9789163756177

Den föräldralösa flickan Mira blir återigen hemlös när hennes hus brinner ner och hon tvingas klara sig själv. Trots att det är förbjudet dras hon till den yngsta prinsen av blodet Arkin Zain. Prinsen som göms undan av sin egen familj.

Ett sekel har passerat sedan kriget mot kung Jalpesh och trädälvorna har lämnat de Nordliga kungadömena.

Efter många år har två trädälvor nu återvänt.

Kanske är det ödet, som stjärnorna styr, som gör att Mira följer med när prinsen rymmer från slottet i Kebca. Storkonungen utfäster en väl tilltagen belöning till den som återlämnar hans son och det lilla sällskapet jagas genom skogarna.

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Hennes ögon skvallrar om en hemlighet som ingen vill veta.

En skugga fördunklar månen och inte ens skogens vinterväktare vet vad det är, bara att skuggan är något som är djupt fel.

Skugga över månen är första delen i serien Miras saga, som är en fristående fortsättning på Ekens dotter.

ISBN 978-91-637-5617-7

9 789163 756177

ANNAH NOZLIN

www.nozlin.se

Skugga över månen

SKUGGA ÖVER MÅNEN ~första boken~ omkring hundra år senare

MIRAS SAGA DEL 1

ANNAH NOZLIN

Miras saga är en fristående fortsättning på Ekens dotter.

Böcker av Annah Nozlin: En av de sista (2011), Ekens dotter del 1 Splittrade skärvor (2012), Ekens dotter del 2 Skugga över månen (2014), Miras saga del 1

Skugga över månen Copyright © 2014, Hanna Nilsson Ansvarig utgivare: Hanna Nilsson Framställt på vulkan.se ISBN 978-91-637-5617-7

Innehåll

Consalvos karta...................................... 9 Prolog: Majandra - en tillbakablick....10 TUHI

Försäljning.............................................22 Lögnare.................................................. 36 Klotets vita ljus.....................................48 En vinter i staden..................................50 Misslyckande........................................66 Trädgårdsmästarens hemlighet.......... 67 Snö i Kebca...........................................82 VÄGEN TILL ISBERGEN

Drömmar vill flyga...............................88 Spår i snön...........................................102 Flykten................................................. 103 Myntets baksida.................................112 Majandra.............................................126 Fångad................................................. 127 Björnen................................................146

Vinterborgen.......................................160 Skepnadsskiftare................................ 174 Vår i skogen.........................................190 Svagare månljus..................................203 Svärdsträning......................................205 Skadad................................................. 215 Spåkvinnan......................................... 227 Halsband.............................................244 Mirn.....................................................245 Bergets ädelstensträdgård.................258 Människor att påverka.......................266 Fest i Silversalen................................. 267 Underjorden........................................274 Tack......................................................288 Vill du läsa mer om trädälvorna?......289

Den här boken vill jag tillägna min mamma, som tagit mig med på varje historisk sevärdhet hon hittat.

8

CONSALVOS KARTA

9

SKUGGA ÖVER MÅNEN

PROLOG: MAJANDRA - EN TILLBAKABLICK

M

ajandra hade varit tillintetgjord av sorg, ur sorgen hade en vrede växt och ur vreden föddes hatet.

Hon var svägerska till kung Jalpesh, och hennes man som var Jalpesh yngre bror, hade varit amiral för Jalpesh flotta. Deras fyra söner hade också befunnit sig till sjöss i kung Jalpesh krig mot de Nordliga kungadömena tillsammans med sin far.

Alla fyra omkom, så som många andra, när hela flottan sjönk.

Hela Jalpesh flotta hade varit byggd av träd från trädälvornas gamla skog och en av De äldsta trädälvorna hade påmint det trä som fanns i skeppen om att det inte ville vara redskap åt Jalpesh. Plankorna hade rätat på sig och vattnet forsade då ohjälpligt in i skroven tills samtliga skepp låg på havets botten.

Majandra hade försökt få sin svåger att fortsätta det krig han tidigare startat, men hans nerver hade inte klarat av det.

Två trädälvor hade terroriserat kung Jalpesh nattetid, tills han på fullt allvar trodde att de var spöken från hans förflutna.

Han fruktade för sitt liv och lovade att hålla sina soldater inom landets gränser.

10

Prolog: Majandra - en tillbakablick

Majandra kände vämjelse gentemot sin mans svaga bror.

Hon lät lönnmörda honom och hoppades kunna övertyga hans söner till att återuppta kriget och försöken att erövra land.

För Majandra var svaren enkla. Det var trädälvor som fått flottan att sjunka och det var trädälvor som fått Jalpesh att avsluta sin tidigare offensiv, spöken eller ej.

Det gick dessvärre dåligt för henne att komma överens med Jalpesh söner. De tyckte att deras farbrors änka hade börjat förlora förståndet. Trädälvorna hade ju slagit sig ner långt bortom haven och i hela riket fanns det inte träd som dög till att göra något större än en enkel fiskebåt utav. De skakade på sina huvuden och kunde inte förstå varför de skulle jaga just trädälvorna till världens ände. Trädhäxorna, som Majandra tyckte om att kalla dem, var inte deras problem längre.

Inte heller hos stjärnprästerna fann Majandra det stöd hon sökte, trots att hon skänkte gåvor och besökte deras största tempel. Arvet efter sin make gjorde hon slut på genom dessa gåvor tills också stjärnprästerna drabbades av hennes onåd.

Från att ha haft en del i palatset för sig själv blev hon flyttad till ett mindre torn. Jalpesh söner tyckte att det räckte för hennes del, speciellt som hon skänkt bort hela sin förmögenhet.

Majandra gnisslade tänder, hon hade berövats allt och det skulle trädhäxorna få stå till svars för. Vart skulle hon vända sig för att få hjälp med sina planer?

3 En sen kväll gick Majandra från stjärnprästernas tempel. Än en gång intalade hon sig att hon aldrig mer skulle gå dit, de hade tagit alla hennes pengar och fjäskat för henne. Vad

11

SKUGGA ÖVER MÅNEN

hade hon fått? Inget.

Vägen var bekant och hon hade gått där många gånger.

Den här kvällen såg hon en kvinna som vinkade henne till sig från en smal sidogata. Kvinnan hade något slags hårt hoprullat tyg som hon bar på under ena armen. Majandra tvekade bara en kort stund innan hon följde efter kvinnan in på en för henne okänd bakgata och fortsatte sedan in på smala gränder där hon aldrig satt sin fot tidigare. Hon behövde desperat en förändring och hoppades dåraktigt att kvinnan skulle bistå henne med något som hon ännu inte visste att hon behövde.

Högst troligt tänkte kvinnan råna henne utom synhåll från den stora gatan eller kanske kidnappa henne för en lösensumma. Det var nästan så att Majandra skrattade högt, hennes familj skulle se det som en befrielse om hon försvann. Döden skrämde henne inte och kanske, kanske hade kvinnan som lät henne följa efter sig något värdefullt, något som skulle förändra Majandras liv.

Kvällen var ljum och fullmånen hängde över hustaken på väg att stiga upp på himmelen. Labyrinten av trånga gränder ledde allt längre in i arbetarkvarteren. Fönstren var tillbommade med tjocka fönsterluckor och hon fick se sig för var hon satte fötterna, risken var stor att hon skulle snava över något i dunklet. Här och var lyste väggfasta facklor upp utrymmet mellan husen och de människor hon mötte var druckna, på väg hem eller på väg från en krog till nästa. Det var mest män och en och annan hade fått tag på ett skamlöst fruntimmer som fnittrade åt varje felsteg. Majandra svepte kappan tätare kring kroppen och ansträngde sig för att inte tappa bort kvinnan framför sig. Ibland var det knappt att hon hann uppfatta vart den andra tog vägen, men som genom en tyst överenskommelse fick hon alltid syn på henne igen.

12

Prolog: Majandra - en tillbakablick

Kvinnan stannade till slut utanför en krog där ljus sipprade ut genom springor i de stängda fönsterluckorna. Färgen på den flagnande skylten talade om att stället hette ”Nattens drottning”, vilket tydligen avsåg blomman som var spretigt avbildad under namnet. En blommande kaktus. Majandra fann namnet passande och det var som om skylten talade till henne. Det var där hennes framtid låg. Hon skulle bli en nattens drottning, men inte en blomma utan en drottning med makt. Än visste hon inte hur. Snart, hon kände det på sig. Snart.

Innan de gick in räckte den andra kvinnan henne en ögonbindel med hål för ögonen och drog själv upp en likadan som hon burit runt halsen. Majandra fick hjälp att justera tygstycket så att bindeln dolde ansiktet från näsan och upp till hårfästet med undantag av ögonen. ”Du har inte fått vad du ville ha av stjärnprästerna, eh?”

Tonfallet gick upp mot slutet och fick det till en inbjudande fråga. Majandra hajade till, tydligen hade hon varit bevakad.

Kvinnan verkade inte direkt farlig, hon gav snarare ett underdånigt intryck. Majandras nyfikenhet tog överhanden. ”Nej, det stämmer. Vad kan du erbjuda mig som stjärnprästerna inte kan?”

Kvinnan log och Majandra såg att hon saknade en framtand. ”Kom ska jag visa dig. Kom med.”

Krogen var full av folk när de kom in, men ingen verkade se något märkligt i att de gick genom rummet maskerade. En smal spiraltrappa ledde ner till ett utrymme som låg i källarnivå. Det kändes även på den jordiga lukten att de nu befann sig under marken. Majandra fann sig stående framför en tjock ekdörr av mörknat trä. Kvinnan gav henne en svart mantel med huva att bära över sina egna kläder. Hon hade även en 13

SKUGGA ÖVER MÅNEN

likadan till sig själv. Tillsammans med ansiktsbindeln gjorde det att endast munnen och hakpartiet syntes.

En liten lucka öppnades i dörrens övre del. Kvinnan räckte in sin högra hand som verkade bli synad. Majandra väntade och kände sig plötsligt osäker. Hon hade förväntat sig att kvinnan skulle ha tillträde dit hon förde henne. När hon för första gången tvivlade på det kloka i att följa efter kvinnan så svängde dörren upp på tysta gångjärn.

Majandra blev bländad av ett vitt ljus. För bråkdelen av ett andetag undrade hon om de hade fångat och låst in månen i den här källaren. Hon vek undan med blicken och när ögonen började urskilja skuggorna igen såg hon att rummet upptogs av ett stort runt bord. Runtomkring det satt ett tjugotal personer i svarta kåpor och deras ansikten var täckta av tyg. Mitt på bordet strålade ett runt klot med vitt sken. Majandra såg att ljuset kom från något som tidigare varit en skorsten. Sammanslutningens ledare hälsade henne. ”Välkommen till Månsällskapet.”

Det var en man som talade. Klädseln med svart kåpa och ansiktsmask av tyg var identisk med dem som de andra församlade bar. Det var den raka hållningen jämfört med de andras böjda nackar som fick Majandra att förstå att talaren även var den person som var mest aktad. Hon hade inte för avsikt att krusa någon ledare, men nickade artigt och sa ”tack”.

Allt för att de skulle tycka att hon var vänlig.

Majandra visste inte vilka de maskerade människorna var, men hon var säker på att hon var en tillgång för dem och att de skulle kunna hjälpa henne. Dessa svartklädda och maskerade gestalter var vad hon behövde.

Månsällskapet sökte nya medlemmar förstod hon när ledaren fortsatte att prata och de hade valt ut Majandra. Ur14

Prolog: Majandra - en tillbakablick

valsprincipen var inte heller så högtidlig, fast det bortsåg hon ifrån. Däremot störde det henne att de verkade ha haft henne under uppsikt ett längre tag utan att hon sett det. Ändå verkade inte Månsällskapet riktigt ha reda på vem hon var.

Ledaren förklarade vidare deras grundläggande principer för henne och hon tyckte om det hon hörde. Den rakryggade talaren gav stöd till orden med väl inövade gester. ”Månen samlar ihop och återspeglar ljus, så också stjärnornas ljus. Det samlas i kristallkulan tills den glöder vit. Koncentrationen av ljus kan ge svar på frågor om det förflutna, om framtiden och om nuet.”

Liksom för att påvisa för Majandra att de haft henne under uppsikt la talaren till, ”Stjärnprästerna anser det vara ren hädelse.”

Majandra nickade för att visa att hon förstått. ”Hur kan månen lysa ner genom skorstenen?”

Hon hade aldrig sett något liknande. ”Det finns speglar som fångar in månljuset flera våningar upp och sedan leder ner det med hjälp av fler speglar till dess att ljuset träffar klotet.”

Ledaren gjorde en paus och sänkte sedan rösten. ”Genom klotet går det också att påverka männinskors sinnen”.

Månsällskapets hemlighet att dra kraft ur månen för att påverka människor kom lägligt för hennes del.

Majandra såg en användning för Månsällskapet. Hon gav inte mycket för stjärnprästerna som hon besökt tidigare, vilka enligt henne var bakbundna och handlingsförlamade av sitt eget regelverk.

Nu äntligen skulle hon kunna få makt över människorna.

Det fanns bara en hake, det var inte människorna som hon 15

SKUGGA ÖVER MÅNEN

ville komma åt. Ett mindre problem förvisso. Hon skulle snart komma på en listig plan, för list var hon bra på.

3 Tiden gick och Majandras förnöjsamhet över att ha hittat Månsällskapet ersattes efterhand av frustration och sedan förakt. Med den kunskap de besatt skulle de kunna vara en samhällsfaktor att räkna med, några som balanserade stjärnprästernas envälde. Istället valde de att verka i det fördolda i små utrymmen utan verklig makt, utan glans och utan ära.

De tog emot pengar från en hustru som ville se sin mans älskarinna svårt brännskadad. En handlare betalde bra för att få råttor insläppta hos sin konkurrent för att gnaga hål på dennes fina tyger. Någon ville se sina föräldrar dö i förtid och erbjöd en del av arvet i utbyte. Alltid dessa saker som var av betydelse för en enskild person, aldrig några stora planer.

Ingenting som skulle starta krig eller förändra världen.

Månsällskapets ledare hade frågat Majandra om hennes ställning inom palatset, för de hade sett att hon kom och gick där som hon ville. Den frågan hade hon inte svarat på.

Dessa ynkliga varelser, varför de valde att leva i skuggan kunde Majandra inte förstå. Hon såg att de blev skrämda av hennes prat om krig och hämnd. Nog var det en och annan som förlorat en släkting eller familjemedlem i kriget, men något nytt krig ville de inte ha. Ära och vedergällning verkade sakna betydelse för dessa enkla människor om det inte rörde vad grannen tvärs över gatan hade för sig. Då hade de inga betänkligheter. Majandra hade större planer än så, men trots flera försök fick hon inte Månsällskapet med sig.

Motgångar, alltid dessa motgångar. Hur mycket ska en ensam människa behöva utstå? Majandra skakade av sig käns16

Prolog: Majandra - en tillbakablick

lorna av missmod. Månsällskapet hade visat sig vara en belastning. Deras tankar var så begränsade och inte alls ämnade för de stordåd hon tänkte utföra. Majandra log, hon skulle klara sig bättre utan dem och hon började smida en plan.

3 Majandra gned frånvarande sin handled där brännmärket nu bleknat till ett vitt ärr. Tecknet som gav henne tillträde till Månsällskapet, som gav henne rätt att bli insläppt genom ekdörren. Det synliga beviset på att hon var en fullvärdig och betrodd medlem. Snart skulle hon inte längre ha någon användning för brännmärket, och inte de heller.

Denna ovädersnatt när varken stjärnor eller måne lyste hade Majandra och ytterligare två svartklädda gestalter ansvaret att vakta Månsällskapets krypin. De tre var ensamma och ingen annan hade någon anledning att komma dit. Som alltid hade de sina svarta kåpor och ansiktsmasker på sig. Majandra skulle inte kunna känna igen någon av dem på gatan utan förklädnad. Det var det som var meningen. Hon log något som skulle tas för ett vänligt leende. De andra visste heller inte mycket om Majandra och ändå litade de dårarna på henne.

Det var skrattretande.

