9789175251127

Page 1

Den h채r boken till채gnas Miles, Ryan, Landon, Lexie och Savannah

070608Ogonkastet.ORIG.indd 5

07-03-07 13.53.44


070608Ogonkastet.ORIG.indd 6

07-03-07 13.53.44


Prolog Februari 2005

Är kärlek vid första ögonkastet verkligen möjlig? Där han satt i sitt vardagsrum vände och vred han på frågan för säkert hundrade gången. Vintersolen hade gått ner för länge sedan. En lätt dimma syntes som ett grått skimmer utanför fönstret, och bortsett från en grens lätta knackningar mot rutan var allt tyst. Men han var inte ensam. Han reste sig tungt från sin plats i soffan och gick genom hallen för att titta till henne. Medan han stod och såg på henne funderade han på att lägga sig ner bredvid henne, om så bara för att få en förevändning att blunda. Han skulle ha behövt vilan, men ville inte riskera att somna riktigt än. I stället fortsatte han att betrakta henne medan hon flyttade lite på sig, och hans tankar gick bakåt i tiden. Han tänkte än en gång på de vägar som fört dem samman. Vem var han då? Och vem var han nu? På ytan verkade dessa frågor enkla. Han hette Jeremy, han var fyrtiotvå år, hans far var irländare och hans mor italienska och han försörjde sig på att skriva artiklar åt tidskrifter. Det var de svar han gav om någon frågade honom. Trots att det var med sanningen överensstämmande undrade han ibland om han borde lägga till någonting mer. Borde han till exempel nämna att han hade kommit till North Carolina för fem år sedan för att undersöka ett mysterium? Att han mötte kärleken där, inte en utan två gånger det året? Eller att dessa vackra minnen var sammanflätade med sorg och att han fortfarande undrade vilka av dem han skulle komma att stå ut med? Han vände i dörröppningen till sovrummet och gick tillbaka till vardagsrummet. Även om han inte ältade det som hänt för länge sedan

070608Ogonkastet.ORIG.indd 7

07-03-07 13.53.44


undvek han det inte heller. Han kunde lika gärna ha försökt ändra sin födelsedag som att sudda ut det kapitlet i sitt liv. Det fanns visserligen tillfällen då han önskade att han kunnat vrida klockan tillbaka och radera ut sorgen, men något sa honom att ifall han kunnat göra det skulle även glädjen ha krympt. Och det var något som han inte kunde tänka sig. Det var under nattens mörkaste timmar som han oftast mindes sin natt med Lexie på kyrkogården, den natt då han hade sett de spöklika ljus som han hade kommit hit från New York för att undersöka. Det var emellertid då han insett hur mycket Lexie betydde för honom. Medan de väntat på den mörka kyrkogården hade Lexie berättat en sak om sig själv. Hon hade blivit föräldralös som liten, förklarade hon. Det hade Jeremy redan vetat, men vad han inte känt till var att hon börjat få mardrömmar några år efter sina föräldrars död. Gång på gång kom de tillbaka, de hemska mardrömmarna där hon bevittnade sina föräldrars död. Till slut hade mormor Doris tagit henne med till kyrkogården och visat henne de mystiska ljusen, eftersom hon inte vetat vad hon skulle ta sig till. För ett litet barn var ljusen som ett underverk, någonting från himlen, och Lexie kände genast igen dem som sina föräldrars andar. Det var på något sätt vad hon behövde tro, och hon plågades aldrig mer av mardrömmar. Jeremy hade blivit rörd av hennes historia; han påverkades av både hennes förlust och den kraft som ligger i oskuldsfull tro. Men senare på natten, när han själv sett ljusen, hade han frågat Lexie vad hon egent­ ligen trodde att fenomenet kom sig av. Hon hade böjt sig fram och viskat: »Det var mina föräldrar. Förmodligen ville de träffa dig.« Det var då han insåg att han ville ta henne i sina armar. Han hade för länge sedan slagit fast att det var i det ögonblicket han blev kär i henne och sedan hade han aldrig upphört att älska henne. Utanför friskade februarivinden i. Bortom mörkrets svärta kunde han inte se någonting. Med en trött suck lade han sig i soffan och kände hur året då han mötte Lexie drog honom bakåt i tiden. Han kunde ha tvingat bort bilderna, men han stirrade i taket och släppte fram dem. Han släppte alltid fram dem. Detta, mindes han, var vad som hände sedan.

