Av Sara Lövestam: Udda 2009 I havet finns så många stora fiskar 2011 Tillbaka till henne 2012 Hjärta av jazz 2013 Grejen med verb 2014 Sanning med modifikation 2015 Önska kostar ingenting 2015 Luften är fri 2016 Grejen med substantiv och pronomen 2017
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0519-3 © Sara Lövestam 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoton: Sniper Zeta & Uffe Johansson (Wikimedia Commons) Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2017
PROLOG
VICTOR VAKNAR KALLSVETTIG . Bröstet häver sig av hjärtklappningen, det är mörkt och ansiktena stannar kvar som rök i luften. En kvinna grymtar sömndrucket. ”Vad är klockan?” Han är hemma, inte där. Han är mellan sina lakan. Hillas varma arm hjälper honom tillbaka, han smeker den. ”Mitt i natten älskling, somna om.” ”Har du mardrömmar?” ”Ingen fara.” Stanken hänger sig kvar, fastän den inte finns här. Den intar honom som ett virus vid sådana här tillfällen, och han skulle kunna säga blod, urin, bränt kött och metall utan att ändå lyckas beskriva den. Kväljande gör den deras ord sanna: Du kommer aldrig härifrån.
95:
KAPITEL 1 ; DET ÄR MORGON och barnen i Uppsala lämnas hos sina förskollärare. Victor känner alltid ett motstånd när han släpper iväg Ninni till de röda rutschkanorna, och han tror att hon känner det, för hon gråter varje gång. Idag är motståndet kompakt, Ninnis läpp darrar redan när han trycker upp grindarna. ”Det blir roligt på dagis”, säger han glättigt och på samma gång hopbitet. Klämmer hennes hand. Förskollärarna blänger på honom med specifika förebråelser i sina blickar. ”Du måste visa Ninni att det inte är farligt att gå till förskolan”, har de sagt till honom hundra gånger, ”barn läser kroppsspråk.” ”HEJ Ninni!” utbrister de och slår ut med armarna, samtidigt som de ger honom den där blicken. ”Vad KUL att du har kommit! Vet du vem som redan är här? LYDIA!” Men Ninni är redan tröstlös. Hennes små kinder skrynklade, 97:
tårar och salivtrådar, bottenlösa hulkningar. Han älskar henne, ingen människa kan älska mer. Det där lilla ansiktet. Är det så fel om en man inte vill släppa sin dotter ifrån sig? När han vet hur världen ser ut? ”Så får du träffa pappa efter mellis igen”, säger förskolläraren med ett tonfall som om hon vunnit på lotto. ”Och vet du vad det blir till mellis? BANAN! Du, jag tror att Lydia har gått till kuddhörnan, ska vi se efter? Ska vi säga hejdå till pappa?” Hon ser uppfordrande på Victor. ”Hejdå gumman!” säger han det gladaste han förmår. ”Ha det så kul idag! Jag hämtar dig klockan tre.” Fastän han vet att tvååringar inte begriper konceptet ”klockan tre”. Det tror säkert inte personalen att han vet, de tror antagligen att han är en förvirrad pappa utan koll på barns utveckling. I själva verket kan han nämna klockslaget då hon sade sina första ord. Hennes gråt förföljer honom ut genom grindarna – att lämna sitt barn när det gråter – och han avskyr tankarna som kommer oinbjudna: Om de tog henne idag skulle gråten vara det sista jag hörde av henne. Han kastar blickar bakåt, framåt, mot buskarna utanför förskolan. Det är svårt när man inte vet hur de ser ut, de är många och de ansikten han sett kan lätt bytas ut mot andra. Men han tror inte att han ser dem. Det är bara andra föräldrar som för sina barn till förskolan, kostymklädda män som smäller i bildörrar, alla cyklande studenter. Inte för att de inte skulle kunna ha kostym. 98:
Int sku de ta barnet ditt. Han tänker det med Hillas röst och dialekt för att det alltid lugnar honom. Om han pratade med henne skulle hon antagligen säga just så, men han pratar inte med henne. Inte än. Inte om det inte blir värre.
