Heivoll
11-06-15
18.01
Sida 1
INNAN JAG BRINNER
GAUTE HEIVOLL
TITELSID
11-12-22
21.37
Sida 2
INNAN JAG BRINNER
GAUTE HEIVOLL
Översättning Peter Törnqvist
Utges med stöd av Europeiska Unionens kulturprogram (2007–2013). With the support of the Culture Programme (2007–2013) of the European Union. This project has been funded with support from the European Commission. This publication reflects the views only of the author, and the Commission cannot be held responsible for any use which may be made of the information contained therein.
9789113036625 © Gaute Heivoll Tiden Norsk Forlag 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Før jeg brenner ned Översättning: Peter Törnqvist Omslag: Anders Timrén Omslagsfoto: Privat Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 www.norstedts.se ISBN
* Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
En historia dök upp under besöket hos Alfred. I början trodde jag inte att den hade något med bränderna att göra. Jag hade inte hört den här historien förut, den är rakt ige nom hjärtskärande, men samtidigt fylld av . . . ja. Vad ska man egentligen kalla det? Kärlek? Detta hände för lite över hundra år sen i den bygd där jag är född och uppväxt. En man tog livet av sig genom att spränga sig själv i luften. Han var trettiofem år gam mal. Han använde dynamit. Efteråt sas det att modern gick runt och samlade ihop delarna i förklät. Några dagar senare, efter en kort ceremoni, blev allt som fanns kvar lagt i grav nummer 35. Detta enligt gravboken. Antecknats har också ordet sinnessjuk. Jag vet inte om det är sant. Men ändå går det att förstå. Om man bara sätter sig ner och tänker efter, då förstår man så sakteliga. Till slut framstår det som det enda rätta. Det är ju så man gör. Man har inget val. Man går omkring och samlar ihop delarna i förklät.
7
1
I
Några minuter efter midnatt måndagen den 5 juni 1978 släckte Johanna Vatneli ljuset i köket och drog varsamt igen dörren. Hon gick de fyra stegen genom den kalla hallen, öppnade dörren till kammaren på glänt så att en strimma ljus föll över den grå filten som de hade över sig, fastän det var sommar. Där inne i mörkret låg Olav, hennes man, och sov. Hon stod vid tröskeln några sekunder och hörde hans tunga andetag, sen gick hon in i det lilla badrummet och lät vattnet rinna stilla från kranen som hon brukade. Hon stod framåtböjd länge och tvättade ansiktet. Det var kallt där inne, hon stod barfota på trasmattan och kände det hårda golvet under fötterna. I några sekunder såg hon sig själv i ögonen. Det var inget hon brukade göra. Hon lutade sig fram en aning och såg in i de svarta pupillerna. Sen ordnade hon till håret och drack ett glas kallt vatten från kranen. Slutligen bytte hon trosor. De gamla var fulla av blod. Hon vek ihop dem, la dem i pottan med vatten så att de fick ligga i blöt över natten. Hon drog nattlinnet över huvudet och i detsamma kände hon stinget i magen, det som alltid fanns där, men som hade blivit värre den senaste tiden, särskilt om hon sträckte sig eller lyfte något tungt. Som en kniv. Innan hon släckte ljuset tog hon ut löständerna och släppte ner dem med ett plums i vattenglaset på spegel hyllan, bredvid Olavs. 11
Så hörde hon en bil. I vardagsrummet var det mörkt, men det blänkte un derligt blankt och svart i fönstren, som från ett svagt ljus ute i trägårn. Lugnt gick hon bort till fönstret och tittade ut. Månen hade kommit fram bakom trädtopparna i söder, hon såg körsbärsträdet som fortfarande stod i blom, och hade det inte varit för dimman skulle hon ha kunnat se ända ner till Livannet i väster. En bil med släckta lyktor körde förbi huset och fortsatte långsamt inåt vägen mot Mæsel. Den var helt svart, eller kanske röd. Det gick inte att se. Bilen kröp sakta fram, och till slut rundade den kur van och var borta. Hon stod kvar vid fönstret och väntade i en, två, kanske tre minuter. Sen gick hon in i kammaren. – Olav, viskade hon. Olav. Inget svar, han sov tungt som vanligt. Hon skyndade sig ut i vardagsrummet igen, slog emot armstödet på få töljen så att det sved till i låret, och när hon var framme vid fönstret hann hon precis se den mörka bilen komma körande tillbaka. Den tog sig igenom kurvan och fortsatte långsamt förbi utanför vardagsrumsväggen. Den måste ha vänt borta vid Knutsens hus, men där fanns ju inget folk, de hade åkt tillbaka till stan kvällen före, hon hade själv sett när de for. Hon hörde knastret från bildäcken där ute. Det låga motormullret. Ljudet från en radio. Så stannade bilen helt. Hon hörde dörren gå upp, sen tystnad. Pulsen slog hårt. Hon tog sig in i kammaren igen, tände ljuset och ruskade i maken. Den här gången vaknade han, men han hann inte upp förrän de båda hörde en kraftig smäll och klirret av glas ute i köket. Redan när hon kom ut i hallen kände hon den genomträngande lukten av bensin. Hon slet upp köksdörren och möttes av ett hav av lågor. Hela 12
