åt hur psykoanalysen kunde tillämpas på områden som sam­hällets uppkomst, religionernas plats i kul­ turen och människans sätt att fungera som samhällsvarelse. Han konsta­ terade att kulturprocessen tvingade människan till försakelser på ett sätt som gör att hon vantrivs i kulturen. Människan måste i sin utsatthet finna tröst hos en gudomlig makt, enligt Freud en nödvändig illusion. Ett annat ämne som upptog Freud under slutet av livet var Mosegestalt­ en och det judiska folkets utvandring från Egypten. Det är sannolikt att han som grundare av den psyko­ analytiska rörelsen starkt identifierade sig med ledargestalten Mose, instiftaren och förmedlaren av lagens tavlor med budorden.

freud SAMHÄLLE OCH RELIGION

FREUD

sigmund

FREUD

11-03-22 16.44.39


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.