9789186505097

F r책 n sa m h 채 l l et s v책 r d t i l l et t e get l i v. E n sa n n h is tor ia

FLICKAN SOM F LY D D E Ulrika Fornell 1

© Ulrika Fornell 2011 Omslag: (förgrund) Författaren 18 år gammal (bakgrund) Buss 55 med gamla riksdagshuset i fonden Fotografiet är taget av Stockholms Spårvägars fotograf Gunnar Ekelund år 1955 Copyright Stockholms Spårvägsmuseum Övriga bilder privata Bildbearbetning, form och produktion: Micael Bäckström Tryck: S I A E T R A , Riga 2012 M B M F Ö R L AG

Arbetargatan 23 A 112 45 Stockholm www.mbm-forlag.com ¶ I S B N 978-91-86505-09-7

4

Innehåll

Prolog 7 del et t Yrkesskolan 9 Redogörelsen för Nea 23 Julen närmar sig 67 Nu eller aldrig 85 d e l t vå Flykten 103 Stockholm 105 Jakten på arbete och bostad 108 Mot ett eget liv 122 Epilog 135 Textutdrag och bilder 140

5

6

Prolog

Detta är en autentisk berättelse. Med den vill jag vittna om hur det kan gå för ett barn när modern, sedan fadern och sist men inte minst samhället sviker.

Jag vill förklara hur utsatt ett barn kan bli, hur misskött och feltolkat, när den ena myndighetspersonen efter den andra bara för vidare vad föregående personer skrivit, sagt, tyckt och trott sig veta om ett barn, utan att själv själva ha kontrollerat och sökt fakta. Misstag kan alla göra, men många kan undvikas genom egenkontroll.

Händelserna jag berättar om utspelade sig för mer än femtio år sedan, men liknande svek mot barn sker än i dag i vårt demokratiska, rika och barnvänliga Sverige. Samhället vet mycket väl hur viktig barndomen är för den enskilde individens mognad och utveckling till en harmonisk och självständig människa. Trots det tar myndig­heterna inte alltid våra barn och ungdomar på fullaste allvar.

Det är skälet till varför jag skrivit denna levnadsberättelse om min egen uppväxt. Jag vill bidra till en attitydförändring hos berörda myndigheter. Något liknande min uppväxthistoria ska inte behöva hända igen och det går att undvika genom eget enga­gemang i våra barns levnadsvillkor och framför allt i de utsatta barnens öden och levnadsförhållanden.

Ulrika Fornell 7

8

del et t

Yrkesskolan Jag minns mycket tydligt den där novemberdagen i mitten av 1950-talet, när jag som femtonåring transporterades till den så kallade yrkesskolan. Jag fick åka taxi. Damen, hon från barnavårdsnämnden (bvn) som eskorterade mig, hade tagit den framför järnvägsstationen i Enköping. Dit hade vi två kommit med tåg.

Vi åkte den sista biten med taxi eftersom skolan låg några mil utanför själva stan. Det var det enda jag visste: att yrkesskolan låg ute på landet. Jag var väldigt nervös. Jag undrade vad som skulle hända mig och varför jag skulle till en skola. Närmast kom jag från ett flickhem i Eskilstuna, men där hade jag bara bott ett par månader. Det var i Örebro jag bott och gått i skolan de senaste sju åren.

Bvn i Örebro hade placerat mig på flickhemmet i Eskils­tuna, för jag hade vägrat att bo hos min far och hans nya fru som dagligen misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Jag trodde, där jag satt i taxin, att de på bvn bara hade varit snälla och hjälpt mig att få komma hemifrån, trots att jag var omyndig. Så var det förstås inte. Bvn hade haft planer för mig redan innan jag place­rades på KF UK :s flickhem. Min placering på en ”yrkesskola” hade varit inplanerad sedan tidigare. Flickhemmet var bara en mellanstation för mig. Båda mina biologiska föräldrar hade, på nämndens inrådan, skrivit under ett avtal där de 9

godkände att jag skulle placeras på en sådan. Bvn införskaffade ett läkar­utlåtande, av nämndens förtroendeläkare, där han bekräftade att jag var i behov av sluten ungdomsvård – det som bvn kallade yrkesskola. Det var bara för att bvn enligt lag var tvungen att få ett skriftligt godkännande från Socialstyrelsen som jag först hamnade på flickhemmet. Det tog helt enkelt två månader för bvn att hinna ordna min anstaltsplacering.