köket var övertänt. Det måste ha gått på några sekunder. Golvet, väggarna, taket, lågorna slickade och jämrade sig, som ett stort sårat djur. Hon blev stående i dörren full komligt lamslagen. Långt inne i jämret registrerade hon ljudet av glas som sprack – ett ljud hon aldrig hört förut. Hon stod där ända tills värmen blev för intensiv. Det var som om ansiktet lossnade, att det drogs av från pannan och ner över ögonen, kinderna, näsan, munnen. Det var då hon såg honom. Det varade inte i mer än två, kanske tre sekunder. Han stod som en svart skugga precis utanför fönstret, på andra sidan eldhavet. Han var som fastfrusen. Och hon med. Sen slet han sig loss och försvann. Hallen var redan fylld av rök, den sipprade in genom väggen från köket och la sig uppe under taket som en tät dimma. Hon tog sig fram till telefonen, lyfte luren och slog numret till Ingemann på Skinnsnes, det nummer som hon efter de senaste dygnens händelser hade skrivit ner med svart tusch på en lapp. Medan fingret förde runt snurrskivan tänkte hon på vad hon skulle säga. Det här är Johanna Vatneli. Vårt hus brinner. Telefonen var död. I samma ögonblick blev det kortslutning, det small från proppskåpet, gnistor slog ut från vägguttaget vid spegeln, strömmen gick och allt blev beckmörkt. Hon grep Olav i handen. De fick famla sig fram över golvet innan de nådde ytterdörren. Den kyliga nattluften sögs in meddetsamma, och snart fick också branden bättre fäste; de hörde flera dova smällar och sen ett vrål när lågorna slog igenom gol vet på övervåningen och snart slickade uppefter insidan på fönstren där uppe. 13
Jag har sett den här branden framför mig så många gånger. Lågorna hade liksom väntat på detta ögonblick, på denna natt, dessa minuter. De ville ut i mörkret, sträcka sig mot himlen, lysa upp, bli fria. Och strax efteråt var de verkligen fria. Flera rutor gick samtidigt, glaset yrde och lågorna var lösa, de sträckte sig ut och upp i luften och la strax hela trägårn i ett gult, overkligt ljus. Jag har ju inte kunnat fråga Olav och Johanna om händelseförloppet, men jag har sett allt framför mig. Jag har sett hur de närmaste träden ryckte ännu närmare i det där ljuset, hur de liksom samlade sig och tigande och omärkligt gled inåt trägårn. Jag har sett hur Johanna måste dra Olav de fem trapp stegen nerför trappen, ner i det höga gräset, under det gamla körsbärsträdet som stod som förstenat med tjock grå mossa längs stammen, genom trägårn och ända ut på vägen där hon kände att de var i säkerhet. Där kunde de bara stå och stirra på huset som de bott i sen 1950. De sa inte ett ord, det fanns ingenting att säga. Efter en minut eller kanske två slet hon sig ändå lös, medan Olav blev stående i bara nattskjortan. I det flackande skenet liknade han ett litet barn. Munnen var halvöppen och läpparna rörde sig nästan omärkligt, som om han försökte forma ett ord som inte fanns. Johanna skyndade tillbaka genom trägårn, förbi bärbuskarna och äppelträden som hade stått i blom för bara några dagar sen. Det var dagg i gräset och hon blev blöt längst ner på nattlinnet och uppefter anklarna. När hon stod på trappen kände hon den våldsamma, böljande hettan från köket och hela den delen av övervåningen som vette mot öster. Sen gick hon in. Inne i hallen hade en del av röken sluppit ut, så det gick 14
att se både dörren till köket som fortfarande var stängd och dörren till vardagsrummet som stod på vid gavel. Hon tog några försiktiga steg in på golvet. Det dånade och small runt henne på alla håll och kanter, men det var uppför trappan hon skulle. Det högg i magen på henne för varje steg. Kniven drogs ut och stacks in. Hon grep tag i räcket och drog sig själv uppåt ända tills hon stod på avsatsen mellan rummen där uppe. Hon öppnade dörren till det som hade varit Kåres rum och där inne var allt som förut. Hans säng stod där vit och bäddad som den hade stått i alla år sen han dog. Hans skåp stod där, stolen som han ställt kryckorna mot, tavlan med de två barnen som lekte vid forsen och Herrens ängel som svävade över dem, allt fanns där. Hennes väska också, den som innehöll tretusen kronor. Den låg i översta lådan i byrån som fortfarande var full med Kåres kläder, och i samma ögonblick som hon fick syn på en av hans gamla skjortor – det var den med en liten reva över bröstet – kände hon att hon inte hade kraft att ta sig ner igen. Det var som om hon plötsligt gav upp allt, bara vid synen av skjortan. Hon släppte väskan så att den daskade i golvet och satte sig lugnt på säng en. Hon kände fjädringen från madrassen och det trygga sköna gnisslet under sig. Röken steg upp genom springor i golvet, samlades och steg mot taket. Det var som om en mjuk gestalt av rök långsamt tog form rakt framför ögonen på henne. Den fick armar, händer, fötter och ett otydligt ansikte. Så böjde hon huvudet och bad en stilla bön som var utan början eller slut, bara en mening eller två medan läpparna rörde sig. Men så small det plötsligt till högt och skarpt precis bakom ryggen på henne och det räckte för att hon skulle glömma allt annat, komma 15