Vakthållningen denna natt var en tråkig syssla. Inget ljus kom genom skorstenen. De kunde istället höra vinden utanför och genom den trånga passagen förvandlades ljudet till ylanden som sjönk och ökade i styrka om vartannat. Utan ljus låg klotet dött mitt på bordet och ett fåtal facklor satt i hållare på väggen.

Majandra skulle visa sig storsint och inte ta livet av sina medväktare. I natt skulle hon vara riktigt generös. Hon erbjöd sig att hämta vin till dem alla från krogen ovanför innan den 17

SKUGGA ÖVER MÅNEN

stängde. Bara en bägare var. Hon såg hur de andra två utbytte blickar. Detta var emot reglementet. Samtidigt undrade de vad som skulle kunna hända? Vädrets makter gjorde att allting annat höll sig lugnt denna natt. De båda andra nickade till slut sitt bifall och Majandra hörde hur de nogsamt låste dörren efter henne när hon gick uppför trappen.

För ett silvermynt fick hon tre bägare och en full karaff med vin på en bricka. Säkerligen ett simpelt vin, men det brydde hon sig inte om. Det tjänade hennes syfte. Utanför ekdörren stannade hon och tog fram en liten påse ur en ficka. Noggrant hällde hon ett mörkt pulver i två av bägarna. Pulvret skulle snabbt lösa sig i vinet och skulle inte ens ge någon bismak.

Majandra knackade på dörren och fick sitt brännmärke synat genom luckan. Dörren öppnades tyst och de två svartklädda gestalterna på andra sidan såg förväntansfullt på brickan.

Hon hällde upp åt dem alla tre och smuttade på vinet i sin bägare. Som väntat var det strävt och surt, men Majandra lät det inte synas. Nu skulle hon bara vänta lite till.

Snart skramlade en tom bägare iväg över golvet och först den ena och sedan den andra väktaren säckade ihop på stället där de tidigare stått.

Det hade varit allt för lätt. Hon tittade ner på de båda gestalterna som sov på golvet. Människor vars drömmar inte var större än att de rymdes innanför fyra väggar.

Hon klev försiktigt över kropparna och tog kristallklotet från bordets mitt. Det var tungt, men inte tyngre än att hon kunde bära det i sin ränsel under kappan. Majandra låste ekdörren bakom sig och log. Ingen skulle komma innan det blev morgon och då skulle hon vara tillbaka i sitt torn innanför palatsets murar. Hon visste redan var hon skulle placera klotet,

18

Prolog: Majandra - en tillbakablick

var månskenet brukade falla in genom fönstren oförställt och utan speglar.

Hon visste inte om någon i Månsällskapet hade reda på vem hon var, hon trodde inte det. Hon skulle i sådant fall vilja se dem övertyga palatsets vakter om att amiralens änka, som så flitigt besökte stjärnprästerna och deras tempel, hade stulit något så hädiskt som ett klot att fånga månens strålar i och av ett sällskap som riskerade offentlig halshuggning bara på grund av sin existens. De anklagelserna mot henne skulle ingen våga framföra och ingen i Månsällskapet skulle våga ge sig ut i ljuset. De skulle framförallt inte våga misslyckas i sina anklagelser. Hon hade klotet och makten. De hade inte längre någonting. Majandras leende blev bredare, vilka fega stackare.

Nåja, nu fick de betala priset för sin brist på mod.

Krogen var på väg att stänga och bara fåtalet gäster var kvar och de brydde sig inte om henne när hon passerade genom lokalen. Nöjd med sig själv klev hon ut i ovädret och drog kappan tätare omkring sig.

Det var ovanligt med regnväder så här års, men Majandra bekymrade sig inte över blåsten som slet i hennes kläder eller över att hon blev blöt. Hon såg en kvinna på andra sidan gatan, som kämpade mot vinden och utan större framgång försökte skydda ett barn hon bar i famnen mot naturens krafter.

Majandras tanke snuddade lätt vid vad de gjorde ute så sent på kvällen och i det här vädret, dock var det kvinnans ensak och inget som Majandra tänkte befatta sig med.

De väggfasta facklorna spottade och fräste, många hade redan slocknat. På de ställena var gatan riktigt mörk.

Majandra mindes de små knubbiga barnhänderna som hållit fast i hennes hår, de varma små kropparna hon tröstat i sin famn när de var ledsna. Stoltheten hon hade känt när de lärt 19

SKUGGA ÖVER MÅNEN

sig nya saker, allt från de första stegen tills dess de var män och fullfjädrade befäl i rikets tjänst. Den äldstes rättrådighet, den yngstes kvillrande skratt, hans leende värmde henne ända in i hjärtat även sedan han blivit vuxen. Den näst äldste vars intelligens överglänste brödernas och den yngre som var en riktig vilding och alltid behövde förmanas och få sina sår omlindade. Hon hade inte kunnat skydda sina barn. Hade det inte varit för skogshäxorna så hade kung Jalpesh vunnit kriget. Hennes familj skulle ha kommit hem. Hon skulle ha haft barnbarn som lekte kring henne, som skulle ha behövt hennes tröst och skydd.

Vinden slet i kappan när hon stegade vidare. Majandra mindes äldsta sonens bröllop, hon mindes glädjen och stoltheten. Han hade varit så stilig och bruden hade varit mycket vacker. Bröllopet hade ägt rum ett helt år före kriget bröt ut och på hela den tiden hade den värdelösa kvinnan som sonen äktat inte lyckats bli med barn. Majandra tålde inte åsynen av sin sons hustru.

Majandra slickade sig om läpparna som var våta av regn.

Trädälvorna skulle få lida så som hon själv fått lida. Det vore det enda rätta. Hon behövde bara några få pusselbitar till så kunde hennes nya planer sättas i verket. Med de krafter hon nu besatt så var tiden hennes vän. Hon skulle inte bli yngre, men heller inte gammal och dö.

20

TUHI

21

SKUGGA ÖVER MÅNEN

FÖRSÄLJNING

M

ira var det namn som Gammelmor gett mig och kisande ut över folksamlingen stod jag på Stora torget mitt i huvudstaden Kebca. Jag hade fortfarande inte vant mig vid att vara ute i dagsljuset. En stor karl med skinnförkläde hade ställt upp mig på en tunna så att jag skulle synas. Ingen galge fanns inom synhåll. De skulle i alla fall inte hänga mig.

Jag var inte säker på vad som skulle ske med mig och huttrade trots ylleklänningen i solskenet. Luften var kylig och det kändes som vår. Snön hade smält undan och himlen var kristallklar. Det skarpa ljuset var plågsamt efter fängelsets dunkel och mina ögon tårades. Helst hade jag velat blunda helt, men då skulle jag inte se vad som hände framför mig. Bakom mig hade jag Saluhallens grå stenvägg, den var det enda som kändes stabilt. Något som var fast och gick att ta stöd mot.

Mannen med skinnförklädet slog på en plåtbricka, en egengjord gonggong och äskade om tystnad. Hans kraftiga stämma hördes över alla de som stod där. ”Vad får jag för den här flickan?”

Jag skulle alltså bli såld. Oron över att bli hängd ersattes av en annan oro.

22

Försäljning

En gråhårig bonde i främre ledet synade mig ingående och jag vågade inte se på honom. ”Kan du mjölka kor?”

Jag ruskade förskräckt på huvudet. En medelålders kvinna trängde sig fram mellan människorna. ”Är du duktig på att sy?”

Jag skakade återigen på huvudet och synade mina tår ingående. Kunde ingen ta mig härifrån? Slottets fängelse kändes plötsligt tryggt och välbekant. Där hade jag en vän. Hela världen var full av främlingar och ingen verkade vänlig.

Någon hojtade ”Kan hon prata?” vilket följdes av spridda skratt.

Mannen i skinnförklädet ropade igen. ”Någon? Håll med om att hon är fager att se på!”

Det var första gången någon kallade mig fager. Mitt långa mörka hår var jag stolt över. I alla fall tidigare när Gammelmor flätat det åt mig. Det kändes som om det var väldigt länge sedan. Hur lång tid rörde det sig om? Mindre än ett år var det. ”Äh, hon måste ju kunna arbeta för födan. Inte behöver jag en extra mun att stoppa mat i.”

En man sa det någonstans inifrån folksamlingen. Då hördes en gäll och pipig kvinnoröst. ”Jag tar henne, om jag får henne gratis.”

Jag kisade mot solen och fick syn på kvinnan med rösten och önskade i samma stund att jag hade svarat bonden att jag kunde mjölka kor. Det kunde väl inte vara så stor skillnad på att mjölka en ko och en get, bortsett från storleken? Kvinnan var smal och skinntorr med spetsig krokig näsa och små mörka ögon. Den dovt röda klänningen var ändå välsittande och hon förde sig med en viss värdighet när hon banade sig väg ända fram.

23

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Mannen med förklädet nickade irriterat. ”Jag kunde ge mig på att du var i närheten Tuhi. Får jag inget för det här magra skrället så kan du få henne lika gärna.

Då är jag av med besväret.”

Nyss var jag fager och nu mager tänkte jag besviket, allt var bara ett försäljningstrick.

Han gjorde en paus, sedan tillade han, ”Men du får vänta tills imorgon, än kanske det kommer någon som är villig att betala.” ”Imorgon då.”

Tuhi nickade. Till min förvåning såg kvinnan mig i ögonen och nickade gillande. De flesta människor klarade inte av att se in i mina ögon någon längre stund och så länge jag kunde minnas hade folk kommenterat mina ögon, att de hade en ovanlig färg. Mina ögon var blå som himlen, det hade Gammelmor sagt. Det fanns mängder med människor som hade blå ögon och vattentunnans spegelbild hade inte gett några svar.

Därpå nöp kvinnan mig prövande i armen. ”Det blir bra det här.”

Som om hon försökte förklara sig, sa hon mer vänligt. ”Jag hittar stenar på gatan, tar hem dem och tvättar och slipar, sedan kan jag sälja dem som smycken.”

Hon väntade inte på att någon skulle svara utan fortsatte, ”Vilket är ditt namn?” ”Mira” svarade jag hest. ”Hur gammal är du?” ”Tio.” Kvinnan verkade nöjd och försvann igen. Ingen annan gjorde anspråk på att vilja köpa mig under resten av dagen heller.

24

Försäljning

Skulle jag få arbeta hos en juvelerare? Jag visste inte om det var bra, men framtiden såg bättre ut nu än den hade gjort på morgonen.

Jag fick hålla mig i bakgrunden tryckt mot Saluhallens vägg medan varor bytte ägare. Det gjorde mig inget. I möjligaste mån försökte jag se ut som en del av väggen. Jag blundade och försökte hålla det skarpa ljuset ute. Säckar med förra årets rovor, spräckliga höns, grisar och en arbetshäst, allt såldes till högstbjudande. Vid torgets andra sida höll man på med ett stort byggnadsverk som skulle bli ett tempel till stjärnprästerna. Byggnadsarbetarna hojtade och ropade till varandra och stenhuggarna förde stundtals ett fasligt oväsen.

Hela dagen hade varit omtumlande. Redan direkt efter morgonmålet hade en vakt som jag inte sett tidigare hämtat mig från cellen i slottets fängelsehåla. Jag hade inte vågat annat än att följa med. Det hade inte funnits något sympatiskt i mannens uppträdande, han hade varit brysk och skyndat på mig. Min kropp hade varit ovan att röra sig och jag hade snubblat över mina egna fötter.

Efter en vinter i fängelsehålorna var jag blekare än vad de flesta människor är efter en vinter och mina armar och ben var smala som pinnar. Jag hade överlevt och det var det viktiga. Mycket hade jag att tacka Tan för. Han hade kommit varje natt, ibland bara snabbt med en extra brödbit och ibland hade han stannat för att prata. När det var kallt hade jag fått en extra filt och vid midvinterfesten hade jag fått en liten bit av den helstekta spädgrisen. Allt detta hade den yngsta prinsen räckt mig genom järngallrets rutnät.

Vakten hade den här morgonen tagit med mig till ett bykrum där en kraftig kvinna med håret fästat i en hård knut i nacken hade skrubbat mig med såpa tills jag trodde att skin25

SKUGGA ÖVER MÅNEN

net skulle trilla av. Därefter hade kvinnan fortsatt med att slita i mitt hår med en kam. Jag hade inte vågat ge ett ljud ifrån mig, fast mina ögon fylldes med tårar av behandlingen. Tydligen blev det i alla fall lite hår kvar på huvudet som kvinnan hade kunnat strama upp i en ensam fläta. Det fanns inga likheter med när Gammelmor kammat mitt hår och berättat sagor.

När jag tänkte på det skar saknaden som en kniv genom hjärtat.

Tan hade också hjälpt mig att kamma håret vid ett par tillfällen. Han hade då stuckit in händerna genom gallret och försiktigt rett ut alla tovor tills kammen följsamt gick att dra genom hela håret. När Tan hade kammat hade det tagit betydligt längre tid. Beröringen av hans lätta händer hade fått mig att vilja fortsätta att leva. Fått mig att uthärda ensamheten i fängelsehålan. Jag blinkade bort fler tårar. Nu var jag ensam igen.

Den kraftiga kvinnan hade till slut fått på mig en ofärgad ylleklänning, som hölls ihop i midjan av ett smalt rep. Så mycket besvär tänkte jag, men när det var över så var det faktiskt skönt att vara ren.

Min tionde födelsedag hade nog passerat, så vitt jag visste.

Tan skulle fylla tolv år mitt i sommaren.

Solen värmde där jag stod mot Saluhallens vägg men vinden var kylig, som om den fortfarande bar med sig snö från Isbergen. Mina ögon ville inte vänja sig vid ljuset, de hade varit för länge i fängelsehålornas dunkel. Tänk att en vårhimmel kunde vara så lysande blå. Färgen påminde mig om Tans ögon. Jag strök förargat bort tårarna som ville rinna nedför kinderna.

Jag mindes hur Tan hade sett på mig från andra sidan järngallret, så nära och ändå oåtkomlig. Hans ögon som såg rakt 26

Försäljning

in i mig, in i mitt innersta och var så öppna och klara som om de höll ett eget inre ljus. Jag mindes hans röst när han sagt, ”Jag skulle kunna få ut dig härifrån, bara jag fick tag på vaktens nyckelknippa.”

Han hade sedan funderat ett kort tag. ”Det borde inte vara så svårt. Bara du är på min sida järngallret, så är resten av slottet inget problem.”

Orden hade gjort mig alldeles varm inombords, men det stadsvakten sagt tidigare hade ekat i mitt huvud. Har hon inte stulit än så kommer hon snart att göra det.

Med tungt hjärta hade jag ruskat på huvudet. ”Vart ska jag ta vägen? Vad händer när vakten ser att cellen är tom?”

Prinsen hade sett bekymrad ut. ”Vi får fundera ut någonting.”

Kommande nätter hade vi pratat igenom många förslag.

Inget hade känts helt övertygande men nu ångrade jag att vi inte hade försökt med något av dem.

Det smärtade mig att jag inte fått en chans att säga farväl till Tan, men jag var fast övertygad om att vi skulle träffas igen.

Skulle Tan bli överraskad av att jag var borta, eller hade han vetat? Jag trodde inte det, då skulle han väl ha sagt något?

Mannen med skinnförklädet väckte mig bryskt ur mina funderingar, irriterad över att jag fortfarande var kvar när ljuset började skymma. Hans buskiga ögonbryn rynkade ihop sig vid näsroten och han muttrade något om högfärdiga stadsbor och snåla bönder. Mer uppgivet slängde han åt mig en bit gammalt bröd och en skopa vatten. ”Ät det här. Jag lämnar av dig hos Tuhi när jag åker ut ur staden, det finns ingen mening med att jag ska ha besvär med dig över natten. Hoppa upp bakpå kärran.”

27

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Mannens kärra stod alldeles bredvid med hästen redan förspänd. Det var fortfarande mycket folk på stadens gator och kärran rörde sig långsamt.