070608Ogonkastet.ORIG.indd 8

07-03-07 13.53.44


1. Fem år tidigare New York, 2000

»Alltså, det är inget konstigt«, sa Alvin. »Först träffar man en trevlig tjej och sedan dejtar man ett tag för att bli säker på att man har samma värderingar, tar reda på om man passar ihop i fråga om de stora ’det här är vårt liv och vi ska leva det tillsammans’-frågorna. Du vet, snackar om vems familj man ska besöka under helgerna, om sånt som ifall man vill bo i villa eller lägenhet, ifall man ska skaffa hund eller katt, vem som ska duscha först på morgnarna medan det finns gott om varmvatten. Om man fortfarande är överens om det mesta, då gifter man sig. Fattar du vad jag menar?« »Jag fattar vad du menar«, svarade Jeremy. Det var en kylslagen lördagseftermiddag i februari; Jeremy Marsh och Alvin Bernstein stod i Jeremys lägenhet på Upper West Side. De hade packat i flera timmar, och kartonger var kringströdda överallt. En del var redan fyllda och staplade innanför dörren i väntan på flyttbilen, andra befann sig i olika stadier av färdigställande. På det hela taget såg det ut som om en pungdjävul hade kommit infarande genom dörren, roat sig kungligt och försvunnit när det inte fanns någonting kvar att demolera. Det var obegripligt att han samlat på sig så mycket skräp under årens lopp, något som hans fästmö Lexie Darnell hade påpekat för honom hela förmiddagen. För tjugo minuter sedan hade hon frustrerat slagit ut med händerna och gått för att äta lunch tillsammans med Jeremys mor, varvid han och Alvin blev ensamma för första gången. »Så vad i hela världen tror du att du gör?« undrade Alvin påstridigt. »Exakt det du sa.«

070608Ogonkastet.ORIG.indd 9

07-03-07 13.53.44


»Nej, det gör du visst inte. Du har rört till ordningen. Du går rakt på det stora jaet innan ni ens har tagit reda på om ni passar för varandra. Du känner knappt Lexie.« Jeremy tömde ännu en byrålåda i en kartong och önskade att Alvin ville byta ämne. »Jag känner henne.« Alvin började bläddra igenom en bunt papper på Jeremys skrivbord och stoppade sedan ner den i samma kartong som Jeremy höll på att fylla med kläder. I egenskap av Jeremys bäste vän kände han sig fri att säga vad han tyckte. »Jag försöker bara vara uppriktig, och du borde veta att det jag säger är vad alla i din familj har tänkt de senaste veckorna. Saken är den att du inte känner henne tillräckligt väl för att flytta dit ner, än mindre för att gifta dig med henne. Du har bara varit tillsammans med henne i en vecka. Det här är inte som med dig och Maria«, tillade han med syftning på Jeremys före detta hustru. »Kom ihåg att jag också kände Maria, mycket bättre än du känner Lexie, men jag tyckte aldrig att jag kände henne så bra att jag hade kunnat gifta mig med henne.« Jeremy plockade upp papperen och lade tillbaka dem på skrivbordet. Han tänkte på att Alvin hade känt Maria innan han själv träffade henne och att han fortfarande var vän med henne. »Och vad är det med det?« »Vad det är med det? Tänk om det var jag som gjorde så här. Tänk om jag kom till dig och sa att jag träffat en toppentjej så nu struntar jag i min karriär, överger mina vänner och min familj och flyttar söderut så att jag kan gifta mig med henne. Som hon …  vad hette hon nu …  Rachel.« Rachel arbetade på Lexies mormors restaurang, och Alvin hade stött på henne under sitt korta besök i Boone Creek. Han hade till och med gått så långt att han bjudit henne till New York. »Jag skulle säga att jag var glad för din skull.« »Lägg av. Kommer du inte ihåg vad du sa när jag funderade på att gifta mig med Eva?« »Jo, det gör jag. Men det här är annorlunda.« »Visst, jag fattar. Därför att du är mognare än jag.« »Det och det faktum att Eva inte precis var den typen som gifter sig.« 10

