9789175452616

Turistens blick Nedslag i resandets historia

Bjรถrn Cederberg

historiska media

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Björn Cederberg 2015

Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design AB Omslagsbild: Johann Wolfgang von Goethe besöker Colosseum i Rom, cirka 1790 (oljemålning på duk) av Jacob-Philippe Hackert (1737–1807). Foto: Bridgeman/IBL Bildbyrå Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-261-6

Innehåll

Prolog 7 Resa med förhinder

11

Den första sociala turisten

14

Le Grand Tour

17

James Boswells grand tour (1763–66)

20

Med Goethe som turistguide genom Italien (1786–88)

45

Mary Wollstonecraft: Frankensteins mormor som affärsturist i Bohuslän och Norge (1795)

65

Erik Gustaf Geijers Londonresa (1809)

83

En ny tidsålder

93

Carl Jonas Love Almqvist i Paris (1840)

96

Gränslöst 106 Baedeker 108 Fredrika Bremers omständliga resa till Grekland (1856–61)

112

De första sällskapsresorna

125

Adelaïde Ehrnrooths resa från Helsingfors till Orienten (1889) 128 Jorden runt

139

Tur och retur över två kontinenter: Rudolf Kjellén (1909), Han Suyin (1935)

143

Curt Moreck dansar i Berlin (1931)

155

Med zeppelinare från Tyskland till New York (1936–37)

159

Luftåldern 166 Solturism 169 Vildmarksturism i svenska fjällvärlden

172

Ernst Jünger på fiskesemester i Norge (1935)

175

Rosie Waldeck som hotellturist på Athénée Palace i Bukarest (1940)

187

Folkmordsturism med Baedeker i handen (1943)

199

Göte Rosén nödlandar utan motor på Mallorca (1951)

202

Sällskapsresan till Spanien: det jordiska paradiset (1980)

207

Turismen och makten

214

Las Vegas: Massdemokratins Versailles (1992)

217

Mannen som inte ville vara turist: Bruno Manser och penanerna på Borneo (1984–)

219

Epilog 235 Bildkällor 241 Källor och litteratur

243

Register 250

Prolog Turism är historiskt sett en lyx som bara rika samhällen har råd med. På 1700-talet var turismen en exklusivitet för den engelska överklassen, ett måste för den som ville bli något i London. Idag är den världens största bransch. En miljard människor turistar varje år. Ända sedan 1700-talet har det funnits en propagandaindustri runt turismen. Pamfletter, målningar, teckningar, reseskildringar och turistguider ägnade sig åt att framställa den tidens stora turistmål Rom i en så fördelaktig dager som möjligt.

På 1780-talet reser 40 000 engelska turister om året till Rom. Rom är helt enkelt det första stora moderna turistmålet. Antikens drömmande ruiner och den fattiga provinsiella småstaden lockar turister från hela världen. Under andra hälften av 1700-talet blir månskenspromenader bland stadens ruiner ett fast inslag i turistprogrammet. Rom är dessutom en stad där det är fem gånger billigare att leva än i London.

Under 1700-talet blir vägarna i Europa långsamt bättre och säkrare, skjutsstationer och värdshus byggs ut. På sina håll går diligensen efter tidtabell. Början till en turistindustri anas. I Venedig upprörs år 1786 Goethe av alla gatuförsäljare, med stånd fyllda av souvenirer och mosaiker.

Utvecklingen fortsätter med accelererad fart på 1800-talet med lyxhotell där en egen slottslik avskildhet skapas åt turister som samlas på altaner för att njuta av soluppgången över bergen som blivit högsta mode.

Turismen blir bekväm med sov- och restaurangvagnar, kryssningsfartyg och rum som beställs i förväg per telegraf.

Sverige är en fattig ödemark i norr, de fåtaliga turisterna lockas av det exotiska äventyret och naturen.

7

Orienten blir på modet. Turisterna flockas i Egypten. De brittiska prinsarna, den ryske tsaren med hov, indiska maharadjor, Gustaf V och drottning Victoria och det nya borgerskapet, eller medelklassen som vi kallar dem idag, är också där. Blicken är europeisk. Cooks resebyråer i Egypten, Palestina och Syrien skapar en orient anpassad till det turisten förväntar sig.

På 1920-talet inleds en utveckling där turistindustrin flyttar sitt fokus från det kulturella till det sensuella. Dyrkan av solen, som tidigare ansetts skadlig och vulgär, blir nu högsta mode på Rivieran.

Men det är först mot slutet av 1950-talet som lönen räcker till semester för alla i Sverige och några andra rika västländer. Våren 1950 annonserar Gérard Blitz i metron i Paris. En sol, en strand och sitt eget telefonnummer. Så föds Club Méditerranée.