Jag tyckte att de flesta husen såg likadana ut och att åka bakpå en kärra hade jag gjort förut. Husen var byggda av grova stenblock och ytterst få hade några fönster ut mot gatan. Många av hustaken var lagda med små skifferplattor och såg ut som fjällen på en fisk. Några kvarter längre bort stannade mannen framför en port och bultade kraftigt på den med knytnäven, så att träet vibrerade. En rödhårig flicka, som var några år äldre än vad jag var, öppnade mödosamt ena halvan av porten och neg knixigt. ”Jag vill tala med Tuhi” sa mannen utan att kliva ner från kärrans kuskbock.

Flickan försvann och snart syntes den skinntorra kvinnan från marknaden i öppningen. ”Ja?” Mannen muttrade något ohörbart, harklade sig sedan och sa tydligare, ”Varsågod Tuhi, skulle jag bara göra affärer med dig skulle jag få svälta till döds, men här har du ditt magra skrälle. Jag väntar mig en gentjänst vid något annat tillfälle.”

Kvinnan snörpte på munnen. ”Snarare kan du komma ihåg att jag lättar på dina bördor.

Vad skulle du med flickan till?”

De blängde på varandra en kort stund. ”Kom Mira!” den gälla kvinnorösten visade att den inte var van att bli motsagd.

Jag hoppade ner från kärran, som satte sig i rörelse innan mina fötter tagit mark. Tuhi muttrade,

28

Försäljning

”Karlar… den där mannen har ingen hyfs, lika lite som någon.”

Väl inne på gården hjälptes den rödhåriga och en blond flicka åt med att lägga på bommen på insidan av porten. Nu var den stängd för natten. I det avtagande ljuset pekade Tuhi ut de olika byggnaderna för mig. ”Längst bort har vi tvättstugan, närmare hitåt är kökshuset och på andra sidan är vedboden och avträdet. Till höger är fähuset och till vänster närmast här är matsalen. Trappen upp och loftgången leder till er sovsal och det du ser mellan tvättstugan och vedboden är trädgårdslandet.”

Med stolthet i rösten lade hon till, ”Som du ser har vi en egen brunn och inte många i staden har det. Det gör att vi slipper gå till de allmänna pumparna och stå i kö där och sedan bära kannorna lång väg.”

En handfull höns sprang fritt på gårdsplanen och en tupp höll ett strängt vakande öga på sina damer.

Matsalen hade flera små fönster mot gården där ett varmt ljus sipprade ut i vårkvällen. Dörren ledde direkt in i ett stort rum med ett långbord där maten var framdukad. Även om det inte var något överflöd, så var det mer mat än vad jag någonsin sett. Det kändes på lukten att det brann i eldstaden. Flera flickor och en pojke satt redan bänkade runt bordet.

Jag kände igen den rödhåriga som öppnat porten och den blonda som hjälpt henne med att sätta för bommen. Idel nyfikna blickar mötte mig. Hungern gjorde sig påmind och jag kunde inte hindra händerna från att skälva. Tuhis röst skar genom märg och ben och jag undrade om jag någonsin skulle kunna vänja mig vid den. ”Linnéa, lägg upp en liten portion till Mira, jag vill inte att hon äter för mycket så hon står runt knuten och kräks efteråt.”

29

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Jag fick en talrik med mat på av Linnéa, inte mycket, men ändå mer än jag fått vid ett och samma tillfälle sedan Gammelmors stuga brann ner.

Maten smakade underbart och jag försökte äta långsamt och mellan tuggorna lyssna artigt när Tuhi presenterade flickorna runt bordet.

Linnéa var den rödhåriga flickan med ljus hy och fräknar, den blonda hette Anna. Rosa hade ett runt ansikte och två långa svarta flätor lika tjocka som hennes handleder. Trots att hon var liten hade hon ändå en kurvig figur och det var svårt att bestämma hennes ålder. En lång och mager flicka med mellanbrunt hår och närapå lika mycket fräknar som Linnéa satt på andra sidan om Rosa. Hon såg ut att vara den äldsta, kanske femton år. Hennes namn var Margareta, men hon kallades för Margi.

Pojken hette Pier, han hade ljusbrunt hår och stora mörka ögon. Hans ögon kunde ha varit vackra om det inte var för att hans ena öga skelade och kunde titta åt i stort sett vilket håll som helst.

Tuhi blängde menande mot pojken. ”Jag brukar inte ta emot pojkar, men fadern betalade faktiskt bra för att bli av med honom.”

Jag såg hur ledsen Pier blev även om han försökte att inte visa det. Det verkade inte bekymra Tuhi, inte heller att de andra flickorna såg besvärade ut. Jag fick intrycket att flickorna tyckte om honom.

I matsalen hängde vackra tyger i fönstren, det var spetsar med snirkliga blommönster. Fönstergluggarna var också helt täckta av blyinfattade glasrutor som var och en var lite större än en handflata. I rummets ena ände stod ett stort ekskåp och på motsatt kortsida fanns en eldstad.

30

Försäljning

”Ta hand om disken medan jag fortsätter att visa Mira runt.”

Tuhis order åtlyddes utan protester. När alla reste sig såg jag att Pier haltade. Han verkade ha något fel på ena benet. All mat var uppäten och flickorna stoppade ner uppläggningsfat, tallrikar, bestick och bägare i en stor korg som de bar mellan sig. Jag kom ihåg att köket och tvättstugan låg i ett eget hus.

Det gjorde att de var tvungna att gå ut för att komma dit.

Bredvid eldstaden fanns det en dörr som ledde in till Tuhis egen kammare. Möblemanget bestod av en säng, ett skrivbord och ett klädskåp. Över skrivbordet hängde en ensam målning av en örnnäst man med små ögon. ”Det är min far” Tuhi såg vördnadsfullt på porträttet ”han var en stor affärsman och kunde alltid sälja varor till minst dubbla priset mot vad han gett för dem från början.”

Jag nickade för att visa att jag hade förstått, men Tuhi verkade inte se mig. ”Min mor dog ung och han gifte aldrig om sig. Min far uppfostrade mig till att ärva allt han ägde.”

Hon snörpte föraktfullt på munnen. ”Min bror kunde aldrig få pengar att stanna i handen. Om han så hade ett halvt silvermynt så fick han lov att köpa något, även om det han hittat var fullständigt värdelöst.”

Jag vågade inte fråga var denne broder befann sig nu, men jag behövde inte undra länge. Tuhi fortsatte att prata som om jag inte fanns där. Hon knyckte irriterat på nacken. ”Jag skäms över att kalla honom min bror, må stjärnorna ha förbarmande med honom. Han blev ihjälslagen i ett krogslagsmål över en flicka som inte var värd klänningen hon hade på sig.”

31

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Tuhi muttrade någonting som jag inte uppfattade. Från hennes kammare kunde man sedan komma ut på gården. Jag såg hur det lyste i huset som inrymde köket.

Tuhi viftade bort mig med ena handen. ”Gå och hjälp flickorna med disken.”

När jag kom dit var de nästan klara och jag fick en trave med hårt polerade trätallrikar att bära tillbaka till matsalen.

Anna talade om att de skulle stå till vänster i det stora ekskåpet. Snart kom också Margi och Rosa med korgen mellan sig. Ekskåpet svalde många saker, där fanns även linnedukar, syskrin, bläckhorn, pennor, lösa pappersark och böcker.

Margi anförtrodde mig att böckerna kunde den som ville få låna att läsa om kvällarna, speciellt om våren när kvällarna var ljusa, för Tuhi tyckte inte om att det slösades med vaxet i ljusen. ”Tack, men jag kan inte läsa.”

Jag försökte att inte låta otacksam, men Margi ryckte bara på axlarna. ”Det kommer du att få lära dig.”

Det som Tuhi kallat för sovsalen var mer som en större vind där sängar stod utställda efter väggarna. Den enda källan till värme var murstocken som passerade genom golvet från rummet under. Sängarna var bäddade med både halm, lakan och tjocka yllefiltar. För min del fick Tuhi kalla vinden för sovsal om hon så önskade. Allt var mycket mer än jag vågat hoppats på. Jag sände en tacksam tanke till stjärnorna. Jag fick mat, en egen säng att sova i och kanske skulle jag få lära mig att läsa.

Lite oroade det mig att jag inte visste vad Tuhi förväntade sig av mig i gengäld. Jag tyckte mig ha förstått att hon inte gjorde saker av ren godhet. Antagligen skulle jag få reda på det tids

32

Försäljning

nog, jag vågade inte fråga. Det skulle enbart vara dumt om jag råkade väcka den björn som sov.

Pier sov i ett utrymme inte mycket större än ett klädskåp i ena änden av vinden. Tuhi tyckte för anständighetens skull att hon inte kunde låta honom dela rum med flickorna och låste omsorgsfullt dörren till utrymmet. Det var så pass litet att han inte kunde sträcka på sig raklång. Jag förstod att Tuhi var rädd om två saker, först och främst sina pengar och därefter sitt rykte, utan vilket det skulle bli svårt att tjäna pengar.

Vi hade fått tvätta oss och kamma håret ute i tvättstugan.

Det ingick i rutinerna att titta så ingen hade löss eller annan ohyra. Så ren och välkammad som jag var när jag kröp ner mellan lakanen hade jag inte varit på länge. Den kraftiga kvinnan i slottets bykrum hade onekligen gjort grovjobbet, så jag slapp skämmas inför de andra flickorna.

Tuhi såg till att alla ljus var släckta innan hon gick och stängde dörren från utsidan. Vi var inlåsta som kreatur och om det började brinna hade vi ingen möjlighet att ta oss ut.

Jag vet inte om Linnéa uppfattade min sinnesstämning, hon sov i sängen bredvid min och viskade, ”Det går att peta upp haspen inifrån med ett knivblad.”

Hon blev tyst ett tag sedan la hon till, ”Det är värre för Pier, den nyckeln tror jag Tuhi sover med.”

Jag höll på att somna när det mycket tysta ljudet av bara fötter mot golvplankorna nådde mina öron. Till min förvåning fann jag snart alla flickorna sittandes på fotänden av min säng. Annas ivriga röst viskade, ”Snälla Mira, berätta var du kommer ifrån!”

Margi fyllde i, ”Vi vill gärna lära känna dig.”

33

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Jag kunde knappt urskilja dem i dunklet, men deras röster lät vänliga och uppriktiga. Vänner var något som jag saknade och som jag gärna ville ha. Tan hade sagt att jag var bra på att berätta och det gjorde mig stolt.

I vilken ände skulle jag börja? Flickorna väntade under tystnad medan jag bestämde mig. Det pirrade i magen av att ha så många som lyssnade. ”Ja…” De andra flyttade närmare för att höra. ”Jag var i skogen och samlade in näver till Gammelmor så att hon hade att göra sina korgar av. Det luktade rök och jag kommer ihåg att jag tyckte det var sent på året att tända våreldar mitt i sommaren. Hela dagen var jag i skogen. På kvällen gick jag hemåt igen och tvärstannade när jag kom ut ur skogen. Där Gammelmors stuga hade stått var det bara en svart hög med murstocken som stack upp mitt i.”

Det var fortfarande jobbigt att berätta och jag märkte att jag fick en klump i halsen som gjorde det svårt att fortsätta. Efter en stunds tystnad tassade de andra tillbaka till sina sängar.

Anna la tyst en hand på min arm för att visa att hon förstod.

Någon annan natt skulle jag fortsätta min berättelse, nu lät jag bara mina tankar vila vid det som hänt. Då när jag sovit i murstocken, det enda som funnits kvar av mitt hem. Jag hade inte ens orkat gråta, för vad skulle det tjäna till? Jag hade känt mig tom och bedövad, och om det inte hade börjat värka i ryggen av den konstiga sittställningen så hade jag suttit kvar.

Nu var det min rygg som fick mig att röra på mig nästa morgon. Jag beslutade mig för att ta med ränseln för där i hade jag också min kniv.

Magen kurrade, men jag hade ingen frukost. Om jag gick till Grönbergsgården kanske bonden där visste på råd.

34

Försäljning

Jag hade gått den välbekanta vägen utan att se någonting.

När jag kom fram till gårdstunet skällde hundarna och drog i sina tjocka rep bundna till sina kojor. Bonden som jag bara några dagar tidigare hade fått åka med in till Kebca kom ut från huvudbyggnaden. Jag öppnade munnen för att artigt fråga om han händelsevis kände till vad som hänt, men jag hann inte börja innan bonden skrek åt mig med ett ilsket uttryck i ansiktet. ”Försvinn härifrån genast! Annars bussar jag hundarna på dig!”

Jag förstod ingenting, vad hade jag gjort? Vad hade Gammelmor gjort? Alla hade sett ut att tycka om den gamla kvinnan.

När bonden började lirka med knutarna till repen som höll fast hundarna sprang jag. Jag såg mig inte om, utan fortsatte att springa så fort jag kunde tills jag kom in i skogen och kunde klättra upp i ett träd. Inga hundar kom. Bonden ville tydligen bara ha bort mig från sin gård. Jag satt kvar uppe i trädet ett tag till för säkerhets skull och vandrade sedan inåt skogen. Jag hittade en gammal ihålig lönn som inte gav mycket till skydd, men den kändes som ett ställe jag kunde tänka mig att återvända till.

I Tuhis sovsal somnade jag till slut till det rytmiska ljudet av brandvakterna som slog ihop sina träkäppar när de patrullerade krönet på stadsmuren. Så länge det taktfasta ljudet hördes var allt lugnt i staden.

35

SKUGGA ÖVER MÅNEN

LÖGNARE

M

orgonen grydde med ännu en solig dag. Efter tvättning och hårborstning hjälptes vi åt att duka och att koka en tjock gröt av malen säd till frukost.

De virkade gardinerna bildade vackra mönster på väggen när solen sken genom dem. Här hos Tuhi var första gången som jag såg någon som hade tyg i fönstren.

Tuhi gick omkring med en pinne i handen, eller kanske kunde man kalla det en smal käpp. Hon tyckte om att peka med den om någon inte gjorde sina sysslor på ett sätt som tillfredställde henne. Frukosten var nästan avslutad och nu knackade Tuhi med käppen i bordet. ”Mira, flickorna kommer att visa dig dina arbetsuppgifter.

Här hjälps alla åt och vi ska nog få fason på dig också.”

Jag nickade att jag hade hört vad hon sa och såg fascinerat hur föreståndarinnan sträckte på sig och kråmade sig som en tjäder i parningsdans. Hon lät ungefär likadant också. ”Ni flickor är som ädelstenar man kan hitta. Om man slipar ädelstenar och putsar dem, så kan man sedan sälja dem för mycket mer silver än vad man en gång köpt dem för.”

Jag undrade för mig själv om hon verkligen köpt de andra flickorna för silver eller om hon fått dem på samma sätt som

36

Lögnare

hon fått mig. Det enda jag visste var att Piers far hade betalat Tuhi. Hon knackade mig med pinnen på axeln. ”Bäst betalt får jag för dig om jag kan sälja dig som piga till slottet, men du har mycket att lära.”

Jag kände hoppet tändas som en uppgående sol i mitt inre, stjärnorna måste verkligen vara välvilligt inställda till mig, trots allt. ”Ja” svarade jag ”Jag vill till slottet och jag känner redan prins Tanveer av Arkin Zain…”

Käppen träffade rakt över mina fingrar med ett rapp. Någonstans hörde jag de andra flickorna förskräckt dra efter andan. Jag såg förvånat på föreståndarinnan och kände den brännande hettan efter slaget. Tuhi var vit i ansiktet och ögonen vassa. ”Sitter du här och ljuger mig rakt i ansiktet!” ”Nej, jag…”

Ett nytt slag över händerna där huden var bar. Jag kämpade för att tvinga tillbaka tårarna från ögonen. ”Du borde veta bättre än att påstå att du känner någon av blodet Arkin Zain.”

Tuhi väste fram orden.

Jag var chockad. Aldrig hade jag blivit slagen som straff förut. Gammelmor hade aldrig lyft sin hand mot mig ens när jag var liten. Jag hade inte ljugit. Det jag sagt var lika sant som att jag satt där, men nu visste jag bättre än att försöka övertyga Tuhi en gång till. Rösten var lika vass även om hon lugnat sig något, ”Ingen, jag säger ingen, ljuger i mitt hus. Mira din uppgift idag blir att skrubba rent kökshuset och tvättstugan. Du kommer inte att vara färdig förrän det går att spegla sig i golvstenarna.”

