Issuu on Google+

»Den största detektivroman som skrivits under min livstid.« GEORGE PELECANOS

En sista riktig kyss

James Crumley


James Crumley _En _ _sista _ _ _ _ _riktig _ _ _ _ _ _kyss ___

Översättning av Niclas Nilsson

MODERNISTA STOCK HOL M


till Dick Hugo, hj채rtats gamle m채sterdetektiv


Du kanske får för dig att åka hit en söndag. Säg att ditt liv har brutit ihop. Det var flera år sen du fick en riktig kyss. Du går på gator lagda av förryckta, förbi hotell som inte överlevde, barer som gjorde det, i traktens bilar gör människor plågade försök att accelerera sina liv. Bara kyrkorna hålls efter. Fängelset fyllde 70 i år. Dess enda fånge är alltid inne, vet inte vad han gjort … – R ichar d Hugo, Degrees of Gray in Philipsburg


1. N ä r jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag. Trahearne hade under nästan tre veckor varit ute på ett resande fylleslag, och den store mannen hade skrynkliga kakifärgade byxor och såg ut som en gammal soldat som efter ett långt fälttåg sakta läppjar på sin öl för att skölja smaken av död ur munnen. Hunden låg hopsjunken på en barstol bredvid honom som en trött liten vän, och lyfte då och då huvudet och slickade i sig lite öl ur ett smutsigt askfat som stod på bardisken. Ingen av dem ägnade mig någon uppmärksamhet när jag satte mig på en stol mellan bulldoggen och de övriga två gäster som fanns där inne, två arbetslösa bilmekaniker som diskuterade sina borttappade arbetslöshetsersättningscheckar, sina senaste domar för rattfylla och var man kunde tänkas hitta en kamkedja till en Cheva från 1957. Deras skrovliga ansikten och nasala dialekter tillhörde en annan tid, en annan plats. Sandstormarnas 30-tal och en risig, hemmabyggd pick­up på väg in i solnedgången. När jag satte mig sneglade de på mig med landsortsbons kisande blick, granskade mig noggrant som om jag var ett övergivet bilvrak de tänkte slakta och plundra på delar. Jag nickade bekymmerslöst för att signalera att jag måhända var ett vrak men att jag ännu inte var fullständigt havererad. De besvarade min tysta hälsning med en tom blick och en tankfull nick som tycktes antyda att olyckor kunde arrangeras. Jag kände mig redan misshandlad av alltför många mil på fel vägar så jag lät dem tänka vad de ville. När jag beställde en öl av den be­dagade barflickan gled hon ut ur dagdrömmarna och gav mig ett söm­nigt flin. När hon öppnade flaskan vaknade bulldoggen ur sin 7


berusade dvala, rapade som en drake, hävde sig upp på sina smala bakben och vaggade fram över tre rangliga barstolar, genom en unken stank av avslagen öl och hundandedräkt, och gav mig en blöt, klibbig kyss, i hopp om att i gengäld få en klunk av min öl. Jag gav honom ingen öl, så han höjde insatsen genom att dregla över min solbrända armbåge. Trahearne röt en skarp tillrättavisning och häll­de en skvätt öl i askfatet. Bulldoggen gav mig en sorgsen blick, suckade, och lunkade sedan tillbaka till den plats där han säkert skulle få något. Samtidigt som jag torkade bort hundsaliven från armen med en fuktig bartrasa som hade använts alltför nyligen och alltför ofta på samma ställe frågade jag barflickan om de hade en telefon. Hon pekade tyst mot de grå dammiga vrårna bakom biljardbordet, där en svart mynttelefon hängde i askgrå skuggor. När jag passerade Trahearne hade han lagt armen om bulldoggens rynkiga rygg och reciterade poesi i hundens förkrympta öra: »Klippan under vår blick rämnar … inför Stilla havets gröna vind … denna … Valens salta stank … åh, herregud … hundliv levde vi, gamle vän, hunsade blev vi och hundskit ska också vi bli …« Sedan skrockade han håglöst, som en gamling som letar efter sina glasögon. Jag brydde mig inte om ifall han pratade med sig själv. Också jag hade länge pratat med mig själv. Det var just vad jag hade sysslat med den eftermiddag då Trahearnes före detta fru ringde mig – satt i mitt lilla plåtkontor i Meriwether, Montana, och stirrade ut i gränden på den överfulla sopcontainern bakom lågprisbutiken och intalade mig att jag inte hade något emot att jag inte hade så mycket jobb, ja, att jag till och med var glad för det. Sedan surrade telefonen. Trahearnes före detta fru gick rakt på sak. Mindre än en minut senare hade hon förklarat att det var illa ställt med hennes före detta makes hälsa och alkoholvanor och att hon ville att jag skulle leta rätt på honom, spåra upp honom på hans dryckesresa innan han söp ihjäl sig i förtid. Jag föreslog att vi skulle diskutera uppdraget ansikte mot ansikte, men hon ville att jag skulle ge mig av genast, att jag inte skulle slösa bort tre timmar på att köra upp till Cauldron Springs. För att spara tid hade hon 8


