9789176590164

Page 1


Triffiderna © THE DAY OF THE TRIFFIDS, John Wyndham Estate Trust, 1951 Översättare Sven Elmgren Grafisk form Anna Henriksson Första upplagan Styxx Fantasy 2015 Tryck CPI, Tyskland 2015 ISBN 978 91 7659 016 4 Styxx Fantasy www.styxxfantasy.se


en

mgr l e en g sv n i tn rsät e v ö


SLUTET BÖRJAR Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans. Jag kände det från det ögonblick jag vaknade. Och ändå, då jag började fungera lite bättre kom tvivlet över mig. Då allt kom omkring var det ju troligare att det var något fel med mig än med alla andra – fast jag inte kunde förstå hur det kunde hänga ihop. Jag fortsatte att vänta, medan tvivlet gnagde i mig. Men snart fick jag mitt första objektiva bevis – en klocka på avstånd slog, och jag tyckte den slog åtta. Jag lyssnade intensivt och misstänksamt. Sedan föll en annan klocka in med hård, avgörande klang. På ett lättjefullt sätt uppfattade jag att den otvivelaktigen slog åtta. Då visste jag, att det var någonting som hade gått snett. Anledningen till att jag inte var med då världen gick under, åtmin­ stone den värld som jag hade känt i nära trettio år, var en ren tillfäl­ lighet och det är ju så med många tillfällen då man överlever, om man nu tänker efter. Det hör ju till sakens natur att det alltid är en hel del folk som ligger på sjukhus, och lagen om medeltal hade just ordnat det så att jag sedan en vecka tillbaka var en av dem. Jag kunde precis lika gärna ha varit där veckan före, i vilket fall jag inte alls skulle hålla på och skriva nu – jag skulle inte vara här alls. Men tillfällighe­ terna gjorde att jag inte bara var på sjukhus vid det här tillfället, utan också att mina ögon och praktiskt taget hela huvudet var insvepta i bandage – och det är ett skäl för mig att vara tacksam mot den som sköter om de där medeltalen, vem det nu är. Vid det där tillfället var 5


jag emellertid bara förvirrad och undrade vad tusan som stod på. Jag hade varit där länge nog för att veta att näst efter husmor är klockan det heligaste på ett sjukhus. Utan en klocka skulle institutionen inte alls kunna arbeta. Var­ enda sekund är det någon som tittar på den för att kunna sköta om förlossningar, dödsbäddar, doseringar, måltider, belysning, samtal, arbete, sömn, vila, besök, kläder och tvätt – och hittills hade klockan alltid bestämt att någon skulle börja att tvätta mig och snygga upp mig precis tre minuter efter klockan sju på morgonen. Det var ett av de bästa skälen för mig att uppskatta enskilt rum. På allmän sal hade det där stöket börjat en hel onödig timme tidigare. Men nu i dag slog klockor av skiftande tillförlitlighet i lång rad åtta i alla riktningar – ändå var det ingen som dök upp! Inte tyckte jag om den där svamptvättningen, och jag hade förgäves antytt att om man hade gett mig en hjälpande hand bort till bad­ rummet så skulle den ha varit onödig. Men det var faktiskt mycket oroande då den uteblev. Dessutom brukade den normalt förebåda att frukosten var i antågande, och jag började känna mig hungrig. Troligen hade jag varit irriterad av det vilken morgon som helst, men denna onsdagsmorgon den 8 maj var ett tillfälle av särskild be­ tydelse för mig personligen. Jag var dubbelt angelägen att få undan allt morgonstöket, därför att det var den dag då man skulle ta av mina bandage. Jag trevade runt för att hitta ringklockan och ge dem en skarp sig­ nal på hela fem sekunder, för att visa vad jag tänkte om dem. Medan jag väntade på det tämligen ilskna svar som en sådan ring­ ning borde ge, fortsatte jag att lyssna. Jag märkte att dagen där utanför lät ännu tokigare än jag först hade tyckt. De ljud som kom därifrån, eller som inte kom därifrån, lät mera som en söndag än söndagen själv – och jag måste gång på gång försäkra mig om att det verkligen var onsdag, vad det nu än var fatt. Detta att grundarna av St. Merryn´s sjukhus hade byggt anlägg­ ningen på en dyrbar affärstomt vid en korsning mellan huvud­gator var en dumhet som jag inte kunde förstå, eftersom detta utsatte 6


