Upplaga
13
Gunnar Fahlberg
Socialtj채nSt lagarna
13
Gunnar Fahlberg
SOCIALTJÄNST LAGARNA
Socialtjänstlagarna ISBN 978-91-47-09796-8 © 2012 Gunnar Fahlberg, Nils Magnusson och Liber AB Förläggare: Carin Laurin Omslag: Mats Mjörnemark Grafisk formgivning: Fredrik Elvander Layout: Catharina Grahn/ProduGrafia Upplaga 13:1 Tryck: Sahara Printing, Egypten 2012
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01
Förord till trettonde upplagan Bestämmelsen om anhörigvårdare i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453) – SoL har ändrats. Socialnämnderna har skyldighet att erbjuda stöd för att underlätta för personer som vårdar närstående. Tidigare innehöll bestämmelsen endast en rekommendation om detta. Socialstyrelsen har tillsynen över hela socialtjänsten. Statens institutionsstyrelse har tidigare haft tillsyn över sina egna institutioner. Dessa institutioner står numera under Socialstyrelsens tillsyn. Länsstyrelsernas uppgifter inom socialtjänsten har överförts till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har genom sina regionala enheter tillsynen över kommunernas och de enskilda verksamheternas socialtjänst. Den tillsynen är samordnad med den tillsyn som Socialstyrelsens regionala enheter har över hälso- och sjukvården. De tillstånd att bedriva verksamheter och de ingripande vid missförhållanden inom socialtjänsten som tidigare varit en uppgift för länsstyrelserna åligger numera Socialstyrelsen. Bemyndiganden att meddela de föreskrifter som behövs till skydd och stöd för enskildas liv, personlig säkerhet eller hälsa gäller numera alla delar av social tjänsten och inte som tidigare enbart vissa angivna verksamheter. Inom området ”äldreomsorger” finns en del nyheter. Kommunerna ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där det behövs i omvårdnaden av äldre. En värdegrundsregel har införts inom äldreomsorgen. Äldre ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur de ska få stöd och hjälp i boende och service. När enskilda har behov av insatser från såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en individuell plan, om det behövs och om den enskilde samtycker. I fråga om personer med psykiska funktionsnedsättningar åligger det kommunen och landstinget att samarbeta. Vad gäller annat bistånd än socialbidrag får någon ekonomisk behovsprövning inte ske i det fall avgift för insatsen utgår med stöd av reglerna i kapitel 8. ”lex Sarah” har utvidgats till att omfatta hela socialtjänsten och inte som tidigare enbart vissa särskilt angivna verksamheter. I enskild verksamhet ska den som driver verksamheten själv utreda missförhållanden eller påtaglig risk för missförhållanden. Socialnämnden ska informeras. Ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för missförhållande ska snarast anmälas till Socialstyrelsen. Socialnämnden får vid en utredning om barn höra barnet utan medgivande av vårdnadshavarna och utan att de är närvarande vid samtalet med barnet. 3
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
I de fall Socialstyrelsen i sin tillsyn behöver höra ett barn har Socialstyrelsen samma möjlighet att höra barnet utan att vårdnadshavarna har medgivit det och utan att vårdnadshavarna är närvarande. Bestämmelserna om ansvarig nämnd har helt ändrats fr.o.m. den 1 maj 2011. Ett nytt kapitel 2 a har tillkommit i SoL. I första hand har bosättningskommunen ansvaret att tillgodose den enskildes behov Det gäller också i de fall då en person skrivs ut från sjukhus, fängelse eller institution i annan kommun än bosättningskommunen. Vad som är bosättningskommun regleras närmare i kapitel 2 a. Endast vid akut uppkomna situationer har vistelsekommunen första handsansvaret. Vistelsekommunen är dock skyldig att bistå vid den utredning som bosättningskommunen behöver för att kunna ta ställning till behovet av insatser för den enskilde. Vistelsekommunen ska även medverka till att bosättningskommunens beslut om bistånd kan verkställas. Bosättningskommunen ska ersätta vistelsekommunens kostnader för verkställigheten av biståndsbeslutet. Länsstyrelsernas roll i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har överförts till Socialstyrelsen. Vissa ändringar har vidare skett i den del av lagen som brukar kallas ”lex Sarah”, bl.a. vad gäller anmälan. När ett ärende rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. En bestämmelse har införts som anger vad som avses med begreppet tillsyn. Vid tillsyn som rör barns förhållanden får barnet höras om det kan antas att barnet inte tar skada av samtalet. Barnet får höras utan vårdnadshavarnas samtycke och utan att de är närvarande. I lagen (2009:479) om vissa kommunala befogenheter har införts en regel om kompensation till enskilda. Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) – OSL har ersatt sekretesslagen (1980:100). Socialförsäkringsbalken (2010:110) – SFB har medfört ändringar i socialtjänstlagen. I SFB finns de bestämmelser som tidigare återfanns i lagen (1962:381) om allmän försäkring samt de bestämmelser som fanns i särskilda lagar om bl.a. allmänna barnbidrag, äldreförsörjningsstöd, underhållsstöd och assistansersättning Regeringsrätten heter numera Högsta förvaltningsdomstolen. Domstolen länsrätt heter numera förvaltningsrätt. Patientsäkerhetslagen (2010:659) har ersatt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. De lagändringar som skett före den 1 november 2011 har införts. Stockholm i november 2011 Gunnar Fahlberg
4
Förkortningar bet. – Utskottsbetänkande BO – Barnombudsmannen (1993:335) BrB – Brottsbalken HFD – Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) HSAN – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSL – Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) HVB – Hem för vård eller boende FB – Föräldrabalken FL – Förvaltningslagen (1986:223) FPL – Förvaltningsprocesslagen (1971:291) JK – Justitiekanslern JO – Justitieombudsmannen (riksdagens ombudsman) JuU – Justitieutskottet KL – Kommunallagen (1991:900) lex Maria – Bestämmelsen i 3 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om att vårdgivaren till Socialstyrelsen ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. lex Sarah – Reglerna om anmälningsskyldighet i 2–7 §§ SoL samt 24 b § och 24 f § LSS. LPT – Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LRV – Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård LVM – Lagen (1988:870) om vård av missbrukare LVU – Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga LSS – Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LSU – Lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård LUL – Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare MAS – Medicinskt ansvarig sjuksköterska OSL – Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) PDL – Patientdatalagen (2008:355) Prop. – Regeringens proposition till riksdagen PUL – Personuppgiftslagen (1998:204) RB – Rättegångsbalken RK – Rättsfall från kammarrätterna RÅ – Rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) samt domstolens årsbok SFB – Socialförsäkringsbalken 5
