Jag, det är Agnes. Mitt namn är besläktat med ångest, fast det är inte den jag tror att ni ser. I min spegel är jag ganska lättsam och ibland så där ohyggligt glad att det nästan bubblar över, som när potatisen kokar över på spisen. Hettan bildar imma på glaset, det är svårt att se klart. I verkligheten springer jag så fort att ångesten inte kan riva mig på axeln, inte ens när den har långa klor. Kanske är de andra inte lika dumma som jag tror, där jag gnuggar fram min spegelbild med spretiga fingrar. Enligt min omvärld är min lättsamhet problematisk, den sträcker sig bara dit jag själv vill gå. Allt annat är små skygga hjärnspöken som tassar runt i mörkret och ställer till problem säger Ragnar, Ragnar som gifte sig med mig när jag var hungrig, hungrig och i jakt på ett bokkontrakt. Genom en bok skulle jag kunna leva, så mycket hade jag förstått. Barnen födde jag medan jag åt och skrev och det var alltid Ragnars uppgift att ta hand om dem. Han är tjugo år äldre än jag och det var han som ville ha dem. Vi bor i Djurgårdsstan, barnen har blivit tonåringar, Ragnar har pengar och makt och jag kör en gul Porsche från 1969. Jag ville alltid ha pengar, makt och en Porsche i knallig färg, barnen fick jag ju liksom på köpet och mina egna inkomster är alls inte försumbara. Att jag skulle få annat än det jag önskat mig hade aldrig ens föresvävat mig. Jag har letat och 9
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 9
09-02-24 14.39.40
kämpat och sökt efter allt det jag har funnit. Jag är vacker, jag är hälsosamt smal, jag är trogen för jag tycker inte om uppbrott, jag är framgångsrik. Jag är författare av psykologiska livsskildringar med mördartema där folk slår ihjäl små barn för att jag inte kan låta bli att skildra det och för att människor inte kan låta bli att läsa. Så länge världen är grym är den nischen karvad i sten. I recensionerna står det att mina ord är som akupunktur, de hakar fast i huden och sticker hål på just de allra mest rätta av punkter. Att mina litterära miljöer är platser där människor vill bo trots att morden är gruvliga, mellan raderna att jag med min mans handfasta hjälp har funnit den perfekta mixen mellan författaren som glammigt varumärke och hemligt djup och att jag aldrig skulle komma på något så dumt som att ge ut rosa böcker med glanstext. Att jag har hållit och mognat trots att jag var ett blott tjugoettårigt underbarn när jag debuterade nästan rätt ur den västgötska myllan. Ingen vet att jag bara rabblar sanningen om och om igen, gång på gång. Jag håller alla dess omdömen som en sköld runt min kropp, vrider skölden så att den alltid skyddar mig, även när jag vänder mig om. När vattendroppar klänger sig fast mot mitt fönster som ville de in i värmen trycker jag min mun mot dem. Ångan från min mun, värmen från min mun, får dem att falla som tårar mot fönsterkarmen, i alla fall inbillar jag mig att min luft bär genom glas. Jag har en ny stereo, den spelar en låt som jag har satt på oändlig repeat, till dess barnen kommer hem från skolan. Då stönar de och säger mamma, den där är så gammal, varpå jag stänger mina dörrar. Jag spelar Where is the love? med Black Eyed Peas och dansar tills jag faller i något slags hysterisk trans som får mig att gråta över att allt ändå tar slut, det kostar jag på mig ibland. Livet tar slut, männi 10
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 10
09-02-24 14.39.40
skor dör, gåbortsrosor vissnar. Inget har en mening. Ingenting är gratis, ingenting kommer utan kompromisser. Det visste jag, ändå är det som om insikten slår mig i ansiktet. Likt ett fönster som står och slår för vinden, det slår och slår och jag står kvar, för dum för att flytta mig från smällen. Det är mitt straff för all min enfald, den som får mig att skratta åt ständiga trivialiteter. För att jag roas av människor som är ute och går med grisar, åt automatiska handtorkar som jag måste rusa förbi för att det inte ska bli storm precis när jag ska till att kissa på offentliga toaletter, för att jag tycker om konst och i smyg väver bonader av långa färggranna inälvor som jag har repat upp ur mitt liv. Jag väver när jag borde skriva på min magisteruppsats om föräldrars oförmåga att erkänna sina barns speciella behov för att de så smärtsamt speglar dem själva. För att mina barn växer upp med den djupa insikten att de inget har att förvänta sig av mig. För att jag slarvar bort den tid som rinner mellan mina fingrar. För att jag går på vernissager och tror att konst är själens sanning. För att jag söker, för att jag inte vill ha det jag får. Jag är Agnes. Alla tycker inte om mig. Det var det första jag lärde mig. ❋ ❋ ❋
