Decide what it is you want Write that shit down Make a fucking plan and … work on it every single day.
MIN MAN STEFAN och våra döttrar Filippa, Tilda och
Ida har var och en hjälpt mig att uppnå mitt mål att skriva denna bok. Utan er hade jag inte haft modet och kapaciteten. Tack, jag älskar er. Att skriva är inte svårt, men det krävs mycket mer för att det ska bli en bok. Tack alla som har passerat mitt liv och bidragit med råd och inspiration, men störst tack till Anders Nyman som gav mig en plats i team Whip Media. Att nämna fler med risk att glömma någon är inte särskilt smart, men nödvändigt. Joanna Björkqvist har i särklass haft störst inflytande på slutresultatet och hon har varit ett enormt stöd. Katarina Almgård har löpande fått stå ut med mig och alla mina bekymmer eller framgångar och det hanterar hon med en avundsvärd stabilitet som alltid ger nya perspektiv. Kerstin Dejemyr
1 LENE TITTAR PÅ klockan och konstaterar besviket att
hon inte håller det höga tempo som hon brukar. Hon ökar stegen och försöker att springa fortare, men lyckas inte. Hon höjer blicken och tittar långt fram. Trots att hon sträcker på benen känns det som om något hindrar henne från att få det att gå snabbare. Alltför trött för att orka fortsätta stannar hon. Andetagen är snabba och ytliga och hon har bara ett par hundra meter kvar på löprundan. Det är nästan så att hon kan se parkeringen i slutet av spåret. Panikartat knäpper hon upp blixtlåset på jackan och lutar sig mot en trädstam. Den sträva barken river mot hennes handflata och hon drar in luft. Det tar flera sekunder innan hon andas i en lugn, jämn takt. Vårsolen lyser starkt och en fågel kvittrar upprört i skogen. Lene blundar. Hon börjar gå mot parkeringen när hon blir förbisprungen av en manlig löpare med turkosa tights. Han springer fort förbi, men vänder sig om efter ett tiotal meter. Lene känner inte igen honom. ”Hej! Är det du? Kul att se dig”, säger han. ”Hej! Ja, detsamma”, svarar Lene men det är först när han börjar gå mot henne som hon ser vem det är. Det är hennes nya kollega Petter och de har bara jobbat några
I lagens famn
5
pass tillsammans, men han verkar glad att se henne och han ler med hela ansiktet. ”Har du sprungit?” frågar han. ”Ja, men det var tufft idag. Jag orkar inte riktigt som jag brukar.” ”Det kan vara så ibland, du kommer nog igen. Jobbar du också imorgon så ses vi”, säger han samtidigt som han springer vidare mot parkeringen. ”Ja, vi ses”, svarar hon och tittar långt efter honom. Petter är en stor, bullrig man som hörs och syns. Han tar plats utan att någon någonsin tycker att han är för påträngande. Han är närmare två meter lång, har ett illrött lockigt hår och ett lika lysande rött skägg. Han har en förmåga att prata med alla och den avundsvärda egenskapen att han aldrig glömmer ett ansikte eller ett namn. Alla som möter Petter tycker om honom, det gör även Lene. Uppfylld av att ha pratat med någon joggar hon de sista metrarna in i mål. Det kanske inte var ett av hennes bästa beslut att flytta till en stad där hon inte känner någon, men det kommer att ordna sig, det vet hon. Förväntansfull och inställd på förändring lämnade hon sitt gamla liv och nu när endast tre veckor har gått är hennes liv precis som innan fast utan vänner.
6
I lagens famn
2 GARDINERNA FLADDRAR I den ljumma men hetsiga
vinden. Ett fönster står på glänt och slår i takt med vindpustarna. Det är det enda ljud som hörs. I övrigt är det tyst, sånär som på hundens tassande steg över trägolvet. Amelia är uttråkad, men orkar inte göra något just nu. Hon ligger i kökssoffan, det har hon gjort i flera dagar, nästan alla dygnets timmar. Hon är trött och saknar energi att göra något än att bara ligga stilla. Lite musik skulle möjligen lätta upp stämningen, men radion står på diskbänken. Det är endast ett par meter bort, men dit är det alldeles för långt. Hungern river i magen, men inte ens det får henne att vilja lämna kökssoffan idag. Filten är varm och fuktig. Hon vänder sig mot väggen och följer mönstret i den gula tapeten. Rad efter rad upprepar sig de svagt blågröna blommorna. Mellan spjälorna ser hon att mönsterpassningen inte stämmer. Det är fult. När de köpte stugan var den gemensamma planen att renovera allt, men hon är på sätt och vis tacksam över att de inte gjorde det. Nu är stugan en neutral plats, inte deras gemensamma verk och påminner henne inte hela tiden om honom. När de inte är tillsammans känns det som om hon får luft, som om det är möjligt att andas. Det var inte mycket de hann
I lagens famn
7