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
SFS – Svensk författningssamling (Alla nya lagar och förordningar publiceras i SFS) SoF – Socialtjänstförordningen (2001:937) SoL – Socialtjänstlagen (2001:453) SoS – Socialstyrelsen SOSFS – Socialstyrelsens författningssamling SOU – Statens offentliga utredningar SoU – Socialutskottet
6
Innehåll 1
Inledning – en tillbakablick 13 Socialutredningen 13 Socialtjänstkommittén 15 Propositionen 1996/97:124 16 Ändringarna den 1 januari 1998 18 Ändringar 1999 19
2
Socialtjänstlagen (2001:453) 20 Socialtjänstutredningen 20 En ny socialtjänstlag 20 Ändringar och tillägg i SoL efter 2008 21 Stöd till anhöriga 21 Tillsynen över socialtjänsten 22 Äldre 23 Vissa psykiatrifrågor 24 Behovsbedömning av annat än ekonomiskt bistånd enligt SoL 24 lex Sarah 25 Utredningar som rör barn 26 Ansvarsfördelningen mellan kommunerna 26
3
Socialtjänstlagens grundprinciper 28 Allmänt 28 Särskilt om insatser som avser barn 31 Principer för insatser 32 Helhetssynen 32 Normalisering 33 Kontinuitet 33 Flexibilitet 34 Närhet 35
4
Socialtjänstens organisation 37 Nämnder för uppgifter inom socialtjänsten 37 Avtal om utförande av uppgifter 39 Nämndens allmänna uppgifter 39 Delegation 39 Finansiell samordning 42 Samarbete med och stöd åt frivilliga insatser 43 7
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
Samarbete med hälso- och sjukvården 44 Individuell plan 44 Barn som far illa 44 Personer med psykisk funktionsnedsättning 45 5
Vissa uppgifter inom socialtjänsten m.m. 46 Allmänt 46 Strukturinriktade insatser 47 Medverkan i samhällsplanering 47 Planering av vissa verksamheter 48 Grannskapsarbete 49 Planering av den egna verksamheten 50 Allmänt inriktade insatser 50 Uppsökande verksamhet 50 Informationsverksamhet 52 Social jour 52 Förebygga missbruk 53 Individinriktade insatser 54 Sociala tjänster och försörjningsstöd 54 Olika grupper 54 Kvalitet 55
6 Bistånd 58 Bakgrund 58 Ansvar för bistånd 60 Ansvarsfördelningen mellan kommuner i fråga om stöd och hjälp 61 Bosättningskommunens ansvar 61 Placeringskommunens ansvar 62 Folkbokföringskommunens ansvar 62 Vistelsekommunens ansvar 63 Möjlighet att flytta till annan kommun 64 Rätten till bistånd 65 Försörjningsstöd 65 Annat bistånd 67 Aktiva åtgärder 68 Arbetsvillkor 69 Behovet kan tillgodoses av annan 70 Annat villkor 72 Skälig levnadsnivå 74 Utformningen av biståndet 75 8
innehåll
Bistånd enligt kommunens egna regler 75 Avgifter för social service 76 Återkrav av utgivet ekonomiskt stöd m.m. 78 Oriktiga uppgifter 78 Andra fall 79 Talan hos förvaltningsrätten 79 Eftergift 80 Färdtjänst 80 Lagtrots/Domstolstrots 80 Socialstyrelsens föreskrifter, allmänna råd och meddelandeblad 82 7
Olika behandlingsinsatser 83 Allmänt 83 Kommunens ansvar 84 Hem för vård eller boende 84 Statens ansvar 85 Enskild verksamhet 85 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 86 Kontaktperson, kontaktfamilj 88
8
Omsorger om barn och ungdom 91 Socialnämndens ansvar 91 Allmänt 91 Samverkan 93 Vård utanför hemmet 93 Överflyttning av vårdnad 96 Särskilt stöd i vissa ärenden 96 Samarbetssamtal 97 Familjerådgivning 97 Särskilda regler till skydd för barn 98 Förbud att ta emot barn 98 Flyttningsförbud 98 Mottagande av barn 98 Registerkontroll 100 Nämndens skyldighet att följa vården 100 Medgivande att ta emot barn för adoption 101 Förmedlingsverksamhet 102 Ansvarsbestämmelser 102 Barnombudsmannen 103 Anmälnings- och uppgiftsskyldighet 103 9
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
Var och en 103 Myndigheter och yrkesutövare 104 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 106 9
Tvångsåtgärder mot barn och unga 107 Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 107 Bakgrund 107 Förutsättningar för tillämpning 108 Miljöfall 110 Beteendefall 111 Ingripanden mot ungdomar över 18 år 114 Förebyggande insatser (”mellantvång”) 114 Beslut om vård 115 Omedelbart omhändertagande 116 Vårdens genomförande 119 Flyttningsförbud 121 Upphörande av vård eller av annan åtgärd 122 Handläggningen i förvaltningsrätten 123 Offentligt biträde 124 LVU-hem 125 Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård 127 Unga som begått brott 127 Lagen (1964:167) om unga lagöverträdare – LUL 127 Unga under 21 år 127 Barn som inte fyllt 15 år 131 Socialnämndens skyldighet när unga begått brott 132
10 Omsorger om personer med funktionsnedsättning 134 Socialtjänstlagen 134 Den psykiatriska vården 136 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS 138 Lagens huvuddrag 138 Domstolstrots och lagtrots 141 Privat verksamhet 141 Särskilt om handläggning 142 Anmälan om och avhjälpande av missförhållanden m.m. 142 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 143
10
innehåll
11 Omsorger om äldre 145 Socialtjänstlagen 145 Allmänt 145 Särskilda boendeformer 147 Hemtjänst 148 Färdtjänst 149 Personer som vårdar eller stödjer närstående 150 Anmälningsskyldighet 151 Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen 152 Äldreförsörjningsstöd 153 Servicetjänster 154 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 154 12 Kommunal sjukvård 155 Sjukvårdsansvar 155 Medicinskt ansvarig sjuksköterska 156 Betalningsansvar 157 Andra förmåner 159 13 Insatser för missbrukare 160 Socialtjänstlagen 160 Öppen vård 160 Vård vid hem för vård eller boende/familjehem 161 Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) 162 Förutsättningar för vård 163 Ansökan om vård – anmälningsskyldighet 164 Omedelbart omhändertagande 165 Offentligt biträde 166 Vårdens genomförande 166 Hem för tvångsvård 167 Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård 169 14 Stöd åt brottsoffer 170 15 Handläggningsregler 172 Utredning 172 Allmänt 172 Utredningar om barn 173 Utredningar om missbrukare 175 Dokumentation 176 11
