JYVÄSKYLÄ
1. – Nej verkligen inte! Vi kan inte flytta till Helsingfors! Hur många gånger måste jag säga det? – Men pappa lyssna! – Nej sade jag! Vårt gamla hus ligger under vatten och hela staden håller på att rasa ihop! Vi skulle ju bli stoppade av polisen om vi försökte! Vägarna är avstängda och dessutom har både mamma och jag trygga och bra jobb här. Man kan inte leva i en stad som slutat existera! – Jo jag vet men … – Förstår du inte vad jag säger? Du måste bara ge upp den där vanvettiga idén! Hur ska vi få dig att inse hur privilegierad du är som får växa upp här och inte i den där mardrömmen! Liljas pappa slätade ilsket till sitt tunna hår som låg alldeles platt redan tidigare och viftade med handen i riktning mot skärmen på väggen för att ta fram morgonnyheterna. Lilja svalde och svalde och andades så häftigt att de små näshåren vibrerade i luftdraget. För att inte behöva se på sin pappa lät hon blicken svepa över familjens absolut ljusgulbeigefärgade kök. Framför fönstret stod några anemiska kryddväxter och på andra sidan rutan sträckte sig rad efter rad av exakt likadana våningshus över vad som en gång varit kärrmarker och små bergknallar i utkanten av Jyväskylä. I dem hade de placerats efter evakueringen, mamma, pappa, småflickorna och hon själv och hundratusen andra nya Jyväskyläbor. Alla de som överlevt stormarna och monstervågorna som svepte in över Finlands sydkust den fruktansvärda hösten år 2035, samma år hon föddes.
9
Här i utkanten av Jyväskylä, som plötsligt förvandlats till huvudstad, hade de fått sina nya hem. Först var de naturligtvis tacksamma över att inte ha drunknat som så många andra. De kramades och grät och talade om allt som gått förlorat, och om allt de skulle göra när de äntligen fick komma hem igen. Det stämningsfulla Helsingfors, det hemtrevliga Vanda och det välmående Esbo. Så rikt, så idylliskt och så vackert livet varit när de ännu fick bo kvar där! Men så småningom, när åren gick och vattnet bara steg orkade de inte längta längre. Det är så tungt att alltid vara bitter och besviken. De vande sig vid sina små lådor inuti större lådor där de bodde, åt och sov, älskade och grälade, nästan som förr och barnen som växte upp i Jyväskylä var utleda på berättelserna om städer som de ändå aldrig skulle få se. Alla barn, alla unga, alla utom Lilja verkade det som. – Är jag konstig på något sätt eller finns det faktiskt ingen annan än jag som någonsin längtar bort från Jyväskylä? Inget svar. Pappa stirrade stint på lokalnyheterna och mamma förberedde dagens möten. Småbarnen höll ännu på att klä sig. Rödljusen från kraftverket på åsen blinkade svagt. Klumpen i Liljas hals svällde och fingrarna var iskalla. Pulsen dunkade i öronen och hon måste räta på ryggen för att få luft. Hon andades häftigare och häftigare, men luften gick liksom inte ända ner i lungorna. Hela hennes värld var blekt gulgrå och instängd och allt oftare kände hon sig som om hon höll på att kvävas. Plötsligt blev hon helt ifrån sig av panik. Hon spratt upp från frukostbordet, kastade tallriken i diskhon så att resterna av blåbärsyoghurten spreds i en ljuslila båge över mattan och rusade ut ur köket. Hon drog på sig jackan och stövlarna men gjorde en liten paus innan hon öppnade dörren ut mot trappan. – Och har du pappa glömt att du har en syster där som aldrig flyttade? Som kanske bor kvar där fortfarande fast du aldrig ens brytt dig om att ta reda på om hon lever? Mammas huvud ryckte till och pappa stirrade stint på lokalmästerskapen i backhoppning. Familjens gamla hund Grubbis
10
gnydde svagt och viftade på svansen för att försöka göra alla till vänner igen. Småsystrarna Rosa och Spirea kom in i köket lyssnande på dagismusik med varsin propp i örat. Ingendera märkte något av den tryckta stämningen. Mamma vände sig mot Lilja med plågade ögon men sade ingenting och Lilja kastade håret bakåt och smällde dörren efter sig. Snabbt rann hon ner för trapporna och vidare ut i den mörka januarimorgonen. Träden stod blöta och hängde, med blanka droppar i grenarna. Koltrasten som sjungit ända sedan november flaxade skrikande sin väg när Lilja satte efter den på cykel. Inte ens normal skola i dag utan vintersportdag i plastbacken. Jyööö … Jyväskylä i ett nötskal! Som om någon