Svein Aage Christoffersen (red.)
Professionsetik
2 UPPL.
Innehåll Förord till andra upplagan
7
Förord till första upplagan
9
Förord till den svenska upplagan
11
Av Karin Nordström Litteraturförteckning
22
Inledning 23 Av Svein Aage Christoffersen Varför etik? Professionerna på frammarsch
1. Professioner och professionsetik – vad är det?
23 25
29
Av Svein Aage Christoffersen Professionen – som den en gång framstod Professioner i dag Professioner och professionsetik Profession och samhälle – tre infallsvinklar Parsons och de nyttiga hjälparna Weber och de slutna cirklarna Foucault och de lojala ordningsvakterna Professionerna och professionsetiken Människan och de människobehandlande professionerna
30 32 34 37 38 44 50 56 58
2. Dygdetik, medborgarskap och social praktik
61
Av Trygve Wyller En ny vändning inom professionsetiken Alasdair MacIntyre och den nya etiken Sinnelagsetiken och den goda avsikten Hans Skjervheim: det instrumentella misstaget och den triadiska relationen Dygdetik som realisering av den triadiska relationen Dygdetik, professionsetik och medborgarskap
3. Professionsetik som omdömesförmåga
61 66 69 72 77 79
87
Av Svein Aage Christoffersen Tre kännetecken som utmärker professionsetiken Yrkesetiska regler Det hermeneutiska perspektivet: växelverkan mellan teori och praktik Omdömets källor Fackkunskap – inklusive etik Konventioner och rutiner Praktik och yrkeserfarenhet Personlig erfarenhet och karaktär Förebilder och exempel Livsåskådning och människosyn
Det etiska kravet
4. Integritetszonen – gränser och övergrepp
88 93 97 102 102 104 106 107 108 109 111
115
Av Svein Aage Christoffersen Skäl och motiv Skäl och motiv i det professionella arbetet med människor Självbehärskning Självbehärskningen i det professionella arbetet Livsmodet
117 122 124 126 126
Livet är underbart! Livsmodet i arbetet med människor Omsorg och invasion Erkännande och människovärde
5. Dygdernas oumbärlighet – en utmaning för yrkesutbildningarna
128 131 132 134
139
Av Knut W. Ruyter Dygder och professioner När dygderna sätts under press Profession: tjänst åt andra Det moraliska fundamentet i undervisningen – vilken infallsvinkel? Flicka, 16 år, med kronisk sjukdom på sjukhus
Tillit i samverkan: omdöme och respekt En patient vägrar att bli tvättad
Omdömet som dygd Bedömning av beslut Patienter som dockor i en robots hand
Moralisk förtrogenhetskunskap Have a great day!
Avslöjanden: hot eller chans att lära
140 142 146 149 152 155 157 159 161 162 164 165 170
Litteratur 179
Förord till andra upplagan På senare år har vi sett en allt starkare tendens till att offentliga myndigheter och uppdragsgivare vill göra det möjligt att kontrollera den enskilde yrkesutövaren in i minsta detalj. På ledningsnivå verkar det vara en nästan odiskutabel dogm att mer kontroll, mer standardisering och mindre av fackmässiga bedömningar höjer kvaliteten på de offentliga tjänsterna. Den byråkratisering och det ökande pappers-, registrerings- och rapporteringsarbete som den ena yrkesgruppen efter den andra klagar på är enligt min bedömning ett uttryck för just detta kontrolltänkande. Denna bok är skriven utifrån den grund läggande synpunkten att denna enögda tilltro till kontroll är fel, och att de offentliga tjänsternas kvalitet är kopplad till den professionella bedömningen i mötet med patienter, klienter och brukare. I kapitel 1 har därför spänningen mellan professionernas politiska uppdrag och etiken i de fackliga bedömningarna skärpts. I kapitel 2 framhävs behovet av ett vidare medborgarskapsbegrepp starkare. I kapitel 3 framhålls tydligare än tidigare att grundläggande institutioner som vård, skola, socialtjänst och så vidare är moraliska projekt i samhället, och att enskilda yrkesutövares etiska och moraliska bedömningar också måste härledas ur moralen i dessa projekt, och inte bara ur det politiska uppdrag som de har fått. Boken är uppdaterad med referenser till nyare litteratur, och diskussionen av professionsetikens grundvalar och förankring är uppdaterad. Det har lett till att vissa synpunkter som också fanns i den första upplagan har skärpts. Oslo, augusti 2011 Svein Aage Christoffersen 7
