9789186480400

MICHĂˆLE LESBRE

roman

nina av en slump

Michèle Lesbre

Nina av en slump Översättning från franska: Lotta Riad

roman

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: Den röda soffan (Sekwa 2009, pocket 2010)

mICHÈLE LESBrE, nIna aV En SLUmP Originalets titel: Nina par hasard Copyright: Första utgåva: Le Seuil, 2001 © Sabine Wespieser éditeur, 2010 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag Författarens tack till Villa Mont-Noir Översättning: Lotta Riad Citatet på s. 162–163 är hämtat ur Fyra pjäser av Anton Tjechov, Dejavu, Stockholm 2011. Översättning av Lars Kleberg.

Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Nordic Photos/Mikael Andersson Författarporträtt: © Jacques Leenhardt Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Bookwell, Finland 2012 Första upplagan, första tryckningen ISBn 978-91-86480-40-0 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3a 118 20 Stockholm nina@sekwa.se

www.sekwa.se

Och den s책rade sj채len spred tystnaden GaSton CHaISSaC (Titel p책 en duk, 1946)

Till Florence, Franรงois och Marie

FrEdaG …

m a m m a H E t E r S U z y . Hon har rött hår, gröna ögon, är ganska kort, rätt sexig, kanske lite mullig efter sin senaste hjärtesorg. På söndag fyller hon fyrtioett.

Hon är en lustig kvinna, min mamma.

Varje morgon hittar jag en liten lapp på köksbordet som hon har rafsat ner några rader på. Hon har faktiskt en särskild anteckningsbok till det, ett spiralblock så att det ska gå lätt att riva ut sidorna. Hon skriver ner en mening eller två innan hon sticker till fabriken, banala grejer, inköpslistor, tips och råd: ät en smörgås åtminstone, ta på dig ordentligt, kom inte försent. Eller också: var har du lagt knappasken? Tänk på det jag sa i går, har du möjligtvis sett min röda tröja?

Förut, när hennes arbetstider tillät det och jag fortfarande gick på högstadiet, brukade vi sitta tysta mittemot varandra och dricka en kopp kaffe medan vi lyssnade på radio. Sedan gav hon mig en puss på näsan och så var hon borta! Under alla de år då Ricco bodde med oss lät han oss vara i fred de där stunderna, egentligen de enda 13

m ICHÈL E L ESBrE

som han lät oss ha för oss själva. Han klev aldrig upp så länge någon av oss fortfarande var kvar hemma. Nu jobbar jag på en frisersalong, Ricco bor inte här längre och när jag går upp har mamma redan gått. Ett nytt liv. Jag tror att hon tycker det är svårt att se mig växa upp och att hon försöker att inte förlora mig helt.

I dag skrev hon: ”Ha det så bra, älskling, passa på och njut av din lediga dag ”, väl medveten om att jag skulle ägna dagen åt att leta efter en födelsedagspresent till henne, även om hon har bestämt sig för att inte fira den i år på grund av förra födelsedagen, på grund av Ricco och allt som har förändrats på ett år. Hon vet att jag kommer att leta efter en present, men låtsas att hon inte gör det.

Så är det nästan alltid med mamma.

Ibland är det som om hon är rädd för mig eller snarare för mina hemligheter. Den rädslan delar nog alla mammor. Men varför skriver hon en massa saker som inte betyder någonting, ord som är alldeles för enkla och banala, som alltid säger något annat än det som verkligen är viktigt? Och framför allt, varför skriver hon aldrig: ”Flyg iväg, min älskling, ge dig av, strunta i frisersalongen, dröm dig bort och lev livets glada dagar”?

Hennes födelsedag var det första jag tänkte på när jag vaknade, särskilt som jag inte hade någon bra idé, något som skulle få alla att häpna och som jag verkligen kunde vara stolt över. Dagarna innan hade jag inte haft en minut över till att tänka på present. Alla affärer har redan 14

Fr E daG

stängt när jag går från frisersalongen, där jag har jobbat i två månader nu. Det är helt dött ute på gatorna. Det är bara några krogar som håller öppet medan resten av staden förbereder sig för att gå till sängs. Det är så trist under den här årstiden när det blir mörkt tidigt. Dagarna ser precis likadana ut. Jag kliver upp, jag går till salongen, jag kletar i folks hår, rafsar i deras hårbotten, jag schamponerar och schamponerar, gnider in balsam i hårtopparna, jag får höra ”det är för varmt”, ”det är för kallt”, jag springer till 2:ans buss, jag kommer hem, jag går och lägger mig. Det är allt.

