9789197560702

.

MARIA JOHANSEN

logos

OFFENTLIG SKRIFT OM DET HEMLIGA

När hemlig verksamhet skall garantera det öppna samhället skapas en paradoxal politik. Bortom demokratisk insyn och kontroll, fast likväl i demokratins och frihetens namn, bedrivs verksamheter som följer statsförnuftets logik. Men vari består detta förnuft som sägs representera statens, det vill säga alla medborgares intressen? Historien visar att varje universellt förnuft inbegriper en rad motstridiga positioner. Föreställningarna om ett statsförnuft kan spåras tillbaka till renässansen, en berättelse om maktanspråk, undantag och nödsituationer.

I Offentlig skrift om det hemliga ger Maria Johansen en både samtida och historisk analys av spänningarna mellan hemligt och offentligt, övervakning och straff, lag och undantag i modern politik. Med hjälp av Hobbes Leviathan och Agambens varulv skriver hon statsförnuftets och suveränitetens historia där stater och medborgare fångas i motsägelsefulla politiska praktiker. Och i en analys av Statens Offentliga Utredningar om svensk säkerhetstjänst under 1900-talets sista decennier, visar Johansen att det inte är en slump att föreställningar om rikets säkerhet ger upphov till den omöjliga genren Statens Offentliga Hemliga Utredningar (SO(H)U).

l o g o s . nr 4 . p a t h o s glänta produktion

Maria Johansen, född 1972, disputerade i idéhistoria vid Göteborgs universitet 2004.

Sedan disputationen har hon arbetat som lektor och forskare vid Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori. Hon är också verksam vid Centrum för studiet av mänskliga rättigheter (CSHR), Göteborgs universitet.

Johansen har varit medlem i redaktionen för Res Publica och är sekreterare i det svenska Ernst Cassirer-sällskapet.

MARIA JOHANSEN

OFFENTLIG SKRIFT OM DET HEMLIGA RAISON D’ÉTAT, SOU OCH VARULVEN

isbn 91-9745-752-3

nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven

nr 4 . p a t h o s

glänta produktion

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathosseminariet undersökt frågeställningar som uppkommer i skärningspunkten mellan filosofi och teologi. Syftet är att skapa ett forum för diskussion av samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner.

Skriftserien logos . pathos inbjuder var och en att delta i denna undersökning.

logos

.

nr 4 . p a t h o s

glänta produktion

m a ria joh a nsen Offentlig skrift om det hemliga logos · pathos nr 4 © gl ä n ta produk tion 2005 all a r ät tigheter förbeh ålles. kopiering uta n förl agets medgiva nde ä r förbjuden. gäller äv en för undervisningsbruk.

Grafisk form jens a ndersson Sättning rich a rd lindm a rk Tryck munk rekl a m ab, munk edal 2005 isbn 91-975607- 0 -7

Inledning 7 Utgångspunkter 11 DEL I. ETT BEGREPPS ÖDE 24 1. Raison d’état 25 Necessità 28, Kratos och ethos 30, Änglar, i allmänhet och särskildhet 35 2. Suveränitet I: Sjöodjuret 39 Begäret efter den andres makt 41, Skräcken, suveränen och scenen 43, Gåtan 49 3. Nation, universalism och undantag 53 Sittlichkeit, eller: På kant med Hegel 55, (Europeisk) balans & (kolonialistisk)expansion 66, Politien: Ett liv i (o)säkerhet 70, Permanenta undantag 76 4. Suveränitet II: Varulven 84 O/ordning 84, Suveränen och undantagen 87, Död och liv: Varulven och herden 94, Avslutande exkurs 103 DEL II. OFFENTLIGT OCH HEMLIGT 108 5. Tidigmodern utblick 109 Arcana imperii 110, Fördolda sanningar 113 6. Offentlig panoptik 119 Demiurgi 120, Överskridandets och straffets dramaturgi 125, Den öppna kommittén från världens domstol 134

7. Hemligheter 151 Rätt till hemligheter 151, Skärningspunkter 155, Identitetsbestämningar 160 8. Kontroll 168 Mobilitet och de/centralisering 170, Suveräniteten i cyberrymden 177, Fördold synlighet 187 DEL III. OFFENTLIG SKRIFT OM DET HEMLIGA 190 9. Kronologi 191 Spionen och militären: 1960- och 1970-tal 192, 1980-talets SÄPO-trilogi 196, Processen, sekelskiftet 2000 200 10. Topologi 207 Glasyr 211, Krackelering 220, Gränslägen 251, SO(H)U 279 Noter 283 Tack 416 Källor och litteratur 418 Offentligt tryck 418, Elektroniska källor 418, Otryckt källa 419, Litteratur 419 Personregister 433

inledning

termen statsförnuft, ”raison d’état”, betecknar en banal doktrin. Det handlar helt enkelt, som statsförnuftsteoretikerna formulerade det under 1500-talet, om konsten att stärka en stat och att bevara den – inte minst i nödsituationer. Under 1600-talet översattes denna doktrin till en suveränitets­doktrin och knöts till en suverän makt som definierar ett territorium. Suveränens uppgift blev bland annat att skydda det av lagar reglerade livet i staten (nomos) från det naturtillstånd (fysis) som fortsätter – detta var naturrättsteoretikerna förvissade om – att råda mellan staterna. Banaliteten till trots blev doktrinen genast om­dis­ku­te­rad, inte minst då den utgick från att suveränen, för att upprätthålla lagen, måste överskrida lagen. Man antog att statens bevarande krävde ett hand­lande som bröt mot sedvanliga föreställningar om rätt. Dis­kus­sio­ner­na handlade bland annat om huruvida varje stat är värd att bevara och om vilka medel som är legitima att använda i självbevarelsens namn; alltså om relationen mellan makt (kratos) och etik (ethos).

