9789197684217 by Smakprov Media AB

ISBN: 978-91-976842-1-7

aleksander motturi

Aleksander Motturi är filosof, verksam som konstnärlig ledare för Clandestinofestivalen. Han har tidigare givit ut Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna (Glänta Produktion 2003), samt översättningar av bland andra Ludwig Wittgensteins Blå och bruna boken och Filosofi.

789197 684217

Rasism är ondska, mångkultur framtiden – ungefär så ser den etablerade sanningen ut. Men kanske är vurmen för mång kultur i själva verket också ett uttryck för ett diskriminerande skillnadstänkande? Genom en mängd exempel, hämtade från idéhistorien, populärkulturen och händelser i samtiden, utforskar Aleksander Motturi en av vår tids mest laddade politiska frågor. Nyckelordet är etnotism – en efterföljare till den rasism som förlorade sin rumsrenhet i och med nazismen. ”Den här essän utgör inte ett försök att uttyda, omformulera eller sammanfatta den kritik som hörts under Mångkulturåret. Den är ett försök att skapa bättre förutsättningar att tyda det stora flertalets, mängdens, tystnad i detta sammanhang. Det är en mycket ambivalent tystnad som mer än någonting annat ger oss anledning att tänka över mångkulturalismens villkor mot bakgrund av dess historiska och filosofiska situation.”

glänta produktion

aleksander motturi etnotism glänta produktion

Den nya bokserien Clandestino Bibliotek, som ges ut i samarbete med Glänta Produktion, är vid sidan av Clandestinoinstitutet och Clandestinofestivalen ett projekt som drivs av nätverket Bwana Club.

EtnotisM En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening

Aleksander Motturi Etnotism – en essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening Glänta Produktion | Clandestinobiblioteket no. 0 Copyright: Aleksander Motturi info@bwanaclub.org | www.bwanaclub.org | www.glanta.org Grafisk form & sättning: Richard Lindmark Omslagsfoto: Lújan Marcos Gozalo Tryck: Munkreklam AB, Munkedal 2007 ISBN: 978-91-976842-1-7

I. II. III. IV.

Förord En rasism i gungning Etnotism – en postrasism Mångkulturalismens ambivalens Anmärkningar till tystnaden Noter Källor Tackord

En frihetslängtan i ett mänskligt samhälle kan betyda revolt mot en bestående orättvisa och därigenom bli till gagn för en vidare kulturutveckling, vara förenlig med kulturen. Men en sådan längtan kan också vara en rest av den ursprungliga, av kulturen okuvade personligheten och på så sätt bli grunden för kulturfientlighet. Frihetslängtan riktar sig alltså mot bestämda former av kultur, vissa kulturkrav eller också mot kultur överhuvud. Det tycks inte som om man skulle kunna med något slags påverkan få människorna att förvandla sin natur till en termits, de kommer förmodligen alltid att försvara den individuella friheten mot gruppviljan. En stor del av mänsklighetens kamp överhuvud samlar sig omkring uppgiften att finna en ändamålsenlig, dvs. lyckoskänkande, utjämning mellan dessa individens och gruppens (kulturella) krav, och detta problem – huruvida denna utjämning kan uppnås genom en viss utformning av kulturen eller om konflikten är olöslig – har avgörande betydelse för mänsklighetens öde. Sigmund Freud

Förord

Fredagen den 30 september 2005, medan Bok- och biblioteks mässan pågick för fullt i Göteborg och med bara några måna der kvar till invigningen av Mångkulturåret, lämnade jag monter B04:02 i den hyperaktiva mässhallen. Jag sneddade över Korsvägen och gick i riktning mot Världskulturmuseet, ett prisbelönt stycke arkitektur som sedan invigningen i december 2004 stått inför oerhört krävande intellektuella och politiska utmaningar. Några av dessa kulminerade när museiledningen, efter upprörda krav från en grupp muslimer (inklusive ett förtäckt dödshot), beslutade att plocka ner den algeriska konstnären Louzla Darabis tavla Scène d’Amour; en handling som var problematisk inte därför att den vek sig för hot utan snarare därför att den skulle bidra till att reproducera bilden av islam som ett överhängande terrorhot. På Världskulturmuseet skulle en debatt – eller ett ”soffsamtal” – äga rum mellan tidningen Gringos dåvarande redaktions chef, Carlos Rojas Beskow, kulturminister Leif Pagrotsky och Ira Malik, chefredaktör för Re:Public Service. Denna debatt,