Inledning Av Svein Aage Christoffersen På senare tid har vi kunnat se ett ökande intresse för professionsetik. Ordet används i allt fler sammanhang. Det upprättas regler och talas om professionsetik för läkare, präster, jurister, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden, socialarbetare, bibliotekarier, professorer, lärare, dataingenjörer, ledare, bioingenjörer, antikvariatsbokhandlare och en rad andra yrken och utbildningar. En viktig bakgrund till denna utveckling är det nya intresset för etik i allmänhet som vi kunnat se från 1980-talet och framöver. Då blev ord som ”etik”, ”moral” och ”värderingar” centrala ord i den offentliga debatten. Det inrättades etiska råd och kommissioner i privat och offentlig regi. Ordet ”etik” kom också att användas med avseende på allt fler områden, som exempelvis bioetik, näringslivsetik, djuretik, idrottsetik och litteraturetik. Och inte minst: Det satsades på etik inom forskning och undervisning. Mot den bakgrunden finns det föga anledning att bli överraskad över att det också har uppstått ett nytt intresse för professionsetik. Det är mer intressant att fråga sig vad det är som ligger bakom det nya intresset för etik i allmänhet.
Varför etik? En central frågeställning inom etiken är: ”Vad bör jag göra?” Frågan handlar inte bara om vad som är möjligt eller fördelaktigt att göra, utan om vad som är riktigt och rätt att göra. När etik nu blivit viktigt så 23
Svein Aage Christoffersen hänger det i varje fall i någon mån samman med att frågan om vad som är riktigt att göra har kommit i fokus på ett annat sätt än förut. Detta är något som vi kan utveckla genom att skilja mellan etik och moral. Även om orden etik och moral ofta används som synonymer i dagligt tal så är det viktigt att skilja mellan dem i vetenskapliga sammanhang. Där är moral något som i första hand kommer till uttryck i det vi gör. Om vi säger att en handling är moralisk så betyder det att den överensstämmer med det vi anser vara rätt och riktigt. Vi har bestämda regler och kriterier för vad som är rätt, och bedömer handlingen ut ifrån dessa. När vi fäller ett moraliskt omdöme frågar vi om något är rätt eller fel. Etiken handlar om de regler och kriterier vi använder oss av vid moraliska bedömningar. Den kommer i första hand till uttryck i det vi tänker. I etiken tar vi ställning till om de regler och kriterier som vi använder är rätt eller fel. Den utgör grunden för de moraliska bedömningar vi intresserar oss för. Vi frågar varför något är rätt eller fel, och om de regler vi har kan rättfärdigas. Etiken är, enkelt uttryckt, moralens teoretiska fundament. Etiken dyker upp när vi måste tänka igenom det vi gör och bör göra ur ett moraliskt perspektiv. I viss mån behöver vi naturligtvis alltid etiken. Det ingår i vår särart som människor att ur ett moraliskt perspektiv kunna tänka igenom och ta ställning till vårt sätt att leva och agera. Men ibland blir problemen mer påträngande, utmaningarna blir större och bedömningarna vanskligare. Vi blir tvungna att arbeta oss igenom de etiska och moraliska frågorna på nytt, och kanske på ett mer grundläggande sätt än förut. När vi de senaste åren har sett ett ökande intresse för etik så ligger det alltså nära till hands att se det som en följd av att de moraliska utmaningarna har blivit mer påträngande än tidigare. Informationsteknologi och bioteknologi, en välfärdsstat i förändring, privatisering och globalisering, en ny kulturell och religiös mångfald – alltsammans skapar ett större behov av etisk reflektion och eftertanke. Västvärldens länder har blivit ofattbart rika, men vad gör vi med vår rikedom, och vad bör vi göra med den? De etiska frågeställningarna handlar emellertid inte bara om våra 24
Inledning handlingar, utan också om oss själva, om vilka vi är och vilka vi vill vara. I sista hand handlar etik om vår uppfattning om oss själva som människor. När förändringarna blir så stora som vi ovan har antytt, då kommer de riktigt grundläggande frågorna om människosyn och livsåskådning upp till ytan, och etiken blir något som vi använder för att försöka bearbeta dem. Hur ska vi mitt uppe i alla dessa förändringar kunna skapa ett mera mänskligt samhälle – och vad innebär det egentligen att samhället är mänskligt? Det ligger alltså nära till hands att utgå ifrån att det växande intresset för professionsetik hänger samman med det växande intresset för etik i allmänhet. Vad innebär det att arbeta med människor – att undervisa och ta hand om barn, vårda sjuka och döende, behandla narkotikamissbrukare – när samhället förändras på ett så omfattande och mångskiftande sätt? Vilka utmaningar står de olika professionerna och professionsutbildningarna inför när de ska ta sig an välfärden i en ny och annorlunda välfärdsstat?