99:
KAPITEL 2 ; KOUPL AN DR AR ISÄR kopiatorns huvuddel och dess utmatare. Trycker ner spaken som öppnar facket på insidan, och drar ut pappret som fastnat där. ”Vad du kan!” säger damen som betraktar hans göromål. Det ska väl föreställa beröm, men han har svårt att tro att hon skulle prata likadant med Göran eller någon av de andra. ”Bara en av mina talanger”, säger han. ”Prova igen, men täck över det lilla pappret med ett annat papper och stäng locket. Det är det svarta som gör att det geggar ihop.” ”Bläcket”, rättar kvinnan. Kouplan vet att det heter bläck. Han jobbar här, och pratar svenska med damen. Fast kanske rättade hon honom inte, det kan ha varit en fråga också. ”Precis.” Hans terapeut har frågat om han kanske ibland övertolkar. ”Var kommer du ifrån?” Kouplan tittar på damen. Hon har brunt, glansigt hår i mjuka 9 10 :
vågor, örhängen, en scarf. Han kan tänka sig många saker att svara: Hurså? Mammas mage. Hon ler mjukt och menar uppenbarligen väl, vill väl tina upp den buttre unge kopieraren. ”Iran”, säger han. ”Ursprungligen.” ”Du pratar väldigt bra svenska.” ”Tack, detsamma.” Hon skrattar, klingande. ”För mig var det ingen ansträngning, så det är du som ska ha berömmet. Men du har bott här länge?” ”Hela livet.” ”Så du kom hit som barn? Eller föddes här?” ”Förlåt”, säger Kouplan. ”Jag måste hjälpa mina kollegor med en vagn. Hoppas att det går bra att kopiera nu, och säg till om det trasslar igen.” Det är ingen lögn att han bott här hela livet. Snarare en sanning med modifikation. Hela det här livet har han bott i Sverige, sedan han kom till Jönköping, började presentera sig som kille, tog sitt namn. Så har han ett tidigare liv också, som är mer som ett minne bakom filter. Skissade bilder av honom själv i slöjan och den så kallade tjejkroppen, korta klipp från skolan och tidningsredaktionen, och som kontrast: Mammas, pappas och Nimas levande ansikten. Det är inte han som var sitt tidigare liv, livet som Nesrine. Det var de. Han sätter sig vid bibliotekets dator när hans arbetspass är över. 9 11 :
”Säg till om ni behöver hjälp”, säger han först, för att de inte ska tycka att han utnyttjar dem. De skrattar, Kristin och Göran. ”Du har ju jobbat klart för idag.” ”Jo, men när jag ändå är här.” De tittar på varandra, liksom stolt, som om de hade ett barn som just sagt ”tack för maten”. ”Sitt här du. Bara … om ungdomarna blir högljudda kan du väl säga till dem lite?” Kouplan förstår vad de säger. Invandrarkidsen lyssnar mer på dig, som är en av dem. Han känner sig som allt utom en av de insläntrande killarna med rakade mönster i huvudsvålen och skriklila sneakers. Men visst kan han säga till dem. Nima Amirpour, söker han som varje dag. Först på Google, sedan de iranska forumen och Facebook. Det är en ritual mer än ett hopp, han vet vad han kommer att hitta. En debattglad fotbollssupporter, ett par instagramkonton, en handfull ansikten på Facebook. Utöver träffarna i Iran, en man i Toronto och en i Liverpool. Han har sett dem tusen gånger, och ingen av dem är hans bror. Hans föräldrars ansikten finns åtminstone på nätet. Det är sju år gamla bilder, vilket oroar honom varje gång han ser dem. När han upptäckte att föräldrarna inte gick att få tag på, försökte han ringa folk i Teheran för att ta reda på vad som hänt. Det var som att tala med luft, han fick ingenting tillbaka. Kanske var de rädda, kanske ointresserade, men allt han fick veta var att Ladan 9 12 :
