Det som en gaĚŠng var_Text Section_RJ.indd 6
2015-11-23 17:13
Natten kränger fram mot morgonen, skär genom mörkret. Jag ligger på rygg. På britsen mitt emot, någon meter ifrån mig, en främmande mans sovande, tunga, mullrande kropp. Luften rusar in och ut ur hans lungor. Genom halvdunklet ser jag hans bröstkorg häva sig upp och ned. Luft vrålande in, och väsande ut. Hela tiden tågets dova, taktfasta slag mot rälsen. Över golvet löper en strimma av ljus. Och under den sovande mannen ännu en sovande kropp, under denna kropp ännu en. Samma sak under min egen, kropp staplad på sovande kropp. Jag är vaken och väntar. I nydagern utanför fönstret glesnar granskogen i björk. Till slut somnar jag; när jag vaknar är gardinen uppe, mannen försvunnen. De två kvinnor som sovit under honom delar en limpsmörgås på den nedersta britsen. Jag samlar ihop mina saker. Tåget bromsar in under gälla tjut. Kanske måste jag kalla den här kulturen min, eftersom jag inte har någon annan. I någon bemärkelse har den här kulturen lärt mig att vara människa. I en annan bemärkelse har den lärt mig att sluta vara det. Oavsett vilket har den lärt mig förstå det följande som naturligt: Försurning av haven. Hastigt minskande grundvattennivåer. Kvävedioxid i luften. Perfluorerade föreningar
7
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 7
2015-11-23 17:13
i dricksvattnet. Dioxiner i mödrars bröstmjölk. Kvicksilver, DDT, PCB, ftalater och bisfenol i spädbarns blod. Skogars omvandling till trädplantager. Utrotning av vilda djur, brutalt utnyttjande av tama. Ödeläggelse av varje rest av vild natur. Naturligt är egentligen alldeles fel ord; kanske kännetecknas den här kulturen mer än något annat av sitt totala underkännande av begreppet naturlighet. Acceptabelt är för modligen rättare: Min kultur har lärt mig att förstörelsen är acceptabel, helt enkelt genom att låta den fortgå. Min kultur har lärt mig att människan alltid har förstört den miljö hon lever i. Att det alltid har varit såhär, eller – förmodligen – värre. Att vårt nuvarande tillstånd i och för sig kan vara ett modernt fenomen, men att det i så fall är värt det. Den har lärt mig att problemen, i den mån de härrör från modernitet, industrialism eller civilisation, är barnsjukdomar som går att bota bara vi mer fullständigt överlämnar oss till dessa krafter. Den kultur jag tillhör är präglad av vetenskap och teknik, grundad på dem, kanske identisk med dem. Den excellerar i beskrivningar av världen; varje bokstav av mig känner den, varje A, T, C och G, varje molekyl i en brinnande stjärna tusentals ljusår bort. Den kan med utmärkt noggrannhet mäta den förlust av biologisk mångfald, det bortfall av ekosystemtjänster, den nedgång i artbestånd som den orsakar. Den har förmågan att med hög precision förutsäga omvärld ens beteende, och den har också förmågan att förändra det.
8
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 8
2015-11-23 17:13
Precis som alla kulturer reproducerar och förkroppsligar min kultur en berättelse om världen, och en etik för hur människan skall existera i den. Om dessa tar formen av deskriptiva påståenden – sociologins, fysikens eller medicinens är – förutsätter de likafullt det normativa påståendets kan och bör inte. Oavsett om normerna är dolda i beskrivningar eller ej, föreskriver de tydliga gränser för människans handlande. Vår objektiva kunskap om hur djur reagerar på smärta och stress, säger att vi kan frihetsberöva och tortera dem för att ta reda på det. Vår objektiva kunskap om elektroner och kvarkar säger att vi kan splittra verkligheten i dess beståndsdelar, och att den information som därmed genereras ökar vår förståelse av världen. Vår objektiva kunskap om människans genuppsättning, säger att vi kan översätta mänsklighet till kod. Detta borde vara uppenbart: Vad man vinner genom en vetenskaplig praktik som antar att världen är obesjälad och icke-kommunikativ, är kunskap om hur världen ter sig under detta antagande. Man vinner förmågan att beskriva och modifiera sin omgivning, men knappast förmågan att gå i dialog med den. Man ökar sin makt, men betalar denna ökade makt med ett likaledes växande främlingskap inför den värld över vilken man utövar den. Jag sitter alldeles stilla och låter världen röra sig åt mig, ser skogar, hyggen, och skarpa branter passera förbi. Vägen
9
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 9
2015-11-23 17:13
Det som en gaĚŠng var_Text Section_RJ.indd 10
2015-11-23 17:13
Det som en gaĚŠng var_Text Section_RJ.indd 11
2015-11-23 17:13
följer en stenig strand, mörkgröna höjder av gran på andra sidan vattnet. Och så är de framför mig. Genom glaset i bussfönstret ser jag dem; glänsande svarta, ömt vaggande smältande jök lar i famnen. Första stopp, en stugby namngiven efter ett vattenfall som vattenkraften avskaffat, souvenirbutik och vägkrog, renskav med potatismos på menyn. Glänsande svart genom glaset, svart mot fuktigt, skinande vitt; över dem blekblå himmel. Vid sjön slutar vägen. Dörrarna öppnas, kylan från vattnet blandas för ett ögonblick med kvalm. Vi ramlar ut: stela ben i klumpiga kängor, prasslande vindjackor, sönderbrutna tyska fraser som kastas i luften. Är detta turistcharter förklädd i vattenavstötande plagg med andasfunktion? Vattnet skiljer oss från bergen, från krypande björkskog och branta sluttningar. Ned i båten, en man med kniv i bältet hivar muttrande kroppar och säckar. Sedan intar han sin plats vid motorn. Han säger: ”På vintern är det bara tomrum under isen. När dammarna öppnas nedströms så sjunker vattennivån, men isen blir kvar. Man får ta det försiktigt på skotern. For man igenom, ja, då var det då inget som tog emot.” Uppsluppna, oförstående, tyskklingande skratt. Bergets blick från andra sidan vattnet är en gammal kvinnas blick. Just i utkanten av hennes skugga landar vi.