redan beställt en flygtaxi från Kalispell, och den var i detta nu på väg söderut mot Meriwether med en check som förskott, en lista på Trahearnes favoritbarer i hela västra USA – i synnerhet de barer om vilka han skrivit dikter efter tidigare dryckesresor – och ett foto från skyddsomslaget till hans senaste roman. »Och om jag inte vill ha jobbet ?« frågade jag. »När ni ser storleken på förskottet så kommer ni att vilja ha jobbet«, sa hon svalt och lade sedan på luren. När jag hämtade det stora kuvertet på Meriwethers flygplats kastade jag en blick på checken och bestämde mig för att ta jobbet redan innan jag tittade på fotografiet. Trahearne såg ut som en stor karl, som en pensionerad hamnarbetare kanske, där han stod lutad mot en pelare på en veranda framför Cauldron Springs Hotel, med en blänkande drink i ena handen och en rykande cigarr i den andra. Det syntes att han var till åren kommen, trots det pojkaktiga flinet, men det var uppenbart att han inte hade kommit till Cauldron Springs för att njuta av källvattnet. Bakom honom hasade två ledbrutna spöken i matchande badrockar ut i solskenet genom den vida mörka dörröppningen. Deras uråldriga ansikten såg ut att le förväntansfullt vid tanken på att de snart skulle få doppa sin sköra lekamen i det varma mineralhaltiga vattnet. Under de år jag ägnat åt att leta efter försvunna makar, fruar och barn hade jag lärt mig att inte tro att jag skulle kunna stirra in i ett endimensionellt ansikte och se människan bakom fotografiet, men den här store karln såg ut att vara en sån som mejar upp ett brett stråk och lämnar tydliga spår. Till en början var det alldeles för enkelt. När jag återvänt till kontoret ringde jag fem eller sex av barerna och fick tag på honom uppe i Ovando, Montana, på en förträfflig liten bar som heter Trixi’s Antler Bar. Men när jag väl hade kört de tretton milen dit hade han hunnit ge sig av, och han hade sagt till bartendern att han skulle bege sig till Two Dot och beundra ölburkssamlingen i en av Two Dots två barer. Jag jagade honom genom Montana, men när jag kom fram till Two Dot hade Trahearne åkt vidare till 666 i Miles City. Därifrån fortsatte han söderut till Buffalo, Wyoming, för att skriva en episk 9


dikt om oroligheterna i Johnson County i slutet av 1800-talet. Det var åtminstone vad han sa till barflickan. Trahearne gav sig tydligen aldrig av utan att först diskutera saken med alla i baren. Något som gjorde honom lätt att följa men omöjlig att få tag på. Vi färdades genom hela västra USA, betade av bar efter bar, besök­ te sevärdheterna. Chugwater Hotel nere i Wyoming, Mayflower i Che­yenne, Stockman’s i Rawlins, en taggtrådssamling i baren på Saca­jawea Hotel i Three Forks, Montana, klipporna i Fossil, Oregon, berusade mormoner över hela norra Utah och södra Idaho – vi rörde oss i cirklar, drev planlöst omkring. Vid två tillfällen chartrade jag privatplan för att hinna före honom och båda gångerna dök han inte upp förrän jag gett mig av. Jag gillade hans smak vad gällde barer, men jag hade besökt så många att de började likna en och samma eviga bar. När jag kommit till mitten av andra veckan blev till och med jag generad när jag såg hur stora utgifter jag hade, så jag ringde den före detta fru Trahearne för att fråga hur mycket pengar hon ville hälla ner i det resande råtthålet. »Så mycket som krävs«, svarade hon och lät irriterad över att jag brytt mig om att fråga. Så jag slog mig återigen ner i sportstolen på min flotta El Camino för att fortsätta den långa vandringen, följa Trahearne från bar till bar, vilka vägar han än kunde tänkas få lust att följa, med nosen mot marken som en upphetsad spårhund för att inte tappa bort honom, i hälarna på honom när han drev vidare med ett baksug som förvandlades till en stormvind som bara han kände, där han lyssnade efter brottstycken av en avlägsen sång som bara han kunde höra. I mitten av andra veckan kände jag samma höga, ensamma, ge­ nom­trängande visslande i bröstet, och om det inte hade varit så att jag verkligen behövde pengarna så skulle jag kanske ha sagt åt helvete med Abraham Trahearne, petat in lite Willie Nelson i bandspelaren och försökt drunkna i en egen flod av whisky. Börjat driva omkring igen. Men jag får betalt för att leta rätt på folk, inte för att tappa bort mig själv, så jag följde hans spår som en gammal hund på jakt efter sin sista tvättbjörn. Och det gjorde att jag blev ännu galnare än Trahearne. Jag jagade spöken genom grå bergspass, sedan ner i gröna dalgångar fläckiga 10


av senvårens snö. Jag tog för vana att sova i samma motellsängar som han hade sovit i, försökte drömma fram honom, söp mig full i samma barer som han och hoppades på en whiskyuppenbarelse. Och visst kom de, de där dystra motelldrömmarna, de där uppenbar­ el­serna, men de kom ur mitt eget kringflackande förflutna. Vad gällde Trahearne hände ingenting. En gång satte jag till och med på samma sorgsna unga hora som han i en husvagnspark i Nevadaöknen. Hon var en skör, mager liten varelse från Cincinnati, och hon hade tagit sin guldgruva och ­flyttat västerut, i tanken att det kanske skulle ge bättre utdelning, men hen­nes schakt hade rasat samman, hennes åder sinat, och spåren på hen­nes smala armar såg ut att ha skrapats fram med en rostig hacka. När jag hade släckt alltför många nätter av hopplös barstolslusta i hen­nes kropp började jag fråga om Trahearne igen. Först sa hon ingenting, bara låg bland sina hopskrynklade sängkläder och rökte en joint och blickade ut i den kalla ökennatten genom aluminiumtaket. »Tror du att de verkligen åkte dit upp, till månen ?« frågade hon allvarligt. »Jag vet inte«, erkände jag. »Inte jag heller«, viskade hon genom röken. Jag knäppte mina Levi’s och flydde ut i öknen, ut i ett landskap ödelagt av månsken och skuggor. Sedan tappade jag spåret i Reno, blev tvungen att köra runt stan i allt vidare cirklar och prata med bartendrar och mackbiträden tills jag hittade en pumpjockey i Truckee som kom ihåg att den store mannen stannat med sin Cadillac cabriolet och frågat efter gyttjebaden i Calistoga. Gyttjan var fortfarande varm när jag kom dit, men spåret efter honom var lika kallt som ögonen på gamlingarna som låg och dog runt de varma källorna. När jag ringde Trahearnes före detta fru för att erkänna mitt misslyckande sa hon att hon hade fått ett vykort från honom, en bild av Golden Gate-bron och ett kryptiskt verspar. Hunden är den bästa vän människan har, men dess byxor saknar fickor, dess törst är osläckbar. »Trahearne har en märklig förkärlek för barhundar«, sa hon, »särskilt såna som är lika bra på att dricka som på att 11