och Mehdi inte fanns där längre. Mammas syster var inte i Esfahan längre, pappas elever visste inget. Det betyder inte att de är döda. Det betyder inte att de är döda. Det betyder inte att … Deras ansikten finns hur som helst på internet, men det gör inte Nimas. De foton Kouplan hade med sig till Sverige blev kvar i en lägenhet i Hagsätra. Nima finns ingenstans utom i Kouplans minne, och därför skulle så lite som ett foto vara ett framsteg och ett hopp. Att få se hans ansiktsdrag. Och så finns den andra aspekten, den utredningstekniska. På nätet kan man söka med bilder. Ladda upp ett foto och hitta andra sidor där samma pixelkombination finns. Det har inte varit framgångsrikt när han använt bilderna av sina föräldrar, men de är över sextio nu. Nima är ung och borde använda internet. Om han kan. Kouplan har gått utanför nätet också. Pratat med de iranska familjer han mött, bett dem kontakta honom om de träffar någon med Nimas namn, gått till Persiska kulturföreningen och frågat. ”Och vem ska jag hälsa från om jag skulle stöta på honom?” frågade kulturföreningens informelle ledare. ”Nesrine”, svarade Kouplan. ”Nej”, sade mannen, ”jag menar, vem är du?” Det är problemet med att ha presenterats för världen som flicka, men nu bli sedd av alla som man. Ett av problemen. Han brukar svara med sin pappas namn. Om förfrågan når Nima, ifall Nima ens är nåbar från Sverige, kommer han att förstå. Han gör de andra sökningarna. Kombinerar sin brors namn med namnet på tidningen de en gång arbetade för, skriver sin mammas namn med pappans efternamn, adressen där de bodde, 9 13 :
universitetet där pappan jobbade. Skriver med latinska bokstäver och med persiska, stavar på tio sätt. Han är, eller har i alla fall varit, detektiv. Om han kan lösa fall med kidnappade barn och skickliga bedragare, men inte ens hitta sin egen familj … Han väljer alltid att inte tänka den tanken till slut.
9 14 :
KAPITEL 3 ; DET ÄR INTE normalt för en man att vara så lättad när hans dotter återfinns levande på förskolan där hon lämnades för några timmar sedan. Det är inte ett rimligt liv, inte en rättvis press på en människa som trott att han lämnat allt bakom sig. Han undrar om det syns utanpå, om svetten han upplever sippra ur hans porer är på riktigt. Om de kan lukta sig till hans rädsla, om de har honom och Hilla i sikte, där de går med barnvagnen genom den förment pittoreska Uppsalaförorten. ”Victor! Hör du ens vad jag säger?” ”Va?” Hilla suckar ljudligt. ”Ska jag verkligen ta alltihop igen? Att du inte kan lyssna!” Hon upprepar allt hon just sagt. Det handlar om hennes arbetskamrat, som enligt Hilla inte lär ha något eget liv. ”Det är som om hon lever genom mig, förstår du? Och det är väl trevligt när någon är intresserad, men när hon frågar om 9 15 :
Ninnis födelsedag är den tjugonde eller den tjugoförsta för att hon vill köpa en present?” Det tar Victor en stund att ta in vad hon säger. Han måste igenom lager av panik för att ens höra hennes ord, trots att han anstränger sig. ”Jag är säkert orättvis, hon vill naturligtvis bara ha vänner”, säger Hilla. ”Men det känns som om hon snokar.” Victor tvärstannar. Rycket i barnvagnen får Ninni att vakna, komma på att hon vill bli buren, av mamma inte pappa, och sedan ger hon sig inte förrän Hilla plockar upp henne. Innan de fick barn sade de att de aldrig skulle ge efter. Ett nej är ett nej, var de överens om. ”Vad är det då?” frågar Hilla när den lilla karavanen fortsätter, nu med buret barn och tom vagn. ”Vad var det du skulle säga?” ”Vilken kollega var det du pratade om?” ”Gunilla?” ”Frågar hon om mig? Eller bara om Ninni?” Hilla skrattar till. ”Du menar att hon i själva verket är ute efter att stjäla min man?” Victor klarar inte ens att dra på munnen. ”Bara svara. Har hon frågat något om mig?” ”Självklart. Vad du jobbar med, hur vi träffades … igår frågade hon vad du har för utbildning. Va! Vad min man har för utbildning, vad tusan har hon med det att göra? Eller vilken förskola Ninni går på? Jag är förvånad att hon inte frågat om min menscykel än.” ”Vad svarade du? På frågorna om mig?” 9 16 :