­ atienternas nerver för en ständig plåga. Men för dem som var lyck­ p liga nog att lida av sådana åkommor, som gjorde att de inte kände sig besvärade av det ständiga dånet och vrålet från trafiken, hade det fördelen att de kunde ligga i sängen och ändå inte vara helt avskurna från livet utanför. Bussarna på väg västerut brukade dundra förbi och försöka lura trafikljusen vid hörnet, men ofta talade gnisslande bromsar och smäl­ lar från ljuddämparen om att de inte hade lyckats. Så började den lös­ släppta trafiken i den andra riktningen att ryta och slita medan den tog sig uppför backen. Då och då blev det ett mellanspel – ett gnissel och en duns som följdes av ett stopp i hela trafiken, något som var särskilt irriterande för mig, som bara på mängden svordomar kunde bedöma missödets omfattning. Varken dag eller natt var det minsann någon risk för att en patient på St. Merryn´s skulle få det intrycket att den stora karusellen hade stannat bara för att just han för tillfället hade lagts på hyllan. Men den här morgonen var det annorlunda. Annorlunda på ett mystiskt och därför oroande sätt. Inga hjul mullrade, inga bussar dånade, det hördes inte ett ljud från en endaste bil, inga bromsar, inga signalhorn, inte ens klappret från någon av de hästar som vid sällsynta tillfällen ännu brukade passera förbi. Inte heller hörde man, som man borde hört vid denna tidpunkt, det sammanflytande trampet av fötter på väg till arbetet. Ju mer jag lyssnade, desto märkvärdigare syntes det – och desto mindre tyckte jag om det. Under en tidsrymd som jag beräknade till tio minuter och då jag lyssnade omsorgsfullt, hörde jag fem gånger släpande, tveksamma fotsteg, tre röster som skrek något som jag inte kunde uppfatta på avstånd, och hysteriska snyftningar från en kvin­ na. Inte en duva kuttrade, inte en sparv kvittrade. Bara vindens sus i ­telefontrådarna … En otäck känsla av tomhet började krypa upp inom mig. Det var samma förnimmelse som jag brukade ha som barn då jag inbillade mig att hemska ting gömde sig bland skuggorna i hörnen av mitt sov­ rum. Jag vågade inte sträcka ut en fot av rädsla för att något som låg 7


under sängen skulle sträcka sig fram och gripa tag i fotleden – vågade inte sträcka mig efter strömbrytaren för att inte min rörelse skulle göra att någonting kastade sig över mig. Jag måste kämpa ned den där känslan, precis som då jag var en pojke som låg i mörkret. Och det var inte lättare. Det är förvånande hur mycket det är man inte växer ifrån. Den elementära rädslan var fortfarande kvar hos mig och väntade på sitt tillfälle och höll just på att få det – bara för att mina ögon var förbundna och trafiken hade stannat. Jag försökte rycka upp mig en smula och resonera förnuftigt. Varför stannar trafik? Nåja, vanligen därför att gatan är avstängd för repara­ tion. Solklart. När som helst väntade jag att man skulle komma med pneumatiska borrar för att ge lite omväxling i hörselintrycken åt de redan lidande patienterna. Men haken i detta förnuftiga resonemang var att det kom fram lite för mycket. Till exempel att man inte ens hörde det avlägsna ljudet av trafik, inte ett tåg son visslade, inte en bogserbåt som tutade. Ingenting – förrän klockorna började slå en kvart över åtta. Jag var svårt frestad att ta en titt – inte mer än en titt förstås, bara tillräckligt för att få någon föreställning om vad sjutton det var som stod på. Men jag stod emot. För det första var det inte så enkelt att ta en titt som det kan låta. Det var inte bara fråga om att lyfta på en bindel – det var en hel massa kompresser och bandage. Men viktigare var att jag var rädd att försöka. Mer än en veckas fullständig blindhet gör en ganska rädd för att ta några risker med synförmågan. Det var visserligen sant att man hade haft för avsikt att ta bort bandaget i dag, men det skulle ha gjorts i särskilt avskärmat ljus, och de skulle ha låtit mina ögon vara obetäckta endast om undersökningen hade utfallit tillfredställande. Jag visste inte hur det skulle bli med den saken. Kan­ ske var min syn skadad för alltid. Eller kanske jag över huvud taget inte skulle bli i stånd att se. Det visste jag inte än … Jag svor till och lade handen på ringklockan igen. Det lättade alltid mina känslor en smula. Det föreföll som om ingen var intresserad av ringningarna. Jag började bli lika uppretad som bekymrad. Det är förödmjukande att 8