Jag undrade över varför jag måste flytta från flickhemmet.

Varför skulle jag till en yrkesskola? Jag hade ju slutat folk­skolan enligt gällande skollag. På flickhemmet hade jag haft det rätt bra, och jag hade trott att jag skulle få stanna där tills jag blev myndig. Det var vad min assistent på bvn hade sagt till mig.

Jag begrep aldrig varför jag inte fick stanna där, och ingen förklarade det heller för mig.

Damen som förde mig till yrkesskolan hade jag aldrig ­tidigare träffat. Hon hade bara kommit en förmiddag och hämtat mig. Jag skulle till en yrkesskola och lära mig olika saker och få det mycket bättre än jag hade det på flickhemmet, hade hon sagt.

Taxin stannade efter ungefär en halv timmes färd framför ett par höga, stängda järngrindar som var placerade mellan två bastanta stenstolpar.

– Det är bara att tuta, sa Damen från nämnden, så öppnar de inifrån.

– Jaha, räcker en signal? undrade chauffören.

– Ja, det tror jag, de vet att vi kommer.

Chauffören tutade och grindarna öppnade sig. De vek sig sakta åt var sitt håll från mitten och taxifärden fortsatte genom en allé och fram till en större herrgård. Gården låg i ett 10

stort, väl in­häg­nat, parkliknande område. Mellan träden såg jag Mälarens vatten.

– Jaha, så var vi framme då, fortsatte Damen som bara tala­de med chauffören, inte med mig.

Jag tittade mig omkring. Det var sen höst, alla träd var avlövade men löven var helt bortkrattade. På grusplanen framför huset fanns en rund plantering med vissna rosor kring en flaggstång i mitten. Gruset var krattat i ett fint mönster som slutade eller började vid husets stora och breda stentrappa, det som var husets huvudingång, förstod jag. I parken fanns flera hus, jag såg två flyglar och några uthus lite längre bort.

När bilen stannade vid herrgårdens stentrappa öppnades den stora ekporten och en äldre dam kom ut. Hon gick försiktigt ner för trappan med ett stadigt tag i en av de vackert handsmidda ledstängerna som gick utmed vardera sidan av trappan.

– Där är ni ju – välkomna. Har resan gått bra?

– O ja, blev svaret från Damen som precis klev ur taxin, medan jag satt kvar.

– Kom ut då flicka och hälsa på rektorn – det var det första Damen sa till mig under hela taxiresan.

Jag blev plötsligt helt livrädd när jag kom ut ur bilen. Jag vet inte varför, men jag började gråta. Chauffören tog tyst ut mina väskor från bagageutrymmet och Damen blev väldigt besvärad, kände jag.

– Vad tar det åt dig, varför lipar du?

– Ja vet inte, snörvlade jag där jag stod bredvid taxin.

Jag tittade på den äldre kvinnan som kallades för rektorn.

Hon såg inte alls snäll ut, tyckte jag. Och så gammal hon var.

Det syntes tydligt att hon bar peruk, vilket inte gjorde hennes utseende bättre.

11

Det kom ytterligare en person ut genom porten, en mycket ung kvinna. Hon sprang snabbt ner för trappan och ställde sig strax bredvid mig.

– Hej och go’dag eller kanske go’ eftermiddag, hälsade hon.

– Bra att du kom, sa rektorn till den nyanlända.

– Det här är en av våra praktikanter, Nea, förklarade rektorn för Damen.

För mig brydde sig rektorn inte om att presentera Nea. – Här har vi då lilla Ulla som skall börja hos oss, och det skall väl bli roligt, eller hur? sa rektorn och tittade snabbt mot mig, innan hon fortsatte att prata med Damen.

Jag tittade bort, för jag visste inte vad jag skulle svara. Rektorn gillade mig inte, det kände jag med en gång. Tårarna bara rann, jag kunde inte sluta grina. Jag bara kände att allt var helt fel – vad hade jag här att göra? Rädslan och paniken växte.

Nea tog mig i handen och ledde mig uppför trappan. Vi gick in genom ekporten och kom till en rymlig hall. Där stod en annan kvinna, klädd i en grön bomullsrock. Nea försvann och damen i den gröna rocken visade in mig i ett mindre rum.

– Sätt dej, flicka, sa hon och pekade på en pinnstol som stod framför ett stort bord medan hon själv tog plats på andra sidan bordet.