göra konster. En gång tillbringade han tre veckor i Frenchtown, Mon­tana, i sällskap med en byracka som hade en liten hoptryckt kaptens­mössa på huvudet, solglasögon på nosen och en majspipa i mun­gipan. Trahearne sa att de diskuterade Stillahavskriget och drack björn­bärs­konjak.« Jag sa att det var hennes pengar och att om hon ville att jag skulle flacka omkring i The Bay Area och leta efter en drick­an­de barhund så skulle jag gärna göra henne till viljes. Det var precis vad hon ville, så jag lade på luren, satte av i riktning mot San Francisco, en stilig detektiv som hade fått upp spåret efter en drickande barhund, en dåre som sprang hennes hopplösa ärenden. Jag borde ha begripit att den stan skulle vara full av b ­ arhundar – dansande hundar och sjungande hundar, till och med hallucinerande hundar – och det var inte förrän tre dagar senare, när jag satt och drack gimlets med en rosa pudel i Sausalito, som jag hörde talas om den öldrickande bulldoggen i Sonoma. Det slitna trähuset låg femtio meter från vägen mot Petaluma, och Trahearnes röda Cadillac stod parkerad utanför. På den tiden när den gamla landsvägen var ny, innan den hade dragits om längs en rakare rutt, hade ölhaket varit en bensinstation. Den bleknade vålnaden efter en flygande röd häst hemsökte fortfarande byggnadens skamfilade panelbrädor. En liten flock övergivna bilar, alltifrån en rödbrun Henry J till en relativt ny men rejält kvaddad svart Dodge Charger, stod nersjunkna i knähögt dammigt ogräs medan strålkast­ arnas tomma hålor drömde om Pegasos och en svävande flykt över asfalten. Syltan hade inte ens något namn, bara en bleknad skylt som hängde över den lutande verandan och utlovade ÖL. De gamla pumparna med glasbehållare var borta sedan länge – hade antagligen fraktats till Sausalito av någon som startat antikvitetsaffär – men de rostiga bultarna som de suttit fast vid stack fortfarande upp ur betongen som fingerknotor ur en ytlig grav. Jag parkerade bredvid Trahearnes Cadillac, klev ur för att sträcka de långa milen ur benen, lämnade sedan vårsolens sken för barens dammiga skuggor. Stövelklackarna gungade lite på de skeva golvplankorna och jag suckade lättat i den dunkla luften. Det här var rätt 12


ställe, det ställe jag själv skulle ha hamnat på om det var min egen dryckesresa, hit skulle jag ha kommit och kilat in mig som en liten sten i en spricka, till det här stället, en fristad för lantarbetare från Kalifornien och flyktingar från Texas, ett hem för folk som just blivit vräkta, folk vars ögon är så tomma på hopp att det enda som syns i dem är heta, vindpinade slätter, karga, närmast bibliska horisontsträckor som bara bryts av ryggen på en övergiven gungstol, och bortom allt detta apelsinlundar och yxor, insvepta i vrede. Det här kunde lika gärna ha varit mitt ställe, ett hem där man kunde sitta i sin tristess och dricka, ångra sitt våldsamma liv och få förlåtelse till priset av en öl. Efter att ha funderat på saken stoppade jag ner tjugofemcentaren i fickan igen och återvände till baren för att ta en öl till. Jag hade un­der resans gång fått reda på allt mer om Trahearne och kände mig som en gammal vän. Det ver­kade synd att inte ha lite glädje av honom, att inte ta några öl med honom innan jag ringde hans före detta fru och satte stopp för festen. Varje gång jag hittade en rym­ling misstänkte jag att jag för­tjänade något mer än bara pengar som betalning. Det här var den sorg­ligaste delen av jakten, den tysta vän­tan på de botfärdiga föräld­rarna eller den arga makan eller lagens väktare. Själva processen var det inget fel på, men resultatet var alltid otrevligt. I min bransch be­höver man en moralisk övertygelse som jag nu för tiden inte ens låtsas ha, och varje gång jag nådde slutet på jakten ville jag vända och gå därifrån. Men inte än, inte den här gången. Jag lutade mig mot baren och beställde en flaska öl till. När barflickan ställde ner den kom en stor svart hankatt smygande på bardisken för att nosa på kondensen på flaskans långa hals. »Dricker katten också öl ?« frågade jag. »Inte nu längre«, svarade hon med ett leende och slog efter kattens svans med den blöta trasan. Han gav henne en sur blick och gick sedan vidare på bardisken, förbi bulldoggen och Trahearne, och lät svansen snudda vid Trahearnes uttryckslösa ansikte. »Den jäveln drack som en fisk förut men han blev för jobbig. Han är som gamle 13