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
Journaler inom kommunal hälso- och sjukvård 177 Gallring 179 Tidpunkt då handling ska anses inkommen 180 Allmänt om handläggning 180 Jäv (6 kap. 24–27 §§ kommunallagen, KL) 181 Bestämmelserna i 7–10 och 13 §§ FL 182 Myndighetsutövningsärenden 182 Rätt att ta del av handlingar m.m. 183 Kommunikation 183 Företräde inför nämnden 184 Motivering av beslut 185 Underrättelse av beslut 186 Överklagande av socialnämndens beslut 186 Barns talerätt 189 Offentligt biträde 190 Överflyttning av ärende 190 16 Sekretess 192 Offentlig verksamhet 192 Socialtjänst och verksamhet enligt LSS 192 Hälso- och sjukvård 196 Enskild verksamhet 196 Straff 197 17 Tillsyn 198 Socialtjänstlagen 198 Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 200 Hälso- och sjukvården (HSL och patientsäkerhetslagen) 201 JO:s tillsyn 202 Lagtexter 203 Socialtjänstlagen (2001:453) – SoL 205 Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga – LVU 232 Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall – LVM 242 Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS 251 Register 264 12
Kapitel 1
Inledning – en tillbakablick
Socialutredningen Den första socialtjänstlagen trädde i kraft den 1 januari 1982. Till grund för den lagen låg det arbete som Socialutredningen presenterade i flera olika betänkanden. Socialutredningen tillsattes i december 1967. Redan 1970 lade utredningen fram ett förslag om samordning av alla olika grenar inom socialvården, som det då hette, till en enda social nämnd i kommunen. Lagen var inte tvingande men öppnade möjlighet för kommunerna att samordna all social verksamhet under en enda nämnd och inte som tidigare ha en socialvårdsnämnd, en barnavårdsnämnd och en nykterhetsnämnd. De flesta kommunerna kom också att använda sig av den möjlighet som den lagen öppnade. Socialutredningens arbete följdes med stor uppmärksamhet. För att få en reaktion på sina idéer från olika opinionsbildande organisationer och myndigheter lade utredningen år 1974 fram ett principbetänkande Socialvården. Mål och medel (SOU 1974:39). Principbetänkandet gick ut på remiss och fick i det stora hela starkt stöd av de många remissinstanserna. Utredningen föreslog att tvångsåtgärder mot vuxna endast skulle ske i begränsad omfattning men att möjligheter att tvångsomhänderta barn och ungdomar skulle finnas kvar. Förslagen beträffande barn och ungdomar vållade ingen större debatt. Att det måste finnas möjligheter att omhänderta barn och ungdomar med tvång för att skydda dem upplevdes som en självklarhet. Däremot var diskussionen så mycket livligare beträffande vuxentvånget. Socialarbetarorganisationerna 13
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
och klientorganisationerna ställde sig tveksamma eller negativa. I direktiven till det fortsatta arbetet i utredningen framhöll därför regeringen att utredningen skulle undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser om vuxentvånget utanför socialvårdslagstiftningen. Socialutredningen slutade sitt arbete år 1977 i och med att den lade fram slutbetänkandet Socialtjänst och socialförsäkringstillägg – Lagar och motiv (SOU 1977:40). Begreppet ”socialtjänst” lanserades av utredningen, som ansåg att det på ett bättre sätt beskrev de kommunala insatserna än ordet ”socialvård”. De sociala serviceåtgärderna, främst för äldre och barn, hade alltmer kommit att dominera den sociala verksamheten. I enlighet med direktiven innehöll slutbetänkandet inte något förslag om tvångsmöjligheter mot vuxna missbrukare inom socialtjänsten. År 1979 lade regeringen fram förslag om den kommande socialtjänstens utformning. I propositionen saknades förslag om tvångsåtgärder för vuxna missbrukare inom socialtjänsten. Behovet av regler om tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare borde, ansåg socialministern, kunna täckas genom ett tillägg i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), som avsåg vård för avgiftning. Propositionen godkändes till största delen av riksdagen. Beträffande ändringen av LSPV fick regeringen dock ”bakläxa”. Socialutskottet enade sig om att frågan om vuxentvånget borde utredas ytterligare. I maj 1980 tillsatte regeringen en ny utredning – Socialberedningen. Utskottsbetänkandet om propositionen antogs sedan av riksdagen i juni 1980. Socialberedningen inledde sitt arbete med att utarbeta ett förslag om tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare. Detta förslag redovisades redan i januari 1981. Förslaget får ses som en kompromiss mellan dem som förordade tvångsåtgärder gentemot vuxna missbrukare och dem som var anhängare av frivilliglinjen. Som tidigare nämnts rådde inga meningsskiljaktigheter beträffande tvångsingripanden som rörde barn och ungdomar. Riksdagen antog under stor enighet det förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) som regeringen lade fram. Socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft den 1 januari 1982. Det gällde också lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, som fick en utformning i stort sett enligt beredningens förslag. Socialutredningens slutbetänkande innehöll också förslag att nykterhetsvårdsanstalterna och ungdomsvårdsskolorna skulle övergå till kommuner eller
14
1. I nledning – en tillbakablick
