Page 1


Av Mikael Fant: Grundläggande genetik – en roman om blåögdhet och halva sanningar, 2008

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0322-9

© Mikael Fant 2013 Utgiven av Piratförlaget Omslag och illustration: Eric Thunfors Tryckt i Finland hos Bookwell, 2013


† Det här är jag: Jonna Aronsson. Det skymmer i mitt fönster. Långsamt saktar världen ner därute och tystnar. Spårvagnen räknar ungefärliga halvtimmar, ibland hörs enstaka steg eller röster från korridoren utanför. Hedda sover och jag kan skriva. Jag blundar. Ser genom allas ögon. Det här är jag och det här är min familj. Mamma och pappa. Morfar, lilla morfar. Mina mostrar och kusiner. Deras pappor. Det är om oss jag tänker berätta. Och skriva, det skulle jag alltid göra, det har jag vetat så länge jag kunnat läsa, alltsedan mormor lärde mig den magi som kan ge flyktiga tankar beständighet så att de kan delas av alla människor över tid och rum. Men inte var det väl såhär jag hade föreställt mig det. Jag som skulle måla upp fjärran länder och tider, rentav världar kanske. Krypa in under huden på kvinnorna där, åter.9.


uppliva dem. Skapa hjältinnor, inspirerande förebilder. Istället mostrar, kusiner, mammor, pappor, morföräldrar. Verkliga människor, ynkliga och förunderligt starka omvartannat. Så det här är min familj och det här är Medelpad, ett nog så fjärran land för de flesta, men vårt hörn av världen. Det här är Tuna kyrka, söder om Matfors. Kanske en mil från Nedansjö, den plats vi kommer från. Den vi får dras med, den som får dras med oss. Den som alltid varit sig lik men som aldrig mer kommer att vara det. Om den platsen tänker jag berätta. Och om några andra där vi slagit oss ner eller bara kort mellanlandat för att vila vingarna. Men det är här det börjar, på en höjd över den glittrande Marmen där vi samlats en klar förmiddag i september 2004. Det är här det börjar och det börjar med ett slut. För det här är inte någon vanlig berättelse, ingen enkel och hederlig husbehovslögn som inleds med en rejäl början och som sedan trosvisst och sedelärande ångar på utan att darra det minsta på manschetten och som pålitligt, i tur och ordning, avverkar alla sina dramatiska förvecklingar ända fram till den storslaget lyckliga eller tragiska finalen. Nej, någon har dött, en värld har gått under och det här är berättelsen om en familj, min, som slår och kränger vilt i svallet. Det här är tomheten, den ihåliga saknaden, lika bråddjup och stumt gapande som graven vi har samlats kring, sorghuttrande i den höga och skarpa luften. Det är så många som ska trängas därnere. Det är Inga Aronsson, Edvins maka. Agnetas, Evas och Majas mamma. Det är min mormor och mina kusiners. Det är Jerkers och Raimos svärmor. Och berättelsen om vår sorg och vår hunger börjar med ett slut: en död och en begravning. Och den slutar med en början, en födelse och ett dop. Inte heller det hade jag föreställt mig, eller ens tänkt tanken för egen del, men nu blev det som det blev och jag ångrar ingenting. Jag skulle naturligtvis, med facit i famnen, ha gjort likadant igen och kanske långt . 10 .


