__MAIN_TEXT__

Page 1

magnus Jahnsson

värdet av ett liv Hoi FÜrlag


tidigare utgivet av Magnus Jahnsson:

Sjukt begär , 2012

Copyright © 2013 Magnus Jahnsson

Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se

Omslagsbild: Sten Sturefelt/ www.ImagingResource.se Formgivning omslag: Brun media Formgivning inlaga: kapish produktion Tryckt 2013 hos Bookwell, Finland ISBN: 978-91-86775-61-2


Till Solveig


Prolog Den gamle mannen såg galen ut. Ögonen var stora som tefat och ansiktet illrött. Hon drog efter andan. Han var helt som förbytt. Det lilla rummet kändes ännu mindre nu. Hon flackade med blicken för att undvika hans stenhårda, iskalla ögon. ”Se mig i ögonen, ditt fega kräk”, fräste han. ”Det var du som skvallrade, eller hur?” ”Nej”, försökte hon svara, men rösten sprack. ”Det var inte jag.” ”Ljug inte för mig! Jag ser det på dig. Du är skyldig.” Hon krympte ihop i stolen, kunde inte värja sig. Orkade inte. Försökte fokusera på den dammiga plastjulgranen som stod i hörnet. ”Sluta”, bad hon. Hon ville fly, men han tillät det inte. ”Sluta? Jag har inte börjat ännu, och när jag är färdig med dig, unga dam, kommer du att önska att du hade berättat allt från början.” Han slog knytnäven hårt i ekbordet framför henne. Hon ryckte till av smällen. ”Se på mig, sade jag.” 7


”Snälla, jag vet inte.” Hon försökte forma orden. Hon vis­ ste ju vad hon skulle säga, men fraserna studsade runt i hu­ vudet och hon kunde inte fånga dem. Allt blev en enda röra. ”Trodde du att vi inte skulle märka något?” Han lutade sig fram och hon kände hans andedräkt mot sin kind. Han luktade mintpastiller, tänkte hon förvånat. Det gick inte att fokusera. Hans ständiga utfall tillät det inte.Vad var det hon förväntades svara? ”Trodde du verkligen att du skulle komma undan? Erkänn att det var du.” Hon gjorde ett sista försök att samla sig, men det gick inte och hon skakade på huvudet så att ansiktet doldes av det långa, lockiga hårsvallet. Den gamle mannen rätade på sig och rättade till slipsknu­ ten. ”Det här håller inte”, sade han i ett helt annat, mycket mjukare röstläge. ”Gumman, det tog mig bara ett par minu­ ter att bryta ned ditt motstånd. Kom ihåg att kontrollera din röst och din andning. Du går upp i falsett direkt. Ta ett glas vatten så går vi igenom det här en gång till.” Hon tog ett djupt andetag och tittade upp på honom. Nu log han varmt mot henne.Vilken skådespelare han var. Hon vände sig om och tittade ut. Regnet smattrade mot glasrutan, och husen mitt emot syntes knappt i grådasket. Mörkret började lägga sig över Dublin och det var tre dagar kvar till nyår. ”Okej”, sade hon. ”Vi tar det från början.”

8


Kapitel 1 på datorns tangentbord bekräftade S­ imon Stenhufvud sitt beslut. Nu fanns det ingen återvändo. Han hade gått igenom sitt beslut många gånger, vägt plus och minus, vänt och vridit på frågan till dess att han kände sig säker. Ett stilla höstregn föll över gräsmattan och de evigt gröna buskarna utanför hans lägenhet. Tunga droppar letade sig mot marken via bladen på den stora rhododendronbusken med sina torra blomställningar. Eldtornens tegelröda bär­ klasar som täckte hela tegelmuren till vänster mot gränden var den enda varma färgklicken i det grågröna diset utanför. Han tittade eftertänksamt ut genom de stängda glasdörrarna som ledde ut på altanen. Små vattendroppar samlades på de vita, flagade spröjsarna, och när de hade blivit tillräckligt stora rann de ned för de gamla, ojämna enkelglasrutorna till nästa spröjs, där proceduren upprepades. Att titta på dessa små rännilar och det randiga mönster de lämnade efter sig på de små glasrutorna var som att meditera. Simon tyckte om regn rent generellt, det fick honom att känna frid inombords, och det som andra kallade dåligt vä­ der gillade han. Då behövde han inte hitta på någon ursäkt

