9789127419247

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 6

07-08-21 12.26.32

innehåll

Författarens tack 9 Förord 11

del i prospektion 17 1. Resa till Annandags 19

del ii subjektivitet 45 2. En själ med utsikt 47 3. Vi tittar in en stund 75

del iii realism 95 4. Tankens blinda fläck 97 5. Talande tystnad 119 del iv presentism 135 6. Framtiden är nu 137 7. Tidsinställda bomber 154

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 7

07-08-21 12.26.32

del v rationalisering 177 8. Det förkromade paradiset 179 9. Immun mot verkligheten 202

del vi korrektionalitet 225 10. Bränt barn 227 11. Direktsändning från morgondagen 244 Efterord 267 Noter 272 Register 305

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 8

07-08-21 12.26.32

förord

Hur bittrare än ormens gadd det stinger Att ha ett barn som hjärtlöst är.

Shakespeare, Kung Lear

Vad skulle du göra om du fick veta att du skulle dö om tio minuter?

Skulle du rusa upp på övervåningen och tända den där cigarretten som du haft gömd i byrålådan sedan sjuttiotalet? Skulle du störta in på chefens kontor och överösa honom med en detaljerad beskrivning av hans många fel och brister? Skulle du ta bilen till den där nyöppnade grillrestaurangen och beställa en t-bone steak, mediumgrillad, med värsta sortens kolesterolsås till? Svårt att säga förstås, men av alla de saker som du kan tänkas göra dina sista tio minuter är det ganska låga odds på att det är få av dem som du faktiskt gör i dag.

Det finns människor som viftar med fingret och strängt säger att du bör leva varje minut av ditt liv som om det vore den sista, vilket bara bevisar att en del människor skulle tillbringa sina sista tio minuter med att ge dumma råd till andra. De saker vi gör när vi förväntar oss att våra liv ska fortsätta är rätt och slätt annorlunda än vad vi gör om vi förväntar oss att det abrupt ska ta slut. Vi är försiktiga med fett och tobak, ler plikttroget åt ännu ett av chefens poänglösa skämt och läser böcker som den här när vi kunde ha en pappershatt på huvudet och äta mandelkakor i badkaret, och vi gör alla dessa saker i välgörande tjänst åt de människor som vi snart ska bli. Vi behandlar våra framtida jag som om de vore våra barn, och tillbringar merparten av våra dagar med att konstruera nuet som vi

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 11

07-08-21 12.26.33

12

förord

hoppas ska göra dem lyckliga i framtiden. Istället för att ge oss hän det som för tillfället faller oss in tar vi ansvar för våra framtida jag, vi sätter varje månad av stora summor pengar så att de kan njuta av sin pension på golfbanan, vi joggar och petar tänderna regelbundet så att de ska undvika hjärtinfarkt och lösgommar, vi står ut med skitiga blöjor och hjärndödande omläsningar av Katten med hatten så att de en dag ska få rundkindade barnbarn som hoppar upp i knäet.

Till och med det att snabbt langa fram en tjuga på pressbyrån är en akt av barmhärtighet ämnad att försäkra oss om att den person som vi är i färd med att bli ska tycka om mackan som vi betalar för.

I stort sett varje gång vi vill något – en befordran, ett giftermål, en bil, en ostburgare – förväntar vi oss att om vi får det, så kommer den person som har våra fingeravtryck om en sekund, minut, dag eller ett decennium från nu att njuta av den värld som de ärver av oss, och de kommer att ära våra uppoffringar när de skördar frukterna av våra smarta investeringar och återhållna diet.

Ja, ja, sluta inte, gå på bara. Precis som frukten för våra veder­ mödor är vår tidsliga avkomma ofta otacksam. Vi sliter och släpar för att ge dem det som vi tror att de vill ha, och de slutar på jobbet, låter håret växa, flyttar till och från någon häftig storstad och frågar sig hur vi i all världen kunde vara så dumma att vi trodde att de ville ha just det. Vi misslyckas med att uppnå de lovord och det beröm som vi betraktar som avgörande för deras välbefinnande och de i sin tur tackar sin skapare för att saker och ting inte blev som de skulle enligt vår kortsynta, vilseledande plan. Till och med personen där som just tar en tugga av mackan vi köpte några minuter tidigare kan göra en grimas och anklaga oss för att ha valt en med fel majonnäs. Ingen vill förstås bli kritiserad, men om de saker som vi framgångsrikt eftersträvar inte gör våra framtida jag lyckliga, eller om de saker som vi utan framgång undviker gör det, då förefaller det rimligt (om än en smula ohövligt) att de kastar en ringaktande blick bakåt och frågar sig vad i helskotta vi tänkte på. Det kan hända att de motvilligt erkänner våra goda intentioner och att vi gjorde det bästa vi kunde, men de kommer ofrånkomligen att jämra sig för sina terapeuter om hur vårt bästa inte var tillräckligt bra för dem.

Hur kan det bli så? Skulle vi inte känna till smaken, preferenserna, behoven och önskningarna hos de människor som vi kommer

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 12

07-08-21 12.26.33

förord

13

vara året därpå – eller åtminstone senare samma eftermiddag?

Skulle vi inte förstå våra framtida jag tillräckligt väl för att forma deras liv – att hitta karriärer och älskare som de hyllar och köpa överdrag till soffan som de kommer att uppskatta i åratal framåt?

Så varför hamnar vi till sist med hjärnkontor och liv fulla med bråte som vi betraktar som oumbärligt, men som de tycker är plågsamt, pinsamt och värdelöst? Varför kritiserar de vårt val av kärlekspartner, våra val i allmänhet – efter att de har alla kort på hand – och vår yrkesstrategi; och varför betalar de stora summor pengar för att ta bort de tatueringar som vi betalade stora summor pengar för att skaffa? Varför upplever de ånger och avståndstagande när de tänker på oss, istället för stolthet och uppskattning? Vi skulle ha kunnat förstå detta om vi hade försummat dem, ignorerat dem, vanskött dem i någon avgörande mening – men vi gav dem ju för tusan de bästa åren av våra liv! Hur kan de vara besvikna när vi uppnår de mål vi satt oss för, och varför är de så jäkla tanklösa att de hamnar precis på den plats som vi gjorde allt för att hålla dem borta från? Är det något fel på dem?

Eller är det något fel på oss?

När jag var tio år gammal var det mest magiska föremålet i mitt hem en bok med optiska illusioner. Här blev jag bekant med Müller-Lyers linjer vars olikvinklade pilförsedda ändar fick dem att framstå som om de vore olika långa, Neckers kub som föreföll att ha en öppen sida i ena ögonblicket och i ögonblicket därpå en öppen topp, och teckningen av en bägare som plötsligt blev till siluetterna av ett par ansikten innan den återigen förvandlades till en bägare (se figur 1). Jag kunde sitta på golvet på min pappas arbetsrum

Figur 1.

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 13

07-08-21 12.26.33

14

förord

och stirra i den där boken i timtal, som hypnotiserad av det faktum att dessa enkla teckningar kunde tvinga min hjärna att tro på saker som den med absolut visshet visste var falska. Det var vid sådana tillfällen som jag förstod att misstag är intressanta och började planera ett liv som innehöll flera sådana. Men en optisk illusion är inte bara intressant eftersom den får alla att göra misstag; det är snarare så att den är intressant eftersom den får alla att göra samma misstag. Om jag såg en bägare medan du såg Elvis och en vän till oss såg en kinesisk maträtt, tittade vi förmodligen på en mycket fin bläckplump men en dålig optisk illusion. Det som är så fängslande med optiska illusioner är att alla ser bägaren först, ansiktena sedan och därpå – blink, blink – bägaren igen. De misstag som de optiska illusionerna ger upphov till i vår varseblivningsförmåga är lagbundna, regelmässiga och systematiska. Det är inga korkade misstag utan smarta misstag – misstag som tillåter dem som förstår dem att få en glimt av det visuella systemets eleganta design och inre funktion.