8 som arrangerades av Selam under Tune-in, har i efterhand kommit att bli legendarisk. Om de lokala nyheterna hade valt att sända det reportage som spelades in på plats skulle den ha blivit en besvärlig sanning också utanför kulturkretsarna. Rapporter från åhörare spreds snabbt till mässhallen där en grupp poeter just hade avslutat en diktuppläsning. Soffdebatten kom nämligen inte att handla om det som programmet utlovade – en konkretisering av det förestående Mångkulturåret i ljuset av framlagda utredningar och rapporter om strukturell diskriminering inom kulturlivet. Istället spårade den ur i ett chockerande lågt käbbel om huruvida judar kunde betraktas som äkta blattar eller inte. För Carlos Rojas Beskow kunde kulturminister Leif Pagrotsky inte göra anspråk på den beteckningen. Det faktum att judar kan bli en del av det kulturella etablissemanget visar inte att vägen står öppen för andra blattar. Varpå Pagrotsky kontrade med att ifrågasätta huruvida Rojas Beskow själv var en äkta blatte. Detta var den första debatten kring Mångkulturåret 2006 som jag personligen tog del av. Det var första gången som den dåvarande kulturministern själv medverkade i ett samtal om Mångkulturåret i Göteborg. Jag tror också att det var den sista. Jag skymtade Pagrotsky på toaletten efteråt. Han såg djupt besvärad ut, rent av illamående. Han uteblev senare från den mottagning som Västra Götalandsregionens toppskikt hade ordnat för honom och en grupp kulturarbetare på museet. Mångkulturåret, som uppenbarade sig som ett uttryck för att statsmakten erkänner den strukturella diskrimineringen inom kulturlivet, har inte kommit att framstå som någon

lyckad satsning. Inte bara att döma av Kulturnyheternas avslutande granskning som, i en svepande rörelse och utan djupare förståelse för satsningens ekonomiska eller ideologiska villkor, framställde projektet som ett led i en kontraproduktiv inavel där bidrag från Kultur- och utbildningsdepartementet – tvärtemot vad man kunde förvänta sig – kommit en mycket snäv grupp av kulturarbetare till del, samma grupp som dessutom fått stöd från Statens kulturråd. Utan också att döma av den kritik som hörts bland kulturarbetare, för att inte tala om de kulturinstitutioner som upplevde sig begränsade i sitt konstnärliga utövande. Den här essän utgör inte ett försök att uttyda, omformulera eller sammanfatta den kritik som hörts under Mångkulturåret. Den är inte heller ett försök att recensera de aktiviteter som infogats i Agenda för mångkultur. Det är istället ett försök att skapa bättre förutsättningar att tyda det stora flertalets, mängdens, tystnad i detta sammanhang. Det är en mycket ambivalent tystnad som mer än någonting annat ger oss anledning att tänka över mångkulturalismens villkor mot bakgrund av dess historiska och filosofiska situation. Detta innebär inte att jag tror att tystnaden har en röst. Jag tror följaktligen inte heller att den har förlorat sin röst. Men kanske är det som Paul Virilio skriver att tystnadens röster har blivit tystade. Det finns någonting mycket obscent och kusligt i ljudets frånvaro, som om tystnadens röster skrikit sig hesa.

