Issuu on Google+


ROD STEWA RT Min självbiografi Översättning

Ulf Gyllenhak


isbn 978-91-1-304436-1 © 2012 Rod Stewart och Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: Rod The Autobiography Originalförlag: Century Översättning: Ulf Gyllenhak Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Richard Ogle/Miroslav Sokcic, Foto: Penny Lancaster Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm


Kapitel 1 Vari vår hjälte föds kort efter det att sex års globala stridigheter tar slut. Han börjar i skolan och utvecklar underligt nog en intensiv avsky inför att sjunga offentligt.

Uppenbarligen var jag ett misstag. Definitivt någon sorts förbiseende i familjens planeringsavdelning. Ett ”enkelt misstag”, som det heter inom tennisens värld. För varför skulle annars Bob och Elsie Stewart vid fyrtiotvå respektive trettionio års ålder, med fyra barn att mätta, varav den yngsta redan var tio, plötsligt få för sig att skaffa ytterligare ett barn. Dessutom, varför i hela friden skulle de göra det mitt under andra världskriget? Detta gav så småningom upphov till ett skämt inom familjen: ”Roddy var pappas tabbe. Men för att vara en av pappas tabbar var det en lönsam historia.” Däremot kan jag inte påstå att jag någonsin kände det som om någon tyckte att jag varit ett misstag. Tvärtom, trots min sena ankomst (eller kanske på grund av den) fick jag ett mycket varmt mottagande – i alla fall av de sex medlemmarna i min närmaste familj. Inte lika mycket av Hitler. Min födelseplats, på kvällen den 10 januari 1945, var ett litet sovrum på översta våningen i ett radhus på Archway Road i norra London, där glasrutorna hade blåsts ut så många gånger av chockvågorna från exploderande tyska bomber att pappa hade fått nog och i stället satt upp träskivor för fönstren. Den värsta fasen av blitzen var nästan över och kriget i Europa skulle ta slut knappt fyra månader senare. Men utan någon som helst hänsyn för mitt bästa hade tyskarna bombat London under hela mammas gra9


viditet, först med V1-robotarna, som tillgivet kallades för ”doodlebugs” och inte lika tillgivet för ”buzzbombs” på grund av det surrande ljud de gav ifrån sig innan de tog livet av en, och under havandeskapets sista tid och under min första tid på jorden med de än mer ondskefulla V2raketerna som avsköts från Frankrike över Engelska kanalen. De där fanskapen åstadkom en nästan åtta meter djup krater där ens hus hade stått. Man ville inte vara under en V2:a när den landade – oavsett om man var gravid, nyfödd eller något annat. Det finns en myt som handlar om att kort efter min ankomst till världen utplånades polisstationen i Highgate fullständigt av en raket. Polisstationen låg bara en dryg kilometer bort och händelsen gjorde att stämningen vid min födelse blev lätt betryckt samtidigt som vi alla på ett meningsfullt vis lärde oss en viktig och bestående läxa om den lycka och lika stora osäkerhet som präglar allas våra liv. Det är en lärorik liten parabel men tyvärr helt osann – det är bara en av alla dessa myter, fabler och totala lögner som berättas av massmedierna och som vi måste sticka hål på under den här berättelsens gång. Flera veckor skilde min födelse och bombningen av polisstationen åt. Men livet i London på den tiden var en enda lång näradödenupplevelse, och många Londonbor kände att de hade haft tur som överlevt, inte minst om deras hus låg i närheten av rangerbangårdar, som vårt gjorde, och därigenom ofrivilligt blev en magnet för bombplan som siktade dåligt. Medan mamma var gravid med mig började sirenerna för flyganfall oftast ljuda vid halv två på natten och Mary, som var äldst med sina sjutton år, hämtade min bror Bob, som var tio, och min syster Peggy, nio, från deras sovrum. Sedan fick de ta på sig ytterkläderna, och utrustade med var sin kudde i handen ledde hon ut dem i trädgården. Därefter fick de gå genom mörkret bort till familjens skyddsrum – en så kallad ”Anderson” – sex plåtar av korrugerat järn som regeringen delat ut och som satts ihop till ett skjul och till hälften grävts ner i marken med jord och sandsäckar uppe på taket som extra skydd mot tryckvågor. Sedan fick allihop krypa ner i de smala metallsängarna och försöka sova sig igenom larmet och skräcken fram till morgonen. Min bror Don, som var femton år vid den här tidpunkten, föredrog att 10


