Issuu on Google+

STALLO

STALLO36 rader.indd 1

2012-10-04 13:28:06


STALLO36 rader.indd 2

2012-10-04 13:28:06


stefan spjut

STALLO Spänningsroman

albert bonniers förlag

STALLO36 rader.indd 3

2012-10-04 13:28:06


Av Stefan Spjut har tidigare utgivits: Fiskarens garn 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013119-7 Š Stefan Spjut 2012 ScandBook AB, Falun 2012

STALLO36 rader.indd 4

2012-10-04 13:28:06


daggmasken som ligger klistrad mot asfalten är lång som en orm. Nej, längre. Den fortsätter ner i gräset vid sidan av lands­ vägen. Pojken följer det slemglänsande bandet med blicken och ser att det sträcker sig över diket och ringlar in i magen på ett grått djur. En grävling. Den är död men tittar ändå. Ögonen är av svart glas och en tass har stelnat i en vinkning. Bildörren öppnas och hans mamma ropar. Men han kan inte slita sig från djuret. Då kommer hon ut. Hon ställer sig intill pojken. Rynkar näsan så att glasögonen åker upp. – Den har blivit påkörd, säger hon. – Men varför ser den ut så där? – Det är en tarm. Det är nån fågel som har dragit ut den. Eller nåt annat djur. Han vill veta vilken fågel. Vilket djur. – Kom nu, säger hon. – Men jag har inte kissat. – Gör det då. Han trycker kinden mot rutan men granarna är så höga att han knappt kan se var de slutar. Mellan knäna håller han en stor Fanta­ flaska och då och då blåser han ner i halsen. Glaset är varmt och de sista klunkarna har också varit varma. De har kört i nästan tre timmar och så länge har han aldrig suttit i en bil tidigare. När de stannar förstår han inte att de är framme. För de är mitt ute i skogen och någon stuga kan han inte se. Det är bara träd. 5

STALLO36 rader.indd 5

2012-10-04 13:28:06


– Är vi framme? frågar han. Hans mamma sitter orörlig en stund, försjunken i tankar, innan hon drar nyckeln ur tändningslåset och kliver ut. Öppnar hans dörr. Det är som att myggorna har väntat på honom. De kommer från alla håll och är så vimlande många att låren blir prickiga. Att vifta bort dem försöker han inte, han bara stelnar, står där med ryggsäcken hängande över axeln och utstöter ett gnällande skrik. Hans mamma slänger upp väskan på motorhuven och drar fram en badhandduk och den sveper hon runt honom som en mantel. När hon knutit fast den runt hans hals springer hon iväg, med väskan i ena handen och plastpåsen från mataffären i den andra. Det blir som en fåra efter henne i det höga gräset. Hon har en kortärmad tröja av mintgrön frotté och på den breder en avlång svettfläck ut sig mellan skulderbladen, och de utsvängda jeansbyxorna flaxar nertill. Han följer efter och i ryggsäcken skramlar gubbarna i plastbyttan. Han håller i axelremmen och med den andra handen nyper han tag i handduken så att den inte ska fladdra bort. Det blir svårt att springa och hennes rygg slukas snart av vegetationen framför honom. Han skriker vänta men hon väntar inte, hon bara hojtar över axeln att han ska skynda sig. Ormbunkarna har skockat sig tätt intill varandra och bakom dem reser sig granar och där under är det alldeles svart. Omkring honom står gräset i spretande kvastar som surrar och tickar av insekter och manteln flyger när han springer. Skogen speglar sig stilla i fönsterrutorna. Kottar och magra kvistar och drivor av gamla barr ligger på taket som är av plåt. Tallkronor svävar där ovanför och himlen har vitnat. Hans mamma är framme vid dörren. Grimaserande står hon böjd och pressar in handen under ett fönsterbleck. – Men snälla, säger hon och bänder upp plåten och tränger in fingrarna samtidigt som hon blåser åt sidorna för att hålla myggen ifrån sig. Pojken har löst upp knuten i halsen och flyttat upp handduken över huvudet som ett huckle och han gör piruetter. Gymnastikskorna klampar mot altanen. På sina ställen spretar gräset upp mellan 6

STALLO36 rader.indd 6

2012-10-04 13:28:07


brädorna och han trampar ner det. Ovanpå det figursågade räcket står en vattenfylld askkopp. Där flyter en fluga eller om det är en skalbagge: bara benkrokarna sticker upp. När han tittar närmare ser han att det finns fler insekter, att det är tjockt av dem. Det är som en äcklig soppa i askfatet, en sån som häxor gör. Hans mamma har satt sig på knä och försöker se under fönsterblecket. – Det kan inte vara sant, säger hon. Därefter börjar hon riva runt i gräset under fönstret. Pojken betraktar henne en stund. Sen känner han på dörrhandtaget. – Mamma, säger han. Det är öppet. Hon föser honom framför sig, lyfter in packningen och får igen dörren med en smäll. Pojken blir stående framför en väggbonad med mörka snirklar och strängt stirrande ögon och han undrar vad det ska föreställa. Är det en uggla? Då får han ytterligare en knuff, med handen som håller i plastkassen som är kall av mjölkpaketen i botten. – In nu! De utslungade orden tycks fastna i något där inne. En väv som tystnaden kvarlämnat efter att ha härskat så länge i stugan. Pojken märker av det och blir osäker. Vill helst stå kvar en stund till. – Men gå in nu! Med vaksamma ögon går han in i stugan och ser sig omkring. På väggarna är det omålad furupanel och vävtapet ovanför. Här och var hänger små tavlor och kopparbyttor. Genom en dörr ser han en våningssäng. Överkasten har långa fransar i kanterna. Han kikar in. Det är ett litet rum. Invid sängen står en pall och på den ligger en bok. Utanför fönstret växer ett träd och de spetsiga bladen nuddar rutan. Han lägger ryggsäcken på köksbordet, öppnar blixtlåset och tar ut lådan. Det är en gammal glassförpackning. BIG PACK står det på en skrynklig klisterlapp som sitter på locket. Med försiktiga fingrar drar han av gummisnodden för han vet att den kan brista. Plastfigurerna rasar ut på bordet. De som kommer från Kalle Ankas 7