på benen och rygga undan. Hon var tillbaka i sig själv, rökgestalten var borta, i stället hade rummet blivit allde les tjockt av rök och det var svårt att andas. Hon ryckte åt sig väskan och tog sig ut i hallen. Hon skyndade sig nerför trappan och steg ner i ett tjockt och surt täcke av rök som sved i hela ansiktet. Hon begrep att det var alla deras kläder där inne i kammaren som nu låg och pyrde och snart skulle fatta eld. Halsen snördes ihop, hon kände att hon måste kräkas, det svindlade för ögonen, men hon visste precis vart hon skulle gå för att komma till dörren. De sista metrarna famlade hon i blindo, men hon hade ju gått där så många gånger förr och hittade dörren så lätt som ingenting, och när hon kom ut på trappen var det som om värmen pressade henne i ryggen och sköt henne flera meter bort från huset. Hon fyllde lungorna med frisk och ren nattluft och sjönk ner på knä. Jag har sett henne framför mig, på knä i gräset medan ljuset runt henne skif tade från gult till nästan vitt, till orange och till nästan rött. Hon satt så med ansiktet mot gräset i flera sekunder medan hon långsamt hämtade sig. Till slut kom hon på benen, men då syntes varken Olav eller någon annan till. Hon skyndade sig uppför slänten till grannhuset, det som nu låg fullständigt upplyst av eldsvådan. Hon hann inte banka på förrän grannen kom utstormande på trappen. Det var Odd Syvertsen. Han hade vaknat av ljuset. Hon grep honom i armen, höll honom liksom fast, eller stöt tade sig för att inte falla omkull. Hon kunde bara viska, men han hörde vartenda ord. – Jag hittar inte Olav. Odd Syvertsen sprang först in för att ringa, under tiden skyndade sig Johanna nerför slänten och ut på vägen igen. 16
Hela huset stod nu i ljusan låga. Det kom ideligen höga, knastrande smällar som ekade över Livannet och åsarna västerut. Det lät som om själva himlen rämnade. Lågorna liknade stora vilda fåglar som snodde sig runt varandra, över varandra, in i varandra, de ville slita sig lös från var andra, utan att kunna det. Eldsvådan hade blivit stor och mäktig på bara några minuter. Ändå var allt runtomkring henne märkvärdigt tyst. Jag har sett det framför mig. Det är ett hus som brinner om natten. Det är de första minu terna innan folk strömmar till. Allt runtomkring är tyst. Det är bara eldsvådan. Huset står där ensamt och ingen kan rädda det, det har lämnats åt sitt öde och sin under gång. Det är flammorna och röken som liksom sugs rakt upp i himlen, knastret och smällarna som svarar någon stans långt bortifrån. Det är skrämmande, det är förfärligt, och det går inte att fatta. Och det är nästan vackert. Johanna ropade på Olav. Först en gång, sen två, sen fyra. Det var med ens ohyggligt att höra sin egen röst tillsam mans med ljudet av lågorna. Träden hade liksom kom mit ännu närmare huset nu. De sträckte fram grenarna. Nyfikna, skräckslagna. Hon sprang runt till lagårn med smärtorna huggande i magen. Det kändes som om det hade gått hål på en stor böld där nere och att varmt blod rann från den. Mellan huset och lagårn stod han, som fångad i det intensiva ljuset. Nattskjortan fladdrade på kroppen trots att det inte kom en enda vindpust och trots att han stod helt stilla. När hon närmade sig upptäckte hon att vinden kom som en illavarslande pust från själva branden, en pust som samtidigt var iskall och förtärande varm. Hon drog honom med sig, de tog sig upp på vägen igen, och 17
där stod de tätt ihop när Odd Syvertsen kom springande nerför slänten. Han var andfådd och uppjagad där han ställde sig bredvid de två gamlingarna. Han försökte få bort dem från den våldsamma värmen, men det gick inte. De ville stå och se sitt hus brinna ner. Ingen fick fram ett ord. Olav var som förstenad, samtidigt gjorde nattskjortan honom mjuk, det vita tyget veckade sig svalt över axlarna och nerför armarna. Ansiktena var ljusa, klara, rena, som om åldern suddats ut. Sen fick elden plötsligt fäste i det gamla körsbärsträdet utanför köksfönstret. Det som alltid blommade så tidigt, och som Kåre brukade klättra upp i. På sensommaren blev det tungt av bär, har jag fått berättat för mig, och de största och sötaste hängde alltid längst ut på grenarna. Nu flammade det genast upp. Elden rasade ge nom blommorna och grenarna, och sen brann hela kronan med ett säreget sprakande. Strax efteråt hördes en ljus röst, men det var omöjligt att avgöra om den tillhörde Johanna eller Olav: Herre Jesus. Herre Jesus. Jag har sett allt framför mig. Det var den åttonde bran den, klockan var lite över halv ett på natten, natten till den 5 juni 1978. Sen kom brandbilen. De hörde sirenerna ända bortifrån Fjeldsgårdsslätten, eller kanske ännu längre bort, kanske ända uppifrån bön huset i Brandsvoll, kanske hörde de tjutet av larmet på Skinnsnes också? Det är ju inte otänkbart, eftersom det kunde höras ända upp till kyrkan. Men brandbilen hörde de i vilket fall som helst, sirenerna steg, blev ljusare, skar pare, och snart kunde de ana blåljusen som fladdrade förbi det gamla sandgjuteriet i änden av Livannet, förbi slakt huset, Shelltappen och prästgården med balkongen, förbi 18