mer därtill. Och kan glädjas över att allt inte blir som man tänkt sig alltid, att tillvaron är så mycket påhittigare än man själv är. Däremellan utspelar den sig, vår berättelse. Just i glappet efter att något har tagit slut, innan något annat börjat. Ett år utan fotfäste får den istället ormlikt slingra sig fram, från den ena till den andra. Den vädrar vår vilsenhet, slingrar, ringlar, ringar in oss och hugger efter varje flimrande ögonblick av osäkerhet. Just de ögonblick som vi oftast själva inte finner något rum för när vi i efterhand diktar ihop våra brokiga erfarenheter till en prydlig väv, begriplig och med ett sken av mening. Nej, för de ömmar och skaver, viskar besvärande i vår nyfunna och välförtjänta trygghet om allt det som kunde ha skett annorlunda eller, än värre, om allt det som lika gärna kunde ha fortsatt precis som förut. Men det börjar med en grav och en familj som en kylslagen höstdag för sista gången cirklar kring en mittpunkt som inte längre finns, och det där är jag, Jonna Aronsson. Den snörvlande tonårstjejen med svårartat kajalmissbruk och svartfärgat hår som septemberljuset väcker en neonlik blåton i. Som blickar ner i ett hål, söker efter svar där det är lönlöst att leta. Och där är Edvin, ersatt av en bortbyting. Make förvandlad till änkling, en förstummad spillra. Min kära morfar, inget håller längre honom samman. Där är min mamma, Agneta, och hennes systrar Eva – rättvisans förkämpe – och Maja – familjens quisling – men så enkel kan tillvaron inte längre förbli när osäkerheten och tvivlen börjar kravla fram ur hålet nedanför. De kryper upp och hugger, viskar: Så olika de är. Moderlösa och huttrande på en kyrkogård mitt i livet, vad har de gemensamt annat än kärleken till fadern och misstron mot varandra? Och kanske ett svidande minne av stenar och glåpord som haglar mot hemmets ytterväggar. Ljudet av krossat glas, en bitter smak i svalget som inget barn ska behöva uppleva. . 11 .


Och där är min pappa, Jerker. Vad håller ihop honom och mamma? Kärleken, rädslan eller bara vanan? Vad håller samman mig och min bror? Tycker jag ens om honom? Jag känner honom inte, han sitter mest på sitt rum och om ett år flyttar jag härifrån. Maja och Raimo, vad är deras kitt? Lojalitet eller bara lögner? Och Fredrik, min kusin, nästankusin, en finnig yngre kille bara, det ointressantaste som existerar i världen. En smula avund: han bor i en riktig stad, får ha Eva till vardags. Är han ens en av oss egentligen? Mormor, nog har vi älskat dig, nog älskar vi dig alla. Världens bästa maka, mamma och mormor, ingen skulle säga något annat. Maja kanske med en liten bitterhet i tonfallet. Men vad är det för familj du lämnat efter dig? Borde du inte ha förberett oss bättre? Så fort det gick. På midsommaren, när vi sist var samlade, var du fortfarande helt och fullt dig själv. Medelpads piggaste 79-åring, som stegade iväg på en halvmils promenad före frukost och tog en vända vid huggkubben på eftermiddagen. Ingen kunde då föreställa sig att dina skämtsamma ord till sillen skulle bli verklighet så nära inpå: ”Och snuva maskarna på kalaset, aldrig i livet! Jag ska ruttna i jorden.” Maja, med rynk på näsan, leendet därunder och spelad vämjelse: ”Du tycker inte att det är det lite … ofräscha alternativet?” Och Ingas replik, den jag inte begrep då, som fick Majas leende att breddas och stelna, mamma att resa sig och börja stapla tallrikar. ”Allt kött är hö och jord skall man åter varda. Och jord, det är maskskit och inget annat. Men att du föredrar en rejäl brasa är väl inget som förvånar.” I början av augusti, en stroke. En bibliotekarie och poet bestulen på orden och halva kroppen, med drägel i mungipan och blicken nattsvart av förtvivlan under hängande ögonlock. Med en make som . 12 .


vanmäktigt sköt stolen runt dina bästa promenadstråk, tvingade hjulen över skogsstigarnas knotiga rötter. En månad senare nåden, ytterligare ett slaganfall. Slutet. Det gick så fort. För oss andra. ”Att jämt lyckas med allt man tar sig för här i livet är inget att egenkärt gå och yvas över, tvärtom. Det vittnar bara om feghet. Det är en fattig människa som enbart gör sånt hon är bra på.” Mormor, du var sällsport dålig på att inte rå och klara dig själv. Dina ord hänger i luften över vår berättelse. Ett förtvivlat år ska vi alla försöka oss på, eller bara råka göra, det där andra. Det vi inte är så bra på: Edvin, sanningssägaren. Du ska ljuga för dig själv, välja tröst före sanning. Mamma, du ska stjäla från de döda – är det ens möjligt? – och sätta dig själv före familjen. Raimo, du kommer förklena din dyrkade hustru, omöjliga tanke. Alex, dig känner jag inte ens än, men vi ska båda komma att lämna vår ensamhet på helt andra sätt än vi föreställt oss. Du genom att betvinga ditt tvång och bejaka din talang, ta kontroll. Jag genom att kasta den överbord. Fredrik, för omväxlings skull ska du klanta till det rejält, men eftersom du är så usel på att klanta dig blir resultatet i slutändan ändå något alldeles fantastiskt. Maja, lojal och lättjefull, du ska svika och göra rätt för dig. Möta din överkvinna och få smaka nederlagets oanade sötma. Pappa, stackars pappa. Du ska försöka tala med din hustru och din son, du ska försöka krama din dotter. Du ska misslyckas med allt. Slå och bli slagen, som inte på tjugo år. Slutligen, Eva, du tar priset. Det är så mycket du ska göra som du aldrig gör: ljuga för din partner, överge en systerdotter i tårar, förlåta dig själv. Och jag själv, den snörvlande, svarthåriga Jonna? År av . 13 .