STALLO36 rader.indd 7

2012-10-04 13:28:07


kexpaket har krokat i varandra som för att visa att de hör ihop. Han har smurfer. En flodhäst med gapande käft. En gorilla som slår sig för bröstet. En galopperande häst som inte kan stå upp. En gubbe som sitter ner. Han har kört en traktor men den är borta. Hela gubben är blå. Även huvudet. Mittemot kaminen står en liten soffa och där sätter han sig med en smurf i vardera handen. En golvlampa med veckad tygskärm lutar sig över honom. Det finns ingen glödlampa i den, bara ett hål. De har lånat stugan av en på mammas jobb och han undrar varför han inte satt i nån glödlampa. Kanske är det av samma anledning som han inte har någon teve. Han drar handflatorna mot soffans klädsel som är senapsgul och noppig och han vet att om man är vild i en sådan soffa kan man bränna sig. Det finns ett litet köksutrymme och han går dit. Kylskåpet är så litet att han måste böja sig ner för att öppna det. Där finns ingenting, det lyser inte ens, och känns inte kallt. Han måste trycka till dörren ordentligt för att den ska förbli stängd. På väggen ovanför diskbänken sitter samma korkmatta som på golvet, den är rödbrun med ett mönster av sexhörniga rutor. En vitlöksfläta av plast hänger på en spik. Han pekar och frågar sin mamma om han får ta ner den och hon säger att det går bra. Genom att sätta foten på en pall klättrar han upp på diskbänken och plockar ner flätan. Inte för att man kan göra så mycket med den, men den är i varje fall på låtsas. Han nyper i plastbladen och undersöker hur hårt de sitter medan hans mamma går omkring och öppnar luckor och lådor. Även hon tittar i kylskåpet och stänger det. Pojken säger att det är golv på väggen. – Ja, suckar hon, och vägg på golvet. Det finns ström men inget vatten och inte någon toalett, och det första de gör, efter att grundligt ha gnidit in varandras kinder med ett myggstift på vilket en långbent mygga är avbildad, är att gå bort till utedasset. Så att han ska veta var det finns om han måste bajsa: kissa kan han göra var han vill. 8

STALLO36 rader.indd 8

2012-10-04 13:28:07


Med luvan på den röda munkjackan uppfälld går han tätt efter sin mamma som viftar med händerna och svär åt myggen. Man vänjer sig, lovar hon. – Dom är värst mot folk som inte är härifrån. Pojken tiger och viftar han med, de går som i en liten parad. Dasset är ett skjul som står så nära inpå en gran att hans mamma måste trycka undan de stickiga grenarna med ryggen för att komma åt dörren. Han förbereder sig på att det kanske kan lukta illa, aktar sig för att dra in luft genom näsborrarna. Med stora ögon kikar han fram under hennes arm. Väggarna är klädda med masonit som fukten gjort mörka moln på. En trave med tidningar ligger på sittbänken som har ett riktigt toalettlock av plast. I fönstret ligger insekter. De har blivit skal, utströdda under en grå gardintrasa som är uppsatt med häftstift. Vatten tar man i en pump. Grönmålad sticker den upp som en knotig växt i det solbelysta luftiga gräset. Men något vatten kommer inte, det bara skramlar där nere när hans mamma drar i hävstången. Det irriterar henne, det ser han. Över håret har hon knutit en rödbrokig snusnäsduk och nu gräver hon in fingertopparna under kanten och gnider sig hårt i pannan som redan är knottrig av stick. – Har vi kvar nån läsk? Han skakar på huvudet för det vet han att de inte har: varenda droppe har han sugit i sig. Hon försvinner in i stugan och när hon kommer ut har hon en kastrull i handen. – Kom, säger hon och saxar ena benet över gärdesgården. Grankvistarna som hon viker åt sidan är gråbruna och förvissnade och det ser ut som att de ska knäckas men det gör de inte. När han sätter foten på en tjock gren som ligger djupt nerbäddad i mossan reser sig den andra änden upp en bit bort och det är överraskande, det är som att grenen lyfter på huvudet för att se på honom, se vem som kommer och stör. En mörk vattenspegel blänker till bakom de skrovliga trädstammarna. Runtom finns grästuvor med långa bladstripor. De syns i tjärnen också. Liksom himlen som flyter där, vit mellan grantopparnas hullingar. Hans mamma sätter sig på huk och bubblar ner 9

STALLO36 rader.indd 9

2012-10-04 13:28:07


kastrullen i vattnet. Pojken fäktas med myggen och ser på. Ska de verkligen dricka det där? – Du ska få se, säger hon bara. Kastrullen bär hon med ena handen, oförsiktigt så att det skvimpar över, och han tycker att det är lika bra, för han tänker då inte dricka av det där vattnet. Det finns en springa uppe på pumphuvudet och i den tömmer hon kastrullen. – Man måste fukta manschetten, säger hon och drar hävstången upp och ner. Hon gör det långsamt och med en koncentrerad min som gör honom så pass förväntansfull att han håller inne med frågorna. Han iakttar henne medan han viftar med handen mot myggen. Först skramlar det bara som tidigare, men så hörs en suck och ett väsande. Är det bra eller dåligt? Han vet inte, han bara tittar på sin mamma som fortsätter att pumpa. För varje tag gör hon en liten grimas men det är omöjligt att veta vad hon tänker. Det som kommer är en rostbrun upphostning, fast när hävstången arbetat ett tag klarnar vattnet och plaskar ner i gräset i en tjock stråle. Det är gult, isande kallt och smakar unket, och pojken säger att det beror på att hon hällt ner det smutsiga skogsvattnet i springan. – Vet du vad morfar gjorde en gång? säger hon och hänger upp en plasthink på pumpens snabel. Hon ler hemlighetsfullt mot honom. Pojken ruskar på huvudet. – Han kissade i en ölburk och hällde ner i en sån här pump. Var hon allvarlig? Hon log. – Äckligt va? Pojken är förvirrad, han bara ser på hinken. När vattnet stiger i den blir plasten mörk. Hans mamma plockar in blommor, river av långa knippen som hon stoppar i en vas och ställer på bordet. De doftar kryddigt starkt och heter kamomill. Pojken ser att de vita kronbladen bär på små små insekter, men hon säger att det inte gör något. Några snöar ner på bordet och för att kunna urskilja dem mot träskivans ådring måste han böja ner huvudet och titta nära. Krypen har bråttom och vet 10

STALLO36 rader.indd 10

2012-10-04 13:28:07


precis vart de ska. Han försöker hejda dem eller få dem att ändra riktning men det går inte. – Vet du hur små dom här krypen är? säger han. – Dom är säkert jättesmå. – Dom är så små så att när jag rör dom så dör dom. Senare den kvällen ligger de i våningssängen, under ett sovtäcke som är mönstrat med stora växande fantasiblommor och stjälkar som slingrar sig. De har satt i ett myggfönster och hängt upp en handduk och hela stugan ljuder av gräshoppornas gnissel. – Hör du, viskar hon med läpparna mot hans lockar. Det låter som att dom är här inne, tycker du inte det? Som att dom sitter här inne och spelar för oss. Under sängen kanske? Pojken nickar. Sen frågar han om fäbodarna hon talat om i bilen. Var är de? – I skogen. – Kan vi gå dit? – Kanske. – Kan vi det? – Vi får se. På efternatten kommer ett regn som inte slutar. I ett svagt ljus vaknar de av att det smattrar mot plåttaket. Det faller utan uppehåll. Nu är det inte gräshopporna utan regnet som är inne i stugan, det forsar och forsar och forsar och det känns konstigt att de inte blir våta. Hängrännorna svämmar över och det strilar hårt ner i gräset vid knuten. Det har blivit kallt i rummet. – Mamma. Det regnar. – Ser du mina glasögon? Det gör han, de ligger på högen av serietidningar nedanför sängen. Han sträcker ut armen och tar upp dem. Skalmarna består av genomskinlig plast och glasen är stora som tefat. När hon fått dem på sig knuffar hon till honom så att han nästan ramlar ur sängen. Det blir brottningsmatch. Hans mamma tjuter för han nyper henne under det varma nattlinnet, hans händer är krabbor. – Krabbor av iiis! 11

