9789174634365 by Smakprov Media AB

Till Daniel

Detta är en bok om sorg, smärta, och förtvivlan, men framförallt är detta en bok om kärlek. När Daniel rycktes ifrån oss den 12 september 2012 började jag skriva brev till honom. Brev där jag fick skrika ut allt det jag kände. Där kunde jag berätta hur jag saknade honom och hur mycket jag älskade honom. Jag skrev också brev där jag fick skriva om den ilska jag kände mot sjukvården som jag ansåg hade skickat honom rakt ner mot undergången. Breven publicerades på bloggen Till Daniel som ju mer tiden gick fick allt fler läsare, och fler och fler människor blev gripna av det tragiska öde som drabbat Daniel efter att han själv begärt hjälp av sjukvården.

Walentine Andersson

Till Daniel

Detta är det första årets brev och texter där sorgen efter Daniel blandas med den kärlek som jag kände och fortfarande känner för honom. Detta är en bok om sorg, och om hur känslan av ensamhet ibland nästan kan förgöra en. Det är också en årskrönika över ett år som aldrig borde ha skett. Ett år som på alla sätt kan kallas för ett riktigt skitår.

Walentine Andersson har sedan 2004 skrivit på bloggen Walentines Värld. Han gjorde sig där känd som en person som vågade skriva personligt om livets uppgångar och motgångar. Han gjorde sig också känd för sina emellanåt starka åsikter om HBTQ världen som han ibland menade förstörde för sig själv, men han kritiserade också dom som på olika sätt vägrade acceptera det som Walentine ansåg vara det moderna samhället.

www.bod.se

Walentine Andersson

Under 2013 har han nästan uteslutande ägnat sin kraft åt att kämpa mot det sjukhus han ansåg vara ansvarig för Daniels död och har bedrivit en kampanj för att väcka människors uppmärksamhet på felaktigheterna som skedde i och med Daniels vårdtid. Till Daniel är hans första bok och är byggd på de texter han lagt upp på hans egna kärleksförklaring på nätet till Daniel, www.tilldaniel.se

Ett år av sorg, tankar och kaos

Till Daniel Ett 책r av sorg, tankar och kaos

TILL DANIEL Ett 책r av sorg, tankar och kaos Texter fr책n www.tilldaniel.se av Walentine Andersson

Denna bok till채gnas Kevin Han fick mig att hitta tillbaka till livet igen, och han fick sin morbror att leva upp

Förord Klockan var 17:47 den 12 september 2012 när jag fick meddelandet om att Daniel var död, och i samma stund rasade mitt liv samman. Trots att månaderna innan bestått av en aldrig sinande oro, och trots att man gång på gång funderat på hur det skulle sluta blev chocken ändå total. För inte hade man trott att det skulle sluta så här oavsett vad man tänkt och pratat om. Inte hade man trott att han som kommit att bli en så stark del av mitt liv skulle försvinna på detta sätt, och nu stod man där enormt vilsen, ensam och en fruktansvärd sorg infann sig direkt, men där fanns också ilskan. Denna enorma ilska jag hyste mot det sjukhus som skulle hjälpa honom, men som istället fick honom att bli slav under medicinernas makt. Ett sjukhus som jag ansåg skickade honom rakt ner mot undergången. Jag hade aldrig tidigare träffat någon som Daniel, och när vi började prata med varandra våren 2012 tog det inte lång tid innan han kom att bli en enormt viktig person i mitt liv. Han där uppe i Umeå, och jag nere i Göteborg satt dagar, kvällar och nätter och pratade om allt och inget. Vi delade allt med varandra och ganska snart infann sig den känslan att utan varandra var vi om möjligt ännu vilsnare i en värld som inte alltid förstod sig på oss. Daniel hade redan innan vi kom in i varandras liv bestämt sig för en nystart i sitt liv och han hade planerat att starta om i Göteborg där hans syster och hans älskade systerson levde. Nu när vi hade fått kontakt blev också planerna för framtiden annorlunda. Vi fick en egen relation som folk kanske i efterhand inte alltid förstod, men i grunden fanns en vänskap och en trygghet och vi sade många gånger till varandra att utan varandra var vi bara halva. Natten då Daniel avled visade han det på det allra största tänkbara sätt. Daniel ville inte dö, och när det i början svämmade över med beklaganden över hans självmord var vi några få som aldrig köpte den förklaringen, och ju längre tiden gick desto mer uppenbart blev det att Daniels död på alla sätt varit totalt onödig. Allt hade hänt på grund av ständigt återkommande missar och slarv från en cynisk vårdgivare som också visade upp en total brist på ansvarskänsla. Nästan direkt började jag skriva brev till Daniel på min blogg www.walentine.com. Det blev mitt sätt att bearbeta min sorg på och ett sätt att reda ut mina tankar. Ganska snart efter det startade jag sidan ”Till Daniel” och där fortsatte jag skriva, skrika, gråta, fundera, 7