Lester där borta«, sa hon och nickade mot den av bilmekanikerna som hade flest tänder. »Han tål det inte. Han blev så in i helvete apfull att han började stryka runt på helt jävla fel ställen.« Barflickan gav gamle Lester en skarp, slug blick och brast sedan ut i ett muntert skrockande. Gamle Lester försökte flina och visade mig resten av tänderna. De såg inte ett dugg bättre ut än de jag redan hade sett. »En kväll satte den tokige svarte jäveln i gång och juckade mot allt han såg – benen på biljardbordet, köerna, folks ben, vad som helst som inte rörde sig snabbt nog – och sen gjorde han nåt riktigt otrevligt på en dams byxor och alla skrattade och fan i helvete om vi inte fick det största slagsmål jag nånsin sett. Alla som inte hamnade på sjukhus åkte i finkan och de drog in mitt tillstånd i sex veckor.« Hon skrattade, och tillade sedan: »Så de fick knipsa honom. Ända nere vid roten till det onda. Han har inte velat ta så mycket som en klunk sen dess.« »Pratar du om Lester eller katten ?« frågade jag. Barflickan skrockade muntert igen och den andre mekanikern gnäggade rakt ut, men gamle Lester bara satt där och såg ut som om han hade ont i tänderna. »Nä«, svarade hon när hon slutat skratta. »Gamle Lester, han ställer inte till med nåt här. Han är livrädd för min bulldogg.« »Ser ut som en helt vanlig gammal bulldogg«, sa jag och lutade mig tillbaka och inväntade resten av historien. »Helt vanlig«, skrek Lester. »Helt ond. Och då menar jag ond. Fy fan, det ska jag säga dig, en morgon förra sommaren kom jag in här, hur stillsamt som helst, utan att störa nån, och jag gjorde misstaget att trampa på den där jävelns fot när han var bakfull, och satan vad det var nära att han slet av mig benet.« Lester lutade sig framåt för att hissa upp byxbenet och visade upp en rad ärr efter hundtänder. Ärren såg ut som kråkfötter. »Femtiosju stygn«, sa han stolt. »Gamle Oney här, han fick slå den fan med en biljardkö för att han skulle släppa taget om mitt ben.« »Bröt köjäveln mitt itu«, sa Oney snabbt. »Helt vanlig gammal bulldogg, i helvete«, sa Lester. »Den där jäveln är halare än en orm. Berätta du, Rosie.« 14


»Det ska jag säga dig, mister«, sa barflickan och lutade sig fram över bardisken, »jag har sett gamle elake Fireball Roberts vakna ur dvalan, hur dödsfull eller bakfull han än varit, och bara tugga byxorna av en jävla massa idioter som trott att de skulle ställa till bekymmer för en stackars kvinna som är alldeles ensam i denna värld.« När hon sa ensam satte Rosie ett finger under hakan och log skälmskt mot mig. Jag höjde blicken över hennes axel och såg in i den spruckna spegeln för att kontrollera om mitt hår hade blivit grått under resan. Ett gammalt spöke med svart hår flinade mot mig som en prärievarg. Rosie fortsatte: »Och han slår inte bara ner dem, ska du veta, han tar tag i byxbaken och släpar ut dem, och de flesta är förbannat tacksamma att få komma ut härifrån.« »Det var det jävligaste«, sa jag, för jag var riktigt imponerad, se­ dan sneglade jag på bulldoggen som låg hoprullad på sin stol och sov. Trahearne mötte min blick och blängde på mig som om han trodde att jag ifrågasatte hundens mod, men hans blick förlorade snart sin ilskna skärpa igen och ögonen tycktes glida i väg ­oberoen­de av varandra. »Men det förstås, om Fireball inte kan ta hand om hela bunten på egen hand«, fortsatte Lester med hög upphetsad röst, »så går vår gamla Rosie inte av för hackor hon heller. Mister, om du stryker henne mothårs så kan hon lika gärna skjuta dig rakt i synen som titta på dig.« Jag nickade och Rosie rodnade rart. »Visa han din pickadoll«, sa Lester uppfordrande. Rosie lade en ton av skygg motvilja till sin rodnad, för ett ögonblick slätades hennes rynkor ut och en yngre, vackrare kvinnas ansikte skymtade fram. Hon strök sig över de grå lockarna, stack sedan in handen under bardisken och drog fram ett förnicklat .380kalibrigt spanskt automatvapen som var så gammalt och försummat att nickelhöljet hade flagnat av som billig målarfärg. »Ser inte mycket ut för världen«, erkände Lester morskt, »men hon har filat ner tryckmekanismen till nästan ingenting, så pistolfan kan lika gärna skjuta nio skott som ett.« Han vände sig och pekade över baren mot en svärm kulhål mellan två fönster ovanför ett sun15


kigt bås. »Hon har inte behövt använda den mer än en enda gång, men jag svär, varje gång hon sticker in handen under bardisken så blir det riktigt fridfullt här inne.« »Som i kyrkan«, sa jag. »Mer som på kyrkogården«, infogade Lester. »Ingen som sjunger, bara en massa tysta böner.« Sedan skrattade han otyglat och jag skålade för hans munterhet. Rosie höll pistolen i sina skrovliga händer en stund till, sedan lade hon tillbaka den under bardisken med en duns. »Men jag har förstås en riktig pistol hemma«, sa Lester självbelåtet. »En tysk Luger«, sa jag utan att tänka. »Hur visste du det ?« frågade han misstänksamt. Sanningen var att jag hade tillbringat mitt liv i olika barer med att lyssna på krigshistorier och allehanda lögner, men jag ljög och sa att min pappa hade haft med sig en sån pistol hem från kriget. »Tog min från en Fritz på Omaha Beach«, sa han med näsan i vädret, som om min pappa hade vunnit sin på tärningar. »­Invasionen av Normandie«, tillade han. »Du måste ha varit rätt ung«, sa jag och ångrade mig genast. Folk som Lester kan gärna dra en vidlyftig skröna då och då, men bara en dum jävel skulle påpeka det för dem. Lester stirrade länge på mig för att se om jag hade haft för avsikt att kalla honom en lögnare, sedan sa han med rutinerad nonchalans: »Ljög om min ålder.« Sedan frågade han: »Har du tjänstgjort ?« »Nej, sir«, ljög jag. »Plattfot.« »Jaså, frisedel«, sa han och försökte att inte låta alltför överlägsen. »Oney här, han fick också frisedel, men det var inte fötterna, det var huvet.« »Ska inte va’ med i nån jävla armé«, sa Oney allvarligt, sedan såg han sig omkring som om inkallelsenämnden fortfarande var honom i hälarna. »De kallar inte ens in folk nu för tiden«, sa Lester och fnös åt Oneys okunnighet. »Jo«, sa Oney sorgset. »Men de borde för guds skull åka bort till San Francisco och tvångsvärva sådär en hundratusen av de där hår­ iga jävla hippietyperna.« 16