STALLO36 rader.indd 11

2012-10-04 13:28:07


I askkoppen på altanräcket slår regndropparna ner med sådan kraft att vattnet ser ut att koka. Nu kokar häxan sin soppa, tänker han. Stolens träsits är kall och han sitter på huk med tröjan över knäna. Han väntar på frukosten. Återigen frågar han om fäbodarna, är de långt borta? – Det får bli en annan dag, säger hon. Han protesterar högljutt och får då veta att de inte fått med sig några regnkläder. Det gör honom besviken och han klagar, han har ju sina gummistövlar, han gnäller tills hon stryker honom över håret. Hon ser på honom. Hennes brunglänsande, tjocka lugg hänger ner på de stora glasögonen. Av pannan syns ingenting. De äter kall nyponsoppa och limpsmörgåsar med bara margarin på. – Tråkmacka, säger hon. – Kråkmacka, säger han. Efteråt spelar de kort. Svälta räv. Han är expert på svälta räv. Det gäller att sitta på helspänn och lyfta på handen utan att den andre lägger märke till det. Det är därför det heter svälta räv, för man måste vara en räv, alltså listig och hemlig. Hans mamma har inte fattat det, hon sitter med hakan tungt i handen och iakttar korten som vänds upp, hon har inte en chans. Han triumferar gång på gång, smäller handflatan hårt i bordet och fnissar åt sina byten. Till slut ger hon upp, drar sig bort från bordet, kryper upp med en bok i soffan. I bagen har hon en hel trave böcker. Hon placerar fötterna på armstödet och kröker tårna. Det finns plättar av rödfärg på naglarna. Hon har en halskedja och när hon läser drar hon smycket fram och tillbaka så att det hörs ett raspande ljud. Nu är det ingen mening att försöka prata med henne längre, det vet han alltför väl. I järnkaminen finns en grotta och där stoppar han in sina gubbar. Han sitter på knä och gnisslar med luckan och ropar med pipig stämma. Kaminen är ett fängelse och figurerna ogillar att vara instängda, det är förfärligt där inne. Mörkt är det och det finns bara aska att äta. Men de får skylla sig själva! Långben försöker 12

STALLO36 rader.indd 12

2012-10-04 13:28:07


rymma men blir upphunnen vid vedkorgen och återförs till den sotiga cellen under ylande protester. Hans mamma ler åt honom. Det tycker han inte om, då blir han tyst. Fram på förmiddagen upphör regnet och han blir ivrig: nu kan de gå ut och leta efter fäbodarna! Men hon skakar på huvudet. I skogen regnar det fortfarande säger hon. Det droppar från träden och är blött överallt. – Vi blir dyngsura på direkten, säger hon och vänder blad. Sen säger hon: – Du kan väl gå ut själv och leka. Det kan han. Han stryker myggstiftet i pannan och på kinderna och händernas yttersidor och ända ut på fingrarna. Till och med på ärmarna tar han lite, och fram på jeansen. För säkerhets skull. Därefter sätter han på sig gummistövlarna, fäller upp munkjackans luva, öppnar dörren och stänger den snabbt. Tomten är inte stor, bara som en liten glänta i skogen, och han har snart utforskat den. Dörren till vedförrådet står öppen och där inne svävar ett gråvitt klot. Ett getingbo. Det verkar obebott men han vågar inte se efter på nära håll. I en annan bod hittar han ett krocketspel. På kloten är färgerna bortnötta. Med en klubba i händerna springer han upp på altanen och knackar på rutan och visar vad han hittat. Men hon vill inte spela, hon skakar på huvudet, och när han öppnar dörren säger hon: – Inte nu. Och när han tjatar: – Stäng dörren! Pojken jagar runt träkloten som genast försvinner i olika snår utanför gärdesgården. När han sticker in klubban i en buske får han fram ett klot som han alldeles säkert vet att han inte skjutit dit. Det är nästan ingen färg på det men han tror att det kan ha varit grönt en gång. Han tänker att kloten har som ett gömställe där inne. I boden finns även andra saker. I en trasig lövkorg av plast som står på golvet plockar han upp en frisbee och under den döljer sig 13

STALLO36 rader.indd 13

2012-10-04 13:28:07


en hopknölad badboll. Han vill blåsa upp den men kan inte så han springer in till sin mamma. Han väntar medan hon blåser och blåser. – Jag blir alldeles yr! säger hon. När han kommer ut sparkar han iväg badbollen som är blå och vit. Bump, låter det och så mycket mer kan han inte göra med den. Frisbeen provar han också men han kan inte få den att flyga särskilt långt. Det spelar ingen roll hur hårt han kastar. Den vill bara ner i gräset och rulla. Tystnaden som regnet fört med sig ligger fortfarande över skogen. Uppifrån de tvärbranta granväggarna kommer enstaka, prövande visslingar. Han går sakta på stigen med uppvänt huvud och försöker få en skymt av fåglarna men granarna visar ingenting av det som rör sig inuti dem. De har hemligheter. Det droppar, sipprar, dryper. Plippar och ploppar. Den vattenblanka och nedtyngda växtligheten lyser, den kommer emot honom tycker han. Som de stora blöta borstarna som plaskar mot vindrutorna i biltvätten. Här och var finns rosaröda strimmor. De växterna heter rävrumpor vet han. Det namnet är inte svårt att lägga på minnet. Han tänker att han snart ska komma fram till bilen, att den cho­ kladbruna lacken ska blänka till mellan träden. Han vet inte vad han ska göra där. Kanske bara kika in genom rutan och sen gå tillbaka. Men här är ett dike. Det kommer ut under stigen och fortsätter in bland träden. Vattnet är alldeles grönt så han kan inte se botten men det verkar inte djupt. Han undrar vart diket tar vägen och beslutar sig för att följa det. Marken som han snavar fram på är kullrig av grästuvor och knölar. Så gott det går undviker han att sätta ner fötterna där det är ovisst och håligt. Med omvägar och småhopp till stubbar och stenar tar han sig fram. Eftersom öronen täcks av luvan hör han inte mycket, men det är mest kottar och kvistar som knastrar under gummistövlarna och vinden som sakta går fram i de blöta träden. En fäbod är ett trähus som inte är målat – så mycket har han klart för sig. Ingen bor där men förr i tiden, för länge sen, då bodde djuren där. Ensamma. 14