det gamla skolhuset i Kilen och Kaddebergs affär, innan farten minskade uppför backen till Vatneli. När brandbilen stannade hoppade en yngling ut och kom springande emot dem. – Är det folk där inne? skrek han. – Dom hann ut, sa Odd Syvertsen, men ynglingen låtsa des inte höra det. Han sprang tillbaka till brandbilen och lossade flera slangrullar, kastade ut dem på måfå så att de rullade bortåt vägen en bit och blev liggande. Sen öppnade han några skjutdörrar, slängde ett par yxor på backen och en brandhjälm som sen låg kvar i gruset och vickade för sig själv. Därefter blev han stående i några sekunder med armarna slappt hängande och tittade på lågorna. Några sekunder stod han bredvid Olav och Johanna och Odd Syvertsen, och de stod där liksom tillsammans och betrak tade det ofattbara som höll på att hända. Därefter kom fyra bilar körande i hög fart. De stannade alla en bit bakom brandbilen, ljusen slocknade och fyra svartklädda män kom springande. – Det är kanske folk där inne! ropade den unge mannen. Han hade en tunn vit skjorta på sig som fladdrade runt den magra överkroppen. Han kopplade två av slangarna på den kraftiga vattenpumpen där fram på brandbilen, medan två andra brandmän stod redo när vattnet kom. Just då small det så högt inne i lågorna att hela marken skakade och alla som var där kröp ihop, som om en projektil hade träffat dem i magen. Någon började skratta, det gick inte att se vem, och i detsamma la Odd Syvertsen armarna om Olav och Johanna, och med en vänlig men bestämd rörelse ryckte han bort dem och ledde dem med sig uppför slänten till sitt hus. Den här gången följde de med honom utan 19
ett ord. Han fick in dem i huset och slog numret upp till Knut Karlsen. Han och frun kom meddetsamma, de hade ju vaknat av sirenerna och det våldsamma eldhavet, och under de timmar som följde bestämdes det att Olav och Johanna skulle inlogeras i källaren hos Karlsen tills allt hade lugnat sig. Eldhavet böljade över himlen, men Olav och Johanna såg det inte. Ljuset skiftade från vitt till rostrött, sen nästan violett och orange. Det var en syn. Ett sprakande gnistregn steg när stommen störtade samman, svävade viktlöst några sekunder, slocknade och försvann. Bladen på träden krul lade sig. De vilda fåglarna var borta, de hade äntligen slitit sig lös från varandra. Nu brann det stilla, med höga, lodräta flammor. Det kom fler bilar. Folk klev ut, lät bildörrarna stå öppna, drog jackorna om kroppen och närmade sig långsamt branden. Bland dessa fanns också min pappa. Jag har sett det framför mig, hur han har kommit körande i den blå Datsunen, hur han har stannat en bit bort och klivit ut precis som de andra, men jag har aldrig lyckats se ansiktet ordentligt. Han var där, jag vet att han var där utanför Olav och Johannas brinnande hus den där natten, men jag vet inte vad han tänkte eller vem han pratade med, och jag kan inte se hans ansikte framför mig. Det la sig aska över trägårn, stora sjok svävade länge i luften innan de dalade ner över träden och la sig på de parkerade bilarna, stilla som snö. En motorcykel startade och försvann med två ynglingar. Den ena med hjälm, den andra utan. Det fanns ingenting man kunde göra. Olav och Johanna Vatnelis hus brann ner till grunden. Till slut stod bara skorstenen kvar. Då hade det nästan 20
blivit morgon och de flesta av bilarna var borta. Bara röken hängde som en tunn, genomskinlig dimma över trägårn och in mellan de närmaste träden. De två i källaren hos Knut Karlsen hade inga andra kläder än nattkläderna de stod och gick i. Och väskan. Och i den låg det alltså tre tusen kronor. Klockan fyra hade det blivit så pass ljust att fåglarna börja de sjunga. Det var en intensiv och underlig sång, ett yrande jubel som blandade sig med ljudet från vattenpumparna som fortfarande brummade och gick. Man behövde mycket vatten och hade fått rulla slangarna nerför den oländiga sluttningen ner till Livannet, och så pumpade man upp vattnet trettio höjdmeter. Tre journalister och flera fotografer cirklade runt på brandplatsen. De pratade först med länsman Knut Koland, därefter gick de uppför slänten och knackade på dörren till källaren. De fick prata med Johanna, Olav låg inne på divanen med en filt över sig och stirrade bara upp i taket och var i en annan värld. Johanna svarade lugnt och behärskat på alla frågor, hon sa samma sak varje gång. Långsamt, så att de fick tid att anteckna. Sen togs det bil der av henne. Flera bilder från olika vinklar, men det var ändå bara bilderna som visade hennes förtvivlade ansikte som redan samma dag gick i tryck i såväl Fædrelandsvennen som Sørlandet och Lindesnes. Hon hade svedda ögonbryn och sot på kinden och en skråma i pannan, och liknade en överlevande efter en gruvolycka. Annars var hon lugn. Efteråt, när alla hade gått, kom hon att tänka på lös tänderna som låg på spegelhyllan bredvid Olavs, men så 21
mindes hon att det inte längre fanns någon spegelhylla, eller något glas eller några tänder, varken hennes eller Olavs tänder fanns längre. Jag har sett det framför mig, det förunderligt klara, iskalla ögonblick när det gick upp för henne att hon hade förlorat absolut allt, till och med sina tänder, och att tårarna först då började rinna sakta nerför kinderna.
