Och hur gick det till när en beskedlig och ung organist från Ö rkelljunga mörklade hela ön Ven? Varför missade ”Hjälpsamma Persson” tre utryckningslarm under en och samma dag? Hur gick man tillväga när man testade rike klockarens beryktade snålhet? Hur gick det till när TITO-trion bildades? Och vem i alla världen var den där Joel som generalen talade så varmt om? Svaren hittar du i ”Gaveln med gångjärnen”. En lustiger dans tog en gång sin början mitt påLyckstabro i den lilla nordskånska byn Ö rkelljunga. Och kanske pågår den än… …
Ansvarig för berättelsen är Kristina Magnusson, skriftställare påÖ sterlen.
Kristina Magnusson
Ansvarig för layout, omslagsfoto och korrektur är utrikeskorrespondenten AnnaMaria Magnusson, verksam i Amsterdam med egna företaget Full Story Media, www.fullstory-media.com
Gaveln med gångjärnen
Kan en hel gavel byggas så att den går att öppna med förstärkta gångjärn? Är det möjligt att en officer med tjänst i Ystad mitt under andra världskriget försåg norska motståndsmän med mängder av vapen, ditskickade genom hela Sverige ett par meter (!) ifrån hundratals tyska permittenter?
Gaveln med gångjärnen
Kristina Magnusson
Gaveln med g책ngj채rnen Kristina Magnusson
3
4
© 2012 Kristina Magnusson TEXT: Kristina Magnusson LAYOUT, OMSLAGSFOTO OCH KORREKTUR: Full Story Media, www.fullstory-media.com Anna-Maria Magnusson Förlag: Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige Tryck: Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978- 91-7463-065-7 5
Till min dotter Anna-Maria för ovärderligt stöd, stor hjälp, konstant och kunnig medverkan och värmande uppmuntran.
6
7
Eventuella likheter med verkligheten är avsiktliga. Vare sig karaktärer eller händelser är dokumentära skildringar.
8
9
MÖTET - Ja, man skulle kanske inte fråga en sån fin man eller herre. Man vill ju inte heller verka angelägen, eller ja, tränga sig på. Men folk pratar. Ja, det gör dom ju alltid, inte minst här i Örkelljunga. Men nu när han flyttat hit till vår by, så är det ett alldeles förskräckligt pratande………..Så därför menar jag, att det är lika bra att fråga honom själv, sa Tage Persson och häpnade över sitt hastigt påkomna mod och vände snabbt bort blicken från den högreste mannen som stod intill honom. Tage Persson glodde istället stint ned i Pinnån där fullmatade kräftor kravlade runt på den ljusa sandbottnen. Han lutade sig försiktigt mot det murkna, vajande träräcket. Tage Persson hade levt hela sitt torftiga liv i den nordskånska byn Örkelljunga. Byn beskrevs av elakt folk som en håla i en håla eftersom de centrala delarna nåddes via kraftiga nedförsbackar från alla fyra väderstrecken. Nu var det 1970-tal. Men i Örkelljunga rörde sig utvecklingen lika makligt och trögt som kräftorna i Pinnån. Omkring åttatusen själar, inklusive små byar i ytterkanterna, utgjorde invånarskaran. Fortfarande var det i huvudsak män och kvinnor som tillhörde någon av byns många 10
frikyrkor som styrde och ställde i den lilla hålan. Tage Persson var en av byns många ”vantar” som aldrig missade en möjlighet att vila eller ta en öl. Han var dessutom insatt i allt av vikt som hände i Örkelljunga. Tage Persson kallades oftast av folket i byn Hjälpsamma Persson sedan han en sen natt hittat byns avskydde och elake polis liggande hjälplös i ett djupt dike ett stycke från danspalatset Furulund. - Ah, hjälp mig opp, hade polisen sträckt sin hand mot Tage Persson som han aldrig missat att klämma åt för minsta lilla förseelse. - Jaa då, jag ska min själ hjälpa dig, svarade Tage, måttade en rejäl spark och placerade träffsäkert sin breda , slitna skosula i polisens väl tilltagna bak. Så fick ordningsmaktens representant en slutgiltig skjuts att ohjälpligt glida ännu längre ner i det djupa diket. Vattenståndet var lågt den där torra sommaren. Ingen fara fanns för polisens liv och lem. Men han var rundlagd, tung och ovig. Och allra värst, allra mest svidande, var känslan av underläge. Och inför allt folket. Han var frusen och ilsken när han långt om länge kunde kravla 11