på allvar trodde att en enda människa ur hennes generation någonsin skulle komma att skida som på farfars tid. Lilja hade sett snö fyra gånger i sitt liv, men varje gång hade de stora blöta flingorna smultit innan de ens träffade marken. Himlen mot söder färgades äckligt orangegrå av stadsbevakningens strålkastare. Där, på andra sidan strålkastarna, började Officiella invandringszonen, dit EU tvingat finländarna att släppa in jordbrukskunniga européer från områden som antingen blivit för våta eller för torra för att längre kunna odlas. I södra Finland växte potatisen som aldrig förr och de långa milda höstarna hade också gjort majsodling till en utmärkt affär. Utan Sverige och Finland skulle hela EU för länge sedan ha råkat ut för allvarlig matbrist, men i Jyväskylä ansåg man fortfarande att EU helt oförlåtligt blandat sig i Finlands inre angelägenheter när man tvingade finnarna att släppa in en massa främlingar. I Officiella invandringszonen bodde holländare och danskar som inte lyckats hitta nya hem på närmare håll när deras land försvann. Där bodde också några få Petersburgsbor med finska förfäder som hellre flyttat västerut än mot öster och de möjligheter som öppnade sig i det smältande Sibirien. Spanjorer vars tomater blivit skruttiga som russin av vattenbrist och Saharaklimat försökte starta växthus i trakterna av det som en gång varit Åbo. Irländare från Galway och Donegal som nästan spolats bort av stormarna hade slagit sig ner i Östra Nyland som potatisfarmare.
11
Nu satt de på sina traktorer, drack öl och sjöng krigiska sånger som höll på att driva tystlåtna bönder från vattenslätterna öster om London till vansinne. I söder tog Officiella invandringszonen slut vid Salpausselkä. Hela kusten söder om åsen och allt som fanns kvar av Österbotten var utlyst som farlig riskzon och officiellt tömd på folk. Officiellt alltså. I själva verket var området allt annat än tomt. Enligt ryktena höll nämligen också det här farliga området på att fyllas av folk, och det var människor som inte väntade på tillstånd och inkomstgarantier. För dem spelade det ingen roll om marken var våt, stenig eller karg som en öken så länge den bar under fötterna. Det här var människor som glatt hade förvandlat sig själva till fiskar och stannat hemma om det bara legat inom möjligheternas gränser. Människor som in i det sista kämpat med stormar och översvämningar, fått sina hem förstörda, sina kor och hönor bortspolade och hela sin värld täckt av stinkande lera. Så länge det gick hade de fortsatt att hoppas. Men till sist, när allt hopp var ute och fenorna vägrade växa ut, trots att de vadade i vatten hela dagarna, hade de tvingats ge sig av hemifrån. Människor från Kina och Indien, Bangladesh och hundra andra dränkta helveteskuster. Hur många miljoner människor det var frågan om, vad de hette och varifrån de kom visste ingen. Och eftersom nästan hela den ännu beboeliga världen råkat ut för samma sak fanns det ingen som ens vågade försöka ta itu med frågan. I Finland löste media och politiker problemet på samma sätt som Liljas föräldrar. Så länge man helt enkelt inte talade om saken behövde man ju inte heller ta ställning. Vad skulle ett litet och avlägset land ha kunnat göra åt ett så stort problem? Redan Officiella invandringszonen var illa nog och genom ett djärvt beslut som godkändes av alla politiska partier började Finland funktionera som om landet, och egentligen också världen, tog slut vid Salpausselkä. De få politiker som inte godkände beslutet fick välja mellan att hålla tyst eller inte längre vara politiker. Egentligen var det ganska lätt, när man väl en gång kommit på tanken. Österbotten fanns inte längre. Städerna längs kusten
12