II Ända sen jag var liten har jag hört historien om bränderna. I början var det mina föräldrar som berättade, men det var först när jag blev äldre och hörde den av andra som det gick upp för mig att allt faktiskt var sant. I långa perioder har historien varit fullständigt frånvarande, för att sen dyka upp igen i ett samtal, i ett tidningsuppslag, eller helt enkelt i mitt medvetande utan anledning. Den har följt mig ge nom trettio år utan att jag har vetat exakt vad som hände, eller vad den egentligen handlade om. Jag minns att jag som barn satt i baksätet på den blå Datsunen på väg upp till farmor och farfar i Heivollen, och på vägen dit passerade vi huset där pyromanen bodde. Det var som om jag kunde känna ett drag av något främmande och lockande när vi körde förbi, och strax efteråt passerade vi Sløgedals hus, kompositören och domorganisten i Kristiansand, och då brukade min pappa peka bort mot den gamla rännebron, den som inte passade till den nya lagårn som hade byggts. Där brann det när du döptes, sa han, och så blev det att jag på sätt och vis har förknippat bränderna med mig själv. 22
Det var så mycket jag inte visste, därför hade jag aldrig tänkt att jag skulle skriva om bränderna. Det blev för stort, för omfattande och för nära. Historien har funnits där som en skugga ända tills jag bestämde mig för att skriva ner den. Det skedde plötsligt, våren 2009, efter att jag hade flyttat hem. Det som hände var följande: Några veckor tidigare, i april, satt jag ensam uppe på den gamla skolvinden i Lauvslandsmoen och rotade i lådor med gamla läroböcker och gulnade häften och papper av alla de slag. Jag minns den här vinden från min egen tid på skolan som väldigt rörig och full av skräp. Ibland gömde vi oss där uppe, det var när vi hade slöjd nere i källaren, då smög vi oss uppför alla trapporna, förbi musikrummet och uppför den sista, beckmörka trappan och satt knäpptysta på den iskalla vinden och väntade på att någon skulle upptäcka att vi var borta. Böckerna var fuktiga och råkalla och mina fingrar gjorde avtryck i pappren. De hade kanske legat där uppe i tjugo, trettio år. Efter en stund kom jag över en bunt svartvita fotografier som var invirade i plast och det var med en obe stämd känsla av förväntan som jag började bläddra igenom alla de där bilderna. Jag kände strax igen ansiktena, men kunde inte genast placera dem. De flesta var barn, men här och var fanns också en del vuxna. Långsamt begrep jag att de här korten var från min egen tid på skolan. Det var barn jag hade gått i samma klass som, några äldre, andra lite yngre, kort från skolgården eller inifrån klass rummen, och flera av mina lärare från den tiden fanns med. Det fanns också ett kort på en liten pojke som stod på en scen och sjöng. Han var nyklippt och hade på sig en 23
stickad tröja med en skjorta som nätt och jämnt stack upp i halsen. Fotot verkade ha tagits vid någon julfest för man skymtade en pyntad gran och girlander i bakgrunden. Det fanns fler där tillsammans med honom och alla höll var sitt tänt stearinljus i handen. Det tog kanske en fyra, fem sekunder. Sen plötsligt: Det är ju jag. Det var då, vid synen av den här pojken som intet ont anande stod och sjöng, som det hela började. Jag såg mig själv, stirrade in i mitt eget ansikte i flera sekunder utan att jag såg vem det var. Det är svårt att förklara, men det drabbade mig så starkt. Det var som att jag både förstod och inte förstod att det var jag. Och att det gick på ett ut. Jag vet inte. Men det var då, som en slags förlängning av den här synen, som historien om bränderna dök upp igen. Det var detta foto på mig själv med en tunn, lugn låga som så att säga steg upp ur handen på mig, som ledde till att det en sommarkväll i början av juni stod klart för mig att jag skulle göra ett försök att skriva historien om bränderna. Det var som att ta ett djupt andetag. Och sen.