landsting. Det blev också riksdagens beslut. Det innebar ett förändrat huvudmannaskap för de statliga institutionerna, några få nykterhetsvårdsanstalter och samtliga ungdomsvårdsskolor. Övriga nykterhetsvårdsanstalter och behandlingshemmen för narkotikamissbrukare som drivits av stiftelser eller organisationer med stöd av statliga medel fördes i de flesta fall antingen över till kommuner eller landsting eller knöts till dessa genom särskilda vårdavtal. LVM ansågs emellertid efter en tid vara i behov av revidering, bland annat i fråga om längden av tiden för tvångsomhändertagande. Det ledde till att riksdagen beslutade om en ny lag om vård av missbrukare. Den nya lagen har samma rubrik som den tidigare. Den trädde i kraft den 1 januari 1989 (SFS 1988:870). Även LVU bedömdes snart nödvändig att förändra, bland annat i fråga om grunderna för omhändertagande utan samtycke. En ny lag med särskilda bestämmelser om unga, även den förkortad LVU, trädde i kraft den 1 juli 1990 (SFS 1990:52). Med hänsyn till den kritik som bland annat JO riktat mot tvångsvården av barn/ungdomar och missbrukare lade regeringen i propositionen 1992/93:61 fram förslag om att huvudmannaskapet för sådana institutioner, som anges i 12 § LVU samt 22 och 23 §§ LVM, skulle överföras till staten. Riksdagen beslöt med anledning härav om ändringar i socialtjänstlagen (1980:620), LVU och LVM från och med den 1 juli 1993. En särskild myndighet – Statens institutionsstyrelse – inrättades för att administrera dessa institutioner (SFS 1993:877). Den 1 april 1994 övergick det fulla ansvaret för alla institutioner för social tvångsvård till denna myndighet. Från och med den 1 januari 1994 gäller en särskild lag – lagen (1993:3873) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) – som lägger ett utvidgat ansvar på kommunerna för personer med allvarliga fysiska och psykiska funktionsnedsättningar.
Socialtjänstkommittén År 1991 beslöt regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen (1980:620). Kommittén antog namnet Socialtjänstkommittén.
15
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
I betänkandet Rätten till bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) lämnade kommittén förslag, som bland annat innebar preciseringar i fråga om den enskildes rätt till bistånd inom socialtjänsten och förtydliganden av ansvarsfördelningen mellan kommunerna och andra huvudmän. I huvudbetänkandet Ny socialtjänstlag (SOU 1994:139) redovisades en översyn av socialtjänstens olika verksamhetsområden. Förslag lämnades till en ny socialtjänstlag. Ändringar i socialtjänstlagen (1980:620) lades fram i propositionen 1996/97:124. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1997 och den 1 januari 1998 (SFS 1997:313). År 1995 tillkallades en särskild utredare för att kartlägga och analysera frågan om bemötande av äldre. Utredaren fick bland annat i uppdrag att belysa frågan om äldres rätt att flytta till annan kommun. I ett delbetänkande Rätt att flytta – en fråga om bemötande av äldre (SOU 1996:161) belystes denna fråga.
Propositionen 1996/97:124 Socialtjänstlagen (1980:620) var – liksom den nuvarande socialtjänstlagen – en målinriktad ramlag. Avsikten med 1980 års lag var att kommunerna i stor utsträckning själva skulle utforma innehållet i lagen. Emellertid kom framför allt bestämmelsen om rätt till bistånd att utformas så att Socialstyrelsen genom sina allmänna råd om tolkningen av lagen och förvaltningsdomstolarna genom sina domar fick en stor roll vad gäller den närmare konkretiseringen av lagen. Detta var en omständighet som kritiserades från kommunalt håll. Man gjorde gällande att den enskildes intressen kunde tas till vara lika bra utan den detaljreglering som Socialstyrelsens allmänna råd och förvaltningsdomstolarnas praxis inneburit. Praxis hade alltså i viss mån utvecklats i en riktning som – framför allt från kommunalt håll – inte ansetts stämma överens med lagstiftarnas intentioner och som inte gett tillräckligt utrymme för kommunerna att själva bestämma innehållet. Regeringen fann i propositionen 1996/97:124 inga vägande skäl att överge ramlagskonstruktionen. Å andra sidan fann regeringen det angeläget att – framför allt när det gäller rätten till bistånd – konkretisera den enskildes rätt och därmed undandra såväl tillsynsmyndigheterna som domstolarna och kommunerna ett avgörande inflytande över tillämpningen av bestämmelsen om rätt till bistånd. 16
1. I nledning – en tillbakablick
I propositionen 1996/97:124 diskuteras frågan om skillnaderna mellan en rättighets- och en skyldighetslag. En rättighetslag betonar den enskildes rättigheter i förhållande till myndigheten. En skyldighetslag talar om myndighetens skyldighet i förhållande till enskilda. Den viktigaste skillnaden rör frågan om möjligheten att överklaga. En rättighetslag ger den enskilde möjlighet att få sitt ärende överprövat av domstolen såväl i sak som i formellt avseende. Det är den som beslutet rör som har rätt att överklaga det. Domstolen kan sätta ett nytt beslut i det överklagade beslutets ställe. Socialnämnden är då skyldig att verkställa domstolens beslut. Domstolen kan alltså göra en fullständig omprövning. Det är detta som kallas förvaltningsbesvär. Ett beslut enligt en skyldighetslag kan endast överklagas genom laglighetsprövning. Rätt att överklaga har var och en som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller taxerad till kommunalskatt i kommunen. Om beslutet tillkommit på ett formellt inkorrekt sätt eller om det strider mot kommunallagens regler kan domstolen upphäva beslutet. Domstolen kan däremot inte pröva beslutets lämplighet eller dess sakinnehåll och kan inte heller sätta annat beslut i dess ställe. En lag av enbart skyldighetskaraktär var enligt propositionen utesluten. Det skulle innebära att den enskilde inte skulle kunna få sin sak prövad genom förvaltningsbesvär och därmed inte få ett nytt beslut som tillgodoser hans eller hennes rätt. En sådan lagstiftning skulle innebära en försvagning av den enskildes rättsställning som saknar motstycke i modern tid. Olika konventioner lägger dessutom hinder i vägen för att helt ta bort rätten till förvaltningsbesvär. Europarådets sociala stadga kräver dels att staterna har ett system för att ge alla behövande erforderligt bistånd, dels att systemet ger den enskilde rätt att utkräva biståndet. Man skulle också komma i strid med olika konventioner om mänskliga rättigheter som ställer krav på rätt till domstolsprövning. Regeringen ansåg det omöjligt att helt ta bort rätten till förvaltningsbesvär, vilket ger möjlighet att genom överklagande få beslutet prövat i sak. Regeringen föreslog därför i propositionen en begränsning av möjligheterna för den enskilde att få ett beslut enligt socialtjänstlagen omprövat i domstol. Skälen för att komplettera lagstiftningen var inte att ompröva grundtankarna i 1980 års reform. Syftet var tvärtom att vidareutveckla och förstärka socialtjänstreformens grundtankar i en samhällsutveckling som på många sätt avviker från 1970-talets.