070608Ogonkastet.ORIG.indd 10

07-03-07 13.53.44


Det var sant, medgav Alvin. Medan Lexie var bibliotekarie i en småstad i det lantliga Södern, någon som hoppades få slå sig till ro, var Eva tatueringskonstnär i Jersey City. Det var hon som hade gjort de flesta tatue­ringarna på Alvins armar och dessutom de flesta av piercingarna i hans öron, vilka fick honom att se ut som om han nyss blivit släppt ur fängelset. Inget av det hade stört Alvin. Det var pojkvännen hon bodde ihop med och som hon glömt berätta för Alvin om som till slut fick deras förhållande att haverera. »Till och med Maria tycker det är vansinnigt.« »Har du berättat det för henne?« »Det är klart jag har. Vi pratar om allting.« »Det är ju trevligt att du har så bra kontakt med min före detta fru. Men det här angår inte henne. Och inte dig heller.« »Jag försöker bara få in lite vett i skallen på dig. Det här går för fort. Du känner inte Lexie.« »Varför säger du det hela tiden?« »Jag tänker fortsätta att säga det tills du äntligen medger att ni båda i grund och botten är främlingar för varandra.« Precis som Jeremys fem äldre bröder hade Alvin aldrig lärt sig att släppa ett ämne. Den mannen var som en hund med ett ben, konstaterade Jeremy. »Hon är ingen främling.« »Inte? Tala då om för mig vad hon har för andranamn.« »Va?« »Du hörde vad jag sa. Tala om för mig vad Lexie har för andranamn.« Jeremy blinkade. »Vad har det med någonting att göra?« »Ingenting. Men tycker du inte att du borde kunna svara på den frågan om du ska gifta dig med henne?« Jeremy öppnade munnen för att svara men insåg sedan att han inte visste. Lexie hade aldrig berättat det, och han hade aldrig frågat. Alvin pressade på, för han anade att det han sa äntligen började tränga in i hans väns av villfarelser omtöcknade hjärna. »Okej, de här fundamentala grejorna då. Vad hade hon för huvud11