III När det brann första gången hemma i Finsland i början av maj 1978 var jag inte ens två månader gammal. Några dagar efter födseln kom pappa och hämtade mamma och mig på BB, som låg på Kongens gate i Kristiansand. Man la mig i den mörkblå resbagen och körde de fyra milen hem till 24
Finsland, och när jag bars in från bilen till huset på Kleve land för första gången var det i en rykande snöstorm som inte mojnade förrän två dagar senare. Sen följde solsken och stilla vita vinterdagar tills vinden vred till sydvästlig och det blev vår. I slutet av april låg det fortfarande snö kvar inne i skuggpartierna, men värmen hade då kommit på allvar, och den 6 maj, som var den dag då allt började, hade det redan blivit farligt torrt i skogen. Fyra veckor senare, sent på kvällen den 5 juni, var allt över. Det var efter den tionde branden och dagen efter mitt eget dop, som hölls tredje söndagen efter pingst. Det hade varit tryckande varmt under en lång tid och den här söndagen blev den varmaste dagen på länge. Het tan dallrade över hustaken och fick asfalten att bölja sig längs slätten i Lauvslandsmoen och i Brandsvoll. På efter middagen kom ett våldsamt skyfall och världen kändes genast frisk och ny. Så klarnade det upp, insekterna svir rade i luften och kvällen blev varm och stilla. Det var kvällen före den värsta natten av dem alla. Historien om bränderna flätas alltså in i mitt livs allra första månader, för att kulminera natten efter mitt dop. Det var dock långt ifrån säkert att det skulle bli något barndop den där söndagen. Natten innan, sju minuter efter midnatt, observerades en mörk bil i hög fart på väg upp mot kyrkan. Paniken hade vid det laget börjat sprida sig på allvar. Bilen körde som sagt uppåt kyrkan, men sen försvann den, och man visste inte vart den tog vägen. Man tog en timme i taget. Minut för minut. Man fruktade det värsta. Måtte bara kyrkan stå kvar, tänkte man. Måtte bara kyrkan stå kvar. Man sa det inte högt, men alla tänkte det. Det allra värsta vore om kyrkan brann. Därför höll 25
man vakt. Inte bara vid kyrkan, utan över hela bygden. Man satt ensam på trappen framför sitt hus och lystrade. Min pappa satt också så utanför det bruna huset hemma på Kleveland, medan jag låg och sov innanför. Han hade tagit med sig geväret, farfars bössa, den som jag senare skulle se honom använda, men som han denna natt inte hade hunnit skaffa ammunition till. Men det var ju trots allt ett gevär, ammunition eller ej. Det viktigaste var att man höll vakt. Ingen hade ju en aning om vem pyromanen var. Vem som plötsligt kunde komma fram ur mörkret. Inte sen kriget hade man upplevt något liknande. Det var något i bygden som påminde om kriget. De som var för unga för att ha upplevt kriget, de tänkte också på kriget. Det är vad alla har berättat. Kriget hade kommit tillbaka. På måndagskvällen var det hela över, ett knappt dygn ef ter branden hos Olav och Johanna. Det var fortfarande den 5 juni, strax före midnatt, efter tre timmars förhör. Innan dess hade Alfred gått med det tunga beskedet till länsman Knut Koland, som tillsammans med folk från Kriminalpolitisentralen och utredare från Kristiansands polisen hade upprättat en bas i den gamla fullmäktigesalen i häradshuset i Brandsvoll. Det tunga och samtidigt befri ande beskedet. Det var Alfred som fick gå, inte Ingemann, även om han förmodligen hade förstått sen länge hur allt hängde ihop, men som när allt kom i dagen inte förmådde gå själv. Varken Ingemann eller Alma. Alma som vid det laget var sängliggande och ur stånd att röra sig. Sen följde arresteringen, och så gick det stilla skredet. Halvtimmen före midnatt körde man från hus till hus runt hela bygden. Det var fyra polisbilar plus en lång rad 26
privatbilar. Man behövde inte knacka på för det satt ju i regel någon utanför på trappen och höll vakt. Bilen stan nade, eller körde förbi i låg fart, och så ropade man med nervevad ruta. Han är fast. Nyheten fördes vidare. Man gick i mörkret genom dag gen över gärdena till grannen, gav sig tillkänna och berät tade att han var fast. Man sa vem det var, och då blev det helt tyst i några sekunder tills den andre hade hämtat sig. Han? Alla underrättades, även domorganist Sløgedal som satt gömd en bit från sitt hus på Nerbø, väntande med laddat gevär. Han berättade senare för mig om den här kvällen. Att den liksom var ljus och himmelsk, mörk och jordnära och overklig. Allt på en gång. Polisen visste att Sløgedal satt där uppe vid huset sitt, det var de som hade gett ho nom geväret, så till honom körde man enkom för att be rätta om nyheten. Han kunde äntligen resa sig, lämna ifrån sig geväret och fråga: Vem är det? Hemma på Kleveland var det John som kom. Han stod på gräsmattan utanför mina föräldrars sovrum och viska de ända tills mamma vaknade. Han viskade hennes namn ända tills hon fick på sig kläder och kom ut på trappen så att också han kunde säga de tre magiska orden som gick från mun till mun denna natt: Han är fast. Så gick skredet åt alla håll. Nyheten hann precis komma med i NRK Dagsnytts midnattssändning. Polisen hade un derrättat Norsk Telegrambyrå och bad att få ut nyheten så snabbt som möjligt för att lugna sinnena. Men när den 27