Det sägs att det finns ett trettiotal livsdugliga historier som alla berättas om och om igen, på film, teater, i litteraturen, ute i verkligheten. Människorna, de små som bor på jorden och blir glada när solen skiner men helst fäller upp paraplyer mot regn, är både banala och komplexa. Timtals kan de sitta vid miljontals kafébord och alla tala om samma sak – pappor som svikit familjen och gift om sig med sekreteraren för att en enda kärlek inte alltid varar livet ut, mammor som 11
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 11
09-02-24 14.39.41
hållit så hårt i sina söner att de båda fått blodstockning och dött i förtid trots att målet varit det motsatta. Barn som redan i grundskolan borde förses med en snabbkurs i traumahantering för att göra livet aningen enklare att leva. Det här är bara en av alla dessa historier, berättelsen om Agnes, Lisbeth, Ragnar, Kim, Noah, Edward, Elina, en hund som heter Musa, några Barbiebarn och en välsignad bebis. Tittar man ner på dem någonstans väldigt högt uppifrån ser de fantastiskt små ut, men väl på jorden är vissa av deras bekymmer lika svåråtkomliga som alla andras. ❋ ❋ ❋
Det är januari, iskall sådan. Vid en brygga, vid ett hav fruset till is som rister av skridskospår, ligger en enorm konsthall. Isen är genomskinlig, det är svart därunder och människor skulle kunna ligga infrusna som vackra skulpturer i dess kalla mitt. Inne är värmen av eld, den flammar över ansikten som sveper i mängden. En konstnär vid namn Edward någonting har målat stora tavlor, enorma tavlor av kvinnor som ligger ner. Alla ligger de ner, och i varje målning står det en man och liksom bevakar dem. Kanske är det konstnären själv, kanske är det en annan man, hur som helst anser Edward att kvinnor alltid är bevakade. Av sig själva, av män, av andra kvinnor. I den nya tiden fostras kvinnor till ständigt svar på tal, sedan föder de barn och behandlar sina egna döttrar lika samma medan tiden utanför har stannat. Edward är uppvuxen som ensam man i en familj av svåra kvinnor, självständiga kvinnor som även de krävt svar på allt. Tavlorna är Edwards bästa försök att hitta sin egen plats bland könsrollerna. Han heter Edward, han trivs med sig själv, han står mitt i 12
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 12
09-02-24 14.39.41
sin egen utställning och känner att han har fått till sin bästa visning hittills. Han tycker om att visa sin kärlek till kvinnan. Kvinnornas ögon är rovdjursögon, de följer mannen runt i rummet, konstnären har målat in en rörelse i ögonen som får mig att tro att det egentligen är film. Människor som talar genom film är nog de mest begåvade, tätt följda av dem som har bollsinne och på tredje plats de med nog matematisk förmåga att direkt se hur man effektivast fyller en diskmaskin så att ingen disk blir kvar i diskhon. Sådant tycker min man Ragnar är viktigt och han blir svart i ögonen när jag inte förstår, fast om bollsinne och intelligens verkligen hör ihop bryr jag mig egentligen inte om. Han i vår historia, det är konstnären, han ser arg eller kanske bara obekvämt missnöjd ut, kanske irriterad över något som ingen begriper. Han står borta vid en tillfällig bar och bär mössa så att jag inte kan se hans hår. Jag försöker föreställa mig det, kanske har han ljust hår, kanske blont som nu är vitt fast han egentligen är för ung för det. Mössor har en tendens att rota sig på vissa människors huvuden, till slut behövs de hela tiden. Bakom all ilska ser han snäll ut, det är något med ögonen, jag tror att de är blå men ljuset, det är inte satt för att spegla ögon och själar, det är till för hans tavlor. Tavlor i fet olja men pålagd ovanligt tunt, som vore det akryl. Snäll kan jag inte hantera. Jag kan inte låta bli att titta på honom. Min syster Lisbeth försvinner från min sida, jag vet inte vart hon går. Nej, jag ser det nu, jag kastar huvudet åt hennes håll, hon är där, hon är kvar, hon får bli min fond. – Ska vi hitta på något? frågar jag. – Vadå, svarar Lisbeth och ser sig om, göra pussmunnar på alla tavlor, jag har inget läppstift, garvar hon som alltid är 13
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 13
09-02-24 14.39.41