070608Ogonkastet.ORIG.indd 11

07-03-07 13.53.45


ämne när hon pluggade på college? Vilka var hennes vänner på college? Vilken är hennes älsklingsfärg? Vilket gillar hon bäst, vitt bröd eller fullkorn? Vilken är hennes favoritfilm och vad tycker hon om för teveprogram? Vem är hennes favoritförfattare? Vet du ens hur gammal hon är?« »Hon är trettio någonting«, svarade Jeremy. »Trettio någonting? Det kunde jag ha talat om för dig.« »Jag är ganska säker på att hon är trettioett.« »Du är ganska säker? Hör du över huvud taget hur löjligt det låter? Du kan inte gifta dig med en tjej om du inte ens vet hur gammal hon är.« Jeremy drog ut ännu en låda och vräkte ner innehållet i en annan kartong. Han visste att det låg något i det Alvin sa men ville inte medge det. I stället drog han ett djupt andetag. »Jag trodde du var glad över att jag äntligen hittat någon«, sa han. »Jag är glad för din skull. Men jag trodde inte att du faktiskt skulle flytta från New York och gifta dig med henne. Jag trodde du skämtade när du sa det. Du vet att jag tycker hon är en fantastisk tjej. Det är hon verkligen, och om du fortfarande känner likadant för henne om ett år eller två ska jag själv släpa dig fram till altaret. Du har så bråttom bara, och det finns det inte någon anledning till.« Jeremy vände sig mot fönstret. Utanför rutan såg han grå, sotiga tegel­ stenar som ramade in de funktionella, rektangulära fönstren i ett grannhus. Skuggestalter fladdrade förbi: en dam som pratade i telefon, en man insvept i ett badlakan på väg till badrummet, en annan kvinna som strök kläder samtidigt som hon tittade på teve. På alla de år han bott här hade han aldrig sagt så mycket som hej till någon av dem. »Hon är med barn«, sa han till slut. Ett ögonblick trodde Alvin att han hört fel. Det var först när han såg uttrycket i sin väns ansikte som han insåg att Jeremy inte skämtade. »Är hon med barn?« »Det är en flicka.« Alvin satte sig på sängen med en duns som om benen plötsligt vikt sig. »Varför har du inte berättat det?« Jeremy ryckte på axlarna. »Hon bad mig att inte säga någonting till någon ännu. Så håll tyst om det, är du hygglig.« 12

070608Ogonkastet.ORIG.indd 12

07-03-07 13.53.45


»Visst«, sa Alvin smått omtöcknat. »Så klart.« »Och en sak till.« Alvin tittade upp. Jeremy sträckte ut handen mot hans axel. »Jag vill att du blir min best man.« Hur hade det gått till? Nästa dag när Lexie och han utforskade den gigantiska leksaksaffären FAO Schwarz hade han fortfarande vissa svårigheter med att besvara den frågan. Inte det där med graviditeten – det var en natt som han förmodligen skulle minnas för alltid. Trots den tappra fasad han hade satt upp inför Alvin kändes det ibland som om han spelade en roll i en publikfriande, romantisk komedi där allting var möjligt och ingenting säkert förrän eftertexterna rullat förbi. Det som hänt honom brukade faktiskt inte hända. Egentligen hände det nästan aldrig. Vem åker till en småstad för att skriva en artikel för Scientif ic American, träffar småstadsbibliotekarien och faller pladask efter bara några dagar? Vem bestämmer sig för att avstå från en chans att jobba med morgonprogram på teve och från livet i New York för att flytta till Boone Creek i North Carolina, en stad som inte är mer än en prick på kartan? Så många frågor nu för tiden. Inte för att han kommit på andra tankar i fråga om det han stod i begrepp att göra. Nej, faktiskt kände han sig säkrare än någonsin beträffande sitt beslut nu när han iakttog Lexie som stod och plockade i högar­ na med Barbie- och GI Joe-dockor – hon ville överraska hans många brorsöner och brorsdöttrar med presenter i hopp om att göra ett gott intryck. Han log och såg redan framför sig den sorts liv han skulle slå sig till ro med. Stillsamma middagar, romantiska promenader, fniss och kramande framför teven. Bra saker, saker som gjorde livet värt att leva. Han var inte så naiv att han trodde att de aldrig skulle gräla eller få det kämpigt, men han tvivlade inte på att de skulle lyckas navigera sig igenom de besvärliga farvattnen och till slut upptäcka att de passade perfekt för varandra. På det hela taget skulle livet bli underbart. 13

