9789129668605

Page 1


Böcker av Mårten Sandén: Anna d’Arc Arvtagaren Bandhandboken Bröderna En plats de kallar Lyckan Gengångaren Gömstället Juveltjuven Midnattsstjärnan Piraterna Skatan Spökskeppet Tvillingarna

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm raben-sjogren@raben.se www.raben.se © Mårten Sandén 2008 Omslag: Jens Magnusson Marknads ISBN: 16009848 Rabén & Sjögren Bokförlag ingår i Rabénförlagen


PROLOG Helvetets port, Södermanland år 1831

Carmen hade bundit en mjölsäck om sitt svarta hår. Hon hade gjort det främst för att håret inte skulle synas mot snön, men nu var hon tacksam för den lilla värme säcktyget gav. Den vinternatt som hade sänkt sig över gläntan intill Helvetets port var strängare än någon hon kunde minnas. Hon drog till säckens hörn om halsen och tittade försiktigt fram mellan slädens medar. En fullmåne, rund och koppärrig som apelsinen patron Karmelius givit sina döttrar att dela en jul, kastade sitt ljus över den märkliga scenen framför henne. Samma eftermiddag hade glaset spruckit i patrons termometer på ladugårdsväggen. 5


Drängen hade fått tända koleldar i båsen för att fjolårskalvarna inte skulle frysa ihjäl. Ändå stod flickorna där barfota i snön, endast klädda i de nattsärkar de burit när deras far ryckte dem ur sängarna timmarna före midnatt. Amelia, den äldsta dottern, hade hunnit få på sig morgontofflor, och den haltande, tysta Tora hade förmodligen fått faderns tillåtelse att snöra på sig sina särskilda kängor. Trots det tillstånd patron Karmelius befann sig i begrep han att klumpfoten skulle göra det nästan omöjligt för Tora att ta sig fram i snön utan kängorna. Astrid, längst av de fem systrarna, hade suttit bredvid sin far på slädens kuskbock. Hon ville alltid sitta där och sköta piskan medan patron höll tömmarna, kylan hade inte avskräckt henne. När Carmen tittade noga såg hon att huden på Astrids kinder och hals ännu var rosig av den njutning hon fått av att tillfoga den gamla märren smärta. De två yngsta flickorna, Heliane och Esther, var tunnast klädda. Heliane sov alltid naken och hennes uppbrott hade uppenbarligen varit så hastigt att hon bara fått med sig lakanet ur sängen. Hon hade inte ens hunnit ta på sig den gyllengula peruk hon alltid bar, och hennes rakade huvud avtecknade sig stearinvitt mot granarnas mur runt gläntan. 6


Bara Esther, den yngsta, grät. Carmen kände hur munnen blev torr av hjälplös ilska när hon såg de smala flickfötterna trampa i snön och hörde Esthers tysta snyftningar. Själv var Carmen varmt klädd, och i kistan bak på släden där hon legat hade hon gömt skinnfällar som Esther kunde värma sig i när de väl kom iväg. I flera veckor, ända sedan natten då hon hörde patron tala med den trådsmale främlingen i herrgårdens bibliotek, hade hon noggrant förberett deras flykt. Nu återstod bara att vänta. En minut i midnatt stegade patron Karmelius ut till mitten av gläntan där den enorma degeln vilade på sin trefot. Han stack handen innanför sin vargskinnspäls och ryckte loss den läderpung som alltid hängde i en snodd runt hans hals, närmast kroppen. Flickorna höll andan av förväntan när han tömde ut innehållet i degeln, och elden som flammade upp återkastades i deras ögon. Alla utom Esthers; hennes blick var fäst på snön. Runt dem kramade kylan åt om skogen med sin järnnäve och allt i gläntan blev stilla; patron och hans döttrar stod orörliga som figurer på målningarna i herrgårdens salonger. Bara hästens andedräkt i tysta rökmoln och 7