”Ganska kort, ge en sådan människa ett finger …” ”Men exakt vad?” Han hör sin röst öka i styrka, försöker kontrollera det. Hilla ser förvånat på honom. ”Att vi träffades på Socialdemokraternas årsstämma när vi båda var aktiva. Att du precis sadlat om till rörmokare.” ”Och vad sa du att jag gjorde innan jag blev rörmokare?” ”Att du jobbade som personlig assistent.” Hilla ser bekymrat på honom. ”Hur mår du, älskling? Är du obekväm med att jag pratar om dig?” Victor är lättad över svaren hon gett den mystiska Gunilla. Och ja, obekväm. ”Du känner mig”, säger han. ”Jag gillar inte uppmärksamhet.” Det är inte sant. Victor har, som person, inga problem med uppmärksamhet. Den som kände honom när han var yngre skulle rentav säga att uppmärksamhet var hans favoritbränsle. ”Kan du visa mig en bild på den där Gunilla när vi kommer hem? Jag vill veta vem det är som frågar om oss.” Hilla hummar och gör tecken åt honom att stanna. Ninni har somnat igen, och protesterar inte när hennes föräldrar med all försiktighet i världen sätter tillbaka henne i vagnen. ”I alla fall”, säger Hilla. ”Jag kan inte med människan.” Han har inte berättat allt för sin fru. Det ska man, enligt rådande värderingar, göra. Man och hustru ska inte ha hemligheter för varandra, man ska vara den andras trygga hamn och förtrogna. Den som kom på det, tänker Victor, kan inte ha 9 17 :
haft särskilt många skelett i garderoben. Tänk om det man har att berätta skulle såra den man älskar. Tänk om det skulle oroa och skrämma henne till sömnlöshet och permanent, psykisk stress. Det är den omtänksamma sidan av saken, och Victor vet att det finns en annan. En egoistisk. Att om han skulle berätta allt, skulle hon kunna lämna honom. Hur som helst finns det inget hon kan göra. Han ska berätta om det blir absolut nödvändigt, om han med säkerhet vet att det är fara för hennes och Ninnis liv, om han måste förmå henne att flytta. Till dess ska han skona henne och barnet, spela rollen som den vardagsnära svenssonpappan med problemen hos en vanlig småbarnsförälder. Värma välling och droppa på trekanten mellan tumme och pekfinger. Under tiden ska han utvärdera hotet. Ta reda på vem de anlitat för att hitta honom, och varför de söker honom nu. Men han kan inte göra det själv. Att leta efter dem är att avslöja sig. Kan man kontakta en privatdetektiv? Finns de? Tanken lugnar honom, att vara aktiv i stället för rädd och gömd. Han är inte gjord för att gömma sig, inte skapt för rädsla. Ingen människa är det. Hur hittar man en detektiv? En som tror på vad man säger, och framför allt – en som är kompetent nog att hitta rätt i en organisation vars struktur är tio gånger mer drillad, krypterad, grym och diskret än svensk säkerhetstjänst? Han borde kanske prata med Hilla, den här kvällen när hon utmattad efter dagens jobb och stök sitter och slötittar på Bache9 18 :
lor och äter alla de ljusa chokladbitarna i en påse Polly. De borde kanske vara varandras förtrogna. I stället googlar han ”detektivfirma spaning internationellt”. Sneglar på sin vackra, trötta fru över datorkanten och vet att han gör rätt. Att vara mamma åt en snart treårig ängel tillika trotsmonster är bekymmer nog.