Med ett sista tryck

9


för att förklara varför han satt inne och läste en hel helg i stället för att hänga med kompisarna ut på stan. I dammen längre ned i sluttningen mot Hampstead Heath simmade några änder omkring till synes planlöst, ständigt på jakt efter föda. Idag kunde han inte se några människor på promenadstigen bakom. Allt runt omkring honom var lugnt och stilla. Stämningen i luften denna råa, lite kalla och fuk­ tiga morgon var mycket passande. Den speglade hans sinnes­ stämning. Beslutet hade inte tagits i någon form av affekt eller i brådska. Även om det gick emot alla gängse normer och värderingar kände Simon sig trygg i sitt val. Egentligen var det ett enkelt och logiskt beslut. Men dagens människor var verkligen inte logiska; de var irrationella och styrda av meningslösa ritualer och symboler som hindrade dem från att se det enkla och självklara. Han skakade på huvu­ det som så många gånger förr, och undrade om det skulle komma en framtid när alla människor tänkte rationellt och var befriade från de stenåldersnormer som höll utveck­ lingen tillbaka. Nåväl, det var en fråga Simon insåg att han inte kunde lösa, hur skarpt och ohämmat han än tänkte. Den var inte så viktig nu. Det viktiga var att ett huvud skulle komma att se­ pareras från en förbrukad kropp. Nära en halv miljon kronor omräknat till svensk valuta hade han betalat i förskott för att få det utfört.Visserligen var det dyrt, men han hade råd och det skulle förändra allt. Bollen var i rullning. Simon log när han insåg vilken bra metafor det var, engelskt ordvitsig. Till och med Archie Green skulle ha varit nöjd med den. Det var förresten en sak till han skulle göra. Han surfade snabbt in på apotekarsocietetens hemsida och anmälde sig till en konferens om nya trender i den medicinska utveck­ 10


lingen. Nu skulle han behöva ta en dag ledigt, men han hade många semesterdagar sparade. Simon slog igen sin laptop och gick in i köket; det var hög tid att sticka hemifrån. Morgonen var nästan över, men det var inget problem. Engelsmännen brukade inte börja jobba ordentligt förrän framåt tio. Själv var han morgonpigg av gammal svensk vana. Med tidningen under armen gled han snabbt ut genom dörren, spände upp sitt paraply och började gå ned för gatan med målmedvetna steg. Sitt stora beslut hade han redan ar­ kiverat bak i hjärnan, processen var igångsatt och nu kurrade det i hans mage. Han bestämde sig ändå för att strunta i att stanna någonstans på vägen och äta frukost. Det var visser­ ligen dumt, men det var bra att vara i tid en dag när man skulle lämna in en ledighetsansökan. säte, i ett modernt kontorskomplex på andra sidan London, slet Siobhan O’Malley, eller Vonnie som hon kallades, bort ­ blicken från vyn utanför fönstret. Floden Themsen utövade en närmast oemotståndlig dragningskraft på henne. Vattnet hade glittrat till när morgonsolen hittat ett litet hål i det kompakta molntäcket, och hennes mörka tankar hade till­ fälligt skingrats. Motvilligt vände hon sig mot bildskärmen, satte de välmanikyrerade fingrarna mot tangentbordet och tänkte att nu får det vara slut på dagdrömmandet. Vonnie hade för en liten stund sedan kommit tillbaka till kontoret via plazan vid Columbus Courtyard. En timme tidigare hade hon som vanligt parkerat sin cykel i garaget under kontoret och sedan gått till gymmet som låg en minut bort, simmat sina vanliga fyrtio längder för att få igång hjärna och kropp före jobbet. Hennes typiskt irländska, ­rödblonda Samtidigt på europeiska läkemedelsverkets