37

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Jag kände mig orättvist behandlad och de andra flickorna vågade knappt titta åt mitt håll. Det kändes som om de gick omvägar för att slippa vara på samma ställe som jag var. Ingen mat fick jag på hela dagen och fram på eftermiddagen värkte både händer, knän och rygg av allt skrubbande. Jag tvivlade på att det skulle gå att få stenarna renare om jag så skrubbade flera dagar till, men Tuhi var inte nöjd. Jag såg föreståndarinnan gå in i huvudbyggnaden och sjönk tillbaka på hälarna.

Inte tänkte jag fortsätta att skrubba helt i onödan om ingen såg det.

Mindre än en dag hade det känts bra att vara hos Tuhi.

Helt säkert fanns det värre platser att komma till, men den glädje jag känt till en början var nu som bortblåst.

Då hörde jag det. Långt borta var det en varg som ylade.

Det var så att mitt hjärta ville brista. För första gången tittade jag noga på murarna som omgärdade trädgården. Tog man sig upp på något av uthustaken var det inte omöjligt att sedan ta sig upp på muren. Jag ville rymma och springa till den ylande vargen, men jag tvekade. Tänk om det inte var Voffi?

Och sedan när vintern kom, var skulle jag värma mig då? Med tungt hjärta blev jag kvar där jag var och försjönk i minnen. Jag tänkte på när jag träffat Voffi och log åt tanken.

Förra sommaren när jag hade bott i den ihåliga lönnen hade det dykt upp en varg som hållit mig sällskap. Han hade hjälpt mig att stjäla mat från bonden på Grönbergsgården när jag inte visste var jag skulle hitta mat någonstans. Utan vargens hjälp hade jag fått svälta.

I den gamla lönnen hade jag också hittat ett halsband. En snidad och polerad träbit i form av en björn som var fästad i en läderrem. Den var inte större än att den lätt rymdes i min

38

Lögnare

knutna hand. Jag kunde stryka den lena träbjörnen mot kinden och känna hur den gav mig lugn i sinnet.

Plötsligt märkte jag rörelser på gårdsplanen och jag skyndade mig att skrubba vidare. Tuhi kom hastande från huvudbyggnaden. Anna hade öppnat porten för två slottsvakter och jag skymtade deras gröna vapenrockar. Tuhis röst skar som vanligt genom allt och hon verkade artigt men bestämt neka till något som vakterna sade.

Vakterna gick och Tuhi kom och letade efter mig. Jag hörde henne innan jag såg henne. ”Mira, var är du?” ”Här” svarade jag. Var skulle jag annars vara? Det var ju Tuhi själv som satt mig i arbete.

Hon mönstrade mig med vass blick. ”Slottsvakterna letar efter en flicka med mörkt hår som rymt från slottets fängelsehålor.”

Rymt? Det stod stilla i mitt huvud. ”För du har väl inte rymt?” fortsatte Tuhi. ”Nej” svarade jag sanningsenligt.

En tanke började cirkulera i mitt huvud. Jag hade inte rymt, men lite underligt var det att det inte varit den vanliga vakten som släppt ut mig. ”Bra.” Tuhi knyckte på nacken. Tydligen fick jag godkänt och det verkade som om hon trodde på mig. Med en fnysning vände hon på klacken och lämnade mig och jag hörde hennes muttrande när hon försvann. ”Karlar, att de inte kan hålla reda på en ynklig flickstackare en gång, inte ens bakom järngaller.”

Jag önskade innerligt att jag hade kunnat fråga Tan. För jag hade väl inte rymt, eller? Hur många mörkhåriga flickor fanns 39

SKUGGA ÖVER MÅNEN

i slottets fängelsehålor? Allt Tans prat om att få ut mig därifrån, men skulle han inte ha sagt något till mig innan?

Efter att mitt skrubbande var slutfört tog det ändå några dagar innan de andra flickorna var som vanligt mot mig igen.

När jag och Margi diskade efter kvällsmålet vågade den äldre flickan sig på ett blygt leende. ”Är det sant att du pratat med prinsen?”

Jag såg mig hastigt om över axeln för att försäkra mig om att ingen lyssnade och nickade stumt till svar. Margis ögon glittrade. ”Åh, vad spännande! Hur är han?”

Hon väntade inte på mitt svar, utan fortsatte ivrigt, ”När Tuhi skickar mig på ärenden till marknaden brukar jag stanna till hos skomakaren. Han är så stilig. Han säger att han ska spara ihop de pengar som Tuhi vill ha för mig och sedan kan vi gifta oss.”

Margis kinder färgades röda och jag tittade på henne med förvåning. Hon var lång och mager och såg inte ut som den första flicka en man skulle titta efter. Jag hade inte träffat skomakaren, men jag skulle titta en gång extra på honom om jag fick chansen för att se vad han var för någon. Vi började stapla tillbaka tallrikarna i korgen. Margi som nu verkade tycka att hon avslöjat en av sina hemligheter för mig och därför borde få något i gengäld sa förväntansfullt, ”Berätta, hur är prinsen?”

Jag visste inte riktig vad jag skulle säga, Tan betydde så mycket för mig och det var svårt att sammanfatta honom i bara några ord. ”Han heter Tanveer, men kallas för Tan. Jag pratade med honom nästan varje dag…”

40

Lögnare

Margi vände upp och ned på en tom spann och satte sig till rätta. Snart var Anna, Linnéa och Rosa också där, lika ivriga att få höra den spännande nyheten. Anna log glatt. ”Du är så bra på att berätta Mira.”

Jag tog ett djupt andetag. ”Första gången jag såg Tan satt jag bakpå bonden från Grönbergsgårdens kärra. Jag skulle in till marknaden för att sälja Gammelmors korgar. Hon hade ordnat så att jag fick åka med bonden. Det var ett gäng med pojkar efter vägen som brukade slå mig och ta de pengar jag fått på marknaden.

När bondens kärra stannade tittade jag framåt för att se vilken anledningen var till stoppet. En blankpolerad svart vagn dragen av ett fyrspann med lika svarta hästar kom rullandes i maklig fart nedför gatan, inte snabbare än att alla skulle hinna flytta sig ur vägen. Folk stannade efter sidorna på gatan och bugade.

Det är svårt att buga när man sitter bakpå en kärra och ännu svårare att niga. Jag kände mig säker på att jag var ur vägen och tittade nyfiket. Jag hade aldrig sett en kunglig vagn på så nära håll tidigare, Arkin Zains förgyllda emblem prydde dörrarna och tunga gröna sammetsgardiner hängde för fönstren.”

Plötsligt stelnade jag till och tystnade när jag såg Tuhi stå i dörröppningen. Hur mycket hade hon hört? Jag hade en kall klump i magen.

Tuhis röst var behärskad. ”Se så flickor, iväg med er och bär in mer ved till kvällen.”

Alla försvann som om de fått eld i baken och jag tänkte göra likadant när jag kände en hand på axeln. ”Hörde jag dig nämna Arkin Zain?”

41

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Tuhis lugn var bedrägligt och jag skakade på huvudet. Hon suckade. ”Mira, du prövar verkligen mitt tålamod. Jag har förstått att det bara är ett av dina hjärnspöken framkallat av ensamheten i fängelsehålorna. Ska jag ha någon användning för dig måste du lära dig att inte prata om Arkin Zain så lättvindligt.”

Tuhis röst var åter lika vass som hennes ögon. Jag väntade mig att hon skulle slå mig med käppen, men inga slag kom. ”Pier får sova i fähuset så får du tillbringa sju dagar och sju nätter i hans skrubb och tänka över ditt uppförande.”

Jag stirrade på henne, jag hade inte insett att hon hade fler straffmetoder i rockärmen.

Jag fick en spann att göra mina behov i och mat två gånger om dagen. Det var mörkt. Till skillnad från Pier, så var jag kort och kunde sträcka ut mig raklång. Hur det skulle vara en bot mot hjärnspöken att bli inlåst i en tom klädkammare övergick mitt förstånd. Det slog mig att Pier kanske till och med uppskattade att få sova i fähuset.

Jag tyckte synd om Pier, för hans skrubb skulle nog lukta illa när han fick tillbaka den. Spannen tömdes på sitt innehåll, men inte tillräckligt ofta för att slippa lukten. Jag hoppades att Pier inte skulle tycka illa om mig för den sakens skull.

Mörkret var kompakt och fruktansvärt tråkigt. Jag kramade den lilla träbjörnen som alltjämt hängde runt min hals.

Den gav mig tröst och på något vis kände jag mig mindre ensam. Helt kolmörkt var det inte heller när mina ögon vande sig. Dagtid avtecknade sig några springor i dörren som ljusa streck och det gjorde att jag kunde skilja på dag och natt.

Tuhi hade fel. Tan fanns på riktigt och jag hade träffat honom.

42

Lögnare

Andra natten var det någon som knackade på min dörr och jag kunde höra Margis röst genom springorna. ”Förlåt Mira, det är mitt fel att du blir straffad.”

Jag var inte arg på henne. ”Det går bra, det är bara fruktansvärt tråkigt.”

Nästa som pratade var Rosa. ”Tuhi kan vara sträng, men livet här är ändå skyddat jämfört med mycket annat.”

Jag svarade henne inte, att hålla med vore det samma som att tycka att Tuhi gjorde rätt som låste in mig och det tyckte jag inte.

Nu hörde jag även Annas röst. ”Snälla berätta fortsättningen.”

Tuhi skulle inte störa oss mitt i natten och sittandes med pannan lutad mot dörren fortsatte jag där vi blivit avbrutna.

Det kändes ändå bra att de ville höra. ”Jag satt bakpå bondens kärra och när den kungliga vagnen passerade förbi drogs gardinen åt sidan. Ett barn i min ålder tittade fram och ansiktet ramades in av ljust hår. Jag hade aldrig sett ett par så blå ögon! De hade samma färg som himlen på sommaren och ögonen strålade som om det verkligen fanns en sol bakom dem. Barnets ögon lyste mot just mig.

Plötsligt kom jag på mig själv med att jag satt och stirrade på en Arkin Zain, en av stjärnorna utvald. Jag hoppades att ingen annan hade sett det!”

När jag tystnade var det Margi som hördes genom dörren. ”Åh, så spännande! Var det prinsen? Träffade du honom igen?”

Jag lovade henne att berätta mera imorgon och kände mig stolt över att jag som var yngst fick de äldre flickorna att lyssna när jag berättade. Vänner hade jag aldrig haft många av 43

SKUGGA ÖVER MÅNEN

och det gjorde mig inget att Tuhi höll mig inlåst när de andra flickorna satt utanför dörren och lyssnade om nätterna.

Gammelmor hade lärt mig konsten att berätta och mina tankar vandrade iväg till den gamla kvinnan, till tiden när jag hade bott hos henne. I mina drömmar var jag där hos henne, i den lilla stugan. Det luktade rök och geten som stod i ett hörn och mumsade hö hade också en speciell lukt. Hönorna sprang som de ville. Getens mjölk och hönornas ägg var det som ofta hade räddat mig och Gammelmor från att svälta.

Gammelmor suckade som hon så ofta gjorde medan hennes knotiga fingrar flätade nävret till korgar i dunklet från glöden. ”Mira, du är mig ett besynnerligt barn. Din familj ställde ut dig i skogen och inte ens vargarna ville äta upp dig. Ja, man ska vara försiktig med vad man ber om, för man kan få det. Aldrig trodde jag väl ändå att jag skulle få ett barn så sent i livet och inte att jag skulle få det av vargarna heller.”

Det vita håret guppade upp och ner tillsammans med huvudet och jag lyssnade bara med ett halvt öra, jag hade hört allt så många gånger förut. ”Du måste vara född på våren, tösen min, och så kom sommaren och hösten. Vartefter vintern led så hade din familj inte mat så att alla kunde överleva, då satte de ut dig i en korg i skogen. Nog var det en fåfäng förhoppning, för vargarna kan inte ha haft mycket att äta den vintern de heller. Ändå kom gråben och ställde ner dig vid min dörr, som om jag skulle ha haft mat så det räckte? Vi klarade oss då och vi klarar oss nu också.”

Hon nickade för sig själv.

Jag brukade oroa mig över Gammelmor, hon var den enda familj jag hade. Hon klagade allt oftare över att knutarna i 44

Lögnare

hennes händer värkte. Att ögonen var skumma och ryggen svag. Ibland undrade jag om hon pratade lika mycket när jag inte var hemma, eller om det var hennes sätt att på något vis lugna mig. Jag behövde inte svara henne, hon fortsatte att prata ändå. ”Om jag hade haft egna barn skulle jag ha trott att du var en bortbyting, en riktig trollunge. Nu vet jag inte, de ögonen du har…”

Vi hade ingenting som speglade tillräckligt bra för att jag själv skulle kunna se vad som skiljde mina ögon från andras.

Jag hade försökt se i vattentunnans stillastående vattenyta, men utan att se vad det var som var ovanligt.

Gammelmor blev sittandes alldeles stilla och tyst ett ögonblick, nu såg hennes gråbruna ögon rakt på mig. ”Mina fingrar börjar bli stela, så jag vet inte hur länge till jag klarar av att göra korgar. Snart ser jag ingenting i skenet från elden. Vad ska man göra om man behöver ljus som om det vore mitt på dagen för att arbeta?” ”Jag hjälper dig” var det jag svarade för jag ville så gärna trösta henne. De korgar jag gjorde använde vi själva, för några silvermynt skulle de inte inbringa på marknaden. Gammelmor flätade vackert och så tätt att korgarna blev vattentäta om nävret fick svälla. Hennes korgar hade ett gott rykte i Kebca.

Kvällen kom och jag hjälpte Gammelmor att ösa över glöden så den skulle hålla sig till morgonen. Murstocken var gammal och all rök ville inte ta vägen ut genom skorstenen.

När jag låg på halmen i min säng kände jag hur stråna stacks lite. Gammelmor brukade hjälpa mig att ta ur flätorna på kvällen. ”Berätta en saga” bad jag Gammelmor, hon kunde så många berättelser.

45

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Den gamla kvinnan började med vana fingrar att fläta om mitt hår för natten. Hennes röst, som blivit lite hes med åren, svepte med mig till främmande platser och händelser som kanske hade hänt någon gång för länge, länge sedan.

Följande natt berättade jag för flickorna om mitt möte med vargen som jag kommit att kalla Voffi och att jag hade hittat mitt halsband i den ihåliga gamla lönnen. De lyssnade lika hänfört som alltid och natten därpå ville de höra mer om när jag träffade prinsen. Jag började bli riktigt varm i kläderna med mitt berättande. Jag sänkte rösten till det dramatiska berättarläget och på andra sidan dörren var de knäpptysta. ”Hela vintern var jag i slottets fängelsehålor. Det var blött och kallt och jag fick bara den tunnaste soppa att äta. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle vara där, om det var för alltid eller om vakterna skulle hämta mig för hängning.

Plötsligt stod det någon på andra sidan järngallret. Ett barn i min ålder klädd i vitaste vitt. Jag kommer ihåg hårets ljusa lockar och att jag trodde att det var ett spöke eller en vålnad.

Ansiktet var vackert och händerna fina. Jag trodde att flickan kommit för att hämta min själ. Hon såg rakt på mig med de blåaste ögon som jag sett, lika blåa som på barnet jag sett i den svarta vagnen på väg till marknaden.

När barnet talade visade det sig att det var en pojke och att det var prins Tanveer av Arkin Zain!

Först vågade jag inte svara, men sedan blev vi vänner. Tan kom ihåg att han sett mig i staden och undrade hur jag hamnat i slottets fängelsehålor. Sedan tog han med sig extra mat till mig…”

Det var tyst på andra sidan dörren i Tuhis sovsal. Hade de gått iväg utan att jag märkte det?

46

Lögnare

”Är ni kvar?”

Rosa svarade. ”Jag har aldrig hört något liknande. Först vargen och sedan prinsen i fängelsehålorna. Är det säkert att du inte hittar på?”