vara beroende, men det är ännu ynkligare att inte ha någon att vara beroende av. Mitt tålamod höll på att nötas ned. Någonting måste göras åt saken, sade jag mig själv. Om jag skrek nedåt korridoren och ställde till ett sjujäkla väsen i största allmänhet, borde någon dyka upp för att ge mig en avhyvling. Jag vek tillbaka lakanet och steg upp ur sängen. Jag hade aldrig sett rummet jag vistades i. Fastän jag genom hörselintryck hade en ganska god uppfattning av var dörren befann sig, var den ändå inte lätt att hitta. Det tycktes finnas åtskilliga förbryllande och onödiga hinder, men jag tog mig över golvet till priset av en stukad tå och en mindre törn mot skenbenet. Jag stack ut mitt huvud i korridoren. – Hallå, ropade jag, jag vill ha frukost. Rum 48! På en liten stund hände ingenting. Sedan hördes röster som alla skrek i korus. Det lät som om det var hundratals, men inte ett ord hördes tydligt. Det var som om jag hade satt på en skiva med mas­ sans mummel – en misslynt massa till på köpet. För ett ögonblick kände jag mig som om jag befann mig i en mardröm, och jag und­ rade om jag hade blivit förd till ett sinnessjukhus medan jag sov och det här inte alls var St. Merryn´s sjukhus. De där rösterna lät inte alls normala. Jag stängde dörren för att utestänga detta babbel och trevade mig tillbaka till sängen. Just då syntes sängen vara den enda säkra och trösterika faktorn i hela min förbluffande omgivning. Lik­ som för att ge eftertryck åt denna min uppfattning hördes ett ljud, som hejdade mig just som jag höll på att vika undan lakanet. Från gatan nedanför hördes ett skri, vilt, förtvivlat och smittsamt fyllt av skräck. Det hördes tre gånger, och då det hade dött bort tycktes det ännu darra i luften. Jag kunde känna svetten tränga fram på pannan under bandaget. Jag visste att någonting fruktansvärt och skräckinjagande höll på att hända. Jag kunde inte längre stå ut med min ensamhet och hjälplös­ het. Jag måste få veta vad som hände runt omkring mig. Mina hän­ der gick upp till bandaget, sedan hejdade jag mig med fingrarna på säkerhetsnålarna … Tänk om behandlingen inte hade varit framgångsrik? Anta att jag 9


tog av bandaget och fann att jag fortfarande inte kunde se? Det skulle vara ännu värre – hundrafalt värre … Jag var inte modig nog att vara ensam att upptäcka att man inte hade lyckats rädda min syn. Och även om man hade lyckats, skulle det vara ofarligt att behålla mina ögon obetäckta? Jag lät händerna sjunka och lade mig ned. Jag var förbaskad på mig själv och hela sjukhuset, och jag bröt ut i enfaldiga, halvhjärtade förbannelser. Det måste ha gått en stund innan jag ryckte upp mig igen, men snart fann jag mig själv vilt treva i medvetandet efter någon möjlig förklaring. Men jag fann ingen. Jag var emellertid fullkomligt över­ tygad om att det var onsdag, sedan kunde hin onde själv säga vad som helst i annan riktning. Ty den föregående dagen hade fäst sig i mitt minne, och jag kunde svära på att inte mer än en enda natt hade förflutit sedan dess. Tillgängliga redogörelser berättar, att jorden på sin bana den 7 maj – en tisdag – passerade genom ett moln av kometrester. Man kan tro på det om man så önskar – det var miljoner människor som trodde på det. Kanske var det så också. Jag kan inte bevisa något i någondera riktningen. Jag var inte i sådant tillstånd att jag kunde göra några iakttagelser om vad som hände, men jag har mina egna idéer om saken. Allt vad jag verkligen vet om detta tillfälle är att jag måste tillbringa kvällen i sängen och lyssna till ögonvittnens berättelser, som ständigt upprepade att detta var det mest uppseendeväckande himmelska skådespel man någonsin hört talas om. Och ändå hade ingen någonsin hört talas om denna förmodade ko­ met eller dess svans innan händelserna verkligen började utspela sig … Inte vet jag varför man talade så mycket om det i radio. Var och en som kunde gå, stappla eller bäras, var antingen utomhus eller vid något fönster för att se på det mest imponerande gratisfyrverkeri som någon­ sin visats. Men man talade om det i radio, och det bidrog mycket till att ge mig ett intryck av vad det verkligen betydde att vara blind. Jag kom till det resultatet, att om behandlingen inte hade varit framgångsrik, skulle jag hellre göra slut på det hela än fortsätta att leva på detta vis. 10