17
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
I vissa delar hade utvecklingen inom socialtjänsten under 1980- och 1990-talen inneburit en fortsättning på det förändringsarbete som låg till grund för socialtjänstlagen (1980:629). I andra delar stannade utvecklingen upp eller gick i en annan riktning. Medverkan i samhällsplaneringen hade inte fått den omfattning som socialtjänstlagen ger uttryck för. Helhetsprincipen ersattes på vissa områden av specialisering. Institutioner inom barn- och ungdomsvården hade delvis privatiserats på ett sätt som ibland strider mot närhetsprincipen.
Ändringarna den 1 januari 1998 Bestämmelsen om rätt till bistånd kompletterades med tilläggsbestämmelser som preciserade dels rätten till försörjningsstöd, dels rätten till annat bistånd. Försörjningsstödet består av en schabloniserad del, som ska utges enligt en för hela riket gemensam norm, och en del till vissa andra kostnader, till exempel bostad med mera till de belopp som anses skäliga. Med annat bistånd avsågs hemtjänst och särskilt boende för äldre och funktionshindrade (numera funktionsnedsatta). Andra former av stöd och hjälp kunde enbart utgå efter vad varje kommun själv beslutade. Beslut om försörjningsstöd och annat bistånd kunde överklagas med förvaltningsbesvär. I andra fall kunde beslutet enbart överklagas med laglighetsprövning. Vissa ändringar förtydligade socialtjänstens skyldighet att i högre utsträckning bistå med aktiva åtgärder. Den enskildes eget ansvar för att göra vad han/ hon kan för att bli självförsörjande kom också till tydligare uttryck i de nya bestämmelserna. Särskilda krav ställdes på ungdomar under 25 år för att få rätt till försörjningsstöd. Vissa förändringar som berör äldre och funktionshindrade (funktionsnedsatta) infördes. En ny bestämmelse om stöd till anhöriga tillkom. Möjligheten för äldre, funktionshindrade och allvarligt sjuka att flytta till annan kommun förbättrades. Senare tillkom även fler bestämmelser till stöd för de äldre, t.ex. röranden kvalitet i vården och om avgifter, den 1 januari 1999 (SFS 1998:855). Lagen kompletterades med vissa regeländringar. Bland annat fick placeringskommunen och folkbokföringskommunen i vissa fall större skyldigheter än tidigare. Nya bestämmelser som rör enskild verksamhet och dokumentation infördes. En ny regel tillkom om att insatser inom socialtjänsten ska vara av
18
1. I nledning – en tillbakablick
god kvalitet och att det ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet för att utföra socialnämndens uppgifter. I syfte att stärka barnperspektivet inom socialtjänsten infördes ett antal nya bestämmelser. Portalparagrafen, dåvarande 1 §, kompletterades med en ny bestämmelse som svarar mot artikel 3 i FN:s barnkonvention. En bestämmelse som ger barn större rätt att komma till tals vid åtgärder som rör dem infördes liksom nya regler till skydd och stöd för barn och unga. På förslag av socialutskottet (bet. 1996/97:SoU18) infördes i SoL regeln att, vid placeringar av barn i annat hem, socialtjänsten i första hand ska överväga om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vid placeringar ska dock alltid barnets bästa beaktas. Den 1 januari 1998 tillkom också lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och lagen (1997:736) om färdtjänst (se prop. 1996/97:115). Ändringen innebar att färdtjänst inte längre togs med i socialtjänstlagen som en särskild form av bistånd. I stället infördes en direkt rätt att kunna överklaga beslut enligt dessa lagar.
Ändringar 1999 Den 1 april 1999 infördes i socialtjänstlagen (1980:620) några ytterligare regler om socialtjänstens insatser för att komma till rätta med missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel (se prop. 1997/98:183 och 1998/99:3). Socialnämnderna skulle särskilt uppmärksamma missbruk bland barn och unga. Om socialnämnden i sin verksamhet iakttar något som tyder på att nya medel använts för missbruksändamål har nämnden skyldighet att anmäla detta till Statens folkhälsoinstitut (tidigare Folkhälsoinstitutet).
19
Kapitel 2
Socialtjänstlagen (2001:453)
Socialtjänstutredningen Genom beslut den 25 september 1997 bemyndigade regeringen statsrådet Wallström att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av vissa frågor om socialtjänstlagen (1980:620). Utredaren skulle analysera och lämna förslag som bl.a. berörde lagens konstruktion och struktur, socialtjänstens finansiering och socialtjänstens uppgift att främst bistå vid tillfälliga sociala eller ekonomiska problem. Utredaren skulle också analysera och lämna förslag om formerna för tillsynen över socialtjänsten (dir. 1997:109). Utredningen antog namnet Socialtjänstutredningen. Den 3 september 1998 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredaren att lämna förslag till hur den ekonomiska tryggheten för vissa äldre invandrare skulle utformas. Utredningens slutbetänkande heter Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97).
