mordet i amsterdam
förolämpat muslimerna. Theos Vänner, en exklusiv skara av välkända röster i den nationella och internationella pressen, anklagade Cohen för att vara feg, regeringen för att vara vårdslös, muslimerna för att vara ovilliga att se att det fanns ett problem, premiärministern för att vara kall och Nederländerna för att vara ett ynkligt litet land som lät ett av sina genier dö. Och Theos Vänner anklagades i sin tur för att ”spela på folks rädsla”. Det stora problemet, menade andra, hade sin grund i en generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett det ”mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. Det här är den andra sidan av självbelåtenheten, av att vara lite väl satisfait. När den självgoda bilden utmanas utbryter panik. I fingerpekandet fanns en ton av sårad självkänsla, av besvikelse över att saker och ting plötsligt hade gått snett, en känsla av sårad stolthet, av att ha blivit skymfad av sina egna krossade drömmar. Det finns ett nederländskt ord som beskriver den här känslan på pricken: verongelijktheid, att känna sig förorättad, inte direkt av någon enskild person, utan av hela världen. Det syntes i ansiktet på folk som grälade på tv i efterdyningarna av mordet. Man ser det också ofta på det beryktade landslagets sätt att spela fotboll. Stolta över sina överlägsna färdigheter, sin mångkulturella sammansättning och sin nästan hånfullt obehindrade spelstil som driver spelare från fantasilösare lag som Tyskland till vanvett, brukar de nederländska fotbollsstjärnorna inleda sina matcher med en slående självsäkerhet. I sin lekfulla individualism och progressiva djärvhet vet de att de är bäst. Och ibland är de det. Men när de stöter på 22
Mordet i Amster-dam_POCKET.indd 22
09-03-26 05.39.48