Man försökte göra distinktioner mellan goda och dåliga statsförnuft, men lyckades inte finna någon måttstock med vars hjälp man kunde av­göra om ett bestämt statsförnuft tjänade gemenskapen eller om det tvärt­om utgjorde en täckmantel för enskildas intressen.

Statsförnuftet lät sig definieras på en rad olika sätt.

I den diskurs som i dag omger underrättelse- och säkerhets­tjän­ ster­na är de frågor som togs upp av de tidigmoderna statsförnufts­ teo­re­tikerna alltjämt aktuella. Under det sena 1900-talet används, vilket man kan se i den svenska statens offentliga utredningar (SOU), ter­men ”rikets säkerhet” för att definiera underrättelse7

och säkerhets­tjänsternas arbete med att bevara staten. Om termen kan vi samtidigt, i dessa utredningar, läsa att den förekommer i åtskilliga grundlagar och andra lagar, men att det inte är möjligt att ge någon generell och allmänt omfattad definition av vad rikets säkerhet består i. Pro­ble­ma­tiken är i en bemärkelse gammal: Man skulle kunna formulera den inom doktrinen om statsförnuft och betrakta detta som ett gränsvärde, i den be­stämda meningen att begreppet inte har någon allmän definition utan endast kan avläsas i bestämda situationer. Här ställs vi inför stats­för­nuftsbegreppets komplexa logik: När man förlägger arbetet med att skydda och upprätthålla en stat och dess intressen till underrättelse- och sä­ ker­hetstjänsterna – till deras i hög utsträckning hemliga verksamhet, bort­om demokratisk insyn och diskussion – tycks man förutsätta att det finns givna fiender som hotar ett enhetligt nationellt ”vi”. De ständigt åter­kommande debatterna kring underrättelseoch säkerhets­tjänsterna ty­­der emellertid på att så inte är fallet, och man lyckas heller aldrig be­stämma vari dessa intressen eller detta ”vi” består. Debatterna vi­sar snarast att det X som här står på spel, det förnuft som det handlar om, är konstituerat av en rad motstridiga positioner och intressen. Stats­förnuftet är det X som förväntas representera alla, men som aldrig går att definiera. Så snart man försöker konkretisera det tycks man vara i färd med att beskriva vissa gruppers konkreta intressen.

Underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamheter beskrivs hu­vud­sakligen i termer av förebyggande åtgärder. De skall avslöja fien­der och brottslingar innan dessa har begått något brott och de kom­mer därför i vissa avseenden att verka i ett permanent undan­ tags­till­stånd. Men på samma sätt som rikets säkerhet inte går att definiera, går det heller inte, får vi veta i dessa utredningar, att ge några en­ty­di­ga rikt­linjer om vilka gärningar som utgör ett ”brott mot rikets säkerhet” eller vad en nödsituation är. Statsförnuftet framstår återigen som det X som ”vi” förväntas sluta upp bakom och handla i enlighet med, utan att veta vad det är. Det bestämmer en lag som ”vi” för­väntas följa utan att den kan ges något bevis eller innehåll. Stats­förnuftet visar sig först då någon överträder dess gränser – vilka man inte kan veta var de finns. Statsförnuftet kan därför också be­teck­nas som ett gränsbegrepp i den mening som 8

Carl Schmitt använder i sin de­fi­nition av suveräniteten; ett begrepp vars definition inte an­kny­ter till ett normalfall utan till ett gränseller undantagsfall. Stats­för­nuf­tets princip att bevara blir på så sätt knuten till det kontingenta och till­fälliga.

Underrättelse- och säkerhetstjänsterna uppbär en rad av de funk­ tio­ner som historiskt har tillskrivits suveränen. Man skulle kunna for­mulera det som att det i samma ögonblick som den suveräna makten (som i och med de amerikanska och franska revolutionerna kom att ses som folkets attribut, en folkvilja) detroniserades, också sked­de en dubblering av suveräniteten. Å ena sidan folket som en su­ve­rän lagstiftare. Å andra sidan en makt som inte är subjekt under sta­tens positiva lagar; ett antal hemliga funktioner för suveränitets­handlingar i undantagssituationer. Underrättelse- och säkerhetstjän­ster­­na har att överskrida lagen för att upprätthålla såväl lagen som den ord­ning som är nödvändig för att de positiva lagarna skall kunna ha giltighet.

Men samtidigt som problematiken är mycket gammal är den också ny. Det handlar nu inte om att bevara ett furstendöme eller en tidig­modern republik, utan om en av det demokratiska statsskicket de­fi­nierad nation. Föreställningen om statsförnuft kommer, liksom suve­ränitetsdoktrinen, att stå i en spänningsfylld relation till den moderna offentligheten och demokratin, men också till de universella rättig­he­ter som institutiona­liserats inom nationen. Då det av lagar reglerade livet i staterna (nomos) förändras, förändras också de värden (ethos) som skall bevaras men som samtidigt utmanas av de handlingar som utförs i självbevarelsens namn. Dessutom kommer såväl själv­be­va­rel­se- som suveränitetsprincipen att anta nya former i en allt mer glo­ba­liserad värld. Men också begreppet makt (kratos) kan behöva en kom­mentar, inte minst då man talar om makt i relation till suveränitet. För den kommande framställningen är det av avgörande betydelse att vi gör oss av med föreställningen om makt som viljan hos ett su­ve­ränt subjekt överordnat alla andra, liksom med föreställningen om makt som en ahistorisk storhet. Även den suveräna makten måste tolkas i relation till ethos och ses som ett resultat av, och immanent i, ständigt pågående kraftmätningar. * 9