självdisciplin kullkastade på ett ynka ögonblick. År av uppdämd längtan frisläppta med oanade följder. En tuff lektion, men så vacker. Leendet, spjuverblicken som mormors. Edvin, min morfar, min vän. Dig ger jag början och slutet. Du är vårt upphov, utan dig funnes ingen familj. Du sammanbinder vår berättelse, din sorg ringar in allas vår under detta år, biter sig i svansen, som Ouroboros, ormen, tills den släpper taget och släpper oss fria. Mormor, min Inga. Du får ta din självklara plats mitt ibland oss, vilken annan kunde jag ge dig? Och stå just där en sista gång, dit våra betingade blickar ständigt återvänder för att leta svaren, men nu enbart möts av smärtande tomrum. I det tomrummet sätter jag din röst: en dikt, ett brev, och lämnar med det detta slut, begravningen och kyrkogården ovanför den glittrande Marmen där vi sörjer och fryser. Återvänder till natten och tystnaden i min studentlägenhet. Hedda sover lugnt i sin spjälsäng och jag skriver. Ibland får jag ont i magen och går och tittar på henne, fastnar i hennes andetag i en minut eller halvtimme. Kryper sedan upp i soffan med datorn igen, låter orden komma. Blundar och ser genom allas ögon. Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår. Varsågod:

. 14 .


1

Edvin, februari 2005

”Edvin?” Rösten tränger sig in genom drömmarna och lägger sig i och när man väl vaknar så står hon där, lutad över en, och hon har en liten rynka mellan ögona som mjuknar och ger efter och hon ler åt en och jag känner hennes hand mot axeln. ”Det var ju för väl, Edvin. Som du skräms”, säger hon och hon är ung och så väldigt välbekant i rösten och på ögona och det mörka håret, så man blir inte rädd, fast hon står där så tätt inpå precis när man försöker komma till sans och täppa till luckorna. ”Agneta?” prövar jag, men det känns inte rätt när jag säger det och hon ler lite snett och lyfter handen från min axel och stryker mig över kinden. ”Nu driver du allt med mig, Edvin”, säger hon och sträcker på sig . 15 .


och jag ser hennes namnskylt på bröstet. Caroline står det med stora handtextade bokstäver, flickaktigt snirklande med ett hjärta som prick över i:et och det kommer till mig var det är jag befinner mig. Hon vänder sig och går bort till fönstret. Solen smyger in när hon vrider på skruven och ljuset lägger sig i randigt mönster på täcket över mina ben. Jag vänder på huvudet och det är tomt i sängen bredvid mig. Nog kunde hon ha väckt en innan hon gav sig av. ”Du som alltid är uppe med tuppen och här ligger gubben och snarkar till en kvart i nio.” Ljuset bländar mig när jag blickar opp mot fönstret och det enda jag ser av flickan är konturerna. Jag kastar ett öga på klockan på nattygsbordet invid och nog katten stämmer det vad hon säger. Här har man legat och drönat. Jag slår undan täcket och känner med högerhanden utmed sidan på sängen tills jag får fatt i handtaget, sedan andra handen och vrid och runt och opp på sängkanten. Hon försöker inte hjälpa till längre, gudskelov. Inte sedan jag snäste av henne, när det nu var, utan står och ser på och ger mig en kort nick när jag tagit mig opp på ändan. Jag sträcker på de sömnstela lemmarna. Benen, och sedan armarna. Ut långsamt och tillbaka. Knak och brak. ”Du får allt kvicka dig om du ska hinna få nån frukost i dig idag.” Hon är borta ur ljuset och framme vid sängen igen. Jag tar handen hon sträcker fram, så hon får känna sig lite nyttig, flickan, och stiger opp. Det skymlar lite för ögona så jag får hålla i en sekund. ”Är det nåt jag kan göra?” undrar hon. ”Pinka åt mig kan du inte.” ”Nej, och tur är väl det, för annars hade jag inte fått mycket annat uträttat här, med tanke på hur lång tid det brukar ta”, säger hon. ”Tack för den, du”, svarar jag över axeln. Något annat får jag inte ur mig, för i och för sig är det ju så att vi slänger käft, flickan och jag, och det är ju gott och bra, för det håller igång huvudet på . 16 .