9 19 :
KAPITEL 4 ; DET FINNS INTE en cell i Kouplan som vill gå till Azads grill. Det är fem år sedan han började jobba där, som papperslös, för femton kronor i timmen och med fingertoppar som sved av de skållheta tallrikarna. Fyra år sedan Pontus attackerade honom i köket och fick honom att fly ut i stockholmskylan. Två och ett halvt år sedan han senast var där, för att prata med sin vän Rashid som hjälpte honom med information om en försvunnen flicka. Sedan dess har han undvikit stället, tagit omvägar om han befunnit sig i området. Det är som om hans nitton månaders terapi skulle kunna blåsas bort i ett svep, av platsen där hans papperslöshet var som värst. Värre än när han sprang för livet från poliser som jagade utan att veta varför han sprang. Värre än när han bodde under en bro med heroinmissbrukare och frös ända in till skelettet. På grillen var hans tillvaro förnedrad, kladdig av bränd frityrolja, och påminnelserna om hans obefintliga människovärde uttalade. Åtminstone är det så han minns Azads grill, och om det inte var 9 20 :
för fotot av Nima skulle han inte ha gått dit ens för en miljon kronor. Han är inte rädd att de ska känna igen honom. Dels behöver han inte vara rädd längre, han har uppehållstillstånd sedan två år och de kan inte hota honom nu. Dels kommer de inte att känna igen honom. Hormonerna har gjort honom i det närmaste oigenkännlig för den som bara känt honom ytligt. För fyra år sedan var han Nesrine, i allas ögon en smal persisk tjej med persikolena kinder, en tonårsflickas kropp och mjuka anletsdrag. Efter snart fyra år på testosteron har han tjock, svart skäggstubb över markerade käkben, är decimeter bredare över axlarna och talar med en grov röst som han inte längre behöver kontrollera för tuppar i halsen. Det finns inte i folks föreställningsvärld att transsexuella går omkring i samhället och existerar i så hög grad som de gör. Alltså kan Kouplan gå in på Azads grill och beställa en kebabtallrik, helt utan risk för att de ska identifiera honom. Azad är inte ens där. Kouplan sätter sig vid den högra väggen för att kunna se in bakom köket. Där brukade han stå och köra in de fulla, kladdiga diskställen i diskmaskinen och plocka de ångande tallrikarna ur dem när de kom ut. När han senast var här stod hans vän Rashid och gjorde samma sak, men det är två och ett halvt år sedan. Nu är det en ung kille där, och en halvskallig man i femtioårsåldern. Glimtarna Kouplan får när svängdörrarna vispar fram och tillbaka säger honom att de människor han känt här är borta. Han hade tänkt be Rashid kolla efter fotona. I positiva stun9 21 :
der har han till och med tänkt att Rashid säkert sparade hans foton, i händelse av att Kouplan skulle komma tillbaka. Rashid skulle leta igenom lägenheten åt honom, utan tvivel, men de okända huvudena i rummet bakom svängdörren har ingen anledning att hjälpa honom. Han måste alltså göra det svåraste. Lita på deras inneboende godhet. De sista såsindränkta salladsbitarna äter Kouplan på ren vilja, för att man inte lämnar mat. Redan när han började äta fick han en fadd smak i munnen, och det är inte för att han ogillar kebab. Det är föraktet han kände när han jobbade här. Det genomsyrar maten, som en vidrig men doftlös marinad. Efter maten går han ut, som en helt vanlig kund, men svänger runt till baksidan på ett sätt vanliga kunder aldrig gör. Just nu är ingen där, men de kommer. Han ska vänta fem minuter, nej tio, för om varken Azad eller Pontus är på plats idag har han ingen att frukta. Han har väntat längre än så när bakdörren öppnas och den tunnhårige mannen skyndar ut med en soppåse. ”Hej”, säger Kouplan utan att få svar. Det är bara ett par meter mellan dörren och soptunnan, mannen är snart inne igen. ”Salam”, säger Kouplan och fortsätter på persiska. ”Jag har också jobbat här.” Han söker efter samma formulering på arabiska – åren i Sverige har fått honom att glömma andra språk – men mannen hejdar sig i steget. 9 22 :