12
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 12
2015-11-23 17:13
Ett samhälles normer formar dess handlande. Men det omvända gäller också: Ett samhälles handlande formar dess normer. Ett upplevt behov av att avverka skog, odla jorden, utvinna olja eller föda upp djur i fångenskap påverkar den kulturella berättelse som kringgärdar dessa praktiker. På samma sätt som en kultur som ser träd som meningsbärande subjekt inte kommer att bedriva trakthyggesbruk, kommer en kultur som bedriver trakthyggesbruk aldrig att se träd som meningsbärande subjekt. I vår kulturella mytologi finns ingen omvärld att ingå relation med; det som finns är resurser att utvinna, materia att bearbeta. Om den konkreta produktionsapparaten fungerar genom att omvandla levande till dött – träd till papper, berg till konservburkar – verkar det kulturella mytskapandet på samma sätt, bara ännu mer effektivt: Träd och berg är väl inte levande? Det sker inget dödande, eftersom det aldrig funnits något liv att ta. En sådan berättelse om världen är både en förutsättning för och en konsekvens av den storskaliga förödelse som vi bevittnar idag. För en kultur baserad på exploatering finns ingen annan möjlighet än att förneka de exploaterades subjektivitet. Det är kväll när jag tar de första stegen, uppför en brant, dammtorr stig som trampats så att de underjordiska stenarnas hjässor ligger blottade, markens kött nednött ända till benet. Det är en kvällning som bara är en svag skiftning i
13
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 13
2015-11-23 17:13
ljus, som bara är ännu en mygga som landar på halsen, en nära på omärklig förskjutning i forsens dånande brus. De tyska turisterna från båten har sedan länge försvunnit. Alla andra människor har försvunnit. Tystnaden är högre än bruset från den strida forsen nedanför leden, överröstar det, tung och djup. Rikta blicken mot den trampade stigen, den dammiga leran som pressats samman av fot efter fot. Björkskog och myggor på halsen och tinningarna. Det sjunkande ljuset och forsens sjungande, mullrande dån. Om jag vrider huvudet lite åt vänster ser jag henne, stor och åldrad, svart och grön, smältvattenfåror som revben längs med sina flanker. Och marken gnagd ned till benet av steg på steg. Jag stannar, knäna i kråkbärsriset, forsen som spottar vit nedanför släta, grå klippor. Jag tar av mig ryggsäcken, lägger den intill de krumma björkarna. Öppnar den inte. Tänder inte spritköket. Reser inte tältet. Gör inga anteckningar i det lilla skrivblocket. Armar och rygg och huvud och ben i kråkbärsriset. Med den bleka natten vilande över mig somnar jag, med ett fuktigt nattljus som trycker sin kropp mot min. Varje radikalt skifte i människans levnadsvillkor måste följas åt av ett likaledes radikalt skifte i hennes mytologi. Proto typen för ett sådant skifte är den ursprungligen nomadi
14
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 14
2015-11-23 17:13
serande människans övergång till bofasthet och jordbruk; en övergång som skedde gradvis och i många fall närmast omärkligt, men vars konsekvenser skulle visa sig vara omvälvande. Det som först och främst förändras i och med jordbruket är människans relation till sin omvärld, och därmed hennes syn på sin egen plats i den: Själva jorden övergår till att vara ett redskap. Det som ursprungligen var människans hem blir istället ett verktyg för produktion, ett ting möjligt att äga. Om ägandets dominans inledningsvis begränsade sig till den brukade jorden, kom den med tiden att utvidgas, så att ägande nu utgör den primära kategori genom vilken vi förstår vår relation till vår omgivning, och till oss själva. Samtidens människa är ägare också av sina kroppsdelar, innehavare av hjärna, hjärta och hand. Ägandeperspektivet är glupskt: Om jag kan äga min åker, varför inte min skog? Om jag kan äga min skog, varför inte mina djur? Och, om jag kan äga mina djur, varför inte min fru? Denna alltings omvandling till egendom står också i nära förbindelse med utvecklingen av det kapitalistiska systemet. Om jag äger marken, har jag också rätt att profitera på den – och om jag äger min kropp, gäller samma sak för den. Vad är lönearbete, om inte arbetarens saluförande av sina kroppsliga tjänster – och vad skiljer i så fall denna arbetares verksamhet mot verksamheten hos den kvinna som erbjuder sexuella tjänster mot betalning, eller hos den som hyr ut sin livmoder?