11


lockiga hår var fortfarande fuktigt och intvingat i en hård knut i nacken. Vonnie hade behagliga anletsdrag snarare än vackra, och självklart hade hon också många fräknar. Men det var ögonen alla mindes efter att de hade träffat henne. De var grågröna, stora och tindrande. Det stora föredrag som Vonnie hade jobbat med i flera veckor nu var i det närmaste klart. En riktigt bra presenta­ tion var det, om hon fick säga det själv. Det var något av det bästa hon hade presterat under sitt dryga halvdecennium på EMA, det europeiska läkemedelsverket. En pedagogisk redo­görelse, mer i bilder än ord, som visade hur deras nya stora databas, EudraVigilance, kunde användas för att spåra hittills okända biverkningar i alla sorters mediciner. Före­ draget skulle bli en av huvudattraktionerna på den stora konferensen om framtidens läkemedel, arrangerad av Kung­ liga Brittiska Apotekarsocieteten. Konferensen skulle hållas om en vecka i The Barbican, kulturcentret mitt i Londons finans­kvarter. Det enda lilla smolket i glädjebägaren var att det inte var Vonnie själv som skulle få hålla presentationen. Hennes avdelningschef, en professor med tillräckligt högt anseende i läkemedelsvärlden, var den som skulle represen­ tera verket den dagen. Med lite tur skulle han i slutet av före­draget, eftersom han hade ett gott öga till Vonnie, ge henne någon form av erkännande för det hårda arbete hon hade lagt ned. Men det var bara en vag förhoppning. Som tack för sitt slit skulle hon i alla fall få deltaga på konferensen. Tänk om han skulle bli sjuk, drömde hon, och de tvingades be henne dra presentationen … Koncentrera dig, tänkte hon och fokuserade på bildskär­ mens text. Biverkningsmötet var inte långt borta och det var mycket att förbereda. När det långt senare knackade på glasdörren till kontoret 12


var hon nästan klar med agendan till mötet, och hon reage­ rade först när personen i dörren harklade sig högt. ”Åh, ursäkta Michaela, jag hörde dig inte.” Vonnie tittade upp mot den österrikiska kollegan som betraktade henne med illa dolt förakt. Michaela var senior administratör och ansvarig för biverkningsgruppens arbete. ”Jag har läst igenom ditt mötesprotokoll”, sade hon kort. ”Kan vi sätta oss och gå igenom det som du måste ändra?” Det var inte en fråga och Vonnie nickade matt. Michaela var inte en person som småpratade med dem som befann sig under henne i hierarkin. Hon drog till sig Vonnies besöks­ stol, satte sig ned och började genomgången direkt. Proto­ kollet i hennes hand var fullt med små röda anteckningar, och Vonnie hukade sig ofrivilligt. ”Här på sidan tre har du skrivit ’biverkningar från’, det skall ju såklart vara ’biverkningar av’. Man kan ju undra vem det är som har engelska som modersmål, du eller jag?” frå­ gade Michaela retoriskt och log, men enbart med munnen. ”Jag skall ändra det”, suckade Vonnie. ”På tre ställen i punktlistan har du glömt skiljetecken. Så kan det ju inte se ut.Vi är faktiskt en myndighet. Det är of­ ficiella dokument som vi producerar, och då skall de vara perfekta.” ”Bra att du såg det”, mumlade Vonnie. ”Vi behöver inte gå igenom allt. Jag kan ta protokollet och föra in ändring­ arna.” ”Jag vill nog ändå gå igenom allt, så att jag är säker på att du har förstått vad du skall göra”, insisterade Michaela. Vonnie nickade återigen och stålsatte sig inför förödmju­ kelsen. Hon hade aldrig mörkat sin dyslexi.Vad hade Micha­ ela egentligen att vinna på sin maktdemonstration? Vonnie fick en klump i halsen men bet ihop. Under hela 13


sin uppväxt hade hon fått kämpa dubbelt så hårt som alla andra för att lära sig läsa och skriva någorlunda väl, men hon hade alltid varit fast besluten att inte låta sig hindras av det. Numera kunde hon läsa rätt obehindrat och uttrycka sig väl i skrift. Med hjälp av de moderna ordbehandlings­ programmens rättstavningsfunktion klarade hon sig riktigt bra. ­Michaela krävde dock en nivå som Vonnie aldrig skulle kunna nå upp till. Det var det värsta med dyslexin, att känna att man hade så mycket kunskap inom sig som var svår att få på pränt.Vonnies inre värld bestod av bilder, inte ord. Till sist hade hon rättat alla stavfel, men det hade tagit nästan hela dagen att få dokumentet godkänt för distribu­ tion.Vonnie var ilsken och trött när hon kvart i sju slog igen sin dator, stängde glasdörren till kontoret bakom sig och tog trapporna ned till garaget i källaren, där hon hade sin cykel. Kärringjävel, tänkte hon, fortfarande ursinnig på ­Michaela. Jag kan väl inte både anteckna perfekt och samtidigt aktivt deltaga i mötet? Det fattar hon väl? De andra idioterna är i och för sig inte ett dugg bättre. De bara väntar som pirayor på ett blodigt finger nedstucket i vattnet. Sedan hugger de vilt, gnäller på det jag har missat, klagar på min menings­ byggnad och undrar syrligt om gaeliska är mitt modersmål. Vonnie sparkade till en sopkorg på väggen bredvid cykel­ stället. Smärtan i tån fick henne att lugna ned sig lite, och hon såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen hade sett något. Till viss del var det också hennes eget fel, ansåg hon. Om hon hade ansträngt sig mer för att vara en del av den sociala gemenskapen på verket hade Michaela säkert haft en annan attityd gentemot henne. Vonnie satte sig på cykeln och trampade ut genom spär­ ren på baksidan av huset, svängde höger ut mot Hertsmere 14