De misstag vi gör när vi försöker föreställa oss vår personliga framtid är också lagbundna, regelmässiga och systematiska. Också de har ett mönster som berättar för oss om styrkan och begränsningarna hos förutseendet som till stor del påminner om det sätt som optiska illusioner berättar för oss om styrkan och begränsningarna i synen. Det är vad den här boken handlar om. Trots det tredje ordet i titeln så handlar det inte om någon instruktionsmanual som ger dig goda råd om hur du ska bli lycklig. De böckerna står placerade på en annan hylla i bokhandeln och när du väl har köpt en och gjort allt som den säger att du bör göra och du ändå känner dig eländig till mods, kan du alltid komma tillbaka till den här boken för att förstå varför. Det här är istället en bok som beskriver vad vetenskapen har att säga oss om hur (och hur bra) den mänskliga hjärnan kan föreställa sig sin egen framtid, och förutsäga vilken framtid den tycker bäst om. Den här boken handlar om en gåta som många tänkare grubblat över de senaste två tusen åren och den använder sig av deras idéer (och några som jag själv kommit på) för att förklara varför vi tycks veta så lite om själ och hjärta hos de människor som vi står i färd med att bli. Min berättelse kan liknas vid en flod som passerar en gränskontroll, men utan pass eftersom ingen enskild vetenskap någonsin har kommit med en över­

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 14

07-08-21 12.26.33

förord

15

tygande lösning på gåtan. Genom att väva samman fakta och teorier från psykologi, kognitiv neuroforskning, filosofi och beteendevetenskaplig ekonomi (behavioral economics, red. anm.), formas i den här boken en redogörelse som jag personligen finner övertygande, men vars förtjänster det återstår för läsaren att bedöma.

Att skriva en bok är sin egen belöning, men att läsa en är ett åtagande beträffande tid och pengar som borde ge en klar och tydlig utdelning. Om du inte känner dig berikad och underhållen förtjänar du att bli återbördad till föregående ålder och nettovärde. Det sker naturligtvis inte, så jag har skrivit en bok som jag hoppas intresserar och roar dig, förutsatt att du inte tar dig själv på alltför stort allvar och har åtminstone tio minuter kvar att leva. Ingen kan säga hur du kommer att känna dig när du läst ut den här boken och det inkluderar också detta du som nu ska till att börja. Men om ditt framtida jag inte är belåtet när det är framme vid sista sidan, kommer det åtminstone att förstå varför du felaktigt trodde att det skulle vara det.1

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 15

07-08-21 12.26.33

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 18

07-08-21 12.26.34

kapitel 1 Resa till Annandags

O den som visste dock, Hur denna dagens stora värv skall slutas!

Shakespeare, Julius Caesar

Präster avlägger ett heligt löfte om att leva i celibat, läkare lovar högtidligt att inte tillfoga någon människa skada och brevbärare svär att befordra breven trots snöslask, ruskväder och allehanda meningsbyggnadsfel. Det är emellertid få som inser att även psyko­ loger är bundna av ett heligt löfte, nämligen att någon gång under sitt yrkesverksamma liv bidra med en bok, ett kapitel eller åtmin­ stone en artikel som innehåller följande förpliktigande mening: »Människan är det enda djur som …« Det står oss fritt att fullborda meningen efter eget huvud, men den måste börja med dessa sex ord. De flesta av oss väntar till ganska sent i karriären innan vi ger oss i kast med denna manande uppgift, plågsamt medvetna som vi är att efterföljande generationer kommer att bortse från alla andra klokheter vi lyckats leverera under ett helt liv av välmenande vetenskap och komma ihåg oss först och främst för hur vi fullbordade den ödesmättade Meningen. Vi är också klara över att ju mer olycksaligt vi formulerar oss, desto varaktigare kommer vårt tvivelaktiga renommé att bita sig fast. Ta till exempel de psykologer som avslutade meningen med orden »som besitter ett språk«. De fick ett särskilt svidande eftermäle när det gick upp för forskarna att schim-

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 19

07-08-21 12.26.34

20

del i prospektion

panser har ett väl utvecklat teckenspråk. När man sedan upptäckte att fritt levande schimpanser var sluga nog att begagna en pinne för att skrapa fram smaskiga termiter ur stacken (och för att banka varandra i skallen då och då), vändes världens sardoniska intresse med ens mot varenda idog psykolog som varit olycklig nog att fullborda Meningen med orden »som förstår att använda verktyg«. Det finns alltså goda skäl för oss psykologer till att vänta så länge det bara går med att avsluta den så tungt vägande Meningen – om man bara väntar länge nog finns hoppet att döden räddar oss från nesan att bli offentligt chikanerade av en apa.

Jag har aldrig tidigare formulerat Meningen, men nu är det dags, med dig, kära läsare, som vittne. Människan är det enda djur som tänker på framtiden. Låt mig genast säga att jag har haft katter, jag har haft hundar, jag har haft ökenråttor, möss, guldfiskar och faktiskt krabbor, och jag håller med om att djur ofta beter sig som om de hade förmåga att planera för framtiden. Men som skalliga män med en billig toupé tycks ha så förtvivlat svårt att inse – att uppträda som om man hade något är inte samma sak som att verkligen ha det, och den som bara är uppmärksam nog ser vad som fattas. Ta följande exempel. Jag bor i en större stad och varje höst beter sig ekorrarna hemma på tomten (som knappt är stor nog att rymma två ekorrar samtidigt) som om de visste att de inte kommer att ha något att äta framöver såvida de inte ser till att samla i ladorna nu.

Medborgarna i staden är tämligen välutbildade, men efter vad man kan förstå utmärker sig inte dess ekorrar på något särskilt sätt. De är utrustade med den sedvanliga ekorrhjärnan, som drar igång insamlandet av mat när mängden solljus som strålar in i deras helt normala ekorrögon sjunker under en kritisk nivå. De allt kortare dagarna utlöser detta beteende utan att djuret dessförinnan kontemplerat morgondagen, och att hävda att ekorren som gömmer sina nötter på min tomt »har kunskap« om vad som komma skall, har inte mer fog för sig än att påstå att den fallande stenen »har kunskap« om tyngdlagen. Fram till dess att en apa brister i gråt vid tanken på att åldras i ensamhet, eller ler belåtet när den tänker på den hägrande sommarsemestern, eller tackar nej till en glasstrut eftersom den redan ser väl tjock ut i shorts, kommer jag att stå fast vid min version av Meningen. Vi människor tänker på framtiden på ett

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 20

07-08-21 12.26.34

Resa till annandags

21

sätt som inget annat djur förmår, och denna enkla, universella och alldagliga aktivitet är ett utmärkande drag för vår mänsklighet.1

nyttan av det efterföljande Om du blev ombedd att namnge några av den mänskliga hjärnans allra mäktigaste prestationer, skulle du kanske först komma att tänka på de imponerande storverk den frambringat – de stora pyramiderna vid Giza, den internationella rymdstationen eller måhända Golden Gate-bron. Och detta är förvisso grandiosa prestationer, och vår hjärna förtjänar tveklöst rungande applåder för vad den åstadkommit. Men dessa skapelser är ändå inte det allra största. En tillräckligt sofistikerad maskin skulle kunna rita och bygga vilket som helst av dessa monument – att konstruera och bygga fordrar kunskap, logiskt tänkande och tålamod, och det är något sofistikerade maskiner har gott om. Det finns i själva verket bara en prestation som är så anmärkningsvärd att inte ens den allra mest avancerade maskin kan ge sken av att klara något liknande, nämligen vårt medvetna upplevande av världen. Att beskåda Egyptens pyramider, att erinra sig Golden Gate-bron eller föreställa sig rymdstationen är långt mer remarkabla prestationer än att bygga dessa ting. Vad mer är, en av dessa aktiviteter är dessutom än mer anmärkningsvärd än de andra. Att betrakta världen är att uppleva den så som den är, att erinra sig den är att uppleva den så som den en gång var, men att föreställa sig något – det är att uppleva världen inte så som den är, eller har varit, utan som den skulle kunna vara. Den mänskliga hjärnans allra märkligaste talang är förmågan att föreställa sig föremål och händelser som inte finns till i den verkliga världen, och det är i kraft av denna unika förmåga vi kan tänka och planera framåt i tiden. Som en filosof konstaterat, den mänskliga hjärnan är en »föregripande maskin« och dess allra viktigaste insats är att »skapa framtid«.2 Men vad innebär det mer exakt att »skapa framtid«? Det finns åtminstone två sätt på vilka hjärnan kan sägas skapa framtid, den ena delar vi med många andra djurarter, den andra delar vi inte med någon. Alla hjärnor – människans, schimpansens och till och med ordinära matsamlande ekorrars – genererar förutsägelser om