minnas, och emellanåt också skratta. Sidan blev min ventil, och på många sätt min räddning. För Daniels död knäckte mig totalt, och så här i efterhand har jag förstått att jag var mer illa däran än jag själv märkte då. På min sida fick jag skriva till honom på mitt sätt, och där fick jag prata om den relation vi haft för någon annanstans hade jag inte möjlighet att skriva eller prata om den förutom med hans syster och några mycket få av hans vänner. Vår relation hade i mångt och mycket varit vår ensak, och efter hans så plötsliga död dök jag upp som gubben i lådan och många undrade vem sjutton jag var. Jag hann ju aldrig få träffa alla innan Daniel togs ifrån oss även om planeringen varit att jag den 19 september skulle farit upp till Umeå tillsammans med honom och hjälpt honom packa ihop sin lägenhet inför sin flytt till Göteborg. Daniel hade på många sätt varit annorlunda med mig än med andra, och detta verkade inte alla vilja acceptera eller köpa, och detta sårade mig enormt mycket för jag upplevde att det uppenbart inte var en självklarhet att bara acceptera att saker var som dom var. Att Daniel levt ett liv före mig var självklart, och att han haft olika former av relationer med andra före mig var också en självklarhet, och så är det ju med alla. Dom minnena ska dom människorna ha och vårda i resten av sina liv. Fast ofta upplevde jag det som att mina minnen inte sågs på samma sätt, och det blev inte bättre när rykten om att Daniel varit min ”toyboy”, och jag hans ”sugardaddy” dök upp i en grupp på en känd sajt för HBTQ-personer. Den gruppen försvann snabbt igen, men händelsen gjorde inte min redan kaosartade hjärna bättre. Jag och Daniel hade planerat att gifta oss. Vi skulle gifta oss på vårt sätt med en planering för framtiden som handlade om att Daniel skulle landa i sitt nya liv, och arbeta med det som vi döpt till ”demonerna”. Vår relation var speciell och annorlunda, men det var också därför den passade oss väldigt bra. Vi hade båda våra spöken i garderoben och tillsammans lyckades vi mota bort dom. Därför hade han kanske också agerat annorlunda med mig för Daniel var inne i en period där han förändrades och han försökte på alla sätt att lyckas. Därför reagerade jag så starkt när folk började yttra sig om saker de inte visste något om. I efterhand ser jag att min reaktion på detta som överdriven, men samtidigt förståelig. Jag hade på alla sätt försökt hjälpa Daniel och framförallt försökte jag få honom bort från sjukhuset. Trots det hade 8

jag efter hans död enormt dåligt samvete och anklagade mig själv i början för att vara del i skulden för hans bortgång. Att då läsa hur andra ägnade sig åt en romantiserad bild som var totalt påhittad fick mig att explodera. Människor som pratat med Daniel i en vecka över telefon blev nu det närmaste som fanns och trots att Daniel till vissa av dessa på alla sätt uppvisat hur fruktansvärt dåligt han mådde sina sista dagar i livet kallade man tiden för underbar och fantastisk. En hjärna i sorg och förtvivlan reagerar då så som min hjärna gjorde: Den exploderar. I samma period anmälde jag också sjukhuset då jag ansåg att dom var ansvariga för Daniels död, och den anmälan blev en följetong som i skrivande stund inte är över än. Att då växla mellan sorg och kliniska yttranden var svårt, men jag visste samtidigt att väldigt få, om än någon annan, kunde anmäla för ingen visste riktigt vad som hänt. Att Daniel också satt mig som närmast anhörig gjorde det också att jag kände mig tvingad att göra detta för honom då jag så väl visste om att han aldrig velat dö. Detta är det första årets texter. Dom startar den 12 september och fortsätter framåt till sommaren 2013 då jag på grund av arbeten som tog mycket tid i anspråk skriver mindre ett tag, och allt avslutas sedan den 12 september, ett år efter Daniels död. Det här är texter som är privata och många är skrivna i kaos. Texterna kommer inte vinna pris som bästa svenska skrivna text, många är skrivna i tårar, kaos och förtvivlan. Jag hoppas ändå att detta kanske kan hjälpa någon annan i sorg för kaoset som kommer efter är något som jag tror alla med sorg får bära. Jag har emellanåt för denna boks räkning lagt till förklarande texter i kursiv stil, men texterna i sig är oförändrade från hemsidan. Många av texterna handlar om sorg, förtvivlan, ångest och misstänksamhet, men mest handlar dom om kärlek. För Gud vad jag älskade Daniel Göteborg 17/12 2013 Walentine Andersson 9

