9789129685350

S

å länge han kunde minnas hade han önskat sig vänner.

Han hade önskat att människor skulle se honom. Här

kunde tydligen alla se honom. Och Jack ville bara gömma sig.

Det är bara för att jag inte trivs här, sa Jack till sig själv.

Det är bara för att jag önskar att jag aldrig gett mig av, viskade en annan röst i hans huvud.

Jack tvingas tillbringa sommaren hos sin morbror och moster i Hazelwood. Där verkar hela byn ha väntat på honom.

Det Jack har trott ska bli en långtråkig vistelse visar sig bli något helt annat, något han aldrig kunnat föreställa sig …

En berättelse om magi, vänskap och o˜ er. Men framför allt om att hitta sin plats i tillvaron.

”En fullkomligt perfekt blandning av mysterium, magi och krypande skräck.”

Kirkus ”Barnhill utforskar kampen mellan gott och ont och styrkan i kärlek och offer och skapar ett fullständigt originellt mysterium.”

Publisher’s Weekly

O_mindre_Spegeln.indd 1-3

2013-01-18 13.08

Översättning: Sanne Näsling

I_Spegeln – en skracksaga.indd 3

2013-01-18 10.00

Läs mer om Kelly Barnhill på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Kelly Barnhill 2012 Originalets titel: The Mostly True Story of Jack Översättning: Sanne Näsling Published by arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Omslag och illustrationer: Moa Schulman Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 isbn 978-91-29-68535-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Spegeln – en skracksaga.indd 4

2013-01-18 09.49

Kapitel ett

De märker Frankie var den första som visste. Frankie var den första som visste det mesta, men eftersom han inte pratat sedan han var åtta år gammal spelade det ingen roll vad han visste. Han kunde inte berätta. Åtminstone inte så att någon hörde. Han satt vid middagsbordet och petade i potatisen och ugnssteken, när ett ljud blåste in från den vidsträckta prärien.

En enda hög ton, som en klingande klocka.

Resten av hans familj åt, torkade sig runt munnen och lämnade bordet. De la inte märke till ljudet.

Frankie la handen över ärren som sträckte sig över halva hans ansikte. Ingen visste vem eller vad som gett honom dem, eller vad som hänt honom när han rövades bort vid åtta års ålder för att återlämnas, ärrad och stum, två månader senare. Frankie ville inte, kunde inte, berätta. Efter alla år var ärren fortfarande svullna och ilskna och väldigt, väldigt röda. Ungarna i staden kallade honom för Missfostret.

Hans mamma sa att hans ansikte liknade ett fält med rosor. Vad mamman inte visste var att ärren hade minnen. De visste saker.

9

I_Spegeln – en skracksaga.indd 9

2013-01-18 09.49

Det kommer, sa ärren. Det är tillbaka, viskade de.

Nej, tänkte Frankie och skakade på huvudet. Inte det. Han. Han kommer. *** Den natten vaknade Wendy, Frankies tvillingsyster, av en dröm om klockor. Hon satte sig upp i sängen med uppspärrade ögon och kippade efter andan. Natten var tyst, frånsett de tidiga tonerna från syrsor som värmde upp inför sin sommarlånga korus ute på bakgården.

Men hon kände lukten av något. Något sött och märkligt som hon inte känt sedan hon och hennes bror var åtta år gamla – det år som Frankie försvunnit och kommit tillbaka. ”Vad är det som luktar?” frågade hon sin mamma vid frukosten. ”Bacon”, sa mamman och räckte henne en tallrik. ”Nej, inte den lukten. Den andra. Den söta lukten.” ”Bacon är sött”, sa hennes mamma med trött röst medan hon hällde upp sitt kaffe i en kantstött, blå mugg och drack det, svart och hett, i två snabba klunkar. Hon gjorde en grimas. ”Ät din bacon”, sa hon. ”Din sista dag i skolan vill jag gärna att du kommer i tid för en gångs skull. Vi kanske kan lura dina lärare att höja sina förväntningar på dig inför nästa år.”

Stor chans, ville Wendy säga, men gjorde det inte.

Mamman lyfte upp en tung säck med hundmat och bar ut den på bakgården, vilket utlöste en dreglande glädje hos deras mycket stora, mycket högljudda och mycket dumma hundar.