Statens offentliga utredningar (SOU) och deras föreställningar om underrättelse- och säkerhetstjänstverksamhet, är väl värda en närmare granskning. Här möter man en ytterst svårgripbar text, vars syfte är att tala utan att berätta, att berätta utan att avslöja – kort sagt att hem­lighålla just det som texten skall handla om. Mellan de olika utredningarna om underrättelse- och säkerhetstjänst finns stora skillnader; skillnader som bland annat kan sökas i utredningarnas konkreta tillkomst i en svensk efterkrigskontext. Trots dessa skill­nader rymmer de ändå ett antal teman och problem som förenar dem och gör det möjligt att så att säga behandla dem som en sammanhängande text. Detta blir tydligt vid en samläsning av några 60- och 70-tals­utredningar vilkas tillkomstsituationer ter sig diame­tralt motsatta varandra. Det är knappast djärvt att anta att det som förenar dem delvis kan tillskrivas både genren som sådan och själva ämnet – alltså de sank­tionerade offentliga utredningar som staten läg­ger fram om underrättelse- och säkerhetstjänsternas till stora delar hem­liga verksamhet, där senare utredningar genom citat och referat ständigt livnär sig på de tidigare.

Samtidigt tycks genren, eller kanske snarare själva skriften, och ämnet kollidera: ”[U]ppgifter som omfattas av sekretess [har] tagits in i en bilaga (bilaga H), som utgör en särskild volym.” Citatet, som är utbrutet ur SOU 1988:16 Säkerhetspolisens inriktning och organisation,1 vitt­nar om denna kollision som förkroppsligas i en till synes häp­nads­väckande genre: statens offentliga hemliga utredningar, SO(H)U. I andra utredningar rörande samma ämne dröjer sig hemligheterna kvar i själva texten, de lämnar spår i form av uteslutna rader, cen­su­rerade ord.

I dessa offentliga utredningar finner vi även en mångfald reso­ne­ mang som rör relationerna mellan hemligt och offentligt. Utifrån före­­ställningen att försvaret av staten i vissa avseenden måste be­ dri­vas i hemlighet beskrivs, för att ta ett exempel, öppenheten (den samhälls­kritiska debatten) som ett hot mot öppenheten (den demokrati som skall skyddas). Samtidigt vore det en förenkling att betrakta rela­tio­nen mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna och offentligheten som en entydig motsatsrelation: Med den moderna offentlighetens upp­komst följer en ny typ av makt, en form av iscensätt­nings­möj­lig­heter och kontroll som även underrättelse10

och säkerhetstjänsternas verksamheter drar nytta av. Dessutom är själva begreppet hemligt komplext. Utredarna måste ständigt ta ställning till frågor som rör relationerna mellan statens hemliga kunskapsinsamling om be­folk­ningen och de hemligheter som historiskt och etymologiskt är knut­na till det privata (secretus och privatus) – alltså den grund­lagsstadgade rätten till privatliv och integritet. Med den kommu­ni­ka­tions­teknologiska utvecklingen har emellertid inte bara övervak­ning­en och dess subjekt förändrats – det finns även skäl att tala om su­ve­ränitet i cyberrymden.

Doktrinerna om statsförnuft och suveränitet utgör det ena spåret i den­na essä; det andra består just i dessa mångtydiga relationer mellan offentligt och hemligt, öppet och sekret, synligt och fördolt. Hur ser motsättningarna ut, vilka historiska förskjutningar kan vi urskilja och på vilka sätt är begreppen beroende av, och samspelar med, va­ran­dra? Hur har man sökt efter kunskap om subjektens hemligheter och om hemligheterna om subjekten; deras identitet? Teman som över­vak­ning, disciplin och kontroll kommer att behandlas – och då inte uteslutande i relation till underrättelse- och säkerhetstjänster, utan också i relation till andra former av kunskaps- och kulturproduktion.

Utgångspunkter

Mitt huvudsyfte är att kritiskt granska den offentliga diskursen kring underrättelse- och säkerhetstjänst, så som den formuleras i SOU under den senare delen 1900-talet. Vad syftar underrät­telseoch säkerhetstjänsterna till, och hur beskriver man deras verksamhet? I vilken relation står tjänsternas stun­dom hemliga verksamheter till den svenska rättsstaten, nationen, offent­ligheten och demokratin? Vilka former av makt kan vi urskilja i skärningsfältet mellan offentligt och hemligt? Hur skall vi förstå oscil­lationen mellan normalbilder och hotscenarier, mellan suverä­nitet och undantag, mellan statens inre och dess yttre? Vilka problem och normkonflikter hemsöker utredarna? Vad är det för ”vi” som möter oss i dessa utredningar, hur konstitueras den nation som skall för­svaras, vilka inkluderas och vilka exkluderas, och vari består hoten? * 11

Det material som jag utgår från är i första hand fem offentliga utredningar (SOU) om underrättelse- och säker­hets­­tjänsterna. Analysen av dessa utgör bokens tredje del och fokuserar framförallt på SOU 1968:4 Hand­lägg­ningen av säkerhetsfrågor. Utlåtande av Parlamentariska nämnden i Wenner­ström­affären och på SOU 1976:19 Den militära underrättelse­tjän­sten. Betän­kan­de av 1974 års underrättelseutredning. Vidare har en utred­nings­svit, vilken jag valt att kalla SÄPO-trilogin, en framträdande position. Tri­lo­gin består av SOU 1988:16, SÄPO, Säkerhetspolisens in­rikt­ning och orga­ni­sa­tion. Delbetänkande av SÄPO-kommittén; SOU 1989:18, Säkerhetspolisens arbets­metoder. Rapport av särskild utredare (Carl Lid­bom) och SOU 1990:51, SÄPO, Säkerhetspolisens arbetsmetoder, per­so­nal­kontroll och med­delar­frihet. Slut­­betänkande av SÄPO-kommittén. Övrigt utrednings­ma­terial, som fi­gu­­re­rar mer perifert, presenteras i samband med ana­lysen.