Professionerna på frammarsch Men därmed är inte allt sagt om det nya intresset för professionsetik, för parallellt med det ökande intresset för etik har vi också sett ett ökande intresse för professioner och professionsutbildningar. Även själva uttrycket ”profession” har blivit ett allt vanligare ord, både i förbindelse med en rad olika yrken och med ett ständigt ökande antal utbildningsprogram. Det ena yrket efter det andra blir omnämnt som en profession. Orsakerna till detta ska vi inte gå närmare in på här, men vi ska återvända till dem i nästa kapitel i samband med en närmare redogörelse för vad en profession egentligen är. Poängen i detta sammanhang är endast att framhålla att när ett yrke ska definieras som en profession, då ingår det att detta yrke också har en professionsetik. Professionsetiken ingår i yrkets definition av sig själv som en profession. Det ligger därför nära till hands att anta att det nya intresset för professionsetik även hänger samman med intresset för professioner i allmänhet och inte bara med ett ökande intresse för etik. 25
2. Dygdetik, medborgarskap och social praktik Av Trygve Wyller
En ny vändning inom professionsetiken Under flera år har professionernas egna specialister på etik utvecklat en rad principer, värderingar, uppfattningar och rekommendationer som de menar bör stå i centrum i deras yrken. Under 1980- och delar av 1990-talet framhölls framför allt vikten av att respektera patienters och klienters självbestämmande, autonomi och rättigheter. På senare år har nya formuleringar dykt upp. Man fäster fortfarande stor vikt både vid autonomi och patienträttigheter, men nu framträder ord som relation, beroende och till och med barmhärtighet (jfr t.ex. de norska sjuksköterskornas yrkesetiska riktlinjer, NSF:2001) på ett helt annat sätt än tidigare. Det finns flera orsaker till denna förändring. En av de viktigaste är att praktikdelen av etiken förstärkts i de nya yrkesetiska riktlinjerna. I de regler som nu byts ut dominerade de grundläggande värderingarna om självbestämmande, autonomi och rättigheter. Detta är värderingar som spelat och spelar en grundläggande roll i framväxten av den moderna välfärdsstaten. Individen skulle inte längre vara beroende av den enskilde hjälparens livssyn, humör eller fördomar. Och inte heller skulle den institution där den professionella hjälpen ofta gavs låta patienten eller klienten bli beroende av sin uppfattning om vad som är 61
Trygve Wyller god etik. Välfärdsstatens professioner växte fram med föreställningen om universella rättigheter som varje människa kunde kräva att få del av, oberoende av kön, ålder, livsåskådning, socialt sammanhang eller ekonomisk situation. Därför skulle sjuksköterskorna respektera patienternas självbestämmanderätt, medan socionomerna förpliktades att tillgodose de rättigheter som klienterna tillerkänts i olika bestämmelser och lagar. Professionsetiken utvecklades till att bli ett försvar mot godtycklighet, orättvis fördelning och nedlåtande behandling. Den förändring som nu är på gång återspeglar ett tvivel på om denna förankring av professionsetiken egentligen har varit så bra för patienterna och klienterna. Anledningen till att man betonade värden som självbestämmande och rättigheter var nog så idealistisk. Alla människor hade ett inneboende värde, ingen skulle behandlas godtyckligt, och den behandling man fick skulle vara så förutsägbar som möjligt. Problemet var emellertid att den ståndpunkten inte fäste tillräcklig vikt vid mötet med den andre. När vi möter en annan människa, vare sig det är en klient eller vilken annan medmänniska som helst, är det något i själva mötet som förpliktar oss. Vi slår inte upp riktlinjer i en bok när vi står inför en annan människa. Den andre är inte ett föremål vi kan lägga åt sidan eller hantera som vi vill. Den andre vill oss något, och vi betingas av det den andre