STALLO36 rader.indd 14

2012-10-04 13:28:07


Ett hus med djur. Hur kan ett sånt hus se ut? Har det fönster? Står djuren i så fall och tittar ut genom fönstret och är uttråkade? Det är underligt att tänka sig. Han är säker på att djur ofta har tråkigt. Att de är så vana vid att ha tråkigt att de inte ens tänker på hur tråkigt de har. Emellanåt försvinner diket bakom ogenomträngliga busksnår och spretiga ruggar av långbladig vass. Gräset slafsar mot stövlarna och byxorna blir snart så blöta framtill att de ändrar färg. De kyler mot låren också. Hans mamma hade rätt och han funderar på om han ska vända om. Men en spångbro får honom på andra tankar. Ett par murkna stockar som någon spikat tvärgående pinnar på. Är det en bro till fäbodarna? Går djuren på den här bron? Han står med kalla ben och tvekar en stund. Vattnet där under har ett ärtgrönt skinn. Det ser giftigt ut. En grankotte flyter där. Sådan kan han bli om han inte aktar sig. Det vet han. En som flyter stilla med nedåtvänt ansikte. En drunknad. Med handen på räcket går han över. I bröstet rör hans mor på läpparna, men han är redan på väg ut i havet av gräs som väntar på andra sidan. Det är så högt att han försvinner i det. När vinden kommer böljar bladen och stryker sig vasst mot varandra och det blir vågor som viskar. Precis som ett djur kan han vara i gräset. En sork, tänker han. Inget annat kan han se än gröna strimmor som skär sig mot varandra. Händerna håller han framför sig och med dem delar han på den prasslande väven som genomspolas av vinden. Så här är det för sorken. Precis så här. Han petar fram ena örat ur luvan och hör ett stort sus i gräset och han förstår att det regnar igen. Fast det syns inte i luften. Han blinkar några gånger åt det håll där solen har ställt sig, det är som en hinna av ljus bakom de utsuddade talltopparna. Några myggor märker han inte av. De tycker väl att det är meningslöst att flyga där ute. Så fortsätter han längre och längre ut på mossen. Om han ser vatten framför fötterna stiger han omedelbart åt sidan. Det träskartade tycker han inte om. Emellanåt nästan fastnar stövlarna, det är som att marken suger tag i dem, och efter att nästan 15

STALLO36 rader.indd 15

2012-10-04 13:28:08


ha klivit ur stöveln får han nog och går tillbaka. Men i stället för att återvända till spångbron sneddar han över mossen och kommer in bland några björkar som han fått syn på och snart tätnar skogen omkring honom. Nu går han på en matta. Den består av pösande mossa och är mjuk att gå. Den vill vara överallt, den har till och med krupit upp på trädstammarna. På stenarna finns den också och gör att alla blir lika runda. Han tycker att det ser fint ut. Grenarna breder ut sig som ett tak över honom, så något regn märker han inte av, och vinden som for genom det jättelika gräset på mossen hittar inte in här. Han ser inåt skogen. Den är knäppande tyst. Det är faktiskt konstigt så tyst det är. Ingenting rör sig, inte ens småbladen på buskarna och inte gräsets vippor. Mellan träden är det trångt. Som tunna glipor av ljus bara. Han fortsätter inåt. Väljer väg efter hur skogen öppnar eller sluter sig. I en av grantopparna hänger klasar av gyllenbruna feta kottar. Han har nog aldrig sett kottar i ett träd förut, bara på marken. De ser ut som fåglar tycker han. Han tar upp en grankotte från marken och kastar mot trädtoppen, men det är omöjligt att komma så högt. Kastlusten väcks i honom, han vill kasta mer, vad som helst. Förutom kottar tar han pinnar, barkbitar. Men han tröttnar snart, klöser sig på kinden, och känner att han är lite hungrig. Han har varit borta ganska länge nu. Några blåsvarta kulor blänker till nere i riset och han sätter sig på huk för att plocka samtidigt som han slår mot myggen med den andra handen som han dragit in i jackans ärm så att bara fingertopparna petar ut. Det är inte många bär han kan rafsa åt sig innan myggen hittar in under luvan och blir besvärliga. Ihärdigt stöter de mot ansiktet, vidrör ögonfransarna och läpparna, piper sig tjatigt in i öronen och ljudet är nästan det värsta – det är lika spetsigt som deras stick­ snablar. Men de svävar undan när de känner lukten från stiftet som han ritat sig med. Där fick ni, tänker han. 16

STALLO36 rader.indd 16

2012-10-04 13:28:08


På marken finns mycket att upptäcka. Där ligger det som dött och ingen tagit reda på. Ett träd har spruckit upp och är ljusrött som kött inuti, och en bit därifrån ser han en nerruttnad björkstock som ramlat isär. Näverbarken ligger som skalskärvor omkring den. Han sätter stövelspetsen mot björken och trampar försiktigt. Den är helt mjuk. En annan trädstam är översållad av gula och skivformade tickor som liknar öron. Han försöker räkna dem, för de är så många, hur många öron kan man ha egentligen, men han tappar räkningen då myggen flyger in i ansiktet. En urgröpt stubbe ser ut som en kruka nedsänkt i blåbärsriset. En krans av mossa omger hålet. Han tittar ner i stubben men det finns inget särskilt i den, bara fukt och barr som klumpat ihop sig. Han vill gärna stoppa ner handen och känna efter längst ner, kanske en mus eller en hel musfamilj sover där. Men han vågar inte riktigt. Långt, långt in i skogen glider en fågel ljudlöst från ett träd till ett annat, drar som ett streck mellan stammarna. Han ser det i ögonvrån och genast reser han sig och går vidare och nu börjar han sjunga lite grann och prata för sig själv med låg och skojande röst. Särskilt rädd är han inte för det finns inget i skogen att vara rädd för, det har hans mamma lovat. Inga vargar, inga björnar, inget som vill äta honom. Förutom myggen. Fast när en rotvälta tornar upp sig fladdrar det ändå till i magen, för han tror nästan att det är en gubbe som står där och väntar på honom. En skogsgubbe utan ansikte. En sån som inte går undan. Rotvältan är så olik allt annat i skogen. Bred och oformlig, orubblig och mörk. Efter att ha väntat en stund vågar han sig fram. Den uppbrutna baksidan är överringlad av trådiga rötter och vid marken öppnar sig ett hål som täcks av bräkenblad. Det är så svart mellan flikarna. Ovisst och mycket djupt. Där nere bor någon, det är han säker på. En grävling kanske har sin tunnel där. Grävlingar är underjordiska. Småögda och griniga. Är bara ute på natten och bökar och viskar. När han står där och blickar ner i rotvältans gryt knäpper det till. Ett litet smygande fottramp alldeles i närheten. Raskt ordnar han till luvan för att kunna se ordentligt. Blicken vandrar mellan granpelarna som är skrovliga och fjälliga. 17