Det rapporterades i nyhetssändningarna under dagen, att mystis­ ka lysande gröna blixtar hade iakttagits på den kaliforniska himlen före­gående kväll. Det hände emellertid en sådan massa olika saker i Kalifornien, och det var knappast att vänta att någon skulle bli särskilt upphetsad av det. Men allteftersom fortsatta rapporter löpte in, började man tala om en kometsvans, och det blev snart gängse åsikt. Rapporter kom från hela Stillahavskusten, och de berättade om en natt som lystes upp av gröna meteorer, vilka stundom sades ”komma i sådana väldiga skurar att hela himlen tycktes snurra runt omkring oss”. Och så var det ju också i själva verket. Fenomenets lyskraft minskades inte vartefter natten drog västerut. Då och då syntes gröna blixtar redan innan mörkret föll. Hallåan, som gav en ögonvittnesskildring av fenomenet i ekot i samband med sexnyheterna, talade om för var och en att det var ett enastående skådespel som ingen borde gå miste om. Han nämnde också att det tycktes inverka allvarligt på möjligheterna för kortvågsmottagning på långdistans, och att mellanvågsområdet, på vilket fortlöpande rapporter skulle ges, var oberört av störningarna, liksom tills vidare televisionen. Han behövde inte ha gjort sig besvär att ge det rådet. Vid det laget hade varenda en på sjukhuset blivit våldsamt intresse­ rade, och det tycktes inte finnas den minsta risk för att någon skulle gå miste om skådespelet – utom jag själv. Och som om radioreportaget inte skulle var nog, kände sköterskan som kom med min kvällsmåltid sig förpliktigad att tala om alltihop för mig. – Himlen är alldeles full av stjärnfall, sade hon. Alldeles flammande grön. Folk ser spöklika ut i ansiktet. Varenda en är ute och tittar. Ibland är det så ljust som på dagen – det är bara färgerna som är annor­lunda. Då och då kommer det ett stjärnfall som lyser så starkt att det gör ont att titta på det. Det är en enastående syn. Man påstår att man aldrig har kunnat se någonting sådant förr. Det är synd att ni inte kan se det, eller hur? 11


– Ja, det är det, samtyckte jag, lite kort i tonen. – Vi har dragit undan gardinerna i sjuksalarna så att alla kan se det, fortsatte hon. Om ni inte hade det där bandaget skulle ni ha en underbar utsikt från det här rummet. – Jaså, sade jag. – Men man ser nog ändå bättre utomhus. Det påstås att tusentals människor är ute i parkerna och på heden för att titta på. Och på alla platta tak kan man se folk som står och tittar uppåt. – Hur länge tror man att det skall räcka? frågade jag tålmodigt. – Jag vet inte, men man påstår att det inte är så ljusstarkt nu som det har varit på andra platser. Men jag förmodar att även om de tar av ert bandage i dag, så kommer de inte tillåta att ni tittar på det. Ni får allt vara försiktig i början. Några av de där blixtarna är mycket ljusstarka. De … oh! – Varför säger ni ”oh”? frågade jag. – Det kom en så väldigt ljusstark blixt just nu. Den fick hela rum­ met att se grönt ut. Det var verkligen synd att ni inte kunde se den. – Javisst, samtyckte jag. Men lämna mig i fred nu så är ni snäll. Jag försökte lyssna på radion, men där var det samma ”oh” och ”ah”, kompletterade av distingerade tonfall, som pladdrade om ­detta ”ståtliga skådespel” och ”unika fenomen”, tills jag började känna det som om hela världen var inviterad på kalas, och jag var den enda som inte hade blivit bjuden. Jag kunde inte välja underhållning, ty sjukhusradion sände bara ut ett program, och det fick man finna sig i. Efter en stund förstod jag att skådespelet hade börjat blekna. Hallåan rådde var och en som ännu inte hade sett det att skynda sig, annars skulle han i hela sitt liv beklaga att han missat skådespelet. Det hela gav mig ett allmänt intryck av att jag hade gått miste om precis det som jag hade blivit född för att uppleva. Till slut blev jag trött på det hela och stängde av. Det sista jag hörde var att skådespelet nu hastigt minskade i effekt, och att vi troligen skulle vara ute ur komet­ svansen om ett par timmar. Jag hyste inget tvivel om att allt det där hade hänt föregående kväll 12


