9789113046204

ur Förordet FOTO: © ANNA WIDOFF

ANNIKA PERSSON är född 1968, fil kand i litteraturvetenskap och filosofi, och kulturjournalist sedan 2001. Hon skriver i tidningar som Dagens Nyheter, Tidningen Vi, Vi läser och Amelia, arbetar av och till som fristående radioproducent för Sveriges Radio och har även lett bokcirklar för Dagens Nyheter och Nationalmuseum.

Som redaktör på Bokförlaget DN var hon med och gav ut den uppmärksammade boken Fittstim 1999. I bokform har hon tidigare publicerat sig i antologierna Uppdrag familj, 2005, och Lyckliga slut, 2007, och med reportageboken Ickevåld – minst 13 sätt att göra världen bättre, 2010.

LENA NYMAN (1944–2011) är en av de största skådespelare och

artister som den svenska teater- och filmscenen har ägt. Hon nådde till och med internationell ryktbarhet i Nyfiken-filmerna, som exporterade »den svenska synden« i slutet av 1960-talet.

Med hjälp av ett rikt källmaterial i form av efterlämnade anteckningar, dagböcker, memoarutkast och bilder tecknar Annika Persson ett levande och personligt porträtt av denna sammansatta och älskade scenkonstnär och människa, i den första biografin över Lena Nymans liv och verk.

Annika Persson

Så här börjar det: Alla älskar Lena Nyman. Alla blir kära i henne.

Alla vill se henne på scenen. Höra henne sjunga. Vara hennes vän, hennes älskare, hennes pappa. De vill att hon ska följa med på fest, på KB B, på Nybrogård. De vill visa henne sina båtar, sina dikter, sina själar och sina penisar. De tycker hon är som en bakelse.

Annika Persson

Det var en gång en liten flicka som hette Lena.

Hon var mycket liten och mycket ljushårig.

Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.

Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.

Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.

Hon hade inte nåt behov av andra.

Hon hade en egen värld.

Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

(Ur en av Lena Nymans dagböcker.)

w w ww w..no nors rsteed rste dts. s se I S B N : 9 7 8 - 9 1 - 1 -3 0 4 6 2 0 - 4

OM SL AG: SA RA R . ACEDO FOTO: ÅKE MALMSTRÖM/DN/SCANPIX (FRAMSIDA), © 1967 SA NDREW A B/ WA LTER HIRS CH (BA KS IDA )

Persson_jagVill_ORIG.indd 1

2013-02-21 23:24

Annika Persson

en bok om lena nyman

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Annika Persson och Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Foto: Åke Malmström/DN/Scanpix (framsida) Walter Hirsch/SandrewMetronome (baksida) Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-1-304620-4

INNehåll

Förord 7 491:an Nyman 11 Krillan, på femtiotalet 26 ”Sokrates har rätt på sitt sätt och jag, helt anspråkslöst, på mitt” 30 Konsten att komma i en klänning 40 Med taxi till Dramaten 47 Lena börjar skolan 67 Jag är nyfiken – en film i gult 79 Den intelligenta kroppen 101 Ner med kapitalismen! 111 På Söders höjder 119 Det lilla geniet 124 En krasch och en hemmafru 132 ”En orkan över scenen” 149 Allt blir ju inte bättre bara för att man är bäst 160 ”Jag får loooooove. Massor av loooooove” 175 ”jag vill ju vara fri” 190 ”Tag min hand, tag min vita arm …” 202 Den första drottningen 211 Fröken Lena 225 Här är ditt liv 233

”Det är jag som är ’den kända skådespelerskan’” 239 ”Jag har aldrig bett om det liv, som blivit mitt” 254 En liten livskamrat 267 De sista föreställningarna 282 En drottning begravs 298 Lena Nymans roller (i urval) 303 Källor 307 Tack 315

Förord

Så här börjar det: Alla älskar Lena Nyman. Alla blir kära i henne. Alla vill se henne på scenen. Höra henne sjunga.

Vara hennes vän, hennes älskare, hennes pappa. De vill att hon ska följa med på fest, på KB, på Nybrogård. De vill visa henne sina båtar, sina dikter, sina själar och sina penisar. De tycker hon är som en bakelse.