stanna kvar i sin sköna säng inne i huset – såvida inte det började falla bomber alldeles i närheten och han kände hur väggarna skakade till för då blev utsikten att få lägga sig på en metallbrits i trädgården plötsligt oemotståndlig. Självfallet fanns det tusentals andra familjer i London som löpte betydligt mindre risk – barn som hade evakuerats från stan och temporärt adopterats av vänliga själar på landsbygden i områden där det inte var fullt lika sannolikt att man skulle få en raket genom taket. Men min familj hade diskuterat saken och kommit fram till att man inte ville skiljas åt – vare sig barnen från föräldrarna eller föräldrarna från barnen. Familjen Stewarts inställning var: ”Om vi dör, dör vi tillsammans.” Vi var mycket klanlika i det avseendet. Det är vi fortfarande. Men det betyder inte att familjens olika medlemmar nödvändigtvis berättade allt för varandra. Det säger en hel del om hur sällan man talade om sex och dess konsekvenser på den tiden att Don inte hade en aning om att mamma var gravid. Han blev en aning förbryllad över att hans äldre syster stickade så mycket (särskilt i skyddsrummet, där stickandet fungerade som ett utmärkt tidsfördriv). Och om man hade frågat honom lite närmare kanske han hade medgivit att han också var förbryllad över att hans mamma verkade bli större. Hur som helst, första gången han förstod sammanhanget var den onsdagskvällen då han blev tillfrågad om han ville gå upp till övervåningen och titta på den nya babyn. Men min syster Mary visste vad det var frågan om – hon var lika upphetsad över detta nya barn som om det vore hennes eget och skyndade hem från arbetet allt ivrigare ju mer förlossningen närmade sig. På onsdagar brukade hon åka rullskridskor. ”Det kommer inte att hända i dag”, berättade mamma för henne. Så Mary stack i väg. Men mamma måste redan ha fått värkar, för på den tid det tog Mary att komma hem, sätta ifrån sig sina rullskridskor och rusa upp på övervåningen hade hon fått ytterligare en bror, Roderick David Stewart. Min syster blev alldeles tillintetgjord, inte så mycket av åsynen av mig i all min strålande, nyfödda härlighet, utan av åsynen av mamma, som var utmattad och lika vit som lakanen. Det var då hon insåg vad mamma hade genomli11


dit, och också varför mamma hade skickat i väg henne den kvällen, för att bespara henne själva förlossningsarbetet. Pappa verkade ta den senaste tidens händelseutveckling med jämvikt, även om han måste ha frågat sig hur han skulle orka. Han var skotte, från Leith norr om Edinburgh, och hade arbetat en tid i handelsflottan innan han följde med sina bröder till London för att leta efter arbete. Han hade träffat mamma, som kom från London, på en dans i Tufnell Park. När jag dök upp arbetade pappa tolvtimmarsskift som rörmokare och kom hem klockan sju på kvällen. Han tog av sig sina kängor och lade upp sina fuktiga fötter vid eldstaden, vilket resulterade i att hans långsamt allt varmare strumpor gav ifrån sig en vidrig stank. Pappa drack aldrig. En gång hade någon lyckats supa honom full på en byggarbetsplats och efter det hade han bestämt sig för att bli helnykterist. Men han rökte och han spelade (helst på hästar) och ett femte barn skulle definitivt inte förbättra de emellanåt förekommande problemen i fråga om kassaflödet. Vi hyrde vårt hus på Archway Road 507 av en hyresvärd vid namn Grattage. Till och med i dag känner jag en kall vind av rädsla och förakt när jag hör namnet ”Grattage”. ”Här kommer Grattage! Spring och göm er!” Archway Road var en bullrig, hårt trafikerad genomfartsgata med flera små affärer. Gatan låg i ett utpräglat arbetarklassområde med de betydligt tjusigare husen i Highgate i norr. Det fanns en trådbusstation alldeles utanför vår dörr, och vinden blåste ständigt ner bussbiljetter i avloppsbrunnen utanför vår källare, något som gjorde pappa mycket irriterad eftersom han jämt fick städa undan biljetterna. Långt senare, efter att vi hade flyttat, revs huset så att vägen kunde breddas. Med andra ord lyckades kommunen med vad Hitler inte klarade av. Men så länge huset fanns kvar var det riktigt ståtligt – ja, det var faktiskt ett tämligen stort hus för en rörmokare och hans familj. Tre sovrum på andra våningen, två på första och ett på bottenvåningen plus kök och badrum samt matsalen med högt i tak. Här stod en liten flygel som mamma och ibland min bror Don spelade på och som vid ett tillfälle flera år senare skulle förse mig med ett lämpligt gömställe för en stunds experimentellt fumlande med en medlem av det motsatta könet. 12