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 21

07-08-21 12.26.34

22

del i prospektion

den omedelbara, lokala, personliga framtiden. Det här sker genom att hjärnan utnyttjar information både om aktuella händelser (»Jag känner lukten av något«) och händelser i det förflutna (»Förra gången jag kände den här lukten, blev jag sånär uppäten av något stort och hemskt«) för att utifrån detta förutspå vad som sannolikt kommer att hända härnäst (»Den där stora hemska saken tänker …«).3 Men lägg märke till två aspekter av dessa så kallade förutsägelser. För det första, mina putslustiga kommentarer i paren­ teserna till trots, krävs det inget som ens kommer i närheten av medvetet tänkande för att hjärnan ska leverera den här typen av förutsägelser. På samma sätt som en kulram kan lägga ihop två och två och få det till fyra utan att den har några som helst insikter i matematik, kan hjärnan lägga ihop förflutet med nutid för att skapa framtid utan att ha några som helst begrepp om dessa ting. Faktum är att det inte ens krävs en hjärna för att komma med den här typen av förutsägelser. Med en smula träning kan den sex centimeter långa sjöharen, känd som Aplysia Parvula, lära sig att förutsäga och undvika obehagliga elstötar, och som var och en utrustad med en skalpell lätt kan demonstrera är sjöharen fullkomligt fri från hjärnsubstans. Inte heller datorer har någon hjärna, men de utnyttjar precis samma knep som Aplysia Parvula när de ratar ditt kreditkort då du försöker betala för en bättre middag i Paris bara några timmar efter det att du intagit lunch i en stad på andra sidan Atlanten.

Maskiner och ryggradslösa djur visar, kort sagt, att man inte be­ höver vara en klyftig och medvetet tänkande varelse för att komma med enkla förutsägelser om framtiden.

Det andra som är värt att notera är att den här typen av förut­ sägelser inte är speciellt långtgående. De är inte alls av samma dignitet som när vi förutspår inflationstakten under de kommande åren, yttrar oss om postmodernismens bestående verkningar, spekulerar kring växthuseffekten och universums slut, eller vilken hårfärg Madonna kan tänkas byta till. Det rör sig snarare om förut­ sägelser om vad som kommer att hända just mig, just här, i just denna stund – att vi kallar detta förutsägelser är endast i brist på bättre ord. Det är ofrånkomligt att vi förknippar ordet »förutsägelse« med överlagd och grundlig tankeverksamhet, vi reflekterar kring händelser som i princip kan inträffa var som helst, när som helst och

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 22

07-08-21 12.26.34

Resa till annandags

23

drabba vem som helst. Detta riskerar emellertid att skymma det faktum att hjärnor oavbrutet genererar förutsägelser beträffande organismens omedelbara, lokala och personliga framtid utan att varelsen själv är medveten om vad som pågår. Förutsägelser är därför en väl storslagen term, det är vad som sker härnäst saken gäller.

Det här gäller även din hjärna i detta nu. Din medvetna tanke kretsar kanske kring meningen du just läste, eller nyckelringen som skaver irriterande mot låret, eller huruvida kriget 1812 verkligen var ett regelrätt krig. Oavsett vad du tänker, handlar dina tankar helt visst om något annat än det ord med vilket den här meningen når sitt slut. Men i samma ögonblick som du hör just de här orden eka i just ditt huvud, och tänker de tankar som de ger upphov till, använder din hjärna ordet du läser just nu och orden den läste alldeles innan för att göra en rimlig gissning om de ord som kan tänkas följa härnäst. Det här är själva förutsättningen för att kunna läsa obehindrat.4 Varje hjärna som fått sitt lystmäte av hårdkokt film noir och billiga deckare förväntar sig som en självklarhet att ordet natt ska följa efter frasen »Det var en mörk och stormig …«, och när den sedan möter ordet natt är den synnerligen väl förberedd att smälta det. Så länge som hjärnan gissar rätt beträffande nästa ord, glider blicken obekymrat vidare, från vänster till höger, väns­ ter till höger, och förvandlar i svindlande fart de svarta krumelurerna på papperet till tankar, scenerier, personer och abstrakta resonemang, lyckligt ovetande om att hjärnan oavbrutet arbetar med att förutspå meningarnas fortsatta förlopp. Det är bara när hjärnan gissar galet som du plötsligt känner dig avokado.

Just det, överrumplad. Du förstår min poäng?

Låt oss betrakta detta korta ögonblick av förvåning. Förvåning är en känsla som fyller oss när vi stöter på något oväntat – till exempel trettiofyra personer i löjliga pappershattar som hoppar fram på matsalsgolvet och unisont skriker »Ha den äran!« när vi kliver över tröskeln med fyllda matkassar och en lika full blåsa – och just detta att vi blir förvånade ger en fingervisning om våra förväntningar i den aktuella situationen. Att du blev överrumplad när du kom till sista ordet i stycket ovan, vittnar om att samtidigt som du läste meningen Det är bara när hjärnan gissar galet som du plötsligt känner dig … producerade hjärnan en rimlig förutsägelse om vad

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 23

07-08-21 12.26.34

24

del i prospektion

som skulle följa därnäst. Den förutsåg att under de kommande få mikrosekunderna skulle dina ögon stöta på en uppsättning svarta krumelurer som kodade för ett ord som beskrev en känsla, såsom sorgsen eller illamående eller, just det, förvånad. Men istället mötte blicken en frukt, något som väckte dig ur din dogmatiska slummer och avslöjade dina underförstådda förväntningar. Förvåningen är ett tecken på att du förväntade dig något annat än vad du fick, trots att du kanske inte ens var medveten om att du förväntade dig något över huvud taget.

Eftersom förvåning är en känsla som i allmänhet åtföljs av syn­ liga reaktioner – till exempel upphissade ögonbryn, uppspärrade ögon, gapande mun och häpna utrop – kan psykologer använda det förvånade uttrycket som en indikation om att hjärnan är fullt upptagen med att dra sina slutsatser om vad som ska ske härnäst. När apor ser hur en forskare låter en boll rulla nerför den ena täckta rutschbanan efter den andra, lär de sig snabbt att rikta blicken mot banans slut där de förväntar sig att bollen ska dyka upp igen. Men när man genom ett finurligt knep får bollen att dyka upp i slutet av en helt annan bana, ger apan synligt uttryck för sin förvåning, vilket är rimligt att tolka som att dess hjärna var inställd på vad som skulle ske därnäst.5 Små barn reagerar på liknande sätt när de ställs inför en bakvänd fysik. Om spädbarn till exempel får titta på en video där en stor röd kloss med full fart träffar en helt liten gul kloss, reagerar de inte nämnvärt när den lilla gula klossen slungas iväg, ut ur bilden. Men om den lilla gula klossen tvekar så mycket som ett ögonblick innan den far iväg, stirrar barnen med samma förbryllade uttryck som åskådarna kring ett urspårat tåg – som om det fördröjda händelseförloppet var ett brott mot någon förutsägelse som deras idogt arbetande hjärna frambringat.6 Den här typen av studier lär oss att aphjärnan »känner till« tyngdlagen och dess verkningar (föremålen faller neråt, inte åt sidan), och att småbarn »känner till« kinetikens lagar (ett föremål i rörelse överför energi till stillastående föremål i själva kontaktögonblicket, inte några sekunder senare). Men viktigare är att de talar om för oss att såväl apans som spädbarnets hjärna lägger ihop vad de redan har kunskap om (det förflutna) med det som sker just nu, för att på så sätt förutspå vad som ska ske härnäst (framtiden). När det som händer härnäst

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 24

07-08-21 12.26.34

Resa till annandags

25

inte motsvarar det förväntade, reagerar både apor och spädbarn med förvåning.