osminkad, och låtsas rota i väskan, förresten är väl pussmunnar redan gjort. Eller spreja hårsprej på dem, det lär fixera färgen. Lisbeth har aldrig använt hårsprej heller. Hennes hår är kopparfärgat men lika långt, rakt och blankt som mitt. – Äh, jag vet inte, hitta en man att hångla med eller något. – Du borde ha blivit strippa, föreslår Lisbeth, du kan få en stång i julklapp. – Det är för långt till dess, svarar jag och biter mig i underläppen. Lisbeth nickar, inget leende. Lisbeth förstår mig, hon ser hur jag åker kana fast hon vill få mig att låta bli bara för att hon själv har förlikats med livet. Lisbeth har aldrig gått i terapi, samtal med människor som av någon helt sjuk princip inte får utveckla känslor för henne bara för att det vore oproffsigt är inte hennes grej, har hon fastställt. Hur ska man kunna hjälpa någon som man inte känner något för, har hon frågat sig och istället skaffat fram bra vänner, varav jag är hennes allra bästa för att vi aldrig kan komma ifrån varand ra. Men det är ju bara hypotetiskt, har jag svarat och fått Lisbeth att fnysa, våra samtal utförs i ett befriande vakuum. Världen är full av skållheta samtalsämnen som ingen vågar ta i, liksom politik är yta och bråddjupa sanningar, därför är det skönt att dela hemlighet med någon annan. Medan jag ständigt försöker hitta mig själv i allt det som händer är det som om Lisbeth inte längre behöver. Därför har vi alltid något att tala om. Mot Lisbeth ska jag spela upp mig själv för redan, allaredan har jag funnit vad jag söker. Jag banar mig väg. – Jag vill köpa alla dina tavlor, säger jag till konstnären så att det blir alldeles tyst runtom. 14
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 14
09-02-24 14.39.41
Hans ögon glittrar, han ser road ut. Inte glad för denna lukrativa försäljningsmöjlighet som skulle kunna erbjuda honom flera års arbetsro. Bara för att det är roligt. – Varför då, frågar han och ger mig en klargrön drink. Vad ska du med alla dem till? Han rör vid mitt hår, rör vid det någonstans nere vid mitt ryggslut, rör det vid en plats där han borde få smäll på fingrarna. Jag ser mig om i rummet. Konstnärens gallerist står och hänger inom hörhåll, hon ser ut som något ur en lesbisk tjugotalsmålning och hon tjuvlyssnar med dollartecken i ögonen för det är galleristens jobb och den raka motsatsen till konstnärens. Hon är Lisbeths typ. – Jag skulle vilja få plats i dem, svarar jag och vet inte var mitt svar kom från. Jag har inte hunnit formulera någon egentlig tanke om hans arbete som suger mig inåt för att det tycks vara närmaste vägen till honom. – Jag kan måla dig, säger han. Jag ska måla min allra största målning någonsin och jag ska måla dig. Klipper du dig aldrig, färgar du håret eller är det så här svart? Vi har setts förut. Jag skrattar, mitt skratt kan ibland reta människor. Det retar människor som har gått och lagt sig och vill sova, det retar dem som inte vill vakna ur de snödrivor där livet har släppt ner dem. Det får honom att le. – Jag har aldrig klippt mig, jag är rädd för saxar som andra håller i, svarar jag, och färgen är min. Vad kallar du den? – Paradgata i spöregn, svarar han och skrattar så att han kiknar men inte åt sig själv, och måste stanna upp och hämta andan. Hur lång är du egentligen? – En och sjuttiosex, svarar jag. Håret är bara sjuttiosex. 15
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 15
09-02-24 14.39.41
– Kommer du aldrig att klippa dig? Han ser mig rakt in i ögonen. Jag tycker inte om när människor ser mig rakt i ögonen, det får mig att glömma bort vad de säger. Med mina barn har jag alltid fått mycket sagt för att jag aldrig har tvingat dem att se på mig. Nu vet de, de går förbi mina rum, de ser mig dansa till musiken som stryker längs väggarna och de vet på något sätt att jag finns där. Det räcker för oss, i alla fall för mig. In i deras själar kan jag inte komma. – Jag känner inte när människor rör vid mig, svarar jag, det är därför jag är rädd för saxar. Jag kommer inte att veta om det gör ont. – Du är genialisk, säger han. Har jag sagt att du är genialisk? – Nej, svarar jag. Jag tror att jag är som du. Agnes vänder sig bort, hon går mot det stora fönster som hänger ut över vatten, otäckt vatten om inte isen höll det fånget. Edward står kvar, mitt på golvet i det som nyss utgjorde trängsel, och liksom övergiven i en mening. Han börjar vrida på sina händer, plötsligt ensam på sin egen fest. Så ser han ner på sina fötter, väger lite fram och tillbaka på nyputsade skor, Edward bryr sig om sina skor. Edward har roats av Agnes, trots att livet har lärt honom att försöka hålla igen. Det går så där, han är kreativ och känner sådan förbannad aptit, som om det vore en ursäkt, nej, en förklaring. På mat, självklart lunchar han på KB, på kvinnor, på barn, med huvudet fullt av debattenliga värderingar, ekvationen går inte ihop, det enda han inte missbrukar är sprit och droger. Han är modern, frisk och förhållandevis fri, han arbetar 9–15, spelar squash och går på dagismöten där de serverar 16
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 16
09-02-24 14.39.41
