Issuu on Google+


REVIRIJÄRAN

gåtorna slingrar sig som täcken som vill av gåtorna är vägen till svaret spänningen sliter i en när det lider mot slutet den studsar mot mattan när gåtorna är som ett tjockt duntäcke då kvävs vi det finns ingen luft kippar efter andan svårt svårt men inte hårt hårt utan snarare vårt vårt och svaret står skrivet på tungan revir revir –6–


KAPITEL 1

FLYKTEN Hon springer ut i nattlinnet. Hennes andning är häftig. Den stannar i bröstet. Något har brustit inom henne. Något skär som knivar i hennes kropp. Håret är fuktigt av rädslan. Det sitter som klister runt hennes ovala ansikte. Det tränger sig in i munnen. Men hon känner inget. Det lägger sig över ena ögat. Men hon vet inte. Hon ser inte. Det lilla av ögonen man ser är fyllt av skräck. Som svarta klot. På väg ut ur ögonen. De har ingen känsel. Borta är nuet. Kylan känner hon inte. Denna iskalla novembernatt är som droppen i havet. Där blodet i hennes ådror är kallare än kylan utanför kroppen. Och smärtan är för länge sedan borta. Den köttsliga smärtan. Den ligger som mossan runt en sten. En sten som är begravd under snön. Kvar finns den inre smärtan. Gnagande. Ivrig. Den som äter henne. Sakta och iskallt. Piskande djupt. I ett led av förgångenhet. Hon tar ett djupt andetag och kylan kliver in i henne. I ett raskt tempo. Fyller varje por till brädden. Känner i varje led att nu är hon vaken. Skakningarna börjar sakta avta och fötterna står stadigare på jorden. Hon är som ett flygplan. Redo för start. Maskinen har krånglat. Men nu, nu är delarna på plats. Kylan kittlar henne under fötterna. Hon känner det nu. Verkligheten kommer närmare. Och det nyss så overkliga glider sakta iväg. Sen snabbare och snabbare. Som ett flygplan som startar. Det är som hon vaknar ur en kraftig, ond dröm, där livet inte finns. En illusion –7–


av ett annat liv. Hon vänder sig snabbt om och drar nattlinnet närmare kroppen, i någon slags tro att det kan värma henne. Nu rör fötterna på sig. Snabbare. Fort in i värmen. Bort från kylan. Det ekar i hennes huvud ”Ute i nattlinnet, men älskade, förstår du inte att du gör dig illa? Jag tar hand om dig!”.

–8–


ETT ÅR TIDIGARE

PJÄSEN Tanja sträcker på sig likt en katt i mörkret. Hon famlar efter lampan, för hon vet ju precis var den står. Men nu står den inte där. Den vackra gamla mormorspjäsen av järn. Den med snirkliga ben. Hon vet precis hur den ser ut och hur det ser ut i rummet, utan att tända. I hörnet står det höga träskåpet med alla papper och nedklottrade tankar som far genom hennes huvud dagligen. Något dammigt, men fullt av charm och liv. Hennes penslar. Porträtt med ansikten från olika platser. Hon älskar och fruktar ansikten. Kan se varenda liten förändring i dem. I ett skratt. Skrattet där det finns en nyans av rädsla. Den drar sig mot vitt. Eller grått. Det är i alla fall bleka färger, funderar Tanja. Ledsna ögon som doldes av ilskna gester. Ögonen som avslöjade. Ögonen som bad att ”snälla fråga mig varför”. Och Tanja frågade. Med risk för att det skulle bli en bomb som exploderade. Rakt i ansiktet. Ibland blir det något av en större tyngd. Att se så mycket. Men ibland kan hon förstå. Förstå varför det är gömt och glömt. Det är ju så jag själv gör. Och hur mycket syns det? Ansiktet spelar ett spratt, tänker hon. Visst spelar det. Och leker. Drar och sliter. Och gungar. Det gungar verkligen. Än hit och än dit, ler Tanja. –9–


