I Sparvens klor - del två ©Karin Söderlund Leifler 2017 Utgiven av Tidsfönster förlag Sättning: Karin Söderlund Leifler och Ola Leifler Omslagsbilder: Kvinna, Tokyoborgen och katana: Karin Söderlund Leifler Bakgrundsbild: Lake-Mountain-trail by Shogun, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/ Tryckt hos Booksfactory/PRINT Group So z o. o, Szczecin 2018 Typsatt med LATEX ISBN 978-91-984308-3-7
...Tand för tand Tidig höst Minato
Hiroshi väcktes av en galande tupp. Det gälla ljudet skar in i huvudet. Han tvingade upp ögonlocken. Ögonen var lika känsliga för intryck som öronen var. Det luktade jord. Inte fuktig jord, utan torr. Han befann sig i ett för honom okänt rum. Väggarna runt om honom var av träplank, inte mullbärspapper, och han fick känslan av att han hade stuvats in i ett förråd. Mörkret i rummet gjorde det svårt att avgöra om det var natt eller dag, men den förbenade tuppen utanför antydde på sitt högljudda sätt att det var tidig morgon. Hur länge hade han varit utslagen? Långsamt vande sig ögonen vid mörkret och han såg sig om. På väggen mittemot, bortanför hans fötter, hängde knippen av torkade växter i prydligt ordnade rader. I mitten av rummet glödde resterna av en eld i en kokgrop. Intill glöden satt en hopkrupen figur, inte mycket större än ett barn. 1
Han satte sig upp, angelägen om att inte ge något ljud ifrån sig, men var helt oförberedd på yrseln som slog till. Mörkret kröp in från sidorna i synfältet och strax efteråt försvann allt ljus. Det blev helt tyst. Han hann uppfatta att han föll bakåt, men kunde inte ta emot sig. Nästa gång han vaknade var figuren över honom. Två mörka ögon plirade mot honom, omgivna av ett solbränt ansikte som var lika rynkigt som ett torkat äpple. ”Jag trodde inte ni skulle vakna än på ett tag ”, sade den åldriga kvinnan. ”Ni måste ha ett kraftigt pannben som tog emot det värsta.” Hon flinade åt honom och lukten av sur andedräkt fyllde hans näsborrar. Han fnyste, men motstod impulsen att vända sig bort från henne. ”Jag förlåter din förolämpning för den här gången, kvinna. Du är uppenbarligen nedbruten av ålder i både kropp och huvud, när du inte har bättre vett än att tala så respektlöst till en samuraj.” Gumman brast ut i ett hest skratt. Hela den lilla böjda kroppen guppade. ”Gammal är jag, men inte galen. Det är snarare ni som inte har klart för er vem av oss som är ett hot för den andre. Lille vän, jag är inte rädd för er, eller era svärd. Och jag säger vad jag vill i mitt hus – även till de samurajer jag släpat in.” Hon hade rätt, åtminstone delvis. Han befann sig i hennes hus, om än som en ofrivillig gäst. ”Var är mina svärd?” Gumman skrockade till. ”Är vapen det första ni tänker på efter att ha tagit emot ett så hårt slag i huvudet? Ni borde lägga ner era svärd och bli munk i stället. Det skulle ert pannben må bra av.” Hon skrattade åt sin egen lustighet och vände ryggen mot honom. Kinderna blev varma. ”Du borde vara mer rädd om ditt eget huvud, kvinna. Din höga ålder och skröplighet är inget som hindrar mig från att bestraffa dina förolämpningar, om du tror det.”
Den gamla kvinnan hade sjunkit ner intill eldgropen och lagt ett par torra kvistar på glöden. Det rykte om den pappersaktiga barken. När han talat klart vände hon sig lugnt mot honom. Hon pekade med ett knotigt finger mot fotänden på madrassen som han låg på. ”Ni har era svärd inom räckhåll.” Sedan återgick hon till att rikta sin uppmärksamhet mot eldstaden och de små lågorna som klamrade sig fast i kvistarna. Han satte sig upp igen, lugnare den här gången och med en hand på madrassen för att kunna hålla emot om han var på väg att svimma ännu en gång. Det snurrade till i huvudet. Han drog ett djupt andetag. Snurrandet avtog. Precis som kvinnan antytt låg hans båda svärd och dolken vid hans fötter. Han ville ta dem och fästa dem vid midjan genast, men insåg att han inte hade något mer än ländklädet på sig. Även hans kläder låg på det stampade jordgolvet vid madrassens fotände, prydligt hopvikta. Han andades in, blundade och lät den svalare inandningsluften kyla ner känslorna. Han vek undan den loppätna filten som var lagd över honom och synade sin kropp från tårna och upp till axlarna. Inga sår eller synliga skador. ”Tsukiko, är hon också här? Flickan som var med vid striden?” Den gamla kvinnan såg upp mot honom och skakade på huvudet. ”Tyvärr.” Det sista han hade sett var hur männen förde bort henne, medan hon ropade efter honom. Han knöt händerna hårt. Hon hade varit beroende av hans svärd, men han hade misslyckats med att skydda henne. Vart hade de beväpnade kräken tagit henne? ”Hur länge har jag varit här?” ”Åh, inte så länge. Några småpojkar kom hit och berättade att en grupp svärdsmän hade skadat en ronin och fört bort en annan. De visade mig var ni låg, så jag hämtade er hit och la ett örtomslag på huvudet ert. Det var i går förmiddag.”