Krigen avbryter turismen men påverkar den också i nya riktningar. Den moderna sekulära turismen börjar efter det trettio­åriga kriget i Europa. Att resa för resandets egen skull. Napoleonkrigen avbröt turismens grand tour, när freden väl kom var det dags för turism för borgerligheten. Alperna, Norge, Egypten och Mellanöstern är exempel på nya destinationer. Efter första världskriget fanns ett stort överskott av fartyg, så det var inte konstigt att kryssningsturismen blev allt populärare under mellankrigstiden.

Andra världskriget lämnade efter sig mängder av flygplan, flygfält och arbetslösa piloter som bidrog till att skapa den moderna flygcharterturismen. Det amerikanska trupptransportplanet C-5 Galaxy stod modell för jumbojeten som gjorde det möjligt att masstransportera turister till platser som var vita fläckar på kartan då Goethe turistade i Rom. Idag är turism en vara som konsumeras globalt. En halv miljon människor befinner sig i luften dygnet runt, året om, på väg till eller från turistorter där hela världar skapats enkom för turisterna och där ibland fattigdom och arbete under slavliknande förhållanden är en förutsättning för den rika världens turism.

Men att släppa in turister kan också vara ett vågspel för en diktatur. Turisterna kommer med pengar, men också med idéer och en livsstil som inte alltid faller de styrande i smaken.

8

Idag finns det mer än 30 miljoner flyktingar i världen, samtidigt som det byggs en halv miljon nya hotellrum om året för turister.

Turistorter skapas utifrån förväntan, dagdrömmar och fantasier om starka njutningar. Apostroferade av media, reklam, musik med mera. Upplevelserna får en karaktär av att vara bortom vardagen.

Turisternas egna bilder blir till en förlaga för vykort, reklambroschyrer och reseprogram.

Verkligheten återskapar sig själv. Turisten njuter av ruinen, eller det förment orörda landskapet, men vet samtidigt att allt detta bara är ett vykort som återfinns i tusentals album världen över.

Det flyter omkring som en av miljarder bilder på nätet, ändå finns det ju något unikt i turistens egen upplevelse. Det är härligt att resa!

Följ med på en resa genom turismens historia från 1700-talets eviga väntan på skjutshästar till den kommande rymdturismen.

Den unge skotten James Boswell som gav sig ut på sin stora resa till de tyska hoven och till Rom. År 1764 träffade han Rousseau och Voltaire i Schweiz.

Mary Wollstonecraft som reste till det fattiga Bohuslän och Norge 1795 eller Han Suyin som förvånas över att se vita människor arbeta då hon reser med transsibiriska järnvägen från Kina till Europa 1934.

Rosie Waldeck som 1940 bor sju månader på hotell i Bukarest där hon följer kriget från första parkett.

Den före detta svenske stridspiloten Göte Rosén som nödlandar med båda motorerna ur spel på Mallorca 1951 och lägger grunden till den moderna flygcharterturisme.

Bruno Manser, mannen som inte ville vara turist, valde istället att leva tillsammans med Borneos sista nomad­stam, penanerna, under åtta års tid.

9

Resa med förhinder En gång i tiden fanns det inga vägar i det inre av Sverige, bara stigar. Det var inte säkert att resa.

Kung Johan låg för döden; bror och son var oense. Bror Karl vågade inte ta sig ner till sin blivande brud i Tyskland av rädsla för att hans fiender, som var många, skulle falla honom i ryggen. Ett inbördeskrig stod för dörren. Bruden Kristina av Holstein-Gottarp fick således vackert resa upp från Nordtyskland till det väntande bröllopet i Nyköping.

Från Kiel hade prinsessan Kristina, som två år senare blev mor till Gustav II Adolf, varit på väg i tre veckor. Ryttare var utsända för att finna den bästa vägen genom de småländska skogarna. Efter Halmstad passerade man den svenska gränsen, som markerades med en stenbumling.

Det var krig med Ryssland sedan mer än tjugo år, ett ändlöst tärande krig med död, sjukdomar och hunger. Skogarna vimlade av upprörda bönder som fått sina gårdar brända av danska eller svenska krigsherrar. Många städer var förvandlade till askhögar.

Den förgyllda prinsessvagnen följdes av två sexspann, mer än hundra hästar som släpade på allt från gobelänger till guldmynt och Rhenvin, samt ett kavalleri på mer än hundra tungt beväpnade ryttare till skydd mot folkligt missnöje. ”Nejden vardt allt ödsligare”, skriver en av officerarna. ”Ogenomträngligt. Blott träd, stenar, mossa och ofruktbart land.”