en bättre än gaggandet med gubbarna och kärringarna nere på allrummet. Men såhär på morgonkvisten har tankeverksamheten inte riktigt kommit igång än, i så måtto den någonsin gör det numera, och bättre än så förmår jag inte. Dessutom tränger det på något fruktansvärt i blåsan. Jag drar igen dörren bakom mig och lyfter på locket. ”Nu har jag städning i Udden, men vi ses till lunch, Edvin”, kommer det igenom dassdörren. ”Tar du ut ett linne och ett par strumpor ur byrån”, ropar jag tillbaka och det jakar hon till och jag är glad att jag kom ihåg det, för nu är det så att kroppen fungerar hyggligt för sin ålder, och där fick man väl tacka sin herre, om det funnes någon, för att man hade förstånd att höra opp med skogsarbetet medan tid var, när lederna började säga ifrån, för man har ju överlevt alla grabbarna från den tiden och med marginal dessutom, utom Jon oppifrån Liden, den galningen, men till och med han sitter ju i stol som Inga han å, med trasig höft, och egentligen är det väl henne man ska tacka och inte Herren Gud, eftersom hon tjatade så mycket mer, om att ungarna ju inte skulle ha en ofärdig far att leka med, så då fick man sadla om och bli folk- och sedan grundskollärare istället, för läshuvudet var det inget fel på och ungar har jag ju alltid tyckt om, även om man fick svälja en del spe om att skogen inte var fin nog för en längre. Lite lustigt ändå, det där, för där hade man omskolat tusentals plantor under sina dagar när de vuxit till sig såpass att det blev för trångt i såddsängarna och plötsligt var det man själv som satt där på seminariet oppe i Härnösand och blev omskolad. Men hur det än är och har varit med den saken så är det nu så att böja sig ner är det inte så roligt att göra och linnena och strumporna ligger i nedersta lådan som jag hör henne öppna därute medan jag fumlar ut pitten ur pyjamasbyxorna och börjar vänta. Då tänker man kanske att varför inte flytta opp dem, men huvudet är det tidvis lite sämre med, det ska erkännas, och linnena och . 17 .


strumporna har nu alltid legat i nedersta byrålådan, och när vi prövade att flytta dem för ryggens skull kunde jag aldrig komma ihåg det, utan började ändå med att öppna den nedersta lådan, och då var ju skadan så att säga redan skedd, för där var det ju tomt. Sedan påståendet att jag skulle ha blivit aggressiv också när jag inte hittat kläderna, och slängt en amaryllis i väggen som de vill hävda och svurit åt dem och betett mig när de kommit in, det har jag inget minne av, så det får allt lov att vara osvuret. Men diskuterade gjorde de ifall de skulle skicka mig till Granlundahemmet i Lillhällom istället, dit de skickar de ilskna gamlingarna, men det var nog bara tomma hot för att man skulle hålla sig i skinnet och linnena och strumporna har för sinnesfridens skull, om än inte för ryggens, hamnat nederst igen. Lådan stängs med sitt gnissel därute och kort därefter ytterdörren också, med ett hejdå så länge från flickan, och jag lyckas så småningom klämma ur mig det jag ska. Medan jag sköljer av ansiktet så funderar jag på varför Inga inte väckt mig, men det brukar ju vara tvärtom, att det är jag som väcker henne om morgnarna och om jag nu är förkyld tänkte hon väl att det var bäst att låta mig sova och tog sig ner till frukosten själv. Värre är det ju lyckligtvis inte med henne än att hon kan ta sig i och ur stolen på egen hand. Linnet och strumporna ligger på sängen när jag kommer ut och jag tar av mig pyjamasen och plockar fram kalsonger och klär på mig och tänker att man ändå får vara tacksam för det lilla, att man fortfarande kan klä sig själv även om det går långsamt och man får sätta sig på sängkanten numera, för att få på strumpor och byxor. Jag går ut i korridoren och stänger dörren efter mig och nian på dörren har jag glömt bort flera gånger, förtretligt nog, men det fungerar bättre nu för kransen med järnek och buxbom de satte opp till jul har jag låtit hänga kvar och det har jag sagt till om så de inte städar bort den och den är lättare att komma ihåg av någon anledning. . 18 .