Road och vidare ned mot Westferry Station. Regnovädret hade dragit förbi och lämnat bakom sig en mild höstkväll. Uteserveringarna utanför de gamla renoverade hamnmaga­ sinen längs kajkanten var fulla av skrattande och skrålande börsmäklare, men Vonnie var inte på humör att gå ut och hon styrde kosan hemåt. När hon hade passerat Westferry Station bestämde hon sig för att ta en liten sväng ned till Themsen där hon stannade och tittade ut över floden en stund. Rinnande vatten hade alltid en lugnande effekt på henne. Hon stördes inte ens av måsarnas gälla skrin och allt skräp, gammal bråte och äckliga plastpåsar som hade tryckts upp i den lilla hamndockan där de pittoreska och vackert renoverade lägenheterna hängde ut över vattnet. När hon tio minuter senare svängde in på Wapping High Street, hennes gata, var hon åter i balans. Efter att hon hade slängt lite käft med Ranji, den snygge och pratglade bang­ ladeshiske killen på hennes lokala takeaway-sylta, hade hon lagt den officiella arbetsdagen bakom sig. Det var som van­ ligt Ranji som gjorde i ordning hennes middag, och han hade alltid glimten i ögat, fick henne att skratta även när hon var som surast. Dessutom vore det en underdrift att säga att hon gillade biryanin, den kryddstarka risotton som hon brukade köpa minst tre gånger i veckan; hon var närmast beroende av den. Så fort Vonnie kom innanför dörren slängde hon rygg­ säcken på hallstolen och drog fram datorn. På köksbordets härdade glasskiva stod resterna av frukosten fortfarande kvar, och hon sköt dem åt sidan för att få plats med dator och middag. Ur den inbyggda diskmaskinen med front av ek­ faner fiskade hon upp en gaffel och började äta den ännu heta risotton direkt ur engångskartongen. Samtidigt slog hon på datorn och loggade in sig på jobbdatorn via sitt fjärr­ 15


skrivbord. Kvällen var fortfarande ung och det var många nya sökningar som väntade på henne. Biverkningsdatabasens namn, EudraVigilance, och bågen med stjärnor som symboliserade EU strålade mot Vonnie från skärmen. Hon klickade snabbt och vant med musen, fick upp det välkända formuläret där hon metodiskt började fylla i fälten: sjukdomar, demografiska variabler, biverkning­ ar och ett antal andra parametrar. När hon var nöjd tryckte hon på den lilla gröna knappen i bildskärmens högra hörn och databasen började sortera sina miljontals poster. Biverkningar av mediciner var svåra att hantera. Om de var vanliga eller allvarliga skulle de ha upptäckts i de omfat­ tande tester som gjordes innan medicinen kunde lanseras. I så fall hade medicinen inte blivit godkänd till att börja med. De biverkningar man hoppades hitta var därför sällsynt före­kommande och ofta maskerade så att de, trots tester och studier, hade undgått upptäckt. Därför hade EudraVigilance skapats. Alla biverkningar som registrerades någonstans i EU matades kontinuerligt in och lagrades i dess minne. Tanken bakom databasen, den stora potentiella förtjänsten med den, var att en biverkning i Irland kunde ha avfärdats nationellt som en slump. Men om man också hittade en biverkning i Grekland och en i Sverige kunde man urskilja ett mönster som man tidigare skulle ha förbisett. Ju mer information som kom in i databasen, desto bättre skulle den bli. Vonnie liknade den vid en levande hjärna, där hon försökte tränga in i de undermedvetna delarna för att hitta det som fanns där men som inte släpptes upp till ytan. Hon hade till och med, mest på skoj, börjat prata med databasen när hon gjor­ de sökningarna. Efterhand hade det blivit lite av en vana. Judy Vigilance kallade hon den. Timglaset på datorskärmen snurrade runt medan ­Vonnie 16