vindruvor och äppeljuice. Fan vad bra, fan vad snygg hon är, tänker han. Glödande ögon som vore de självantändande på något vis. Perfekta att måla. Perfekt att måla. Edward ler och slutar väga på skorna. Lisbeth, som har slagit sig i slang med galleristen och får henne att skratta skratt stora som såpbubblor, följer Agnes med blicken. Lisbeth har alltid ett öga åt Agnes håll, ett öra mot marken i Agnes riktning. Hon vet inte om det är för att hinna se innan det som ska ske sker, för i tankens logik ligger att hon ingenting kommer att kunna stoppa. Allt hon vill är att vara där. Finnas till hands, däri ligger Lisbeths skuld, en tacksamhetsskuld skulle man kunna säga. Agnes försvarade Lisbeths liv när Lisbeth var för trasig för att göra det själv och Lisbeth vill försöka betala tillbaka. För att göra det måste hon ibland låna Agnes ögon, med dem ser hon en man som är lockande oförutsägbar, för Agnes är till leda trött på allt hon kan förutspå. Hans kroppsspråk är svårt att tolka, hans artistiska spännvidd tar honom utanför fyrkanten, sådant kan man läsa sig till i katalogtexten. Eftersom Agnes själv är konstnär vet hon hur nycklarna till kreativa stormar ska brukas. Hur färg, form och ord lösgör passion insprängda i samtalsämnen som få andra är vana att nyttja. Det är som att gå på yoga, plötsligt står man där på huvudet och andas lika lugnt för det. Lisbeth ser att även Agnes vill låta sig roas. Jag vet att han ser när jag går. Han låtsas upptagen med andra gäster, han konverserar charmant, han bjuder på en liten del av sig själv som inblick i sitt artistiska liv, vi är statister i hans film men jag vet att jag är hans stjärna. Kvinnorna på tavlorna, de må mingla runt och ta plats, de syns 17
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 17
09-02-24 14.39.41
mer än jag men jag vet att de inte syns riktigt på riktigt. Bara jag vet, och han, att det är jag som är hans nya kvinna. Jag tror att de är flera tusen, kravlande små blinda larver som kryper ur sitt bo, så otydliga att jag kan stampa ihjäl flera stycken åt gången. Jag kan gå nu. Han kommer att finna mig och jag kommer att förgöra allt emellan oss. Agnes kör Lisbeth hem, de två blir sittande utanför Lisbeths port på Industrigatan. Som så många gånger förr brummar bilen på tomgång, tills Agnes vrider av tändningen. – Jag tänker skriva en ny bok, säger Agnes och suckar så att imma bildas på rutan, en som kräver att jag lär mig något helt nytt för livet har blivit aningen tråkigt. – Skojar du, livet är ju helt suveränt, jag kan inte förstå att du inte gillar det här. Småbarn, fru, allt jag vill är verkligen bara att ha alldeles vanligt tråkigt. Se dig omkring, Agnes, kanske borde ni flytta från den där välsignade djurparken, hela Kungsholmen är en reklampelare för det vanliga storstadslivet, lattemammor och designerpappor och en spikrak väg mot en lysande framtid, pläderar Lisbeth som om hon har fetvadd i öronen och inte oroas av att hennes egen fru gått från hetero till homo och kan göra det omvända också. – Så måleriskt, summerar Agnes. Häromdagen såg jag en skylt där det stod ljusbehandlingsterapi med ögoninsläpp men det var verkligen bara jag som såg den, alla andra gick helt sonika förbi. Är det vad du menar med lysande framtid? Så gestaltar sig världen ur deras olika synvinklar. Deras samtal fortsätter i den svarta kvällen, men kylan är sträng och snart är värmen slut i den gamla bilen. Lisbeth kliver ur och Agnes åker hem. Hon tycker om att köra ensam om natten. 18
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 18
09-02-24 14.39.41
Familjen på Nordenskiöldsgatan 86 äter alltid sent, middag före Bolibompa lyckades aldrig fortplanta sig i deras hem. Hemma i köket med köksön och de franska dörrarna ut mot Saltsjön står Ragnar vid en köksbänk och undrar varför hans hustru aldrig lagar mat åt barnen, fast egentligen vet han. Barnen heter Kim och Noah, två unga tonåringar som bara har startat sin verkliga resa mot att hitta sig själva. Inte förrän om en fyra, fem år kan de börja se klart hur deras föräldrar har påverkat deras liv, än så länge tycker de bara att det mesta hemma är rätt jobbigt och alldeles för annorlunda. Deras pappa gör förvisso sitt allra bästa för att upprätthålla ordning och rutiner, men han är på gränsen till tråkig och ibland ofattbart omodern. Gamla skridskor ska användas så länge de håller, för att de är handsydda i äkta skinn eller kanske för att allt var bättre förr, Kim och Noah brukar bara protestera ganska så halvhjärtat eftersom de vet att Agnes ändå köper dem nya. Noah är en halvlat fotbollskille, Kim är en orolig danstjej som började dansa i sin annorlunda mammas dansgrupp för att försöka bli till Agnes avbild, deras föräldrar är varandras motsatser och i slutänden brukar allt ändå jämna ut sig. I hemlighet avgudar de sin pappa och tycker att Agnes är vacker, speciellt när hon dansar, mitt i rörelsen finner de något som försonar henne. Vare sig Kim eller Noah har ord för det ännu, men de undrar båda vad dansen har för egenskaper som kan hålla Agnes på plats. I dansen är hon aldrig märklig, aldrig pinsam. I verkliga livet går hon in i fel bilar när hon har lämnat av dem på skolan, trots att ingen har en sådan bil som hon. Tre gånger har Kim stått i skoltrapphusets fönster och sett det ske. Understundom reser Ragnar väldigt mycket och överlåter då familjestyret på sin butler och sin chaufför, två människor 19