– bland annat av en orsak – jag skulle ha varit åtskilligt hungrigare än jag var om det hade hänt längre tillbaka i tiden. Nå, vad var då allt det här? Hade sjukhuset och hela staden ägnat sig åt skådespelet till den grad, att de inte hade kommit till sans ännu? Då jag kommit så långt, avbröts jag av kören av klockor nära och i fjärran, som började slå nio. För tredje gången väsnades jag av bara sjutton med ringklockan. Medan jag låg där och väntade, kunde jag höra ett slags mummel på andra sidan dörren. Det tycktes bestå av stönande, raspande och släpande ljud, som då och då en höjd röst skar igenom på avstånd. Men ingen kom till mitt rum. Nu började jag ännu en gång tappa modet. De otäcka barnsliga fantasierna överväldigade mig igen. Plötsligt väntade jag att den dörr som jag inte kunde se skulle öppnas och fruktansvärda ting börja tassa in – jag var faktiskt inte riktigt säker på att inte någon eller något redan var i rummet och försiktigt smög omkring därinne … Inte för att jag brukade vara sådan … Det var de där förbaskade bandagen över ögonen, och kören av röster som hade ropat emot mig i korridoren! Nej, jag höll på att få nippran – och då man har kommit så långt, är det svårt att komma ur det. Det hade redan gått för långt för mig för att jag skulle kunna rycka upp mig genom att vissla eller sjunga för mig själv. Frågan var – vilket var jag mest rädd för, att äventyra synen genom att ta av bandagen, eller att förbli i mörkret med skräcken växande i mig hela tiden? Om det hade varit för en eller två dagar sedan, vet jag inte vad jag skulle ha gjort – troligen hade det blivit detsamma till sist – men i dag kunde jag åtminstone säga till mig själv: Nåja, det kan inte vara så farligt om jag är förnuftig. När allt kommer omkring skulle bandaget ändå ha tagits av i dag. Jag får ta risken. En sak kan jag säga till min egen heder. Det hade inte gått så långt med mig att jag slet av bandaget i panik. Jag hade förnuft och själv­ kontroll nog att stiga upp ur sängen och dra ner gardinen innan jag började ta upp säkerhetsnålarna. 13


Då jag väl hade tagit av bindlarna och funnit att jag kunde se i halvljuset, kände jag en lättnad som jag aldrig tidigare upplevt. Och ändå var det första jag gjorde, sedan jag försäkrat mig om att ingen illvillig person eller företeelse dolde sig under sängen eller någon annanstans, att sätta en stolsrygg under dörrhandtaget. Nu kunde jag få lite bättre grepp om mig själv, och det fick jag också. För det första tog jag en hel timme på mig för att så småningom vänja mig vid fullt dagsljus. Och då den hade gått till ända visste jag, att tack vare en snabb första hjälp, som hade följts av skicklig läkarvård, var mina ögon lika bra som de någonsin hade varit. Men fortfarande var det ingen som kom. På nattduksbordet under en hylla upptäckte jag ett par mörka sol­ glasögon som omtänksamt hade lagts där i väntan på att jag skulle behöva dem. Jag satte dem försiktigt på mig och gick rakt över rum­ met fram till fönstret. Undre halvan av det gick inte att öppna, och möjligheterna att se ut var begränsade. Genom att titta nedåt och åt sidan fick jag syn på en eller två människor som tycktes vandra om­ kring på ett underligt tafatt sätt längre upp på gatan. Men vad som framför allt och omedelbart slog mig var skärpan, de klara konturerna på allting – till och med de avlägsna skorstenarna på andra sidan huset tvärs över gatan. Och så upptäckte jag att det inte kom rök ur någon skorsten, stor eller liten … Jag fann att mina kläder hade hängts in i ett skåp, snyggt och or­ dentligt. Jag började känna mig lite mer som vanligt då jag väl hade tagit på dem. Jag hade ännu några cigaretter kvar i etuiet. Jag tände en av dem och började tycka, att även om allt helt klart var egendomligt, kunde jag inte längre förstå varför jag hade varit så nära panikens brant. Det är inte så lätt att komma ihåg hur man såg på världen på den tiden. Vi måste lita mera på oss själva nu. Då var det så mycket som gick på rutin, det ena gick in i det andra. Var och en av oss gjorde sta­ digt sitt lilla jobb på rätt plats, det var lätt att tänka sig att vana och sed var en naturlig sak – och därför var det så mycket mer störande då rutinen kom i oordning på något sätt. 14