Ibland står Steph och väntar på mig vid stängningsdags och då promenerar vi en stund. Han lägger armen om mig, kysser mig på munnen mitt på trottoaren och sedan går vi till Bar des Amis och dricker en kopp brännhett kaffe innan vi skiljs åt. En vacker dag kommer jag inte längre att vara kär i honom, förresten är jag inte längre kär i honom, men på grund av mamma har jag svårt för uppbrott.

När jag gick upp i morse tittade jag ut genom fönstret.

Det regnade. På hotellet mittemot stod nästan alla fönster på vid gavel. De höll på att städa överallt förutom i rummet på andra våningen där en man ibland står och tittar ut genom fönstret, otåligt som om han väntade på någon som aldrig kommer. Jag drack min choklad och dröjde mig kvar ett bra tag i lägenheten där mamma och jag bor. Jag tycker inte om att stressa och gillar inte lukten 1

m ICHÈL E L ESBrE

av ammoniak och färg som svider i ögonen och sticker i halsen och ibland ger mig kväljningar. Det var längesedan jag hade en sådan skön morgon.

Jag duschade och klädde på mig och gav mig sedan ut för att leta efter en present som passade min skrala kassa.

Medan jag gjorde mig i ordning tänkte jag att det var synd att det inte fanns någon man som i hemlighet kunde fixa en fin födelsedagsfest åt mamma. Jag vet vad som måste röra sig i hennes huvud, jag vet att hon tänker på hur det var på hennes födelsedag förra året. Ricco lämnade henne några dagar senare. En oförglömlig dag.

Det hade varit rätt dåligt mellan dem ända sedan strejken på fabriken där hon jobbar. Det var till och med nästan slut. Han accepterade inte att hon var borta så mycket, inte heller att hon gick på en massa möten och allt annat som hon var tvungen att fixa med i tre veckor.

Därför såg han till att hålla sig borta den där söndagen då de skulle äta middag med alla vänner och hon skulle få sina presenter och skyllde då på att han måste följa med sin ambulerande orkester ut på turné på landsbygden med sin mobila dansbana. Dagen innan hade han lagt en ynklig bukett på köksbänken utan ett endaste litet kort.

Efter en gråtattack som varade i timmar och slutade med att blombuketten åkte ner i soptunnan ställde mamma in allt. För hennes del var livet slut.

På några minuter förvandlades lägenheten till ett stormigt hav, hon slängde iväg allt som råkade hamna i 16

Fr E daG

hennes väg medan jag följde efter och försökte begränsa skadorna. Vi gick omkring i ett otäckt kaos, hon grät och jag viskade ömma ord för att lugna henne.

Vi lade av telefonluren och låste ytterdörren. Jag vågade inte lämna henne ensam. Det ringde på dörren ett par gånger, vänner som ville komma till vår undsättning. Förgäves. Jag lugnade dem så gott jag kunde och de gav mig råd. När jag framemot kvällen trots allt öppnade eftersom Bernadette Chaulon hotade att ringa brandkåren låg det flera övergivna blombuketter i trapphuset, buketter som besökarna hade lämnat kvar där. Det var underligt med alla blommor som låg utströdda över golvet, alla kondoleanser. För det kändes verkligen som en begravning och det som hade dött var kärleken mellan Ricco och mamma.

Han kom hem sent den natten. Både hon och jag hade gått och lagt oss. Omöjligt att somna. Jag såg för mig hur hon under hela den långa dagen gick igenom samma minnen, alltid de finaste eftersom det var de som fick henne att gråta. Hon tömde sig på tårar. Jag hade aldrig sett henne så. Aldrig sett så mycket smärta. Där jag låg i sängen hörde jag hur hon fortsatte att snyfta, hur hon snöt sig och gick upp och drack ett glas vatten. Före Ricco hade det varit Bob och Paul, några soliga söndagar, grillkvällar, utflykter i lastbil och musslor och pommes frites på små strandrestauranger. De hade inte flyttat hem till oss, till köket och mammas säng, till vår stad.

17

m ICHÈL E L ESBrE

Ricco däremot hade vänt upp och ner på vår tillvaro.

Mamma förändrades direkt när han dök upp, jag förstod att hon satsade allt på deras förhållande. Jag förstod också att det skulle bli dramatiskt när han lämnade oss.

Hon skrek ut sin smärta. Det påminde mig om andra nätter, då jag kunde höra grälen mellan pappa och henne innan de skilde sig och då jag inte kunde fatta vad jag hade ställt till med som gjorde att det inte fungerade mellan dem. Då var det han som grät, han som skulle mista allt.