Den enda andra lyxartikeln som återfanns i vårt hus var en telefon – som var ett så gott som ojämförligt tekniskt under på den tiden. Telefonen var utrustad med en myntlåda och man behövde en trepenny för att kunna ringa. Det är svårt att beskriva den mystik och vördnad som infann sig när det ringde, något som inte hände ofta. Vem kunde det vara? Ja, vem kunde det vara? Och vem skulle svara? Det kunde ta en stund att reda ut den frågan. Vem som än valdes ut var tvungen att låta så förnäm som möjligt: ”Mount View, sex-ett-fem-sju.” Man var tvungen att tala förnämt i telefon på 1940- och 1950-talen. Det var något telefonen krävde. Pappa behövde telefonen för att sköta sin hobby: en fotbollsklubb. Den hette Highgate Redwing, och var en amatörklubb med ett A-lag, ett B-lag och under en tid till och med ett juniorlag. Mina bröder Bob och Don spelade för Highgate Redwing, och det skulle jag också göra så småningom, men när jag var liten kunde jag titta upp mot de där männen som fyllde vårt hus och förundras över dem. De var mina första idrottshjältar. Mötesplatsen inför matcherna på lördagsmorgnarna var vårt hus, vilket innebar att närmare tjugotalet fotbollsspelare trängdes i vårt kök och hallen och ute på gatan. Jag såg fram emot lördagsmorgnarna och att spelarna skulle dyka upp. För en penny per tröja från klubbkassan tvättade mamma matchställen varje vecka. Hon lade de leriga kläderna i en jättelik bykkittel och rörde runt. Och efteråt hängde en rad med svartvita tröjor och glittrade längs tvättstrecket i vår trädgård. För mig var det en himmelsk syn. Jag minns våra familjeutflykter till Ramsgate på kusten i Kent – hela familjen Stewart satt på stranden i kylan på det traditionella brittiska viset – men mina minnen från de tillfällena är inte alls lika starka som minnena från de årliga utflykterna med fotbollsklubben: två ”charabanger”, eller bussar, fulla med spelare och deras fruar och barn som åkte i väg från Archway Road klockan åtta på morgonen. Mamma och mina systrar gjorde i ordning berg med smörgåsar inför utflykten till Clacton-on-Sea. Det var underbart. Och samma sak gällde fotbollsklubbens fester. Pappa brukade gå ner i källaren och stötta upp golvet i vardagsrummet nerifrån med en bygg13