Plötsligt blev jag rädd. Tänk om de berättade för Tuhi, då skulle jag bli inlåst i den här skrubben för alltid. ”Hur skulle jag kunna hitta på något sådant? Jag visste inte ens att han fanns…”

Rosas röst var fortfarande tvivlande. ”Tuhi säger att du hittar på och ljuger som en häst travar.”

Jag blev alldeles kallsvettig och torr i munnen. Dörrens grova plankor var hårda mot min panna. ”Har ni berättat för Tuhi?” ”Nej, nej” skyndade sig Margi att försäkra. ”Det är bara lite för fantastiskt för att tro på” fyllde Linnéa i.

Annas röst var låg men bestämd. ”Jag tror dig.”

Jag andades ut, utan att ens ha vetat att jag hållit andan, men för denna gång var det färdigberättat.

47

SKUGGA ÖVER MÅNEN

KLOTETS VITA LJUS

M

ajandra såg in i klotets vita ljus och gnisslade tänder. Till en början hade det verkat löjligt enkelt, hon som kunde styra människor genom månens inverkan, ett flickebarn borde vara som att slå ihjäl en gräshoppa. Majandra hade bittert fått ångra liknelsen. Det var just vad den här gräshoppan gjorde, den hoppade! Så snart hon gillrat en fälla, så slank den iväg.

Av erfarenhet visste hon att olika människor var olika mottagliga för månens inverkan och vissa kunde vara väldigt motståndskraftiga. Flickebarnet hade visat sig vara näst intill omöjligt att påverka. Det var som att greppa efter ett skräp i en vattenbalja. På något sätt hade flickan glidit iväg varenda gång Majandra trodde att hon slutit handen om henne. Som att få den olycklige bonden att bränna ner stugan flickan bodde i, det hade varit en vattentät plan! Flickan gäckade Majandra.

Varför kunde inte Majandra komma åt flickans sinne? Inte heller hade stadsvakterna dödat flickan, något hade brutit den makt Majandra haft över dem. Det hade ingenting att göra med det där fåniga halsbandet flickan hittat, även om det också gjorde att Majandra såg henne sämre. En amulett av viskat trä, lämnat i lönnen av en trädälva. Viskat trä var en styggelse. Trädälvorna kunde tala till träd så att träet behöll en 48

Klotets vita ljus

del av sin själ långt efter det att det huggits ned och förädlats.

Trädet fick en egen röst och de kallade det ki no koe. Det var så trädhäxorna hade sänkt hela kung Jalpesh flotta, genom att påminna plankorna i skeppen om den själ de en gång haft.

Dessa trädälvor skulle då ha ett finger med överallt. Var det då inte typiskt att de skulle lämna kvar en amulett som just den här flickan skulle hitta hundra år senare.

Trädälvorna befann sig på andra sidan haven och verkade inte vara mottagliga för Majandras påtryckningar. Kanske hade hon ännu inte kommit på hur deras sinnen fungerade?

Däremot kunde Majandra nå människorna på andra sidan haven genom sitt klot. Kunde hon koncentrera sig på en människa så var det barnsligt enkelt. Det hade inte alls varit svårt att få den unga drottningen på andra sidan haven att följa Majandras vilja.

Lika enkelt borde det vara att tvinga den andra flickan, Mira, gräshoppan. Majandra slog handflatan i bordet. Varför gick det inte?

Irriterande var rätt ord, men det gick att hitta nya människor som kunde styras, som kunde uträtta hennes order. Det bästa var att efteråt skulle ingen ens veta att hon varit inblandad. Majandra skrattade, hon hade en ny plan.

49

SKUGGA ÖVER MÅNEN

EN VINTER I STADEN

J

ag hade hört att midsommarfirandet i staden skulle vara något alldeles extra, med sång och dans på gatorna, spelmän och blomstergirlanger. Det firandet var inget som Tuhi lät oss delta i. Musiken nådde oss om natten och vi kunde bara viska till varandra och drömma om de festligheter som ägde rum på denna årets ljusaste natt.

Hösten kom och löven bytte färg från grönt till gult, brandgult och ibland rött. Luften var hög och klar. Gässen flög söderut över hustaken. Jag saknade friheten att vandra i skogen och dagdrömde mig tillbaka till varma höstdagar när jag och Gammelmor varit ute hela dagar och plockat bär och svamp inför vintern. Jag mindes en höst när det varit så mycket av de röda lingebären att vi inte kunde sätta ner fötterna utan att trampa på dem. Sedan hade vi bär och svamp på tork överallt i hela stugan.

Själv tyckte jag att det var en mycket bra idé när jag gick till Tuhi och erbjöd mig att plocka vad skogen erbjöd. Jag tänkte mig vara borta ett par dagar och komma tillbaka med så mycket jag orkade bära. Tuhi fnös bara irriterat och naglade fast mig med sina små mörka ögon.

50

En vinter i staden

”Så fattiga är vi inte. Skulle knappast tro att jag får mer pengar för dig om du ränner runt i skogen. Se till att sköta dina sysslor här hemma i stället.”

Mitt hjärta sjönk. Visst var jag tacksam över att jag sluppit bli hängd och visst uppskattade jag att få mat och tak över huvudet, men Tuhi hade förmågan att ta ifrån mig all glädje. Jag kände mig instängd och speciellt dagar som den här trängde sig gårdens murar närmare inpå mig. Jag kände mig som en larv, som inte visste hur den skulle göra för att bli en fjäril.

Rosa verkade trivas bra i Tuhis sällskap. Margi drömde om att gifta sig med skomakaren. Linnéa sa inte mycket utan verkade mest foga sig i det som hände runtomkring henne. Anna var liksom jag mer rastlös och Pier liknade Linnéa i det att han tyst gjorde som han blev tillsagd.

Första dagen hade jag beundrat spetsgardinerna och mönstret som bildades på väggen när solen sken in genom fönstren. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle behöva tillverka dem själv. Det var så otroligt tråkigt att virka och Tuhi var på mig som en hök, att jag spände tråden för ojämnt och att mönstret därför blev fult och oregelbundet. Enligt henne kunde mitt hantverk möjligen duga till grytlappar om man inte var rädd för att bränna sig om fingrarna.

Tuhi och Margi kom hem efter att ha uträttat diverse ärenden, av Margis kindfärg förstod jag att det även hade inbegripit ett besök hos skomakaren. Ledd vid handen hade Tuhi en liten blond flicka. Lockarna var trassliga och hon var mager och smutsig. Klänningen, som verkade vara av ett finare tyg, hade sedan länge passerat den gräns där färgen gick att urskilja. Hon höll huvudet böjt så att håret hängde fram över ansiktet.

51

SKUGGA ÖVER MÅNEN

”Det här är Sagira” förkunnade Tuhi ”hon kommer att bo med oss.”

Jag undrade var hon hade hittat flickan någonstans, men vågade inte fråga, själv hade jag ju blivit ordentligt skrubbad innan jag blev utställd på torget till försäljning. Sagira verkade ha blivit hittad i avskrädeshögen på någon bakgata. Tuhi ryckte mig snabbt ur mina funderingar. ”Anna och Mira, ni värmer tvättvatten och tar fram stora badbaljan.”

Jag kastade en snabb blick på Sagira innan jag skyndade efter Anna ut till tvättstugan. Vi slog eld i spisen innan vi började det tunga arbetet med att hämta ämbar med vatten från brunnen, först till kitteln över elden och därefter till tvättkaret. Det fanns en linje inristad i badbaljans insida, fyllde vi dit med kallvatten så blev det lagom badtemperatur att fylla på med kokande vatten från kitteln sedan. Nogsamt utprovat för att varken slösa med ved eller vatten.

Tuhi övervakade alla våra göromål. Allt från att tvätta den utmärglade flickan till att vi gav henne mat och inte för mycket. Sagira fann sig frånvarande i behandlingen och hon sa ingenting på hela tiden. När smutsen kom av var det ett vackert litet ansikte. Lockarna fjädrade tillbaka när Anna varsamt kammade hennes hår. Ändå kändes det som om flickan inte riktigt var där. Inte brydde sig om vad som hände med henne. Jag undrade vad som kunde få ett barn att bli sådant.

Sagira sov ryckigt den natten och höll oss andra vakna.

Hon kunde sätta sig upp och skrika tyst, utan att ett ljud hördes och med munnen vidöppen. Mardrömmar verkade plåga den lilla flickan natten igenom.

Anna stoppade filten om Sagira otaliga gånger, smekte de gyllene lockarna med handen och talade lugnande. Hon fick 52

En vinter i staden

flickan att somna om, men snart upprepades hela händelsen.

Vi var alla trötta och ingen skulle vara utsövd till morgonen.

Jag vaknade utan att veta vad det var som hade väckt mig den här gången. Något glimmade till i mörkret framför mig och jag rullade instinktivt åt sidan. Ett knivblad missade mitt vänstra öra. Mitt i det brutala uppvaknandet blev jag förvånad över att det var en liten barnhand som höll i skaftet. Jag såg in i Sagiras ögon, som var mörka och fulla av hat och frustration.

Det var inte ett barns ögon. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen.

Anna och Linnéa var snabbt framme vid min säng, båda lika chockade. Var i all sina dagar hade Sagira fått kniven ifrån och var hade hon hållit den gömd? De tog hand om flickan, som inte gjorde det minsta motstånd. Ingen sov något mer den natten och när morgonen grydde var vi alla trötta.

Tuhi gav sig iväg så snart frukosten var uppäten och talade om att hon hade mycket viktiga ärenden att uträtta. Ändå hade vi inte mer än hunnit klart med disken innan hon kom tillbaka i sällskap med en stor man i dyrbara kläder vilka spände över en mycket stor mage. Tuhi klappade uppfordrande i händerna, ”Hämta Sagira, hon ska få åka hem.”

Nattens händelser till trots så kändes det fel. Den tjocke mannen i de fina kläderna var Sagiras far och det borde vara bra att han skulle återfå sin dotter.

Sagira stod helt blickstilla, men hennes ögon sökte över rummet som om de letade efter något som inte fanns där.

Mannen klev fram och tog Sagiras hand i ett fast tag. Ett kort ögonblick såg det ut som om hon spände musklerna för att protestera. Sedan blev hon helt stilla, också ögonen slutade

53

SKUGGA ÖVER MÅNEN

att vandra och såg bara rakt framför sig. Ögon som var ljust blå och tomma på liv.

Tuhi log inställsamt mot mannen. ”En hittelön kanske inte är för mycket begärt? Jag har trots allt både tvättat och klätt flickan och gett henne mat.”

Föreståndarinnan kunde inte låta bli att slicka sig om läpparna när hon tog emot mynten som mannen räckte henne.

Det var mer än vad hon hoppats på.

Mannen ledde ut Sagira vid handen och hennes ögon var helt oseende, utan minsta tecken på att det fanns något liv bakom dem.

Dörren stängdes och Tuhi log gillande. ”Jag är glad att hennes far hämtade henne. Det hade blivit besvärligt att få den flickan användbar till något.”

Stämningen var nedstämd och det var bara Tuhi som verkade nöjd med hur händelserna utvecklat sig.

Jag hade aldrig träffat trädgårdsmästaren som tjänstgjort hos Tuhi tidigare, även om jag hört så mycket om honom att jag ibland kunde tro det. Tuhi muttrade ilsket om den lata odågan som till på köpet skulle gå och dra på sig lungsjuka, vem skulle nu hjälpa henne med allt som behövde göras? På vintern behövdes det inte rensas ogräs, men snö föll det så att det räckte och blev över.

Vi fick klyva ved och skotta snö tills ryggarna värkte. Jag fantiserade om att jag var piga på slottet. Hur jag skyndade längs någon korridor i ett ärende och råkade stöta ihop med Tan runt ett hörn. Han kände genast igen mig och hjälpte mig att plocka upp det jag tappat. Att hjälpa en piga var under en Arkin Zains värdighet. Vi skyndade åt olika håll och hoppa-

54

En vinter i staden

des att ingen annan sett mötet, men bandet mellan oss fanns där och det visste vi båda två.

Till och med dagdrömmarna fick mitt hjärta att slå fortare.

Sedan smög sig en tvivlets röst på och även i mitt huvud lät den misstänk likt Tuhis. Var det inte bara drömmar? Skulle Tan verkligen känna igen mig? Jag suckade, drömmar tog mig ingenstans.

Alla flickorna hos Tuhi såg verkligen olika ut. Rosa med sitt tjocka svarta hår, den långa magra Margi med mellanbrunt hår. Anna med samma färg på håret som halm och Linnéa som var både rödhårig och fräknig. Jag undrade över mitt eget utseende. Det var inte svårt att lägga fram flätan över axeln och se att min hårfärg inte var svart som Rosas, bara väldigt mörkt brun.

Speglar, sa Tuhi, det var bara till för högmodigt folk. Inget vi skulle bry oss om. Dessutom var de dyra och gick lätt sönder.

Långsamt och med hjälp av de äldre flickorna lärde jag mig att tyda de konstiga krumelurerna som sidorna i böckerna var fyllda med. Bokstäverna tog form till ord och fick en innebörd.

Det var jobbigt och tidsödande. Allt som oftast tyckte jag bara att strecken dansade runt framför mina ögon. Innan jag kom till slutet av en mening hade jag glömt hur den började och fick då inget sammanhang i berättelsen. Margi lovade att jag snart skulle sitta som uppslukad av de spännande historierna, men det hade jag svårt att tro på.

Inför midvinterfesten hölls vi i kökshuset och stöpte ljus.

Det var otroligt tålamodsprövande och inte blev det bättre av att Tuhi fick ett lätt utbrott varje gång någon gick in eller ut genom dörren. Hennes vassa röst skar genom allt. ”Håll dörren stängd! Draget gör att ljusen blir sneda!”

55

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Jag hade tappat räkningen på vilken gång i ordningen som Tuhi berättade att hennes ljus minsann var bland de mest eftertraktade i Saluhallen. Den här gången gjorde hon dock en ny utvikning av ämnet och klädde sina egna förhoppningar i ord om att få sälja sina ljus till slottets midvinterfest, och då måste de naturligtvis vara perfekta. Jag lystrade till när hon nämnde slottet och helt plötsligt hade jag och Tuhi samma mål. Tänk om hon kunde skicka mig med ljusen till slottet och tänk om jag skulle lyckas få se en skymt av Tan då. Jag fantiserade om vad jag skulle säga om jag mot förmodan fick tillfälle att prata med honom.

Tyvärr uppfattade också Tuhi min ändrade sinnesstämning. Hon snörpte på munnen och sa beskt, ”Mira, du kommer inte att lämna det här huset så länge det finns snö på marken.”

Det var det samma som att säga att jag inte skulle leverera några ljus någonstans. Inte till slottet och inte till Saluhallen.

Kanske borde jag ha blivit arg på Tuhi, men jag var mest arg på mig själv. Varför hade jag tillåtit mig att hoppas, och när jag gjorde det, hur kunde jag vara så dum att jag låtit Tuhi se det?

Midvinterafton i Tuhis hus betydde lite mer mat på bordet och några extra vaxljus i fönstren. Hon gjorde inget försök att sjunga hymnerna och det var något att vara tacksam över. Det var jag övertygad om.

Midvinteraftonen var också årets längsta och mörkaste natt. Sent på kvällen låg vi i våra sängar som fått ny halm och kände värmen stråla från murstocken. Anna tassade på bara fötter bort till min säng. ”Snälla Mira, berätta hur det kom sig att du hamnade i slottets fängelsehålor!”

56

En vinter i staden

Jag beslutade mig för att stryka ett streck över Rosas tvivel tidigare. Ingen hade sagt något till Tuhi och jag hade inte blivit straffad igen för mina berättelser, men riktigt så lättköpt tänkte jag inte vara. Lite hade jag hört om de andra flickorna, fast inte berättat på samma vis som jag gjort. ”Anna, nu är det din tur att berätta hur du kom hit.”

Anna nickade, antagligen tyckte hon att det inte var mer än rättvist. Ändå protesterade hon. ”Jag är inte lika bra på att berätta som du är.”

Snart hade jag alla flickorna uppkrupna i min säng. Den här gången var det Annas tur. Hon berättade om hur hon hade kommit till Tuhi för flera år sedan. Berättade om sin mor som dött när hon var liten och fadern som gift om sig. De hade bott i ett litet hus i kanten av byn.