070608Ogonkastet.ORIG.indd 13

07-03-07 13.53.45


Men när Lexie makade sig förbi honom i djup koncentration fann Jeremy sig stirra på ett annat par som stod bredvid en hög med kramdjur. Det var faktiskt omöjligt att inte lägga märke till paret. Båda var strax över trettio och flott klädda. Han såg ut som en investeringsbankir eller en advokat medan hans hustru gav intryck av att tillbringa varenda eftermiddag på Bloomingdale’s. De bar på ett halvt dussin kassar från ett halvt dussin olika affärer. Diamanten på hennes finger var stor som en spelkula – mycket större än den som satt i ringen Jeremy just hade köpt åt Lexie. När han såg dem tvivlade han inte ett ögonblick på att de i vanliga fall hade en barnflicka med sig på sådana här utflykter, helt enkelt därför att de verkade fullkomligt handfallna, som om de inte hade en aning om vad de förmodades göra. Det lilla barnet i sittvagnen skrek; det var ett sådant där genomträngande tjut som fick tapeter att lossna och gjorde att andra människor i affären tvärstannade. Exakt samtidigt satte hennes storebror – i fyraårsåldern – i gång att tjuta ännu högre och kastade sig plötsligt på golvet. Föräldrarna hade samma panikslagna, chockade ansiktsuttryck som soldater under beskjutning, och det var omöjligt att inte lägga märke till påsarna under deras ögon eller ansiktenas genomskinliga blekhet. Trots den oklanderliga fasaden hade de uppenbarligen kommit till gränsen för vad de orkade. Så småningom hade modern lirkat loss dottern ur vagnen och höll henne intill sig, medan hennes man böjde sig fram mot henne och klappade barnets rygg. »Tror du inte jag försöker få henne att lugna sig?« frågade hustrun häftigt. »Ta hand om Elliot!« Den tillrättavisade mannen böjde sig ner mot sin son som sparkade och slog i golvet i tidernas värsta vredesutbrott. »Sluta genast skrika på det där viset!« sa mannen bistert och hötte med fingret. Visst, tänkte Jeremy. Det där hjälper säkert. Under tiden började Elliot bli lila i ansiktet där han låg och vred sig på golvet. Vid det laget hade även Lexie slutat plocka bland leksakerna och riktat uppmärksamheten mot paret. Det påminde lite grand om att stirra 14

070608Ogonkastet.ORIG.indd 14

07-03-07 13.53.45


på en kvinna som klipper gräsmattan iförd bikini, tänkte Jeremy; det var ett skådespel som inte gick att ignorera. Det lilla barnet skrek, Elliot skrek, hustrun skrek åt fadern att göra någonting, fadern skrek tillbaka att han försökte. En folksamling hade uppstått runt den lyckliga familjen. Kvinnorna såg ut att betrakta dem med en blandning av tacksamhet och medlidande. Samtidigt som de kände tacksamhet över att det inte var dem det hände, visste de – troligtvis av erfarenhet – exakt vad det unga paret gick igenom. Männen verkade å andra sidan helst vilja komma så långt bort från oljudet som möjligt. Elliot dunkade huvudet i golvet och skrek ännu högre. »Vi får försöka ta oss härifrån helt enkelt«, kom det till slut ilsket från modern. »Och vad tror du det är jag försöker göra?« undrade fadern lika ilsket. »Lyft upp honom!« »Jag försöker!« röt han ursinnigt. Elliot ville inte ha med sin far att göra. När fadern till slut grep tag i honom slingrade sig Elliot som en retad orm. Huvudet for från sida till sida och benen arbetade frenetiskt. Svettpärlor började bildas i faderns panna, och ansträngningen fick honom att grimasera. Elliot å sin sida verkade bli större, Hulken i miniatyr som expanderade av ursinne. På något sätt lyckades föräldrarna sätta sig i rörelse. Tyngda av sina shoppingkassar sköt de vagnen framför sig och höll samtidigt fast de båda barnen. Folksamlingen delade sig som Röda havet när Mose närmade sig. Familjen försvann utom synhåll, och de sakta bortdöende tjuten var det enda som vittnade om att de någonsin varit där. Folk började skingras. Jeremy och Lexie stod emellertid som fastvuxna. »Arma människor«, sa Jeremy plötsligt och undrade om det var så här livet skulle vara om ett par år. »Ja, verkligen«, instämde Lexie, som om hon fruktade detsamma. Jeremy fortsatte att stirra och lyssna medan skrikandet till slut dog bort helt. Familjen måste ha lämnat affären. »Vårt barn ska aldrig få ett sådant utbrott«, förkunnade Jeremy. 15