Hon själv – hon vill göra något svårt. Hon vill göra publiken klokare och bättre. Hon vill fånga människan. Hela människan. Men samtidigt vill en annan del av henne gå under. Lämna över sig, rasa ner, tömmas och bara få ro.

När Lena är gammal skriver hon i sin dagbok: ”VEM är JAG? Lena Nyman. Tydligen tycker många om mig. Och tycker att jag är LÄCKER!!!?? Varför förstår jag ej vem jag är??!! Varför står jag så främmande inför positivt tyckande om mig?”

När hon är ung strålar det begåvning ur varje por. Intelligens. Känslighet. Hon fyller rollerna med alltihop. De fyller henne i sin tur.

Sen går hon sönder. Bit för bit. Hon super, tar tabletter, fylleringer. Missbrukar allt hon kan komma över. Arbete, vänner, älskare, droger, mediciner, alkohol och vanliga ci7

garetter. Släpigheten tar över. Och fastän hon fortfarande rör sig som om ingenting hade hänt så ser det mer och mer onaturligt ut.

Men precis när det knappt går att ta några närbilder längre på hennes ansikte med de för tidiga rynkorna, mörkret under ögonen, blir hon upptäckt igen. Och nu är det inte maktens män som bär Lena, utan några helt andra. Och då, först då, ställer hon sig upp igen som den konstnär hon är och lyfter uttrycket ett steg till. Tillbaka till det hon en gång brann för. Tillbaka till flickrummet där hon satt och lyssnade på radioteater och läste existentialisterna. Fast nu med ett helt livs erfarenheter i kroppen. Så slutar det.

När Lena Nyman dog efterlämnade hon sjutton papperskassar med dagböcker, fullklottrade almanackor, brev och fotografier och alla kollegieblock hon skrivit i från skolan till de sista åren. Hela sitt privata arkiv. Hon hade velat, och flera gånger försökt, skriva sina memoarer, men inte orkat.

De sista åren hade hon varit ensam. Hennes pappa och hennes bror gick bort i början av tjugohundratalet. Hennes mamma hade varit borta sen länge. Några egna barn fick Lena aldrig.

Lena Nyman var en skrivande människa. Hon skrev hela livet, om småsaker och om livsfrågor, om sina relationer och om sina utmaningar, skrivböcker fulla av drastiska formuleringar och Nymansk humor.

Jag har utgått från hennes dagböcker och anteckningar när jag har skrivit den här boken. Ibland har det krävts upp8

följningar i andra källor – i intervjuer, böcker eller medieklipp – för att kontrollera uppgifter eller få syn på helheten.

Och för att fylla i de perioder då hon inte skrev.

Det finns faror med att starta i en dagbok. Folk skriver ju inte om allt. Ofta får dagböcker en övervikt av sådant som är svårt eller sådant som man av olika skäl inte kan dela någon annanstans. Å andra sidan är det lätt att få syn på de avgörande frågorna, eftersom de kommer tillbaka om och om igen.

Hur mycket är det rätt att berätta? När jag skrivit har jag många gånger undrat hur nära jag ska gå. Det är ju för sent att fråga Lena rakt ut. Men jag har hållit hennes konstnärskap i handen, och där väjer Lena Nyman aldrig för det fula eller låga. För henne handlar konsten om att visa människan som hon är. De utkast hon skriver till sina memoarer vittnar om samma inställning. Att hon velat tala om livet som det levs, inte som det kunde lagts tillrätta.

Jag har valt att följa några av de spår som återkommer, de som Lena brottas med hela sitt liv, och som hon diskuterar i sina flertaliga memoarutkast: kampen för det konstnärliga uttrycket, klassresan, relationerna till männen och till auktoriteterna, och missbruksproblematiken.

Jag har också följt mina egna frågor. Det hade förstås gått att skriva hundra olika berättelser om Lena Nyman utifrån det rika materialet om hennes liv. Med den här boken har jag skrivit en av dem.