Ingen av oss sa något. Strax kom Nea tillbaka med mina väskor som hon ställde bredvid stolen jag satt på.

– Det var allt, sa hon till oss båda, och sedan till mig: – Hej då, vi ses se´n!

Så försvann hon ut genom dörren till hallen.

Jag kunde inte sluta gråta, allt var så otäckt – den gamla rektorn, den höga låsta grinden och damen från barnavårds12

nämnden som inte hade pratade med mig på hela resan, utan bara suttit och läst i de journalpapper jag hade haft med mig.

Och nu denna skräcktant som jag snabbt inom mig döpte till draken, mest för den gröna rocken – men snäll var hon inte.

Vad var det som jag var så rädd för? Det visste jag inte. Allt hade gått så fort när vi åkte iväg, jag hann aldrig fråga Damen om yrkesskolan eller vad jag skulle få lära mig. Alla mina saker skulle med, för dit skulle jag inte tillbaka, hade D ­ amen förklarat för mig och hon var mycket noggrann med, att vi fick med oss allt som var mitt. Jag förstod att något hemskt skulle hända mig även om Damen hade sagt att det var till en yrkes­skola jag skulle och att jag skulle få det bättre där än på flickhemmet.

När Nea lämnat rummet fick jag klä av mig och lägga kläderna på stolen där jag suttit. Sedan föstes jag in i ett stort badrum med två badkar, flera duschar och en rad med tvättställ.

– Du kan ta den där duschen.

Draken pekade på den som var närmast.

– Kan du själv, eller ska jag hjälpa dig? fortsatte hon.

Jag skulle tvätta mig ordentligt, även håret, sa draken och gav mig en flaska med schampo. Tvålen hängde i ett snöre alldeles vid duschen och på en pall bredvid låg ett badlakan som jag skulle torka mig med.

När jag var färdig skulle jag sätta mig på pallen för att draken skulle kunna kontrollera att jag inte hade hårlös eller flatlöss. Hela tiden grät jag, för alltihop kändes mycket förnedrande och kränkande. Jag kände mig totalt utelämnad, förtvivlad och maktlös.

Jag fick andra kläder att ta på mig – anstaltskläder. De skulle jag bära från och med nu.

13

Efter att jag hade borstat tänderna och varit på toa, gick vi nerför en trappa till källarplanet. Där fanns en lång korridor med ett litet fönster i den bortre änden. Längs korridorens bägge sidor fanns flera dörrar. Draken öppnade en av dem och visade in mig i ett mycket kalt rum. Här blev jag inlåst. Det var till den så kallad isoleringen jag hade kommit. Här måste alla nya elever tillbringa minst två dygn, fick jag veta.

Rummet var inte stort. Mitt på golvet stod en golvfast säng som enda möbel. Fönstret satt högt på väggen och gick inte att öppna, eller ens att se ut igenom, för det hade immat glas. Dörren var plåtförstärkt. Bredvid dörren fanns ett väggfast bord, som var nerfällt, men det fälldes upp när matbrickan ställdes in. Infälld i betongen i taket fanns en lampa med ett mycket starkt sken. Lampan kunde bara tändas och släckas från ut­sidan av den låsta dörren.

Det enda jag skulle få göra dessa två dygn var att läsa ­Bibeln.

Om jag misskötte mig skulle jag få påbackning, och det ända tills jag blev snäll igen. Och det var igen ide att skrika för det var ändå ingen som hörde mig. Toaletten fick jag bara gå på när matbrickan kom. Det här upplyste mig draken om, innan hon lämnade mig i rummet och låste dörren utifrån.

Efter de två dygnen på isoleringen kom jag upp till avdel­ningen. Jag kom lagom till middagen som intogs i ett större rum där eleverna hade sina bestämda platser vid några mindre runda bord. Rektorn presenterade mig för de andra flickorna, som alla vara något äldre än jag. Min plats blev vid bord B . ­Maten lades upp på aluminiumtallrikarna av personalen och man var tvungen att äta upp allt man blivit tilldelad, annars hamnade man på isoleringen. Man fick bara en sked att äta med 14

och mjölken dracks ur en plåtmugg, precis som på isoleringen.

Ibland var det rent hemskt – en del elever slängde ­maten omkring sig och vissa till och med kräktes vid bordet. ­Mål­­ti­derna blev till en fasa för mig.