»Det är så sant som det är sagt«, sa Lester och vände sig mot mig. »Eller hur ?« Han knep ihop ögonen och granskade den tre dagar gamla skäggstubben på min haka som om den var ett spirande skägg. För en gångs skull höll jag munnen stängd och nickade. Men inte tillräckligt eftertryckligt för att Lester skulle känna sig nöjd. Han gjorde en ansats att säga något, men jag avbröt honom genom att ursäkta mig och gå bort mot Trahearne. Bakom min rygg muttrade Lester något om förbannade jävla slöa hippies, men jag låtsades att jag inte hörde. Jag sträckte ut handen och knackade Trahearne på axeln, och hans stora skalliga huvud började långsamt rotera, som om det var tungt som bly. Han höjde på ena ögonbrynet, lät ett litet förnöjt leende kröka munnen, ryckte på axlarna, sedan ramlade han baklänges av barstolen. Jag grep tag i hans skjorta, men det dämpade inte ens fallet. Han landade platt på rygg, hårt, som en hundrakilossäck med cement. Taksparrarna och fönsterrutorna skallrade, moln av urgammalt damm steg ur sprickorna mellan golvbrädorna och bollarna på biljardbordet dansade glatt över den luggslitna filten. När jag stod där som en idiot med ett stycke smutsigt kakifärgat tyg i högerhanden for Lester upp från stolen och skrek: »Va fan gjorde du så för ?« »Vadå ?« »Slog den gamle mannen sådär«, sa Lester och adamsäpplet guppade upp och ner på hans magra hals som en galen mus. »Jag har aldrig sett nåt så jävla fegt.« »Jag slog honom inte«, sa jag. »Jag såg det ju för helvete.« »Ursäkta mig, men du måste ha sett fel«, sa jag i ett försök att be­vara lugnet och vettet, något som alltid är ett misstag i den här sort­ens situationer. »Påstår du att jag ljuger ?« frågade Lester och knöt nävarna. »Inte alls«, sa jag. Sedan tog jag ett steg mot baren för att ta min öl och begick ytterligare ett misstag: jag försökte förklara mig. »Hördu, jag är privatdetektiv och den här mannens före detta fru har anlitat mig för att …« »Vad är det frågan om«, sa Lester och hånlog, »ligger han efter 17


med sitt satans un-der-håll, kanske ? Jag vet precis vad du är för typ. En falsk jävla kuksugare, precis en sån som du, jagade mig hela vägen hem till min mamma i Barstow bara för att jag blev ett par månader sen med att betala den där horan jag gifte mig med, och det ska du veta, jag spöade skiten ur honom och jag har god lust att spöa skiten ur dig här och nu.« »Om vi skulle ta och lugna ner oss lite«, sa jag. »Låt mig bjuda på en öl så ska jag berätta precis hur det ligger till. Okej ?« »Du ska inte berätta ett skit för mig«, sa Lester, och som om inte det var nog fortsatte han: »Och jag dricker inte med slödder.« »Jag vill inte ha bråk här inne«, inflikade Rosie stillsamt. »Nejdå«, sa jag. Lester och Oney hade visserligen komiska ansikten, lustiga dialekter och dåliga tänder, men de hade också hand­ leder som var tjocka som grindstolpar, knotiga händer som var så härdade av arbete att de såg ut som strumpor fyllda med sten, och bakom dem låg ett helt liv av vrede och bitterhet. Jag växte upp med den sortens människor och jag visste bättre än att ge mig in i några allvarligare diskussioner med dem. »Inget bråk«, sa jag. »Jag tar och går ut härifrån.« »Det räcker inte på långa vägar«, grymtade Lester, tog två steg mot mig och svingade yvigt mot huvudet på mig. Jag duckade, sedan gav jag honom en backhand uppe på skallen med min halvfulla ölflaska. Hans högra öra försvann i en eruption av blodigt skum och han föll åt sidan, sedan kravlade han svärande över golvet med handen kupad över örat. Oney reste sig, men satte sig igen när han såg den trasiga flaskan i min hand. »Räcker det nu då ?« frågade jag. Oney nickade ett nervöst bifall, men Lester hade just kikat i hand­ flatan och hittat bitar av sitt öra. Han skrek med hög pipig röst: »Oney, för helvete, ta pistolen !« Bakom ryggen hörde jag hur Trahearne reste sig och undrade vad fan som stod på. Men ingen svarade. Oney och Rosie och jag stirrade tyst och länge på varandra. Sedan satte vi av samtidigt, alla tre. Rosie rusade längs bardisken mot pistolen och Oney klättrade över baren. Jag kastade en hastig blick på bulldoggen, som fortfar­ 18