Carmens händer runt boken visade att livet ännu fanns. Redan när Carmen som barn kom till patron Karmelius herrgård från fattigauktionen, som ett kreatur på en kärra, hade hon vetat att den här natten skulle komma. Redan medan drängarna lyfte ner henne och gjorde loss repet runt hennes fötter hade hon sett läderpungen och det uppoch-nedvända krucifixet glöda innanför patrons eleganta kravatt. Redan då hade hon vetat vad man hade sådana saker till. I början hade vetskapen mest varit skuggor och lukter, fasansfulla spöksyner som väckte henne i vindskammaren om natten, men allt eftersom åren gick hade bilden klarnat. När hon nu såg den femuddiga stjärnan, markerad med kolbitar i snön och med de fem systrarna posterade invid kopparkärlen som glödde i varje spets, var det som om hon hade sett allt förut. När patron lät sina kläder falla och stod där naken och skrikande i snön, med den ådriga lemmen pekande mot fullmånen, var det som att drömma en av barndomens mardrömmar med öppna ögon. Carmen såg hur faderns finger rörde sig mot döttrarna i tur och ordning och även de klädde av sig. Esther grät tyst när nattlinnet gled 8


ner på marken, men de fyra äldsta systrarna blottade villigt sin nakenhet. Den de väntat på så länge var på väg. Snart skulle den skugglike främlingen, han som bara fick kallas för Herrn, komma och ta en av dem till sin brud. Carmen tryckte sina stela fingrar mot bibeln innanför kappan och kände någon sorts värme strömma ut från läderpärmarna. Boken hade tillhört systrarnas döda mor, och Carmen visste att hon själv och den här boken nu var Esthers enda hopp. När främlingen kom skulle hon rusa fram mot Esther med bibeln som sköld, slita med sig flickan till släden och köra i sporrsträck mot den frusna sjön. Hon hade viskat i märrens öra på morgonen och djuret hade lovat att hjälpa dem i utbyte mot sin frihet. Isvaken som skulle svälja deras spår var redan ett svart streck mot det vita. Nu gav Heliane till ett skri. Hennes ögon rullade upp i huvudet och händerna började gnida mellan benen. De andra systrarna trampade oroligt runt i snön medan de spejade mot skogsbrynet. Det knakade mellan granarna. Tunga fotsteg hördes över riset. Ett ljus närmade sig sakta. Carmen såg Herrn medan han ännu var dold 9


av skogen. Hon såg frackskörten fladdra runt hans spindellika ben och korpen som satt på hans skuldra. Hon såg skeletthänderna runt talgljuset, med lågan så stilla att den såg ut att vara målad i luften. Främlingen var tunn som ett barns stickegubbe, smalare än någon människa kan vara, och hans svarta cylinderhatt seglade fram i jämnhöjd med granträdens toppar. Plötsligt var Carmens kropp inte längre hennes egen. Den var ett svärd, en blixtrande klinga som ven genom luften, och i en svepande båge sprang hon ut i gläntan, sparkade omkull kopparkitteln så att kolen fräsande spreds över snön och grep Esthers hand. Hon hann se patron Karmelius ansiktsuttryck gå från häpnad till raseri och de gula rovdjurständerna som blottades när hon höll fram bibeln mot honom. Hon såg de fyra äldre systrarna stå där villrådiga, som fyra blivande brudar vars bröllopskransar slitits bort i ett hastigt oväder. I nästa ögonblick satt hon i släden med Esther vid sin sida, medan märrens hovar dundrade över den frusna landsvägen mellan granarna.

10


KAPITEL 1

NYKÖPING – nutid

Så fort hon kände att Elisabeth var på väg satte Jannike in bakplåten i ugnen och slog på kaffebryggaren. Tio i sju, när Elisabeths hasande steg närmade sig restaurangköket, var kaffet färdigt och sconesen färdiggräddade. Om det var en bra dag skulle Elisabeth vilja ha kaffe. Om inte var vattenkokaren laddad bredvid paketet med örtté på bänken och kräkspannen stod nyskurad och klar intill hennes pall. Jannike kollade frukosten hon dukat fram på beredningsbänken en sista gång. Hon hade inte glömt något, och grenen med rönnbär som hon skurit i museiparken en timme tidigare lyste i sitt krus. När hennes nya liv på museet började för snart 11