Annas nya mor hade redan två söner som var några år äldre än vad hon var. Så snart föräldrarna inte hade ögonen på dem roade de sig med att slå Anna. Till hennes stora sorg och besvikelse ville fadern aldrig höra talas om varför hans dotter ofta var blåslagen. Pojkarna såg alltid till att alla märken doldes av hennes kläder, så det fadern inte ville se gömdes på ett praktiskt sätt av tyget.

Plötsligt en dag om våren verkade bröderna ha glömt sina egna regler och hade slagit Anna mot huvudet. En av dem hade haft en grov pinne. Slaget som träffade skallbenet ovanför örat hade fått världen att snurra och huden att spricka.

De hade fortsatt att slå henne, men hon kom inte ihåg vad som hänt, mer än att hon hade tänkt att nu skulle de slå ihjäl henne. Blodet hade så småningom stelnat i hennes ljusa hår och på något vis hade Anna själv tagit sig hem. Väl där hade föräldrarna bara vänt bort blicken. Hon hade själv efter bästa förmåga fått tvätta bort blodet.

57

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Kanske tyckte bröderna att de gått för långt och lät henne sedan vara. Deras minne hade inte räckt längre än till sensommaren. Anna hade sett pojkarna komma mot henne beväpnade med tillhyggen och instinktivt hade hon vänt om och sprungit för livet, bort och in i skogen. Bröderna hade snart tröttnat på att förfölja henne och ändå hade hon fortsatt att springa länge, länge, tills hon inte längre hade vetat var hon var någonstans. Hon hade hittat en stig att följa, men stigen hade smalnat av tills hon blev osäker på om den trampats av människofötter. Den kommande natten hade varit behagligt ljum och skogen var full av bär och svamp som hon kunde äta. En känsla av frihet hade kommit över henne, för hon var mindre rädd i skogen än vad hon hade varit hemma.

Anna hade kommit fram till en smal och krokig forväg och följt den åt det håll som hon hoppades var bort från byn. Slamret från de hästdragna kärrorna på den ojämna vägen gjorde att hon hade gott om tid att gömma sig för dem. En gång höll hon på att bli omkullriden av en budbärare och lyckades med nöd och näppe slänga sig åt sidan.

Vid andra dagens kväll stannade Anna i skogsbrynet och såg ut över ett fält med åkrar och ängar, mycket större än fälten runt byn. Så långt hon såg var marken öppen med bara mindre dungar av träd. Här skulle det bli svårt att gömma sig, så mycket förstod hon. Prövande tog hon några steg ut på vägen. Anna tyckte att hon kunde se hur långt som helst.

Sommarkvällen var ljus och även om solen börjat sänka sig så var det länge kvar tills det blev mörkt.

Hon hade tvekat och långt borta såg hon något märkligt.

Närmast skulle hon beskriva det som ett gigantiskt hus av sten. Anna insåg att världen var mycket större än hon vetat när hon bodde i byn.

58

En vinter i staden

För sent hörde hon ljudet av hästhovar som närmade sig bakifrån. Hon stod som fastfrusen när en ensam kvinna höll in sin häst och blickade ner på henne från hästryggen. Anna tyckte att klänningstyget var vackert och utan att våga höja blicken tyckte hon sig skymta händerna på en smal kvinna som höll i tömmarna. ”Är det inte dags för dig att gå hem? Det börjar bli sent.”

Rösten var allt för vass för att vara behaglig. Anna hade förskräckt skakat på huvudet. Hem var det sista stället hon ville till. ”Vill du följa med mig?” hade kvinnan frågat och nästan låtit vänlig.

Anna hade kastat en snabb blick och sett ett skinntorrt ansikte med en spetsig krokig näsa och små mörka ögon. Hon hade inte vågat svara.

Kvinnan verkade göra en snabb bedömning av situationen. ”Jag har mat hemma hos mig, men då måste vi skynda oss innan stadsporten stänger.”

Tanken på mat fick Annas mage att dra ihop sig och hon kände att hon verkligen var hur hungrig som helst. Hon hade låtit sig lyftas upp på hästen av den främmande kvinnan. Mat hade hon fått och hos Tuhi hade hon sedan blivit kvar.

Anna tystnade och vi andra satt också tysta uppkrupna i min säng, till slut var det hon själv som bröt tystnaden igen. ”Jag har det mycket bättre här och jag önskar att jag skulle kunna ge igen om jag skulle träffa mina bröder, eller i alla fall inte vara så hjälplös.” ”Om stjärnorna så vill.”

Margis röst var stilla och eftertänksam.

Anna var inte på humör för att vara sentimental, utan framhärdade genast.

59

SKUGGA ÖVER MÅNEN

”Nu Mira, hur hamnade du i fängelsehålorna?”

Jag log mot henne och tänkte på gänget med pojkar som jag hade varit tvungen att passera på väg mot staden för att kunna sälja Gammelmors korgar, som slagit mig så snart de fått chansen. Den blonda flickan och jag hade en del gemensamt. Nu var det min tur att berätta. ”Tredje gången som jag och vargen försökte stjäla mat av bonden på Grönbergsgården hade han riggat fällor åt oss.

Som tur var upptäckte Voffi fällorna i tid, men vi fick vända om utan att få med oss något som helst att äta.

Jag hade inte varit tillbaka till resterna av Gammelmors stuga tidigare. Nu gick jag dit för att se om det fanns något användbart som ett knivblad, ett eldstål eller en järngryta som kunde vara bra att ha.

När jag kom fram blev jag förvånad. Någon hade gjort en hästhage runt det som fanns kvar av stugan och gärdesgården var alldeles nysatt. Jag kände igen den grå arbetshästen från bonden på andra sidan Grönbergsgården.

Hästen struntade i mig när jag letade i askan. Det fanns ingenting kvar att hämta.

Jag kände hur hungern slet i mig igen. Vinbärsbuskarna var renätna in på kvistarna och det som skulle ha blivit morötter hade hästen också redan tuggat i sig. Äppelträdet stod i alla fall kvar och var full av små gröna kart. Fastän jag fyllde hela ränseln fanns det många kvar som jag kunde komma tillbaka och plocka senare.

När jag var på väg ner ur trädet kom det två stadsvakter på vägen. Jag försökte springa ifrån dem in i skogen, men de hann i kapp mig och de anklagade mig för stöld! Från mitt eget äppelträd! Först lät det som de tänkte hänga mig, men sedan var det något med mina ögon som gjorde att de ändrade sig.

60

En vinter i staden

Istället band de mig, la mig tvärs över hästryggen och fraktade in mig till staden som en säck med rovor och ut på andra sidan till slottet. Där blev jag överlämnad till slottsvakterna, som i sin tur såg till att låsa in mig i fängelsehålorna.”

Trots att det var varmt och skönt i Tuhis sovsal rös jag vid minnet. Jag slutade historien där, för resten av den kände de redan till. Linnéa nickade för sig själv. ”Du har verkligen intensiva ögon Mira, vackra, men färgstarka.”

Margi fyllde i, ”Jag förstår inte varför de skulle förvirra stadsvakterna?”

Det hade jag heller inget svar på. Anna la allvarligt sin hand på min arm. ”Det var modigt att berätta att du stal från bonden, men jag tycker att du gjorde helt rätt.”

Jag log tacksamt mot henne och till min förvåning var det sedan Rosa som sa, ”Du kan lita på oss.” Ärligt och uppriktigt.

De andra nickade instämmande. Vad härligt det kändes att ha vänner.

Med den annalkande våren återkom ljuset. Efter mycket slit började de där små krumelurerna till bokstäver att forma sig till begripliga meningar. I Tuhis samling med böcker hade jag hittat en som jag verkligen gillade, den hette Sagor från Isbergen. Det var nya sagor som jag inte hade hört förut. Sedan fantiserade jag om hur jag kom hem till Gammelmors stuga och hur jag kunde berätta nya sagor för henne. Vad glad hon skulle ha blivit. Gammelmor var borta och jag skulle aldrig få tillfälle att ge tillbaka något till henne för alla de sagor hon 61

SKUGGA ÖVER MÅNEN

berättat för mig. Jag funderade vidare om Tan hade hört sagorna från Isbergen, eller om jag någon gång skulle få berätta dem för honom. Hur det nu än var gjorde jag mitt bästa för att komma ihåg varje ord jag läste.

Lagom till när snödropparna började titta fram mellan de smältande snödrivorna och husväggarna kom Tuhi hem mycket nöjd från marknaden. Hennes mörka ögon plirade.

Hon hade en välsittande brun klänning och håret som vanligt hårt ihopdraget i en knut i nacken. Det var nära att jag tyckte mig se ett leende i det annars stränga ansiktet. Med sig hade hon en man klädd i slitna kläder med huvan neddragen långt i pannan. ”Det här är vår nye trädgårdsmästare” annonserade hon stolt ”han heter Tareck”.

Mannen nickade som en bekräftelse och tillika hälsning.

Det slog mig att jag aldrig funderat över var den gamla trädgårdsmästaren sovit någonstans och jag undrade var den här mannen skulle få sin sängplats. Han var definitivt för lång för att få plats i en skrubb som Pier. Jag behövde inte fundera länge, han blev visad till fähuset.

Det märktes att Tuhi tyckte om att ha en redig karl i huset, som inte krävde just mer än mat för dagen och tak över huvudet. Det tilltalade hennes ekonomiska sinne, handelsdotter som hon var. På blickarna som Tuhi gav trädgårdsmästaren, när hon trodde att ingen såg, så stod det klart att hon tyckte om honom på andra sätt också. Tareck verkade helt blind för Tuhis blickar och hon skulle hellre gå över lik än att erkänna det för någon. Tareck ägde inte mer än det han bar på kroppen och knappt det och Tuhi hade fått kosta på honom en bättre begagnad tunika när den förra började hänga i sina egna trådar.

62

En vinter i staden

Tareck var lång när han rätade på sig, eller reslig som Tuhi sa, men ofta såg han ut att sjunka ihop för att inte utmärka sig. En gestalt som man inte skulle titta två gånger efter om man gick förbi honom på gatan. Han kunde vara vilken fattig stackare som helst. Endast stjärnorna visste var Tuhi hade fått syn på honom någonstans.

Våren övergick sakta till sommar och det stod klart att Tuhi inte tyckte att jag hade fått någon uppfostran att tala om och att jag skulle lära mig att veta min plats. Hon hade tydliga åsikter om hur jag skulle prata, hur jag skulle uppföra mig vid bordet när vi åt och att jag skulle ha en bra hållning.

Jag tyckte att hon var onödigt hård och att hon var efter mig mer än de andra flickorna. Hon kunde till exempel få för sig att jag skulle gå fram och tillbaka balanserandes olika saker på huvudet.

Jag förstod inte heller hur min uppfostran skulle bli bättre av att rensa ogräs mellan hallonplantorna. De taggiga snåren rev mig på armarna och ännu mindre taggar gick in i huden, där skulle de sitta och irritera i flera dagar. Mina dagdrömmar drog iväg med mig. En av mina favoriter var att jag var en piga på slottet. En fin flicka skulle få en klänning uppsydd, men flickan hade blivit sjuk och klänningen måste bara bli klar.

Sömmerskan tyckte att jag kunde stå modell för klänningen så den skulle bli klar i tid. När jag står där och får det fina tyget fastnålat kring mig kommer Tan förbi och får se mig. Han ser mig med nya ögon och kan inte slita sig därifrån. Sömmerskan får mota ut honom ur rummet.

Ett stick i fingret av ytterligare en hallontagg fick mig tillbaka till verkligheten. Jag skakade irriterat på huvudet. Högmod går före fall, men jag kunde inte låta bli att svepa in mig 63

SKUGGA ÖVER MÅNEN

i mina dagdrömmar. Jag kände i luften att det snart skulle bli regn. Den här sommaren måste vara den regnigaste i mannaminne, men det var inte kallt. Värmen i kombination med fukten och de ljusa nätterna gjorde att allt växte så det knakade, även ogräset.

Jag rätade på mig och stoppade tillbaka halsbandet som hade trillat fram ur klänningen när jag stod framåtböjd. Den lena träbiten i sin rem var skön att känna mot huden och jag tog aldrig av mig den.

Förnuftsmässigt visste jag att jag inte borde klaga, men jag längtade bort, längtade ut. Mitt liv måste ha något större i beredskap än det här. Bara jag kunde ta mig innanför slottsmurarna och ha ett giltigt skäl att var där, så var jag säker på att allt skulle lösa sig. Riktigt vad allt innebar var jag inte helt säker på. Säker var bara den starka känslan. En känsla som fick mig att vilja krypa ur skinnet. Jag var fast innanför Tuhis murar.

Det var inte bara den känslan som kom det att krypa i skinnet på mig. Jag kände mig iakttagen, höjde blicken och fann att Tareck stod och såg på mig under kanten på sin huva på andra sidan gården. Jag lät blicken svepa och vi var de enda närvarande. Alla andra hade gått iväg och jag hade varit så inne i mina dagdrömmar att jag inte märkt det. Hur länge hade Tuhis trädgårdsmästare stått tyst och bara tittat på mig?

Han såg att han var upptäckt och kom sakta emot mig. Tareck stannade några steg bakom mig och band upp en stjälk som det skulle bli bönor på. Trädgårdsmästarens ansikte var till stora delar dolt av huvan medan han tittade på plantan. ”Att plantera växter är en lisa för själen, de har inte så bråttom.”

64

En vinter i staden

Jag låtsades vara strängt upptagen av att rensa bland hallonen trots att jag kände pulsen slå. Hade han stått och tittat på mig bara för att prata om växter? Gick han Tuhis ärenden eller hade han något eget syfte?

Anna och Margi kom ut från kokhuset med en gryta mellan sig. Fnittrandes över någonting slängde de en hastig blick över axeln och skärpte sig genast när de fick syn på Tareck.

Han förde tillbaka huvan så att jag kunde se att han hade blå ögon, inte lysande blå som Arkin Zain utan vanliga blå, som folk har mest. Trädgårdsmästaren vände sig om och började gå mot huset. ”Låt de där stickiga buskarna vänta och gå in och ät medan maten är varm.”

Det var en sådan vanlig sak att säga. När jag följde efter honom hade jag bara en fråga i huvudet. Varför? Jag hade en stark känsla av att han hade tänkt säga någonting och blivit avbruten av Anna och Margi.

65

SKUGGA ÖVER MÅNEN

MISSLYCKANDE

M

ajandra hade studerat framtiden. För att förgöra trädälvorna måste hon få bort flickan, Mira.

Att döda henne vore det bästa, eller ännu bättre att låta någon annan göra det.

Den lilla flickan med kniven hade misslyckats med att döda den där gräshoppan till människa och senaste månvarvet hade det dykt upp en ny person i närheten av Mira som Majandra inte kunde se i sitt klot. Bara ana att den fanns där, som om stjärnorna hindrade ljuset från den personen att nå fram till henne. Det var förvirrande, så borde det inte vara. Så hade det inte varit tidigare.

Hon behövde se klart. Hur skulle hon annars kunna veta vad som hände? Vilka trådar hon behövde dra i. Det var ytterst irriterande.

66

TRÄDGÅRDSMÄSTARENS HEMLIGHET

J

ag hade smitit ut i trädgården. Efter flera regniga dagar inomhus med handarbete så kändes huset trångt. Risken var stor att Tuhi skulle ropa in mig och att jag skulle få ovett för att jag var onyttig, men jag behövde få vara ute och andas frisk luft. Det skulle ta en stund innan hon undrade varför det tog så lång tid på avträdet.

En ensam koltrast sjöng i den sena sommarkvällen där det ännu bara var skymning. Regnet hade övergått till en ljus kväll med mjuka solstrålar. Jag tittade på den svarta fågeln och kände en längtan att vara någon annanstans. En längtan att komma därifrån. Jag var inte ensam. Sakta vred jag på huvudet och såg att någon stod snett bakom mig och väntade på att bli upptäckt. Det var trädgårdsmästaren, som vanligt med huvan uppfälld. Jag såg att han var blöt som om han varit ute i det hällande regnet tidigare. Han nickade mot mig. ”Du ser bara en grå mur som håller dig fången, men en mur kan vara så mycket mer än så.”