låg i ruiner och en hel rad andra, Tammerfors, S:t Michel, och Kuopio, såg sin chans. Jyväskylä utropades till huvudstad och Nyslott till hela landets kulturcentrum. Eftersom staten tagit ansvar för att evakuera befolkningen från kustområdena kunde man lätt förbjuda samma befolkning att åka tillbaka för att se hur det stod till där nu. Intresset för sådana resor var i alla fall inte stort. Efter femton år visste vanliga medborgare mycket lite om vad som eventuellt fanns kvar, vad som förstörts och hur det såg ut i de gamla hemtrakterna. Dementa gamlingar satt på ålderdomshem och sjöng sorgset om Kotkan Ruusu och Hangö, Hangö, Hangö, men den generation som växte upp hade fullt upp med sitt eget och kunde inte bry sig mindre om de senila elefanternas historier. De allra flesta evakuerade hade dessutom förlorat allt de någonsin ägt. I likhet med Liljas föräldrar var de tacksamma över att ha klarat sig med livet i behåll och ville ingenting hellre än att starta på nytt, ge sina barn en framtid och förtränga sina egna onda drömmar. De ville glömma och när de glömt ville de inte bli påminda, allra minst av sina egna barn som levat i trygghet hela livet och inte visste någonting om livets realiteter. Men Lilja var seg, minst lika seg som sina föräldrar. När hon en gång lyckats få sin pappa att erkänna att hans äldre syster faktiskt kanske levde kvar där borta i Ingenmansland var det som om hon hittat ändan i ett stort och trassligt nystan. Hon hade alltid känt på sig att världen var större än Jyväskylä, och att hon själv på något sätt var en del av ett större sammanhang. Nu hade hon bevis av kött och blod! Lilja visste ingenting annat om sin pappas syster − och sin egen faster faktiskt! − än att hon hade kallats Sassa och varit marinbiolog. Sassa hade studerat Östersjön hela sitt liv och för henne innebar de stora jordbävningarna på Grönland ett oemotståndligt och unikt experiment i full skala. Glaciärerna skakades om och smalt ner i havet. Den nedtryckta berggrunden lyftes och hela norra Atlanten skakade. Vattnet steg och tsunamivågor sköljde över Skåne och ända fram till södra Finlands kuster. När de första stora vågorna rullade in förstod Sassa att hon inte kunde åka någon-
13
stans. Hon måste helt enkelt få se vad som hände. Skulle vattnet bli renare eller skulle allting bara bli ännu värre? Var Finska viken på väg att blir saltare av allt havsvatten från Atlanten eller kanske sötare av de eviga regnen i det nya klimatet? Så här hade hon i alla fall förklarat för sin bror och svägerska och lovat att komma efter till Jyväskylä så fort hon fått ihop material till ett par bra artiklar, kanske till och med en doktorsavhandling om hon hade tur. ”Vänta bara, sen när jag får Nobelpriset så kanske jag bjuder er med på festen!” hade hon skojat. Sedan dess hade de inte hört ett ord från henne. – Men ni vet alltså inte heller att hon är död! Om hon var det så skulle ni nog ha fått höra om det på något sätt, det är jag helt hundra procent säker på! envisades Lilja medan mamma ilsket blängde på pappa och tyst anklagade honom för att igen ha matat deras omöjliga dotter med galna fantasier, trots allt de kommit överens om. Pappa harklade sig och frågade Lilja om det inte var så att hon hade matematikprov i morgon. När Sassa var lite äldre än Lilja själv var nu hade hon haft mörkt hår, ljusblå ögon och lång näsa med en lustig krok ytterst på spetsen. Breda axlar också. Så mycket kunde man i alla fall se på det enda existerande fotot av henne som stod högst uppe på en hylla. Inte undangömt, nej, men inte direkt på någon hedersplats heller. När Lilja var ensam hemma brukade hon ta ner bilden och sitta i soffan och betrakta den. Bilden var Sassas studentfoto och tagen när hon var aderton. I dag skulle hon vara så där 45 år gammal, om hon nu inte drunknat och blivit uppäten av havsmaskarna förstås. Vacker var hon ju inte ens som adertonåring, nej. Mest liknade hon en påskhäxa. Men hon såg i alla fall ut att vara klart intressantare än sin bror. Och stark! Jättestark och viljekraftig! Varför skulle hon inte kunna leva fortfarande? Säkert, helt säkert levde hon! Tänk om hon också, ens någon enstaka gång, undrade hur hennes lilla babybrorsdotter klarade sig. Babybrorsdottern var ju i alla fall född i Helsingfors, trots att hon var bara några månader gammal när de evakuerades därifrån. Lilja försökte tränga in bakom Sassas lite stela fotomin och inta-
14