Såväl SOU 1968:4 som SOU 1976:19 är författad av nämnder med begränsad parlamentarisk representation, men medan SOU 1968:4 be­handlar både de militära och de polisiära underrättelse- och säker­hets­­tjänsterna, ligger fokus i SOU 1976:19 på de militära under­rättel­se­­tjänsterna. Tillkomstsituationerna för de båda utredningarna skiljer sig dessutom åt. Bakgrunden till 1968 års utredning är Wenner­ström­affären, där underrättelse- och säkerhetstjänsterna kan sägas ha gjort för litet eftersom Stig Wennerström ostört kunnat bedriva sitt spioneri under en lång följd av år. Bakgrunden till SOU 1976:19 utgörs av IB-affären där beskyllningar om overksamhet knappast gjorde sig gällan­de. Här handlar det istället bland annat om en för det absoluta fler­talet tidigare okänd underrättelseorganisation, samtidigt som affären aktualiserade frågan om åsiktsregistrering.

Jag har valt att centrera analysen kring dessa båda utredningar av framförallt två skäl. Det ena är kopplat till – och utgör samtidigt en pröv­ning av – mitt perspektiv: 1960- och 1970-talens utredningar är in­tres­santa då det trots de stora skillnaderna mellan dem – det vill säga trots att de i flera avseenden utgör varandras motpoler – går att läsa dem som en sammanhängande text. Det finns ett mönster som går igen i utred­ningarna trots avståndet mellan dem, en rad principiella frågor och problem som hemsöker 12

varje utredning. Det andra skälet är att själva skillnaderna, eller den dubbelhet, som de båda utred­ning­arna ger uttryck för är signifikativ för den diskurs som omger un­der­rättelse- och säkerhetstjänsterna. Detta blir tydligt om vi ser till de två händelser – Palmemordet och Leandermålet – som utgör de främsta orsakerna till att säkerhetspolisen blir föremål för ytterligare gransk­ning under det sena 1980-talet.

SÄPO-trilogin föregås av mordet på statsminister Olof Palme och det för säkerhetspolisen föga smickrande efterspelet; jakten på för­öva­ren resulterade inte i att någon slutgiltigt dömdes för mordet, där­emot kom det att väckas åtal mot ett antal poliser och säker­hets­tjänstemän för användning av illegala metoder. Vidare tillsattes SÄPO-kommittén efter det så kallade Leandermålet, där det svenska per­so­nal­kontrollsystemet – vilket blivit känt för en bredare allmänhet först i samband med Wennerström­affären – kom att granskas i den Euro­peiska domstolen för mänskliga ­rättigheter. Kommittén tillkom med an­dra ord efter ett misslyckande från underrättelse- och säker­hets­tjän­sternas sida, samtidigt som den skulle behandla frågor som exem­pelvis rörde gränserna för informationsinsamling i relation till med­bor­garnas rätt till privatliv, förbudet mot åsiktsregistrering samt grän­sen mellan legala och illegala metoder.

Men utredningarna rymmer inte bara en diagnostik av det för­ flut­na, i meningen att de är tillsatta för att granska verksamheten efter en eller annan affär, utan de är också framtidsinriktade. Konkret kan fram­tidsinriktningen komma till uttryck i formuleringen av nya lagförslag eller förslag till organisationsförändringar. Men den genomsyrar även utredarnas beskrivning av verksamheten i vid mening; deras före­ställningar om hur underrättelse- och säkerhetstjänst skall bedrivas, un­der vilka villkor den verkar och vad syftet med den är. I fram­tids­inriktningen – som i detta avseende är intimt kopplad till före­ställ­ning­en om ett statsförnuft – finner vi ett skäl att lägga fokus på just det offentliga materialet: Genom att fokusera på den offentliga dis­kur­sen och genom att kombinera den textnära läsningen av SOU med ett längre idéhistoriskt perspektiv uppkommer frågan om det finns säregenheter och normkonflikter inskrivna i dessa verksamheter som gör det omöjligt att 13

bedriva dem inom de gränser som utredarna samtidigt lyfter fram som centrala.

I relation till materialet vill jag även nämna den process som också denna text är en del av, det vill säga den ”breda och oberoende forskningsinsats” som regeringen efter en massiv opi­ni­ons­­bildning för en granskning av underrättelse- och säkerhets­tjän­sterna fattade beslut om att tillsätta vid 1990-talets slut. Då sek­re­tes­sen inte lättades blev det emellertid omöjligt för ett antal arkiv­for­ska­re att genomföra sina delprojekt och den breda och oberoende in­sat­sen kom att ersättas av ett antal begränsade uppdrag och en statlig säkerhets­tjänstkommission. Processen är dock intressant i den me­ ning­en att den gränssättande verksamhet som utförs i statsförnuftets namn tydlig­gjordes. Utifrån ett sådant perspektiv genererade den med andra ord snarast mer material att forska på – och detta trots, eller på grund av, att regeringen med en närmast kantiansk nitiskhet fortsatte att vaka över arkiven som rymde de Tinget-isig. Med källorna ute­slutna ur kunskapen (och hänvisade till så som makulerade, brända eller hemliga) kan varje undersökning av dessa tjänster bemötas med att den förväxlat feno­menen med Tinget-i-sig, att den på ett otill­börligt vis uttalar sig om den sanning som är oss obekant. Låt mig citera Slavoj Žižek: Kants något tvångsmässiga filosofiska system kan sägas vara helt utformat i syfte att undgå det traumatiska mötet med sanning. Hans tran­scen­den­tala strategi att begränsa vår möjliga erfarenhet till en fenomenvärld från vilket Tinget-i-sig är uteslutet, kan i förstone synas motiverad av strävan efter sanning – en rädsla för att på felaktigt sätt förväxla ett fenomen med Tinget-i-sig. Men som Hegel poängterade så döljer denna rädsla för miss­tag, denna rädsla för att sammanblanda fenomenen och Tinget-i-sig, en motsatt rädsla för sanning. [---] Detta gap [som Kant upprättar mellan Ting­et och vår fenomenvärld] maskerar en intuitiv misstanke om att Tinget kan­ske inte är något annat än en brist, en tom plats, och att bortom det som framträder för vår erfarenhet finns det inget annat än en viss negativ själv­reflektion, som får fenomenvärlden att framstå som ’bara ett sken’.2