En ny socialtjänstlag Den 1 januari 2002 trädde socialtjänstlagen (2001:453) – SoL i kraft. Den har ersatt den tidigare socialtjänstlagen (1980:620). Förkortningen ”SoL” syftar framöver på den nya lagen. Förslaget till en ny socialtjänstlag finns i prop. 2000/01:80. Socialutskottet har behandlat propositionen i betänkande 2000/01:SoU18.
20
2. Socialtjänstlagen ( 2001:453)
Vissa ändringar skedde redan den 1 juli 2001 i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med vissa bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) – se SFS 2001:464, 466 och 480. En ny lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten trädde i kraft den 1 oktober 2001 (SFS 2001:454). Den lagen gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204). Även en rad andra lagar kompletterades (se SFS 2001:453–489). SoL är kapitelindelad och språkligt moderniserad. Den innehåller även olika materiella ändringar och nyheter. De materiella ändringarna i SoL innebär att rätten till bistånd för den enskilde har vidgats och kommit att i stort överensstämma med de bestämmelser som gällde före den 1 januari 1998, alltså som de var utformade i den tidigare socialtjänstlagen. Rätten att överklaga genom förvaltningsbesvär omfattar således nu igen i princip alla typer av biståndsbeslut. Länsstyrelserna gavs utökade tillsynsinstrument. Det blev obligatoriskt att upprätta vårdplaner när barn och unga ska vårdas utanför hemmet. Med ”barn” avses i lagen alla som ännu inte fyllt 18 år. Inom socialtjänsten ska finnas en samlad strategi kring kunskapsutvecklingen. Ändringarna i LVM, LVU och LSU innebar att det infördes en möjlighet att ta urin-, blod- och utandningsprov på tvångsintagna i s.k. LVM-hem och särskilda ungdomshem. De tvångsbefogenheter som tidigare fanns i socialtjänstförordningen (1981:750) – SoF flyttades till LVM och LVU. I LVM har införts ett klarläggande av när beslut om tvångsvård upphör att gälla och vem som ansvarar för ledningen av verksamhet vid ett LVM-hem. Den 1 juli 2002 infördes i SoL bestämmelser om ”domstolstrots”. En kommun som inte inom rimlig tid verkställt en dom om bistånd kunde då åläggas att betala en särskild ”straffavgift”. Den 1 juli 2006 utvidgades bestämmelsen till att även gälla ”lagtrots”. En kommun som inte i rimlig tid verkställt ett eget beslut om bistånd kunde då åläggas att betala en särskild ”straffavgift”. Bestämmelserna om ”domstolstrots” och ”lagtrots” finns nu även i LSS. Se om detta i sista avsnittet i kapitel 6 och under avsnittet om LSS i kapitel 10.
Ändringar och tillägg i SoL efter 2008 Stöd till anhöriga
I Socialdepartementet togs fram en promemoria Stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer närstående (Ds 2008:18). Promemorian innehöll förslag till 21
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
ändring i SoL som syftade till att förtydliga socialnämndens skyldighet att erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en person som har funktionsnedsättning. Bestämmelsen som då fanns kunde ses som en rekommendation om detta och inte som en skyldighet. I anledning av förslaget i promemorian kom 5 kap. 10 § SoL att fr.o.m. den 1 juli 2009 utformas tydligare som en direkt skyldighet.
Tillsynen över socialtjänsten
Regeringen bemyndigade den 22 december 2004 ansvarigt statsråd att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över och överväga förändringar i organisationen och ansvarsfördelningen för den statliga tillsynen inom social tjänstens område. Utgångspunkten enligt direktiven (dir. 2004:178) var att tillsynsansvaret skulle stärkas och göras tydligare, att tillsynsfunktionens sårbarhet skulle minska samt att tillsynen skulle fungera samordnat, strukturerat och effektivt med ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Förslag på hur tillsynen i Statens institutionsstyrelse kunde organiseras skulle även lämnas. Enligt til�läggsdirektiv den 7 september 2006 skulle utredaren inom ramen för slutbetänkandet även överväga och föreslå åtgärder som särskilt stärker tillsynen över barns och ungas rättigheter inom socialtjänstens olika områden. Utredningen överlämnade i november 2007 slutbetänkandet Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (SOU 2007:82). I propositionen (2008/09:160) behandlade regeringen, med ett undantag, de förslag som hade lämnats i utredningens slutbetänkande Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten. Utredningens förslag i betänkandet om en utökning av anmälningsskyldigheten vid missförhållanden (s.k. lex Sarah) till hela socialtjänsten krävde enligt regeringens bedömning ytterligare överväganden och förslag. Med hänsyn härtill valde regeringen att återkomma till denna fråga senare. (Som framgår nedan kom en sådan utvidgning av lex Sarah att senare införas i SoL). Regeringens förslag om en förändring av tillsynen kom att innebära en helt ny utformning av kapitel 13 i SoL. All tillsyn över socialtjänsten överfördes den 1 januari 2010 från länsstyrelserna till Socialstyrelsen. Tillsynen kom då att kunna samordnas med Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens regionala enheter (6 stycken) kom därmed att svara för tillsynen över såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården inom sina respektive verk-
22
2. Socialtjänstlagen ( 2001:453)
samhetsområden. Andra uppgifter inom socialtjänstens område som ålegat länsstyrelserna liksom den tillsyn som Statens institutionsstyrelse haft över sina egna institutioner överfördes till Socialstyrelsen.