drack sitt röda afrikanska te. Biverkningsdatabasen ­tuggade sig igenom ännu en sökning. Hon lutade sig tillbaka i den högryggade stoppade läderstolen och tittade ut över den vackra solnedgången. Stadsdelen Bermondsey på södra flodstranden avtecknade sig som en mörkt lila silhuett med en silverblå upplyst himmel bakom. Det var verkligen vack­ ert ikväll. Hon var nog ändå, försökte hon intala sig, lyckligt lottad som fick vara en del av detta. Det senaste året hade hon grävt ned sig i arbetet. Hon var som de flesta andra på myndigheten överkvalificerad för de enkla administrativa uppgifter som hon egentligen skulle ut­ föra. Felix hade sagt att de var anställda för att se bra ut mot omvärlden, som intellektuella fotomodeller: välut­ bildade och snygga. Men större delen av deras arbete kunde lika gärna utföras av vanliga hederliga sekreterare. Vonnie höll med honom i princip. Det var ju egentligen bara lönen och prestigen som höll henne kvar, och nu satt hon, som hon gjort så många kvällar förut, och letade samband i databasen. Det ingick verkligen inte i hennes arbetsbeskrivning och var nog snarare tjänstefel. Hon gjorde sökningarna enbart för att stimulera hjärnan. I ögonvrån såg hon att timglaset hade slutat snurra, och på skärmen rullade ett par långa kolumner med text och siffror fram. Vonnie vände sig sakta tillbaka mot datorskär­ men och började med van blick skumma igenom resultaten som visades i form av långa listor med sannolika och mindre sannolika trender. Vonnies stora styrka var att räkna och se samband i siffror och tabeller. Det var som om de talade till henne på ett sätt som bokstäver inte gjorde, formade bilder och länkar i hennes hjärna. De senaste veckorna hade hon gått igenom läkemedlen 17


mot infektionssjukdomar men inte hittat något som liknade oupptäckta biverkningar. Till en början tyckte hon att även kolumnerna med siffror som fyllde skärmen såg ut som de brukade göra i nittionio av hundra sökningar, inga statis­ tiskt säkra samband fanns att utläsa. Hon tog en klunk te och bläddrade vidare bland resultaten. Till sin förvåning såg hon plötsligt en oväntad koppling, eller kanske snarare en svag trend. Det verkade finnas en liten grupp patienter, en knapp handfull, som utvecklade aids onormalt snabbt. I ett fall hade det tagit mindre än ett halvår för patienten att dö trots att han fått en till synes helt normal behandling med bromsmediciner.Tiden från smittillfället till aidsutbrottet var långt under ett år för alla dem hon hittade. Det var anmärk­ ningsvärt. Bromsmedicinerna var så bra nuförtiden att hiv­ smittade personer levde i stort sett lika länge som den övriga befolkningen. Vonnie lutade sig tillbaka i stolen igen och drog ett djupt andetag för att lugna ned sig. Detta skulle kunna vara intres­ sant, mycket intressant till och med. Hon kände hur det började pirra i kroppen. Just det här var anledningen till att hon höll på hela kvällarna: kicken hon fick av att hitta något som ingen annan hade hittat. Arkeologer kände också ofta en endorfinkick hade hon läst, och visst fanns det likheter, att gräva fram det som var gömt och glömt. Hon hade under de senaste månadernas hobbysökande hittat en handfull samband i databasen som vore intres­ santa att följa upp: ett multivaccin för spädbarn verkade kunna kopplas till autism, ett annat till plötslig spädbarns­ död; en antidepressiv drog som på något underligt sätt ver­ kade kunna länkas till förlamning i olika kroppsdelar och ett verkligt tydligt samband mellan ett bantningsmedel och 18