För mig började den här berättelsen pocka på att bli skriven när jag hörde en av Lena Nymans Dramatenkolleger kalla henne för en gräddbakelse i SVT:s minnesprogram 9

2011. Jag hade hört det förut. Men i min värld finns det inte och har aldrig funnits en stor kvinnlig konstnär som varit en gräddbakelse. Istället mycket intelligenta, modiga, roliga och stundvis också mycket trötta och arga människor som arbetat vansinnigt hårt.

Så antingen låtsades Lena Nyman av någon anledning att hon var en gräddbakelse eller också har hon blivit helt missförstådd. Det finns också en tredje möjlighet: att hon förvandlades till en gräddbakelse av sina livsbetingelser.

Den gåtans svar var jag ute efter när jag satte mig att skriva om hennes liv.

Stockholm i februari 2013 Annika Persson

10

491:aN NymaN

Filmen är hur ruskig som helst. Ungdomarna i den är från bottenskiktet. Jag fick en liten bit ur manuset att läsa hemma. Den flicka jag ska göra är hur äcklig som helst.

Och hennes språk ska man ju inte sen tala om.

En fredag i januari 1963 får den artonåriga Lena Nyman höra på dansträningen att alla tjejerna ska åka ut till SF i Råsunda och provfilma. Det är författaren och regissören Vilgot Sjöman som ska göra en ny film efter sin framgångsrika första, Älskarinnan. Huvudrollerna är killar, sex stycken. Men det finns en tjejroll också.

Lena tar med sig sin danskompis Rose-Marie och åker ut för att söka rollen som Steva, en tjej på glid som plockas upp av ett gäng killar i ungdomsvård. Det tar hela dagen, men när kön av förväntansfulla äntligen är slut är hon den enda av flickorna som ska få komma och provfilma på måndagen.

Trots sin låga ålder är Lena Nyman redan en erfaren skådespelare. Hon har gått i teaterskola sen hon var sex, gjort en filmhuvudroll som tioåring, spelat biroller på Operan, Vasateatern och Dramaten. Hon har varit värdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve. Klippalbumet är redan fullt av 11

rubriker och av bilder i käcka poser.

Nu har hon just hoppat av Willy Koblancks teaterskola eftersom hon inte tycker att Koblanck håller måttet som pedagog. Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.

Hon har fått sparken från sitt första fasta jobb, på NK, efter bara en vecka som expedit på väskavdelningen. Lena kommer inte i tid mer än en morgon. Dessutom har hon svårt för försäljarrollen och uppvisar lite för stor ärlighet för de ansvarigas smak. Hon avråder kunderna från att köpa fula väskor.

Efter det är Lenas mamma och pappa lite oroliga för hennes framtid och tvingar henne att tills vidare jobba i pappa Lennarts ateljé, där de tillverkar träföremål till Vasamuseet.

Vilgot Sjöman, filmens regissör, betraktas bredvid den unge Bo Widerberg som den svenska filmens framtid. Nu står han inför den svåra andra filmen. Men i Lars Görlings roman 491 har han hittat ett brännande debattinlägg med kraft att sätta känslor i rörelse.

Handlingen i korthet: Sex kriminella tonårskillar föses ihop i en lägenhet för att studeras av forskningen. Pojkarna är vanvårdade, misstrogna, arga på gränsen till besinningslöshet. Vad de varit utsatta för berättas inte. Bara att det här försöket är deras enda alternativ till ungdomsfängelse. I lägenheten tas de om hand av den naive unge socialarbetaren Krister, som bor med dem och förväntas sörja för deras sjä12

lar. Men som mest vänder den hjälplösa andra kinden till.

Och så finns den beräknande inspektören, som ser pojkarnas utsatthet som en möjlighet att få utlopp för sina perversa behov.

Romanen är samhällskritisk så det räcker, också för den här tiden. Titeln är hämtad från ett bibelcitat: ”Då steg Petrus fram till honom och sade: Herre, hur ofta skall jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger?

Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.” (Matt. 18:22) Sjuttio gånger sju är 490. Men ska man förlåta även den 491:a gången? Berättelsen lämnar tittaren med den obehagliga frågan, liksom den om vilken broder det egentligen är som ska förlåtas.