Äldre
Regeringen gav i januari 2004 direktiv till en särskild utredare med uppdrag att analysera om det fanns förutsättningar för att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att även gälla i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen (Ju 2004:01, dir. 2004:6). I februari 2005 gav regeringen i ett tilläggsdirektiv att utredaren även skulle analysera om det finns förutsättningar att utvidga rätten att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla inom det sydsamiska området (dir. 2005:23). Utredningen antog namnet Utredningen om finska och sydsamiska språken. I maj 2005 överlämnade utredningen delbetänkandet Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd (SOU 2005:40) och i februari 2006 slutbetänkandet Att återta mitt språk – Åtgärder för att stärka det samiska språket (SOU 2006:19). Regeringen bemyndigade den 1 mars 2007 ansvarigt statsråd att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lägga fram förslag om en värdighetsgaranti för vård och omsorg om äldre kvinnor och män. Utgångspunkten enligt direktiven (dir. 2007:25) var att föreslå åtgärder som ger verksamheterna inom vård och omsorg om äldre personer incitament att skapa en värdig äldreomsorg och att bedriva ett kontinuerligt arbete med kvalitetsförbättringar och ökad anpassning av verksamheterna till individuella behov. Vidare ingick att föreslå metoder som säkerställer att alla verksamheter som ansvarar för omsorgen om äldre personer präglas av ett etiskt förhållningssätt, med särskild hänsyn till hur en värdig äldreomsorg tillförsäkras de sköraste individerna som inte själva kan göra sin röst hörd. Förslag skulle övervägas på service- eller kvalitetsnivåer som inte fick underskridas. Utredningen överlämnade i maj 2008 betänkandet Värdigt liv i äldreomsorgen (SOU 2008:51). De nu nämnda utredningarna resulterade i flera ändringar i 5 kap. 4–6 §§ SoL. Kommunerna ska verka för att det finns tillgång till personal med kunskaper i finska, meänkieli eller samiska där detta behövs i omvårdnaden om äldre. Socialtjänstens insatser ska inriktas på att äldre får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (värdegrund). Äldre ska också, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges.
23
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
Vissa psykiatrifrågor
Regeringen tillkallade den 23 oktober 2003 en nationell psykiatrisamordnare (dir. 2003:133) med uppdrag att se över frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal och kompetens inom vård, social omsorg och rehabilitering av personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Utredningen antog namnet Nationell psykiatrisamordning. Utredningen överlämnade den 27 november 2006 slutbetänkandet Ambition och ansvar – nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder (SOU 2006:100) till regeringen. I slutbetänkandet lämnade utredningen bl.a. förslag till vissa ändringar i HSL när det gäller landstingens skyldigheter i fråga om gemensam individuell planering och överenskommelser om samarbete. Utredningen lämnade dessutom förslag till vissa ändringar i socialtjänstlagen (2001:453 – SoL) avseende kommuners skyldigheter i dessa avseenden, och om att införa boendestöd som en särskild insats i SoL. De delar av utredningens förslag som nämnts ovan behandlades i propositionen (2008/09:193) med undantag för förslaget om att införa boendestöd som en särskild insats i SoL. Regeringen ansåg att den frågan krävde ytterligare överväganden. Förslagen i utredningen har medfört två tillägg i SoL. När enskilda har behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården ska kommunen tillsammans med landstinget upprätta en individuell plan. En sådan plan ska upprättas om det behövs i det enskilda fallet och om den enskilde samtycker till att en sådan plan upprättas (2 kap. 7 § SoL). En kommun har också skyldighet att ingå en överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning (5 kap. 8 a § SoL).
Behovsbedömning av annat än ekonomiskt bistånd enligt SoL
I skrivelsen Behovsbedömning av annat än ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (Ds 2009:18) föreslogs ett tillägg till 4 kap. 1 § SoL, så att det tydligt skulle framgå att ekonomiska behovsprövningar av annat bistånd än ekonomiskt bistånd inte får göras om kommunens rätt att ta ut avgifter för insatsen regleras i 8 kap. SoL. Av ett rättsfall i Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) hade slagits fast att det var möjligt att kunna avslå en begäran om bistånd i annan form än socialbidrag om den enskilde själv kunde svara för 24
2. Socialtjänstlagen ( 2001:453)
kostnaden trots att det förelåg ett behov av en insats och att avgiften för insatsen reglerades i 8 kap. SoL. Förslaget har nu medfört en ändring av 4 kap. 1 § SoL som innebär att socialnämnden vid prövningen av om den enskilde har behov av en viss insats (annat än socialbidrag), där avgiften för insatsen finns reglerad i 8 kap. SoL, inte får avslå framställningen trots att den enskilde själv skulle ha möjlighet att bekosta insatsen. Socialnämnden ska alltså enbart pröva behovet av insatsen och sedan ta ut avgift enligt vad som gäller i 8 kap. SoL och bortse från den enskildes egen ekonomi (annat än om det är möjligt enligt reglerna i 8 kap.). lex Sarah
I departementsskrivelsen Förändringar i lex Sarah-bestämmelsen m.m. (Ds 2009:33) föreslogs ändringar i SoL och LSS vad gäller bland annat anmälningsplikten enligt lex Sarah. Bakgrunden var det förslag som utredningen om tillsynen inom socialtjänsten i november 2007 hade lagt fram i sitt slutbetänkande Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (SOU 2007:82). Utredningen hade föreslagit att anmälningsskyldigheten vid missförhållanden skulle gälla inom hela socialtjänsten. Kvalitetsutveckling och kvalitetssäkring kunde säkert förebygga uppkomsten av missförhållanden och bidra till att upptäcka brister i verksamheten. För att motverka risken för att enskilda ändå skulle kunna utsättas för försummelser, vanvård eller övergrepp på olika sätt borde en anmälningsplikt, motsvarande den som fanns inom äldre- och handikappområdet samt LSS, kunna vara ett komplement till kvalitetssäkring, kvalitetsutveckling och tillsyn inom hela socialtjänstens verksamhetsområde. Vid utarbetandet av departementsskrivelsen Förändringar i lex Sarah- bestämmelsen m.m. (Ds 2009:33) lades, utöver frågan om en utvidgning av bestämmelsen till hela socialtjänsten, särskild vikt vid att eftersträva större likhet med motsvarande anmälningsförfarande inom hälso- och sjukvården (lex Maria). Förslaget har medfört förändringar och tillägg i SoL. I 14 kap. 2–7 §§ SoL finns nu bestämmelser om anmälan om och avhjälpande av missförhållanden m.m. inom socialtjänstens hela verksamhetsområde. Alla har skyldighet att medverka till att de insatser som ges är av god kvalitet. Var och en ska till ledningen för den verksamhet där han eller hon arbetar rapportera uppmärksammade missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden. Är det fråga om ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för missförhållande ska anmälan göras till Socialstyrelsen (se även sid 142 och 151). 25
SO C IA LTJ Ä N S T LAG A R NA
Utredningar som rör barn
I juli 2006 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att analysera vilka nackdelar som kan uppkomma för ett barn vid gemensam vårdnad när vårdnadshavarna inte kan komma överens i frågor som rör barnet samt, med utgångspunkt i analysen, lämna förslag som syftar till att bättre tillgodose barnets intressen och underlätta ett gemensamt vårdnadsansvar. Utredaren skulle vidare överväga behovet av en reglering när det gäller förutsättningarna för socialtjänsten att tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke. I uppdraget ingick också att utreda om en förälder som inte är vårdnadshavare i större utsträckning bör ges möjlighet att få information om barnet och om det behövs en uttrycklig lagreglering om medverkan av en s.k. kontaktperson vid umgänge mellan ett barn och en förälder. Utredaren överlämnade i juli 2007 betänkandet Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. (SOU 2007:52). Utredningen har lett till en reglering i föräldrabalken om att domstolen i mål om umgänge ska ha möjlighet att besluta att en person som socialnämnden utser ska medverka vid umgänget, s.k. umgängesstöd. I 11 kap. 10 § SoL har införts en bestämmelse som öppnar möjligt för utredaren att tala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma gäller i utredningar på initiativ av socialnämnden om överflyttning av vårdnaden på grund av att vårdnadshavaren brister i omsorgen om barnet eller då ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet.