Vår hjärna är konstruerad för att fortlöpande bedöma vad som kommer att ske härnäst. När vi promenerar på stranden, gör hjärnan en bedömning av hur eftergivlig sanden kommer att vara när vår fot nuddar den, och anpassar spänningen i knäets muskler och senor därefter. När vi gör ett språng för att fånga den frisbee som kommer flygande, förutspår hjärnan var någonstans den snurrande skivan kommer att befinna sig när vi genskjuter den, och ser till att styra våra händer till just den punkten. När vi ser en sandkrabba kila in bakom ett stycke drivved på sin väg mot vattenbrynet, för­ söker hjärnan föregripa var varelsen kommer att dyka upp härnäst, och riktar vår blick mot just det stället. Det är förbluffande hur snabbt och träffsäkert dessa förutsägelser kommer, och det är svårt att föreställa sig hur vår tillvaro skulle se ut om hjärnan upphörde med dem – vi skulle vara helt och hållet utlämnade åt ögonblicket här och nu, ur stånd att ta vårt nästa steg. Men hur beundransvärda och universella dessa automatiska, fortlöpande och omedvetna förutsägelser om den omedelbara, lokala och personliga framtiden än må vara, är det ändå inte den här typen av förutsägelser som fick vårt släkte att hoppa ner från träden och dra på sig byxor och kjol.

Faktum är att också grodor gör den här sortens förutsägelser utan att de för den skull lämna näckrosdammen bakom sig. Det kan alltså inte vara sådana förutsägelser som Meningen syftade på. Nej, den typ av framtid som vi människor – och bara vi – tillverkar, är av en helt annan sort.

apan som skådade framåt Vuxna roar sig gärna med att ställa idiotiska frågor till små barn så att de sedan kan skrocka belåtet när de kommer med sina idiotiska svar. En särskilt idiotisk fråga som vuxna mer än gärna riktar till barn är: »Vad ska du göra när du blir stor?« Det lilla barnet ser begripligt nog villrådig och osäker ut, kanske känns detta att »bli stor« vagt hotfullt. Om de över huvud taget ger något svar får man höra sådant som »köra glassbilen« eller »klättra i träd«. Vi skrockar därför att chansen att barnet som vuxen kommer att köra glass-

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 25

07-08-21 12.26.35

26

del i prospektion

bilen eller ägna sin tid åt trädklättring är försvinnande liten – helt enkelt därför att de flesta ungar inte har lust att ägna sig åt vare sig trädklättring eller glassreklam när de blivit stora nog att själva komma med idiotiska frågor av det här slaget. Men lägg märke till att även om detta är ett mindre lyckat svar på vår fråga, är svaret helt rätt på en annan fråga, nämligen: »Vad har du lust att göra just nu?« Små barn kan inte redogöra för vad de vill göra längre fram ­eftersom de i grund och botten inte förstår innebörden av den termen.7 Så i likhet med varje slipad politiker ser de till att bortse från den fråga som ställdes och svarar istället på en fråga de kan. Vuxna gör naturligtvis mycket bättre ifrån sig. När en Manhattanbo i trettioårsåldern får frågan var någonstans hon skulle vilja tillbringa tiden som pensionär, nämner hon platser som Miami, Phoenix eller något annat tillhåll för USA:s seniorer. Även om hon trivs med den hektiska storstadspulsen just nu, kan hon mycket väl tänka sig att hon om ett antal decennier kommer att uppskatta bingo och bra sjukvård mer än hippa konstgallerier och snygga killar. Till skillnad från barnet som bara kan tänka kring verkligheten här och nu, kan vuxna föreställa sig hur saker och ting kommer att te sig i fram­ tiden. Där någonstans, mellan barnstolen och gungstolen, lär vi oss innebörden av »längre fram«.8 Längre fram! Vilken häpnadsväckande tanke. Vilken fantastisk upptäckt. Vilken medryckande föreställning. Hur förunderligt är det inte att våra förfäder en gång lärde sig att i fantasin föreställa sig händelseförlopp som ännu inte hade ägt rum. Vad var det för ett förhistoriskt geni som i tidernas gryning insåg att han kunde undfly dagens trista realiteter genom att helt enkelt sluta ögonen och förflytta sig själv till en mer löftesrik morgondag? Tyvärr har inte ens de verkligt banbrytande idéerna lämnat några fossil efter sig, möj­ liga att datera, och utvecklingshistorien för begreppet »längre fram« är förlorad för alltid. Men paleontologer och neuroanatomer är ense om att detta avgörande ögonblick i det drama som heter männi­ skans evolution inträffade någon gång under de senaste tre årmiljonerna, och att denna förvandling skedde påfallande plötsligt. De första hjärnorna dyker upp på jorden för ungefär 500 miljoner år sedan, och ägnade de följande cirka 430 miljoner åren åt att i godan ro utvecklas till de hjärnor som de tidigaste primaterna var begåva-

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 26

07-08-21 12.26.35

Resa till annandags

27

de med, och efter ytterligare i runda slängar 70 miljoner år hade hjärnan hos de första människoliknande varelserna tagit form. Sedan hände något – ingen vet riktigt vad, men spekulationerna handlar om allt från att vädret blev kallare till upptäckten av kokkonsten – som fick hjärnan hos människans föregångare att genomgå en aldrig tidigare skådad tillväxtspurt som på drygt två miljoner år mer än fördubblade dess storlek, från Homo habilis hjärna på dryga sex hekto till Homo sapiens på närmare ett och ett halvt kilo.9 Om du fick genomgå en intensiv gödningskur och lyckades fördubbla din vikt på kort tid, skulle inte viktuppgången vara jämnt fördelad över kroppens alla delar – magen och låren skulle svara för merparten av de ansamlade fettvalkarna, medan exempelvis tungan och tårna skulle förbli i stort sett oförändrade. På motsvarande sätt ledde inte den dramatiska storleksökningen av hjärnan till någon demokratisk och rättvis fördubbling av samtliga delar så att slutresultatet blev en hjärna av i dag som i strukturellt avseende var identiskt med sin föregångare, bara så mycket större. Det var snarare så att tillväxten i oproportionerligt hög grad var koncent­ rerad till en viss bestämd region av hjärnan, nämligen pannloberna, vilka som namnet anger återfinns längst fram i huvudet, strax ovanför ögonen (se figur 2). Den lågt sluttande pannan hos våra tidigasF���������

Figur 2. Frontalloben är människohjärnans allra senaste tillskott.

Det är tack vare den som vi kan tänka framåt i tiden.

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 27

07-08-21 12.26.35

28

del i prospektion

te anfäder kröktes framåt och utvecklades till den distinkta verti­ kala panna som håller våra hattar på plats. Och denna omformning av skallens ben skedde framför allt för att skapa utrymme för denna plötsliga tillväxt av pannloberna. Vad var det för särskilt med detta nytillskott till den cerebrala apparaten som motiverade en sådan radikal arkitektonisk omdaning av det mänskliga kraniet? Varför var Moder Natur så angelägen om att just den här delen av hjärnan skulle bli riktigt stor hos var och en av oss? Vad har vi, kort sagt, för nytta av pannloberna?

Tidigare hade inte vetenskapen några höga tankar om det här området, eftersom personer med omfattande skador på pannloberna tycktes klara sig förhållandevis bra. Phineas Gage var förman på ett järnvägsbygge när han, en vacker höstdag år 1848, av misstag utlöste en mindre explosion i ett borrhål i marken där han stod. Det ville sig inte bättre än att en dryg meterlång järnstång for i vädret och genomborrade den olycksalige Phineas ansikte. Stången penetrerade ansiktet i höjd med hans vänstra kind och passerade ut genom skalltaket, borrande sig en tunnel genom kraniet sam­tidigt som den tog med sig en försvarlig del av pannloben (se figur 3).