Med andra ord: För att skriva om det förnuft det här är fråga om, stats­förnuftets X, är det inte nödvändigt att ha tillgång till Tinget14

i-sig, det vill säga till de källor som vi inte vet om de är brända, makulerade eller inlåsta – det Ting som får fenomenvärlden att framstå som bara ett sken. Av större intresse är själva gränssättningarna och den offentliga maktens relationer till dess mer eller mindre dolda undersidor. * Frågan om underrättelse- och säkerhetstjänsternas kontext har varit föremål för stundom hårda diskussioner bland forskare och i den offentliga debatten.3 I mitt bidrag till denna diskussion gör jag dels nedslag i statsförnuftsbegreppets idéhistoriska öden – där jag valt att fokusera bland annat på den paradoxala spänningen mellan att bevara och expandera som finns inskriven i begreppet och på de undantag som konstituerar suveräniteten – och dels i de former av makt och över­­vakning som under historiens lopp har framträtt, och fortfarande uppstår, i skärningspunkterna mellan offentligt och hemligt. För att frilägga de mönster som går igen i utredningarna kring underrättelse- och säkerhetstjänst har jag valt att börja min framställning med de idéer om statsförnuft som associeras med 1500-talets florentinare Niccolò Machiavelli och Francesco Guicciardini. Valet kan tyckas märk­ligt, kanske rentav värdelöst i relation till mer samtida över­vä­gan­den – som det kalla kriget och dess hotbilder, hotbildernas re­la­tion till faktiska hot eller till ”tidsandan”, socialdemokratins ställning i efterkrigstidens Sverige och relationen till det militär-industriella kom­plexet et cetera – men jag har mina skäl. Det saknas för det första aktuell, samtida forskning kring statsförnuftet och dess idéhistoria. För det an­dra har, som antytts, ett antal av de problem som var omdebatterade i samband med de moderna staternas uppkomst blivit något av insti­tu­tio­naliserade självklarheter. Därför handlar det också, med en for­mu­le­ring som Hannah Arendt använder, om att försöka ”avfrosta” de tankar som blivit nedfrusna i språket: i ord, begrepp, meningar, de­fi­nitioner och doktriner.4 Historiska överväganden kan, även om de fram­står som mycket avlägsna, visa sig effektiva då det gäller att blott­­lägga försanthållanden och oreflekterade föreställningar. Med denna utgångspunkt, där jag fokuserar 15

det problemkomplex som om­ger stats­förnuftsbegreppet, blir det av under­ordnad betydelse att ter­men ”stats­förnuft” knappast används längre – i dag talar man sna­ra­re om statsnytta eller statsintresse. Genom att anlägga ett långt idé­his­to­riskt perspektiv hoppas jag emellertid kunna tillföra dagens forsk­ning om underrättelseoch säkerhetstjänsterna i Sverige tidigare obeaktade aspekter.

Statsförnufts- eller suveränitetsdoktrinen, så som den formulerats av bland andra Thomas Hobbes och långt senare Carl Schmitt, är intressant – inte för att den står i en entydig motsatsställning till de­mo­kratin, utan för att vi med dess hjälp kan fokusera en rad av de­mo­kratins problem och tydliggöra demokratins gränser. Av samma skäl blir dessa suveränitetsteoretiker verkligt intressanta först då man så att säga vänder dem mot dem själva, då man använder dem för att kritiskt skriva det till synes självklaras historia: Att frilägga de spän­ningar och brott mellan normsystem som bland annat aktualiseras av statsförnuftets och suveränitetens möte med nationen, universa­lis­men, demokratin och offentligheten. Genom att sätta dessa historier i rörelse i läsningen av utredningarna, vill jag visa hur vi befinner oss mitt i historien, hur dessa skilda normsystem är högst levande och skapar spänningar i texterna. * Den tidigare forskningen om statsförnuftsbegreppet är splittrad.

Begreppet är omtvistat såväl vad gäller dess definition som dess historia – och så­ledes råder även delade meningar om vilka politiska teoretiker som är att betrakta som statsförnuftsteoretiker. Då tolkningsstridigheterna är intimt relaterade till de texter som behandlas, följer en precisering av dessa i kapitel 1 där jag behandlar den tidigmoderna användningen av be­greppet. Här vill jag istället med början hos Friedrich Meinecke re­do­visa mina utgångspunkter.

Friedrich Meineckes Die Idee der Staats­räson in der neueren Geschichte (1924) är standardverket i forsk­ning­en om stats­förnuftet.