Då man har levt ett halvt liv efter ett fastställt schema, ställer man inte om sig på fem minuter. När man ser tillbaka på världen sådan den var då, är det inte bara förvånande utan också en smula chock­ erande hur mycket man inte visste, eller brydde sig om att veta, om sitt dagliga liv. Jag visste till exempel praktiskt taget ingenting om sådana vanliga ting som hur livsmedlen kom fram till mig, varifrån dricksvattnet kom, var kläderna som jag bar hade vävts och sytts, hur städernas avloppssystem gjorde det möjligt att bo i dem utan hälsofara. Vår livsföring hade blivit beroende av ett nät av specia­ lister, som alla skötte sina jobb med större eller mindre effektivitet och väntade sig att andra skulle göra detsamma. Det syntes därför otroligt för mig att sjukhuset skulle ha blivit fullständigt desorgani­ serat. Jag var förvissad om att någon fortfarande måste ha trådarna i sin hand – men olyckligtvis var det någon som totalt hade glömt bort rum 48. Då jag gick till dörren igen och tittade ut i korridoren måste jag emellertid inse att vad som än hade hänt, så berörde det en hel del mer än den ensamme patienten i rum 48. Just då syntes ingen till, fastän jag i fjärran kunde höra ett mum­ mel av röster som var svårt att uppfatta. Det hördes också släpande fotsteg, och då och då gav en mera högljudd röst ett ihåligt eko i kor­ ridorerna, men ingenting hördes som påminde om det oväsen som jag hade hört förut. Den här gången skrek jag inte. Jag steg försiktigt ut ur rummet – varför försiktigt? Jag vet inte. Men det var någonting som antydde för mig att jag borde vara försiktig. I denna ekande byggnad var det svårt att avgöra var ljudet kom ifrån, men eftersom korridoren i den ena änden slutade i ett övertäckt franskt fönster, genom vilket ett balkongräcke skymtade svagt, gick jag i andra riktningen. Jag rundade ett hörn, och jag fann att jag hade lämnat privatavdelningen och kommit ut i en bredare korridor. I bortre änden av den breda korridoren syntes dörrarna till en an­ nan avdelning. De bestod av matt glas med undantag för en oval av klart glas i höjd med ansiktet. Jag öppnade dörren. Det var ganska mörkt därinne. Man hade 15


tydligen dragit för gardinerna sedan den föregående kvällens skå­ despel var slut – och de var fortfarande fördragna. – Syster? frågade jag. – Hon är inte här, sade en mansröst. Och hon har ta mig sjutton inte varit här på flera timmar heller, fortsatte rösten. Kan du inte dra från de där jäkla gardinerna, kompis, och låta mig få lite dagsljus? Jag vet inte vad det är fatt med det här förbaskade stället i dag. – Visst, samtyckte jag. Även om organisationen hade fallit sönder inom hela sjukhuset, fanns det ju inget rimligt skäl varför de olyckliga patienterna skulle behöva ligga i mörkret. Jag drog undan gardinen från det närmaste fönstret och släppte in en stråle klart solljus. Det var en kirurgisk avdelning med omkring tjugo patienter, alla säng­ liggande. Benbrott för det mesta, och åtskilliga amputationer efter vad det föreföll. – Sluta schabbla, kompis, och dra dem åt sidan, sade samma röst. Jag vände mig om och såg på mannen som talade. Han var en mörk och robust man med väderbiten hy. Han satt upp i sängen och såg rakt mot mig – och mot ljuset. Hans ögon tycktes stirra in i mina, likaså hans grannes och nästa mans … För några ögonblick stirrade jag tillbaka på dem. Det var den tid det behövdes för att förstå. Sedan: – De, de – tycks ha fastnat, sade jag. Jag ska försöka hitta någon som kan fixa dem. Och med det flydde jag från avdelningen. Jag var alldeles skakis igen, och jag kände att jag behövde en or­ dentlig drink. Jag började fatta vad som hade hänt. Men jag tyckte det var svårt att tro att alla männen på avdelningen skulle vara blinda. Och ändå … Hissen fungerade inte, varför jag började gå nedför trapporna. Då jag nått våningen under, ryckte jag upp mig och samlade mod för att titta in i nästa avdelning. Sängarna var alla i oordning. Först trodde jag att avdelningen var tom, men det var den inte – inte riktigt. Två män i nattdräkter låg på golvet. En var dränkt i blod från ett oläkt operationssår, den andre såg ut som om någon sorts kramp hade 16