ande sov som en sten, sedan tog jag sikte mot dörren. Och jag skulle ha klarat mig om inte gamle Lester hade kommit rullande och satt axeln rakt in i mitt högra knä. Vi föll ihop i en hög. Rakt på hans förstörda öra. Han gnydde, men släppte inte taget. Inte ens när jag reste mig och slet loss en näve av hans smutsiga hår. Bakom baren var Rosie och Oney fortfarande i full färd med att kämpa om pistolen. Trahearne hade nyktrat till så pass att han såg det, men när han försökte fly sprang han rakt in i biljardbordet, sedan försökte han krypa in under bordet just som Oney ryckte pistolen ur händerna på Rosie och knuffade undan henne. Medan hon föll skrek hon: »Fireball !« Jag gav upp och sträckte armarna i väd­ret, förberedde mig på en eftermiddag med skojiga lekar som vedergällning för Lesters öra. Men just som Oney höjde pistolen och skulle osäkra den med tummen vaknade Fireball ur sin djupa dvala och for över bardisken med ett enda skutt, som en blixt av tjockt grått ljus. Innan han ens hunnit landa hade han satt sina trubbiga gula tänder i ryggen på Oney, på det ömtåliga stället mellan r­ evbenen och njuren. Oney grymtade till som en man som träffats av ett basebollträ, lät armarna falla och blev så blek att hans gamla akneärr glödde som kolstycken i ansiktet på honom. Han grymtade en gång till, snyftade kort och tryckte sedan av. Det första skottet slet av ett rejält stycke av hans högra fot, det andra ställde till en skummande förödelse i kylen och det tredje gick rakt genom barens tunna träfiberfront och träffade mr A ­ braham Trahearne rakt i hans berömda arsle. Det fjärde gjorde grus av boll fjorton, det femte krossade en fönsterruta och resten gjorde ventilationshål i taket. När magasinet till slut var tomt sjönk Oney långsamt ihop bakom baren med pistolen kvar i sin uppsträckta hand och Fireball fastnaglad i ryggen som en tjock grå igel. Under korselden hade katten kommit farande från ingenstans och pilat rakt ut genom ytterdörren som en svart blixt medan Lester kramade mina knän som en rädd barnunge. Eller en man vars krigshistorier till slut besannats. »För helvete, Lester«, sa jag när ekot slutat skallra i de gamla tak­ bjälkarna, »du blodar ner mina byxor.« 19


»Förlåt«, sa han stillsamt, som om han menade det, sedan släppte han taget om mina ben. Medan jag räckte honom min näsduk så att han skulle kunna torka sig om örat kom Fireball ut från sin plats bakom baren med de hängande kinderna kantade av blod. Han kravlade sig upp på fotstödet, vidare till en barstol och sedan upp på baren. Han lunkade vidare, välte omkull flaskor och fångade dem i gapet och tömde dem. Sedan slickade han ur sitt askfat, rapade och tog sig ner på golvet på samma sätt som han tagit sig upp. Med ett slött vaggande som fick varje steg att likna en suck gick han bort till dörröppningen och sträckte ut sig i en fläck av solljus, somnade innan magen slog i golvet och sov sedan med små försiktiga snarkningar som flyttade runt dammet omkring honom. »Jag tror aldrig jag har sett nåt liknande«, sa jag till Lester. »Förbannade hundjävel«, morrade Lester och gick bort till ett bås för att sätta sig. Jag gick in bakom baren för att kolla hur det stod till med Oney och Rosie. Han hade svimmat och hon låg som ett lik på trätrallarna. Frånsett att hon hade händerna hårt tryckta mot öronen i stället för korslagda över bröstet. »Nån som är död ?« frågade hon utan att öppna ögonen. »En och annan sårad«, sa jag, »men inga döda.« »Om du kunde vänta med att ringa polisen tills jag samlat mig så skulle jag vara dig evigt tacksam«, sa hon. »Vi måste fundera ut hur vi ska förklara den här sabla röran.« »Visst«, sa jag. »Har du nån whisky ?« Hon nickade mot ett skåp och i det hittade jag en halvfull enliters­ flaska Old Crow. Jag skötte om Oneys fot så gott jag kunde, tog av honom arbetsskon och bomullsstrumpan och hällde lite whisky på köttstumparna i mitten där två tår saknades, sedan virade jag in foten i en ren handduk. När jag hade tvättat hundbettet med tvål och vatten gick jag bort till Lester för att hjälpa honom att plocka glasskärvorna ur tinningen och det sargade örat. »Damerna kommer inte att sticka tungan i det örat längre«, skäm­ t­ade jag. 20


»Det har jag ändå aldrig varit mycket för«, sa han lugnt. »Hur är det med gamle Oney ?« »Sköt av sig ett par tår«, sa jag. »Stora eller små ?« »Mitt emellan«, svarade jag. »Äh, det är för fan inget«, sa Lester och petade försiktigt på örat. »Och Rosie ?« »Jag tror hon tar sig en liten tupplur.« »Det verkar den store lunsen också göra«, sa Lester och nickade. Jag tänkte att det nog skulle vara ofint att påpeka att »den gamle mannen« på något sätt hade förvandlats till »den store lunsen«, så jag gick bara bort för att se efter varför Trahearne fortfarande låg hopkrupen under biljardbordet. »Hur står det till, mr Trahearne ?« frågade jag medan jag gick ner på knä för att kika in under bordet. »Faktum är att jag nog har blivit träffad«, svarade han lugnt. Jag såg inget blod, så jag frågade var. »Rakt i arslet, min vän«, sa han, »rakt i arslet.« Sedan ��ppnade han ögonen, fick syn på flaskan och tog den ifrån mig. »Dricker du den här smörjan ?« Det gjorde jag inte, eller jag hade åtminstone inte gjort det, men han hade inga större problem med att sätta flaskan till munnen. Inte så stora som jag hade när jag försökte få av honom byxorna och ett par boxershorts stora som en spinnaker så att jag kunde ta en titt på såret. Den mantlade kulan hade gått in strax under hans vänstra skinka och gjort ett prydligt blått hål ur vilket det rann en rännil av vattnigt blod. Jag visste inte om kulan hade träffat en artär eller kanske ett ben, men Trahearne var inte blek och hans puls var bra och jag såg att blyet satt som en liten blå harlort alldeles under huden nedanför den fettvalk som hängde över hans högra höft. »Hur ser det ut ?« frågade han mellan klunkarna. »Som ert arsle, gamle man.« »Jag har alltid vetat att min död skulle bli komisk«, sa han allvarligt. »Inte i dag, gamle man. Bara ett smärre köttsår.« »Det är lätt för dig att säga, unge man, det är inte ditt kött.« 21