Jag svarade inte och han fortsatte, ”Den kan skydda dig mot det som finns utanför, den kan skänka dig skugga eller lagra solens värme. Antingen ge lä eller skapa luftvirvlar. Om du tittar närmare på stenarna så är inte

67

SKUGGA ÖVER MÅNEN

heller den ena stenen den andra lik. Det finns mönster och färger och även en grå sten kan glittra i solen.”

Med en lugn rörelse sköt han tillbaks den grå huvan som hade dolt hans ansikte för mig. Trädgårdsmästarens ljusbruna hår nådde ner till axlarna och det slog mig att han inte alls var så gammal som jag först trott. Det var svårt att bestämma någon ålder, men jag skulle kunna sätta rätt mycket på att han inte passerat mer än sitt trettionde år än. Vätan gjorde att håret klistrade sig mot huden och avslöjade en snirklig tatuering i nacken upp mot hårfästet. Jag kunde inte låta bli att stirra, något liknande hade jag aldrig sett, men jag hade fått dem beskrivna för mig. Tatueringen borde fortsätta upp under håret och täcka huvudet. Trädgårdsmästarens halvlånga hår hade dolt tatueringen tidigare i den mån jag skymtat huvudet under huvan. ”Du är en stjärnpräst!” utbrast jag bestört.

Visste Tuhi om det? Jag trodde inte det. ”Nej, inte nu längre” svarade han, lika lugn som tidigare. ”Vad hände?” frågade jag andlöst.

Hans vanliga blå ögon vilade fast. Det kändes som jag var på väg att bli anförtrodd en hemlighet. ”Stjärnpräster får inte gifta sig. Inga kvinnor, du vet.”

Jag visste inte varför han berättade, men han kändes inte hotfull längre. ”… så du gifte dig?” ”Nej, och det var tydligen fel det också.”

Han log skevt, ”Hon var lika vacker som daggpärlorna i morgonsolens strålar.”

Koltrastens drillande ackompanjerade den före detta stjärnprästens hemlighet och i den ljusa sommarkvällen kän68

Trädgårdsmästarens hemlighet

des det inte omöjligt att föreställa sig en ung Tareck förälskad.

Visste han vad jag drömde om? Hemliga möten med någon jag aldrig kunde få?

Tuhis röst skar igenom den fridfulla kvällen. ”Mira stå inte där och dräll, kom in och gör klart dina sömnader!”

Hon kostade på sig ett ursäktande leende mot Tareck, som hade fått på sig huvan igen och jag hörde hans röst bakom mig, ämnad endast för mina öron. ”Jag har mina anledningar att vara här, men jag kommer aldrig att gifta mig med henne. Det kan hon se i stjärnorna efter.”

Jag lämnade trädgårdsmästaren i koltrastens sällskap och gick in. Tareck hade alltså anat att Tuhi lade ut sina krokar för honom.

Snart skulle ljuset avta tillräckligt för att kunna lägga ihop arbetet för dagen. Jag trodde inte någon skulle komma på idén att jämföra Tuhi med daggpärlor en morgon. En mycket taggig rosbuske kanske kunde vara en välvillig liknelse, om hon skulle få för sig att blomma. Hitintills hade det bara varit mycket taggar. Stjärnpräster var för mig mystiska figurer, de var sådana som man fruktade och vördade, sådana man fick betala pengar till för bot och bättring. Tarecks avslöjande till trots så kändes han ändå mer mänsklig nu. Jag undrade om jag någonsin skulle få veta hela hans hemlighet, något mer måste det vara.

Pier hade växt över sommaren och var nu definitivt för stor för skrubben. Han hade fått en plats i fähuset tillsammans

69

SKUGGA ÖVER MÅNEN

med Tareck och han verkade riktigt nöjd med arrangemanget.

Nu satt Pier dock i kökshuset och grinade. Han var blodig och sönderslagen. Tuhi hade skickat honom att köpa salt i Saluhallen på torget och han hade kommit tillbaka utan salt och utan pengar. Linnéa och Rosa hade sett när han kom hem och tagit med honom till kökshuset där det fanns vatten och eld i spisen. ”De var fyra stycken” snörvlade Pier.

Tareck blötte en trasa och började torka bort blodet medan Tuhi stod med armarna i kors över bröstet. Hennes mun var som ett streck och hon behövde inte säga något för att alla närvarande skulle förstå att hon ångrade att hon tagit sig an pojken.

Det kändes svårt att se en så pass gammal pojke gråta rakt ut och Pier fortsatte att hicka. ”Jag försökte hindra dem från att ta saltet, men påsen gick sönder och de tog pengarna som var kvar också.” ”Ja, inte lär han bli vackrare att se på heller.”

Tuhi blängde ilsket.

Tareck gav henne en lång blick och sa lugnt. ”Han är bara ett barn, om frun inte tänker hjälpa till så föreslår jag att hon går någon annanstans.”

Jag tittade från den ena till den andra, osäker på vad som skulle hända. Tuhi var inte van vid att någon talade om för henne vad hon skulle göra, men nu knep hon ihop munnen ännu hårdare och gick ut ur kökshuset. Linnéa och Rosa försvann båda två som vatten på en varm stenhäll. Jag kände mig villrådig. Vad förväntades av mig? Tareck måste ha sett min vilsenhet.

70

Trädgårdsmästarens hemlighet

”Mira, vill du vara snäll och hämta nål och tråd. Jag behöver sy ihop några av sårkanterna. Ta med flaskan med klar sprit som Tuhi har gömd i sitt skåp också.”

Pier såg skräckslagen ut trots Tarecks lugn och jag flydde ut på gården. Nål och tråd var inte svårt att hitta, men att hämta spriten från Tuhis kammare fick mig att skälva. Hur kunde Tareck förresten veta att den fanns där? Hans lugna sätt att trotsa Tuhi gjorde att jag tog mod till mig och knackade på dörren till hennes kammare. Jag hörde den vassa rösten från andra sidan. ”Ja?” ”Tareck bad att få en flaska med klar sprit” hasplade jag ur mig.

Jag väntade mig halvt att bli slagen med käppen och inlåst på obestämbar framtid. Med flaskan tryckt mot kroppen skyndade jag mig tillbaka till kökshuset.

Först tvingade Tareck Pier att dricka två rejäla klunkar av vätskan i flaskan innan han började tvätta såren med innehållet. Pier lät som om han höll på att kvävas av drycken. När trädgårdsmästaren eldade på nålen inför att sy ihop sårkanterna satt Pier med huvudet lutat mot väggen och såg ut som om han sov. Jag kunde inte låta bli att undra om Tareck skulle ha gjort något för Sagira, den lilla flickan med de gyllene lockarna, om han varit hos oss då. Varför verkade stjärnorna sörja för en del, men inte för alla?

Piers sår läkte fint med tiden och Tareck sa bestämt att ärren skulle blekna tills de inte syntes längre. Jag hörde hur han pratade med Tuhi om hur han skulle kunna lära Pier att försvara sig eftersom pojken aldrig skulle kunna springa ifrån någon med det benet.

71

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Tarecks röst innehöll ett självförtroende som jag inte riktigt fick att gå ihop med den hukande personen, som så mycket som möjligt dolde sitt ansikte bakom en neddragen huva. ”Jag kan lära honom att slåss för att försvara sig. Ingen kommer ifrågasätta varför en pojke med ett sådant ben behöver en stav att stödja sig på . Samma stav kan också vara hans vapen.”

Tuhi skulle bli ond på mig om hon visste att jag lyssnade utanför dörren till hennes kammare och jag drog mig därifrån innan någon skulle märka det. Trädgårdsmästaren hade gjort mig nyfiken. Jag visste inte varför han berättat sin hemlighet för mig och jag hade inte fått tillfälle att prata med honom igen. Tuhi kunde titta länge efter Tareck, när hon trodde att ingen såg. Hon måste se någonting hos sin trädgårdsmästare som gick de flesta förbi. Det förvånade mig att hon inte var mer vänlig mot honom. Ingen man, med en sådan förmögenhet som skulle falla Tuhi i smaken, skulle heller överväga att ens titta åt hennes håll. Hon var inte vacker och såg troligen mycket äldre ut än hon var. Hennes gälla och pipiga röst skar allt som oftast genom både märg och ben. Det var en gåta varför Tareck stannade kvar. Han verkade vara en bra man, nog borde han kunna få ett betalt arbete någon annanstans?

Redan samma kväll samlade trädgårdsmästaren en liten skara på fähusets vind. Pier hade blivit skygg efter överfallet och såg ut som om han helst ville vara någon annanstans. Jag vågade inte fråga hur det kom sig att jag och Anna var där också. För min del var det spännande att det hände någonting som var annorlunda. Något som inte var Tuhis idé. Därför vågade jag heller inte fråga för mycket, jag var rädd att hon när som helst skulle komma på att det var slöseri med tid och kraft. Jag ville det här, att få försvara mig själv. Jag tänkte på pojken med gänget som gjort livet surt för mig när jag skulle 72

Trädgårdsmästarens hemlighet

sälja Gammelmors korgar. Tänk om jag inte hade behövt vara rädd för dem. Pojkens ansikte fanns för alltid etsat i mina ögon, den avslagna framtanden och den brutna näsan. Helt säkert hade de hittat någon ny person att trakassera.

Snart skulle vinden fyllas med foder för vintern, men än så länge fanns där plats mellan redskapen som stod i prydliga rader längs väggarna. Tareck kom med stavar till oss, en åt oss var. De var lite tjockare än en mans tumme och precis så lång att jag kunde gripa om båda ändarna samtidigt. ”Var så goda, de är gjorda av långsamtväxande ek.”

Tareck såg nöjd ut. ”De kan användas i försvar även mot svärd, så länge man inte låter svärdet träffa rakt på.”

Vi såg storögda på mannen framför oss, som hade huvan neddragen i pannan så att ögonen nätt och jämt syntes. Jag var nöjd om jag slapp vara rädd för småpojkar. Svärd var bortom min horisont.

Anna sköt beslutsamt fram hakan och jag behövde inte fråga, jag förstod att hon skulle lära sig allt hon kunde för att inte längre behöva vara rädd för sina bröder. En gång hade hon visat mig ärret ovanför örat, som nuförtiden doldes av håret.

Både jag och Anna var mer än ivriga att få lära oss allt som fanns. Sammanbitna tränade vi det Tareck lärde ut och gick hårt åt varandra när vi övade i tyst samförstånd. De sedesamma klänningar Tuhi lät oss bära dagtid dolde på ett praktiskt sätt alla blåmärken vi ådrog oss. Pier var mer försiktig och ville helst inte ge sig in i handgripligheter. Tareck fick övertala honom mer än en gång.

Ljuset var skumt om kvällarna på vinden. Trädgårdsmästaren kunde sitta orörlig i ett hörn där han knappt syntes.

Det verkade vara en av hans särskilda begåvningar, att inte 73

SKUGGA ÖVER MÅNEN

dra någon som helst uppmärksamhet till sig. Han följde våra rörelser med hökögon och kom hela tiden med uppmaningar.

Anna kom emot mig med en serie hugg och slag.

Jag hörde Tarecks röst ur dunklet, ”Mira, rör dig i cirklar! Du får inte backa!”

Jag värjde hennes utfall, men fann mig snart stå med ryggen mot väggen. Vi andades båda häftigt. Anna log ett leende som innehöll en utmaning. Den här gången hade hon vunnit.

Tareck fortsatte att instruera, ”Du kan ta ett steg bakåt för att ändra riktning, tar du två steg bakåt backar du. Då är du död!”

Jag nickade att jag hade förstått. Det var dock lättare sagt än gjort. ”Pier nu är det din tur att möta Mira.”

Tareck lät honom inte slippa undan. Pier var både längre och starkare än mig och Anna, men han saknade den glöd som jag kände fanns i mig och den andra flickan. Pier ville inte slåss. Jag kände att jag blev otålig på honom. Ville han inte kunna gå på gatorna utan att vara rädd hela tiden?

Jag började ett anfall och Pier blockerade, genast hörde jag Tarecks röst. ”Känn kontakten och sök luckorna i hans försvar.”

Snart hade jag Pier naglad mot väggen och jag skulle få en kort stunds vila medan Pier och Anna drabbade samman.

Andhämtningen blev inte lång för det gick ännu fortare för Anna att ta hem segern över Pier.

Tareck samlade oss mitt på golvet. ”Pier försök att ta till dig rörelserna, ditt liv kan hänga på det.”

Den halta pojken stod bara och såg olycklig ut. Tareck suckade knappt hörbart.

74

Trädgårdsmästarens hemlighet

”När du flyttar dig måste du få med hela kroppen i rörelsen, lämnar du kvar en arm eller ett ben så blir det avhugget.

En kropp, en rörelse.”

Pier nickade modfälld och trädgårdsmästaren försökte vara uppmuntrande. ”Det är inga stora steg det handlar om. Det finns ett ställe som du inte vill vara på, och det är det ställe där du är just nu.

Det är där din fiende siktar. En vridning av kroppen kan vara tillräcklig för att han ska missa.”

Tareck tog upp sin stav och visade. ”Rikta spetsen mot fiendens ögon, då kan han inte se hur långt ditt vapen är.”

Han rörde sig mot en påhittad fiende som i en smidig dans samtidigt som han förklarade. ”Kliv innanför hans vapen, då förlorar han sin slagkraft.”

Jag och Anna visste att Pier var vårt alibi för att Tareck skulle lära oss något över huvud taget och vi försökte engagera honom i stridens mysterier. Pier såg inte alls ut att trivas och ändå kom han och tränade med oss varje gång. Tystlåten och utan att lägga ner sin själ i övningarna. Han fick Tareck att ruska på huvudet många gånger.

Jag fick mina månadsblödningar och belönades med att få tillbringa mer tid i tvättstugan. Så här på vintern var det skönt att få tid för sig själv, att få försvinna in i dagdrömmar om ett annat liv. Tuhi hade en besvärlig förmåga att se på mig när jag inte var helt närvarande och tristessen med att sitta och sy fick lätt mina tankar att vandra sina egna stigar.

Jag hade läst min favoritbok Sagor från Isbergen flera gånger och kunde föreställa mig att jag var med i något av äventyren,

75

SKUGGA ÖVER MÅNEN

så medan jag tvättade i tvättstugan var mitt sinne på äventyr långt, långt norrut.

Till midvinterfesten hade Tuhi tagit fram ett par flaskor vin som legat i källaren sedan hennes fars dagar. Även vi flickor fick glasen fyllda. Jag hade aldrig druckit vin tidigare och förstod inte riktigt tjusningen med drycken. Det märktes att Tuhi tyckte att det var något alldeles särskilt och jag försökte hålla god min.

Smaken var sträv, men den värme som behagligt rann ut i kroppen fick mig att vilja dricka mer. Snart fnittrade vi ikapp och i utkanten av mitt medvetande såg jag Tuhi skåla med Tareck. Bara Pier verkade hålla sig på sin kant och när Tuhi tittade bort blandade han ut sitt vin med vatten. Föreståndarinnan hade verkligen ställt till med fest och öppnat på dörrarna till visthusboden. Vi hade hjälpts åt att laga mat i flera dagar.

Det var inte likt henne att kosta på ett sådant överflöd. Jag undrade för mig själv vad Tareck tyckte om en midvinterfest utan sjungna hymner. Han verkade inte ha några planer på att rätta Tuhi på den punkten.

En stor eld brann i eldstaden och luften i matsalen var varm ända ut i hörnen. Livet kändes lätt att leva och det fanns inga bekymmer i världen. Jag fann att jag satt och berättade för Margi och vem som i övrigt ville höra på om Tan och mina drömmar för framtiden. Vinet lossade på alla löften som jag gett mig själv tidigare.

Plötsligt reste sig Tuhi upp och jag tittade förskräckt på henne. Med ens var jag helt klar i huvudet, jag hade några farliga ögonblick glömt bort att hon var där. Medan jag med iskallt inre väntade på hennes dom så gjorde Tuhi något så ovanligt som att le. Det såg nästan onaturligt ut på henne.

Hon viftade med ena handen.