070608Ogonkastet.ORIG.indd 15

07-03-07 13.53.45


»Aldrig.« Medvetet eller omedvetet hade Lexie placerat handen på magen. »Det där var definitivt inte normalt.« »Och föräldrarna verkade inte ha en aning om vad de hade för sig«, sa Jeremy. »Såg du hur han försökte prata med sin son? Som om han befann sig i ett styrelserum.« »Löjligt.« Lexie nickade. »Och hur de fräste åt varandra? Barn regi­ strerar spänningen. Inte konstigt att föräldrarna inte kunde hantera dem.« »Det var som om de inte hade en aning om vad de skulle göra.« »Jag tror inte de hade det.« »Hur skulle det kunna vara så?« »Kanske de helt enkelt är alltför upptagna av sitt för att ta sig tillräckligt mycket tid med barnen.« Jeremy stod fortfarande som fastvuxen och såg på medan de sista i folksamlingen drog sig bort. »Det var definitivt inte normalt«, upp­ repade han. »Precis vad jag tänkte.« Okej, de lurade alltså sig själva. Djupt inom sig visste Jeremy det, Lexie visste det, men det var enklast att låtsas att de aldrig skulle ställas inför en situation som den de just bevittnat. Därför att de skulle vara bättre förberedda. Mer hängivna. Snällare och tålmodigare. Mer kärleksfulla. Och deras barn … ja, hon skulle må förträffligt i den omgivning som Lexie och han skulle skapa. Om den saken rådde det inget tvivel. Som spädbarn skulle hon sova hela nätterna. När hon blivit något år skulle hon hänföra med sitt tidiga tal och sin motoriska utveckling som låg över genomsnittet. Tonårstidens minfält skulle hon suveränt manövrera sig fram igenom; hon skulle hålla sig borta från droger och inte befatta sig med barnförbjudna filmer. När hon flyttade hemifrån skulle hon vara artig och väluppfostrad och ha så höga betyg att hon kom in på Harvard; hon skulle bli en typisk amerikansk simmarflicka och ändå ha tid över på somrarna för att jobba som frivillig hjälparbetare inom Habitat for Humanity. Jeremy klamrade sig fast vid fantasin tills axlarna slokade. Trots att 16

070608Ogonkastet.ORIG.indd 16

07-03-07 13.53.45


han inte hade någon erfarenhet alls av föräldraskap visste han att det inte skulle bli så lätt. Dessutom lät han tankarna skena i väg. En timme senare satt de i baksätet på en taxibil som fastnat i trafiken på väg till Queens. Lexie bläddrade i ett ex av Med barn: blivande för­ äldrars kompletta guide som hon just köpt, och Jeremy betraktade världen utanför rutorna. Det var deras sista kväll i New York – han hade tagit Lexie med hit för att hon skulle få träffa hans familj – och hans föräldrar hade planerat en liten sammankomst i sitt hus i Queens. Liten var naturligtvis någonting relativt. Hans fem bröder och deras hustrur och de nitton brorsönerna och brorsdöttrarna skulle göra att huset blev fullt, så som det ofta var. Jeremy såg fram emot det men kunde inte riktigt få paret som de nyss sett ur tankarna. De verkade så …  normala. Bortsett från tröttheten, vill säga. Han undrade om han och Lexie också skulle bli sådana eller om de på något sätt skulle förskonas. Kanske Alvin hade haft rätt. Delvis i alla fall. Trots att han avgudade Lexie – och det var han säker på att han gjorde, för annars skulle han inte ha friat till henne – kunde han inte göra anspråk på att verkligen känna henne. De hade helt enkelt inte hunnit lära känna var­ andra, och ju mer han tänkte på det, desto mer trodde han att det skulle ha varit trevligt om han och Lexie fått en chans att vara ett vanligt par ett tag. Han hade varit gift förut, och han visste att det tog tid att lära sig att leva tillsammans med en annan individ. Att vänja sig vid egenheterna, så att säga. Sådana hade alla människor, men innan man verkligen lärt känna en annan person hade särdragen en tendens att inte synas. Han undrade vilka egenheter Lexie hade. Tänk om hon till exempel sov med en sådan där grön mask som förmodades hålla rynkor borta. Skulle han verkligen tycka om att vakna och mötas av den anblicken varje morgon? »Vad tänker du på?« frågade Lexie. »Va?« »Jag frågade vad du tänker på. Du har ett egendomligt uttryck i ansiktet.« »Det var inget.« 17