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 19
09-02-24 14.39.42
som nog tycker om, men aldrig har tänkt tanken att älska Ragnars två barn så som Ragnar gör. Naturligt hade varit att överlåta ansvaret på mamman, den författande Agnes, men Ragnar har gott minne och är inget för historierevidering. Stringent har de följt sin överenskommelse sedan den dagen de möttes. Agnes vill inte ta ansvar, kan inte ta ansvar, får utslag av ansvar. Agnes klarar precis av att leva i ett hem med fyra väggar och tak över huvudet och elräkningar och sociala funktioner så länge ingen säger att hon måste. Allt det där vet Ragnar, allt det har han alltid trott sig älska. Eller uthärdat av kärlek, fast den tanken har Ragnar ännu inte tänkt. När Ragnar mötte Agnes var han trettioåtta, långt mer än giftasmogen och oerhört redo. I Agnes såg han en kvinna helt olik alla de som lagt sig framför hans fötter. Hon var fager, tvär och medgörlig, dessutom så sårbar att han tvunget behövde ta hand om henne. Hennes ålder var aldrig obetydlig, Ragnar ville ha flera barn och kraft över till helgaktiviteter. Agnes förhandlade upp sina villkor och Ragnar har alltid vetat att inte ställa krav på henne. När han ändå misslyckas försöker han lägga ansvaret på sig själv, men ibland blir han bara arg. Ragnar har även han blivit äldre, nått himlen och vet inte längre riktigt vad han vill. Vart han vill. Agnes kliver innanför dörren, hon kommer genom köksentrén. Snöiga stövlar som hon inte vill ta av, skillnaden mellan vernissagevärld och hemma suddar Agnes ut på höga klackar. – Hej, vilka är ni? säger hon och ler frånvarande. Så kommer hon på att kyssa Ragnar på kinden. Han smakar svett och timjan. – Jag är din man och barnen jag lagar mat åt är också dina. Du kanske skulle vilja pröva någon gång? 20
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 20
09-02-24 14.39.42
– Hej barn, svarar Agnes och vinkar åt de två vid bordet, vill ni att jag ska börja laga mat åt er? Vill ni inte hellre pussas? Kim nickar och Noah skakar på huvudet. Noah är pubertal, det är ett fult ord men väl så passande, han förstår inte varför allt spinner så fort inuti honom. I goda stunder ber han om uppåtpuffar, ett nytt skolord som Ragnar finner synnerligen märkligt, mitt i en kortslutning ber han alla dra åt helvete. Agnes pussar Kims plutfärdiga läppar och får in en smällkyss på Noahs duckande huvud som signalerar halvbra dag. Det är min man som står där borta vid spisen, och barnen han lagar mat åt är också mina. Det är konstigt, hur de kan vara mina när ingen kan äga mig? Understundom öppnar jag mina dörrar och låter dem komma in, då sitter Kim på samma stol som jag när vi spelar tomatspel i datorn, ibland blir Noah arg och skriker att Kim borde förstå att jag bara lurar henne, att jag låter henne bli liten i mitt knä för att sedan försvinna in i mig själv igen. ”Fattar du inte Kim, skriker han, hon är omänsklig, alla de där orden om lyckliga familjer är skrivna av en spökskrivare. Hon är helt okänslig.” Jag förstår honom, ibland kan jag vilja få honom att veta att jag förstår honom. – Jag kan inte laga mat, svarar jag och låtsas inte om Ragnars sarkasm, den är för obekant. Finns det inga piroger? – Du ser ingen annan än dig själv, svarar Ragnar, inte ovänligt. Du menar inget illa, du förmår bara inte. Visst är det så? Jag lutar min haka i hans handflata, den är hård men skulle aldrig slå mig, säger han och något med hans mun får orden att låta nya. Han har slutat ställa mig frågor som jag inte 21
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 21
09-02-24 14.39.42