Ansvarsfördelningen mellan kommunerna
I april 2009 överlämnade Vistelseutredningen betänkandet Ingen får vara Svarte Petter – Tydligare ansvarsfördelning inom socialtjänsten (SOU 2009:38) till regeringen. Utredaren hade bl.a. i uppdrag att utreda vistelsebegreppet i SoL i vissa situationer. Dessutom hade utredaren även lämnat andra förslag. Som komplement till utredarens förslag när det gällde vissa enskilda som för en begränsad tid vill vistas i en annan kommun än den där han eller hon är bosatt, t.ex. under semestern, utarbetades och analyserades ett alternativt förslag i departementspromemorian Ansvarsfördelning mellan kommuner i vissa fall (Ds 2010:21). Promemorians förslag ersatte motsvarande förslag i betänkandet. Promemorians förslag avsåg även LSS. I promemorian behandlades också förslag till andra ändringar i den lagen. Dessa avsåg när en kommun verkställer 26
2. Socialtjänstlagen ( 2001:453)
beslut om boendeinsats i en annan kommun, en utvidgning av möjligheten att ansöka om förhandsbesked och bestämmelser som stärker en kommuns sammanhållna ansvar för olika insatser. Vad som nu anförts har lett till en helt ny fördelning av ansvaret kommunerna emellan. I ett nytt kap. 2 a i SoL har införts de nya reglerna om ansvarsfördelningen kommunerna emellan. I första hand är bosättningskommunen ansvarig för den enskilde. Vad som är bosättningskommun finns beskrivet i kapitlet. Har den enskilde av socialnämnden placerats i en annan kommun är bosättningskommunen fortsatt ansvarig för de insatser som den enskilde behöver. Inför utskrivning från sjukhus eller institution har bosättningskommunen också ansvaret. Vistelsekommunen har ansvaret för akuta insatser samt skyldighet att bistå bosättningskommunen med utredning av ett ärende och verkställighet av beslutet. Bosättningskommunen ska då ersätta vistelsekommunen för dess kostnader. Kap. 2 a innehåller vidare bestämmelser om ansökan om insatser i annan kommun till vilken den enskilde önskar flytta och överflyttning av ärende.
27
Kapitel 3
Socialtjänstlagens grundprinciper
Allmänt Socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft den 1 januari 1982. Den ersatte de tre vårdlagarna: socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. Dessutom bakades utan större förändringar in i lagen den lag om barnomsorg som kom år 1976. Vi fick en i grunden ny lagstiftning såväl till form som till innehåll. SoL vilar på samma ideologiska grund som socialtjänstlagen (1980:620). Till skillnad mot vårdlagarna före 1982 hade socialtjänstlagen (1980:620) karaktär av målinriktad ramlag. Med ramlag menas att detaljreglering undviks så långt det är möjligt. Lagen angav i huvudsak endast ramarna för verksamheten. Kommunerna fick ganska fria händer att utforma sin socialtjänst efter sina förutsättningar. (Se dock vad som senare sägs om Socialstyrelsens, länsstyrelsernas och domstolarnas roller.) Uppläggningen i socialtjänstlagen (1980:620) och i SoL stämmer väl med en utveckling i samhället mot ökad decentralisering och därmed ökat ansvar för kommunerna. Målet för socialtjänsten finns angivet i 1 kap. 1 § SoL: Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas – ekonomiska och sociala trygghet, – jämlikhet i levnadsvillkor och – aktiva deltagande i samhällslivet.
28
Gunnar Fahlberg Socialtjänstlagarna lla som i sitt arbete kommer i kontakt med socialtjänstfrågor är bero- ende av aktuell kunskap. För förtroendevalda och anställda, liksom för lärare och studenter på juridiska, sociala och olika vårdutbildningar är Socialtjänstlagarna ovärderlig som källa till aktuell kunskap. Boken redogör för de grundläggande värderingar och begrepp som socialtjänstlagstiftningen vilar på. Framför allt är den en kommentar till lagarna inom socialtjänsten och de lagar och de förordningar m.m. som har kopplingar till dessa. Denna klassiker föreligger nu i sin trettonde upplaga. Författare är Gunnar Fahlberg. Han har varit lagbyråchef och chefs-jurist vid Socialstyrelsen och har med denna bakgrund ingående kunskaper om och erfarenheter av rättsliga frågor inom det sociala området. Nils Magnusson, tidigare chef för Socialstyrelsens socialtjänstavdelning, är medförfattare till tidigare upplagor.
Best.nr 47-09796-8
Tryck.nr 47-09796-8-00