»Det kommer bara att ta ett par dar så kommer allt som återstår av det att vara ett otrevligt minne och ett ömt arsle«, sa jag. »Tack ska du ha«, sa han, »men det tycks mig vara saker som jag redan hade sen tidigare.« Han tystnade och tog en klunk whisky. »Hur kommer det sig att du vet vad jag heter, unge man ?« »Tja, ni är för fan en berömd man, mr Trahearne.« »Inte så berömd, tyvärr.« »Ja, nä, er före detta fru var orolig för er hälsa«, sa jag. »Och hon anlitade dig för att skjuta mig i arslet«, sa han, »så att jag inte skulle kunna sitta på en barstol.« »Det var inte jag som sköt er«, sa jag. »Kanske inte«, sa han, »men du kommer att få skulden i alla fall.« Sedan sög han i sig bourbon tills han kröp ihop kring den tomma flaskan och började ackompanjera Fireballs tysta brummande med sina grova snarkningar.


2. N ä r den statliga karavanen, två ambulanser och en polisbil, susade ut från Rosies parkering i ett moln av damm slog alla tre på sina sirener samtidigt och ylade bort i fjärran. Från den plats på trappan där Rosie och jag satt lät det som början på världens undergång. »De där grabbarna gillar verkligen sina sirener«, sa hon dämpat. »Det är väl ungefär det roligaste de har här i livet«, sa jag. »Talar du av egen erfarenhet ?« frågade hon med granskande blick. »Jag har suttit i baksätet på en och annan polisbil«, sa jag, och hon nickade som om det också gällde henne. Medan vi städade upp i baren, hjälpte de sårade ut och kokade ihop en fullständigt osannolik berättelse om att skottlossningen varit en olyckshändelse hade Rosie och jag blivit vänner. Nu förenades vi dessutom av vår gemensamma lögn inför myndigheterna. Lester och Oney hade gärna ljugit gratis, bara för att vara obstinata, men jag delade ut en generös summa i kontanter för att täcka sjukhuskostna­ derna. Lester stoppade på sig pengarna och berättade sedan att han och Oney, efter flera turer till fyllekliniken, stod under delstaten Kaliforniens förmynderskap. Den medelålders polis som förhörde oss verkade begripa att vi drog en vals men tycktes inte bry sig. Han var mer intresserad av att reta Oney för att han skjutit sig själv i foten. Men när han skulle åka sa han att jag borde komma förbi polishuset morgonen därpå och lämna en redogörelse, och både han och jag visste vad det innebar. Så snart sirenerna hade tonat bort sa Rosie: »Vi kanske borde ta en öl ?« »Whisky«, sa jag, sedan gick jag bort till min pickup och ­hämtade den halvpanna jag hade i handskfacket. När jag kom tillbaka till trappan hade Rosie letat rätt på två hela flaskor öl att skölja ner whiskyn med. När vi suttit tysta och druckit en stund sa jag: »Ber 23


om ursäkt för att jag ställde till det.« »Det var inte ditt fel«, svarade hon och viftade trött med handen. »Det var den där hopplöse jäveln Lester. Sanningen är att när privatdetektiven hittade honom nere i Barstow så började Lester snacka en massa skit och då bestämde sig killen för att ge Lester ett rejält kok stryk, och det gjorde han, där i trädgården framför mammas hus, slog honom tills Lester bönföll honom om att få betala lite av det där innestående underhållet.« »Jag tänkte just att det kunde vara nåt sånt.« »Hur kommer det sig egentligen att du var ute efter den där store karln ?« frågade hon. Sedan tillade hon snabbt: »Det behöver du för­ stås inte säga till mig om jag inte har med det att göra.« »Jag skulle hitta honom innan han drack sig in på akuten«, sa jag. »Eller ner i graven.« »Ett hopplöst uppdrag«, sa Rosie myndigt. »Jag skulle bara hitta honom«, sa jag, »inte ta flaskan ur handen på honom.« »Är det så du försörjer dig ?« frågade hon. »Genom att leta rätt på folk ?« »Ibland«, sa jag. »Men ibland letar jag bara.« »Klarar du dig ?« »Nåt så när«, erkände jag, »men det är inget jämnt flöde. Halva tiden jobbar jag i baren.« »Varför det ?« »Fan så mycket bättre än att stå på Monkey Wards och slå dank och spana efter snattande sextonåringar.« »Du har säkert rätt«, sa hon, sedan skrattade hon och tog en klunk av whiskyn. »Hur länge har du jagat den store karln ?« »Exakt tre veckor«, svarade jag. »Du får betalt per dag ?« »För det mesta.« »Det här uppdraget borde ge en del«, sa hon. »Jag hoppas det«, sa jag. »Kanske känner de sig missnöjda, med tanke på att den gamle blev skjuten, och bestämmer sig för att jag är för dyr, att jag inte gjort mig förtjänt av min lön.« 24