Figur 3. En tidig medicinsk framställning av olyckan. Teckningen visar var järnstången trängde in i, respektive lämnade, Phineas Gages skalle.

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 28

07-08-21 12.26.36

Resa till annandags

29

­ hineas kastades till marken, där han blev liggande några minuter.

P Men sedan reste han sig upp igen, till omgivningens stora för­ våning, och bad en arbetskamrat eskortera honom till doktorn.

Han avböjde vänligt men bestämt en transport med häst och vagn och förklarade att han mycket väl kunde ta sig dit per fot, tackar som frågar. Doktorn gjorde rent såret från smuts och krutstänk, samtidigt som en arbetskamrat avlägsnade diverse hjärnsubstans från järnstången, och kort därefter var såväl Phineas som stången tillbaka på banan igen.10 Även om hans personlighet tog en vändning till det sämre – den omständigheten är i själva verket grunden för hans sentida berömmelse – var det verkligt anmärkningsvärda med Phineas hur normal han i övrigt verkade. Hade den skenande järnstången gjort köttfärs av någon annan del av hjärnan – synbarken, till exempel, eller Brocas area, eller hjärnstammen – skulle den gode Phineas förmodligen ha dött, eller i alla händelser blivit blind, förlorat talförmågan eller tillbringat sina resterande dagar som en allt igenom övertygande imitation av en grönsak. Men istället blev hans återstående tolv levnadsår allt annat än grönsakslika – han arbetade idogt, såg lika bra som förr, pratade som förr, reste runt som förr. Ställda inför detta faktum kunde den tidens neurologer endast dra slutsatsen att pannloberna inte kunde vara säte för några vik­ tigare funktioner, eftersom en person som Gage tycktes klara sig riktigt bra dem förutan.11 Som en av dessa neurologer konstaterade 1884: »Alltsedan det beryktade amerikanska järnstångsfallet är det känt att omfattande skador på dessa hjärnlober inte nödvändigtvis leder till några bestående men.«12 Men den gode neurologen hade fel. På artonhundratalet grundade sig kunskapen om hjärnans funktioner i första hand på observationer av personer som, i likhet med Phineas Gage, haft oturen att drabbas av något av de grovt tillyxade neurologiska experiment som naturen understundom utsätter oss för. Under nittonhundratalet tog hjärnkirurgerna vid där naturen blivit stående och började utföra mer exakta experiment, och resultaten av dessa försök målade en helt annan bild av pannlobernas betydelse. På 1930-talet fick den portugisiske läkaren António Egas Moniz höra talas om ett nytt kirurgiskt ingrepp, lobotomi, som innebar att delar av pann­ loben förstördes på kemisk eller mekanisk väg. Moniz förhoppning

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 29

07-08-21 12.26.36

30

del i prospektion

var att med hjälp av den här operationen kunna lugna sina svårt psykotiska och okontrollerbara patienter. Lobotomi hade redan prövats på apor, djur som i vanliga fall ilsknade till ordentligt om de inte fick mat i tid. Men efter en sådan operation reagerade de med upphöjt lugn på den typen av förtretligheter. Egas Moniz prövade ingreppet på människor och kunde notera samma lugnande inverkan även här. (Metoden hade därtill en välgörande inverkan på Egas Moniz rent personligen – den renderade honom nobelpriset i medicin 1949.) Under årtiondena som följde förfinades operationstekniken (ingreppet kunde utföras i lokalbedövning med hjälp av ett sylvasst instrument), och besvärande negativa effekter (såsom nedsatt intelligens och sängvätning) reducerades. Metoden att förstöra delar av pannloben hade snart blivit standardbehandlingen vid fall av svår ångest och depression som inte svarade på sedvan­ liga insatser.13 I motsats till vad läkarvetenskapen ansett under före­ gående århundrade, hade pannloberna alltså visat sig allt annat än betydelselösa. Betydelsen tycktes ligga i att vissa personer verkade klara sig bättre utan dem.

Men samtidigt som en del kirurger talade sig varma för en sådan avsiktlig förstörelse av pannloben, blev andra allt mer betänksamma. Även om patienter som genomgått lobotomi i allmänhet klarade sig bra på sedvanliga IQ-test, minnestest och liknande, uppvisade de en påtagligt nedsatt funktion på alla typer av test – också de allra enklaste – som handlade om att planera och tänka framåt. Om de till exempel ställdes inför en labyrint eller någon annan form av tankenöt där det krävdes att man i förväg tänkte igenom en hel räcka förflyttningar innan man gjorde sitt första drag, blev dessa i övrigt intelligenta personer fullkomligt handfallna.14 Och det var inte bara i laboratoriet som de här patienterna hade svårt att planera framåt. De klarade sig tämligen väl i vardagliga situationer som att dricka te utan att spilla eller småprata artigt om de nya gardinerna, däremot var det näst intill omöjligt för dem att tala om vad de tänkte göra senare samma dag. En framstående hjärnforskare sammanfattade de vetenskapliga rönen i ämnet på följande sätt: »Oförmågan att planera framåt i tiden är det mest genomgående av alla de symtom som förknippats med frontallobsskador … Symtomet tycks vara specifikt kopplat till nedsatt funktion i prefrontal-

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 30

07-08-21 12.26.36

Resa till annandags

31

cortex … [och] är inte förknippat med kliniska skador på några and­ ra delar av hjärnan.«15 Lägg märke till att dessa båda iakttagelser – att skador på vissa områden i frontalloberna kan ha en lugnande, ångestlindrande inverkan, samtidigt som det också gör patienten oförmögen att planera framåt – tycks utmynna i en gemensam slutsats. Hur ser den rent tankemässiga kopplingen mellan ångest och planering ut? Jo, i båda fallen handlar det i hög grad om att föreställa sig framtiden.

Vi får ångest när vi befarar att något hemskt ska hända, och när vi planerar försöker vi föreställa oss vilka följder vårt handlande kommer att få. All planering kräver att vi kikar in i framtiden, och ångest är en av flera tänkbara reaktioner när vi lyfter på denna förlåt.16 Den omständigheten att skador på frontalloberna så specifikt påverkar planeringsförmågan och ångestupplevelsen ger en fingervisning om att frontalloberna spelar en central roll i det cerebrala maskineriet – det är tack vare dem som vi moderna, rationella va­ relser kan förflytta oss själva framåt i tiden. Utan den förmågan vore vi fångade i ögonblicket här och nu, ur stånd att föreställa oss morgondagen och därmed också sorglöst obekymrade om vad den kan bära i sitt sköte. I dag är vetenskapen på det klara med att frontalloberna »gör friska vuxna individer kapabla att överblicka det egna jagets existens, utsträckt över tiden«.17 Som en konsekvens härav blir personer med skador på frontalloberna »begränsade till nuets intryck«, »innestängda i ögonblicket«19 och de uppvisar en »tendens till en mycket handfast tidsuppfattning«.20 Med andra ord, likt små barn som drömmer om att köra glassbilen lever de i en värld där det inte finns något »längre fram«.

Det tragiska fallet med den patient som blivit känd som N N är ett fönster in i denna slutna värld. N N råkade ut för en svår bil­ olycka 1981, han var då trettio år gammal. Tester avslöjade att han drabbats av svåra skador på frontalloberna. Följande samtal mellan N N och en psykolog utspann sig några år efter olyckan: psykologen: Vad tänker du göra i morgon? n n: Jag vet inte. psykologen: Kommer du ihåg vad jag frågade? n n: Om vad jag tänkte göra i morgon, menar du?