10

I_Spegeln – en skracksaga.indd 10

2013-01-18 09.49

”Och förresten”, sa Wendy med munnen full, ”så är inte bacon sött.” Men hennes mamma hade redan gått ut ur rummet och hörde henne inte.

Frankie tassade nerför trappan, redan påklädd, tvättad, kammad och redo att gå. Typiskt, tänkte Wendy och stjälpte i sig sin apelsinjuice. Han satte sig bredvid henne och tog henne i handen. ”Frankie”, började hon, fast hon visste att han inte skulle svara henne. ”Känner du den där lukten …?” Frankie lyfte hennes hand till sitt ansikte och la hennes fingrar mot sin skadade kind. ”Frankie, allvarligt, jag vill inte röra dina ärr, jag …” Hon flämtade till. Ärren brände och vibrerade under hennes fingrar.

Frankie såg på sin syster med lugna ögon, utan att blinka. Han höll kvar hennes hand mot kinden. ”Åh”, sa hon och kände hur det knöt sig i magen. Hon vände sig mot fönstret som vette västerut och märkte hur knäna började skaka. ”Åh nej.” *** Utanför staden kände Wendys bästa vän, Anders, något som han först inte kunde förklara. Under större delen av den tidiga morgonen hade han stått med fyra av sina äldre bröder och lutat sig mot den soliga sidan av den grå ladan, medan hans pappa och hans äldsta bror, Lars, lastat traktorn och flaket. Alla pojkarna Nilsson hade lämnat lappar till sina lärare om att de behövdes på åkrarna och inte skulle närvara under de sista skolveckorna. Jordbruk har, tack och lov, aldrig styrts av något skolschema, och pojkarna befriades från sina böcker och sattes i arbete.

11

I_Spegeln – en skracksaga.indd 11

2013-01-18 09.49

Men inte Anders.

Eftersom han bara var tretton år, var han för ung.

Nästa år, sa hans pappa. ”Uppför dig nu, lillbrorsan”, retades hans bröder från flaket. ”Plugga ordentligt”, flinade de medan de åkte i väg. Anders såg på medan de for nerför den uppkörda vägen så att hjulen piskade upp en plym av damm bakom sig. För ett ögonblick glimtade deras lysande blonda huvuden genom ett brunt moln av jord, men så fanns bara molnet kvar och Anders var ensam.

Vad hans bröder och pappa inte visste var att Anders inte hade några planer på att gå till skolan. När flaket försvunnit vände han sig mot den breda åkersträckan och den trädbevuxna branten där bakom och tog av sig sina skor.

Marken var ännu kall och fuktig, trots att dagen redan var varm och antagligen skulle bli kokhet. Han började gå, utan att veta vart han skulle. Han visste att hans fötter skulle leda honom till något intressant ställe. Det gjorde de alltid.

Men när han tog det sjätte steget, kände han något annorlunda.

En vibrerande känsla i gräset. På det sjunde steget blev det starkare. När han hade tagit trettio steg, stack marken mot hans tår som elektriska stötar.

Han hade känt det förut. För länge sedan. ”Så”, sa han högt. Bina surrade, marken surrade, till och med hans skelett och hud surrade och surrade. ”Så det kommer tillbaka.

Nu. Eller hur?” Han väntade, som om någon skulle bry sig om att ge honom ett svar: den växande majsen, de trassliga snåren, den klara, vidsträckta himlen. Han fick inget. Ändå var han ganska säker på att svaret var ja.

12

I_Spegeln – en skracksaga.indd 12

2013-01-18 09.49

Han gned den ojämna linjen mellan nacke och hårbotten för att bli av med de gröna frökapslarna ur sin blonda kalufs. Vinden blåste över de lapptäcksliknande fälten, ven över de vida, plana odlingarna mot himlens rand. Brisen luktade vänd jord och torr säd och gödsel.

Det luktade något annat också. Något sött och sjukt på samma gång, som råttgift doppat i godis. Han sprang tillbaka och nappade åt sig sina skor.

Skolan, i så fall, bestämde han. Det var bara en dag till.

Dessutom: han måste prata med Wendy.