lade sig att hennes faster nog på alla sätt var helt annorlunda än sin bror. Hon skulle inte ha haft kompostering i industriell skala som sin största passion. Åtminstone inte både på arbetstid och utanför den. Men det viktiga med Sassa och det som skiljde henne från alla andra vuxna som Lilja någonsin träffat var ändå att hon vägrat att följa med när resten av befolkningen evakuerades till Jyväskylä. Hur hade hon lyckats med det? Kunde man helt enkelt meddela att man stannade hemma och låsa dörren? Eller hade hon kanske bara gömt sig under de kritiska dagarna? Knappast var hon väl heller den enda som stannade. Antagligen fanns det hur många andra som helst som gjort samma val. Lilja försökte hypnotisera sig själv, nej suggerera sig, att hon från sin första babytid mindes fruktansvärda gräl, skrik och tårar, men kunde ju inte vara säker på att hon inte suggererade upp allting från början till slut. För att kolla vilka minnen som var äkta och vilka som var falska fortsatte hon att ansätta sina föräldrar med frågor. Först enkla frågor, rakt på sak: – Hurdan var Sassa när hon var lika gammal som jag? – Vad var hon intresserad av då? – Varför valde hon att bli just marinbiolog? – Forskade hon i delfiner och sånt också? – Hur kunde ni lämna henne kvar ensam om där var så farligt som ni säger? – Kanske det inte var så farligt sen heller? – Hur kan ni vara så hårda? Är ni inte ens intresserade av att få veta hur hon ser ut nu? Tänker ni aldrig på henne? Tänk om hon längtar efter oss? Tänk om hon ligger sjuk någonstans och hoppas att till exempel du, pappa, ska komma och rädda henne? – Vad skulle ni tycka om jag skulle göra något sådant mot Rosa till exempel? – Tänk om hon har gjort några helt megaviktiga upptäckter, men ingen vet om dem? Du skulle ju kunna bli berömd du också, om du for dit och hämtade henne! – NU, Lilja håller du KLAFFEN! Fattar du inte att det är
15
FÖRBJUDET! Och dessutom FARLIGT! Vad skulle det bli av mamma och er flickor om jag kastade mig ut på livsfarliga äventyr. Nu är det slut, förstår du SLUT! På den här diskussionen och på alla andra liknande för hundra år framåt! PUNKT! PISTE! – Fredrik snälla, lugna dig. – Nå just så Maria! Har vi inte talat om det här! Någonstans måste gränsen gå, men du vågar aldrig hålla fast vid någonting! Varför tror du hon är sån som hon är! – SLUTA skrika båda två! Jag FÖRSTÅR! Jag går till skolan nu så kan ni slåss vidare helt utan mig. För jag tänker aldrig säga ett ord åt någon av er igen! Eftersom Liljas föräldrar så klart ansåg att hon var besatt av sin faster på ett osunt sätt försökte hon linda in frågorna mera psykologiskt och hänvisa till att hon funderade över vad som eventuellt skulle passa som yrke för henne själv en dag. Föräldrarna genomskådade henne ögonblickligen och svarade på varje fråga att de tyckte att hon skulle bli antingen ingenjör eller dagistant och uppmanade henne att gå och läsa sina läxor. Det hjälpte varken att fråga om Helsingfors ur geografisk och historisk synvinkel eller om Sassa ur genetisk. Det hjälpte inte ens att hon en gång faktiskt fått en helt äkta släktforskningsuppgift i läxa! Föräldrarnas vägran att svara på de vettigaste frågor gjorde att Lilja till och med själv började känna sig osund och besatt. Och när hon en gång accepterat att hon var osund och besatt kändes det egentligen helt okej att vara det. Nästa steg var att hon först på lek och sedan, när hon vant sig vid tanken, allt mera på allvar började planera att själv ta reda på vad hon ville veta. Hon var stark och i god kondition tack vare skolans eviga fotisträningar och dessutom var hon lång för sin ålder och uppfattades ofta som äldre än sina femton år. Snart sexton faktiskt. Hur svårt kunde det vara att cykla eller till och med GÅ till Helsingfors om hon inte lyckades ta sig dit på något annat sätt? Inte var det ju långt ens, under trehundra kilometer! Lilja tittade upp och märkte att hon nästan var framme vid backen. I sin ilska hade hon cyklat så fort att ryggen dröp av
16
svett. Framför henne, under himlen som långsamt skiftade färg från svartorange till ljust gråröd, samlades mörka figurer som inte heller ville åka plastbacke. Kamerorna runt Mäki-Matti idrottscentrum registrerade att eleven Lilja Koskinen (537/T) närmade sig (+ anmärkning för lätt överhastighet och vårdslöshet vid övergångsstället) och skickade informationen direkt till skolans och hemmens gemensamma övervakningsplattform JYVÄ-SILMÄ. Liljas mamma som hunnit fram till sin arbetsplats öppnade sin kommunikator och noterade lättat att hennes besvärliga dotter nu var under uppsikt för några timmar framåt.
17