nadsställning och plankor, och sedan vällde det in folk för att dansa och sjunga. Jag brukade bli beordrad att gå och lägga mig, men jag smög ner och satt under den där lilla flygeln och tittade på fötterna och de kiltklädda benen. Det var där min kärlek till allsång föddes. Ibland lämnade en lång rad med dansare vardagsrummet, försvann ut genom dörren och fortsatte att dansa i väg längs gatan och återvände sedan igen. Det var inte svårt att förstå uppsluppenheten hos de vuxna när man tänker på vad de just hade genomlidit. De dansade bort kriget. Mary och Peggy, mina systrar, tog med mig för att titta på speedway på Harringay, något som var oerhört populärt just då. Och ibland fick jag följa med mamma och pappa på bio – vi gick till Rex i East Finchley, där stolarna i mitten satt lägre än stolarna i de främre raderna och självfallet betydligt lägre än stolarna i de bakre raderna. Kanske var det skador efter kriget. En dag, när jag var åtta år, sade mamma: ”Vi ska gå och se Semestersabotören. Det här kommer att bli det roligaste du någonsin har sett.” Där skruvade hon verkligen upp förväntningarna. Men hon hade helt rätt. Det var slapstick, men filmen var samtidigt oerhört subtil. Vi satt där i de skamfilade stolarna inne på Rex och jag har aldrig skrattat så mycket som jag skrattade åt Jacques Tati och all ödeläggelse han åstadkom. Ronnie Wood och jag är fortfarande fanatiska Tatibeundrare. Naturligtvis innebar åldersskillnaden mellan mig och mina syskon att familjen hemma snabbt krympte runtomkring mig. Först gifte sig Mary med Fred, en lastbilschaufför som arbetade för glassbolaget Wall’s, och det innebar att min skyddsängel försvann från huset. Och sedan gifte sig Peggy med Jim, en underbar frukt- och grönsakshandlare från London som hade deltagit i striderna vid Monte Cassino – en oförglömlig upplevelse för honom. Många år senare, när jag hade tjänat lite pengar, deltog Jim i en av våra stora familjeutflykter med privatplan för att se Skottland spela fotboll. Vår resa innebar att vi flög över Italien. Jim satt där, rullade sig en cigarrett, som han brukade göra, och när han eftertänksamt tittade ut genom fönstret ner mot marken sade han: ”En gång i tiden fick jag fjorton shilling i veckan för att mörda de där typerna.” 14


Livet skulle behandla Peggy oerhört grymt. Hon var en fantastisk tennisspelare, en riktig friluftsmänniska, men hon drabbades av multipel skleros och hamnade i rullstol i trettiofemårsåldern. Också min mor skulle så småningom hamna i rullstol på grund av multipel skleros. Livet är orättvist. Nästa person som lämnade Archway Road var Bob, som gifte sig med Kim, och till sist, när jag bara var elva år, gifte sig också Don vid tjugosex års ålder och flyttade hemifrån. När jag fick höra att han skulle gifta sig med Pat blev jag så ledsen att jag låg och grät vid hans fötter. Jag hade gråtit på samma sätt när han hade åkt i väg för att göra militärtjänsten – fast mest för att jag inte kunde föreställa mig den plats han skulle åka till, Aldershot, eller hur någon kunde ta sig dit för att inte tala om ta sig därifrån. Men detta senaste svek verkade slutgiltigt. Hur kunde han överge mig på det viset? Don tog med mig till West End och försökte få mig att acceptera det hela samtidigt som han bjöd mig på läsk. Men om sanningen ska fram flyttade inte mina bröder eller systrar särskilt långt. De hyrde lägenheter eller hus ett par dörrar bort eller möjligtvis runt hörnet: återigen gjorde sig Stewarts klankänsla påmind. Jag skulle börja uppskatta den här närheten några år senare när jag blev intresserad av mitt utseende och snabbt behövde låna Marys hårtork eller min svägerska Pats hårsprej. Det var mycket behändigt. ”Jävligt bortskämd” verkar vara familjens stenografi för min barndom. Jag motsätter mig detta med utgångspunkt i att det materiellt inte fanns särskilt mycket att skämma bort någon med. ”En aning bortklemad” skulle nog stämma bättre. Samtidigt är det sant att Mary aldrig kom hem från arbetet på fredagen utan att ha med sig en leksak till mig – en liten bil eller soldat – från Woolworths. Var det att bli ”jävligt bortskämd”? Kanske. Det här är också sant: mamma brukade laga kaningryta, och innan jag kom till världen skars kaninhjärtat – som var litet men betraktades som en delikatess – upp i fyra delar och gavs till barnen. När jag dök upp fick jag alltid hela hjärtat.