­överväldigat honom. Båda två var stendöda. Resten hade gett sig iväg. Då jag var tillbaka i trapporna igen förstod jag att de flesta av de röster jag hade hört på avstånd hela tiden kom nedifrån. De hördes tydligare och närmare nu. Jag tvekade ett ögonblick, men ingenting tycktes återstå annat än att ge sig iväg nedåt. I nästa hörn nästan snubblade jag över en man som låg i skuggan tvärs över min väg. Vid slutet av trappan låg det någon som verk­ ligen hade snubblat på honom och spräckt skallen mot stenarna då han dunsade i. Då jag nått trappans sista krökning kunde jag ställa mig och titta ned i ljusgården. Tydligen hade varenda en på sjukhuset som var i stånd att röra sig rent instinktivt gett sig iväg dit, antingen i syfte att finna hjälp eller för att komma utomhus. Kanske några av dem hade kommit ut. En av de stora entrédörrarna var vidöppen, men de flesta kunde inte hitta den. En tätt sammanpackad massa av män och kvinnor, nästan alla klädda i sjukhusets nattdräkter, malde långsamt och hjälplöst runt. Rörelsen pressade dem som befann sig i utkanten av massan grymt mot marmorhörn och ornament. Några pressades andfådda mot väggarna. Då och då ramlade någon. Om trängseln ­tillät honom att falla, fanns det bara en mycket liten möjlighet att han någonsin skulle resa sig igen. Det hela såg ut – nåja, ni har säkert sett några av Dorés bilder av syndarna i helvetet. Men Doré kunde inte återge ljuden – snyftning­ arna, det stönande mumlet och då och då ett övergivet skri. Jag kunde inte stå ut med det längre än en eller två minuter. Jag flydde tillbaka uppför trapporna. Jag kände att jag borde göra någonting. Föra dem ut på gatan kan­ ske och åtminstone sätta stopp för det där förskräckliga, långsamma malandet. Men en enda blick hade varit nog för att visa mig att jag inte kunde hoppas på att nå dörren så att jag kunde visa dem vägen dit. Och dessutom – om jag lyckades med det, om jag verkligen fick dem utomhus, vad skulle det tjäna till? Jag satte mig ned på ett trappsteg för att hämta mig, med huvudet i händerna och den där fruktansvärda blandningen av ljud i mina öron 17


hela tiden. Sedan letade jag efter en annan trappa och fann också en. Det var en trång personaltrappa, som förde mig ut på gården genom en bakväg. Kanske berättar jag inte det här särskilt bra. Det hela var så oväntat och överväldigande att jag för en tid faktiskt försökte att inte komma ihåg några detaljer. Just då kände jag det som om det var en mardröm från vilken jag förtvivlat men fåfängt sökte lättnad genom att väcka mig själv. Då jag steg ut på gården vägrade jag ännu halvt att tro vad jag hade sett. På en sak var jag fullkomligt säker. Antingen det var verklighet el­ ler en mardröm behövde jag en drink så som jag sällan tidigare hade behövt det. Ingen syntes på den lilla gatan utanför gårdsporten, men mitt emot fanns en krog. Jag minns dess namn nu – Alameins Vapen. En skylt med någonting som skulle föreställa Lord Montgomery hängde på en järnarm, och under den stod en av dörrarna öppen. Jag gick raka vägen till dörren. Då jag steg in på krogen fick jag för ett ögonblick en trösterik käns­ la av att allt var som det skulle. Krogen var lik dussintals andra på ett prosaiskt och hemtamt sätt. Men fastän det inte fanns någon i det första rummet hände det tydligen någonting i saloonavdelningen runt hörnet. Jag hörde tunga andetag. En kork drogs upp ur en flaska med en knall. En paus. Sedan anmärkte en röst: – Gin, förbanne mig! Åt helvete med gin! Så kom en klirrande duns. Rösten fnittrade och skrockade. – Det var spegeln. Vad skall man egentligen ha speglar till, för­ resten? Ännu en kork knallade. – Sån där förbannad gin igen, klagade rösten i förorättat tonfall. Åt helvete med ginet! Den här gången träffade flaskan någonting mjukt, föll dovt till gol­ vet och dess innehåll flöt gurglande bort. 18