”Vad menar du?” Han pratar dari. Han ser på Kouplan med blicken hos ett flyende djur. ”Jag har också arbetat för Azad och Pontus. Jag har också varit deras slav.” När han säger orden är det första gången de betyder något. Det Kouplans psykolog aldrig kan känna, känner den här mannen. ”Bor du i lägenheten i Hagsätra?” frågar Kouplan. Mannen nickar. ”Jag måste tillbaka”, svarar han. ”Måste jobba.” ”Vänta! Jag behöver din hjälp.” ”Min?” Mannen ser på honom som om han vore tokig. ”Jag kan inte hjälpa någon. Knappt mig själv.” ”I lägenheten”, säger Kouplan. ”Vet du om det finns några foton där? Min bror, en ung man, han sitter på en bänk och har en Fanta i handen. Har du sett någon sådan bild?” Mannen skakar på huvudet. ”Kan du titta efter?” ber Kouplan. ”Det är min bror, han är försvunnen.” ”Vad heter du?” ”Kouplan.” Mannen sträcker fram handen till ett hastigt handslag. Kouplan kramar den som män gör. ”Jag heter Kader. Jag ska se om jag hittar din brors fotografi, men nu måste du gå.” ”Tusen tack. Jag kommer tillbaka hit i morgon.” ”Inte i morgon”, säger Kader. ”På torsdag.” 9 23 :
Torsdag är i övermorgon, och den här dagen är snart kväll. Kouplan tar tunnelbanan hem, köper med sig batterier och saltlakrits enligt ett sms i hans telefon. ”Fick du med dig batterier?” hörs från vardagsrummet innan han ens stängt ytterdörren. Det är Lennon, som i detalj beskriver sina plågor då fjärrkontrollen slutat svara och han blivit sittande med Dr Phil när han i själva verket sett fram emot att se Lotta Pettersson laga kalvbräss i Gokväll. ”Nu ser du kanske Lotta Petterssons fryntliga nuna i rutan och tänker: Vad dillar han om, det tycks ju ha gått alldeles utmärkt att byta kanal? Men betänk då hur jag skakat på fjärren, rullat på batterierna, stått centimeter från boxen, slagit på boxen med fjärrkontrollen, försökt resonera, hemfallit åt högljudda smädelser”, säger Lennon medan han pillar ut Kouplans nyköpta batterier ur paketet och trycker in dem i tv-dosan. Han pratar så där, använder ord som annars bara dammar i romaner och bryr sig inte om att Kouplan bara haft åtta år att lära sig svenska. ”Vad är en fryntlig nuna?” frågar Kouplan. ”En sån där”, svarar Lennon och pekar på tv-kocken som smilande doppar fingret i en sås och slickar av det med signaturfrasen: Mums filibabba! ”Och du då”, säger Lennon, ”hur har din dag varit?” Kouplan får tillbaka olustkänslan han hade på Azads grill, som om den bara släppt taget en liten stund och nu tänker hålla honom för evigt. Han försöker skaka av sig den. ”Jobbat”, säger han. ”Och köpt äckligt godis.” 9 24 :
Lennon har svartfärgat hår och alltid svarta kläder, och han äter mestadels svart godis. Nu ler han brett, nappar åt sig påsen med saltlakrits och sjunker ner i soffan med sin numera fungerande fjärrkontroll. ”Eller ville du kolla på något?” Kouplan skakar på huvudet. ”Lånar datorn om det är okej. Sover Ulrik?” ”Mm. Han borde inte jobba jour, men.” Kouplan vet. Ulrik blir trött och tankspridd av jouren, men folk är sjuka på natten också och det ingår i jobbet. Kouplan har hört diskussionen tusen gånger. Han lever här, i Ulrik och Lennons förhållande, med deras bråk och försoningar. Det är mer en tvångstanke än en god idé, när han går in i datorns sökmotor och skriver: Nima Amirpour. Nima, bror. Hans flinande ansikte på det där fotot som kanske ligger kvar i en lägenhet i Hagsätra. Kouplan borde ha burit det med sig, men det visste han inte. Får han tillbaka det nu ska han aldrig förlora det igen. Sök. Inga nya resultat.
9 25 :