STALLO36 rader.indd 17

2012-10-04 13:28:08


Något var det, det är han säker på. Han tar ett litet kliv åt sidan samtidigt som han sträcker på nacken för att se vad som finns bakom rotvältan. Kanske grävlingen har kommit upp och är sur för att han står och tittar ner där den bor? Det är nästan så att han inte vågar se efter. En rörelse. En gråbrun pälsstrimma. Det är vad han ser. Sen springer han. Han springer bort mot ljuset där skogen glesnar. Ris och kvistar piskar mot gummistövlarna. Han följer skogsbrynet. Snubblar och snavar fram. Inte förrän han stapplat ut på stigen vågar han stanna och se sig om. Han slår mot myggorna som kretsar framför hans ansikte. Att han har blivit skrämd verkar liva upp dem. Hans mor sitter uppkrupen i soffan med sin bok och när han kommer in genom dörren ser hon på honom med en skarp liten rynka mellan ögonen. Boken har hon vikt upp så att hon kan hålla den med ena handen. Runt den andra handens fingrar har hon tvinnat halskedjan. Den skär in i huden på halsen. Hon frågar honom var han varit och när hon ser hur blöt han är lägger hon boken åt sidan och hjälper honom av med jackan. Hans hår står upp i fuktiga tofsar som en krona och tröjan har åkt upp på magen och veckat sig men han skyndar sig att dra ner den samtidigt som han berättar. Att han sett ett djur. – Vadå för djur? – Ett djur! Med hårda händer bänder hon av honom stövlarna. Strumporna hittar hon hopkorvade och genomvåta längst fram och fötterna har blivit röda. Då suckar hon och säger Mange. För att få av jeansen är han tvungen att lägga sig ner samtidigt som hon drar och rycker i byxorna. Men det blöta tyget sitter hårt klistrat runt benen. Pojken dunkar huvudet i golvet och åt detta skrattar de. – Släpp! ropar hon. – Jag kan inte! fnittrar han. 18

STALLO36 rader.indd 18

2012-10-04 13:28:08


Till slut får han resa sig upp och trampa av sig byxorna i stället. Hon tar upp dem och frågar honom om han badat. Han har väl inte varit vid tjärnen? Ur väskan som står öppnad på golvet letar han fram ett par torra kalsonger, det är motorcyklar och eldsprutande hotrodbilar på dem, och när han dragit dem på sig klättrar han upp i soffan och gömmer sig under sovtäcket. Blixtlåset är en slinga av kalla ståltänder mot låret och han makar på sig för att slippa känna den mot huden. Soffans klädsel är sträv mot benen och det är varmt där hans mamma suttit. Hon prasslar bakom vedkorgen och stoppar bollar av tidningspapper i stövlarna och hänger upp kläderna på stolarna som står runt bordet. Han vill berätta om djuret. Att det var grått. Men vad var det för djur? Han gapar medan han tänker efter. – Jag tror att det kan ha varit ett lodjur. Hans mamma skakar på huvudet. – Det tror jag inte. – En varg då? – Det var nog bara en fågel. Det är nästan alltid fåglar. – Nej. Det var ingen fågel. Fåglar har inte päls. Hon har satt sig hos honom. Med pekfingret flyttar hon en tung hårlock i hans panna och sen plockar hon bort ett tallbarr. Han stirrar ut genom fönstret och är fortfarande i skogen. – Det var ett djur, mamma. Hon nickar. Det har börjat regna igen, och snart dånar det på taket. Rävrumporna nere på stigen har lagt sig mot marken efter skyfallet. Allt är tillplattat och ändrat och saftigt glänsande. Det regnar lite fortfarande, och så har det börjat blåsa. Det syns på tallarna som vajar och på lövträden som flimrar sig ljusa och emellanåt kommer vindpustar som kastar regndroppar mot fönsterrutan, rakt mot hans ansikte. Den blåvita badbollen far omkring där ute, han vet aldrig var han har den. 19

STALLO36 rader.indd 19

2012-10-04 13:28:08


På fönsterbrädan ligger döda insekter i en samling. De har krupit nära varandra för att dö. Mest flugor men också getingar som blivit spröda. En fjäril med slutna vingar. Den har vikt ihop sig som en bok. Annars hade man inte kunnat se att den var död för den har alla färger kvar. Han har frågat sin mamma vad fjärilen heter men inte fått något säkert svar. – Ett påfågelöga. Eller nässelfjäril kanske. Jag vet inte … Han sträcker sig efter en liten näverdosa som står på bordet. Att den är tom vet han, men han tittar i den ändå. Man ska nog ha nåt i den men han vet inte vad. Så får han en idé: han plockar upp den hopvikta fjärilen och lägger den i asken. Han pysslar med försiktighet och när han fått på locket skakar han på dosan och hör att fjärilen finns där inne. Det är det hela. Mörkret har stigit i skogen och vid den klotformade lyktan intill dörren far nattfjärilar omkring. De prasslar mot den upplysta globen, förhäxade av den och det ser ut som att de vill vara i den. Pojken står med tandborsten i handen och försöker räkna fjärilarna men han klarar inte av det för bara en av dem är stilla, den sitter på väggen. En brunaktig liten triangel. Vingarna ser ludna ut. Han undrar varför den är så lugn när de andra är så vilda. Kanske att den sover. Fast det är natt. Den är inte som de andra tänker han. Alla är inte som alla andra. Hans mamma står framåtböjd med ena handen lutad mot altanens räcke. Ser på honom över axeln. – Borsta nu, säger hon, tar ut tandborsten och spottar vitt i gräset. Hon knäpper på ljuset som slår ut över tapeterna. – Men bara en kort! Han nickar. Hon läser ur serietidningen och mitt i en pratbubbla tystnar hon för pojken har lyft huvudet från hennes arm och ser med gapande mun mot fönstret. – Jag hörde nåt! Hans mamma reser sig på ena armbågen och lyssnar hon också. 20

STALLO36 rader.indd 20

2012-10-04 13:28:08


Gräshopporna vevar fram sitt gnissel och skuggorna under våningssängen gör hennes ansikte blekt och ögonen till mörka fack. Mellan hennes läppar har en springa öppnat sig. Sen sjunker hon ner. – Det är inget. Det vill inte pojken tro. Han hoppar ner på golvet och drar åt sidan handduken som är deras gardin. Han lägger handen på myggnätet, sträcker på nacken och ser ner på stigen bakom gärdesgårdens svarta ribbor. – Det lät som att nån gick här ute. Nån stor! Hans mamma har lagt huvudet mot kudden. – Det var inget, säger hon. Då kryper han ner under täcket igen. Men han ligger på helspänn. Och lyssnar. – Ska jag fortsätta läsa? Han snörvlar, och nickar. Efteråt när de släckt lampan rasslar det svagt på taket. Det regnar, försiktigt. Liksom på prov. Han hör också att en mygga rör sig i rummet, men den verkar inte hitta fram till sängen. Korta stunder tystnar den. Han tänker att den väntar. – Mamma, säger han men han hör på andningen att hon redan sover. På golvet darrar en flisa av solljus och den växer till en böjd skärva som hugger vildsint åt alla håll när det fläktar i handduken. Han ligger på mage och betraktar högen av serietidningar en stund innan han sträcker ut handen och öppnar den översta tidningen som är Pellefant. Han som är dum heter Filur. Det är en trollericlown. Det finns en mus också som heter Pip. Han ser ut som Husmusen i Bamse och brukar sitta på Pellefants mössa som egentligen inte är en mössa utan en gul prydnadsduk med röd tofs. Pellefant har en sån duk på ryggen också. 21