I ändan på korridoren svär jag åt mig själv för det är fel ända så det är bara att gå tillbaka och åt andra hållet. Det är ju en besk lärdom för en man som i sin ungdom alltid vetat exakt på vilken punkt han befunnit sig i en åtskilliga kvadratmil stor skog, att han på sin ålders höst ibland inte ens hittar från sin lägenhet och bort till matsalen. Men nu finns det ju skäl till att det är på Tunastrand vi bor numera, att vi blivit omskolade till en ny säng så att säga och inte bor hemma längre, Inga och jag, och det är att hon inte är bra i kroppen, och det vidgår jag att jag inte är helt klar i knoppen alltid, men att dit hittar jag minsann fortfarande. Varje gång hågen faller på promenerar jag bort och tar en titt på huset, vilket i och för sig inte är så ofta längre för även om de nya där säkerligen gör sitt bästa så är ju smaken som bekant delad och nog har man synpunkter på vad som sker och händer med trädgården och huset där man bott i femton år, och det gör en ju lite missmodig när man ser vad de ställt till med, och gjort sig märkvärdiga med blåmålade fasader på ett trähus, fastän det får medges att orken tröt något mot slutet och underhållet och trädgården båda blev en smula eftersatta, så nog behövde det målas om alltid. Inte hjälpte det väl därvidlag heller att man här i livet blivit begåvad med tre döttrar. Jo, Eva tar väl efter sin mor i det hänseendet och är inte rädd för att hugga i när det behövs, men hon bor ju också längst bort av flickorna och särskilt ofta behagar hon nu inte komma och hälsa på. Den där manhaftigheten hade ju sina avigsidor också, det har man tvingats grunna på en del i sina dagar sedan det hela kröp fram, och nu menar jag inte som sådan i sig för kärlek är kärlek hur den än yttrar sig. Det ska ingen komma och skriva folk på näsan hur de ska leva sina liv så länge de inte skadar sig själva eller någon annan, men för det spe man får utstå, inte minst i ett litet samhälle som Nedansjö, så vi begriper ju nu och sedan länge, Inga och jag, varför hon rymde iväg den gången, sjutton år gammal, även om det var svårsmält när det begav sig. Jag borde ju förstått bättre själv å, . 19 .


kanhända, som hade lika bråttom hemifrån i min ungdom, drömde om sjön och fjärran länder men längre än till Björneborg och Vasa kom jag aldrig, för det visade sig att magen och huvudet inte tålte vågorna, så det fick bli skogen istället. Nu när man kan se mer nyktert på det hela inser man att det nog låg ett visst mått av avundsjuka i harmen, över att flickjäntan tog sig iväg ut i världen på ett annat sätt än man själv hade vågat, och nog fälldes det ett och annat ord som man i efterhand omsider har ångrat och önskat ogjort och nog anklagar man sig ibland över att man inte på bättre sätt ställde opp på sin dotter när drevet drog igång och småsintheten och illviljan firade triumfer i byn. Flockdjuren ska du ha respekt för, varnade jag, för vips, när man förargat någon tacka eller bagge i den skock ryafår man inbillar sig att de är, så förvandlas de till varg och sitter i halsen på en om man inte passar sig och är noga förtänksam. Sedan skulle hon ändå göra allt efter eget huvud och det tog en ända med förskräckelse, men det ska erkännas att ur den historien gick man inte så rakryggad som man hade hoppats och trott om sig själv. Det är ju förlåtet sedan länge, men nog hugger minnet i en ibland när man minst anar det och vrider om. Inte ens här slipper man undan, för titt som tätt kommer de ju ner från Centrumkyrkan och håller så kallad sinnesrogudstjänst, talar silvertungat om kärleken till nästan med hjärtana fulla av förbehåll och reservationer och vi är lätthåvad harr i deras fiskafänge, förskrämda som vi är inför det som komma skall och som rycker allt närmare dag för dag och vi snappar ju då och hugger efter varje möjlighet till förtröstan, suger tacksamt i oss de milda och vänliga orden som kräftsmör andra torsdagen i augusti. Och som om inte det vore nog så har dessutom traktens alla frimicklare slagit sina skrymtande påsar samman i Tuna-Attmars Kristna Allians och håller lägermöten på Rännögården nere vid sjöstranden och väsnas på kvällarna så man knappt får en blund i ögonen. Och inte har jag väl något emot att sjunga, det . 20 .