Koloniala besittningar i Afrika kom att bli den mest fruktbara jord för blomstrandet av det som senare skulle blir nazieliten. Här hade de med egna ögon sett hur folk kunde konverteras till raser och hur man, blott genom att ta initiativ till denna process, kunde för vandla sitt eget folk till en härskarklass. Hannah Arendt

I. En rasism i gungning

1. Det har påpekats att Adolf Hitler gav rasismen dåligt rykte. Det är en skruvad anmärkning; otäck, absurd och skrattframkallande på en och samma gång. Ändå är det inget skämt. I den koloniala erfarenheten var Hitler ingen historisk nyhet. Europeiska kolonialmakter hade praktiserat nazistiska metoder i kolonierna långt innan Hitler satte dem i system i Europa. Detta inte bara bildligt talat. Heinrich Ernst Göring, den ökände riksmarskalken Hermann Görings far, var den första rikskommissarien i Tyska Sydväst afrika, ett land som skulle bli självständigt först 1990 (Namibia). Otto von Bismarck hade tagit denna besittning (Lüderitzland) under sitt beskydd redan innan han öppnade Berlinkonferensen 1884 och den berömda huggsexan om Afrika kulminerade på allvar. De många uppror mot kolonisatörerna som hererofolket gjorde tillsammans med namafolket besvarades först med en förintelseorder (Vernichtungsbefehl) och sedan koncentrationsläger (Konzentrationslagern), ett be-

12 greppspar som här fick sin första tillämpning utanför militära sammanhang. I utrotningsordern från 1904 framhöll general Lothar von Trotha att alla hereros måste ”bege sig härifrån eller dö. Det är mitt beslut för Hererofolket.” Efter internationella protester – från bland andra den brittiske människorättsaktivisten Edmund D Morel (1873–1924) som även var engagerad i uppmärksammandet av kung Leopolds skräckvälde i Kongo – ersatte man denna utrotningspolitik med en exploateringspolitik. Efter direktiv från den nya guvernören, Friedrich von Lindequist, skulle man inte längre ”döda en herero som inte böjer sig för myndigheterna utan i stället betrakta honom som en ’fånge’, tvinga honom till tvångsarbete och märka honom med bokstäverna GH för ’fångad herero’ (gefangene Herero)”. I mångt och mycket var detta bara en iscensättning av vad Heinrich von Treitschke hade skrivit i Politik (1898) ett drygt decennium efter Berlinkonferensen: ”Folkrätten blir fras om man vill tillämpa dess grundsatser även på barbariska folk. För att straffa en negerstam måste man bränna byarna, utan att statuera ett sådant exempel kan man där intet uträtta. Om det tyska riket i sådana fall tillämpade folkrätten, vore det inte humanitet eller rättskänsla, utan skamlig svaghet.” Idag pryder von Lindequists namn huvudentrén till den namibiska nationalparken i Etosha. Här har man, liksom på många andra platser i Afrika, möjlighet att åka på safari. På safari finns djursjukhus och institutioner som bekämpar tjuvskyttet och dessa teman utgör inslag i berättelser som turister allt som oftast diskuterar under färden fram till den lodge där de ska tillbringa natten. Ur Landroverns bilstereo strömmar musik, exotiska rytmer som vittnar om de fantastiska rurala

13 traditioner som gått förlorade i civilisationsprocessen. Detta blir ännu ett samtalsämne bland turisterna som får uppleva en traditionell dansföreställning med den lokala stammens krigare och begrunda en leopard som under strålkastarbelysning lockats till ett träd med antilopkött. Det har gjorts försök att avkräva ersättning från de inblandade parterna i folkmorden vilket var en av de principfrågor som ledde till att USA och Israel drog sig ur FN:s världskonferens mot rasism i Durban bara några dagar innan 11 september 2001. Situationen förvärrades av att Australien vägrade ta emot det norska fartyget Tampa på vilket man upptäckt att lasten inte bestod av de varor man trodde sig frakta, utan av människor som flytt krigets Afghanistan. Några månader senare, i januari 2002, skulle ett femtiotal afghanska flyktingar i Woomera skapa rubriker, eller i varje fall notiser, runt om i världen genom att sy ihop sina munnar i protest mot att de australiska migrationsmyndigheterna hade satt dem i förvar, som om de vore fångar, alltså brottslingar. Här har vi några centrala hållpunkter som denna essä lyfter fram: inte bara tystnaden sedd som en aktiv motståndsstrategi (de hopsydda munnarna), några fragment ur den koloniala historien (vars effekter i stora stycken är undanskymda i utbildningssystemet) och det exotiserande intresset för miljöer och uttryck i främmande kulturer (som fått ett nytt uppsving på våra kulturinstitutioner), utan också en realpolitisk situation där det ”västerländska hyckleriet” utgör ett antikolonialt ledord som fortfarande dyker upp bland kritiker av vår nya världsordning som, inte minst i Sverige, kännetecknas av en skillnadstänkandets metamorfos, en rasism i gungning – en etnotism.