STALLO36 rader.indd 21

2012-10-04 13:28:08


Han tittar lite i en av de andra tidningarna som alla är tråkigt svartvita. Tidningen handlar om cowboys. Smalögda ansikten i rutorna. Alla ord kommer ut mellan sammanbitna tänder. På ett ställe knallar revolvrarna. En dör. Att dö ser ut att göra mycket ont. Den skjutne viker sig med handen tryckt mot magen. Fingrarna böjda till klor. Efter att ha bläddrat igenom serien och tittat på bilderna på den sista blanka sidan som visar vad nästa nummer ska handla om tassar han ut i stugan. Utanför fönstret ser han en rörelse. Hans mamma står där ute, hennes hår är en blänkande bytta i morgonljuset. Hon böjer sig över något. När han knuffar upp dörren rätar hon genast på sig. – Vad gör du? Hon har en stor jacka på sig, den sitter som en bylsig rock på henne. Den ena handen är instucken i en arbetshandske. – Jag tror, säger hon, att det kan vara en fladdermus här nånstans. En död. – På riktigt? frågar han och kommer närmare. De hjälps åt att leta och det är han som hittar den. Det lilla djuret hänger i gräset, det har inte tyngd nog att glida ner, sitter där, uppfångat som ett brunt löv. Han har aldrig sett en fladdermus förr. Att de är så små har han inte trott. En egendomligt lång och krökt klo sticker fram ur vingen och den nyper hans mamma tag i. Huden som vecklas ut är skrynklig och genomkorsad av trådsmala ådror. Även de konstigt förstorade öronkuporna är överdragna av detta skinn som verkar gammalt. – Den har en ring, säger han. Hon håller upp fladdermusen och den tunna vingen får en skär ton när den träffas av solljuset. I örat glänser en liten silverring. Hon vidrör den försiktigt med pekfingret. – Varför har den en ring? – Jag vet inte, säger hon eftertänksamt. Hon har nypt tag om ringen och studerar den nära. – Den måste vara märkt på nåt sätt … – Varför är den död? Något svar får han inte så han upprepar frågan. 22

STALLO36 rader.indd 22

2012-10-04 13:28:08


– Varför är den död, mamma? Hon granskar fortfarande ringen och säger frånvarande: – Den krockade med mig i natt. När jag gick ut för att kissa. Den flög på mig. Här, säger hon och sätter fingrarna till tinningen. Sen släpper hon ringen och dinglar med fladdermusen, som för att visa hur de håller på om natten. – Den blev nog förvirrad av nattlinnet, säger hon. De dras till ljusa färger. Den satte sig i mitt hår så jag slet bort den och kastade den ifrån mig. Rakt in i väggen här. Och den dog av det. Den är så liten, det var inte meningen att den skulle dö, jag ville bara ha bort den. Hon knycker på handen så att fladdermusen hoppar upp och ner. – Vill du att vi ska begrava den? Pojken lutar sig tätt intill det fula, lilla trynet. Djupt inne i ansiktets hoptryckta tova plirar två svarta ögonpärlor. Tänderna i det öppna gapet liknar piggar av glas. Han skakar på huvudet. – Säkert? Han nickar. Hans mor går över gräsmattan och slänger in fladdermusen bland nässlorna som står i en grön sky utanför gärdesgården. Därefter gnisslar hon fram vatten ur pumpen och sköljer av sig och när hon leende kommer gående mot honom torkar hon händerna mot nattlinnet som sticker fram under den gamla jackan. De äter frukost ute. I solskenet som får dem att kisa. De måste passa på säger hans mamma och breder ut ett överkast. Gräset är så styvt att överkastet får spetsar som de hjälps åt att stampa ner för att det ska bli platt och bra. De myggor som glider omkring i ljuset bekymrar dem inte, de är så få och verkar inte veta vad de vill. De har formfranska och en tub med kaviar. De smaskar och ser på varandra. Han sitter på huk och hon i skräddarställning med solljuset som en banderoll över ena knät. Pojkens ansikte skuggas av en vit plastskärm. NORDSJÖ FÄRG står det på kepsen. Mellan tuggorna berättar hon att hans mormor inte kände av myggen. Det var för att hon en dag var ute och plockade blåbär och blev så fasansfullt myggbiten att hon gick vilse och fick feber. Sen den dagen 23

STALLO36 rader.indd 23

2012-10-04 13:28:08


var hon immun, och brydde sig inte om mygg över huvud taget. Men hur är det med fladdermössen, vill han veta, kan man bli immun mot dem också? Hon förklarar att fladdermöss inte suger blod. – Det är bara i sagorna, säger pojken. Visst? – Ja, och inte i Sverige. Med en fingerspets torkar hon bort lite kaviar från överläppen. – Fladdermössen här, de äter bara gamla fjärilar och sånt. Beskedet gör pojken besviken. Han har ju själv sett hur vassa tänder fladdermössen har. Som nålar. Han tror nog att de kan dricka blod, om de vill. – Ja, säger hon, om de är riktigt hungriga. – Då kanske du är immun nu, mamma. – Fast den bet mig aldrig. – Men tänk om! – Ja, säger hon och nickar med munnen full av bröd. Då är jag kanske det då. Det finns ett badställe i närheten och nu när solen står stilla och gassande bestämmer de sig för att åka och bada. Dessutom behöver de handla. De stoppar ner badkläder och cyklop i en tygkasse och går raskt på stigen. Pojken håller i badrocken och flaxar med den. Han låter myggen komma inpå sig innan han slår till. Solen har bakat på bilen i timmar och en stark lukt av plysch och upphettat gummi slår emot honom när han kryper in på baksätet som är brännande hett, han måste sitta på badrocken, på huk som en liten apa. På golvet ligger ett randigt glasspapper och när han ser det blir han påmind om glassen han fått under resan upp. Kan han få en glass i dag också? Hans mamma nickar men det verkar inte som att hon lyssnar. Hon stoppar i bilnyckeln och vrider om och backar ut så fort på den ojämna stigen att pojken blir slängd på sätet. – Sitt still! säger hon och då fnittrar han och gungar från den ena sidan till den andra och vill att hon ska göra så igen, men hon bara skakar på huvudet och ler mot honom i backspegeln. 24

STALLO36 rader.indd 24

2012-10-04 13:28:08


Till badplatsen är det inte alls långt, han blir förvånad när de bara efter en liten stund parkerar på en grusplätt i skogen. Tallkottar knastrar under deras fötter när de följer stigen ner mot vattnet. Alar med stora blanka bladlappar sträcker sig över bryggan och beblandar sig med vassen. De är ensamma, men någon har varit där nyligen för i strandkantens gräs skimrar en hög med snäckskal. En liten pyramid. Alla snäckorna är mycket små, skalen tunna. Pojken vågar inte röra dem, vill inget förstöra. Vattnet har en konstig röd färg som han försöker få upp i sina kupade händer men det röda följer inte med. Det finns bara i sjön som i själva verket inte är någon sjö utan en bit av Dalälven berättar hans mamma som sitter på bryggan med en handduk utbredd över axlarna och handen som en skärm över glasögonen. Med en pinne lyfter han upp slamsor av segt sjögräs som han samlar i en hög på stranden. Det är en tyst lek. Det enda som hörs är vattnet som strilar tillbaka i sjön. Ibland kommer solen fram i en molnspricka. Senare provar han cyklopet. Ser bottengruset som böljar. Det finns något som simmar, ett yngel tror han, och han försöker fånga det med cyklopet men det går inte. Affären finns i en gammal träbyggnad som har tomma annons­ tavlor på väggarna och solblekta markiser. Det ser stängt ut men hans mamma säger att det är det inte. Upp till dörren leder en trappa, på järnräcket finns en skorpa av rost. Hans mamma går fort, hon har fått bråttom helt plötsligt. Genom metallgallret ser han att det ligger något blankt under trappan. Snabbt slinker han runt och kryper in och sätter sig på knä i skräpet, och rafsar fram en vit liten plastsked, fimpar, papper, men några mynt finns där inte, bara kapsyler. Han stoppar några i badrockens ficka. – Men vad ska du med dem till, säger hans mamma men han svarar inte för han hör ju att det inte är någon fråga. De hjälps åt att fylla korgen. Han lägger dit en falukorvsring, det tycker han att de ska äta. Mjölkpaket hämtar han också men de är svåra att hitta för de ser inte ut som hemma. I kassakön där de står bakom en gammal tant som bara ska köpa 25