vill, alldeles på samma sätt som vi betingas av det sätt vi närmar oss henne eller honom. Det är denna helt grundläggande och elementära situation som många av dagens etiker nu börjat uppmärksamma (Banks 2006). Fortfarande kvarstår naturligtvis grundläggande hänsyn. Inom professionsetiken har det länge varit viktigt att säkerställa klientens medborgerliga rättigheter så långt det är möjligt. Men historien visar dessvärre att goda föresatser inte är en garanti för att resultatet ska bli gott. Många har i praktiken fått erfara att klienternas rättigheter inte säkras tillräckligt bara genom att man hänvisar till regler och principer om autonomi och självbestämmande. Reglerna blir för abstrakta, och de svarar inte alltid mot de specifika behov som konkreta klienter och patienter faktiskt har. När självbestämmande och autonomi görs till det högsta värdet finns det en risk för att de som inte är självbestäm62
2. Dygdetik, medborgarskap och social praktik mande och autonoma inte heller får den hjälp som de behöver och som de har rätt att kräva. Det är också nödvändigt att fråga sig om inte idealet om självbestämmande i alltför hög grad bortser från andra uppfattningar om vad ett gott liv är. Samvaro med andra är en viktig och betydelsefull erfarenhet. Att vara öppen för att inte alla måste leva på samma sätt har också ett värde. Det här kan till att börja med förefalla både enkelt och nästan naivt, men det visar sig ha långtgående konsekvenser. Omsvängningen bort från betoningen av rättigheter och autonomi till en betoning av det som sker i det praktiska mötet med ”den andre” hänger samman med en ny och mera kritisk tolkning av det moderna och senmoderna samhälle vi lever i i dag. Det kritiska sökarljuset har riktats mot modernitetens brist på öppenhet och respekt för det liv som skiljer sig från flertalets. Omsvängningen innebär alltså inte att man bortser från professionens samhälleliga roll utan är tvärtom just ett resultat av en kritisk syn på den rollen. Denna betoning av praktiken får två konsekvenser. Det handlar för det första om att det är bestämda saker i den praktiska situationen som den professionelle måste lyssna till och därmed utveckla personliga egenskaper för att ständigt bättre möta. Professionsetikens kvalitet är inte oberoende av yrkesutövaren som person. De som arbetar med människor som befinner sig i sårbara situationer måste ha en öppen och tolkande inställning till det som sker i klientrelationen, men de måste också vara goda människor. För det andra står professionsetiken inför en utmaning genom att den också handlar om samhället. I den sociala och kulturella värld vi lever i finns det värderingar som sätter gränser för och präglar de handlingar vi utför. En sak är att det finns beslutade och skrivna lagar som alla professionsutövare måste ta på allvar, att juridiken fastställer vissa ramar för det professionella hantverket. Men lika viktig som juridiken är den implicita tolkningen av vad som är värdefullt och vad som är mindre värdefullt inom kultur och samhälle. En viktig utmaning för professionsetiken är att vara ständigt kritisk till hållningar och handlingsmönster som är så självklara att ingen ifrågasätter dem. I efter hand har historien ofta visat att sådana hållningar inte varit etiskt 63
Trygve Wyller försvarbara. En annan utmaning handlar om att arbeta med frågan om hur professionsetik och professionell praktik faktiskt kan bidra till att stärka människor i deras livssituation och livsvillkor i samhället. Det utgör en viktig utmaning att diskutera och teoretiskt och praktiskt undersöka vilken betydelse de konkreta samhandlingarna och mötena har för professionsetikens innehåll. Detta är skälet till att professionsetisk praktik och reflektion spelar en viktig roll för utvecklingen av citizenship (medborgarskap) i ett samhälle. Citizenship är traditionellt kopplat till vilka kriterier