– Hallå, skrek jag. Jag vill ha en drink. Det blev alldeles tyst. Sedan: – Vem är du? frågade rösten försiktigt. – Jag är från sjukhuset, sade jag. Jag vill ha en drink. – Jag kan inte känna igen dig på rösten. Kan du se? – Ja, svarade jag honom. – Nå, i jösse namn då, klättra över disken, doktorn, och leta reda på en flaska whisky åt mig. – Nog är jag doktor tillräckligt för det, svarade jag. Jag klättrade över disken och gick runt hörnet. En rödlätt man med stor mage och grånande valrossmustasch stod där, klädd i bara byxor och en skjorta utan krage. Han var tämligen berusad. Han tycktes ha svårt att bestämma sig för om han skulle öppna flaskan han hade i handen eller använda den som vapen. – Om du inte är nån doktor, vad är du då? frågade han misstänk­ samt. – Jag var patient, men jag behöver en drink lika mycket som någon doktor, sade jag. Det är gin du har där, tillade jag. – Jaså, förbannade gin, sade han och slungade iväg flaskan. Den åkte genom fönstret med en särdeles smäll. – Ge mig den där korkskruven, sade jag. Jag tog en flaska whisky från hyllan och öppnade den och räckte den till honom tillsammans med ett glas. För egen del valde jag ut en stark konjak med en liten smula sodavatten och därefter en till av samma sort. Sedan skakade min hand inte fullt så mycket. Jag såg på min dryckesbroder. Han drack whiskyn oblandad direkt ur flaskan. – Du blir full, sade jag. Han gjorde ett uppehåll och vände huvudet mot mig. Jag kunde ha svurit på att hans ögon verkligen såg mig. – Blir full! Jag är förbanne mig full, sade han hånfullt. Han hade så fullkomligt rätt att jag inte hade någonting annat att tillägga. Han funderade ett ögonblick innan han meddelade: – Jag måste bli fullare. Jag måste bli mycket fullare. 19


Han böjde sig fram emot mig. – Vet du vad? Jag är blind. Det är precis vad jag är – blind som en fladdermus. Varenda djävel är blind som en fladdermus. Utom du. Varför är inte du blind som en fladdermus? – Jag vet inte, sade jag honom. – Det är den där förbannade kometen. Det är den som har gjort det. Gröna stjärnfall – och nu är varenda en blind som en fladdermus. Såg du inte de där gröna stjärnfallen? – Nej, medgav jag. – Där ser du. Det bevisar det. Du såg dem inte, och du är inte blind. Varenda djävel annars såg dem – han gjorde en uttrycksfull armrörelse – och alla är blinda som fladdermöss. De där förbannade kometerna. Jag hällde upp en tredje konjak åt mig och funderade på om det kanske låg någonting i vad han hade sagt. – Varenda en blind, upprepade jag. – Ja, precis. Varenda en. Skulle tro varenda en i hela världen – utom du, tillade han misstänksamt. – Hur vet du det? frågade jag. – Det är väl lätt att förstå. Lyssna bara! sade han. Vi stod sida vid sida och lutade oss mot disken på den torftiga krogen och lyssnade. Ingenting hördes – utom rasslet från en smutsig tidning som blåste nedför den tomma gatan. Det låg ett sådant lugn över allting som dessa trakter kanske inte hade upplevt på tusen år eller mera. – Förstår du vad jag menar? Det är klart som korvspad, sade man­ nen. – Jaa, sade jag långsamt, jaa – jag förstår vad du menar. Jag beslöt mig för att jag måste ge mig iväg. Jag visste inte vart jag skulle gå. Men jag måste få reda på lite mer om vad som hänt. – Är det du som är värden? frågade jag. – Va ä´re me dé då? frågade han liksom avvärjande. – Det är bara det att jag måste betala någon för tre dubbla konjak. – Snacka inte om´et. – Men hör på … – Snacka inte om´et, säger jag. Vet du varför? Vad skall ett lik med 20


pengar till? Och det är vad jag är, nära på. Jag skall bara ha mig ett par drinkar till. Han såg ganska livskraftig ut för sin ålder, och det talade jag om för honom. – Vad tjänar det till att leva om man är blind som en fladdermus? frågade han utmanande. Det var vad min hustru sa. Och hon hade rätt – hon hade lite mera kurage än jag. Då hon insåg att ungarna också var blinda, vad tror du hon gjorde? Jo, hon tog dem till sig i sängen och vred på gasen. Det var vad hon gjorde. Och jag hade inte mod att vara med dem. Hon var modig, min hustru, modigare än jag. Men jag blir också modig snart. Jag skall gå upp i våningen snart då jag är full nog. Vad hade jag att säga? Vad jag än sade, var det ingen nytta med, det bara gjorde honom på dåligt humör. Och slutligen trevade han sin väg uppför trapporna och försvann med flaskan i hand. Jag försökte inte hejda honom eller följa efter honom. Jag såg honom gå. Sedan svepte jag det sista av min konjak och gick ut på den tysta gatan.

21


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.