Resan gick mycket långsamt eftersom man ibland var tvungen att bygga vägen framför ekipaget efter hand som man reste. Det skrattades i vagnarna, konverserades med bägare i hand, alltmedan ljudet av yxorna hördes i bakgrunden, där led av utkommenderade soldater röjde väg genom mörka skogen.

Vad prinsessan tänkte i sin vagn vet vi inte. Hon var inte tillfrågad.

11

Detta skedde i nådens år 1592. Det var den första lyckade resan med vagn i Sverige. Innan dess reste man med båt eller med släde på isarna, men eftersom prinsessans mor led av sjösjuka blev det till att plocka fram vagnarna och kommendera ut skogshuggande militär.

Många av de som satt i vagnarna var vana vid söderns bekvämligheter där vyer och värdshus avlöste varandra. De måste ha känt att de var på väg till de utmarker där världen upphör och allt försvinner i dimma, is och töcken.

Tysken Samuel Kiechel skriver om sin turistresa till Sverige sex år tidigare, 1586: Slädarna är överdragna med tillbundna fällar, så att de åkande kvinnorna kan ligga som barn i vaggan. Stjälper slädarna kan man inte hjälpa sig själv, ty även händerna är inlindade. Somliga betäcker också ansiktet, har ett litet glasfönster, varigenom de skyddar sig mot den starka kylan.

I många hundra år förblev Sverige en avlägsen nordlig glesbygd om vilken de flesta inte visste någonting alls. För svenskarna själva började det okända vid sockengränsen, vid de stora mörka skogarna där man bad en bön, lade sitt liv i ödets händer innan man vågade sig in. Även fördomarna började vid horisonten. Kryper de omkring på alla fyra som grisar i Södertälje, undrar kommerserådets fru inför sin första resa utanför Stockholm år 1819.

Längre än till horisonten sträckte sig inte de flestas resor när min farfar var barn. Farfar berättade för mig om sin studenttid i Stockholm, då liket fick vänta på professorn som kom till obduktionen i frack efter att ha tagit ett glas med ”den där” Strindberg.

Strindberg, som upplevt tider då Stockholm var avskuret från omvärlden under vintern.

Förr då sjöfarten avstannade på hösten och inga järnvägar fanns befann man sig i karantän; provianterade med saltvaror 12

för vintern och kände när våren kom ett uppvaknande till ett nytt färskt liv. Nu har isbrytare och järnvägar utjämnat årstiderna och man har blommor, frukter och grönsaker hela året om.

Med dessa utjämningar glider våren inpå en och kommer icke med en sådan apparat som förr; hälsas därför också utan vidare entusiasm.

13

Den första sociala turisten Människans urhem är Afrika. Det var där vi började vandra för miljoner år sedan. I Tanzania har man hittat fotavtryck som är flera miljoner år gamla. Frusna i sten. Men även en tusenmilafärd börjar med ett steg, säger ett gammalt kinesiskt ordspråk.

Vår föregångare Homo erectus tog sina första dokumenterade steg för 1,5 miljoner år sedan. Vandraren gav sig iväg, bröt upp när betet, jakten, fisket försvann, sökte sig till nya trakter, på flykt undan fiender som inte heller hade tillräckligt att äta – då som alltid.

Homo erectus var den första globala sociala turisten.

Många vandrade under avlägsna tider då språket var oskrivet.

Det är människor vi bara känner genom bilder, ben och gravar. Vi vet att några seglade i långa smäckra skepp, reste över havet, kanske ännu längre. Deras skalder och myter är för evigt förlorade.

Men för 3 200 år sedan skymtar den förste nöjesturisten vi känner till. Ett spår har lämnats i form av en nedklottrad semesterhälsning på en av pyramiderna i Egypten 1244 f.Kr.: Vesirens skrivare gjorde en utflykt till västra sidan av Mem­phis för att förnöja (sig).

* Vandraren som är på resa för att hon eller han måste får nu sällskap av den som reser för nöjes skull.

Turismen är född.

Den blomstrar i det romerska riket, där vägarna och haven är säkra och där man kan resa från Nordsjön till Sahara utan att passera en enda gräns.

Upplevelseindustrin frodas: man lagar fisk så att det smakar kött, 14

kött så att det smakar fisk, går på kapplöpningar eller ser Orfeus slitas sönder av björnar i en konstgjord vandrande skog.