76

Trädgårdsmästarens hemlighet

”Gå och lägg er nu och sov en god natts sömn. Låt allt stå tills imorgon.”

Jag trodde inte mina öron, skulle vi inte ta vara på resterna av maten? Lättnaden över att jag inte skulle få något straff och att effekterna av vinet kom tillbaka gjorde att mina ben knappt ville bära mig. Jag var ändå bland de första ut ur matsalen innan Tuhi hann ändra sig. Jag flydde upp på sovloftet och stupade i säng fullt påklädd.

Mitt i min tunga sömn vaknade jag av att haspen rasslade borta vid dörren. Mitt huvud kändes luddigt. Efter en hel dags intensivt eldande var luften varm även på sovloftet och tycktes mig kvalmig. Anna rörde oroligt på sig i sömnen. Jag kände att jag behövde få frisk luft och gick ostadigt bort mot dörren.

Nästan framme klev jag på något och innan jag visste ordet av höll en stark hand fast mig med ett kraftigt tag över munnen. Jag slogs för att bli fri. Varken mina tankar eller rörelser var i fas med varandra. Någonstans långt bak i min hjärna noterade jag det kloka i att späda ut vinet med vatten, som Pier hade gjort. Hur mycket jag än kämpade fann jag snart att mina armar och ben blev fastlåsta i ett grepp av någon som var mycket starkare än vad jag var. ”Sch, Mira, det är jag.”

Tareck, vad gjorde han här? Mitt huvud ville inte samarbeta och det kändes som ett stort tomrum när jag försökte tänka. Han viskade i mitt öra. ”Jag gömmer mig för Tuhi, var snäll och håll dig stilla så hon inte undrar vad det är för oväsen här uppe.”

Tareck släppte sitt grepp när han kände att jag slappnade av. Jag slog mig ner bredvid honom på golvet och sköt upp knäna under hakan.

77

SKUGGA ÖVER MÅNEN

”Varför gömmer du dig?” viskade jag tillbaka.

Tareck förvånade mig med att skratta tyst. ”Midvinterafton är den tidpunkt på året då en kvinna får fria. Jag misstänker starkt att det är det Tuhi har i kikaren.

Lyckas jag hålla mig undan från henne till andra sidan midnatt så går jag säker ett år till.”

Jag begrundade det och tog sedan tillfället att ställa frågan som jag så länge undrar över. ”Varför är du här egentligen?”

Han satt tyst en lång stund innan han svarade, huvudet lutat mot väggen och ansiktet till stor del dolt av huvan. ”Människorna må ha tagit ifrån mig mitt ämbete som präst, ändå har stjärnorna uppgifter åt mig att utföra.”

Skulle jag våga fråga mera? Jag kände på mig att det här tillfället inte skulle komma tillbaka i brådrasket. Vad skulle Gammelmor ha sagt om hon visste att jag satt och frågade ut en före detta stjärnpräst? Nyfikenheten tog överhanden. ”Hur vet du det? Talar stjärnorna till dig?”

Tarecks svar var dämpat. ”Det är mer en känsla och just nu är det här rätt ställe att vara på. Helt säkert kommer det att ändras och jag kan inte binda mig till Tuhi, även om det hade varit min vilja.”

Vad spännande det lät! Som något ur en saga. ”Kan du inte tala om det för henne?” viskade jag. Återigen skrattade han tyst. ”Tror du inte hon skulle slänga ut mig med huvudet före om hon kände till min bakgrund?”

Jag kunde inte annat än hålla det som högst troligt. Det var så mycket jag ville fråga. ”Kan alla bli stjärnpräster?”

Svaret var dämpat och allvarligt.

78

Trädgårdsmästarens hemlighet

”De flesta kan lära sig, men somliga verkar ha en medfödd begåvning och jag får nog räkna mig till dem.”

Tareck satte sig upp. ”Kom med” han tog mig lätt i armen.

Ytterst försiktigt öppnade han dörren så att den inte skulle knirra på sina gångjärn. Nattluften kändes krispigt kall mot kinderna och den luktade snö och vinter. Kylan fick med ens mitt huvud att kännas klarare.

Tareck hukade sig bakom loftgångens räcke och jag gjorde likadant. Jag såg hans ögon glimma under huvan när han tittade upp mot himlen. ”Ser du stjärnorna?” viskade han.

Jag nickade, det är klart att jag såg dem. ”Kan du höra dem också?”

Höra? Jag ruskade på huvudet, vad menade han?

Med ryggen lutad mot den kalla stenväggen tittade jag upp mot natthimlen och försökte höra stjärnorna. Tarecks röst var låg och alldeles bredvid mig. ”Ansträng dig inte så mycket, slappna bara av och låt stjärnorna tala till dig. Töm huvudet på tankar.” ”Hur gör man för att tänka på ingenting?” ”Dyker det upp en tanke, låt den vandra iväg.”

Det lät enkelt när han sa så. Andedräkten bildade vita rökmoln medan jag lät tankarna gå sina egna vägar. Natthimlen var så vacker och det kändes mystiskt och lite förbjudet att sitta och gömma sig bredvid Tareck, ändå kände jag hur jag blev lugn i hela kroppen.

Från långt borta hörde jag så ett svagt klingande ljud som av tusentals små silverklockor. Samtidigt både sprött och kraftfullt. Jag fylldes av en känsla av lugn, en känsla av att vara

79

SKUGGA ÖVER MÅNEN

efterlängtad. De klingande klockorna tycktes säga ”vi har väntat på dig Mira”.

Klangen ändrades och djupnade, det fanns en oro och en vädjan i den, som om ljudet av silverklockor försökte tala om något för mig. Det låg precis bortanför vad jag kunde förstå, som röster som är för långt borta för att man ska kunna urskilja orden.

Klockorna tystnade och jag kände plötsligt hur kallt det var. Frågande tittade jag på Tareck. ”Vad hörde du?” undrade han.

Jag rynkade pannan. ”Silverklockor, men jag fick inte fatt i vad de ville.” ”Hm…” den före detta stjärnprästen funderade. ”Inte heller jag förstod innebörden.”

Han tystnade och fortsatte sedan. ”Mitt intryck är att du har hamnat mitt i en dragkamp mellan två sidor, en som vill ha din hjälp och den andra som vill hindra hjälpen från att nå fram.”

Jag förstod ingenting. ”Vilka är de och varför då? Varför just jag?” ”Ja, den som det visste.”

Tareck tystnade och verkade försjunka i tankar. Kölden gjorde att både kinder och händer kändes bortdomnade. Jag var på väg att säga att jag ville gå tillbaka in när han gjorde en gest med handen som fick mig att vänta. Vinternätter, en bister och karg skönhet. Jag bet ihop käkarna för att inte tänderna skulle skallra mot varandra. Så såg han på mig igen. ”Stjärnorna verkar vilja att du ska ta dig till Isbergen.”

Det fick mig att glömma kylan. ”Isbergen! Vad spännande! Jag har läst alla sagorna!”

Tareck skakade på huvudet.

80

Trädgårdsmästarens hemlighet

”Så enkelt är det inte. Tänk också på att sagorna är både hemska och grymma.”

Som en ren ingivelse och utan att lyssna på hans invändningar frågade jag, ”Tänker du ta med mig till Isbergen?”

Tareck fortsatte att skaka nekande på huvudet. ”De du förväntas möta är inte där än och vad mig beträffar så är instruktionerna både otydliga och mångtydiga.”

Nu kunde jag inte längre hindra tänderna från att hacka. ”Hur kan stjärnorna ge otydliga instruktioner?”

Tareck visade med handen att vi skulle gå in igen medan han sa, ”Det är många beslut som inte har fattats än, olika möjligheter för framtiden att forma sig.”

81

SKUGGA ÖVER MÅNEN

SNÖ I KEBCA

Tre år senare.

M

ajandra frös där hon satt i rummet som hon betalat flera silverpenningar för. Hon drog den tjocka yllemanteln tätare kring axlarna, också den hade hon behövt köpa ny i Saluhallen tillsammans med andra varma kläder och nya stövlar. Hur kunde folk vilja bo på sådana här kalla platser?

Majandra tyckte om sitt torn hemma i palatset. Det var aldrig någon som besökte henne där. Ingen störde henne eller kom med dumma frågor. Hela världen låg för hennes fötter och hon kunde se både framtiden och det förflutna i sitt kristallklot. Framför allt så var det betydligt varmare. Om hon ville kunde hon röra sig fritt inom palatset och även få varm mat buren till sig i tornet. Egentligen fanns det ingen anledning för henne att bege sig någonstans.

Genom den lilla fönstergluggen såg hon ut över torget i Kebca där vinterns första snö föll på gatstenen som silverglittrande flingor i månskenet.

Hon hade propsat på att få ett rum med fönsterglugg, så att månskenet skulle kunna träffa hennes kristallklot och få det att glöda vitt. Den äldre mannen som hade tagit emot betalningen hade slutligen gett med sig men ruskat oförstående på 82

Snö i Kebca

huvudet. Majandra hade blivit irriterad på honom, men hade sedan förstått varför, där månljuset föll in gick värmen ut. Det hjälpte inte hur mycket hon eldade i den lilla eldstaden. Kylan gick genom märg och ben och ändå hade vintern knappt börjat.

Med åren hade hennes leder blivit känsliga för kyla och nu värkte händer och knän mer än någonsin. Mycket fick hon stå ut med. Hennes plan att tillintetgöra trädhäxorna gick bra, inte så att saker och ting skedde med någon rasande fart, men på sikt skulle Majandra vinna. Hon log i sin ensamhet. Många år hade hon lagt på sin plan och några år till kunde hon fortsätta utan att misströsta. Hennes hårda slit skulle snart betala sig. Snart. Över hustaken hörde hon ljudet av stadsvakterna som rytmiskt slog ihop sina käppar och talade om att allt var lugnt.

Ett problem kvarstod, ett litet men irriterande problem.

Månljuset hade berättat om framtiden och det enda hindret för att hennes planer skulle gå i lås var nu detta flickebarn av blodet Arkin Zain. Ett tag hade det vållat henne huvudbry, för Storkonungen hade endast söner. Hon hade forskat bakåt i Arkin Zains släktled och alla familjer hade sina hemligheter.

Till och med hemligheter som de själva inte visste om. Hon myste över tanken. Ett barn, som alla trott varit dött, hade i stället rövats bort och skapat en ny gren på familjeträdet. En gren som kungafamiljen själva inte visste om. Sådan information gav Majandra ett osvikligt övertag. En hemlig förgrening av Arkin Zains blodslinje.

Hon hade hållit Storkonungens söner under uppsikt och lyckan hade stått henne bi. Den yngsta prinsen hade hittat flickebarnet åt henne, fast efter det hade allt varit svårt och få saker hade sedan utvecklats till hennes fördel. På senare tid 83

SKUGGA ÖVER MÅNEN

hade det blivit svårare för Majandra att se flickan i sitt klot.

Någonting störde informationen som hon fick med månljuset. Någon eller något motarbetade henne.

Därför var hon där hon var, på den kallaste plats hon någonsin varit på. Majandra hade först trott att hon skulle kunna utnyttja den hemliga organisationen Fares Dai, som ville störta Storkonungen. De visade sig ha sina egna planer och hade sett en annan användning för flickan än att döda henne.

Majandra visste var deras gömställe fanns och så snart det dagades skulle hon gå dit och ta saken i egna händer.

Människor som enkelt kunde styras med månljus var även svaga på andra sätt och inte alltid idealiska redskap. Den lilla blonda flickan, som Majandra lyckats nästla in i Fares Dais gömställe, hade inte varit tillräckligt kraftfull för att döda.

Kvinnan, som allt tydde på att Fares Dai betalade, var också mer än lovligt misstänksam mot allt och alla.

Majandra hade fått vetskap om Fares Dais planer. En ny släkt Arkin Zain skulle ta sin början och en ny era i de Nordliga kungadömena skapas genom att störta Storkonungen.

Sedan skulle Fares Dais ledare gifta sig med flickan, samma flicka som Majandra flera gånger försökt bringa om livet. Fares Dai försökte hålla flickan gömd och skyddad men den här gången skulle hon inte lita till andra. Ville man ha något gjort ordentligt, så var det lika bra att göra det själv.

På morgonen väntade Majandra otåligt på att solen skulle gå upp, något som aldrig verkade hända. När gryningen kom smygandes med sin gråa dager gick hon genom gatorna och upptäckte till sin förargelse att den vita snön inte bara var kall, hennes fotsteg lämnade också mycket tydliga spår efter sig.

Hon mötte en och annan, men det mesta folket verkade hålla 84

Snö i Kebca

sig inomhus. Lika bra det, hon ville inte bli igenkänd och drog ner huvan längre över ögonen. Ett kort tag stannade hon utanför porten innan hon bultade med knuten hand, en rödhårig flicka öppnade och försvann genast för att hämta föreståndarinnan. Majandra hade sett ansiktet i sitt klot och visste vilken spetsig krokig näsa och små mörka ögon hon hade att vänta sig. Rösten var vass. ”Vad vill du?”

Majandra talade utan omsvep. ”Jag betalar bra för flickan med de annorlunda ögonen.”

Den andra kvinnan skrattade torrt. ”Du kommer för sent, henne har jag redan sålt och till ett mycket bra pris dessutom.”

Dold bakom huvan kände Majandra vreden pulsera genom henne. Hade gräshoppan än en gång slunkit ur hennes grepp?

Det var inte möjligt! En liten del av ilskan riktade hon mot sig själv, att hon inte tittat efter den möjligheten i kristallklotet.

Tanken hade inte slagit henne att Fares Dai skulle överväga att flytta flickan ur det perfekta gömstället.

Den andra kvinnans skratt retade henne också till vansinne. Nåja, vad kunde man vänta sig av enkla människor?

Majandra lutade sig närmare den andra kvinnan. Det hon tänkte göra nu, sådant njöt hon av. Makten som kom av att känna till det som andra människor gjorde allt för att dölja.

Hon sänkte rösten till en viskning, som om det fanns någon i närhet som kunde höra dem. ”Jag känner till din hemlighet och dina planer.”

Hon såg den andra kvinnans ögon vidgas och spann belåtet. ”Kärleksbarnet du fick när du var ung, som du inte fick behålla. Pojken, som nu blivit en ung man och ledare för Fa85

SKUGGA ÖVER MÅNEN

res Dai genom sin mors försorg. För visst har du länge haft ögonen på korgmakerskans unge? Och sedan när de gifter sig, visst är det vad du hoppas på, att bli mor till den nye Storkonungen?” ”Du ljuger!” ”Gör jag?”

Majandra blev inte förvånad när hon kände den andra kvinnans starka fingrar sluta sig runt hennes hals. Hon var beredd med kniven vilande mot handleden och hann skära den andra kvinnan två gånger i magen innan hennes grepp mildrades.

Den tredje skärande rörelsen fick knivbladet att gå igenom insidan av den andra kvinnans arm innan den skar upp den stora blodådern på halsens sida. Kvinnan föll till marken och Majandra visste att hon snart skulle vara död.

86

Den föräldralösa flickan Mira blir återigen hemlös när hennes hus brinner ner och hon tvingas klara sig själv. Trots att det är förbjudet dras hon till den yngsta prinsen av blodet Arkin Zain. Prinsen som göms undan av sin egen familj.

Ett sekel har passerat sedan kriget mot kung Jalpesh och trädälvorna har lämnat de Nordliga kungadömena.

Efter många år har två trädälvor nu återvänt.

Kanske är det ödet, som stjärnorna styr, som gör att Mira följer med när prinsen rymmer från slottet i Kebca. Storkonungen utfäster en väl tilltagen belöning till den som återlämnar hans son och det lilla sällskapet jagas genom skogarna.

SKUGGA ÖVER MÅNEN

Hennes ögon skvallrar om en hemlighet som ingen vill veta.

En skugga fördunklar månen och inte ens skogens vinterväktare vet vad det är, bara att skuggan är något som är djupt fel.

Skugga över månen är första delen i serien Miras saga, som är en fristående fortsättning på Ekens dotter.

ISBN 978-91-637-5617-7

9 789163 756177

ANNAH NOZLIN

www.nozlin.se