Hon ser inte bara sprickorna i ansiktet, utan i hela deras kroppar. De där sköra trådarna blir synliga för henne. Ibland går de av på mitten. Ibland hänger de löst och gungar. Och ett tu tre, så ser jag någonting jag inte ska se. Hon skakar på sig och ler. Och då brukar jag se bilden av en tråd som gungar. För att vilseleda mig själv, tänker hon och fnittrar till. Hon söker efter den så välkända lampan igen vid sin säng. På renässansstolen ligger boken hon har läst på kvällen. Men lampan kan hon inte med sina nyvakna fingrar känna. Då sätter hon sig upp och känner med ena foten nedanför stolen. Och där känner hon den. Vips blir det ljust i rummet. Då sträcker hon på sig igen. Med handen som trevar ner över golvet tar hon tag i lampan för att ställa den upp. Det lyckas inte. Hon försöker igen utan att sätta sig upp. Utan att se vad hon gör. Huvudet vilar kvar på kudden. Slöheten ligger i hela hennes kropp. Som ett täcke. Men lampan vill inte stå på sina vackra små ben. Då blir hon arg och sätter sig upp. Tröttheten har flugit i väg. Plötsligt känner hon sig klarvaken. Stirrar på lampan. Ena benet är av. Det har gått av på mitten. Jaja, det är alltså anledningen, säger hon till sig själv medan hon gäspar. Tar lampan i handen och låter varsamt fingrarna känna. Små, små, fina hack och ljudet av klassisk musik tonar upp i Tanjas huvud. Där benet har delat på sig finns en jämn känsla. En verktygskänsla. Bara det. Så enkelt att förstå allting nu. För att, tänker hon, för att det går av då om man… Hon låter fingrarna smyga över benet igen. Och då blir hon klarvaken. – 10 –


Det är ingen tvekan. Hennes fingrar snuddar vid de fina hacken. Hon lyfter på huvudet medan hennes hand dröjer sig kvar vid det förlorade benet. Hon stönar och tänker att hon nog sover fortfarande. Det är en dröm. Men hon inser att hon befinner sig i sitt rum med lampan i handen. Benet har gått av. Och det har aldrig varit trasigt. Aldrig någonsin, tänker Tanja. Hon tittar ner på golvet igen och ögonen söker efter den andra benbiten. Den som är borta från sin rätta plats. Den som ligger ledsen och ensam. Den som… Tanja hejdar framfarten av ord som väller fram likt en fors. Det blir så när hennes rädsla blir för stor. Och nu växer den. Hon letar efter den andra biten. Den som ska göra det helt igen. Men ingen benbit. Ingenting? Är det ingenting som fattas? Egentligen? Jo visst ska det vara en bit till annars så skulle ju lampan kunna stå själv, resonerar hon. På egna ben. Då tappar hon tålamodet. Slänger lampan på sängen och går ut och gör kaffe. Starkt kaffe. Tänder en cigarett och tänker. Liksom fnissar till lite när en tanke far genom huvudet. Gamla mormor kanske en gång sågade bort benet och sen limmade ihop det. Varför hon skulle ha gjort det, visste inte Tanja. Gamla tokmormor, tänker Tanja och känner värmen sprida sig. Mormor hade ju alltid varit lite ”ur led”. När folk pratade om henne, vilket folk alltid gjorde, sa de ”tanten som man aldrig visste var man hade”. Inte ens mormor själv visste det, ler Tanja och minns tanten med långt och spretigt hår. Capen var slängd över axlarna och viftade – 11 –


alltid åt ett eller annat håll. Under sin cape hade hon alltid händerna och med dem gestikulerade hon fritt. När hon pratade med andra. När hon pratade för sig själv. Inte galen, funderar Tanja, bara lite i sig själv. Hon brydde sig verkligen inte om vad andra sa, myser Tanja. Plötsligt vaknar hon upp ur tankarna. En skarp signal bryter av hennes försjunkenhet. Den som talar. Talar högt. Inte viskar. Skriker ut att snabbt lyfta luren annars exploderar något. Den informationen ger telefonen, tycker Tanja. ”Ja Tanja,” svarar hon, ovanligt piggt för att vara henne, så här på morgonen ”Oj vad pigg du låter! Det var ovanligt. Varför är du inte på jobbet?” Precis, tänker Tanja och gäspar. Inser hur trött hon är, egentligen, men hur den konstiga morgonen gjort henne just konstig. Det är Lena, hennes jobbarkompis. Inte vilken jobbarkompis som helst, utan en väldigt inkännande och genomsnäll människa. Hennes röst är som honung. Hon är honung, tänker Tanja och blir varm i kroppen. ”Vad menar du”, säger Tanja och försöker låta förnärmad. ”Skulle jag gå till jobbet innan mitt pass började? Herregud klockan är ju bara…” Hon tittar rakt på det lilla pelarbordet med den äggformade klockan på. Kvart över åtta. ”Hjälp! Klockan är ju, för mycket! Hur kan...” ”Ja, jag vet inte, men tiden står ju aldrig stilla vet du! Hur mycket man än tror och vill det ibland. Har du haft killbesök?” ”Nej, nej, nej, jag önskar jag hade haft det. Just idag! Men du, jag kommer! Ska bara dricka upp kaffet!” ”Ta det lugnt. Jag säger att bilen krånglar, men att du just nu fick – 12 –


igång den. See you”. Sen lägger hon på. Hur kan tiden bara flyga bort? Dra sin kos? Försvinna ut genom fönstret som en dimma? Den idiotiska lampan. Det var den. Annars så är jag under kontroll. Eller hur? Allting är bra, intalar hon sig. Men känner att det kittlar till i benen. Fast det låtsas hon inte om. Det sjunker ner i ett hörn. Där dammet yr. Det har redan samlats till ett stort monster. Ett monster som rör på sig. Sakta. Försiktigt trevande. Ut från mörkret.