STALLO36 rader.indd 25

2012-10-04 13:28:08


en flaska fläderblomssaft lägger hans mamma handen mot hans huvud och känner på håret som börjat torka och lyfta sig. – Var det skönt att bada? frågar hon men han svarar inte. Han har fått en serietidning och ser djupt in i rutorna och gissar vad som sägs i pratbubblorna. Det är torrt i gräset nu och de borde klippa det säger hon när hon står med matkassen och överblickar gräsruggarna som blivit lysande i eftermiddagssolen. Så kan de kanske spela krocket sen. Fast först måste de bära in maten. Och det kan han börja med för hon är jättekissnödig säger hon och skyndar bort mot dasset. Med båda händerna kånkar han den tunga papperskassen uppför altanens trappa och in genom dörren som han stänger snabbt bakom sig. Luften har blivit varm inne i stugan och han hör att en insekt surrar mot någon av fönsterrutorna. Han ställer ner kassen vid kylskåpet, tar upp ett mjölkpaket, öppnar dörren. Ryggar tillbaka. Den ligger där på stålgallret intill kaviartuben. Liten och tovigt gråbrun, med de skrynkliga vingarna slutna kring kroppen. Ansiktet som är ett förkrympt hundansikte. De kupade, underliga öronen. Han störtar ut så fort att badrockens luva fladdrar av. Hans mamma kommer gående från dasset. Hon har en hopvikt tidning i handen och ser frågande på honom. När han andfådd och med gäll röst berättar vad som finns i kylskåpet vill hon inte tro honom. Utan ett ord går hon före honom in i stugan. Hon stirrar på fladdermusen och sen blir hon plötsligt arg. Hon säger vad i helvete. Och hon beskyller honom. Det är han som har lagt den där. Då faller han i gråt och när hon märker att gråten är förtvivlad och bottnar i ilska sätter hon sig på huk framför honom. Hon frågar om det är säkert att det inte är han? – Ja, det är säkert! Han gnider sig i de tårfyllda ögonen. Gnuggar med handflatan och snörvlar. 26

STALLO36 rader.indd 26

2012-10-04 13:28:08


– Då, säger hon, då är det någon som vill skoja med oss bara. Hon river loss en bit hushållspapper och med det i handen plockar hon upp fladdermusen. Hon går ut och slänger den på samma ställe men den här gången kastar hon den långt in bland trädstammarna. Pappret lossnar och singlar ner som ett vitt löv. Sedan går hon in och hämtar kylskåpsgallret, står med det under pumpen och gnuggar med en diskborste. Pojken frågar om det är blod på gallret men får inget svar. Barren som samlats i vecken på presenningen faller av i stora sjok när de avtäcker gräsklipparen. Utbredda över kåpan finns ett fuktigt lager av tillplattade pappkartonger och när pojken tar bort dem ser han hur tvestjärtarna far runt som bruna gnistor. – Vad gör dom, vad gör dom! ropar han, upphetsad och rädd på samma gång. Hans mamma skakar på handtaget och när hon hör att det kluckar från bensintanken böjer hon sig fram och drar i startsnöret. Efter några försök rätar hon på ryggen och grimaserar mot solen. Pojken klöser sig på kinden där han har flera myggbett på rad. När motorn äntligen knattrar igång springer han undan och sätter sig på altanen. Han håller händerna för öronen och ser på när hon tvingar maskinen genom det vildvuxna gräset. Det är en kamp. Motorn stannar hela tiden. Den morrar till och blir tyst. Han kisar för solen har kilat fast sig mellan trädstammarna och lyser rakt på honom nu. Hon sitter på huk och rensar under kåpan och han betraktar sina knän och hårfjunen som skimrar på dem. Där en sårskorpa suttit har skinnet blivit ljusrött och lite upphöjt och det ska kanske bli ett ärr har hans mamma sagt. Han trycker tummen mot det röda och övergår därefter till att klösa sig på vaden så att det går hål. Han har varit noga med att stänga dörren till stugan men myggen kommer in ändå. På vaderna och anklarna är det värst, där har de kalas när han sover. Sen sitter de på tapeterna och uppe i taket och ger sig inte till känna förrän det blir natt. Då släpper de taget och kommer ner. – Magnus! Hans mamma har ställt sig upp till hälften och pekar mot skogs27

STALLO36 rader.indd 27

2012-10-04 13:28:09


brynet snett bakom stugan där granarnas kvastgrenar flätar sig in i varandra och gör allt mörkt. Vad pekar hon på? Först ser han inget. Men så upptäcker han att det är något som förflyttar sig där, och i nästa stund urskiljer han en grå skalle som sticker fram. Bakåtstrukna, knöliga öronblast. Morrhår som hänger rakt ner från munnen likt långa strängar av saliv. En tovig tillplattad panna som är vänd mot dem. – Ser du, ropar hon, ser du haren? Det känns spännande med ett skogsdjur så där inpå knuten, att haren vill vara hos dem, och för att inte skrämma bort den går de in. Gräsklippningen kan gott vänta, och kanske har den ungar i gräset? Ungar som är så små att de är kaniner? Hans mamma öppnar en konservburk med grönsakssoppa och värmer på spisen medan han sitter klistrad vid fönstret och rapporterar var haren befinner sig och vad den ägnar sig åt. Inte är det mycket. Käkarna mal emellanåt men oftast tittar den bara rakt fram. När de sitter med tallrikarna framför sig och blåser på soppan frågar han vem det var som lade fladdermusen i kylskåpet. Det vet hon inte. Det kanske är han som de lånat stugan av? – Det är nån bara, säger hon tyst och rör med skeden bland de ångande grönsaksbitarna, nån som gick förbi här i skogen och såg oss slänga fladdermusen. Många är här och fiskar i forsen och tältar. Det är nån som vill skoja bara. Tycker hon att det var ett bra skoj? – Nej, säger hon. Det tycker jag inte. – Det tycker inte jag heller, säger han ner i tallriken. De spelar kort. – Finns i sjön! tjuter han och bläddrar bland kortlapparna som har ett blått rutmönster på baksidan. Hans mamma lutar armbågarna mot bordet och låtsas bli förargad och det tycker han är kul. Hon har ett tvärrandigt linne med snören över axlarna. Där nyckel­benen står upp glänser skinnet och på utsidan av överarmarna 28