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 31

07-08-21 12.26.36

32

del i prospektion

psykologen: Ja, skulle du kunna beskriva hur ditt inre ser ut när du försöker tänka på det här? n n: Helt tomt, så känns det … Som i en dvala … som om du befann dig i ett rum där det inte finns en enda pryl och så är det någon som säger åt dig att hämta en stol, men det finns ingenting där … det är som att simma mitt ute i en sjö. Det finns ingenting att ta tag i, ingenting som håller dig uppe.21 N N:s oförmåga att tänka framåt i tiden är typisk för patienter med frontallobsskador. För N N kommer morgondagen alltid att vara ett alldeles tomt rum, och när han kämpar för att föreställa sig längre fram, fylls han av samma känslor som vi andra gör när vi försöker tänka oss oändligheten eller icke-varat. Om du emellertid skulle växla några ord med N N på tunnelbanan eller småprata lite i kön framför kassan, skulle du förmodligen inte märka att det fattades honom något centralt i det som definierar oss som människor. När allt kommer omkring förstår han ju innebörden av tid och fram­tiden som abstrakta begrepp. Han vet vad timmar och minuter är för något, och hur många minuter det går på en timme, och vad före och efter betyder. Psykologen som intervjuade N N rapporterade: »Han vet en hel massa saker om världen, han är på det klara med att han har den här kunskapen och han har inga problem att formulera den i ord. I den meningen skiljer han sig inte nämnvärt från normala vuxna individer. Men han tycks inte ha någon förmåga att bevara en sammanhållen jagupplevelse över tiden … Det är som levde han i ett ’evigt nu’.«22 Ett evigt nu – vilken kuslig tanke. Hur besynnerligt och obegripligt måste det inte vara att avtjäna ett livstidsstraff, inspärrad i ögonblickets fängelse, fångad för alltid i ett ändlöst nu, en värld utan slut, en endimensionell tid. En sådan tillvaro är så svår att före­ ställa sig, så främmande för vår normala erfarenhet, att vi frestas att avfärda den som något blott bisarrt, en lika olycklig som sällsynt och apart avvikelse, framkallad av en svår skallskada. Men faktum är att denna märkliga tillvaro är regeln – det är vi som är undan­ taget. De första varelserna med ordentliga hjärnor förblev i flera hundra miljoner år fångna i detta eviga nu, och de flesta varelser är så än i dag. Men inte du och jag, därför att för två eller tre miljoner

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 32

07-08-21 12.26.36

Resa till annandags

33

år sedan inledde våra förfäder den stora flykten bort från ögonblickets här och nu, och flyktinstrumentet var just denna högt specialiserade klump av grå substans, ömtålig, veckad och påbyggd äldre strukturer. Frontalloberna – det allra sista tillskottet i hjärnans utvecklingshistoria, den del som mognar allra senast och den första som dukar under för ålderdomen – är en veritabel tidsmaskin som tillåter oss att lämna nuet och uppleva framtiden redan innan den hänt. Inga andra varelser har frontallober som kan mäta sig med våra, vilket också är förklaringen till att vi är det enda djur som kan tänka på framtiden så som vi gör. Men även om det är frontalloberna som talar om hur det är möjligt för oss människor att måla upp en tänkt morgondag, återstår det fortfarande att tala om varför.

undgå sitt öde En psykologiprofessor vid Harvard testade i slutet av 1960-talet LSD, sa upp sig från sin tjänst (med benäget bistånd från administ­ rationen), begav sig till Indien, träffade en guru och återvände sedan hem för att skriva sin mycket lästa bok Be Here Now, vars centrala budskap kärnfullt fångas av uppmaningen i bokens titel.23 Hemligheten för att uppnå lycka, självförverkligande och upplysningen var enligt den före detta professorn att sluta tänka så mycket på framtiden.

Kanske frågar sig någon varför man reser hela vägen till Indien och tillbringar ansenliga mängder tid, spenderar pengar och hjärnceller för att lära sig något så trivialt som att inte tänka på fram­ tiden. Var och en som någonsin fördjupat sig i mediterandets konst vet emellertid att det är en långt större utmaning att låta bli att tänka på framtiden än att uppehålla en professur i psykologi. Att inte tänka på framtiden kräver att vi övertalar våra frontallober att inte göra vad de är ämnade för, och precis som ett hjärta som blir tillsagt att inte slå, värjer sig de helt naturligt mot en sådan uppmaning. Till skillnad från den olycklige N N behöver de flesta av oss inte kämpa för att tänka på framtiden – våra mentala föreställningar om framtiden tränger sig tvärtom oavbrutet på, vare sig vi vill det eller ej, och uppfyller varje skrymsle och vrå av vårt inre. När männi­

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 33

07-08-21 12.26.36

34

del i prospektion

skor får redogöra för vad de tänker allra mest på, det förflutna, nuet eller framtiden, hävdar de att det är framtiden som upptar dem allra mest.24 När forskare faktiskt räknat de olika tankar som flyter förbi i normalindividens medvetandeström, visar det sig att ungefär tolv procent handlar om framtiden.25 Med andra ord, av åtta timmars dagligt tänkande utgörs en timme av tankar om saker och ting som ännu inte har hänt. Den som tillbringar var åttonde timme av sin vakna tid i min delstat anses också skattskyldig här, vilket betyder att vi alla i viss mening är mantalsskrivna i morgondagens rike.

Varför är det så förtvivlat svårt att »bara vara«? Hur kommer det sig att vi inte klarar något som inte ens guldfisken i sin skål tycker är någon konst? Varför envisas våra hjärnor med att förflytta oss in i framtiden när det egentligen finns mer än tillräckligt att tänka på här och nu?

Prospektion och känslor Det mest uppenbara svaret är att det kan vara en angenäm syssla att fantisera om framtiden. Vi dagdrömmer om att slå det där fantomslaget som avgör hela brännbollsmatchen på firmafesten, eller att stolt posera med den gigantiska rekordchecken, stor som en ladugårdsdörr, tillsammans med chefen för spelbolaget, eller att briljera med några fyndiga repliker inför snyggingen på banken – inte nödvändigtvis för att vi förväntar oss eller ens önskar att det här ska hända, utan bara för att det är ett nöje i sig att låta tankarna vandra iväg. Studier har bekräftat vad du förmodligen redan haft på känn: När folk fantiserar om framtiden handlar det i allmänhet om att de lyckas och når framgång, snarare än att man ser sig själv klanta till det och misslyckas.26 Ja, fantiserandet om framtiden kan ibland vara så lustfyllt att vi hellre blir kvar i våra tankar än ser dem förverkligade. I en undersökning fick frivilliga veta att de vunnit en gratismiddag på en berömd fransk lyxrestaurang. När skulle de vilja inta denna härliga måltid – nu genast, senare samma dag, i morgon? Även om bordets lockelser kändes nog så frestande, valde de flesta att skjuta upp re­ staurangbesöket en liten tid, helst till nästa vecka.27 Varför detta

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 34

07-08-21 12.26.37

Resa till annandags

35

självålagda dröjsmål? Därför att om de väntade en vecka fick de inte endast tillfälle att njuta av flera timmars ostronsörplande och smuttande på Château Cheval Blanc årgång 47, utan de kunde också gotta sig åt att se fram emot allt detta sörplande och vinsmuttande i sju hela dagar. Att skjuta på belöningen är en påhittig metod för att krama dubbelt så mycket saft ur halva mängden frukt. Faktum är att det ibland kan vara mer lustfyllt att fantisera om en händelse än att uppleva den i verkligheten (de flesta kan förmodligen erinra sig något tillfälle när man haft sex med en hett åtrådd partner eller intagit en syndigt kaloririk dessert, bara för att sedan inse att det hela varit mer tilltalande i tankens värld än när det omsattes i praktiken), och i sådana fall kan det hända att folk skjuter på be­ löningen i all evighet. I en studie fick frivilliga till exempel föreställa sig hur de frågade en person de var häftigt förälskade i om en dejt. Det visade sig att sannolikheten för att man verkligen skulle ta kontakt med den utvalda under de närmaste månaderna var allra minst för den grupp som bar på de allra mest förföriska och detaljerade fantasierna om hur de nalkades sitt hjärtas låga.28 Vi älskar att uppehålla oss i den bästa av morgondagar – och varför skulle vi inte det? När allt kommer omkring fyller vi ju våra foto­album med bilder av glada födelsedagskalas och tropiska semesterresor snarare än kraschade bilar och besök på akuten – vi vill ju känna oss väl till mods när vi vandrar längs minnenas allé, så varför skulle vi inte tänka likadant när vi promenerar längs fantasins gränder. Att föreställa sig en lycklig framtid kan alltså göra oss glada, men det kan samtidigt medföra en del negativa konsekvenser.