12 september VILA I FRID DANIEL

Tänk om du vetat vilken sorg det är nu. Tänk om du känt hur älskad du var och är, och tänk om du någonsin förstått hur många det fanns där ute som älskade dig för den du var. Tänk om du vetat och känt allt det Daniel, ja då kanske du funnits kvar idag. Nu är du borta, och jag kan inte förstå det än. Vår vänskap och vår relation var full av berg och dalar, men att veta att vi aldrig mer kommer prata, att vi aldrig mer kommer ses och att du är borta för alltid. Det är overkligt. Jag hoppas att du har ro nu älskade Daniel. Jag hoppas att du nu kan få frid. Fast mest önskar jag att du kunde fått känna den friden här, men livet är inte alltid rättvist. Du lämnade oss alldeles för ung, med ett liv framför dig. Nu är vi andra kvar med saknad, sorg och förtvivlan. Vila i frid Daniel, älskade Daniel. 11

13 september LONDON DAG 1 Planerna som jag och Daniel hade haft var att vi den 13 september skulle åka till London. Londonresan hade från början varit det som gjorde att vi fick kontakt Allt hade varit ett snabbt beslut om att åka med någon man inte kände, men det ändrades ju mer kontakt vi fick och från början trodde ingen av oss att vi skulle ses före resan till England. Även det ändrades ganska snart det också. Direkt efter att Daniel avlidit den 12 september fick jag rådet att åka ändå, och det är något jag ångrar idag för dagarna i London var bland det värsta jag varit med om. Samtidigt märker man i mina texter att jag är i totalt kaos. Tankarna bara for omkring och jag skriver allt väldigt avstängt...

Det skulle bli en resedagbok hade jag tänkt. Redan från början hade jag planerat att skriva en massa om det jag gjort och med bilder till. Nu blev det annorlunda. Min resa till London blev istället en resa där jag utsliten och i chock lämnade Sverige med vetskapen om att Daniel inte längre fanns. Det jag varit så enormt rädd för hade inträffat, och jag som redan i tisdags förra veckan vädjade att han skulle stanna i Göteborg för annars... Ja mina farhågor besannades. Jag tvekade ännu mer om jag skulle resa men till slut bestämde jag mig för att göra det för alla sade att det skulle bli så bra för mig, och redan på flygplatsen började helvetet när jag fick förklara att Daniel inte behövde sin biljett. Resan över gick ok, och Heathrow gick ok, men när jag sedan kom till hotellrummet och där det, trots att jag ringde dom igår och bad få slippa se det, på TV'n står Welcome Mr Walentine Andersson and Mr Daniel Johansson, ja då brakade jag ihop totalt. Inte blev det bättre av rosor, champagne och gratulationer till bröllopet :( Jag tror det kom då, första känslan av att Daniel faktiskt är död. Lägg också till att jag då inte sovit sedan morgonen dagen innan, så gör inte det psyket bättre. Jag har fortfarande inte sovit något. Jag ville direkt åka hem igen. Jag ville åka hem till Henke, och till någon att krama. Jag kände mig bara så ensam här i London. Jag grät hysteriskt och samtidigt i all denna sorg finns den där fruktansvärda känslan av att jag kanske inte ens ska eller får sörja så här. Nu är han borta och jag kan aldrig få chansen att säga ”Älskar dig Tussen”, igen till honom. Så det blev en dag i kaos Jag kände emellanåt ett sting av glädje när jag såg ut och insåg att. 12