vill svara på, han säger att han har vant sig. Att han alltid ska beskydda mig för att världen, den riktiga, skulle förgöra mig. Vi har skilda sovrum men när vi älskar påstår han platt att jag är ett instinktivt vilddjur som sliter honom i stycken och lämnar honom när jag är mätt, jag har förlåtit honom att han inte är särskilt nyskapande med ord. Det är han som vet hur våra liv ser ut, han har en butler med bortvänd rygg som känner till föräldramöten och tennisläger, själv vill jag inte titta. När Ragnar reser skickas jag ibland iväg på dessa möten, ibland glömmer jag bort. Oavsett vilket brukar jag få skäll, det cirkulerar rykten på stan som höstlöv i storm. Blodlönnlöv, oxblodsröda och dödliga som om själva puls ådern har sprungit läck. De säger att jag är märkvärdig och talar med högdragen röst, att jag klär mig som en renässansmålning med giftig mun och vulgära bröst, att jag en gång sågs röka i skolans kapprum. Glömmer jag bort att gå duger det inte heller. Då surar barnen på sina rum, jag ser deras stängda dörrar och hör deras röster i telefon. Mina danslektioner, både de jag tar och de jag ger, är de enda rutinerna jag har i mitt liv. Finns det andra kan jag inte hålla dem i huvudet. – Du ser bara dig själv, påstår Ragnar om igen med en röst som påminner om insidan av ett utspillt oljefat fast vi är kvar i köket, för nu tycker han inte att det är roligt längre. Mörk, rostig, ihålig. Han säger att jag gör honom tom. Jag vet vad som följer på tom. Jag vet inte hur jag ska kunna gå ifrån honom, bara att jag en dag måste. – Varför kan du inte vara vanlig, frågar han och gråter. Du är så vacker, du formulerar dig väl, säger han andefattigt, varför kan du inte bara låta dina ord nå ut till människorna runtom dig och så tillbaka in i ditt eget hjärta? 22
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 22
09-02-24 14.39.42
Kim och Noah låtsas inte se, ljudlöst försvinner de in på sina rum, alla tonåringar borde vara garanterade egna rum. Ragnars tårar droppar ner i min hand, jag samlar dem som i en skål och dricker deras sälta. Det gör honom alldeles tokig, han sliter sönder mina kläder och våldtar mig på hallgolvet, det tycker jag om. Sedan lagar han färdigt maten åt barnen, packar sin väska och reser igen. Ragnar reser ut i världen och köper otäcka böcker om världens undergång och vägar till helvetet som han snart kommer hem och radar upp på mitt nattduksbord. Jag tror att han träffar någon som han kan tala med och som inte sargar hans själ. Han säger att allt som går snett hemma hos oss är mitt fel. Nio tiondelar av allt som sker är mitt fel, han ler när han säger det, liksom pedagogiskt. Människor måste tala tydligt till mig. Vi har aldrig talat med varandra om trohet. ❋ ❋ ❋
När Ragnar reser blir huset stilla, skenbart stilla, den här gången ännu mera så. Tiderna är både svajiga och inte, den amerikanska bolånemarknaden sprider skräck men än finns det kapital att vaska fram och Ragnar är på säljturné, något i upplägget påminner om när kungen är ute och reser. Fyra bolag som söker friska pengar ska presenteras och representeras av en hel stab av räknenissar, excelfetischister och kamikazepiloter, Ragnar själv fungerar som kvalitetsstämpel och sigill. I två veckor ska han vara borta. Hemma går Kim och Noah omkring och avvaktar, de har vant sig vid att vänta ut Agnes, tack och lov har de januaris hela längd att falla tillbaka på. Än är det för tidigt att jubla över längre dagar, men små ljusglimtar finns det. Konstgräsplaner runtom stan ligger spelbara, Noah härjar runt med 23
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 23
09-02-24 14.39.42
blåfrusna ben som bara understundom låter sig förnedras i långkalsonger. Kim har fått tillträde till aerobicspassen för vuxna och hänger i mer välsittande trikåer på Sats. Även Edward bidar sin tid, han har små barn och alla orsaker i världen att inte tänka på Agnes, ändå läser han hennes böcker. Passion skriver hon om, och mysterier om fula gubbar i sumpiga stugor som säljer klåfingriga barn till organdonation, men under villfarelsens lupp bara är skolvaktmästare som lever som änkemän på folkpension efter ett livsverk av lagade cykelpunkteringar på obetald arbetstid. Snälla människor som inte är skrämmiga mer. Upplösta my sterier som vilar tryggt bakom hågkomster av dåligt samvete. Edward ler och läser om den korta passusen om Agnes liv på insidesfliken i hennes senaste bok, den bredvid hennes foto. På ett står hon på ett broräcke och ser ut som om hon täcker hoppa, hon måste ha gjort fotografen vettskrämd, tänker Edward och ler, på ett annat har hon dragit fram allt sitt hår framför ansiktet och bara näsan och läpparna sticker ut, de mörka ögonen blänker i protest. Han har laddat ner bilderna från förlagets databank och förstorat upp dem i sin kopiator, nålat upp dem på sin vägg. Edward flyttar ibland om dem mot kronologin, inte en enda en av dem gör honom rädd. Sju bilder, sju böcker på tolv år. Från pärm till pärm läser han, från natt till natt. Han har köpt dem alla, vill äga dem. Han förvarar dem i en papperspåse i sin ateljé, har ju fått dem sig tillsända dit och ser ingen anledning att kånka dem alla från Söder hem till Östermalm. Istället bär han en åt gången, i rockfickan på sina promenader, och krånglar upp de när Djurgårdsfärjan för honom över vatten. Hennes meningar är långsamma, tunga. Något säger Edward att det är i texten Agnes har sin riktiga röst, höga utrop i verkliga 24