Författaren Lars Görling hade själv haft en trasslig uppväxt och farit ut och in på ungdomshem. Han sa att han skrev för att andra skulle slippa få det som han. När 491 kom ut var han drygt trettio år och hade en bok bakom sig. Han hade lyckats bli en etablerad man, körde Ferrari och var gift med en växeltelefonist på Dramaten. 491 hade väckt starka reaktioner redan när den kom ut som roman, men det var ingenting mot hur det skulle bli när Sjömans filmatisering nådde biograferna.

Måndagen den 21 januari är det dags för Lena att provfilma i Filmstaden i Råsunda. Det tar bara tjugo minuter. Efteråt går hon på restaurang Brända Tomten vid Stureplan och 13

dricker konjak med sin bästa kompis och granne Kitten Asplund, hennes pojkvän Rolf och hans kompis Bosse.

Bosse är reklamtecknare. Han är frånskild och han och Lena börjar hänga ihop. Vid sidan av jobbet målar och skulpterar han och drömmer om en framtid som konstnär.

Många kvällar tillbringar de med att Lena läser eller skriver och Bosse målar. Bråkar de är det antingen om spontanistisk konst, som de har skilda åsikter om (Lena är emot), eller för att Bosse tycker att Lena druckit för mycket.

Lena tror inte att det blir något med den där filmen. Men Vilgot Sjömans fantasi har satts igång. Han skriver i sin inspelningsdagbok: Jag tittade på henne med samma dubbla nyfikenhet som man tittar på alla provspelande flickor: Hur agerar hon?

Hur är hon erotiskt? – och jag blev överraskad över hur filmisk hon var. Och för första gången pirrade den till i mig, fynd-drömmen: Jävlar, om det är min tur att hitta en ny Andersson.

En dryg vecka går, sen blir Lena uppringd av SF för att provfilma en andra gång. Det är bara hon och en annan flicka kvar. Hon blir överraskad, hade lyckats tränga bort tankarna på filmen för att inte bli besviken. Men nu får hon åka tillbaka till Råsunda, i sällskap med sex pojkar som ska provfilma för de manliga rollerna. Hon läser manus större delen av dagen.

Lenas rollfigur Steva dyker upp en timme och en minut 14

in i filmen. Hon är en ung flicka på glid, modellerad på dåtidens ”hamnflickor”, som för att få tag på sprit, droger eller pengar mönstrade på lastbåtarna i hamnen för ett par timmar eller en natt. Killgänget hittar henne naken under däck på en smugglarbåt när de ska köpa sprit av några tyskar. ”Det är en sippa därinne. Kolla, de bara trär på’na.”

Förhandlingen om spritpriset pågår parallellt med Stevas ömsom rädda, ömsom arga skrik. ”De här jävlarna har gjort mig med barn! Sluta, släpp mig!”

Efter ytterligare en våldtäkt följer hon med killarna hem till Sakligheten (lägenhetens namn), där hon blir ett redskap i kampen mot de vuxna, men också ett objekt att avreagera sig på.

De provfilmar i två dagar; andra dagen är Lenas brors schäfer Excellent med i studion. Hunden ska spela mot Lena i en tidelagsscen som kommer att väcka så upprörda känslor att landets regering tvingas se filmen som start på riksdagsåret 1964 för att avgöra om den kan visas för allmänheten.

Redan från början blir Lena lite förtjust i Vilgot Sjöman.

(Lena blir alltid det i auktoriteter. När hon var åtta år och dansade på Operan blev hon blixtkär i kapellmästaren, Sixten Ehrling, som varje kväll anlände i frack och ledde musikerna.)

Vilgot Sjöman säger efter de sju åtta provscenerna att hon ligger mycket bra till och att hon ska få besked veckan därpå.

Men något besked får hon inte då. Vilgot Sjöman vill att hon ska ta ställning till de känsliga scenerna först.

15

”Jag börjar vänja mig vid ruskigheterna nu”, skriver Lena i dagboken när hon varit tillbaka på SF för att diskutera med Vilgot. ”Han förklarade hur han tänkt göra de ruskigaste scenerna och det var inte så ruskigt. Han vill inte massa nakenscener sa han.”