shit jag är i London, men sedan kom tankarna på Daniel tillbaka. Jag bestämde mig i alla fall att göra något av dagen så jag gick till Regents park och in på London Zoo. Sedan gick jag igenom hela parken och det kändes underbart bara. Ibland kom tårarna, och då satte jag mig bara på en bänk och lät de komma. Sedan gick jag vidare. Kvällen tillbringades på Phantom of the opera och en tur runt Piccadilly Circus. Ibland kände jag lyckan att vara här komma men när Christine sedan sjunger "Du var en gång, min vän och kompanjon. Du var allt som betydde något", ja då brakar man ihop igen. Andra aktens sista del satt en tant i 70 års åldern och höll mig i handen. Hon såg att jag grät och tog min hand bara och efter pjäsen frågade hon "Have u lost someone you love dear". "You have no idea", blev mitt svar. Fast nu är det natt, och jag har nu varit vaken i 39 timmar. Det är inget att rekommendera kan jag säga. Jag gråter och kastas mellan förtvivlan och ännu mera gråt och så sakta slår det mig att Daniel inte kommer tillbaka. Det är så mycket frågetecken och så få svar, och det är ju så det är när något sånt här händer. Jag har min idé om vad som hände, men den tänker jag inte skriva här, och absolut inte före det att jag fått säga det till hans familj. De är i mina tankar just nu hela tiden. Men nu ska jag försöka sova. Känner jag i morgon som jag känner nu bokar jag en biljett och så åker jag hem. För denna resa blev inte som jag trodde, men jag får se i morgon. Just nu är jag så trött både fysiskt och psykiskt så att jag inte tänker klart. 14 september 2012 LONDON DAG 2 Idag slog det mig nog på riktigt. Daniel är död. Jag har nog inte riktigt tagit in det innan, men idag slog det mig. Jag tycker om det här hotellet men de verkar inte kunna klara av att ta bort Daniels namn från bokningen så när jag i morse skulle käka frukost så skedde det igen. Mr Johansson skulle äta frukost. Då exploderade jag och skrek "He is dead for Gods sake, I am NOT Mr Johansson" Efter ungefär 5 minuter med I am sorry Sir, satte jag mig och skulle 13

äta och då slog det mig, Daniel är död. Han är faktiskt död. Dagen har varit ungefär som igår. Jag försöker blanda det jag älskar med London med gråt och tankar om allt. Jag vet inte hur många gånger gråtattackerna kommit idag. Ibland på hotellrummet, då har jag kunnat ringa någon, men ibland har jag varit ute och då gömt mig. Jag råkade hamna i Portland och gick in i en kyrka där. Två minuter senare kom tårarna men en präst kom fram till mig och frågade hur jag mådde. När han lade sin hand på min axel bröt jag ihop totalt men fick samtidigt prata ut. Det kändes nästan skönt att få prata med en helt okänd och jag fick förklara hur jag mådde och kände. Han var faktiskt väldigt snäll och bjöd till och med på Te på sitt rum. Han pratade ingenting om Gud utan lyssnade och lyssnade. En helt sjuk sak kanske att göra som jag gjorde men jag behövde det för jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag är i en av världens största städer och känner ingen, eller jo en känner jag men den träffen ställde jag in. Jag tände ett ljus för Daniel inne på Westminister Abbey, och det kändes bra. Nu är han i alla fall här på ett sätt, och Daniel är och var värd många ljus. Jag hann även med London Bridge och Tower of London, och även om det finns en lycka där inne i mig att vara i London igen kommer det ingen glädje. Jag önskar så att jag bara kunde få tala om för honom hur mycket jag älskade honom även om jag tror att han visste det och hur mycket jag brydde mig om honom. Han sade själv sista gången han var här att han visste att jag aldrig skulle tillåta att något hände honom. Han visste att jag gjorde allt jag kunde för honom, men Daniel var inte bra på att ta emot hjälp. Han var inte bra på att vara älskad. Därför blir det också nästan cyniskt när jag läser vad andra skriver om honom nu och jag tänker "Herregud, ni kände honom inte ett skit". Tänk bara om han kunde ha tagit åt sig av den kärlek som fanns runt om honom. Då hade hans ångest varit så mycket bättre, och kanske hade han då fått kraften att ta åt sig av den riktiga hjälp som fanns, eller borde funnits. Kvällen ägnades åt musikalen Wicked. Det blev ganska trevligt tack vare ett äldre par som satt bredvid mig. De berömde mig ständigt för min engelska och så pratade vi om Sverige. Tanten hade lurat med gubben sin på musikal, och jag och hon gaddade ihop oss mot honom om att musikaler var bäst. Det var ganska skönt att få prata så där, 14