Forskning har visat att personer som lätt kan föreställa sig en viss händelse tenderar att överskatta sannolikheten för att händelsen i fråga faktiskt ska bli verklighet.29 Och eftersom de flesta av oss ägnar så mycket mer tid åt att fantisera om trevliga saker än om otrevliga, är vi benägna att överskatta sannolikheten för att vi ska få uppleva trevliga ting, vilket leder till att vi blir omotiverat optimistiska beträffande vår egen framtid.

Amerikanska universitetsstudenter räknar till exempel med att leva längre, förbli gifta längre och resa mer utomlands än genomsnittet.30 De tror också att de har bättre utsikter att få särskilt be­ gåvade barn, skaffa sig ett eget hus och bli omnämnda i pressen,

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 35

07-08-21 12.26.37

36

del i prospektion

samtidigt som de löper mindre risk att drabbas av hjärtinfarkt, könssjukdomar, problem med spriten, bilolyckor, benbrott och tandlossning. Amerikaner i alla åldrar förväntar sig att deras framtid kommer att bli bättre jämfört med nuet,31 och även om folk i andra länder inte är fullt så optimistiska som USA:s befolkning, tenderar även de att föreställa sig den egna framtiden som ljusare än genomsnittets.32 Dessa överdrivet optimistiska förväntningar låter sig inte påverkas i första taget: Efter en jordbävning tenderar folk att för en tid se mer realistiskt på risken för att de själva ska omkomma i en framtida naturkatastrof, men inom loppet av några veckor har även de som överlevt en större jordbävning återgått till sin normala nivå av obefogad optimism.33 Faktum är att vi ibland kan bli mer, snarare än mindre, optimistiska när våra optimistiska förväntningar utmanas. I en studie fann man att cancerpatienter faktiskt var mer optimistiska beträffande sin framtid än fullt friska personer.34 Den framtid som vår hjärna så envetet målar upp består naturligtvis inte alltid av idel vin, kyssar och smakliga mollusker. Våra fantasier kretsar ofta kring vardagliga, besvärliga, korkade, obehagliga eller rent ut skrämmande ting, och när personer söker hjälp för att deras tankar oavbrutet kretsar kring framtiden, beror det på att de oroar sig för vad som ska hända snarare än gottar sig åt det. Precis som en lös tand är som gjord för att vickas på, tycks vi alla emellanåt på ett närmast tvångsmässigt sätt föreställa oss allehanda katastrofer och tragedier. På vägen till flygplatsen oroar vi oss för att planet ska lyfta utan oss och att vi därmed kommer att missa mötet med vår viktiga kund. På vägen till middagsbjudningen ser vi framför oss hur alla andra överräcker en flaska vin till värdinnan medan vi själva kommer tomhänta och får stå där med skammen. På vägen till läkarkontrollen vaknar tankarna om hur doktorn med bekymrad min betraktar vår lungröntgen och säger något ödesmättat i stil med »Låt oss tala om de behandlingsalternativ som finns«. Dessa dystra framtidsutsikter tynger tveklöst vårt sinne – men varför ägnar vi i så fall så mycken tankemöda åt att konstruera dem?

Det finns två skäl. För det första kan vi genom att föregripa otrevliga händelser mildra deras effekter på oss. I en studie utsattes frivilliga försökspersoner för en serie elstötar, med tjugo stötar åt

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 36

07-08-21 12.26.37

Resa till annandags

37

gången, samtidigt som de blev varnade tre sekunder i förväg innan elstötarna började.35 Den ena gruppen utsattes för tjugo kraftiga stötar mot höger fotled. Den andra gruppen fick tre kraftiga och sjutton lätta stötar. Även om personerna i den här gruppen utsattes för färre volt än personerna i den första gruppen, uppvisade de en högre hjärtfrekvens, de svettades mer och de upplevde sig själva som räddare. Hur förklarar man dessa skillnader? Jo, för personerna i gruppen som fick lindrigare stötar, kom stötarna med varierande intensitet och med olika intervaller, vilket gjorde det omöjligt att förutse vad som skulle hända härnäst. Uppenbarligen upplevdes tre kraftiga stötar som man inte kan förutse som mer plågsamt än tjugo kraftiga stötar som man faktiskt vet när de kommer.36 Det andra skälet till att vi ägnar så mycket tankekraft åt att föreställa oss otrevliga saker är att rädsla, oro och ångest fyller viktiga funktioner i våra liv. Vi sporrar anställda, barn, äkta hälfter och husdjur att göra det rätta genom att överdriva de negativa följderna av att handla felaktigt, och på samma sätt motiverar vi oss själva genom att föreställa oss den olustiga morgondag som väntar oss om vi skulle slarva med solkrämen eller stoppa i oss för många biskvier.

Vitsen med att föregripa en skrämmande framtid är inte så mycket att förutsäga den som att avstyra den,37 och studier har visat att den här strategin ofta är en bra metod för att få folk att ägna sig åt mer förtänksamma och hälsobefrämjande beteenden.38 Vi målar kort sagt fan på väggen för att skrämma oss själva till bot och bättring.

Prospektion och kontroll Framåtblickandet kan skänka välbehag och förhindra lidande, och detta är ett av skälen till att våra hjärnor så envetet spinner fram tankar om framtiden. Men det är inte det allra viktigaste skälet.

Amerikaner betalar gladeligen miljontals dollar varje år till medier, andliga ledare, investeringsrådgivare, prognosmakare och andra i den brokiga samling siare och skojare som utger sig för att kunna förutsäga framtiden. Och de som pumpar in pengar i denna blomstrande industri gör det inte bara därför att det är så trevligt att veta hur framtiden ska gestalta sig. Vi vill veta vad som troligtvis kommer att hända så att vi kan göra något åt saken. Om räntorna kom-

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 37

07-08-21 12.26.37

38

del i prospektion

mer att rusa i höjden nästa månad, gäller det att redan i dag sälja sina obligationer och satsa på något mer lukrativt. Om det blir regn nu i eftermiddag är vi förståndiga nog att ta med oss paraplyet redan på morgonen. Kunskap är makt, och det främsta skälet till att våra hjärnor oförtröttligt föreställer sig framtiden, trots att det oftare vore mer behagligt att »bara vara« likt den rofyllda guldfisken, är att hjärnan vill kunna styra de upplevelser som väntar oss.

Men varför är vi så angelägna om att ha kontroll över våra framtida upplevelser? I förstone framstår den frågan måhända som lika obegåvad som att fråga varför vi vill ha kontroll över teven eller bilen. Men låt mig förklara. Vi har stora frontallober som gör det möjligt för oss att blicka in i framtiden, och vi blickar in i framtiden för att kunna göra förutsägelser om den, och vi gör våra förutsägelser för att vi därigenom ska få kontroll över framtiden – men varför är vi över huvud taget intresserade av att kontrollera den? Varför inte bara låta framtiden utveckla sig som den behagar och ta emot de upplevelser som infinner sig? Varför inte nöja sig med att vara här just nu och där sedan? Det finns två svar på den frågan – det ena är, förvånande nog, rätt och det andra, förvånande nog, fel.

Det svar som förvånande nog är rätt är att folk tycker om att ut­ öva kontroll – det är inte bara möjligheten att påverka framtiden som tilltalar oss, utan själva kontrollerandet i sig. Att vara effektiv, att åstadkomma förändringar, att få saker och ting att hända tycks vara ett grundläggande behov hos den mänskliga hjärnan, och mycket av vårt beteende, allt från spädbarnstiden och framåt, är helt enkelt ett uttryck för denna vår förkärlek för att styra och ställa.39 Redan innan vår bak möter den allra första blöjan är vi uppfyllda av ett bultande begär att suga, sova, bajsa och få saker och ting att hända.