15
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 15
2015-11-23 17:13
Denna omdaning av världen, bildlig och bokstavlig, saknar gränser: De berättelser om världen som hade kunnat ha förmågan att begränsa den har vetenskapen för länge sedan vederlagt. Skogen, därmed, en åker där bonden valt att odla träd; världen till slut en plats där allt kan ägas, köpas och säljas. Detta är den naturliga slutpunkten för det vi kallar framsteg och fri marknad: alltings omvandling till ekonomiskt värde, och förnekelsen av allt det som inte låter sig omvandlas. Rönnbäcksnäset, Risveden, Norvik, Alvaret och Vättern – är detta ännu namnen på unika platser? Exi sterar de fortfarande i sig själva, för sin egen skull? Existerar de i någon meningsfull bemärkelse överhuvudtaget? Eller är den faktiska, fysiska förlusten av dem bara en sista formsak, en teknisk detalj, efter det att min kultur på ideologisk väg redan låtit dem gå förlorade, genom att omvandla dem till det enda den kan värdera: resurser som väntar på att utnyttjas, kapital som bara återstår att växla in mot verklig, ren valuta. Min kultur fyller sitt moraliska tomrum med mer av den nyttoextremism ur vilken det uppstod. Introduktion av kategorin ”ekosystemtjänster” skall göra det möjligt att sätta en prislapp på miljöförstöringen, och därmed skapa krasst ekonomiska incitament för att avhålla sig ifrån rovdrift på naturen. Att – exempelvis – krympa livsrummet för pollinerande insekter och därmed minska, eller helt eliminera, deras bestånd, har till följd att pollinering istället
16
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 16
2015-11-23 17:13
måste utföras av människan, vilket innebär en ekonomisk förlust för det kommersiella jordbruket. Detta är karaktären på de starkaste argument mot att utplåna andra arter som denna kultur förmår producera; baserade på det grundläggande förtingligande av världen som gör det möjligt att väga en arts överlevnad mot antalet arbetstillfällen, mat utan gifter mot företags vinster, ett förändrat klimat mot tillväxtsiffrorna för nästa kvartal. Under detta förtingligande existerar inga värden andra än de abstrakta. Skogens värde är inte skogen, utan dess funktion som råvara, behållare för biologisk mångfald eller plats för mänsklig rekreation. Jag vill vara tydlig: Argumentet för att inte utrota vargen, är vargen. Argumentet för att inte utrota fjällräv och isbjörn, är fjällräv och isbjörn. Argumentet för att låta rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett leva, är rynkskinn, granticka, lappmes och vitryggig hackspett. Och argumentet för att inte systematiskt förstöra livsmiljön för någon av dem, argumentet för att inte förgifta dem eller skjuta dem en efter en tills ingen blir kvar, är den fullständiga absurditeten i att vara del av en mänsklig kultur som eliminerar arter, som gör det som en del av sin vardagliga praktik, som gör det utan att ens lägga märke till det, eftersom den för länge sedan förlorat den känslighet som en sådan iakttagelse skulle kräva. Som förgiftar vattnet, förgiftar luften, förgiftar marken. Som allt medan den gör
17
Det som en gång var_Text Section_RJ.indd 17
2015-11-23 17:13
D ET GÅN G VAR HELENA GR ANSTRÖM MARCUS ELMERSTAD
frågan: Hur kan vi människor acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår egen livsmiljö? Helena Granströms långessä rymmer frågor om teknik och utveckling, politik och ekonomi, ideologi och biologi, och är inflätad i en skönlitterär berättelse om en ung kvinna på fjällvandring som tvingas möta sina egna föreställningar om naturen. Boken innehåller bilder från hotade naturmiljöer i Sverige av fotografen Marcus Elmerstad.
EN
DET SOM EN GÅNG VAR kretsar i text och bild kring
SO M
Världen är nyfödd och uråldrig, doftar av kyla och vatten och vind. Jag har kommit över gränsen, ovanför träden. Detta är det högre landet; en ödemark genomkorsad av stigar, ett ingenmansland där varje bergstopp har ett namn. Jag spärrar upp ögonen och tittar på ingenting, överallt samtidigt. Solen som glöder i utkanten av synfältet. Renarnas grå streck mot ett snöfält, sten och jord, brinnande gula lavar, himlen allt vidare och min egen kropp under den mindre och mindre.
HELENA GR ANSTRÖM MARCUS ELMERSTAD
ISBN 978-91-27-14577-1
9 789127 145771
Det som en gång var_Cover_RJ.indd Alla sidor
2015-11-24 14:21