9789113027975

den du söker finns inte här mia öström

mia öström

den du söker finns inte här

978-91-1-302797-5 © 2010 Mia Öström Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt av Livonia Print, Ltd, Lettland, 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 isbn

Jag kryper in och märker att jag blivit vuxen. Huset har stannat i växten och jag har kommit ikapp. Jag visste inte att jag var så här lång.

7

Min syster räknade: Ett! Två! Fem! Jag stod i hallen och valde mellan olika flyktmöjligheter. Min syster var bra på att leta. Hon hittade mig även när vi inte lekte.

Sällskapsrummet? Tio! Salongen? Tretton! Jag hade alla gömställen inom synhåll. Femton! Klockan slog och jag föll. Mattan var tjock av ornament, blad och blommor, jag visste att den låg stadigt mot golvet och ändå rasade jag nedåt. Jag såg: Där är mina skor. Jag visste: Där tar jag slut. Ändå fanns inget slut. Fallet var oändligt. Jag blundade och föll och inte ens jag kunde hitta mig.

Arton! Tjugo! Jag öppnade ögonen. Framför mig reste sig husets mörka ryggrad. Efter en eldsvåda står bara skorstenarna kvar, som om byggnaden klämts ihop och dragits ut till tunna strängar. Vår trappa sammanfogade alla rum och förband vinden med källaren, jag föreställde mig att den var helt och hållet orubblig. Att den om huset brann ned skulle stå kvar och visa vägen till de rum som en gång funnits. En blankpolerad klippa framför mig. Jag rörde vid träet och för första gången såg jag 8

nyckelhålet. Jag stack in ett finger och drog. Kröp in.

Stängde. Det var mörkt och varmt och precis lagom stort och jag slutade falla.

9

Luften får mig att svälla och krympa. Illamåendet har fastnat i halsen. Jag blundar och öppnar ögonen och det är lika mörkt. Hjärtat hamrar mot bröstbenet. Jag är en smedja, en fabrik, jag dånar och larmar. Kolvar, cylind­ rar, vevar och vevstakar. Enorma drivhjul som roterar utan avbrott. Vagnar som gnisslar mot skenor. Tjutet av metall mot metall. Ljudet fyller utrymmet under trappan till taket och snart skall det pressa sig genom dörrspringan ut i hallen. När som helst öppnar husan ytterdörren.

10

Jag skulle ofta återvända till rummet under trappan.

Ingen kände till det förutom jag. Jag sade till min syster: Vi leker kurragömma! Jag tog med mig kex, en filt, jag stack in ett finger och drog. Min syster hittade mig aldrig. Dörren så fint utskuren i panelen att den inte fanns.

Jag satt här och mörkret var varmt. Jag hörde folk komma och gå. Lyckan att inte vara med. Jag sade: Kom så leker vi! Du räknar! Min syster letade på vinden, i köket, på gården, i stallet. Varje gång var hon lika säker på att hitta mig. Efter en stund ropade mor att teet var klart, någon kom på besök. Min syster glömde bort att hon glömt något. Jag satt kvar. Jag blundade och öppnade ögonen och det var lika mörkt. Jag lade mig på filten, trevade efter kexen. Sötman som spred sig i munnen.

Människor som kom och gick. Ibland somnade jag. När jag kom ut var mor röd i ögonen och far hade tagit med sig gårdskarlarna ned till floden.

11

Snart kommer de. Kommer de? Händerna över öronen.

Mina knän rör vid mitt bröst. Varje del av mig rör vid ett golv, ett tak, en vägg. Kjolarna svepta kring mig som vingarna på en sovande fladdermus. Jag trängs med mörkret. På mina axlar vilar ett helt hus. Tre våningar av trä, sten, glas, murbruk och tegelstenar. En hall, ett sällskapsrum, ett kök, ett tvättrum, en frukostmatsal, en matsal, en salong, ett bibliotek, femton sovrum, tjänarnas kammare under taket. Min hjässa nuddar vid tyngden. Jag har en hel värld på mina axlar. Jag önskar den var större.

Värmen har öppnat alla fönster och när ytterdörren slås upp skälver huset av luftmassor som möts. Familjen S stiger in i hallen. Husan säger: Vänligen vänta. Faster M säger: Ta den här näsduken. Kusin W säger: Jag vill åka hem. Hans röst åker kana och spricker. Ett läte som från en stor fågel. Faster M säger: Vi skall bara stanna några timmar.