070608Ogonkastet.ORIG.indd 17

07-03-07 13.53.45


Hon stirrade på honom. »Stort inget eller obetydligt inget?« Han vände sig till henne med rynkad panna: »Vad är ditt andranamn?« De närmaste minuterna gick Jeremy igenom de frågor som Alvin kastat fram och fick reda på följande: Hennes andranamn var Marin, hon hade haft engelska som huvudämne, hennes bästa vän under collegetiden hette Susan, lila var hennes älsklingsfärg, hon föredrog fullkorn, hon tyckte om att titta på Trading Spaces, hon ansåg att Jane Austen var fantastisk och hon skulle i själva verket fylla trettiotvå den trettonde september. Så var det med det. Han lutade sig belåten tillbaka i sätet medan Lexie bläddrade vidare i boken. Hon läste egentligen inte, antog han, utan skummade bara ett stycke här och ett där i hopp om att liksom hålla sig steget före. Han undrade om hon hade gjort likadant när hon pluggat på college. Som Alvin antytt fanns det faktiskt massor som han inte visste om henne. Men på samma gång var det en hel del som han visste. Hon var enda barnet och hade vuxit upp i Boone Creek i North Carolina. Hennes föräldrar hade omkommit i en bilolycka när hon var liten, och hon hade blivit uppfostrad av sina morföräldrar Doris och … och …  Han kom fram till att detta var en sak han måste fråga henne om. Hur som helst, hon hade studerat på University of North Carolina i Chapel Hill, varit förälskad i en kille som hette Avery och faktiskt bott i New York ett år där hon praktiserat på biblioteket på New York University. Det slutade med att Avery var otrogen mot henne och hon flyttade tillbaka hem och blev bibliotekschef i Boone Creek, precis som hennes mor hade varit till sin död. Ett tag därefter hade hon fallit för någon som hon lite vagt kallade Renässansmannen, men han hade lämnat stan utan ett ord. Sedan dess hade hon levt ett stillsamt liv, dejtat vicesheriffen ibland tills Jeremy dök upp. Och visst ja. Doris – som ägde en restaurang i Boone Creek – påstod sig också vara i besittning av övernaturliga gåvor, bland annat förmågan att förutsäga ett barns kön, vilket var förklaringen till att Lexie visste att deras barn var en flicka. 18