Att det tar lite längre tid innan det sista av dessa begär kan uppfyllas beror på att vi först måste komma underfund med att vi är utrustade med fingrar, men när vi väl har det, se upp världen. Små barn tjuter av förtjusning när de välter omkull ett torn med byggklossar, puffar iväg en boll eller smular sönder en muffins mot pannan. Hur kommer det sig? Jo, helt enkelt därför att barnet gjorde det. Titta här, mamma, titta vad min hand gjorde. Världen ser annorlunda ut nu när jag finns här. Jag tänkte på klossarna som trillade omkull, och vips rasade alltsammans. Vilken grej!

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 38

07-08-21 12.26.37

Resa till annandags

39

Faktum är att mänskliga varelser föds till världen med ett starkt behov att kontrollera sin omgivning och de lämnar världen i samma anda. Forskning ger vid handen att om vi, någon gång under vår vandring från vaggan till graven, förlorar vår förmåga att kontrollera saker och ting, tenderar vi att bli olyckliga, vanmäktiga, uppgivna och deprimerade.40 I vissa fall kan det rent av leda till döden. I en studie fick gamla på ett vårdhem var sin krukväxt. Hälften av de boende fick veta att de själva svarade för omvårdnaden av plantan, medan den andra gruppen upplystes om att personalen hade ansvaret för växternas skötsel.41 Ett halvår senare hade 30 procent av åldringarna i gruppen utan kontroll avlidit, jämfört med endast 15 procent av de boende i gruppen med kontroll. En uppföljande studie bekräftade hur betydelsefull känslan av kontroll var för de vårdhemsboende, en studie som emellertid fick ett lika oväntat som beklagligt slut.42 Forskarna såg till att frivilliga studenter regelbundet hälsade på hos de gamla. De boende i gruppen med kontroll fick själva bestämma tidpunkten för besöket och hur länge (»Jag blir glad om du kommer nästa torsdag, en timme blir lagom«), medan de boende i den andra gruppen inte fick det (»Jag kommer och hälsar på en timme nästa torsdag«). Efter två månader var de gamla i gruppen med kontroll gladare, friskare, mer aktiva och åt mindre medicin än de i gruppen utan kontroll. I det här skedet avslutades studien och studenternas besök upphörde. Ett antal månader senare fick man till sin sorg höra att en oproportionerligt stor andel av gamlingarna i gruppen med kontroll hade avlidit. Det var först i efterhand man insåg vad som förorsakat denna tragiska utgång. För de boende som själva fått bestämma hade känslan av kontroll varit synnerligen välgörande, men vad forskarna förbisett var att när studien sedan avbröts berövades de gamla denna positiva upplevelse. Tydligen var det så att känslan av ökad kontroll kan ha en positiv inverkan på hälsa och välbefinnande, men om man sedan förlorar denna kontroll kan följderna bli värre än om man aldrig haft någon över huvud taget.

Vår längtan efter kontroll är så stark, och känslan att ha kontroll så stimulerande, att människor inte sällan uppträder som om de kunde kontrollera det okontrollerbara. Man kan till exempel satsa mer pengar på hasardspel än vad man annars skulle om man tycker

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 39

07-08-21 12.26.37

40

del i prospektion

att motparten verkar dum och okunnig – som om man trodde att man skulle kunna styra hur korten slumpvis dras från en kortlek bara för att man har en svag motspelare.43 Folk tror att de har större chans att vinna på lotteri om de själva får bestämma numret på den lott de väljer, och på samma sätt upplever man vinstchanserna som större om man själv får kasta tärningarna vid spel med tärningar.45 Folk är benägna att satsa större summor på tärningar som ännu inte är kastade än på tärningar som redan har kastats men där utfallet fortfarande hålls hemligt,46 och de är beredda att satsa mer om de själva, snarare än någon annan, får bestämma vilken poängsumma som ska räknas som vinst.47 I var och en av de här exemplen uppträder folk på ett sätt som vore fullkomligt ologiskt om det inte var så att de faktiskt trodde sig ha viss kontroll över händelser som i grund och botten är omöjliga att påverka. Och det är just vad de flesta av oss innerst inne tror. Hur kommer det sig att det inte alls är lika kul att titta på en repris av fotbollsmatchen från kvällen in­ nan – inte ens när vi inte vet vilka som vann? Jo, eftersom matchen redan är avgjord finns det ingen möjlighet att våra entusiastiska hurrarop på något outgrundligt sätt ska leta sig in i teven, susa genom ledningarna, leta sig fram till fotbollsarenan och påverka bollbanan så att skottet elegant skruvar sig in i krysset! Det allra mest anmärkningsvärda med denna illusion av kontroll är kanske inte så mycket att den är så vanlig som att den är förknippad med många av de psykologiska vinster som äkta kontroll skänker. Helt i linje med detta har man funnit att de enda som tycks vara oemottagliga för denna illusoriska känsla är personer som är kliniskt deprimerade,48 en grupp som i allmänhet gör en korrekt bedömning av i vilken utsträckning de kan påverka den aktuella situationen.49 Det är resultat av det här slaget som fått forskare att dra slutsatsen att känslan av kontroll – det spelar sedan mindre roll om den är verklig eller illusorisk – är en viktig källa till psykiskt välbefinnande.50 På frågan »Varför är vi så angelägna om att kontrollera vår framtid?« blir det rätta svaret, förvånande nog, att det känns bra att göra det – punkt slut. Att kunna påverka är inspirerande, känslan av betydelse skänker tillfredsställelse. Att själv få styra båten nedför tidens flod är lustbetonat, oavsett färdens slutmål.

På den här punkten infinner sig förmodligen två invändningar

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 40

07-08-21 12.26.38

Resa till annandags

41

hos dig, min kära läsare. För det första vore du glad om du slapp höra den nötta frasen »tidens flod« igen. För det andra, även om du håller med om att det är välgörande att själv få styra den metaforiska båten nedför den klichéartade floden, är det långt, långt viktigare vart båten är på väg. Att leka kapten på skutan har förvisso sin tjusning, men det verkliga skälet till att vi är så angelägna om att själva hålla i rodret är att vi vill till New York och inte till Jersey City (eller vart vi nu är på väg). Det är huruvida vi kommer till ett trevligt eller otrevligt ställe som avgör hur det känns när vi är framme, och vår unikt mänskliga förmåga att planera långt framåt i tiden gör att vi kan välja ut de bästa destinationsorterna och undvika de värsta. Vi är aporna som lärde sig att blicka framåt eftersom vi därigenom kan välja och vraka bland de många olika framtidsutsikter som öppnar sig för oss och satsa på den mest gynnsamma. And­ ra djur måste först utsätta sig för en händelse innan de vet om den är lustfylld eller plågsam, men tack vare våra framåtblickande ta­ lang­er kan vi leva oss in i situationer som ännu inte har ägt rum och därmed bespara oss den handfasta erfarenhetens smärtsamma läxor. Vi behöver inte sträcka ut handen och ta på glödande kol för att veta att det gör helvetiskt ont, och vi behöver inte utsätta oss för att bli övergivna, svikna, vräkta, avskedade, inte drabbas av sjukdom eller genomgå en skilsmässa för att veta att allt detta är i högsta grad obehagliga händelser som vi gör klokt i att undvika. Det är helt i sin ordning att vi själva vill styra vår båt eftersom vissa framtidsval är bättre än andra, och vi kan redan på håll skilja dem åt.

Att det förhåller sig så är så självklart att det knappt förtjänar att omnämnas, men jag gör det likafullt. Faktum är att jag kommer att återvända till detta gång på gång, eftersom det förmodligen kommer att krävas en hel del upprepningar för att övertyga dig om att vad som ser ut som en självklarhet i själva verket, och förvånande nog, är det felaktiga svaret på vår fråga. Vi kräver att få styra båten eftersom vi tror oss ha ganska god uppfattning om vart vi vill åka, men sanningen är att vi mestadels styr i blindo – inte så att rodret inte svarar, och inte så att vi inte hittar vår destinationsort, utan för att framtiden är så i grunden annorlunda än vad den ter sig när vi på förhand betraktar den. På samma sätt som synen kan spela oss ett spratt (»Är det inte märkligt hur den ena linjen ser längre ut än

71605 Snubbla av lycka ORI.indd 41

07-08-21 12.26.38