12

* När ingen ser mig upphör jag att le. När ingen betraktar dig stannar leendet kvar i ditt ansikte. Räcker din lycka även till mig? Är det möjligt att överföra den som genom en sond? Är det tillräckligt att du rör vid mig? Kan du viska den in i mig?

Du frågade för sju dagar sedan. Du tog min hand när de andra gick in i sällskapsrummet. Du stod så nära att jag inte längre såg dig. Jag tänkte: Jag skulle rymmas i honom. Din andedräkt mot mitt hår. Luften hade varit in­ uti din kropp. Du väntade dig ett ja och jag svarade: Jag måste tänka på saken. Du bad om mitt liv och gav mig en vecka. Du vet inte vem du ställde frågan till.

13

I

Jag vaknade av att luften lagt sig ovanpå mig. Nattskjortan var en genomdränkt kompress. Madrassen ångade.

Den torkade till kvällen och luckrades åter upp när jag lade mig på den, det var som att sova på mossa. Värmen hade plågat oss i veckor. Alla rörde sig långsamt som i vatten. Allt var som vanligt och allt kunde förändras, det krävdes bara ett ja. Ett nej. Jag klädde mig: Underbyxor.

Linne. Korsett. Hyskor. Snören. Underkjol. En underkjol till. Ytterligare en underkjol. Jag stängde in värmen under lager av linne, bomull och siden. Klänning. Knappar. Krage. Nu var jag färdig. Nu kunde jag visa mig. Nu trodde alla att den de såg var jag.

14

Mor och min syster förflyttar sig från tak till golv. Hålrummet under trappan förstärker ljudet av deras steg, de växer och blir tyngre, jag ser framför mig hur de måste huka sig för att inte slå huvudet i takarmaturen. Mor säger: W, vad roligt att du är här. Flo har längtat så efter dig.

15

Far åt sin frukost mycket fort. Han svalde utan att tugga och drack teet så hett att han brände tungan. Han läste tidningen men var redan borta. Han skyndade sig som om någon väntade på honom. Världens öde berodde på hur fort han åt sin skinka och sina ägg. Varje vecka före­ ställde han sig att han skulle åka till B eller till någon annan plats. Varje dag fann jag honom i länstolen i biblioteket.

Mors huvud sprängde sig ut ur klänningen. Frisyren hårt sträckt. Omsorgsfullt hopknuten. Men i nacken lockade håret sig där värmen sipprade ut. Detta att hon inte kan förstå sig på mig. Jag kommer ur hennes kropp. Vi borde likna varandra. Mors ansikte har inga linjer som håller det på plats. En kind flyter ut, ibland hakan, oftast allt på en och samma gång. Kött, tänker jag när jag ser henne.

Oxstek. Fläskkotlett. Detta utseende har min syster ärvt.

Hon kommer att leva hela sitt liv utan att veta det. Hennes blivande man skall blunda lite när han kysser henne.

16

Min syster log när hon åt sitt rostade bröd, min syster är alltid glad fastän hon föddes sjuklig och missnöjd och vem vill egentligen födas? Om jag blivit tillfrågad hade jag tackat nej. Min syster skrek oavbrutet. Mor ville amma henne men min syster vände sig bort. Mor framhärdade. Min syster skrek. Efter en månad kallade mor efter en amma. Amman hade också ett litet barn, en pojke, tre månader gammal. Mjölken räckte inte till honom.

Min syster överlevde men fick men för livet. Hon växte upp och ådrog sig reumatisk värk, feber, problem med hjärtat, svaga nerver. Hon är min storasyster men jag är äldre. Jag är hennes lillasyster men jag är större och starkare. Hon kommer aldrig att förlåta mig för detta.

17

Mor, min syster, faster M och kusin W befinner sig på några fots avstånd. Jag hör allt de säger. Någon uttalar mitt namn och jag måste sätta händerna framför munnen.

Jag har en hel värld på mina axlar. Jag önskar den var större. Ett hus är lätt i jämförelse med en familj. En mor, en far och en syster väger mer än en hall, ett sällskapsrum, ett kök, ett tvättrum, en frukostmatsal, en matsal, en salong, ett bibliotek, femton sovrum, tjänarnas kammare under taket. En mor, en far och en syster är så tunga att bära. De skriker så fort jag släpper ned dem.

18