göra innan lusten och energin försvann. Det är många år sedan och då var allt annorlunda. Allt som var bra då bidrar nu till en dålig känsla. Ångesten ligger som en tung, blöt filt över henne förankrad med blytyngder av ensamhet och besvikelse. De är omöjliga att flytta på. Flera flugor surrar irriterat intensivt runt hennes öron. De får fortsätta, hon orkar inte bry sig. Telefonen ringer ihärdigt, för vilken gång i ordningen har hon inte koll på. Hon vill verkligen inte prata med någon och låter det fortsätta att ringa. Hon somnar om och vrider och vänder sig oroligt. Sömnen är ingen befrielse. Hon vaknar av att hunden gnäller och skrapar på ytterdörren. ”Hero, gubben, du ska få komma ut.” Hero springer fram och slickar henne i ansiktet och studsar tillbaka mot ytterdörren. ”Ja, ja, jag kommer.” En ny dag och flera timmar och minuter som ska genomlidas. Amelia går motvilligt upp, med tunga steg ut på altanen. Vårsolens starka strålar bländar och det är hett. Amelia brukar älska solen, men nu besvärar den henne mest. Hero springer mot grinden och lyfter benet mot grindstolpen. Han står länge och kissar och sedan vänder han om och skuttar tillbaka till Amelia. Han buffar med sin blöta nos mot hennes ben och vill att de ska leka. Amelia orkar inte. Hero slokar med huvudet, men följer troget efter när hon går tillbaka in i huset. Amelia värmer vatten i vattenkokaren och blandar sedan det
8
I lagens famn
varma vattnet med kaffepulver i koppen hon har använt sedan hon kom. Intorkat kaffe löses upp när hon häller i det kokheta vattnet. Hero får de sista smulorna från foderpåsen och han kastar sig över dem. I en brödpåse ligger en hård kant, Amelia luktar på den och rynkar på näsan. Mögeldoften är stark och när hon synar brödbiten ser hon gröna prickar. Hon nyper bort prickarna en efter en och brer sedan på ett tjockt lager med margarin och toppar med en ostbit. Kaffe, ostmacka och egna tankar som begränsar och förgör. Det smakar inget vidare. Hon tittar ner i kaffekoppen och minuterna går. Det kryper i henne och hon kan inte sitta still. Hon reser sig och lämnar den halvätna ostmackan kvar på bordet. Hon sitter på toaletten med öppen dörr och i vad som känns som en evighet stirrar hon på Anders polisuniform som hänger i hallen. Den vita polisskjortan, finskjortan, är skrynklig och luktar en aning svett. Sist Anders hade den skjortan var när han var på konferens i Köpenhamn. När han kom hem därifrån åkte han direkt hit. Skjortan måste tvättas och det är Amelias ansvar. Amelia tar ner den, sätter på sig träskorna och öppnar ytterdörren. Hero som ligger och sover under köksbordet kommer rusande och trängs med henne i dörröppningen för att komma först ut. Tvättmaskinen har de i ett av uthusen och hon går på grusgången dit. Hon tänker på Anders och undrar vad han gör nu. Uthuset är en liten röd byggnad som den tidigare ägaren använde som hönshus och det finns spår kvar av det. Golvet består
I lagens famn
9
fortfarande av jord förutom de plankor som tvättmaskinen och torktumlaren står på och en och annan fjäder ligger kvar. Amelia och Anders hade storslagna planer för vad de skulle göra med hönshuset. Det skulle bli en spaavdelning med bastu och på klipporna utanför skulle de bygga en terrass med utomhusbad och trappor ner till den lilla stranden. Tvättmaskin och torkrum installerade de i hönshuset redan samma år som de flyttade in för det ville de inte vänta med. Det var så långt de kom, planerna på resten stannade vid handskrivna skisser på baksidan av ett kuvert. Precis som vanligt med Anders var det överdrivna och grandiosa planer. Amelia har sparat dem, men tror inte att de någonsin kommer att komma till användning. Hon samlar kraft och tar ett djupt andetag. Det är jobbigt att göra de mest enkla vardagssysslor. Av misstag lägger hon in ett par svarta trosor i den vita tvätten som hon tvättar i 90 grader, men det märker hon inte. Amelia går tillbaka till stugan och lägger sig på kökssoffan igen för att vänta på att tvätten ska bli klar. Hon läser nyhetsflödet på sin telefon, men kan inte koncentrera sig utan lägger telefonen i shortsfickan. Ut ur tvättmaskinen gräver hon sedan fram en helt ny kollektion av smutsgrå lakan och även den vita polisskjortan har fått en ljusgrå nyans. Fult, men det luktar i alla fall gott och rent. Anders kommer att bli tvärarg. Telefonen ringer igen. Det både vibrerar och ringer i fickan och hon orkar till slut inte höra den genomträng-
10
I lagens famn
ande signalen längre. Hon bestämmer sig för att svara. Trots att det är hemligt nummer förstår hon vem det är. ”Amelia.” ”Vad fan svarar du inte för? Nu ser du till att pallra dig tillbaka till stan. Skärp dig. Vad ska jag säga till grannarna om du inte följer med? Du tänker som vanligt bara på dig själv.” Anders andas knappt när han pratar. ”Och du tar med min vita skjorta, tvättad och struken. Jag behöver den till ett chefsmöte.” ”Ja, ja, jag kommer. Jag lovar att jag kommer hem på söndag.” Amelia går på gräset som är mjukt och långt. De längsta stråna kittlar henne ända upp i knävecken. Hon närmar sig tvättlinan och hunden, en blandras av schäfer och labrador, tokspringer runt henne. Han verkar glad över att de äntligen har gått ut tillsammans. Hon hänger upp plagg för plagg med färgglada klädnypor. De kommer att torka snabbt idag. En svagt gul citronfjäril landar på den ljusgrå polisskjortan. Fint, men lite vemodigt. Färgen på skjortan överensstämmer med hur hon känner för Anders. Hon upplever att han är solkig. Hon vet att hon är tråkig, ful och äcklig. Det har han sagt många gånger. Kan hon åter bli en färgklick och vara den han mest av allt vill ha? Hon ska åka hem, men inte förrän på söndag, precis som hon sa till Anders. Det är tre dagar dit. Hon behöver tid på sig för att bli perfekt för honom.
I lagens famn
11