Det är dessutom det enda översiktsverk som sträcker sig från statsförnuftets inledande fas under det florentinska 1500-talet fram till 1800-talet – även om Meinecke efter Hegel endast följer den preussiska utvecklingen. För Meinecke framstår statsförnuftet som 16

en ”statens rörelselag” vilken regenten har att följa för att ”bevara sta­tens hälsa och kraft”.5 Att statsförnuftet säger den enskilde stats­man­nen vad denne måste göra innebär att det för varje stat vid varje tillfälle finns en ideal handlingslinje. Det är, skriver Meinecke, endast då statsmannen är osäker om det rätta statsförnuftet som det är möj­ligt för honom att välja. Statsförnuftet har således karaktär av nöd­vän­dighet; att en stat lever ett fritt och oberoende liv innebär att den följer de lagar som statsförnuftet dikterar.6 Statsförnuftsbegreppet, vilket tidigt kom att associeras med Ma­ chia­­velli, hänförs ofta till en extrem maktpolitik och moralisk skru­ pelfrihet. Det framställs med andra ord ofta som ett begrepp vilket står i kontrast till rätt och etik. Meinecke betecknar hela stats­för­ nuf­tets historia som en kamp mellan kratos och ethos, mellan makt och mo­­ral, men också mellan Müssen och Sollen, mellan vad som är nöd­vän­digt och vad som bör vara, mellan kausalitet och ideal, mellan na­tur och ande i mänskligt liv. För denna historia är, enligt Meinecke, dis­tink­tionen mellan inre och yttre viktig. Han har en pessimistisk syn på relationerna mellan stater, samtidigt som han uttrycker för­hopp­ningar om att statsförnuftet kan fungera som en bro mellan kratos och ethos inom en stat.7 Stats­förnuftet når, skriver Meinecke, sin högsta form då makten inte endast eftersträvas för sin egen skull utan ses som ett medel för att främja det allmännas bästa, folk­gemenskapens fysiska, moraliska och andliga hälsa.

Då en in­tres­se­gemenskap skapas mellan de härskande och undersåtarna, kan un­der­såtarna tygla de styrandes maktbegär vilka i sin tur också måste tjäna undersåtarnas intressen eftersom hela maktens existens är be­roende av dem. Statens välmåga skapas, som Meinecke skriver, inte bara genom makt utan också genom föreställningar om etik och rätt, liksom ett tillfredställt folk med såväl viljan och kapaciteten att pre­stera är en källa till makt: ”Tillsammans bildar kratos och ethos staten och skapar historien.”8 Meinecke skrev sitt verk 1924 och tematiserade med dessa rader – trots att han ständigt tenderar att falla tillbaks in i en maktrealistisk syn på statsförnuftet, och stundom på all politik – utvecklingen i den moderna nationalstaten. Detta är en utveckling vars totaliserande och individualiserande konsekvenser Michel Foucault uppehållit sig vid. Det kan framstå som anmärkningsvärt att 17

ta upp Michel Foucault i en forskningsöversikt över statsförnuftet då Foucault, som Giorgio Agam­ben formulerar det, förkastade de traditionella sätt på vilka makt­frågor behandlats: Istället för att utgå ifrån juridisk-institutionella mo­deller – så som suveränitetsdefinitioner och statsteorier – kom Fou­cault att analysera ”de konkreta sätt på vilka makten penetrerar sub­jek­tens kroppar och deras livssätt”.9 I texten ”Politics and Reason” behandlar emellertid Foucault statsförnuftet, med utgångspunkt hos Meinecke, liksom politivetenskapen, i direkt relation till en under­sök­ning av subjekti­veringsprocesser i den moderna nationalstaten.10 I denna text spelas således mötet mellan kratos och ethos upp från ett radikalt annat per­spektiv än Meineckes statsteoretiska – samtidigt som den i flera avseenden rymmer samma element. Foucaults analys av stats­för­nuftet är i hög grad en analys av den pastorala, ursprungligen judisk-kristna, individualiserande maktens relation till den centralise­rade och centraliserande makten vars politiska form är staten.

Utmärkande för Foucault är att han berättar en historia om det politiska som inbegripet i en process där livet vinner allt större över­ höghet11 – något han, övriga skillnader till trots, har gemensamt med Hannah Arendt. Foucault talar om denna process i termer av bio­politik, en politik som inte betingas av ett territorium utan ser vården och tillväxten av populationen som sin högsta uppgift.

Den makt som gör sig gällande inom ramen för biopolitiken ställer Foucault i kontrast till en juridisk-institutionell makt formulerad i suveränitets­definitioner och statsteorier, vilka nu i hög grad skall ha spelat ut sin roll. Som en tråd genom min text löper emellertid föreställningen att det i det suveräna undantaget upprättas ett gränsläge där dessa två former av makt möter varandra. Det handlar, som Giorgio Agamben formulerar det i sin bok Homo Sacer: Sovereign Power and Bare Life, om att söka de dolda punkter där de juridisk-institutionella och de bio­politiska maktmodellerna skär igenom varandra.12 I detta gränsläge möts kratos och ethos, den norma­liserande makten och det suveräna beslutet och, som vi kommer att se, även fysis och nomos.