– 13 –


– 14 –


NUET

När hon kommer in stänger hon altandörren och låser den. Ögonen har återtagit det normala. Tanjas blick har svept förbi ett jordskalv. Blicken är nu stilla, och den skräck som nyss har funnits där är borta. För stunden. För natten. Kanske för en lång, lång tid. Nu är det som om en dimma täcker de bruna vackra ögonen. Skräcken har tagit sin ryggsäck och gått. Kvar finns bara en strimma i hennes ögon. En strimma som ett vant öga kan se. Det är vad som finns kvar av det döda. Det gravlika. Det som var dött och nedgrävt. Hon kunde bara känna i näsborrarna att något hade varit dött. Tanja går in i vardagsrummet och känner balansen i stegen återkomma. Sakta går hon framåt. Hon är inne. Men hon känner den iskalla kylan i sin kropp. Var hon ute nyss? För att få frisk luft? Hon minns inte. Hon hade sett på tv. Bara det minns hon. Där visade de myrornas krig. Ett litet krig pågick i henne också. I henne och omkring henne. För en stund. Ett tag i livet. Tiden som annars brukar stå stilla, snurrade flera varv runt jorden. Universum speglade sig i mörkret. Och allt var tyst. Förvirrad sätter hon sig i soffan och tittar på klockan. Den visar 00.45. Hon bläddrar i tidningen. Filmen hade slutat klockan 00.00. – 15 –


Mot den varma soffan känner hon fingrarnas iskalla orörlighet. Ett bevis. Hon hade varit ute. Minusgraderna hade bitit sig fast i hennes kropp. Hade tagit henne i sitt våld. Ruskat om henne. Tills hon inte visste längre. Visste inte vad. Visste inte hur. Till slut hade hon slutat skaka av kölden. Hon hade skakat av isen i ådrorna. Nu blundar hon för att minnas. Gå tillbaka 45 minuter. Vad hände då? Hände någonting alls? Var det inte bara ett spöke, en vålnad av smärta som hade farit i henne? Hon söker efter gåspennan. Hon letar i den antika byrån. Drar ut lådorna, en efter en. Men hittar inget svar. Hur hon än letar finns det inget som säger varför. Varför det hände. Det som hon inte minns. Det som försvann. Det är tyst i huset. Så tyst att hon kan höra sina egna tankar. Plötsligt avbryts tystnaden av rop. Det låter först så avlägset så Tanja tror att det är i hennes eget huvud. ”Lilla vännen, stäng av tv:n! Den låter inget kul längre. För det är väl inte musik i filmen som låter så? I sådana fall tror jag att filmen är urdålig,” säger mamma. Det är mamma. Hon är här. Det är här jag är. Tanja andas ut. Det var en tid av ensamhet som speglades i stjärnorna. Jag var i ett blixtrande ljus, som gjorde mig så ont, stönar Tanja. Ensam mot monstret. Jag var själv mot tusen blinkande och bråkande stjärnor. Herregud varför tänker jag stjärnor? Det är ju vackert! Det här var inte vackert. Men obegripligt, som stjärnorna, tänker den förnuftiga Tanja. Återigen hör hon mammas röst som klingar varmt. Så typiskt mamma, tänker Tanja och känner verklighetens vingslag gå förbi henne med en suck. – 16 –