sig upp, applåderad av en skadeglad folkhop som från denna afton slöt ”Hjälpsamma” Persson till sitt hjärta. Upphöjelsen behövdes. Tage Persson var en sjatte, lat och ibland rätt vrång, en av dessa våra minsta som fötts så gott som chanslös. På människans förunderliga sätt att hanka sig fram, hade han klarat skolan utan att slita nämnvärt på skolsalarnas golv. Maten ordnade han här och där. Men vare sig under sin ungdom eller som vuxen karl hade han någon styrsel att tala om på sitt liv. Han var en av dem som ingen ställer krav på. Det var dessa människor alltför obetydliga för. Den inställningen karvade sig snabbt och djupt in i honom tills han anpassade sig totalt till att inte vara någon att räkna med. Förutsättningarna för ordning och reda saknades därför totalt och konsekvent i hans liv. Tage var nöjd med mycket lite när det gällde arbete. Därför hade han tid och möjlighet att dagligen och stundligen fungera som ortens okrönte nyhetskung. Han kände sig ännu mer välkommen efter polissparken på caféerna, på Gästis ölsjapp, runt om i de små affärerna eller när han tittade in om som hastigast i frisersalongerna. Klippte sig gjorde han aldrig, de små råttfärgade testar som gliste fram i nacken under kepskanten, lät han generöst eller snarare omedvetet hänga fritt. 12
Han tyckte mycket om att öppna dörren i förbifarten till salongen eller CC, Centralconditoriet, och inleda sin ankomst med: - Har ni hört, att ………….. Eller har det redan blivit känt, kanske?? Det hade det ofta både hos klipparen och hos cafékunderna.Visst hade man hört det mesta. Byn var liten. Och förmedlarintresset om olyckor som drabbat nästan var stor. Men hört eller inte. Man lät oftast Hjälpsamma Persson dra sin version. Alltid kunde något nytt komma till, att utfodra nästa kund eller besökare med. Och Tage hade en väl upparbetad känsla för dramaturgi. Ordet i sig hade han ingen som helst kännedom om men konstpauseri och lagom långa inväsningar före ett avslöjande var hans specialiteter. _____________________________________________
Denna oförglömliga försommardag då Hjälpsamma Persson stod lutad mot det rangliga, gistna träräcket på Lyckstabro, var han i fint sällskap, lite för fint för att han skulle känna sig bekväm och avslappnad. Men nyfikenheten var mycket stark hos honom. Den besegrade raskt och tillfälligt både blygsel och muntorrhet. Han anade, att just nu kunde han håva in en storfångst, större än han hittills någonsin ens varit i närheten av. 13
Intill honom stod en högrest man, rak i ryggen som en fura. Han höll sina händer på ryggen. Han hade marschkängor och lindade vader. På huvudet bar han en tunn blå basker. Händerna var handskbeklädda trots årstiden. Gustaf van der Tagg var hans namn. Det enda Persson kände till, var, att den gamle mannen intill honom ”jobbade vid försvaret” eller något i den stilen. General Gustaf van der Tagg hade nyligen slagit sig ner i Örkelljunga efter ett långt och skiftande liv som FN:s överbefälhavare i flera stater i olika världsdelar. Nu hade han avgått från sin post med en hyfsad officerspension. I Örkelljunga bodde hans kusin och vän, Carl Brahe. Carl hade, förutom sitt slott, gott om gårdar och hus i sin ägo. Nu restaurerades den ståtligaste av dem, Sjumannagården, en vacker trelängad skånegård, från grunden. Självklart skulle kusin Gustaf med familj bo ståndsaktigt. Traktens hantverkare fick plötsligt så många arbetsuppgifter de över huvud taget kunde klara av. Endast inom ett område ratades bygdens folk. Från Stockholm skickade Carl Brahe efter en specialistgrupp, ett specialkommando
på
kusin
Gustafs
önskan
och
manskapet,
hantverkarna, instruerades efter generalens önskemål och direktiv.
14
Och hur gick det till när en beskedlig och ung organist från Ö rkelljunga mörklade hela ön Ven? Varför missade ”Hjälpsamma Persson” tre utryckningslarm under en och samma dag? Hur gick man tillväga när man testade rike klockarens beryktade snålhet? Hur gick det till när TITO-trion bildades? Och vem i alla världen var den där Joel som generalen talade så varmt om? Svaren hittar du i ”Gaveln med gångjärnen”. En lustiger dans tog en gång sin början mitt påLyckstabro i den lilla nordskånska byn Ö rkelljunga. Och kanske pågår den än… …
Ansvarig för berättelsen är Kristina Magnusson, skriftställare påÖ sterlen.
Kristina Magnusson
Ansvarig för layout, omslagsfoto och korrektur är utrikeskorrespondenten AnnaMaria Magnusson, verksam i Amsterdam med egna företaget Full Story Media, www.fullstory-media.com
Gaveln med gångjärnen
Kan en hel gavel byggas så att den går att öppna med förstärkta gångjärn? Är det möjligt att en officer med tjänst i Ystad mitt under andra världskriget försåg norska motståndsmän med mängder av vapen, ditskickade genom hela Sverige ett par meter (!) ifrån hundratals tyska permittenter?
Gaveln med gångjärnen
Kristina Magnusson