lästes upp från Marienlyst i Oslo vid midnatt, då visste hela bygden redan. Han var fast. Alla kunde gå till sängs, ljusen släcktes ett efter ett, men dörrarna höll man fortfarande låsta, man kunde ju inte vara säker. Efter det här kunde man aldrig vara säker. Hus efter hus bygden över kom så småningom till ro. Äntligen kunde man sova, och nästa morgon ville man tro att alltihop bara var en dröm. Men det var ju ingen dröm. Fædrelandsvennen körde allt som allt tre förstasidesuppslag under loppet av fyra dagar, det första på lördag morgon när bygden vaknade till fyra nerbrända byggnader. Dessutom var det en förstasida i Verdens Gang. En i Dagbladet. Två i tidningen Sørlandet. Två även i Lindesnes. En förstasida och en helsida i Aftenposten. Och så var det intervjun med Inge mann på sidan tre i Lindesnes på lördagen, det var den där han stod bredvid brandbilen med handen på vattenpum pen och med en uppsyn som inte var helt lätt att uttolka. Utöver detta en rad smånotiser i lokaltidningarna, och NRK Sørlandets dagliga uppdateringar i radio. Därtill kom det fyra minuter långa inslaget i Dagsrevyen som sändes på måndagskvällen när allt i själva verket var över men paniken fortfarande låg som en dimma över allt. Inslaget visade Anders och Agnes Fjeldsgårds hus på lite håll. Man såg de två lönnarna på var sida om trappen på framsidan där rutan hade krossats och bensin hällts in på golvet. De två lönnarna står där fortfarande, och jag minns hur förvånad jag blev över att de knappt hade växt något på över trettio år. Inslaget visade de oroliga skuggorna från löven som flackade över husväggen, medan först reportern 28
och därefter länsman Koland redogjorde för läget. Efter det filmade man brandtomten i Vatneli: de rykande ruinerna och skorstenen som stack upp i luften som ett väldigt träd berövat på alla sina grenar. Det var allt som fanns kvar av Olav och Johanna Vatnelis hus. Två brandmän gick förbi på vägen. De var båda barhuvade. Den ene gick med något som liknade en isyxa i handen, som om han vore en glaciärvandrare på väg in i isvidderna. Den andre var tomhänt, och bägge var obekanta för mig. Mot slutet av inslaget filmades den rykande ruinhög som var allt som återstod av Sløgedals lagård på Nerbø, det som var brand nummer tio. Det stod en ensam man där och spolade vat ten på ruinerna, han vräkte på som om man hade planterat något i askhögen som behövde vatten. Massor av vatten. Det var Alfred. Jag kände igen honom trots att han var mer än trettio år yngre och dessutom stod med ryggen till.
IV Det blev sommar. Allt hade blivit grönt, löven hade slagit ut på träden, syrenerna blommade och fram i juni satt jag på andra våningen i den nerlagda banken i Kilen och försökte komma fram till hur allt hängde ihop. Jag hade hyrt rummet en tid i hopp om att tystnaden och utsikten skulle föra mig närmare mig själv och skrivandet. Jag satt där ensam i rummet som var tömt på nästan allt, med bara himlen, skogen och utsikten över Livannet fram för mig. Jag hade en enkel stol, något slags bord och en röd, gammaldags skrivbordslampa som legat kvar i en av 29
skrubbarna, en sådan där som liksom nyfiket böjer sig över arbetet. Jag satte mig till rätta och tittade ut på björken som gungade i vinden precis utanför fönstret. Jag satt mitt i detta landskap där jag hade växt upp, mitt i allt som hade präglat mig och format mig och på ett eller annat sätt gjort mig till den jag var. Jag såg hur löven fläktade och skälvde och hur skuggorna flimrade över stammen, jag såg vägen och de spridda husen upp mot Vatneli, jag såg hur solen blixtrade i ett fönster som öppnades där uppe och hur samma blixtrande upprepades när fönstret stängdes. Jag såg himlen och molnen som långsamt kom indrivande från havet i sydväst, hur de förändrades medan jag följde dem med blicken; jag såg på fåglarna som var i gång sen länge med den korta, hektiska sommaren; jag såg de vinterbleka ungarna som plaskade i vattenkanten på andra sidan, nedanför trägårn till det som hade varit Syvert Mæsels hus; och till sist såg jag ut över vattnet, vinden som fram på dagen räfflade vattenspegeln och fick den att glittra svagt också inne i skuggorna där den annars låg svart och stilla. Nästa dag satt jag där igen. Stirrade utåt. Skrev ingen ting. Det kändes plötsligt omöjligt. Den tredje dagen fick jag syn på en stor fågel inne vid land. Den stod på ett ben och balanserade i vattenkanten, med huvudet och den långa spetsiga näbben sänkt. Det var en häger. Jag satt och väntade på att den skulle lyfta, eller att den skulle kasta sig framåt, eller åtminstone byta ben. Men den gjorde inget dera. Den stod orörlig ända tills jag reste mig från stolen och åkte hem. Så gick dagarna. Jag satt där några timmar med Livan net framför mig. Försökte komma i gång, utan att lyckas. 30