Efter middagen skulle alla gå till sina rum, en trappa upp, för att borsta tänderna och vila en stund. När det ringde i en klocka skulle man gå till dagrummet för samvaro. Mitt rum låg längst bort i korridoren, men jag behövde inte dela med någon.

Det var ett mysigt rum, med både gardiner och en stor grårandig trasmatta på golvet. Sängen var försedd med kuddar och blev till en soffa under dagtid. Där fanns en fåtölj, ett skrivbord med bokhylla och en byrå till mina privata saker, för man hade inga kläder på rummet. Kläderna man hade på sig fick man byta på lördagarna, på förmiddagen, då man även fick duscha.

I rummets ena hörn stod en kommod med en spegel över och i den en potta, för på natten kunde ingen lämna sitt rum.

Jag lade mig på sängen och stirrade upp i taket. Så hade jag redan legat i två dygn på isoleringen, så det kändes invant.

Mina tankar vägrade att fungera, jag förstod inte vad som hände mig. Höll jag på att bli tokig eller var det bara en ­mardröm?

Det knackade på dörren och Nea kom in.

– Hej, hur har du det?

– Varför har jag varit inlåst? frågade jag henne genast.

– Det blir alla nya. Det var väl inte så farligt, det glömmer du snart, svarade Nea hurtigt.

Hon fortsatte: 15

– Det är jag som är din fadder och jag som skall hjälpa dig om du har några frågor.

– Jag vill inte vara här, jag vill ringa till pappa.

Nea tittade ut genom fönstret. Hennes glada ansikte blev allvarligt.

– Det går absolut inte att ringa. Du ska vara här och dina föräldrar måste du glömma, sa hon och tittade på mig igen och log, men hennes leende nådde inte ögonen. I morgon ska du och jag prata med rektorn, hon kommer att förklara mycket för dig. Gå nu ut till de andra flickorna så känns det säkert bättre!

Jag gjorde som Nea sa och gick till dagrummet dit man fick gå efter ringsignalen. Det var ett stort och luftigt rum med flera stora bord och stolar, men där fanns varken mattor eller gardiner så det ekade en del. På ett av borden låg en massa tidningar, böcker och olika sällskapsspel och det kom musik från en högtalare som var inbyggd i själva väggen. Schlagermusik, men det ändrade inte min uppskakade sinnesstämning. De andra flickorna satt i olika grupper. De var väl en tio, femton ­stycken,

* Föreställningen om de s.k. sinnesslöa som ett hot – moraliskt, socialt och rasbiologiskt – hade under 1920-talet vuxit sig stark. Internering och sterilisering efterfrågades och antalet anstalter växte. Under 1940-talet förändrades uppfattningen om sinnesslöhet som inte längre sågs som ett nödvändigtvis statiskt tillstånd. 1943 kom lagen om undervisning och vård av "bildbara sinnesslöa" och 1944 infördes obliga­torisk skolplikt för dessa, men med registrering och tvångsvård där ofta sterilisering var en förutsättning att komma därifrån.

(Uppgifter ur Från politik till praktik, M. Tydén 2002).

1955–59 läkarundersöktes samtliga intagna 12 903 och man fann att 73 icke var efterblivna. Bilden av sinnesslöhet som rasbiologiskt hot försvann och endast 5 % steriliserades.

(Medicinalstyrelsens arkiv 10/1960 serie FIX vol. 24) 1924 års barnavårdslag gav Bvn rätt att sända sinnesslöa ungdomar 15–21 år till skyddshem som först drevs av landstingen eller privat men alla blev statliga 1950. (Från tukthus till behandlingshem. Ett mörkt eller ljust kapitel i Socialsverige, P. Molin 1992)



16

men ingen erbjöd mig en plats. Jag var inte välkommen. Dagrummet, flickorna, ja allting var så ogästvänligt så jag gick tillbaka till mitt rum och grät, alldeles för­tvivlad.

Vad jag inte visste var att jag hade av barnavårdsnämnden i ­Örebro blivit placerad på en sinnesslöanstalt /ungdomsvårdskola för att jag ansetts vara under normalbegåvad och därför blivit omhändertagen för skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen § 22 och § 24 – institutionsvård av rasbiologiska orsaker. * [ not s. 16 ]

* Min anstaltsvistelse började alltså med två dygns isolering, men efter min första natt uppe på avdelningen fick jag för första ­gången tala med rektorn. Tala är väl för mycket sagt, jag tordes inte fråga en enda sak av allt jag ville ha svar på när jag väl kom in till henne.