­ järtinfarkter. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra h med informationen, hur hon skulle använda den, men nu började det finnas så mycket material i databasen att hon kunde hävda att den borde användas mer strukturerat och effektivt. Men vem skulle hon berätta för? Det borde vara självklart, men det var det inte. ”Matade jag verkligen in rätt data?” frågade hon rakt ut i luften. ”Du försöker inte lura mig, Judy?” Vonnie pratade ofta med sig själv och med databasen. Lite för ofta. För att lugna ned sig reste hon sig upp, gick ut i vardagsrummet och satte sig i sin vita soffa. Det var en av de få moderna soffor som både var trendig och skön att sitta i och hon hade fallit för den direkt. Den största fördelen med jobbet var just att hon inte behövde titta på prislappen när hon hittade något hon ville ha. Efter någon minut reste hon sig upp igen, gick ut i köket, tog ett glas vatten och tittade på resterna av middagen som fortfarande stod kvar på bordet tillsammans med frukosten. Hon satte sig på köksstolen, matade på nytt in siffrorna i datorn och satte igång körningen, nervös och förväntansfull. Hon fnissade till i sin ensamhet. ”Jag är yrkesskadad, eller hur, Judy?” sade hon tyst. När natten kom kunde inte Vonnie sova, tankarna snur­ rade runt i huvudet på henne. Den andra matchningen i databasen hade gett samma resultat som den första, och egentligen borde hon prata med sin chef. Men hon kände, precis som när hon tidigare hade hittat samband i databasen, att hon inte ville göra det ännu. Hon visste vad som skulle hända om hon gick med det till Gloria. Gloria skulle suga upp det hela, ta över, presentera det som sin egen upptäckt och ta åt sig hela äran. Sakta rullade hon ur sängen, tog med sig sin laptop till 19


soffan och kröp upp i ena hörnet. Utanför såg hon ljusen från Themsens södra strand flimra som oroliga facklor i det ständigt brusande vattnet utanför hennes fönster. Det bru­ kade ha en sövande effekt, men denna natt irriterade det henne bara. Det rasslade tyst när hon släppte ned de mått­ beställda träpersiennerna i ljus oljad ek. Sedan loggade hon in på datorn. Det samband hon hade anat ikväll var svagare och otydligare än de tidigare träffarna. Hon kände att hon måste backa upp sina data med fakta för att det skulle hålla. Den här gången skulle hon titta i en annan databas med medicinska artiklar och forskningsrapporter. Där började hon leta efter aidsfall där det normalt sett långsamma sjuk­ domsförloppet hade accelererat oväntat snabbt. Databasen var oändligt stor, och det var som vanligt inte lätt att filtrera fram relevanta artiklar. Trots att hon blev tröttare och tröttare fortsatte Vonnie oförtrutet att söka vidare. Det fanns nästan ingen intres­ sant information, men det gick att hitta en enda, mycket färsk rapport om något som eventuellt skulle kunna vara en sällsynt aggressiv virusstam, som dessutom verkade resistent mot alla traditionella bromsmediciner. Hon visste inte om det fanns ett samband mellan rappor­ ten och de resultat hon hade hittat i biverkningsdatabasen. Sammantaget gjorde det att hon bestämde sig för att bevisen inte riktigt höll. Tendensen var för svag, de drabbade patien­ terna för få, och det fanns inte mycket i den vetenskapliga litteraturen som backade upp det samband hon trott sig se. Därför lagrade hon körningen i en välfylld mapp på sitt lilla USB-minne där hon samlade intressanta, men inte använd­ bara, resultat. Vonnie bläddrade sedan vidare bland minnesstickans filer och fick fram den mapp där hon sparade de säkrare sam­ 20


banden.Varje gång hon såg den allt längre listan på medici­ ner med okända biverkningar kände hon att hon måste ta sitt ansvar och lägga fram sina bevis.Vad fanns det för andra möjligheter än att gå till Gloria? frågade hon sig för tusende gången. Kanske skulle hon trots allt kontakta Keelin Kassidy när Keelin kom in till EMA nästa vecka. Keelin, Irlands re­ presentant i biverkningsgruppen, skulle nog vara rätt person att be om hjälp, även om det bar Vonnie emot att samarbeta med henne. Värmen från datorn mot hennes lår och surret från fläk­ ten tog till sist ut sin rätt. Ögonen gick i kors, hon fick svårare och svårare att fokusera, och klockan tre på natten somnade hon i soffan, hårt kramande en av de stora, fyr­ kantiga dunkuddarna. Datorn hade glidit ur hennes famn och landat med en mjuk duns på den tjocka, kanelbruna ryamattan. Fläkten fortsatte brumma med jämna mellanrum men Vonnie hörde ingenting. Hon drömde att hon åkte om­ kring inne i blodomloppet. Som en stridspilot susade hon fram sittande på cigarrformade bromsmediciner och jagade ­aggressiva kackerlacksliknande aidsvirus som flydde undan i ett myller av kapillärer.

21

Profile for Smakprov Media AB

9789186775612  

9789186775612  

Profile for smakprov