Hannah Arendts betydelse för mina utgångspunkter har redan nämnts. Rent konkret är hennes texter av stor vikt bland annat för 18

att klargöra hur suveränitetsprincipen möter principen om universella mänskliga rättigheter i den moderna nationalstaten och för att urskilja olika former av universalism.13 Statsförnuftsbe­grep­pet började, som nämnts, att användas under den tidigmoderna epo­ ken för att senare översättas till suveränitetsdoktriner i de moderna stats­bildningarna. Det finns emellertid en rad säregenheter i relationen mel­lan suveränitet och undantag som tycks överskrida dessa kate­go­riseringar och som låter statsförnuftsbegreppet leva vidare även då de oberoende stater, mot vilkas villkor begreppet antogs svara, befinner sig i en upplösnings­process. Stöd för ett sådant synsätt finns inte bara hos Agamben, utan även hos Slavoj Žižek; de har båda behandlat suveränitets- och undantagsbegreppet i direkt relation till Carl Schmitt för att sedan använda detta som utgångspunkt för reflektioner över samtiden.14 I relation till samtida överväganden, om än av en annan art, vill jag även nämna en författare vars betydelse framkommer i avhandlingens tredje del, nämligen rättsvetaren Dennis Töllborg. Töllborg har i sin forskning om säkerhetspolisen och personalkontrollsystemet inte bara lyft fram ett antal principiella frågor och strukturproblem, han har även intresserat sig för ett antal av de utredningar som här skall studeras.15 Michel Foucault är värd att nämna också i ett annat sammanhang än det statsförnuftsteoretiska, nämligen då han skriver om makt i re­lation till synlighet och offentlighet16 – det andra temat för min text. Då jag behandlar temat offentligt och hemligt är syftet inte att skriva en historiesociologisk betraktelse över offentligheten, och inte heller en text om frihet eller befrielse. Även om det här och var an­tyds att offent­ligheten och den kommunikations­ teknologiska utveck­lingen inte är entydigt determinerad utan tveeggad, att den samtidigt rym­mer eman­­cipatoriska och övervakande potentialer, ligger fokus på det sistnämnda. Istället för att skriva en exklusiv historia om un­der­rättelse- och säkerhetstjänster, vill jag anlägga ett vidare perspektiv för vilket David Vincents bok The Culture of Secrecy. Britain, 1832–1998 är intressant. Vincents bok handlar inte, lika lite som merparten av den littera­tur som jag har nämnt hittills, specifikt om underrättelse- och säkerhetstjänst utan visar snarare hur dessa kan betraktas som en aspekt av en mer omfattande hemlighetskultur. Kring be­grepp som öppet och 19

hemligt, offentligt och privat, informationsfrihet och sekretess et cetera förtätar Vincent det problemkomplex som rör gränser mellan stat, samhälle och medborgare.17 * Jag har redan varit inne på hur jag tänkt disponera denna text: Del I inleds med ett kapitel om statsförnuftsbegreppet och diskussionerna om detta under den tidigmoderna epoken. Snarare än att helt lösa upp be­grep­pets mångtydighet i en entydig och ahistorisk definition vill jag göra dessa spänningar produktiva. Genom hela detta avsnitt presenteras dessutom olika be­grepp som är av vikt för den kommande analysen. I kapitel 2 ana­ly­serar jag, med hjälp av Thomas Hobbes, statsförnuftsbegreppets över­sättning till suveränitetsdoktrinen och den naturrättsliga prin­ci­pen om rätten till liv. I det ögonblick som individerna – vilka hos de ti­di­gare statsteoretikerna, som exempelvis Hobbes, underordnats den su­veräna makten – träder fram som medborgare och bärare av uni­ver­sella rättigheter blir nationerna förvaltare av dessa rättigheter och aktörer på den internationella arenan. Samtidigt kvarstår staten som ordningsgarant. I kapitel 3 presenteras detta problemfält utifrån den franska deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättig­ he­ter­na. Vidare intresserar jag mig, delvis via läsningar av Immanuel Kant och G W F Hegel, för olika former av universalism, liksom för några konsekvenser av nationalstaternas globalisering.

När suve­rä­nitets- och undantagslogiken återkommer i kapitel 5, sker detta med hjälp av Carl Schmitt, samtidigt som ytterligare spår läggs ut ge­nom att denna relateras till andra maktformer. Avslutningsvis pre­sen­terar jag ett tema som sedan återkommer och fördjupas i av­hand­lingens analys, nämligen relationen mellan suveränitet och un­dan­tag i en situation då statsstrukturerna i vissa avseenden befinner sig i en upplösningsprocess.

I del II vill jag med hjälp av företrädesvis idéhistoriska tex­ter – om än med utblickar på medieteknologiska och his­toriska förändringar – försöka blottlägga olika former av makt i skärningspunkterna mel­lan hemligt och öppet, sekret och offentligt, synligt och fördolt. Jag inleder därför textens andra del med en utblick 20

över den tidig­mo­der­na epoken då begreppet arcana imperii, det vill säga statshemligheter, blev ett nyckelbegrepp i den politiska diskursen. Vidare behandlar jag några av de kunskapsteoretiska förändringar som följde med renäs­sanshumanismen, den så kallade naturvetenskapliga revolu­tio­nen och med utvecklingen av den okulära teknikparken. Med början hos Je­re­my Bentham, och utifrån dennes ambitioner att kombinera blick­ens makt med nytto­ filosofin, skriver jag i avsnittets andra kapitel om den upplysningsepok då syn- och ljusmetaforiken kulminerar. Vidare åter­knyter jag till Hobbes, Kant och Hegel för att resonera kring de­ras skil­ da offentlighetsbegrepp och om offentligt i relation till makt, lag och överskridande. Avsnittets tredje kapitel behandlar den kom­ plexa polariteten mellan hemligt och privat, där statens hemliga mak­ter kom­mer att hota människors rätt att ha hemligheter. Av­ slut­ningsvis görs ett nedslag i de senaste decenniernas teoretiska dis­kus­sion om kontroll i relation till nya övervakningstekniker. På vilka sätt har övervak­ning­en (och dess subjekt) förändrats i och med att den allt mer har dato­ri­serats och frigjorts från spatiala och temporala be­gräns­ningar? Vilka konsekvenser har biometriska data och DNA-analys för identi­fi­ering och integritet? Avsnittet behandlar några förskjutningar i relatio­nen offentligt – hemligt, och ett antal utmaningar mot såväl syn­lig­hets­principen som den klassiska förståelsen av det privata. Lik­som i de tidigare kapitlen skriver jag utifrån föreställningen att un­der­rät­telse- och säkerhetstjänsternas övervakande och kunskaps­in­häm­tande funktioner inte kan ses som isolerade fenomen.