Vilgot skjutsar henne tillbaka till stan. Och dagen efter ringer han och säger att Lena fått rollen.

Lena firar med att titta på teve med Kitten hemma på Lidnersplan. Det är andra gången hon ser Målaren på Moulin Rouge och den är bra nu också.

De sex killarna som hon ska spela mot kommer från skilda miljöer. Några är så kallade raggare och har hittats på stan av filmscouterna. Andra kommer från gymnasiet och har själva skickat in sina ansökningar. Lena gillar mest raggarna: rörmokaren Stig Törnblom som spelar Egon, Torleif Cederstrand som spelar Slaktarn, och så Bo Andersson som spelar Fisken och bor på ett ungdomshem. De gillar Lena också.

Ibland kommer de och hämtar henne om kvällarna och kör ut någonstans och dricker vin eller rom och cola.

Hon bekantar sig med miljön de ska iscensätta och med förebilderna för sin rollfigur Steva, bland annat med ett besök på Skärsätra, ett ungdomshem för svårbehandlade flickor. Hon stannar hela dagen, äter lunch och middag och sitter med i terapin och målar keramiksaker medan hon lyssnar på deras berättelser. ”Flickorna var snälla, men grova i mun o berättade ruskiga historier.” Först vid midnatt blir hon skjutsad hem av SF:s chaufför.

16

Och dagen därpå, den 6 mars, sätter inspelningarna igång.

Första scenen de ska göra är den när Steva kommer till Sakligheten första gången. Egon ska lyfta upp henne i överslafen i en av våningssängarna. De ska vara fulla, ragla fram.

Lena blir tappad i golvet om och om igen och tycker att det nya jobbet är hemskt roligt. Hela tiden får hon dessutom njuta av regissörens blick.

På kvällen bjuder Vilgot sin unga skådespelerska på middag. ”Han kramar om mig och pussar mig på kinden ibland.

Han sa att han tycker hemskt mycket om mig.”

Dag två är det dags för Lenas första sexscen med Stig Törnblom och hon känner sig lite dum. Hon har bikinibyxor på sig. Han hudfärgade trikåer. Vilgot har sett till att det finns massor av sätt att vara lite påklädd i nakenscenerna.

– Det var ingen sexuell spänning alls på filminspelningarna, säger Sven Algotsson som spelade Jingis. Om man undantar Monica Zetterlunds vrister.

Jag träffar Sven Algotsson på Sturekatten i Stockholm våren 2012 för att höra vad han minns av arbetet. Han berättar livfullt om hur Monica Zetterlund brukade sitta med benen korsade och vippa med foten liksom insvängd på ett omodernt men eggande sätt. Modet att bryta vristnormen. Foten skulle egentligen vridas utåt.

Monica Z var inte med i 491 utan var Vilgot Sjömans flickvän och tidens fixstjärna, vann schlagerfestivalen 1963 med sången ”En gång i Stockholm”. Lenas enda dagbokskommentar till Vilgot Sjömans och Monica Zetterlunds 17

förhållande var att det ”var synd”.

Lenas kärleksliv var däremot inget som manifesterade sig under inspelningen, åtminstone inte enligt Sven Algotsson.

– Nä, det var väl bara Vilgot som var där och gnodde.

Vilgot Sjöman skulle nog inte säga ”gnodde”. Så här skriver han i sin bok Jag var nyfiken några år senare: Vi kollade in varandra – med sympati, några stänk kättja, en stor del blyghet. Och jag försökte läsa innantill i hennes ansikte. Hade hon inte något erfaret över sig – trots det bulliga, runda? Hon kunde se lite mörk ut under ögonen – jag fick det till något trött och härjat. Kanske hade hon raggat? Kanske visste hon mer om 491-världen än vad jag kunde ana?

Lena skriver kortare: ”Jag förtjust i Vilgot Sjöman.”