15


*** Jag var plikttrogen i skolan men inte särskilt duktig. Jag misslyckades med min ”elva-plus-examen” och skickades till ingens egentliga förvåning i väg i grå flanellkavaj och en svartvit slips till William Grimshaw Secondary Modern – där förresten även Ray och Dave Davies från Kinks gick ungefär samtidigt, men det var något vi lyckades klarlägga först många år senare. Jag tog bussen till North Finchley från stationen utanför vårt hus, vilket var mycket behändigt. Men åt andra hållet var jag tvungen att gå en och en halv kilometer längs Creighton Avenue, vilket inte var lika trevligt. Men jag hade nästan inget bagage med mig. På den tiden hade elever inte det. Men nuförtiden, när min lille son Alastair går i väg till skolan, har han en massa väskor och böcker och datorer och grejer med sig. Som jag minns det hade jag bara med mig en blyertspenna. Ja, inte ens det, utan bara en pennstump, som jag hade stoppat ner i ytterfickan på min kavaj. Det verkade vara allt jag behövde. Jag var flitig och på det stora hela trivdes jag bra. Jag var angelägen om att inte missa några lektioner och ville inte hamna på efterkälken. Det innebar att jag inte skolkade att tala om och att jag inte heller ställde till med några bråk. När det blev slagsmål befann jag mig alltid någonstans i periferin som åskådare – aldrig som deltagare. Jag hade lätt för att skaffa mig vänner, men jag var inte ett sådant där barn som självklart hamnar i centrum och utan att anstränga sig får all uppmärksamhet. Och jag uppfattade mig definitivt inte som någon sorts artist. Det självförtroendet skulle jag utveckla först senare, genom att vara medlem i olika band. Jag visade prov på en viss talang med pensel – även om det vid en rutinundersökning framkom att jag är färgblind (jag har svårt att skilja brunt, blått och lila åt). Jag klarade mig hyggligt i de flesta ämnen och gjorde bra ifrån mig i gymnastiken. Jag blev lagkapten för både cricketlaget och fotbollslaget. Det var bara i ett ämne det gick åt pipan och det var, bisarrt nog med tanke på mitt senare vägval i livet, musik med mr Wainwright. Jag hade alltid vetat att jag var livrädd för att ställa mig upp inför klassen. I mr Wainwrights musiksal upptäckte jag nu att det fanns något jag 16


var ännu mer rädd för: att ställa mig upp inför klassen och sjunga. Det handlade inte så mycket om rädsla som att pekas ut och framstå som ett fån. Kanske var det bara något jag inbillade mig, men jag är övertygad om att han valde ut mig just därför. Han sade åt mig att komma fram till honom och sjunga några rader medan han ackompanjerade mig på piano. Jag ryggade tillbaka och darrade och försökte hitta rätt ton och kände mig mer olustig till mods än jag någonsin hade gjort i livet. Det var av detta skäl som jag utvecklade simulanttricket. För simulanttricket behöver man: en tom glasburk, en liten mängd potatismos (som man sparar från skollunchen), en liten mängd morötter (som man också sparar från skollunchen) samt lite vatten. Instruktioner: när man sitter i matsalen stoppar man ner potatisen, moroten och vattnet i glasburken. Blanda noggrant med hjälp av en kniv eller något annat redskap som finns till hands. Sedan drar man sig tillbaka till skolans lekplats, och i ett lugnt ögonblick då man helst inte ska vara föremål för någon annans uppmärksamhet häller man ut blandningen på asfalten. Sedan tillkallar man rastvakten genom att ropa ”Jag mår dåligt” (eller något liknande) samtidigt som man tecknar mot sörjan på marken. Resultat: man slipper eftermiddagens musiklektion och kan gå hem. Eller, som i mitt fall, gå på bio. Alltså är det förmodligen sant att säga att musiken vid det här laget ännu inte hade fått någon större betydelse i mitt liv. Don hade tagit med mig för att lyssna på Bill Haley and the Comets på Gaumont State Cinema på Kilburn High Road 1954. Don gillade Bill Haley och kunde förmodligen sjunga ”Everybody Razzle Dazzle” bättre än Haley själv. (Egentligen var det Don som var familjens bäste sångare, något som mina släktingar gärna påminner mig om.) Jag minns att jag satt uppe på balkongen med honom och tittade ner på den där gungande massan av dansande, larmande Teddy Boys bland publiken och Haley och hans band i sina skotskrutiga kavajer som gav upphov till all denna förödelse. Rytmen, de färggranna kläderna och publikens reaktion, allt detta påverkade mig och kanske såddes ett frö. Men det gjorde mig inte till ett stort fan. Men lusten att uppträda fick nog en första skjuts efter att pappa gav 17