Vilken tid det än är på dygnet, eller situation, så får hon en att dra på munnen. ”Nej mamma, filmen är slut och jag råkade somna framför den.” Kan du tänka dig, tänker Tanja tillägga. Men det säger hon inte. Då hade hennes lögn varit alltför ihålig. Den hade ekat mellan väggarna. Tvingats upp till strålkastarens mitt. Där hade den lyst som ett eldklot för Tanjas mamma. Hon skulle förstått. Bara man andades konstigt så visste hon. I tysthet visade hon då att hon visste. Och hon nöjde sig inte förrän ens axlar sjönk och ur munnen kom ord. Man började knäppa upp knapparna. Alla på en gång. Tills det bara var hängande trådar kvar. Så Tanja vet. Vet var lögnen ska stoppas. Och det är när det är halvfullt glas, tänker Tanja. ”Prat,” säger hon.” Jag hörde hur du rusade ut och var borta länge därute i kylan.” De sista orden säger hon när hon står i dörröppningen. Långsamt går hon fram till soffan. ”Rakt på sak,” säger hon när hon sätter sig i soffan bredvid Tanja. ”Nå, vad hände?” Mer säger hon inte. Enligt Saras sätt så räcker det. De andra frågorna och kommatecknen finns där ändå. Hänger över Tanja som en klar månskensnatt. Vaket och stilla. Sara ställer den på en piedestal. Frågan. Låter den förföriskt och rakt sjunka in hos Tanja. Frågan är där. Inte för mycket. Inte för lite. Bakom orden finns en mun som nafsar Tanja i örat. Nafsar och gräver. ”Vet inte? Jag minns inte, mamma. Allt är som två lösa ändar. Eller en tråd som har gått av. Så känns det, mamma”, suckar hon. ”Och jag skulle vilja få ihop den igen. För att se! För att, veta vad – 17 –


som hände. Just att liksom veta, skulle kännas bättre. Riktigt veta vad som hände. Det är,” hon söker hopplöst efter orden, ”det är en otäck känsla, mamma. Otäckt när det gungar under mina fötter och ingenstans att fly. Det gör mig rädd, mamma.” Sara tar Tanja i armarna och trycker henne intill sig i en lugn, mjuk famn. När Tanja känner sig omfamnad i ett virvel av känslor återfinner sig lugnet. Värmen mamma ger henne gör att minnet kryper fram ur dunklet. Sakta och iskallt. Hon försöker att stoppa det. Slå på det. Kämpar med det. I blod. Men där är det. Hård, kallt och genomborrande. Det hade funnits en känsla av skräck i hennes kropp, varför? Tanja blir stel. Kroppen minns. Men tankarna far åt ett annat håll. Vägran. Absolut vägran att vilja ta i det. Inte ens med en grep. Inte ens med förbundna ögon. Det är dimmigt. Ett mörker i skräck breder ut sig i horisonten. Den vilar i sin vagga. Men den gungar fort. Mamma Sara släpper omfamningen och blicken är trygg, men allvarlig. ”Vad var det som hände, min flicka? Vad fick dig att minnas?” Hon tar Tanjas händer och värmer dem i sina. Utan att fråga igen, utan att släppa taget. Modern vilar sin blick länge på Tanja. Sen glider den sakta runt i rummet. För att söka ett svar. För att nå någonting djupt. Djupt och mörkt. Ett obehagligt mörker. Ögonen fastnar på telefonsvararens envisa blinkande. Hon kan inte undgå dess ljussken i det annars så mörka rummet. Blinkandet ser hotfullt ut med sitt energiskt gula sken. Det är som om en blixt far genom rummet varje gång det blinkar. Tanja ryser till. Som av en kyla som sprider sig i rummet. Som – 18 –


av ett väsen. Hela kroppen är feberyr. När Tanja ser åt mammans håll så dör hon. Långsamt dör hon och lever på samma gång. Allt händer på en sekund. Det rasar. Och byggs upp. Alla hennes sinnen vaknar. Det som var borta ett tag finns åter där. Synliga kroppar. Som rör sig fort. Hastigt rör de sig mot henne. Snabbt hukar hon sig. Tanja spänner sin kropp likt en simhopperska som just ska dyka eller som en katt som just ska ta sitt byte. Det är bara det att det är Tanja som är bytet. Hon är vattenytan som plågas av att snuddas av en kropp. Den skär igenom hennes kött och blod. Den gör ett stort hål i henne. Som bildar svallvågor. Alltid. Svallvågor och ringar. Ringar som aldrig suddas ut. Mamma Sara går långsamt fram genom rummet. Hon går till det blinkande ljuset. Trycker våldsamt in knappen. Tanja ser på henne med en stor klump i magen. Det är en stor sten som tynger ner Tanja mot golvet. Samtidigt som osynliga trådar från taket tycks dra henne uppåt. Så Tanja åker upp ur soffan. Och ned mot golvet. Som en jojo. Sara har tryckt på knappen och det har slutat att blinka. Då stannar Tanja också. På väg upp ur soffan stannar hon. Benen är böjda och hon liknar en gammal kvinna med mycket stela leder. Tanja kniper ihop ögonen. Kroppen håller på att brista. Hon vet nu. Det är nära nu. Visste då. Vet nu att mamma snart vet.

– 19 –



9789185903221