ett år sedan hade hon upptäckt att hon älskade morgnar. Hon hade alltid varit morgonpigg, men tidigare hade det aldrig funnits någon anledning att gå upp. Och något jobb hade hon naturligtvis aldrig ens varit i närheten av förrän den frustrerade åklagaren föreslog samhällstjänst istället för ännu en volta på särskilt ungdomshem. Hembygdsmuseet var bara öppet under sommaren och från september till maj hade hon och intendent Elisabeth Asplund hela det stora huset för sig själva. Sovsalen med våningssängarna där de andra praktikanterna sov under högsäsongen var nu bara hennes, och hon hade vant sig vid att betrakta Elisabeths vardagsrum som deras gemensamma på kvällarna. Jannike visste inte hur länge Elisabeth hade bott i museets lilla chefsbostad på våningen över sovsalarna, men vardagsrummet kändes ombonat och evigt på ett sätt hon aldrig trott att ett hem kunde vara. Medan hon bredde smör på ett scones tänkte hon att det förmodligen berodde på att de flesta hem hon sett under sina sexton år hade varit foster-, barn- eller ungdomshem. Första gången hon blev inbjuden till Elisabeth på te hade Jannike blivit stående på tröskeln. Bara tanken på att sitta i en så fin stol och dricka ur så 12


omöjligt sköra koppar gjorde henne yr av ångest. Men Elisabeth hade skrattande dragit in henne i rummet och tryckt ner henne i en storblommig öronlappsfåtölj. Hon hade sagt att hon var glad för sällskapet. De obegripliga orden hade surrat i hennes huvud hela den första kvällen. Någon som Elisabeth ville ha henne, Jannike, som sällskap. Att prata med eller bara sitta tyst i soffan framför teven med. Det var fortfarande svårt att förstå. ”God morgon, gumman. Å, vad fint du har gjort.” Handen i korsryggen och den giftgröna auran runt Elisabeths kallsvettiga panna sa Jannike att det inte var någon kaffedag. ”Jag fixar lite te”, sa hon. ”Ta scones om du vill. De är nybakade.” Elisabeth manövrerade mödosamt ner sin kropp på kaféstolen. ”Du är snäll, du”, suckade hon, utan att röra sconesen. ”Jag tror jag slog något slags rekord inatt. Att spy femtiosex gånger på en timma och fyrtioåtta minuter klarar väl inte vem som helst? ”Inte vet jag”, mumlade Jannike och sneglade på Elisabeths mage. 13


Hon hade inte träffat särskilt många gravida kvinnor i sitt liv, men hon mindes tydligt när hennes mamma hade väntat Sammy. Graviditeten hade varit den enda nyktra perioden i hennes mammas liv de senaste femton åren och Jannike kom ihåg den som ett paradisiskt tillstånd. Från att barnet där i magen var några månader gammalt hade hon kunnat prata med det. Eller prata var kanske att ta i, men hon mindes hur hon hade legat med kinden mot sin mammas mage och skrattat åt de ljusa, tomma bebistankarna som strålade ut från den. Det var egentligen bara former och färger, en hastigt förbiskimrande njutning när en arm som legat i kläm gled rätt, men hon hade hela tiden vetat vem barnet var. Hon hade vetat att det var Sammy. Om det här barnet visste Jannike absolut ingenting. Hon hade visserligen aldrig lagt kinden på Elisabeths mage, men hon anade att hon inte skulle få reda på mer även om hon gjorde det. Barnet som växte i Elisabeth var någonting oavgjort och ödesmättat, som en storm som ingen vet när den ska komma. ”Usch”, sa Elisabeth och tog emot tekoppen Jannike räckte henne. ”Det känns som om det ska bli oväder.” 14


Jannike ryckte till och såg på henne, men Elisabeth satt bara och tittade ut genom fönstret. Det var inte som första gången Jannike undrat hur mycket Elisabeth egentligen kunde se. Museirestaurangens kök låg i ena änden av den gamla huvudbyggnadens bottenvåning och dess fönster vette ut mot glasverandan som byggts till i vinkel för att inhysa serveringen under sommarmånaderna. Verandan var förstås tom och tillbommad nu, och tjocka drivor av höstlöv hade blåst upp och lagt sig mot glasrutorna. Det var Jannikes jobb att ta bort dem, och hon bestämde sig för att ta fram räfsan direkt efter frukost. ”Men … Vad sjutton var det där? Såg du?” Jannike hade sett, men inte med ögonen. Som i skenet av en fotoblixt hade hon anat yxan och känt den lukt av reptilsnabb, skalpellvass död som strålade ut från vad det än var som gömde sig under löven. ”Men hallå! Där var det igen!” Elisabeth pekade mot en rörelse under de torra bladen. Någonting litet hade blixtsnabbt bytt läge inuti lövhögen. ”Vad konstigt”, sa hon. ”Den är för snabb för 15