På filmbolaget råder glada dagar trots den pågående biografdöden. Svensk film ökar det här året produktionen från 16 till 18 filmer. Kvalitetsmässigt går det också uppåt. Samma år som 491 produceras Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Ingmar Bergmans För att inte tala om alla dessa kvinnor. Och rekordåret avslutas med att den första Guldbaggegalan hålls av det nyinstiftade Svenska Filminstitutet, som hade fått till uppgift att stärka den svenska filmens ställning. Det blev ingen Guldbagge till 491, men filmen fick en rejäl summa i kvalitetsstöd.

Då och då under inspelningen kommer Ingmar Bergman 18

och tittar till filmen och dess regissör, berättar Sven Algotsson. Vilgot Sjöman är bara på sin andra film, men mästaren har tagit sig an honom. Och Vilgot Sjöman ger tillbaka: det här året är han Ingmar Bergmans assistent i Nattvardsgästerna och skriver också en bok om arbetet: L 136: Dagbok med Ingmar Bergman.

Lena lånar den och läser. Hon lånar och läser allt som Vilgot Sjöman har skrivit.

Inspelningens värld är allt vad Lena drömt om. Den ger henne konstnärliga utmaningar, äventyr, vänner, romanser, arbete och pengar. Det blir svårare och svårare att få den att rymma pojkvännen Bosse. Lena glider bort, och han märker det.

Jag var stand-in för Nisse. En scen där Frank Sundström (inspektören) skulle förföra Nisse. Jag klädde mig i Nisses kläder. Såg inte klok ut. Bara knät syntes i bild. Frank sa att jag var gudomlig att spela emot. Kul. Den här dagen spelar de in en av de obehagligaste scenerna i 491, den där en av pojkarna uppsöker inspektören för att ställa honom till svars för ett sexuellt övergrepp mot en i gruppen. Situationen vänder snabbt och också den här pojken faller offer för inspektören.

Medan Frank Sundström i rollen som inspektören andas allt tyngre över Lena minns hon en scen i Gäst hos verkligheten, där hon hade en liten barnroll två år tidigare. Brita 19

Öberg, som gjorde mormodern, skulle klara en svår scen och tog stöd i Lena som var utanför kameran.

Hon tittade hela tiden mig i ögonen. När vi stod så framkallades hos mig en känsla som hörde till rollen.

Hon konstaterar hur lätt känslorna kommer när hon inte är i bild. Hur det känns att vara avslappnad och bara låta dem komma naturligt. Hon bestämmer sig för att lära sig att göra det framför kameran också. Medan Frank smeker hennes lår, klätt i Nisses byxor.

Sven Algotsson upplevde Lena som ganska blyg.

– Hon tog inte alls plats. Mer än när hon var framför kameran. Då vred hon på. Utanför kameran var hon mjuk och lugn, omtänksam och generös. Jag kom ju från landet och kände mig lite utanför. Men hon bjöd in.

En måndag är det så många sjuka i truppen att de som kommit får ledigt hela veckan. Stickan (Stig Törnblom) är liksom Lena frisk och har inte något att göra. Så de ger sig av från studion tillsammans. Kör planlöst söderut. När de passerat Södertälje väljer de vägen mot Säffle, där Stickans morbror och moster bor.

Väl framme välkomnas de som ett par och erbjuds gemensamt sovrum, men det är först på tredje natten som det blir ”riktigt vilt mellan Stickan och mig”. Fast det blir inte så bra.

Han verkar vara ”van vid raggarflickor”, konstaterar Lena, 20

tar ingen hänsyn. Och när det är dags att fara tillbaka är Lena mest ledsen över att skiljas från hans släktingar.

Inspelningen fortsätter. Lena fikar med killarna, bråkar med Leif Nymark som spelar Nisse. Spelar in fler scener iklädd bara plåstertrekant över könet. ”Lika lättklädd som vanligt. Lika kär som vanligt i Vilgot Sjöman.”

På smuggelbåten där de spelar in köper de själva konjak.

Den tar Lena med hem till Bosse.

Några veckor efter utfärden till Säffle får Lena ont i magen. Hon tror att hon har fått en cysta och efter att hon beställt alla Vilgot Sjömans böcker på biblioteket går hon till Sabbatsbergs sjukhus för en undersökning. Den visar att hon har gonorré. ”!!!!!!!! Jag höll på att svimma.”