Alla intagna ansågs ha ”underutvecklad” intelligens och genomsnittsåldern var drygt 15 år. Skolorna ålades av byråinspektören vid Socialstyrelsens skolbyrå, att skriva en Årsberättelse och med den en utvärdering av en rådgivande psykiatrikers iakttagelser av de intagna. Det var anstalternas styrelse som bestod av skolans ledning, politiker och någon med anknytning till de olika kyrkosamfunden, som skrev dessa rapporter till SoS Skolbyrå.

(Uppgifter ur Från politik till praktik, M. Tydén 2002).

1946 blev skyddshemmen ungdomsvårds- eller yrkesskolor men utan ändrad vårdform.

Bvn ansökte hos Kungl. Socialstyrelsen som bedömde om det fanns skäl för placeringen, när ett barn skulle inter­neras och det fanns särskilda skolor för s.k. debila.

(Socialstyrelsens arkiv, socialvårdsbyrån 5 EVac, vol 10) 1970 – 80 nermonterades dessa anstalter och Bvn upphörde 1980.

17

Det var alldeles efter frukosten som Nea kom och hämtade mig i matsalen för att ta mig till rektorsexpeditionen som låg på samma våningsplanplan men i andra änden av huset. Den gamla rektorn satt bakom sitt stora skrivbord som var belamrat med ­massor av papper. Efter en del rotande och letande bland alla högarna hittade hon till slut mina papper, den journal som Damen från barnavårdsnämnden hade läst så noga under resan.

– Jaha, det här är alltså Ulla.

Jag knixade och bekräftade. Rummet var rätt mörkt och gam­mal­modigt möblerat. Jag kom ofrivilligt att tänka på farfar och farmor. Visste dom att jag var där?

– Ja, du vet ju att du skall vara här och lära dig saker, började rektorn och tittade upp på mig.

– Här på skolan har vi mycket stränga regler som man måste lyda, för annars blir det inte bra. Det är förbjudet att tala under måltiderna, till exempel, och man talar bara med personalen när de frågar om något, inte annars. Har du förstått?

– Ja, viskade jag fram.

Rektorn tittade ner i sina papper och fortsatte.

– Nea har ju redan förklarat för dig att det är dina föräldrar som vill att du skall vara här, och att de inte vill bli störda vare sig med telefonsamtal eller brev. All post går genom mig, så alla brev måste jag läsa, både de som kommer och skickas.

Och det skall vara trevliga brev, att beklaga sig lönar sig inte, slutade hon och tittade rätt på mig.

– Nea hjälper dig och allt skall nog bli bra. Det är Nea du skall vända dig till, och när hon inte är här får du vänta tills hon kommer. Fröknarna här kommer att förklara för dig vad du får och inte får göra och dem måste du lyda. Har du förstått?

Jag vågade inte säga ett knäpp och mina tankar bara slutade 18

att fungera. Vad var det rektorn sa och vad var det jag skulle förstå? Jag begrep ingenting, men jag teg.

Nea och jag lämnade expeditionen för att gå till hennes mottagningsrum. Det var med stor lättnad jag lämnade den dystra och mörka rektorsexpeditionen och den gamla rektorn som jag verkligen var rädd för.

Neas rum låg bara några dörrar bort från rektorsexpeditionen.

Det var ett trevligt och mycket ljust rum. Där fanns plats för två fåtöljer, med ett soffbord emellan, och ett skrivbord och en bokhylla i ljus ek. Fönstret vätte ut mot den välkrattade gårdsplanen på byggnadens framsida. På fönsterbrädan stod en radio och en glasvas med blommor. Gardinerna och mattan gick i ljusa pastellfärger och gav ett luftigt intryck. Det var en väldig kontrast mot rektorsexpeditionen. Hos Nea kände jag mig väl till mods.

Vi satte oss i varsin fåtölj och Nea undrade om jag ville ha något att dricka, men det ville jag inte. Hon tog upp block och penna som redan låg på soffbordet och började anteckna.

– Du heter alltså Ulla Britta?

– Ja. Egentligen skulle jag heta Ulrika Britta Sofia, fast jag döptes till Ulla Britta.

– Vet du när du är född?

Det visste jag förstås.

– Och vet du var, i vilken församling?

– Bromma, svarade jag.

– Är du uppvuxen i Bromma? Är det där du har gått i skolan?