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 24
09-02-24 14.39.43
livet har hon klätt på sig för att duga. Duga och hålla på avstånd. Det fungerar säkert på somliga. Omslagen är lite veka, som om de får bero. Skuggor och ängar och dimmor och andra värdelösa symboler. Stig istället in, den som vågar. Agnes vandrar längs med strandkanten och försöker tvätta händerna i det vatten som är fruset till is. Isskorpan är tunn, vintern kommer och går och i den mörka kvällen kan hon inte se att det som blänker inte är vatten. Agnes lägger kalla händer på sin panna, så som Ragnar kunnat göra om han varit där. Första natten han är borta kan hon inte sova, andra natten ser hon på tv. Agnes vill egentligen inte se på tv, det besvärar henne när flera saker sker samtidigt och hon måste sätta sig riktigt nära skärmen för att enbart fokusera på en. En händelse, ett ansikte, en mun som talar utan att önska hennes svar. Är det ishockeymatch måste hon stänga av, som nu när hon gick ut i natten. Inne sover barnen sött, i alla fall förutsätter Agnes det. Hon känner igen oron, den som Ragnar alltid har kunnat mildra med sin närvaro, men nu ryter den som stormen. Agnes vet att hon väntar på något som hon måste göra, mitt i oron ligger en gömd kärna av svartsjuka. Svartsjuka har alltid varit en bricka i Ragnars och Agnes spel, men som verklig vet hon inte hur den ska hanteras. De hade brukat leka en lek, en katt och råtta-lek. Agnes sa att Ragnar var perverterad, han att hon var förstörd, båda delar var sanna och det hela gick ut på något så banalt som att hon skulle göra honom svartsjuk på fest. En gång hade hon valt ut en ung man, son till en fransk filmproducent som de besökte på Rivieran. Agnes var tjugosex, Ragnar hade haft åtta år på sig att Elizafiera henne och hon hade snott ihop en elegant mix av dyrköpt skönhet, plockmogen ung25
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 25
09-02-24 14.39.43
dom och egenodlad fuck-off-attityd. Barnen hade varit inackorderade med barnflicka på hotell, Ragnar och Agnes skulle kunna leka till nästa dag men just den gången hade Agnes begått en regelmiss. Hon hade själv valt ut gossen med svullna läppar, inte Ragnar, han hade aldrig valt honom alls. Lockelsen i leken var att hålla den precis på svartsjukans rand, som om de balanserade på ett räcke intill ett stup ner till helvetet. Ragnar brukade föredra äldre män åt Agnes, femtiofemnågonting så att Agnes skulle få jobba hårt men inte häcken av sig. Unga pojkar låg för nära henne själv och Ragnars upphetsning blev ofta så besatt att den slog över i dålig stämning. Barnen led, barnflickorna kom för att säga upp sig och Ragnar hatade sig själv även om han inte visste att det var något han kunde erkänna. Bara Agnes log och leendet slog hans hjärta i tusen bitar, ända tills hon klistrade ihop honom igen. Det var deras bästa stunder och dagen efter var de som en vanlig familj. I London har Ragnar precis kommit ut från en krog i Mayfair och han andas lätt i den tidiga vårkvällen, även när han tänker på barnen. Överrocken har han lämnat på hotellet, sällskapet har druckit vin och ätit pilgrimsmusslor och damerna har alla höga klackar som inte behöver oroa sig för slask. Ragnar ser ut som en amerikansk filmstjärna från förr, svartvit film, före middagen har han sprungit jämte floden, han håller sig i yttre form men känner att hans inre börjar stelna. När Ragnar reser tänker han inte på Agnes, det unnar han sig. Ragnar är svartsjuk men den som är försatt i skuld är inte fri att skälla på någon annan, en annan kvinna vid hans sida bär på löften. Om två dagar ska han resa hem. 26
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 26
09-02-24 14.39.43
❋ ❋ ❋