Under den romerska kejsartiden var turismen redan en industri. Fritid och nöjesliv var en självklarhet för vissa, ett konstant tillstånd som nådde sin höjdpunkt på 100-talet e.Kr. Seneca skriver: ”Människor reser vitt och tvärs till alla sorters platser för att söka förströelse, eftersom de är nyckfulla, trötta på det lätta livet, ständigt sökande efter något som undflyr dem.” Den brittiske historikern Edward Gibbon skriver om en östromersk drottning som lät sig bäras av 200 välvuxna slavar hela vägen från Konstantinopel till Athen. Det finns nästan inga bevarade turistskildringar från antiken, men vi vet att det förekom bikinipartyn utanför Neapel och att det gick sällskapsresor till Athen och Egypten.

Efter Roms fall blev vägarna osäkra och handeln avstannade. På 1630-talet ansågs det dumdristigt att resa mellan Rom och Neapel utan en eskort om 60 musketörer.

Turismen är historiskt sett en lyx som bara rika samhällen har råd med. Vandraren måste anpassa sig i en ny miljö för att överleva, medan turisten är oberoende av denna nya miljö för sin överlevnad. Hon eller han för ju med sig sina egna resurser, i Goethes fall i form av ett förskott från hans förläggare på 40 kilo silver.

Den spenderande turistens blick är med andra ord annorlunda än vandrarens. Romarna som besökte Akropolis på sällskapsresa för 2 000 år sedan betraktade världen med en annan blick än slaven från Afrika; dagens turist ser ruinerna av samma Akropolis med andra ögon än flyktingen, försäljaren från Afrika som kämpar för sin överlevnad.

Den moderna sekulära turismen tar sin början på 1600-talet.

Det handlar om att resa för resandets egen skull. Under renässansen var engelska besökare fortfarande fyllda av respekt inför de norditalienska nymodigheterna: konsten, gaffeln och den dubbla bokföringen. När de stora religionskrigen i Europa var över och fred slutits i Westfalen 1648 började folk ta sig till Frankrike och Italien i allt större skaror.

15

Från slutet av 1600-talet dominerades världsturismen under 300 år av England. Blicken kom uppifrån och blev alltmer kolonial. På 1780-talet reste 40 000 engelska turister om året till den europeiska kontinenten. Så mycket som 30 000 besökare njöt av nattlivet i karnevalens Venedig.

Att ge sig ut på en grand tour var en förutsättning för den som ville närma sig makten, göra karriär hemma i England. Pilgrimsresan blev därmed sekulär, Roms antika ruiner ansågs viktigare än mässan och de heliga platserna.

Den moderna turismen hade inletts. Under tre sekel skulle den komma att innebära en västlig blick på världen.

16

Le Grand Tour Under trettioåriga kriget var det livsfarligt att resa. Vägarna runt Genua var fulla av banditer och turkiska pirater, och från Brandenburg i Nordtyskland kom rykten om kannibalism. Trakterna vimlade av hungriga soldater som ännu inte fått sin sold. Byar, åkrar, ja hela landskap var nedbrända. Uppemot en tredjedel av befolkningen hade dött.

En resande från Hamburg såg på en enda dag 34 risknippen längs vägen, minnen av mördade resenärer. Att resa till Rom krävde en viss skådespelartalang av den otrogne. Sir Henry Wotton låtsades vara tysk katolik med en kraftfull blå fjäder i hatten för att lura prästerna som gick från hus till hus för att försäkra sig om att alla mottagit det heliga sakramentet. År 1592 och även 1595 klagade påven över att även Paris vimlade av engelska hädare.

När de europeiska religionskrigen var över blev det långsamt säkrare att resa. Vid resor under 1700-talet rekommenderades visserligen dubbelpipiga pistoler, svärd och järnbleck för att regla sovrumsdörrarna, men det var allt färre som dödades på vägarna i fredstid. De franska vägarna ansågs för övrigt säkrare än de engelska. Den engelske författaren och reseskildraren Martin Sherlock skriver att han under trettio års tid bara hört om en incident i Italien: ”En engelsk hertigs kurir korsade en flod, piskade en av båtkarlarna och blev skjuten till döds.”

Den relativa säkerheten för den resande, både i fysisk och andlig bemärkelse, var och är en förutsättning för all turism.

Den som var ute på den stora touren var helt enkelt en turist. I Sverige dröjer det till 1824 innan ordet nämns av en engelsk ”turist” i Falu koppargruva, men begreppet grand tour nämns för första gången år 1670 av Richard Lassels.