– O nej, jag har gått i skolan i Örebro och de senaste åren i en liten byskola i Kvistbro.

19

– Varför i Kvistbro?

– Jag hade ett fosterhem där, jag bodde i prästgården och där är jag även konfirmerad.

– Varför var du i fosterhem? undrade Nea – Jag vet inte. Dom ville nog inte ha mig.

– Vilka dom?

– Pappa och min styvmor.

– Men din mamma då?

– Hon finns inte mer.

Den vanliga tystnaden uppstod. Den tystnad som alltid blev när någon frågade mig om min mor och jag svarade som jag kände, att hon inte fanns mer.

Jag började gråta och Nea blev alldeles till sig.

– O förlåt, jag visste inte, jag ville prata med dig innan jag läste din journal, jag brukar göra så. Vill du att vi skall sluta, du kanske vill gå ut till de andra? Du skall börja i tvätten har rektorn bestämt, vill du gå dit nu?

– Ja tack.

Nea och jag lämnade huvudbyggnaden genom en bakdörr, eller köksdörren som alla sa. Innan vi gick ut tog vi på oss var sin kofta. De var grå, stickiga och ganska kraftiga, och hängde på krokar alldeles innanför ytterdörren. Vi tog även på oss gummistövlar, de stod i en lång rad utmed ena väggen.

– Ta dom som passar bäst, manade Nea och pekade på stövlarna, sockor hittar du där i korgen på bordet.

Sedan gick vi ut i vinterkylan till ett av de mindre uthusen en bit bort i parken.

När Nea öppnade dörren till uthuset vällde varm ånga ut och det hördes prat och skratt inifrån. En stor och kraftig 20

­ vinna kom fram och hälsade. Hon var klädd i ljusa kläder k med stora svarta gummistövlar på fötterna och hon verkade mycket vänlig. När hon hälsat på mig, sa hon.

– Gå bort du till de andra så kommer jag strax.

Tvättstugan var stor och rätt mörk och där fanns förutom bykkar fyra stora tvättmaskiner. I ett intilliggande rum hängde tvätt på tork, kunde jag se, och i ytterligare ett rum stod en stor mangel.

Min första uppgift var att hämta ved till bykkaret och den bastanta kvinnan förklarade att alla uppgifter var lika viktiga och att allt måste skötas mycket noggrant.

Dagen därpå fick jag vara vid tvättmaskinerna och en annan dag i mangelrummet, men flickorna hade en egen rangordning.

Jag skulle lyda den äldsta tjejen och fröken skulle jag inte lyssna på, fick jag veta av ledartjejen.

Det var ett tungt och hårt arbete jag hade att sköta och det fanns ingen att tala med, för de andra flickorna ville inte prata med mig. Miljön var rent förskräcklig, en del av flickorna gjorde på sig, en del skrek rätt ut och många ville bara slåss med mig eller med varandra på rasterna. Vad jag lärde mig var att arbeta fort, men framför allt att hålla tyst och inte lägga mig i vad de andra gjorde.

På fritiden när vi var i dagrummet talade alla om att rymma och en del gjorde det också, även jag. Två gånger försökte jag.

Ena gången tillsammans med två andra elever, men vi blev fasttagna på stora vägen och tillbakaskjutsade i polisbil, och sedan var det isoleringen som gällde för oss.

Andra gången rymde jag ensam. Jag avvek när mjölkbilen 21

kom, och det var för att en av de ledande flickorna, Fido, skulle göra upp med mig och jag var livrädd. Jag kom till närmsta stad innan polisen haffade mig och skjutsade mig tillbaka.

Det blev isoleringen igen och den blev långvarig. Jag skötte mig inte, som rektorn personligen kom ner till isoleringen för att tala om för mig. Jag hade inte ätit upp min mat och det måste man. Jag hade inte svarat på tilltal och det måste man.

Jag hade inte rest mig upp när rektorn kom in i rummet och det måste man. Det blev flera dagars påbackning.

Vad personalen och jag själv inte visste var att jag inte kunde göra som jag blev tillsagd. Jag hade ett medfött neurologiskt handikapp som ännu ingen upptäckt. Jag kunde inte resa mig, äta eller tala när jag föll i mina komor. Det var något jag alltid skämdes så förskräckligt för, och som jag trodde var helt mitt eget fel. Jag hade en dold hydrocefalus (hc), vattenskalle. ”Dold” hc eftersom mitt huvudomfång var normalt. Jag var inte alls under normalbegåvad, som barnläkaren i Örebro uppgivit till bvn, skolan och mina föräldrar. Jag var över normalbegåvad, skulle tester visa, men det upptäcktes först tre år senare – tio år efter det att jag fått den felaktiga läkardiagnosen.