»Stäm dem.« »Har du nånsin försökt stämma några rika människor ?« frågade jag. »Ha, jag känner för fan inga rika människor«, sa hon, blev sedan tyst och stirrade ner i marken. »Vad tror du den där karln flydde ifrån ?« »Han kanske behövde vara full i fred«, sa jag, »eller supa på resan­ de fot. Jag vet faktiskt inte.« Och det var sant. I normala fall hade jag, efter att ha varit någon på spåren ett par dagar, något slags uppfattning om vad mitt byte hade för avsikter. Men inte med Trahearne. Under en del av mina dimmigare stunder fick jag en underlig känsla av att den gamle mannen var på flykt från mig, att han flydde så att jag skulle kunna jaga honom. »Han kanske bara ville se vad som dolde sig bakom nästa krön«, tillade jag. »Han måste ha blivit trött på att leta«, sa Rosie tyst, »för han slog sig ner här som en höna i ett rede.« »Tja, om han bara är hälften så trött som jag så är han rätt jävla trött«, sa jag, »för jag är helt slutkörd. Jag skulle kunna sova i en hel vecka.« »Men det kommer du antagligen inte att göra, eller hur ?« »Antagligen inte.« »Vad ska du göra ?« frågade hon, alltför oberört för att jag skulle känna mig nöjd. »Vänta på sjukhuset tills han kommer ut«, sa jag. »Hur lång tid tar det ?« »En vecka ungefär«, sa jag. »Det beror på.« Vi satt tysta ett par minuter, såg hur den mjuka vårsolen tände gröna eldar över de låga kullarna och lyssnade på trafikbruset i fjärran. »Men du«, sa hon plötsligt, som om tanken just slagit henne. »Jag kanske kan ge dig ett litet uppdrag medan du ändå är här. Ingen mening med att sitta sysslolös.« »Jag brukar ta ett uppdrag i taget«, sa jag snabbt. »Det är min enda fördel jämfört med de stora firmorna.« När hon inte sa något, frågade jag: »Vad är det ? En hög checkar utan täckning ?« »Såna skulle jag kunna tapetsera väggarna med«, sa hon, »men 25


det är inte det som är problemet.« När jag inte frågade vad problemet var fortsatte hon. »Det är min lilla flicka. Hon har rymt för mig, och jag tänkte att du kanske kunde ägna några dar – eller den tid du har – till att snoka runt.« »Tja, jag vet inte …« »Jag vet att det här stället inte ser mycket ut för världen«, avbröt hon, »men jag äger det och har inga skulder och det ger en dollar då och då …« »Det är inte det«, avbröt jag. »Jag vill bara slippa bränna omkring på vägarna ett tag.« »Vänta här«, sa hon, som om hon inte hört vad jag sa, och störtade in i baren igen. Medan jag väntade förvandlades vad som tidigare sett ut som ett vackert vårdis till smog från San Francisco-bukten, vilket påminde mig om att det här inte var ett ölhak på landet nere i Texas någonstans en våreftermiddag på femtiotalet. San Franciscos labyrinter låg alldeles på andra sidan bukten, en fristad för rymlingar, och trots att sextiotalet också var dött och begravet fortsatte unga tjejer fly dit för att gömma sig. Det hade inte förändrats, trots att allt annat hade förändrats. Blomsterbarnen hade tappat tron och blivit kommersiella eller medelklass, och till och med fienden var trött och slagen, i exil i San Clemente. Jag ville inte höra vad Rosie hade att berätta – jag ville inte stirra på ännu en bild av ett försvunnet barn. Den kloke grek, vem det än var, som sa att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger hade rätt, fast han glömde att nämna det faktum att nio gånger av tio blir man blöt om fötterna. Förändring är normen. Man kan inte återvända hem ens om man stannar kvar där, och nu när alla platser är samma plats finns det ingenstans att fly. Men det hindrar inte att vissa försöker. Och det hindrade inte Rosie heller. »Här«, sa hon när hon satte sig ner och räckte mig ett fotografi. »Se här.« Jag kastade en tillräckligt lång blick på bilden för att se att det var ett skolfoto, lagom stort för att passa i plånboken, och att det föreställde en ganska söt flicka. Sedan tittade jag igen och såg datumen: 1964–65. 26


»Hon var en söt flicka«, sa jag och försökte räcka tillbaka bilden till Rosie. »Och klipsk som få«, svarade hon med händerna mellan knäna. Jag var tvungen att titta på fotografiet igen. Det kunde ha varit ett foto från min high school-tid på femtiotalet. Ansiktet var trevligt, inte mer än så, men hon såg ut att ha fina ansiktsben under ett mjukt lager av barnhull. Den stora munnen var hopsnörpt, nästan tjurig, och det tjocka blonda hårsvallet såg inte äkta ut. Näsan var rak men lite för rund längst ut för att vara vacker. Det var bara ögonen som var verkligt anslående, mörkt glödande av vrede och förbittring, en lantis­vrede som skulle ha passat bättre i ett smalare ansikte. Hon hade en gammaldags spetsblus med hög krage, och genom kragen löpte ett svart band som höll fast en liten kamé vid hennes hals. När jag betraktade ansiktet igen verkade blusen märkligt utmanande, ansiktet så fast beslutet att inte bli gjort till åtlöje att det verkade sorgset, alltför sorgset. Jag hade hört historien förut: en nästan vacker flicka, men utan pengar till rätt kläder eller tandställning eller självförtroende, den sortens flicka som antingen smög omkring i närheten av de rikare, populärare flickorna, och ansågs påstridig för att hon försökte, ­eller stod ensam och undvek high school-gängen, och på grund av sin ensamma kamp ansågs högfärdig, självbelåten utan anledning. Åh, sko­lans sorgliga intriger. Medan jag stirrade på bilden kände jag mig åter­igen glad för att jag sluppit undan de flesta av de där problemen. Jag bodde och arbetade på landet och tog, även om det inte var rik­ tigt så jag tänkt mig att det skulle bli, värvning tre veckor innan jag gick ut skolan. Den GED jag tog medan jag tjänstgjorde i armén verkade på något sätt anständigare än ett avgångsbetyg från high school. Mindre sorglig på något sätt. »Hur länge har hon varit borta ?« frågade jag och lät fotografiet dingla mellan fingrarna som en slamsa död hud. »Tio år i maj«, svarade hon, lika lugnt som om hon sagt en vecka på söndag. »Och du har inte hört av henne sen dess ?« frågade jag. »Inte ett endaste ord.« 27


9789174992786