gjorde vi ofta med ungarna i skolan. I skogen å, för den delen, om än måhända med lite annorlunda innehåll kanske, men inte fasiken tre dar i sträck och det utan en droppe i kroppen. Och hon, Evas, ja, det där är alltid lika svårt, vad man ska kalla det, partner, hustru, fru, Sonja, som hon heter om jag inte missminner mig, men det gör jag ju dagligen och oftare än så. Hur som haver är hon ju både vacker och klok, kvinnan, och hur det nu än står till med min modernitet i det hänseendet får jag ändå lov att tillåta mig att tycka att det nog är lite synd på ärterna, med hon Sonja menar jag, men å andra sidan unnar man ändå sin dotter det bästa och får lov att vara glad för hennes skull och barnbarn har man ju fått där på något underligt vänster, hur de nu burit sig åt med det, fast det var länge sedan man fick träffa pojken nu. Nog rinner tankarna iväg för en, för här upptäcker man att man är tillbaka på sängen i sitt rum och i färd med att ta av sig koftan och det är den förbaskade kristligheten igen, som man gått och retat opp sig på så att man helt har glömt av att det var frukost man var på väg ner till och det gör en inte mindre ilsk på dem att de ska ha en sådan inverkan på en att man tappar huvudet helt och lallar omkring som en annan stolle utan mål och mening. Men de jävlarna, rent ut sagt, har man väl fått för sina synders skull så jag suckar åt klockan på nattygsbordet som visar fem i halv tio och skakar på huvudet, sätter frukosten ordentligt på plats främst i sinnet och knallar ner till matsalen.

Därnere sitter Udden-August vid ett fönsterbord och får sin långfil med kanel och socker och det går ju inte särdeles fort för honom och inte ser det så prydligt ut heller när hon den ljusa med den grova hakan, hans assistent, sitter bredvid och skedar in det. Med en . 21 .


August på varje avdelning här så har det fått bli Udden-August och Viken-August även om det kanske hade varit mer att tala om var de kommit ifrån utanför eller vad de gjort här i livet med epiteten, istället för att berätta om var de nu på sluttampen oförskyllt hamnat, men det är väl enklast så, och det fastnar väl bättre också. Annars lyser solen in på tomma bord genom panoramafönstret och skymten av någon annan av de boende ser man inte, men Margareta håller på och städar undan vid buffén så jag får kvicka mig fram och ordna mig en kaviar- och äggsmörgås på rågkaka. Sedan slår jag opp det sista ur termosen och det blir nästan en hel kopp, men varmt är det nu inte utan snarare ljummet, men där har man för att man ligger och sover till nio nästan. Margareta springer vändor runt en medan man plockar ihop det hela och suckar demonstrativt för man är i vägen så hon inte kan sköta sitt arbete. ”Ställ undan disken i köket efter dig när du är klar”, säger hon och drar fram trasan hon har fastklämd under rockskärpet och börjar torka av bordet intill. Jag nickar till svar och tar en tugga av smörgåsen, sköljer ner den med en klunk kaffe och tar en titt på pillrena i plastmuggen. ”De gamla vanliga känner jag igen men vad är den där kapseln för nåt, den gula?” Det är bäst att ha en smula sund skepsis för nog inbillar jag mig att Reminylen hjälper till lite och att man inte tappar tråden lika lätt och glömmer lika mycket, men det skulle de göra ogjort med någon sorts ångestdämpande eller lugnande så man blev såsig och slötänkt igen så det vete katten vad de är ute efter ibland, eller om de ens vet det själva när de ger med ena handen och tar tillbaka med den andra. Så bäst är det nog att läsa på ordentligt och käfta emot när det inte passar, så för sinnesfridens skull ligger PatientFASS i nattygsbordet som en annan Gideonitbibel fast som jag ser det mycket mer användbar, även om de flesta av de andra här föredrar den andra boken, och då påstår de att min misstänksam. 22 .