22

Redogörelsen för Nea Nea var min fadder och hon måste prata väldigt mycket med mig för att ”lära känna mig” klargjorde hon vid vårt första ­möte. Jag hämtades flera gånger i veckan för dessa samtal, och då oftast från tvätten. De dagar jag satt på isoleringen hämtades jag inte, och det var rätt ofta jag fick sitta där.

Nea var mycket noggrann, har jag förstått, och när jag kom till henne för andra gången hade hon läst min journal. Nu undrade hon varför jag ljugit om min mor, förra gången vi träffades. Hon var ju inte död, hon levde ju och bodde i Stockholm.

Visste jag inte det?

Men jag hade aldrig sagt att min mor var död – hon fanns bara inte mer för mig, försökte jag förklara. Det var efter en väldigt otäck händelse för länge sedan som hon försvann ut mitt liv.

– Jag var nio år då, och efter den dagen är hon för alltid borta, sade jag till Nea och började gråta.

Nea blev lindrigt sagt uppretad på mitt hulkande. Vad hade jag att gråta för? Vad var det för hemskt som hade hänt för sex år sedan? Nu fick jag skärpa mig annars skulle hon rapportera till rektorn om att jag trilskades igen, och då visste jag vad som hände – isoleringen.

23

140

Motstående sida Från läkarutlåtandet för intagning till yrkesskolan, med resultatet från IQ-undersökningen av mig som nioåring Ur Örebro barnavårdsnämnds följebrev till föräldrarna efter beslut om omhändertagande Från Örebro barnavårdsnämnds ansökan om placering på yrkesskolan Denna sida 141 Från observationsutlåtande, yrkesskolan Yrkesskolans begäran till polisen om efterlysning

142

Motstående sida Överst och till vänster: Malmö 1946 Konfirmation i Kvistbro kyrka 1953 Denna sida Omslaget, "Röster i radio", 1943 Jag som medlem i Frälsningsarmén Farfar i herrummet, farmor i Årsta

143

– Du kan ta den där duschen.

Draken pekade på den som var närmast.

– Kan du själv, eller ska jag hjälpa dig? fortsatte hon.

När jag var färdig fick jag sätta mig på pallen för att Draken skulle kunna kontrollera att jag inte hade hårlös eller flatlöss.

Jag fick andra kläder att ta på mig – anstaltskläder. De skulle jag bära från och med nu.

I källarplanet fanns en lång korridor med ett litet fönster i den bort­re änden. Draken öppnade en dörr och visade mig in.

Mitt på golvet stod en golvfast säng som enda möbel. Fönst­ret satt högt på väggen och gick inte att öppna, eller ens att se ut ige­nom, för det hade ­immat glas. Bredvid dörren fanns ett vägg­fast bord, som var nerfällt, men det fälldes upp när matbrickan ställdes in. Infälld i betongen i taket fanns en lampa med ett mycket starkt sken. Lampan kunde bara tändas och släckas på utsidan om den låsta dörren.

Det var den så kallade iso­le­ringen, och här måste alla nya elever på yrkesskolan till­bringa minst två dygn, fick jag veta.

Barnläkaren i Örebro – han var inte psykiatriker – påstod efter att ha IQ -testat Ulrika Fornell att hon var »underbegåvad«. Året var 1947 och hon var nio år gammal. Alla efterblivna barn registrerades hos barna­vårdsnämnden och blev statens angelägenhet. Efter fullgjord skol­plikt togs hon om hand för anstaltsvård.

1954 flydde Ulrika Fornell från anstalten /yrkes­skolan hon place­rats på samma år. Hon var sexton år och liftade till Stockholm för att efter­ lyst av polisen skapa sig ett eget liv.

Flickan som flydde är hennes berättelse om hur ett liv kan påverkas när först familjen, sedan samhället, sviker ett barn.

Ulrika Fornell är en av de som inter­vjua­des inom den så kallade Vanvårds­­utred­ningen (S 2006:05) om missförhållanden bland barn som om­händer­tagits för samhällsvård 1920–1980. Dessvärre sker övergrepp fortfarande idag.

ISBN 978-91-8650-509-7 144

www.mbm-forlag.com