Efteråt låste jag dörren, gick nerför den branta trappan som hade monterats på utsidan av byggnaden bara för mig, och körde de få hundra metrarna bort till affären för att handla. Jag gick runt i den ljusa behagliga butiksatmosfä ren, plockade med mig lite mjölk, lite bröd, lite kaffe. Det var skönt att gå så, plocka upp något handfast och enkelt och lägga ner det i kundvagnen. Av och till träffade jag folk som jag kände där inne mellan hyllorna, det var folk som hade känt mig hela livet, som hade känt mina föräldrar och farmor och farfar, som hade sett mig som barn, som hade sett mig växa upp och flytta från bygden, som hade sett mig bli författare, och som nu sa att de var glada för att jag hade flyttat tillbaka, trots att jag hela tiden under strök att det bara var för en kortare period. Jag hade inte kommit för att stanna, sa jag, men nu, just nu, är jag här. När sommaren var slut hade jag fortfarande inte kommit i gång med skrivandet om bränderna. Det var något som gjorde motstånd, utan att jag kunde säga exakt vad. Jag hade under tiden skaffat mig en överblick över det som hänt, men ännu inte pratat med någon av de inblandade. Jag hade gått igenom tidningarna och de intervjuer som fanns och jag hade sett inslaget som sänts på Dagsrevyen. Jag spelade upp det om och om igen. Det hade bränts över på en dvd och skickats till mig från NRK i Oslo. När jag skulle se det för första gången var jag väldigt spänd, nästan nervös. Jag satt hemma, ensam i huset på Kleveland, stop pade skivan i facket och såg den försvinna in i spelaren. Det var första gången som jag skulle få se rörliga bilder från det landskap som jag precis hade fötts in i, från Fins land sommaren 1978, det landskap som hela Norge hade 31
suttit och stirrat på den där kvällen för trettioett år sen då inslaget sändes. Det tog några sekunder, sen kom bilden och jag tryckte på play. Jag kände genast igen mig, även om det låg något främmande och lite oigenkännligt över det hela. Något var förändrat, men jag visste inte riktigt vad. Var det skogen? Var det husen? Var det vägarna? Jag vet inte. Bilden hade något avlägset och förgånget över sig, men ändå såg jag att det här var hemma. Där är ju Kilen, slog det mig, och där ligger det glittrande Livannet nästan som i dag, och där är de långa slätterna i Brandsvoll, kraft gatorna som sträckte sig som ett ärr genom bygden, och Anders och Agnes Fjeldsgårds hus så gott som oförändrat. Allt var där, och allt var nästan så som jag kom ihåg det. Hela reportaget var fyllt av en slags paradoxal ro. Det var långsam kameraföring, reportern pratade mycket utfyllan de medan bilderna behagligt gled över rutan, och denna långsamhet och den omständlige reportern gjorde hela in slaget väldigt odramatiskt. Man såg de böljande skogarna, den höga himlen, molnen lätta som skumtussar, orörliga fåglar på telefontrådarna, en svag bris som strök genom lövverket i träden. Man såg hus, man såg bilar, man såg kläder på tork. Det var en fridfull sommardag vilken som helst 1978. Eller så kunde det ha varit tio år tidigare eller tio år senare. Det var ett tidlöst landskap, ändå var det just detta landskap som jag senare skulle växa upp i, och egent ligen aldrig lämna. Det verkade längesen, samtidigt var det som att jag när som helst skulle kunna lyfta blicken från teven, titta ut genom fönstret och se alltsammans ligga oförändrat där ute. De svarta, rykande brandtomterna, de få människorna som hade tagit sig dit, som stod i spridda klungor runt ruinerna. De fanns där fortfarande. Det var 32
mödrar med barn på armen. Det var ungar som hängde över cykelstyrena. Äldre folk som stod tätt ihop, som om de stöttade sig mot varandra för att inte falla, och det var en man med hatt som jag genast kände igen som Reinert Sløgedal, den gamle klockaren och läraren, och pappa till Bjarne Sløgedal, domorganisten i Kristiansand. Till slut var det alltså Alfred som stod och spolade vat ten på just Sløgedals nerbrunna lagård. Också det en bild fylld av enkelhet och ro: en ensam, barhuvad man. Him len ovanför honom. En nerbränd byggnad. Tunn vit rök som sakta steg och fördes bort med vinden. Vattenstrålen som spolade mot grunden och den sönderbrända jorden, vattnet som träffade de förvridna takplåtarna med ett hårt sprutljud. Det måste ha varit bara några timmar innan han gick med beskedet. Sen var inslaget över och bilden blev svart. Jag satte genast på det från början och såg alltihop en gång till. Och ännu en gång. Det var som om jag inte kunde få nog, som om jag hoppades få syn på mig själv, eller pappa. Eller några andra jag kände. Det var ju inte helt osannolikt. Jag visste ju att pappa hade varit utanför huset i Vatneli natten det brann, och jag visste med säkerhet att jag själv hade följt med ut till Olga Dynestøls nerbrända gård på söndagen, direkt efter barndopet, även om jag hade legat i resbagen hela tiden och sovit djupt.
33