I del III är det utredningarna som står i fokus. Här redogör jag för utredningsmaterialet och de skilda utredningarnas tillkomst­ situationer i en kronologisk följd. Vilka särskilda problem har ut­redarna att be­handla? Vidare presenteras den ovan nämnda process som resul­te­rade i tillsättningen av en säkerhetstjänstkommission. För att närma mig utredningarna tar jag hjälp av några rader ur Roland Barthes ana­lys av Balzacs novell Sarrasin – och efter en presentation av denna läsart följer så den egentliga analysen. Jag har valt att placera analysen under rubriken Topologi av den enkla anledning att jag här läser ut­redningarna som en gemensam text oberoende av deras inbördes avstånd och olikheter, 21

vilka endast antyds. Topologi innebär just att hänsyn tas till form, till inbördes lägen och relationer mellan olika punk­ter och inte till avstånd. Om dispositionen finns inte mycket mer att orda. Den är bokstavstrogen den genre som skall analyseras. Medan del I tar sin början med en rad problem som diskuterades vid den tidig­ moderna statens tillblivelse, behandlas i del II olika aspekter av det offentliga – och då inte minst olika former av makt som uppstår i skärningspunkterna mellan hemligt och offentligt. Avslutningsvis är det just statens offentliga utredningar som står i centrum.

1. Raison d’état

När det gäller banala fakta har vi att upptäcka – eller försöka upptäcka – vilka specifika och kanske ursprungliga problem som är förknippade med dem.1

den latinska termen ”ratio status” är, liksom dess motsvarigheter på exempelvis italienska (ragione di stato) och franska (raison d’état), svår att översätta till svenska. Ordet statsförnuft – som är den över­sätt­ning jag kommer att använda i det följande – leder fel om det asso­cieras till en högre motsvarighet till det individuella förnuftet. I den mening som termen användes under det tidiga 1500-talet kan ratio närmast över­sättas med skäl.2 Sammansättningen ragione di stato introducerades på 1520-talet av Francesco Guicciardini – som till sina vänner kunde räkna bland andra Niccolò Machiavelli – i Dialogo del reg­gimento di Firenze. Det finns enligt Guicciardini ett yttersta mål för en furste, nämligen att bevara sig själv och den stat (stato) som han för­kroppsligar. Och detta förkroppsligande skall förstås i bokstavlig mening. Innebörden av ordet stato är vid denna tid närmast belägenhet och används i sammanställningar som lo stato del principe, furstens ställ­ning.3 Staten – vilken kan ha skäl för ett bestämt handlande – utgörs i princip av furstens stat(us).

Men uttrycket ”ragione di stato” är inte bara svåröversatt, det an­vän­des dessutom redan från början på olika sätt – liksom det vetter mot en rad andra omdiskuterade begrepp såsom necessità och interesse – och själva denna mångtydighet kan, som Peter Burke påpekar, mycket väl va­ra en bidragande orsak till att uttrycket 25

.

MARIA JOHANSEN

logos

OFFENTLIG SKRIFT OM DET HEMLIGA

När hemlig verksamhet skall garantera det öppna samhället skapas en paradoxal politik. Bortom demokratisk insyn och kontroll, fast likväl i demokratins och frihetens namn, bedrivs verksamheter som följer statsförnuftets logik. Men vari består detta förnuft som sägs representera statens, det vill säga alla medborgares intressen? Historien visar att varje universellt förnuft inbegriper en rad motstridiga positioner. Föreställningarna om ett statsförnuft kan spåras tillbaka till renässansen, en berättelse om maktanspråk, undantag och nödsituationer.

I Offentlig skrift om det hemliga ger Maria Johansen en både samtida och historisk analys av spänningarna mellan hemligt och offentligt, övervakning och straff, lag och undantag i modern politik. Med hjälp av Hobbes Leviathan och Agambens varulv skriver hon statsförnuftets och suveränitetens historia där stater och medborgare fångas i motsägelsefulla politiska praktiker. Och i en analys av Statens Offentliga Utredningar om svensk säkerhetstjänst under 1900-talets sista decennier, visar Johansen att det inte är en slump att föreställningar om rikets säkerhet ger upphov till den omöjliga genren Statens Offentliga Hemliga Utredningar (SO(H)U).

l o g o s . nr 4 . p a t h o s glänta produktion

Maria Johansen, född 1972, disputerade i idéhistoria vid Göteborgs universitet 2004.

Sedan disputationen har hon arbetat som lektor och forskare vid Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori. Hon är också verksam vid Centrum för studiet av mänskliga rättigheter (CSHR), Göteborgs universitet.

Johansen har varit medlem i redaktionen för Res Publica och är sekreterare i det svenska Ernst Cassirer-sällskapet.

MARIA JOHANSEN

OFFENTLIG SKRIFT OM DET HEMLIGA RAISON D’ÉTAT, SOU OCH VARULVEN

isbn 91-9745-752-3

nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven

nr 4 . p a t h o s

glänta produktion

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathosseminariet undersökt frågeställningar som uppkommer i skärningspunkten mellan filosofi och teologi. Syftet är att skapa ett forum för diskussion av samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner.

Skriftserien logos . pathos inbjuder var och en att delta i denna undersökning.

logos

.

nr 4 . p a t h o s

glänta produktion