het är en del av sjukdomsbilden, men det kan de stoppa opp därbak för den har jag ärvt av min mor så den är förbaske mig medfödd och den har räddat mig många gånger både från överheten och från ondsinta och bedrägliga människor. Vill de att jag ska äta pillrena så får de skicka hit distriktsläkaren att förklara varför, för personalen här går det inte att få några vettiga svar ur om verkan och syfte. ”Det är vitamin B12 och lite mineraler”, säger hon med den trötta blicken som hon använder sig utav. ”Ska man tro på det?” ”Du har fått dem i en månad, Edvin.” ”Hämta burken så en får se själv.” Hon skakar på huvudet, klämmer fast trasan under skärpet och stegar iväg åt Vikenkorridoren till med rocken ilsket flaxande bakom sig och den rödfärgade permanentbusken guppande opp och ner, och nog är hon arg men hon vet att jag är envis som synden så det är inte utan att jag ler en smula där jag sitter med min frukost och snorar. Smaken känner jag inte mycket av men magen blir nöjd att få arbete, käkarna får motion och kaffet värmer väl lite också även om det är halvljumt och surblaskigt men så är det ju med det där bryggkaffet. Jag tar en klunk till och sköljer ner Reminylen med, men den gula kapseln låter jag ligga. Margareta dyker opp igen, stolpar genom salen med bister min och smäller ner en plastburk på bordet framför mig. ”Varsågod. Den ser exakt likadan ut som den gjorde sist”, säger hon och vänder ryggen till och fortsätter torka av. Jag trycker in den sista biten smörgås i munnen, lyfter opp burken och tittar på innehållsförteckningen och det verkar faktiskt vara som hon säger. Däremot begriper jag inte varför de måste skriva så finstilt, särskilt om det är ett kosttillskott speciellt anpassat till äldre mänskor så får man ju räkna med att de som ska äta av det kanske inte har fullgod syn alltid, men hur det än är med den . 23 .


saken så kan man aldrig vara försiktig nog, så jag öppnar burken också och tar en titt, och nog ser kapslarna likadana ut som den i min plastmugg, gula och avlånga. Rent teoretiskt skulle det ju kunna vara så att de tagit en vitaminpillerburk och fyllt med någonting annat, men fastän Margareta är en ragata och regelmänska av Guds nåde så är hon jämlik och rättvis i det att hon inte favoriserar någon utan behandlar alla precis lika jävligt, så om paragrafrytterskan har sin stadgade kafferast en kvart i tre så nog fasen sitter hon och sörplar då även om Elsa sitter och gråter på rummet eller Björkstrand skulle ha skitit på sig, för rätt ska vara rätt och allt har sin tid och då skulle till och med kronprinsessan få vänta tills kaffet var oppdrucket om hon nu kom på visit, vilket ett tag ryktades, men sedan åkte hon visst och besökte äldreboenden i Gävle istället, så det kan jag inte tro om henne att hon skulle bedra och ljuga på det viset, just för att hon är en sådan petimätersjäl och alltid följer reglementet. Så jag skruvar igen locket, ställer ner burken på bordet och sköljer ner den gula kapseln i min plastmugg med den sista skvätten kaffe. Och med det får frukosten lov att vara över så jag reser mig och skjuter in stolen ordentligt, tar min assiett och kaffekopp, går ut och ställer in dem i diskmaskinen i köket och passar på att snyta ur näsan ordentligt, för snorfanan blev visst kvar på rummet i brådskan, så jag river av lite extra papper från hushållsrullen som jag viker ihop och stoppar i skjortfickan och sedan börjar jag knalla bort mot allrummet för att leta efter hustrun. Vitaminburken och plastmuggen med mitt namn låter jag stå kvar på bordet så hon kan plocka undan dem bäst hon vill till sitt nogsamt låsta rum i korridoren mot Viken där hon brukar sitta och höka och där medicinskåpen står.

. 24 .

9789164203229  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you