Richard Lassels var en katolsk jesuit som fick lämna England på 17

grund av sin tro. Han gjorde fem resor till Italien som informator och reseledare för engelska ädlingar. Det resulterade i att han skrev en bok om sina erfarenheter, The Voyage of Italy. Boken vänder sig till unga engelska adelsmän som står i begrepp att ge sig ut i Europa för att förkovra sig, skapa sig den smak och stil som krävdes av dåtidens styrande skikt i England. I sin bok varnar Lassels bland annat för dåligt utbildade reseledare.

Det fanns en idé om den ideale turisten, en ung man av god familj (för bara män av god familj reste på den tiden) som var ute i ett par år. Resandet var ett slags värnplikt som skulle göra män av pojkar, förvandla lättledda suputer till pudrade män av värld.

Lord Chesterfields instruktioner till sonen Philip inför eldprovet i Europa talar för sig själva. Ett år i Lausanne för att lära sig riktig franska, därefter ett år i Leipzig inriktat på historia, juridik och filosofi, ett år vid hoven i Potsdam och Dresden, samtal med lärda män i Wien och Berlin. Sedan var det hög tid att tvätta av sig den tyska grovheten, det myckna skålandet, glasen som stöter i varand­ra, tallrikar som räcks över dignande bord. Kosan styrdes mot Italien där sonen skulle tillgodogöra sig galans, stor konst och romersk statskonst. Touren avslutades med en sista putsning av karaktären i Paris där han skulle lära sig tillmötesgående, lätthet och artighet. Först därefter skulle sonen få sin egen vagn och del av sitt arv, men inget spel (utom i damers närvaro), inget ätande på syltor, inget umgänge med operasångerskor och definitivt inget umgänge med hans landsmän fick förekomma på resan.

För de flesta var dock le grand tour inte mycket mer än en nöjes­ resa till länder där allt var billigt, där kvinnorna var villiga och stämningen uppsluppen. Man hängde med andra engelsmän runt spanska trappan i Rom, hyrde stora våningar, dansade, drack, spelade, köpte souvenirer. Men samtidigt var det naturligtvis fantastiskt att ge sig ut i världen, man var ung med hela livet framför sig; allt det nya, vetenskap, upptäckter, konst.

Det var härligt att resa.

Lord Burlington återvände från Rom 1714 med 878 kollin! Han reste med en levande kamera i form av en konstnär som målade av 18

Turist i bärstol på väg till Italien, 1700-tal.

allt av intresse, samt en informator, en bokhållare, tre sällskapsherrar och åtminstone sex tjänare (stalldräng, postiljon och betjänter i livré). För engelsmännen var det fem gånger billigare att leva i Italien än hemma i England. Ändå hände det att man som författaren Tobias Smollet gjorde upp om notan med svärd i hand.

Somliga hade med sig linneoveraller för att skydda sig mot lössen. Gången och uppsynen hos engelsmännen var självsäker alltsedan barnsben. Man betraktade Italien som primitivt, med en viss kulturell och nattlig charm.

En som ändå reste med vissa ambitioner var skotten James Boswell.

19

James Boswells grand tour (1763–66) James Boswell reste ut på sin grand tour 1763. Då var han 22 år gammal, äldre än de flesta turister på den tiden. Boswell var baron och kom från den mycket gamla skotska adelsfamiljen Auchinleck.

I London var Boswell en ung ädling för vilken alla dörrar öppnades, men ändå var han skotte, en barbar från norr. Utanför en av Londons stadsportar satt fortfarande pålar med spetsade skotska officershuvuden, rengnagda till kranier.

Själv sa Boswell att han lämnade det upproriska Skottland och fick gonorré i utbyte.

Boswells far var domare och hotade att göra sonen arvlös efter detta, men han betalade ändå resan till Europa, över 600 pund, mer än en livslön för en svensk smed eller dräng , eftersom det ingick i en ung mans uppfostran. Villkoret var att han först läste juridik ett år i Holland som var rent, rikt och riktigt tråkigt, ja så rent att man plockade upp minsta apelsinkärna från gatan och tog av sig skorna inomhus.

Man kan fråga sig vad Boswell fick uthärda för att få faderns tillstånd (och därmed pengar) för att leka prins i Tyskland, filosof i Frankrike och misslyckad libertin i Italien. Egentligen var han en dokumentärförfattare som drogs till kända och okända miljöer, använde sig av allt och alla i sitt skrivande. Inget av det han gjorde var för tarvligt eller obehagligt för att noteras i dagböckerna. År 1763 tar James Boswell farväl av sin vän dr Samuel Johnson, berömd och fruktad publicist och författare till A Dictionary of the English Language. Johnson, som själv inte varit i Italien och följaktligen lider av vissa sociala handikapp, uppmanar sin vän att verkligen ta sig hela vägen dit, att inte bli hängande i Paris eller vid de 20