om allt och inget liksom. Tanten var dessutom avis för att Bjorn and Benny var svenskar. Hon älskade Abba och favoritmusikalen var självklart Mamma Mia. Jag hade planerat att gå omkring och göra London by night idag men hade ingen lust sen så jag åkte hem istället och pratade med Jennie, Daniels syster, i en timme. Det var skönt, vi fick bägge gråta och de känns så bra att prata med någon som kände Daniel och som också vet hur hans sista sommar varit. Jennie är en underbar tjej, så stark och så duktig, och jag lider så med henne just nu. Jag vill bara ge henne en kram och bara hålla om henne tills allt helvete försvunnit men det kan jag inte. Men de känns skönt att jag känner henne, för med henne kan jag dela något jag inte kan dela med någon annan. Hon vet liksom jag hur Daniels sista tid var och allt som hänt, och jag tror det kanske kan hjälpa oss båda att vi kan prata om det. Jennies sorg är självklart inte samma som min, hon har ju förlorat sin lillebror, men vi förstår varandra väl. Folk kanske tycker att det är konstigt att jag kan vara så här nere för någon som jag känt så kort tid, men då måste man förstå lite hur min relation med Daniel var och hur intensiv den var. Det vet Jennie om därför känns det så bra att prata med henne. Hon vet också om hur jobbigt det kunde vara ibland och hur svårt jag ibland kunde tycka att saker var, och hon förstod mig. Jag är glad att jag har henne att prata med och jag hoppas bara att jag kan vara något stöd för henne med. Nu ska jag försöka sova, lär inte gå så bra men ska försöka i alla fall. Det är ju en dag i morgon också 15 september 2012 STYRKA Jag såg dig när du satt där mitt emot mig. Där i köket höll vi demonerna borta, och där i köket fanns bara vi. Då hade du en sådan styrka, och då hade du en sådan kraft. Du ville så gärna leva, men du visste inte hur. Om du bara sett att livet fanns där. Om du bara sett att du var så värdefull. Då hade demonerna gett upp. Då hade du fått behålla din styrka. Då hade du levt idag

15 september 2012 LONDON DAG 3 Näst sista dagen i London då. I morgon åker man hem. Ägnade stora delar av dagen åt att gå. Jag har nog vandrat någon mil eller två idag. Jag inledde med att ta tuben till Covent Garden och sedan vandrade jag omkring mest och tittade på folk och affärer innan jag gick mot Soho. Gud vad jag älskar Soho. Bohemer, homosexuella och porrgalningar i en salig blandning. Satte mig på ett café och skrev lite och det kändes faktiskt helt ok. Efter en stund där så fötterna fick vila så bestämde jag mig för att fortsätta ner mot Piccadilly och vidare mot drottningens lilla stuga. Sedan vidare mot Trafalgar och sen vete fan hur jag gick men jag gick fel, och fick gå så det kändes som att jag skulle hamna i Skottland och gick sedan hem genom Hyde Park till hotellet. Kändes skönt att bara gå och gå, låta hjärnan och tankarna ha sin gång. Ibland, särskilt i Hyde Park, kom tårarna men jag lät dem komma. Vädret har varit helt underbart dessa dagar och det var bara att sätta sig och låta känslorna ha sin gång en stund. Allt mer landar man i att Daniel är borta. Nu finns istället de där funderingarna på hur han hade det de sista timmarna, och det vill jag bara skaka av mig, men jag kan inte. Det var ju då, när han mådde så dåligt som jag skulle finnas där, men denna gång fanns jag inte där. Ja, jag lägger skuld på mig själv, och jag vet att jag inte ska göra det, men jag gör det i alla fall. Det är så mycket jag funderar på just nu, och mycket kommer inte få svar. Oron jag nu känner är hur jag ska få råd att ta mig till hans begravning, för jag måste få säga farväl men vet inte om jag kommer kunna klara av att betala resan. Samtidigt känner jag mig så tveksam till att möta alla. Hans familj vill jag gärna träffa men resten. De som nu skriver spaltmeter med hyllningar till honom, var fanns dom när han levde? Ibland känner jag att jag kände en annan Daniel än dom, och så var det nog. I vilket fall, och oavsett vilken Daniel jag kände så älskade jag honom, och antagligen mer än vad jag själv förstått. Chamilla sade idag att det var klokt av mig att åka till London och kanske har hon ändå rätt i det. Jag har känt mig enormt ensam men 16

Till Daniel

Walentine Andersson

Till Daniel

www.bod.se

Walentine Andersson

Ett år av sorg, tankar och kaos