som ställs för att bli medborgare i ett samhälle och vilka rättigheter en erkänd medborgare har. Men ett viktigt perspektiv i dagens diskussion om citizenship handlar lika mycket om vilken typ av praktik som leder till ett mer inklusivt medborgarskap, inte minst för människor i marginaliserade livssituationer. Därför är sambandet mellan den professionella praktiken och egenskaper och vaksamhet och utvecklingen av medborgarskap av stor betydelse (Isin 2008; Heimbrock & Wyller 2010). De etiska överväganden som kommer att betonas i detta kapitel är ändå grundläggande i den bemärkelsen att de angår alla professions utövare. De handlar inte om en speciell typ av överväganden som professionsutövaren måste göra i en given valsituation. Det är naturligtvis viktigt nog för den det gäller. Men den mera grundläggande professionsetiken handlar inte nödvändigtvis om vad vi ska göra, den handlar om hur vi gör det vi gör, och om det är rätt att göra saker på just det sättet. Det finns en allmän professionsetik och en specifik professionsetik. Det finns anledning att tro att det i dag är viktigt att arbeta mera med den allmänna delen av professionsetiken. Det är bristen på allmänna reflektioner som förefaller vara det största problemet inom professionsetiken. Detta är anledningen till att både dygdetiken och medborgarskapet kommer i centrum. De som uppsöker ett socialkontor klagar inte bara över att de har fått för litet pengar. Ofta klagar de också över att de inte blivit väl behandlade. Självfallet är det inte alla som klagar – ja, många tycker faktiskt att de blivit väl behandlade. Men bland dem som klagar handlar det inte bara om pengarna, det gäller också påfallande ofta själva behandlingen. Och det betyder att på ett socialkontor handlar det inte 64
2. Dygdetik, medborgarskap och social praktik bara om pengar, utan hela tiden också om att respektera den andre. Denna synpunkt kan nog de flesta hålla med om. Men hur vi kan få till det på ett bra sätt och hur ett gott möte också kan bidra till att utveckla ett gott samhälle, det är inte riktigt lika enkelt att svara på. Det är detta som ovan kallats ”en mer grundläggande nivå”. Och av det skälet är det viktigt att utveckla och stärka det egna ”icke-professionella omdömet”. Det finns goda skäl för att tänka sig att denna form av omdöme spelar en viktig roll för klienternas erfarenhet av att erkännas som verkliga medborgare, inte bara som objektiverade klienter. Respekten för klienten eller patienten är naturligtvis en del av den professionella kompetensen. Men hur utvecklas den respekten? Hur bygger jag upp de egenskaper och vanor som gör att mitt sätt att möta en klient eller en patient blir så bra som möjligt? Är respekten för patienten tillgodosedd när hen fått en rättvis prioritering i sjukvårds kön? Har könet någon betydelse för det sätt jag möter den andre på? Hur kan jag förhålla mig mer respektfullt till en patient som uppför sig på ett sätt som ligger långt utanför de gränser jag egentligen kan acceptera? Varje professionsutövare har säkert ställt sig dessa och en rad liknande frågor ett antal gånger. Och de flesta vet att det knappast finns några slutliga svar, och dessvärre heller inte något facit att köpa. Men när uttrycket ”det icke-professionella omdömet” har valts, handlar det också om något mera än att det inte är lätt att utöva gott omdöme inom sjukvård och omsorg. Det handlar också om att det svåraste med den professionella rollen kanske är att inte förhålla sig till patienten som till en patient eller till klienten som till en klient. Detta försätter den professionsetiska reflektionen i en intressant och viktig situation. Både i utbildningen och i det dagliga yrkesut övandet sätts hela tiden fokus på detta att möta patienter. Man möter folk som det är ”något fel med”, det må vara socialt, psykiskt eller rent kroppsligt. De är klienter och patienter och har rätt att få vara det. Det är ju på grund av någon åkomma, sjukdom, kris eller något olösligt dilemma som de befinner sig inom professionsutövarens domäner, och de förväntar sig naturligtvis först och främst av professionsutövaren att hen ska bidra till att lösa, lindra eller åtminstone förstå det som är 65