2. Hitler och folkmord var för de koloniserade människorna ingen historisk nyhet. Det var, hävdade de intellektuella i kolo nierna, först när rasismen kom hem till Europa och antisemitismen kulminerade som man i väst på allvar började förstå vad den kunde göra med människan. Den martinikanske negritudepoeten Aimé Césaire har lämnat ett oförglömligt vittnesmål om denna erfarenhet. I början av 1950-talet, ungefär samtidigt som britterna sätter kenyanska motståndskämpar i koncentrationsläger, skriver han följande passage: ”Ja, det skulle vara värt mödan att kliniskt, i detalj, studera Hitler och nazismens metoder och att uppenbara för den mycket distingerade, mycket humanistiske, mycket kristne borgaren under 1900-talet att han utan att veta om det bär på en Hitler, att Hitler bebor honom, att Hitler är hans demon, att om han rasar mot honom är han inkonsekvent, och att det han inte kan förlåta Hitler i grund och botten inte är brottet i sig, brottet mot människan, det är inte förödmjukelsen av människan i sig, utan brottet mot den vita människan, förödmjukelsen av den vita människan, och det faktum att Hitler tillämpat kolonialistiska metoder på Europa som dittills bara arbetarna i Algeriet, kulierna i Indien och negrerna i Afrika underkastats.” Omedelbart efter andra världskriget, 1946, bildas UNESCO i syfte att ”arbeta för fred och säkerhet genom samarbete mellan länderna inom utbildning, vetenskap och kultur”. Ambitionen var, och är alltjämt, att bidra till ”ökad respekt för rättvisa, mänskliga rättigheter och frihet för alla människor utan hänsyn till ras, kön eller religion”. Bara två år därefter, den 10 december

15 1948, antas även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. 1951, samma år som Genèvekonventionen undertecknas, publicerar UNESCO Statement on Race där experter inom fysisk antropologi och genetik (Jan Myrdal och Gunnar Dahlberg representerade den svenska forskareliten) slår fast att det inte finns några raser, att mänskligheten är en. Förintelsen bidrar senare även till att nedmonteringen av de öppet rasistiska systemen i USA och Sydafrika tar fart. Bojkottsåtgärder införs på 1960-talet mot den sydafrikanska apartheidregimen. Et cetera. Rasismen blev med Hitler ett skamligt begrepp. Det har idag på det hela taget förlorat sin auktoritet. Inte bara den vetenskapliga auktoriteten som byggts upp sedan åtminstone 1684, då Charles Bernier delade in mänskligheten i olika raser, utan också den politiska/religiösa som går tillbaka till den senmedeltida doktrinen om limpieza de sangre (blodets renhet) som började tillämpas i 1400-talets Spanien för att särskilja kristna å ena sidan från nykristna konvertiter och morisker å den andra. Begreppet har med andra ord förlorat det fria spelrum som skapats av en religiös, vetenskaplig och politisk diskurs under en period av femhundra år och lett fram till att man under 1800-talet och början av 1900-talet stolt kunde presentera sig som rasist när man hävdade den egna rasens överlägsenhet.

3. Ett begreppsregister – ras, raslära, rasism, rashygien etc – som strukturerat den globala politiken, religiösa institutioner, kulturpolitiken och samhällsformer under århundraden försvinner emellertid inte över en natt. Det finns åtskilliga spår av