En dag finns han där, Edward. Det är februari, utan snö. Den här vintern blir inte till, den virvlar förbi någon gång i veckan och gäckar alla dem som står redo med sina pulkor. Eftermiddagen har ännu tid kvar att göra, den digitala klockan som lyser som en installation på min vägg lyder 14.29 den 21 februari när Edward ringer. Han har tagit sig in i min telefonsvarare, han har tagit fram sin egen nyckel och låst upp en väg som går rätt in i mitt tomrum. Fast ingen vet om det så har jag ett, ett som har hala väggar där allt glider ner från sina krokar, det är målat i slemmig silverfärg som blänker åt ena hållet men skimrar från det andra. Där kliver han in och säger att han inte tänker tala med mig igen förrän han har läst alla mina böcker ännu en gång. Han går förbi mitt skratt som om han redan vet att det är på låtsas. Han hör det inte ens. Han pratar på. Han säger att han har varit gömd inne i sin mörka ateljé, han målar alltid utan solen, tillsammans med en punkare som är bra på att blanda färg. Han säger att han har kommit ut i ljuset och att böckerna är fina, de hopklippta montageomslagen mitt i utgivningen påminner om engels ka nittiotalsomslag, samma formgivare varje gång, konstaterar han. Han tackar för att jag har skrivit dem, jag föreställer mig hur han artigt tar av sig hatten. Han säger att vi har setts förut på en fest. Haha, säger han. Det minns jag fortfarande inte. Han har sagt det förut. Så tjatigt. Jag tror att han står utomhus i vårvintern och hör hemvändartrafik som brusar sig igenom eftermiddagen. Edward står på sin balkong och ringer, passar på medan han ändå ska ut och röka och se på himlen. Han vill inte att rum27
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 27
09-02-24 14.39.43
men där inne ska fånga hans ord. Han har talat allvar med sig själv men kommit fram till att ett samtal inte kan skada så länge det inte är av betydelse. Ett fjuttigt frö, så litet att det lätt som en plätt kan blåsa bort i vinden. Allt han vill är att uttrycka sin beundran för någon vars böcker han har tyckt om. Han gillar hur Agnes drar en rak tidslinje som böljar när han följer den. Hur en döende gammal kvinnas stela språk i samma mening kan bli till en ung flickas trixande. På så vis har Edward lugnt och metodiskt brutit ner sitt eget motstånd. Det hade varit enklare att ringa från ateljén, kommer han på när han väl har lagt på luren, där inne kan han röka. Edward tar en cigarett till för att stilla sig. ❋ ❋ ❋
Jag har ingen riktig studentexamen, jag kunde inte sitta still, bara i dansen var det som om någon höll om mig. Jag kunde inte gå i skolan, jag kunde inte leva, jag kunde inte lämna min syster utan försvar fast jag med facit i hand lika gärna kunde ha gjort det hela tiden. Så fick Ragnar mig till Komvux och universitetet och nu skriver jag på min D-uppsats i psykologi, alltid psykologi. Jag har kommit till ett avsnitt som behandlar barnets självbild. Jag går ut på stan, jag dröjer mig kvar i skolan, jag smiter in på gården bland de allra yngsta och ser pappor lämna sina små vid parkeringen med 7-Eleven-frukost krampaktigt i hand. Självbespisning, fina små barn i präktiga fleecekläder mot allt utom själslig frost. En flicka hittar jag gömd bakom ett stuprör, hon vågar inte gå in. Hur länge skulle hon kunna stå där om jag inte tar hennes hand, hinner jag tänka innan vi hittar in i kapprummet, kanske ska jag gå tillbaka en annan dag och se efter. Jag sätter inneskor på hennes fötter, slänger juiceflaskan, pappan 28
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 28
09-02-24 14.39.43
har köpt en med hela dagens vitaminbehov på en och samma gång men flickan säger att hon också har ätit en ”jisifjutti”. ”Vad?” frågar jag och hon upprepar sitt ”jisifjutti” för hon kan inte tala riktigt rent. Hon är ledsen för att pappa inte har följt med henne. Jag lämnar hennes varma lilla hand i frökens, sedan går jag ut och röker på skolgården, kanske kan Kim och Noah se mig från sina klassfönster. Varför har jag aldrig följt dem upp? Agnes och Lisbeth äter lunch hemma hos Lisbeth, potatisoch purjolökssoppa som skulle ha kunnat vara god om Lisbeth någon gång kom ihåg att krydda. Agnes har haft handledarträff ute på universitetet och Lisbeth vet att lunch på stan är för mycket att begära av Agnes. Bara det att Agnes faktisk har tagit sig för att skriva kliniskt om barns behov av föräldrakärlek gör Lisbeth vettvilligt lycklig. Agnes oförmåga att vara en bra mamma har alltid legat som något onåbart dem emellan, Lisbeth har aldrig riktigt förmått ta den biten med Agnes. Också. – Har du börjat applicera något av det du studerar hemma, ungefär som i en experimentverkstad? trampar Lisbeth ändå varligt och häller upp gurkvatten i Agnes glas. – Nej för fan, svarar Agnes och bryter ett bröd, det blir alldeles för rörigt, men jag har hittat mängder av fallstudier som jag håller på att läsa in mig på. Om jag läser trehundra sidor om dagen fram till påsk, skriver fram till midsommar och redigerar till början av augusti så borde skiten kunna bli klar till oktober. Jag tänker ge ut den. – Wow, svarar Lisbeth och blir blek av allt hon redan vet. Har du stämt av det här med Ragnar och barnen, jag menar så att de vet att du kommer att ha fullt upp? 29
090307 Forss Agnes.ORIG.indd 29
09-02-24 14.39.43