5. Dygdernas oumbärlighet – en utmaning för yrkesutbildningarna Av Knut W. Ruyter
Min far dog år 2004. Han fick prostatacancer och cancern spred sig till hela skelettet. Det innebar två år med intensiv kontakt med sjukvården, från sjukhus via hospis till sjukhem och tillbaka. En dag stod det klart, även för min far, att inget mer kunde göras eller provas, i varje fall inte i läkande syfte. När det klarats ut sade den behandlande läkaren under ronden: ”Du blir utskriven i dag. Det finns inget mer vi kan göra för dig. Du får klara dig bäst du kan.” Så föll orden, sedan gick han. Ingen medkänsla. Ingen tröst. Läkaren gjorde sitt jobb, effektivt, direkt och hurtfriskt, men moraliskt sett saknades i grunden ändå allt. Min far blev sällan arg, men nu, kraftigt försvagad som han var, blev han verkligen fly förbannad. Läkaren rasade till botten i hans aktning. Min far bad mig lova att göra vad jag kunde, när han själv inte längre kunde tala för sig, för att undvika den läkaren och det sjukhuset.
Den erfarenheten skrev jag om i Dagens medisin i en kolumn som jag regelbundet bidrar till. Sällan har jag fått så många läsarbrev, där de allra flesta kände igen sig och hade egna historier att berätta, men där också några tog läkaren i försvar och menade att det är bättre med en läkare som är duktig än en som är alltför godhjärtad. Detta kapitel handlar om att man måste kunna kräva av en professionsutövare att hen är lämpad att ha med människor att göra. Lämplighet blir en fråga om moraliska egenskaper och kvaliteter – i sättet att vara, i sättet att bedöma situationer och i sättet att handla. Ett ord 139
Knut W. Ruyter som sammanfattar dessa egenskaper och kvaliteter är dygder. Professionsutövning förutsätter inte bara att vederbörande kan sitt hantverk och är duktig i sitt yrke. Det förutsätter också att vederbörande har tillägnat sig vissa dygder. Detta är emellertid ett ganska vanskligt område att ge sig in på. I moderna och liberala samhällen finns ett mycket tvetydigt och ansträngt förhållande till dygderna, men ändå ett visst erkännande av att helt utan dygder går samhället – även det liberala – mot en upplösning. Det är värt att notera att ett sådant erkännande förs fram med allt större styrka, även bland liberala politiker och samhällsvetare. För att ett samhälle ska kunna fungera väl är det beroende av medborgarnas moraliska karaktär. I den bilden utgör professionerna viktiga byggstenar. När tilliten till dem havererar innebär det att även de som ska arbeta för individens bästa och den gemensamma nyttan inte längre går att lita på. Det får katastrofala konsekvenser för gemenskapen och tilliten i samhället. Det finns därför utan tvekan ett stort behov av att förnya och uppgradera dygdernas betydelse för professionernas anseende. Dygderna är inte något som bara dyker upp: De måste ligga till grund för utbildning och praktik och de måste kultiveras. Därför måste vi ha en uppfattning om vilka dygder som är viktiga för vilka professioner, och hur de kan och bör hanteras i olika yrkesutbildningar, inklusive olika former av vidareutbildningar. I det följande ska jag först ge en förklaring av professionernas plats i det moderna samhället, med särskild betoning på självreglering, samt hur man kan ordna det så att professionsutövare med de nödvändiga och önskvärda moraliska kvalifikationerna för att arbeta med människor utbildas. Därefter vill jag ta upp frågan hur man kan komma till rätta med frågan om professionsutövare som avslöjar förmodade oetiska och olovliga förhållanden i den egna verksamheten.