STALLO36 rader.indd 28

2012-10-04 13:28:09


är huden rödbränd. Det syns var handduken täckt henne, det är som en kant. När hon inte vill spela mer blir han butter, sitter med kortleken och försöker spela med sig själv men det är ju inte samma sak. Han får fatt på en bläckpenna och kluddar i en av serietidningarna, på det vita mellan rutorna. Därefter ritar han lite på knogen, mest för att se om det blir något. Det fäster inte särskilt bra. Det är när han ska se om haren fortfarande är kvar i gräset som han får syn på räven. Den står nere på stigen och stirrar med runda och gult lysande ögon. Pojken sprätter till och ropar högt. – Kom! Skynda! Hans mamma lägger ifrån sig boken. – Men titta, säger hon och lutar sig fram, lägger sin kind intill pojkens. Under tystnad betraktar de räven en stund och sen säger hon: – Den känner att det har varit en hare här i närheten. Lukten ligger kvar i gräset länge. Den tror säkert att haren är här någonstans. – Det är den, säger han. Den är där! Han pekar och hon sträcker på nacken, och ser att pojken har rätt. Haren går att ana som en mörkgrå fläck bakom grästovorna. – Det är nog ingen fara, säger hon. Den hinner undan ska du se. Räven har fällt upp öronen och vecklat ut dem så att de står som två skopor uppe på huvudet. Han riktar den svarta nosknoppen åt harens håll. – Nu känner han den, säger hon. Vittringen. Bakom den svankande och magra hundkroppen där revbens­ korgen avtecknar sig som ett galler står svansen ut som en gråbuskig börda. Mungiporna kröker sig nedåt. Nu smyger sig djuret långsamt närmare, trippar fram med huvudet mot marken. De snabba smäckra benen är mörka framtill, som om de trampat i gölvatten. Pojken känner en viskning mot sitt hår: – Det luktar så konstigt här, det är för att vi har varit där ute också, den kan nog inte hitta haren. Men det kan den. 29

STALLO36 rader.indd 29

2012-10-04 13:28:09


Räven går raka vägen fram till de långa öronen som sticker upp ur gräset. De två djuren ser på varandra ett kort ögonblick och därefter sätter sig räven ner. Alldeles intill haren. Och där blir de sittande, tätt intill varandra, och ser mot stugan. – Dom verkar kompisar! Tanken på att haren och räven skulle vara kompisar får hans mamma att skjuta fram huvudet. Förstorade irrar pupillerna innan­ för glasögonens linser. Till sist blir det för mycket för henne, och då slår hon till med handflatan mot fönstret. Ljudet får pojken, som krupit upp och sitter på knä på bordet, att rycka till. Då slår hon igen, och sen bankar hon med handen så att rutan skallrar. – Gör inte så! tjuter han. Men djuren låter sig inte skrämmas. De bara sitter där. Från ett köksskåp hämtar hon ett par kastruller men på vägen mot dörren byter hon ut den ena kastrullen mot vedyxan. Djuren rycker till när dörren far upp och kvinnan kommer ut. De flyttar sig ett litet stycke från varandra men flyr gör de inte. Hon ropar åt pojken att han ska hålla sig inomhus men han lyder inte. Han smyger fram bakom henne. Han vill också se. Kläng, kläng, klong! låter det när yxan slås mot kastrullen. Med stampande kliv går hon fram. Räven har rest sig och springer undan en liten bit och ser på henne från sidan. Benen är böjda så att buken är nere i gräset. Därefter fälls öronen bak, nosen rynkas och läpparna dras upp. Anblicken av de gulnade tänderna som dryper av saliv får hans mamma att stanna, men bara ett ögonblick, för sen rusar hon fram med yxan i högsta hugg och då slinker räven snabbt iväg mellan gärdesgårdens störar och är borta. Men haren sitter som fastnaglad. Det ser ut som om den tvingar sina magra skankar att vara stilla. Den skälver och gapar så att tandskärvorna i den sneda underkäken sticker ut. Öronen har svarta spetsar och ser nötta ut. Inte förrän hon står böjd över haren kastar den sig undan, besynnerligt utsträckt. Den löper i en ögla runt dem och kommer så nära 30

STALLO36 rader.indd 30

2012-10-04 13:28:09


pojken att han skriker till. Därefter störtar den iväg, det är som ett sprattel i gräset bara. Hans mor andas väsande genom näsan. Pannan och kindknotan är oljiga av svett och det blänker på näsvingen. Läpparna håller hon hårt sammanpressade. Pojken överöser henne med frågor, han vill veta varför hon skrämde i väg djuren. De var ju kompisar! Men hon bara knuffar honom framför sig, in i stugan, och när de kommit in låser hon dörren. – Det var fel på dom, säger hon medan hon delar hans korvskivor. Det förvånar honom att hon skär hans mat eftersom hon jämt tjatar på honom att han ska göra det själv. – Dom var sjuka. Förstår du? Hennes röst är spänd och ständigt söker sig hennes blick till fönstret. Hon har inte lagt upp någon mat på sin egen tallrik, den är blank, det är bara repor på den. Det finns fortfarande fläckar av solljus i gräset längst ner mot stigen men under träden har allt blivit svart och hopklumpat. Efter en stund lutar hon sig fram och ser på honom. – Vill du åka hem? Pojken har stoppat munnen full med makaroner. Han tuggar klart och ser på henne. – Vill du? säger han och sträcker sig efter mjölkglaset. Då fnyser hon till och får små rynkstreck kring ögonen. Han borde ha gått och lagt sig för länge sen men det är som att hon glömt bort honom där han sitter på golvet intill kaminen. Där är korkmattan skräpig av träflisor och barkbitar och små pappersremsor med tidningsbokstäver på. Han har dragit upp ena benet och lutar hakan mot knäskålen. Gubbarna står på en lång rad. Det ska bli något slags tävling har han tänkt sig. Hans mor sitter fortfarande vid bordet och ser ut genom fönstret, hon har stelnat där borta, med böjd rygg och bägge armbågarna på bordsskivan. Därför rycker han till när hon helt plötsligt ställer sig upp. Stolen gnisslar till, nästan ramlar omkull bakom henne. Han stirrar. 31

STALLO36 rader.indd 31

2012-10-04 13:28:09


– Vad är det? säger han. Men hon svarar inte. Hon bara ser ut genom fönstret. Han kommer fram till henne. – Är det räven? säger han. Hon har kupat händerna mot rutan och andas hårt på glaset. – Mamma! Han försöker klättra upp på bordet men då knuffar hon ner honom, och hon gör det med en hård arm, så att han nästan ramlar baklänges. – Nej! ryter hon. Han blir inte ledsen. Men arg. Det enda han vill är att se vad hon ser. Han gör ett nytt försök att komma fram till fönstret och när hon ställer sig i vägen för honom springer han mot dörren. – Magnus! Hon skriker allt vad hon orkar. Det är ett bedjande vrål som spräcker hennes röst. Hon försöker gripa tag i honom och stöter till köksbordet med höften. Men han har redan hunnit ut. Han är redan borta.

32

STALLO36 rader.indd 32

2012-10-04 13:28:09


9789100131197