att vara en igelkott. Måste vara en ekorre eller något.” Jannike kunde inte svara. Ett dämpat klirrande när en glasruta krossades, och sekunden efteråt tassandet av små, små fötter över stengolvet i den tomma serveringen. ”Det är ingen ekorre”, sa hon lågt. ”Elisabeth, klättra upp på bänken.” Elisabeth såg förvånat på henne. ”Va?” sa hon. ”Men, Jannike, hur tror du att jag ska kunna …” ”Klättra upp på bänken”, sa Jannike, lite högre. ”Nu.” Någonting i hennes röst fick Elisabeth att lyda. Jannike såg sig om i köket efter ett vapen. Förutom slevarna och ballongvisparna som hängde över spisen fanns det inte mycket. Kockarna tog med sig egna knivar och … Där, bortglömd i en besticklåda på bänken låg det hon behövde. En köttklubba var förstås för tung för kockarna att bära med sig. Jannike vägde klubban i handen och kände med tummen på huvudets taggiga slagyta. Ingen knivsegg, men tillräckligt smärtsam för att avskräcka. Utan att riktigt veta varför gick hon över klinkergolvet 16


och öppnade den rostfria dörren till frysrummet. Det var så gott som tömt, men termometern visade fortfarande minus tjugo grader. ”Elisabeth, stanna på bänken”, sa hon och ställde sig bredbent framför glasdörren ut mot serveringen. ”Vad som än händer.” Elisabeth nickade skrämt och höll sig fast i den rostfria fläktkåpan i taket. ”Men du då?” sa hon. ”Ska du inte …” Hon tystnade när Jannike höll upp en hand. Någonting litet hade sprungit tvärs över golvet i serveringen och stannat bredvid glasdörren. Det gick så fort att Jannike inte hann se mer än att varelsen gick på två ben, hade en toppig luva som stod rakt upp från huvudet och höll en dubbelyxa i handen. Försiktigt smög hon fram mot glasdörren och satte sig på huk bakom ett grytställ. Efter några ögonblicks väntan föll en toppig skugga över glaset och i nästa sekund stod varelsen framför henne på andra sidan glasdörren. Han kunde ha varit en mycket liten och vanskapt människa, men hela hans väsen fullkomligen skrek ut att han var någonting annat. Knappt en halvmeter hög med små fötter i kängor av skinn, de krumma benen klädda i någon sorts håsor. 17


En grågrön kolt med hakar av rovdjurständer, ett bälte av flätade rötter med en liten skinnpung runt midjan. Huvudet var inte större än en knytnäve, och glesa testar av korpsvart hår hängde ner under mössan. Händerna var håriga tassar runt yxans skaft och hans röda ögon stirrade ursinnigt på henne ovanför skägget och den knöliga näsan. Jannike hade sett vättar förr, både i skogen och i bebodda trakter, men de hade aldrig sett ut som den här. När Elisabeth skrek fungerade det skärande ljudet som en alarmsignal för både Jannike och vätten. I samma ögonblick som yxan krossade glaset i dörren hoppade Jannike fram och ställde sig på huk framför den. Vätten tog ett skutt genom kransen av taggiga skärvor och blev stående på golvet, knappt en meter från henne. Hans plirande ögon vandrade snabbt mellan köttklubban och Elisabeth, som om han vägde sina odds. Så spratt det till i den lilla kroppen och yxbladet kom vinande genom luften. Jannike visste inte hur, men på något sätt hann hon parera med klubban. Smärtan i handleden när vättens hugg träffade klubbhuvudet ilade ända upp i ryggen. 18