Dygder och professioner Det moderna liberala samhället har haft ett mycket ambivalent och ansträngt förhållande till dygderna. Det som efterfrågas med dygderna är vissa moraliska kvaliteter, och det förutsätts att dessa kvaliteter ska 140
5. Dygdernas oumbärlighet – en utmaning … tjäna vissa gemensamma värden och mål. För många kan ett sådant ”projekt” se ut att stå i strid med liberala idéer om individens frihet och rätt att själv välja sina egna ”kvaliteter” och sina egna mål utan att genom andra vara förpliktad till vissa kvaliteter och gemensamma värden. Utifrån det perspektivet är det intressant att se hur under upplysningstiden många tänkte sig att de gamla skråstrukturerna (som vi kanske kan tillåta oss att jämföra med professionsorganisationerna), kyrkorna eller staterna skulle ersättas av det individuella valet och samhällsfördraget (som t.ex. Rousseau 2001/1762). Men så blev det inte. Att skråstrukturerna överlevde finns det många förklaringar till. En förklaring är att skråstrukturerna överlevde för att samhället såg en fördel i att bevara dem, förutsatt att de stod under statlig kontroll. Så argumenterade exempelvis Hegel i sin rättsfilosofi. Georg W.F. Hegel (1770–1831) uppfattade de professionella sammanslutningarna, tillsammans med familjen, som en av samhällets grundläggande moraliska byggstenar. Sammanslutningarna var enligt hans uppfattning ett nödvändigt redskap för att få utfört uppgifter som var till gagn för samhället som helhet, men risken att de skulle komma att styras av sin egen skråanda gjorde att de måste kontrolleras av samhället. Villkoret för sammanslutningarna var att de visade öppenhet gentemot samhället och att de fungerade på samhällets uppdrag och under dess kontroll och på så vis representerade och utförde en moraliskt försvarbar verksamhet (Sass 1967). En annan förklaring till att de gamla skråstrukturerna överlevde – och fortfarande överlever – är att kyrkorna och en rad sekulära rörelser lade ner betydande resurser på att bevara ”sammanslutningarna” som alternativ till kapitalism och socialism. Detta kan uppfattas som ett uttryck för det som ofta kallas subsidiaritetsprincipen. Den principen innebär att kollektiv solidaritet och samarbete ska ske på så låg nivå som möjligt (exv. genom professionella sammanslutningar såsom professionsföreningar, fackföreningar och kyrkor), och att de lägre nivåerna ska ha företräde framför statligt organiserad verksamhet. Subsidiaritetsprincipen ger på så vis sammanslutningarna ett större självbestämmande, bland annat när det gäller att styra den egna verksamheten, men också ett betydligt större ansvar. 141
Professionsetik
ANDRA UPPLAGAN
Svein Aage Christoffersen (red.) PROFESSIONSETIK sätter fokus på vad det etiskt sett innebär att arbeta med människor. Ett sådant arbete styrs inte bara av yrkesmässig ideologi, metoder, regler och riktlinjer, utan också av medmänskligheten hos den professionella. Vilka konsekvenser får det för etiken i yrkesarbetet?
Författarna diskuterar vad professionsetik är och visar på sammanhangen mellan etik och omdömesförmåga. Samtidigt undersöks förhållandet mellan profession och samhälle och om etiken är ett viktigt styrmedel i samhället. Detta kopplas både till yrkesutbildning och till de olika professionernas etiska riktlinjer. I boken synliggörs olika etiska dilemman med hjälp av praktiska exempel. Boken är viktig för yrkesverksamma inom vårdyrken och socialt arbete, och för alla som vill öka sin medvetenhet om etiska frågor. Denna andra upplaga är uppdaterad med referenser till nyare litteratur, och diskussionen av professionsetikens grundvalar och förankring är uppdaterad. Svein Aage Christoffersen är professor i etik och religionsfilosofi vid Teologiska fakulteten, Universitetet i Oslo. Knut Ruyter leder sekretariatet för den norska nationella forskningsetiska kommittén inom medicin (NEM) och är professor i etik vid Teologiska fakulteten, Universitetet i Oslo. Trygve Wyller är professor och ansvarar för mastersutbildningen inom professionsetik och diakoni vid Teologiska fakulteten, Universitetet i Oslo. Översättning: Viveka Tunek, Lukas Böök och Hans Dalén Fackgranskning: Karin Nordström, Lunds universitet
ISBN 978-91-40-69328-0
9 789140 693280