Bästa vännen Kitten tror inte sina öron. Och pappa Lennart är rasande. Det blir raka spåret till S:t Görans sjukhus: Avd. könssjukdomar. Fick 2 penicillinsprutor. Sjuksköterskorna var hemska. […] Talade med en kurator. Hemsk upplevelse.

Lena skriver ett brev till Bosse och ber om förlåtelse. Förklarar att det är enda gången hon bedragit honom. Och så beklagar hon den förnedrande behandling han kommer att utsättas för på S:t Göran. Bosse är, sen också han diagnosticerats med gonorré, överraskande nog inte arg. Och det pinar Lena att hon inte tar bättre vara på en som är så bra för henne:

21

Jag tror att jag aldrig mer kommer att träffa en så fin pojke som Bosse. En som tycker om mig på det sätt som han gör och som kan älska mig på ett sätt som är så riktigt för mig igen. ”Lena var lättsam i ateljén”, skriver Vilgot Sjöman i Jag var nyfiken. ”Koncentrerad när hon jobbade, avspänd för övrigt.

Hon anlände varje morgon i taxi tillsammans med Excellent, en schäfer i pensionsåldern, uthyrd till inspelningen av hennes bror.”

Av de 600 kronor Lena får för Excellents medverkan tycker hennes bror att han borde ha hälften. Men det tycker inte Lena. Mer än 200 kr kan inte vara rimligt, när hon har haft allt besvär med hunden på plats.

Efter en av inspelningsdagarna när Excellent har varit med bjuder Vilgot Lena på middag. De har tagit stillbilder till en nattscen där Steva genom att sälja sex tjänar ihop 490 kronor att låna vårdaren Krister, för att han ska kunna köpa tillbaka de möbler som pojkarna har stulit från honom.

Vi höll till på Norrlandsg. o såg massa fnask. Statister som var kunder. Jag blev erbjuden 75 kr på riktigt av en läskig gubbe. For till Vanadislunden o tog bilder i en bil. Fy. Och med en karl mot ett träd. Tillbaks till Norrlandsg. Det regnade. Blöt. Frös. Kär. Vilgot o jag småkelade med jämna mellanrum. Halv 3 var vi klara.

22

Efteråt följer både Lena och hunden med hem till Vilgot och dricker te. Och nu ”blev det så att vi var tillsammans”. Hon har följt med honom hem en kväll förut. Men då hände det inget.

Lena njuter. Att vara med Vilgot är en ny erfarenhet, en annorlunda känsla. Han är inte som de unga killarna, utan en ”riktig man” som vågar ta för sig. Lena skriver att hon aldrig varit med om något liknande. ”Vi passade så bra ihop.”

När Vilgot säger att hon är en kvinna och ingen liten flicka som han hade trott vågar hon slappna av. Och om hon några veckor tidigare skrivit i sitt anteckningsblock att tillfälliga relationer inte ger något, att det är ett stadigt och utvecklande förhållande hon verkligen behöver, så tycker hon nu att hon har fått bevis för att det är precis tvärtom.

Alla mina tokigheter som har givit mig dålig eftersmak och samvetskval har, tror jag, varit ett sökande efter en sån här upplevelse. Nu har jag fått den, jag vet att den existerar och vet att det andra faktiskt inte är något att ha. Nu känns det lugnt och skönt och jag har faktiskt inte så bråttom längre. […] Nu kan jag få tid att läsa, gå på teater, utställningar osv.

Efter natten med Vilgot får Bosse inte ta i henne mer. Och efter en kort period när han fortfarande hoppas att hon ska ångra sig och därför följer med henne på alla föreställningar hon vill se, ger han till slut upp. Ju mer han öppnar sig och visar sin kärlek, desto kallsinnigare blir han mottagen.

23

De skiljs. Lena filmar vidare. Men lugnet efter natten med Vilgot varar inte så länge. Lena vill snart ha mer.