Ricco måste ha druckit. Jag hörde deras röster, jag tror till och med att det gick till rena handgripligheter.

Jag rörde mig inte ur fläcken, dagen som vi hade tillbringat ihop hade tagit knäcken på mig, jag förstod mig inte på henne. Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa henne. Jag undrar om hon inte har allvarliga problem när det gäller män.

Den här morgonen hade jag föresatt mig att hitta den perfekta presenten som kunde få henne att glömma att hon var ensam. För innerst inne vet jag att jag inte räknas, i alla fall inte lika mycket som männen. Det som räknas för henne är kärlek, passionerad kärlek, kärlek in på bara skinnet. Jag tänkte att om jag inte fick någon bra idé kunde jag alltid be Arnold om råd. Så fort jag tvekar om något, vad det än är, är det till honom jag vänder mig.

Men jag behövde inte hans hjälp. Nu har jag en fin söndag i beredskap.

18

Fr E daG

Det hände utan att jag egentligen förstod hur. Först Rue Montcalm på förmiddagen, medan jag gick och dagdrömde, sedan Impasse Beauséjour … Den där gränden som jag flydde från som i en mardröm på eftermiddagen …

Jag försöker minnas vad som hände, exakt i vilken ordning, jag försöker också glömma. När bilderna kommer tillbaka ser det aldrig likadant ut, jag vet och jag vet inte alls. Vissa ögonblick är som utraderade, men så plötsligt dyker de upp igen. Jag tänker på den vita katten och på att jag ville ta den med mig. Jag vågade inte … Jag tänker på trädgården som påminde mig om morfar, på den mörka trappan som ledde upp någonstans, vart vet jag inte. Jag tänker på kakelplattorna, vita och kalla, på ljuset i korridoren, det blåa satintyget och spetsunderkläderna på sängen, jag tänker på hundrafrancsedlarna, jag kan känna dem i fickan. Jag tänker på fingrarna som rörde sig på badkarskanten, hans tjocka vita fingrar som han brukade stryka över nacken när han kom till frisersalongen för att bli rakad. Men på frisersalongen signalerade den glittrande guldklockan på den håriga handleden och även klackringen att han var rik och mäktig. Jag tänker fortfarande på katten, de gula ögonen.

De gav mig rysningar där i halvmörkret …

Jag väntar på att mamma ska komma hem från fabriken och jag väntar på allt annat som kan hända på grund av Impasse Beauséjour. Varje minut tynger mig, bilderna kommer huller om buller och doften av viol biter sig fast.

Jag har satt på en skiva på högsta volym, jag blundar för 19

m ICHÈL E L ESBrE

att slippa se, jag sjunger med, jag kan texten utantill, låt mig dansa, låt mig sjunga på jorden där jag är född …

Jag gillar sångarens raspiga röst …

Kanske går jag aldrig mer till frisersalongen. Jag tror att det vore det bästa som kunde hända. Ge mig av någonstans, som de där fåglarna som Arnold och jag brukade titta på i Canche-bukten, de som ibland färdas så långt, eller som en mås som flyger längs floden bara för att den vill upptäcka något nytt.

M IC H È L E L E SBR E

nina av en slump ”Dagarna ser precis likadana ut. Jag kliver upp, jag går till salongen, jag kletar i folks hår, rafsar i deras hårbotten, jag schamponerar och schamponerar […], jag springer till 25:ans buss, jag kommer hem, jag går och lägger mig. Det är allt.”

Nina är frisörlärling i Roubaix i norra Frankrike, men hon drömmer om teatern, om att vara Nina i Tjechovs ”Måsen” i stället för Nina av en slump.

© Jac q u es L een h a rdt

Ninas mamma Suzy och hennes vänner arbetar på traktens enda återstående textilfabrik. Berättelsen utspelar sig under några få intensiva dagar då Nina letar efter en födelsedagspresent till sin mamma. Planerna korsas när den cyniske fabrikschefen Delplat hotar att lägga ner fabriken och tvingar fabriksarbetarna till strejk.

Fransyskan Michèle Lesbre debuterade som författare 1991. Sedan dess har hon skrivit tretton böcker, varav Den röda soffan gavs ut på svenska 2009 av Sekwa förlag. Översättning från franska: Lotta Riad

”En text som skickligt skildrar en grupp rörande och solidariska kvinnor, där männen är vänner, älskare eller svin och norra Frankrike en helt egen karaktär.” P S Y CH OL OG I E S MA G A Z IN E

ISBN 978-91-86480-40-0