Ett dygn. Med ett sådant försprång kunde männen vara halvvägs till Edo vid det här laget om de hade tillgång till hästar. Han kom upp på benen och förvånades över hur svalt det trampade jordgolvet kändes under fotsulorna. Han vecklade ut plagget som låg överst i högen, konstaterade att det var hans hakama och stack benen i dem. När han hade krängt på sig kimonon och virat skärpet runt midjan tog han sina svärd och fäste dem i skärpet. ”Ni har bråttom, förstår jag”, sade den gamla kvinnan från sin plats intill elden. ”Men låt mig ge er en kopp pilbarkste innan ni rusar iväg. Det hjälper mot smärtan i huvudet.” Hon hade rätt i att hans huvud värkte. Det bultade tungt, särskilt i främre delen av huvudet. När han förde handen till pannan kände han en ömmande upphöjning som inte funnits där tidigare. ”Som sagt, ni måste ha tagit emot ett rejält slag”, sade gumman. ”Av bulan att döma har någon serverat er bredsidan av sitt svärd. Men det är ingen större fara. Han misslyckades med att spräcka er skalle. Tjockt pannben, som sagt.” Hon skrattade muntert medan hon hängde upp en kittel i en kedja från taket över eldgropen. Försiktigt blåste hon på de små lågorna tills elden var tillräckligt stor för att klara sig själv. Han skulle aldrig erkänna det högt, men han tyckte allt bättre om den gamla läkekvinnan. ”Låt mig hjälpa dig, mormor-san”, sade han och gick fram till eldstaden. ”Åh nej, inte behöver jag hjälp, inte. Bara håll er undan medan jag gör i ordning te.” ”Låt mig åtminstone återgälda dig på något sätt. Du har uppenbarligen hjälpt mig.” Hon drog på den tunna munnen. ”Ett tack räcker gott”, svarade hon. ”Såvida det inte är alltför plågsamt för en tjusig man som ni att tacka en sådan som mig.” ”En liten portion respekt hade varit klädsamt. Jag har visserligen ingen herre att tjäna, men jag är fortfarande samuraj och du borde visa tillbörlig hövlighet mot mig.”
Den gamla kvinnan hällde vatten i kokkärlet. ”Respekt, ja. Jag anade att det skulle vara din ömma punkt, unge man. Men på vilket sätt har du förtjänat min respekt? Genom att hota mig? Genom att vara arrogant och oförskämd?” Handen sökte sig mot svärdsfästet, men han hejdade sig. Gummans ord rörde till hans tankar, så att han inte kunde komma på något passande svar. Kanske var det slaget mot huvudet som gjorde honom förvirrad. När hon såg på honom med sina plirande ögon fick han för sig att hon såg allt om vem han var och vad han hade gjort. Han vände bort blicken. Gumman hade hjälpt honom. Han ville inte skada henne. Samtidigt gick hennes rättframma sätt över gränsen för vad han borde tolerera. Om deras vägar hade korsats några månader tidigare skulle han med stor sannolikhet bestraffat henne. Som kapten för daimyo Nôtos livgarde kunde han inte låta en kvinna från samhällets lägre skikt behandla honom på ett sådant sätt, då skulle han ha tappat ansiktet inför alla. Men nu hade han ingen högt uppsatt position. Han hade inte allas ögon på sig längre. Om han svalde gummans oförskämdheter kunde det stanna mellan dem båda. Dessutom hade han mer angelägna problem att ta itu med. Konflikten med Hojo och Kuemon hade blivit personlig. Männen hade slitit Tsukiko ifrån honom som om hon vore ett djur eller ett ting. Han bet ihop käken så hårt att den molande värken i huvudet tycktes formas till en dolkspets som skar in i hjärnan. Det handlade inte bara om att hämnas för egen del. Gumman satte en kopp med ångande, besk vätska i händerna på honom. Han tömde den så fort han förmådde. Han övervägde att göra som den gamla kvinnan föreslagit och tacka henne som om hon vore hans jämlike, men nöjde sig med att lämna fem silvermonme åt henne. Till hans förvåning krökte hon sin krumma rygg i en bugning. ”Mormor-san”, sade han och nickade kort mot henne, innan han skyndade ut ur hennes trånga boning. Det tog honom en stund att förstå var han befann sig i för-
hållande till värdshuset där han och Tsukiko bott före överfallet. När han hade hittat tillbaka till värdshuset fick han snabbt fatt på flickan som Tsukiko fått bra kontakt med. Det visade sig att ryktet om överfallet hade spridit sig. En så pass stor grupp med okända svärdsmän, som dessutom släpade med sig en yngling som gjorde högljutt motstånd, hade väckt uppmärksamhet. Flickan på värdshuset berättade allt hon hade hört. Ingen hade vågat försöka stoppa männen, men de hade iakttagits när de lämnade Minato. De hade begett sig västerut, inte mot Edo. Rakt motsatt håll mot vad han hade trott.