Vätten kilade runt henne och Elisabeth skrek igen. Medan han började klänga uppför benen på en av pallarna vid bänken siktade Jannike in slaget på tinningen, strax under vadmalsmössans kant. Hon hade väntat sig att det skulle vara som att slå till en frukt, men vättens huvud var oväntat massivt. Han rasade visserligen ner på golvet av slaget, men reste sig genast med yxan beredd. Jannike stod hopkrupen framför honom och mötte hans blick. Nu har han förstått, tänkte hon. Han vet att han inte kommer åt Elisabeth förrän han har tagit hand om mig. ”Stå kvar, Elisabeth”, sa hon utan att se upp. ”Titta inte.” Elisabeth försökte svara, men gråten förvandlade hennes ord till ett obegripligt bubblande. Sakta började Jannike backa ut på golvet. Skyddstofflorna med sulor av poröst gummi klibbade och släppte, klibbade och släppte, medan vättens kängor hasade mjukt för varje steg. Plötsligt visste hon hur hon skulle göra. Det gällde bara att få honom att röra sig i rätt riktning. Hon reste sig och började backa snabbare mot kökets bortre vägg. När hon var ett par meter ifrån den stannade hon. 19


”Kom igen då”, viskade hon mellan tänderna. ”Din lille skit.” Jannike väntade hukande med klubban i handen. Vätten följde uppmärksamt hennes rörelser, vaktande på varje tecken till osäkerhet. Han var van att slåss, det märkte man. Och de som var vana att slåss begrep hon. Medan hon sakta flyttade över kroppsvikten till tårna sänkte Jannike klubban en aning. Bara ett par centimeter, men tillräckligt för att vätten skulle se sin chans. Med ett fräsande illvrål var han över henne. Yxan svischade genom luften så snabbt att den såg ut att vara genomskinlig och Elisabeths skrik från bänken blandades med vättens läte. Jannike tog sats och hoppade rakt upp i luften så högt hon kunde med benen brett isär. När hon landade på golvet igen hade vätten sprungit under henne. Hon var ifatt honom i två steg. Kraften i sparken förvånade henne själv, men säkerligen vätten ännu mer. Luften gick ur honom med ett pustande ljud när hennes fotrygg träffade honom mellan skulderbladen, och fortfarande stående gled han över de hala klinkerplattorna mot frysrummets öppna dörr. Jannike hann knappt drämma igen dörren om 20


honom innan hon hörde yxans hugg mot plåten. Ett taktfast dunk, dunk, dunk, dämpat av den tjocka dörren. ”Så där”, sa hon och gick fram till Elisabeth. ”Vi får vänta några timmar innan vi öppnar.” Elisabeth tog hennes utsträckta hand och tog ett steg ner på pallen, ängsligt som en gammal fröken på en klippig strand. ”Jannike, vad var han?” snyftade hon hest. ”Var kom han ifrån?” ”Vet inte”, sa Jannike och lyfte henne försiktigt den sista biten ner på golvet. ”Är du okej?” Elisabeth nickade osäkert och kände på sin mage. Jannike behövde inte röra henne för att veta att det tysta barnet där inne sov lugnt. Hon tog ett bett på ett kallt scones och tuggade medan hon funderade. ”Du, Elisabeth”, sa hon. ”Har inte du en kylväska uppe hos dig?” Elisabeth nickade igen. ”Jo, men vad ska vi göra? Hur ska vi bli av med honom?” Jannike var tyst tills hon hade gått igenom alltihop i huvudet. Jo, det skulle funka. De skulle behöva ett par timmar, kanske tre och Elisabeths kylväska. Kanske något vassare än köttklubban, 21


ifall fanskapet inte var helt genomfryst. ”Men, Jannike, svara! Vad ska vi göra?” Elisabeth såg på henne med tårblanka ögon och Jannike svalde det sista av sitt scones. Så hörde hon sig själv säga sju ord som hon aldrig hade trott att hon skulle ta i sin mun! ”Det bästa är nog att ringa polisen.”

22


L채s forts채ttningen i Den femte systern Boken utkommer den 1 september

23


Mårten Sandén Foto: Christian Saltas

Mårten Sandén debuterade som författare för barn och unga 1995. Förutom tio böcker om Petrinideckarna har han skrivit flera bilderböcker och romanerna En plats de kallar Lyckan och Anna d’Arc för tonåringar. Han bor i Lund med sin fru och tre barn. 24


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.