mig en spansk gitarr med en röd rem med tofs som axelband när jag fyllde femton år – vilket först gjorde mig alldeles bedrövad för jag hade hoppats på en järnvägsstation av märket Tri-ang i trä. (Utsikten från vårt fönster mot rangerbangården i Highgate och spåren därbortom med ånglok som gick från Euston till Alexandra Palace hade länge inspirerat mitt intresse för modelljärnvägar, ett intresse som till många människors fullständigt onödiga förvåning lever kvar hos mig än i dag.) Varför pappa tyckte att den här gitarren var en bra present till mig har jag ingen aning om. Det är möjligt att den hade fallit av flaket på en lastbil eller att han fick köpa den billigt. Men jag svalde min besvikelse och började spela lite på den. Sedan tog jag med den till skolan, där flera av mina kamrater också hade billiga gitarrer. Ett gäng av oss som hade börjat få lite hum om hur man spelade gick till lekplatsen på rasten och försökte dra i gång en ”skiffle”, en stil som knöt an till amerikanska ”jug bands” från början av 1900-talet med banjo och tvättbräden och stekpannor och kastruller. Det här var när Lonnie Donegan hade slagit igenom och Don hade Lonnies ”Cumberland Gap” på en 78-varvare från Pye. Vi kallade oss för Kool Kats, vilket vi tyckte var ett riktigt fyndigt namn, och när vi stod på vår höjdpunkt hade vi sju gitarrer och en kille på bas i form av en telåda. Det var ingen vanlig uppsättning och vi hade väl lite för många gitarrer, men vi gick loss med ”Rock Island Line” – den bästa låten av Lonnie Donegan, en riktig stänkare. Förmodligen var det den första text jag kunde sjunga till slutet, och låten var nästan idiotsäker även för nybörjare. Men Kool Kats version kanske hade låtit lite bättre om någon av oss hade haft minsta aning om hur man stämde en gitarr. Men det gåtfulla musikaliska mysteriet var något vi alla sju stod frågande inför så vi bara drog i strängarna och hoppades på det bästa. Lyckligtvis kände pappa en kille som kunde konsten så ibland stack jag hem till honom med min gitarr för att få den stämd. Tyvärr bodde han ungefär tre kilometer bort, så när jag väl kom hem igen var min gitarr återigen ostämd. Om det fanns spår av en framtida karriär i dessa tidiga försök, var de svåra att hitta. Grundskolans övriga viktiga gåvor till mig var två djupgående, oer18


hört lärorika och fullständigt obesvarade förälskelser: den första i mrs Plumber, som undervisade i historia och som, vilket var viktigare ur mitt perspektiv vid den tidpunkten, var iförd en pennkjol som slutade just nedanför knäna, och den andra vid tretton års ålder i Juliet Truss, som var två år äldre än jag, hade långt rött hår och enorma bröst och som var totalt och fullständigt ouppnåelig. Detta hindrade mig inte från att bege mig hem till henne och stå och hänga utanför hennes hus i närheten av bussterminalen vid Muswell Hill. Om hon över huvud taget lade märke till mig, var det inget hon gav sken av. Och om hon hade frågat mig vad jag väntade på, skulle jag inte ha kunnat svara för jag hade ingen aning. Sista året i skolan blev jag indragen i en olycklig och högst beklaglig incident med en luftfylld kondom som släpptes i väg i korridoren. (Vilket självfallet var idiotiskt och barnsligt. Men om man blåser upp en kondom tillräckligt mycket seglar den faktiskt i väg.) För detta bestraffades jag med det sedvanliga pryglet (och jag har inget emot att berätta att det verkligen gjorde ont) plus att jag temporärt berövades min roll som lagkapten för fotbolls- och cricketlaget. Och kort efter det, utan slutbetyg och en rygg som fortfarande ömmade lätt, slutade jag i skolan. Jag var femton, hela världen låg framför mig och glittrade av möjligheter, men vad skulle jag göra härnäst? Jag hade inte en aning.

19


9789113044361