När inspelningen av 491 är över och hon åker ut till Råsunda för att hämta sina pengar, 2 795 kronor, hoppas hon intensivt att hon ska stöta ihop med honom. Hon dröjer sig kvar i huset, men han syns inte till. Hon gör sig ärenden dit andra dagar men ser honom inte mer än en gång, då han säger att de ska ses snart, han ska ringa.

Vilgot ringer inte. Lena läser Platon, tvättar kläder och fixar håret. Väntar och väntar på ett ljud från telefonen. Hon lyssnar på Jussi Björling som sjunger ”Sången till livet” och hon faller i gråt.

Men Vilgot Sjöman är upptagen med att hans relation med Monica Zetterlund håller på att krascha. Hon vill inte ha honom längre i villan på Lidingö med alla festerna. Han vet inte ens hur man drar halsbloss på haschpipan, skriver författaren Klas Gustafsson i sin biografi över Monica Zetterlund: Enkel, vacker, öm. Vilgot Sjöman äter antidepressiva mediciner för att inte ramla ihop.

Så tänker han ändå lite på Lena: Tid för depp. Det är sommaren 63, hon är 18 år; ”och vad ska det bli av Lena Nyman efter 491”.

Men allt det där vet Lena inget om. Istället sitter hon ensam och gråter över Vilgots tystnad, och låter snart känslan gå över i professionell observation.

24

Halva reaktionen var äkta, men helt plötsligt blev jag medveten om den. Jag la märke till vad jag gjorde med händerna, hur munnen och ögonen drogs ihop, ansiktet blev stelt och att jag upphörde att andas.

Det är dagen före hennes nittonde födelsedag. Och hon firar den med mamma och mormor och en stor svidande längtan efter Vilgot Sjöman.

25

ur Förordet FOTO: © ANNA WIDOFF

ANNIKA PERSSON är född 1968, fil kand i litteraturvetenskap och filosofi, och kulturjournalist sedan 2001. Hon skriver i tidningar som Dagens Nyheter, Tidningen Vi, Vi läser och Amelia, arbetar av och till som fristående radioproducent för Sveriges Radio och har även lett bokcirklar för Dagens Nyheter och Nationalmuseum.

Som redaktör på Bokförlaget DN var hon med och gav ut den uppmärksammade boken Fittstim 1999. I bokform har hon tidigare publicerat sig i antologierna Uppdrag familj, 2005, och Lyckliga slut, 2007, och med reportageboken Ickevåld – minst 13 sätt att göra världen bättre, 2010.

LENA NYMAN (1944–2011) är en av de största skådespelare och

artister som den svenska teater- och filmscenen har ägt. Hon nådde till och med internationell ryktbarhet i Nyfiken-filmerna, som exporterade »den svenska synden« i slutet av 1960-talet.

Med hjälp av ett rikt källmaterial i form av efterlämnade anteckningar, dagböcker, memoarutkast och bilder tecknar Annika Persson ett levande och personligt porträtt av denna sammansatta och älskade scenkonstnär och människa, i den första biografin över Lena Nymans liv och verk.

Annika Persson

Så här börjar det: Alla älskar Lena Nyman. Alla blir kära i henne.

Alla vill se henne på scenen. Höra henne sjunga. Vara hennes vän, hennes älskare, hennes pappa. De vill att hon ska följa med på fest, på KB B, på Nybrogård. De vill visa henne sina båtar, sina dikter, sina själar och sina penisar. De tycker hon är som en bakelse.

Annika Persson

Det var en gång en liten flicka som hette Lena.

Hon var mycket liten och mycket ljushårig.

Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.

Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.

Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.

Hon hade inte nåt behov av andra.

Hon hade en egen värld.

Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

(Ur en av Lena Nymans dagböcker.)

w w ww w..no nors rsteed rste dts. s se I S B N : 9 7 8 - 9 1 - 1 -3 0 4 6 2 0 - 4

OM SL AG: SA RA R . ACEDO FOTO: ÅKE MALMSTRÖM/DN/SCANPIX (FRAMSIDA), © 1967 SA NDREW A B/ WA LTER HIRS CH (BA KS IDA )

Persson_jagVill_ORIG.indd 1

2013-02-21 23:24