070608Ogonkastet.ORIG.indd 18

07-03-07 13.53.46


Allt detta, medgav han, var sådant som inte bara han utan även alla människor i Boone Creek visste. Men visste de också att hon stoppade in håret bakom öronen när hon blev nervös? Eller att hon lagade underbar mat? Eller att hon, när hon behövde vara i fred, drog sig tillbaka till en stuga nära fyren på Kap Hatteras där hennes föräldrar hade gift sig? Eller att hon – förutom att hon var både intelligent och vacker med viol­ blå ögon, en aning exotiskt, ovalt ansikte och mörkt hår – också hade sett tvärs igenom hans klumpiga försök att med sin charm få henne i säng? Han gillade att Lexie inte hade låtit honom lyckas med någonting, att hon sa vad hon tyckte och stod på sig när hon ansåg att han hade fel. På något sätt klarade hon det samtidigt som hon utstrålade både charm och kvinnlighet som underströks av en butter sydstatsdialekt. När man sedan till allt detta lade att hon helt enkelt var urtjusig i tajta jeans så hade Jeremy fallit pladask. Och i fråga om honom då? Vad kunde hon säga att hon visste om Jeremy? Det mesta av grundläggande fakta, tänkte han. Att han hade vuxit upp i Queens som den yngste i en skara på sex bröder i en irländsk-italiensk familj och att han en gång tänkt bli lärare i matematik men upptäckt sin fallenhet för att skriva och i stället hade blivit krönikör för Scientif ic American där han åtskilliga gånger avslöjat det så kallat övernaturliga. Att han hade varit gift många år tidigare med en kvinna som hette Maria och som så småningom lämnat honom efter ett antal besök på en fertilitetsklinik där en läkare till sist berättat att Jeremy var medicinskt oförmögen att bli far. Att han hade tillbringat alltför många år efter det med att ragga på barer och dejtat oräkneliga kvinnor medan han försökt undvika seriösa relationer, som om han undermedvetet visste att han inte kunde bli en bra äkta man. Att han vid trettiosju års ålder hade åkt till Boone Creek för att undersöka de spökljus som regelbundet visade sig på stans kyrkogård i förhoppning om att ro hem en plats som gästkommentator i Good Morning America men upptäckt att han använt det mesta av tiden till att tänka på Lexie. Efter fyra förtrollade dagar tillsammans hade de haft ett häftigt gräl, men trots att han farit hem till New York hade han insett att han inte kunde föreställa sig ett liv utan henne och rest tillbaka för att bevisa det. I gengäld 19

070608Ogonkastet.ORIG.indd 19

07-03-07 13.53.46


hade hon lagt hans hand på sin mage och till slut hade han blivit övertygad troende – åtminstone när det gällde graviditetens under och en chans att bli far, något som han aldrig trott skulle bli möjligt. Han log och tänkte att det var en ganska bra historia. Kanske tillräckligt bra för en roman till och med. Saken var den att hon, trots att hon kämpat för att stå emot hans charm, hade fallit för honom. Han kastade en blick på henne och undrade hur det kom sig. Inte för att han betraktade sig som frånstötande, men vad var det som drog två människor till varandra? Förr hade han skrivit ett antal artiklar om attraktionens princip och kunde diskutera feromoner, dopamin och biologiska instinkter, men inget av allt detta kom i när­heten av en förklaring till hans känslor för Lexie. Och förmodligen inte heller hennes känslor för honom. Lika lite som han kunde förklara det. Det enda han visste var att de av någon anledning passade ihop, och att det kändes som om han i hela sitt liv färdats på en väg som ofrånkomligt ledde till henne. Det var en romantisk syn, till och med poetisk, och Jeremy hade aldrig haft någon benägenhet för att tänka i poetiska banor. Kanske det var ytterligare en anledning till att han visste att hon var den rätta. Hon hade öppnat hans hjärta och sinne för nya känslor och idéer. Men vilken anledningen än var kände han sig tillfreds där han satt i taxin med sin vackra blivande brud, vad framtiden än kunde ha i beredskap åt dem. Han tog hennes hand. Spelade det verkligen någon roll när allt kom omkring att han övergav sitt hem i New York och lade sina karriärplaner på hyllan ett tag för att flytta till en plats bortom all ära och redlighet? Eller att han stod inför ett år under vilket han måste planera ett bröllop, skaffa ett gemensamt hem åt dem och förbereda sig inför barnets ankomst? Hur svårt kunde det vara?

070608Ogonkastet.ORIG.indd 20

07-03-07 13.53.46


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.