13

I_Spegeln – en skracksaga.indd 13

2013-01-18 09.49

Kapitel två

Någon annan märker Clayton Avery, en lång, biffig pojke på tretton år, bodde i det finaste huset i staden. Alla kände till det. Det låg på en liten höjd i stadens mittpunkt, med det ståtliga collegeområdet på vänstra sidan, och den långa, smala parken som ledde upp till stadshuset på den högra.

Det hade fönsterrutor av målat glas, en bred ekdörr och guldfärgad puts som kantade taket. Huset, stadshuset, colleget och alla andra byggnader av värde hade en gång i tiden byggts av Claytons farfars farfar. Sedan dess hade varje efterföljande mr Avery blivit rik, mäktig och absolut styrande. Att vara son till mr Avery, den viktigaste mannen i staden, betydde en hel del för Clayton. Och han gillade att försäkra sig om att folk visste om det.

Det fanns ett rum i familjen Averys hus som kallades vilorummet. Ingen utom hans pappa hade någonsin tillåtelse att gå in där, inte Clayton, inte hans mamma, inte besökande släktingar.

Ingen.

Och ändå, ibland, när Clayton gick genom hallen, så tyckte han att han kunde höra en röst på andra sidan av den gamla ekdörren.

14

I_Spegeln – en skracksaga.indd 14

2013-01-18 09.49

En tyst, viskande röst, lätt som maskrosfrön. Och ibland, ännu tystare, viskade hans far något tillbaka.

Clayton tillbringade det mesta av morgonen och den första hälften av eftermiddagen med att uppbringa tillräckligt med mod för att närma sig dörren. Han hade aldrig stört sin far tidigare.

Han knackade.

Mr Avery kom till dörren och öppnade den på vid gavel. Han tog ett djupt andetag med näsan, och den hängiga huden runt hans smala mun och skarpa haka drogs inåt, som om han försökte suga upp sitt ansikte rakt in genom näsborrarna. ”Vad är det.” Han frågade inte detta. Han sa det. Mr Avery ställde aldrig frågor. Clayton visste att det var en del av att vara absolut sty­ rande. ”Pappa, det är något fel på mitt öra.” Claytons öra var illrött efter att han gnidit och skavt mot det med knogarna. ”Du avbryter mig på grund av öron”, skällde hans pappa. ”Säg till mamma i stället.” ”Jag gjorde det. Hon säger att det inte är något fel på mitt öra och att jag hittar på.” ”Nå, gå till ditt rum då.” ”Men jag har inte hittat på det. Jag tror det är en insekt i mitt öra eller något. Den kliar och rör sig och jag får inte ut den. Jag känner den. Den gör ett konstigt ljud hela tiden. Som … klockor eller något.” Pappan höjde ögonbrynen. Om Clayton hade varit mer uppmärksam skulle han ha sett hur de bleka vecken i faderns hud blev ett par nyanser blekare. ”Det gör mig galen, pappa.” Med en desperat blick på pappan, tog Clayton tag i sitt högra öra och drog hårt.

15

I_Spegeln – en skracksaga.indd 15

2013-01-18 09.49

”Det här började i dag”, sa mr Avery med monoton röst, som om han konstaterade något uppenbart. ”I morse”, sa Clayton, som var lättad över att hans pappa inte var arg på honom. ”Men det har blivit värre och värre under dagen.” ”Intressant”, sa mr Avery, och förde fingrarna till munnen. Om Clayton märkt den lätta darrningen i pappans stora, knotiga händer, eller hans skälvande läppar, så nämnde han det i alla fall inte. ”Gå till ditt rum.” ”Men …”, började pojken. ”Nu!” röt hans pappa. Clayton satte i väg som om han hade eld i baken.

Mr Avery väntade tills hans son hade försvunnit bort i korridoren.

När det blivit tyst stängde han dörren till vilorummet och lutade sig mot den. Normalt sett skulle blotta åsynen av rummet, med dess aura av lyx – sammetsfåtöljerna, skrivbordet i mahogny och kristallbägarna som importerats från Sibirien – ha tröstat mr Avery.

Men inte nu.

Han skulle behöva information, efterforskningar, rapporter. Ett par spioner också, med all sannolikhet. Hans position tillät inte några misstag. Inte en gång till.

Dessutom skulle han behöva magi. Och det i massor.

16

I_Spegeln – en skracksaga.indd 16

2013-01-18 09.49