9789127106130

P H I L I P R E EV E

Tom och Hester lever fredligt på sitt luftskepp när de plötsligt attackeras. På flykt undan jägarplanen tvingas de nödlanda på en isstad, nästan helt ödelagd av pesten och med en ödesmättad kurs över isvidderna. Under den arktiska isen lurar en fiende de aldrig kunnat drömma om. Samtidigt, i Rörelsemotståndarnas fästning, pågår ett makabert experiment …

Andra fristående delen i serien om Hester och Tom. De vandrande städerna är den prisbelönta första delen om vilken recensenterna bl a skrev: ”Intrigen är laddad med vändningar som är lika överrumplande som trovärdiga.” (DN) ”Fett läsgodis för äventyrslystna.”

(Helsingborgs Dagblad)

ISBN 978-91-27-10613-0

9 789127 106130

P H I L I P R E EV E

Tom tittade ut. Den här vackra, ödsliga staden gjorde stort intryck på honom. Men vart var den på väg? Varför rusade den rakt norrut, mot ensamhet och mörker?

INNEHÅLL Del ETT 1 Den kalla norden 2 Hester och Tom 3 Passageraren 4 De tappras hemvist 5 Rävandar 6 Ovanför isen 7 Spökstaden 8 Vinterpalatset 9 Välkommen till anläggningen 10 Freyas Wunderkammer 11 Rastlösa själar 12 Objudna gäster 13 Styrhuset 14 Förorten 15 Hester ensam 16 Nattflykt 17 Efter Hester 18 Blodsguld

9 15 25 37 43 54 60 70 81 89 100 107 117 124 139 154 160 169

Del T VĂ… 19 Minneskammaren 20 Den nya modellen 21 LĂśgner och spindlar 22 Stekeln 23 Dolt i djupet 24 Farbror 25 Doktor Popjoys kabinett 26 Helhetsbilden 27 Trappan 28 Att befria vinden

183 194 201 220 231 238 250 261 265 281

Del TRE 29 Kranen 30 Anchorage 31 KnivlĂĽdan 32 Valentines dotter 33 Tunn is 34 Dimlandet 35 En ark av is

299 309 322 332 356 369 376

1 Den kalla Norden

F

reya vaknade tidigt och låg vaken i mörkret en stund. Staden vibrerade och krängde under henne när de kraftfulla motorerna förde den fram över den hala isen. Hon väntade dåsigt på att tjänarna skulle komma och hjälpa henne ur sängen. Det tog ett tag innan hon kom ihåg att alla var döda.

Hon kastade av sig täcket, tände argonlamporna och vadade fram till badrummet genom dammiga högar av smutstvätt. I flera veckors tid hade hon försökt samla mod nog att ta en dusch, men hon förstod sig inte på de komplicerade reglagen i duschkabinen den här morgonen heller. Hon kunde helt enkelt inte få vattnet att bli varmt. Till slut fyllde hon som vanligt bara handfatet med vatten och tvättade av sig om ansiktet och halsen.

Det fanns fortfarande en liten bit tvål kvar, så hon gnuggade in håret med den och doppade huvudet i vattnet.

Baderskorna skulle ha använt schampo, krämer, balsam och alla möjliga sorters väldoftande oljor. Men de var döda, allihop, och Freya skrämdes av de många hyllorna med flaskor därinne i det stora toalettrummet. När valmöjligheterna var så stora kändes det tryggast att inte välja alls.

Hon hade åtminstone kommit underfund med hur hon skulle göra för att klä på sig. Hon tog upp en av de skrynkliga klänningarna från golvet, lade den på sängen

och kröp in i den, nedifrån och upp, grävde sig fram tills hon fått in armarna och huvudet i de rätta hålen.

Den långa pälskantade väst som hon skulle ha ovanpå klänningen var mycket lättare att ta på sig, men hon hade problem med knapparna. Hennes kammarjungfrur hade alltid knäppt knapparna snabbt och lätt, samtidigt som de skrattade och pratade om allt de skulle göra på dagen, och aldrig hade någon knapp hamnat i fel hål.

Men de var också döda, allihop.

Freya svor. Hon slet och fumlade i en kvart, och sedan mönstrade hon resultatet i den spindelvävstäckta spegeln. Inte illa, tänkte hon, med tanke på omständigheterna alltså. Med några smycken kanske det skulle se ännu bättre ut. Men när hon gick till smyckeskammaren upptäckte hon att de flesta riktigt fina sakerna hade försvunnit. Det verkade som om det försvann saker hela tiden numera. Freya förstod inte vart de tog vägen. Nåja, det var kanske lika bra att hon inte satte en tiara på sitt kladdiga, tvåltvättade hår eller tog på sig ett guldhalsband med bärnstenar runt den smutsiga halsen. Mamma skulle förstås inte tycka om att hon visade sig offentligt utan smycken, men mamma var ju också död.

Dammet låg tjockt som pudersnö i de öde, tysta slottskorridorerna. Hon ringde på en betjänt och stod och stirrade ut genom ett fönster medan hon väntade.

De istäckta takåsarna i hennes stad glimmade svagt grå i det arktiska skymningsljuset. Golvet darrade i takt med kugghjulen och pistongerna nere i maskinrummen, men annars kände man inte mycket av stadens rörelser, för 10

det här var Stora Isen, norr om norr, och det fanns inga landmärken att navigera efter, bara en jättelik vit slätt i vilken himlen reflekterades.

Betjänten dök upp. Han rättade till sin pudrade peruk. ”God morgon, Skrake”, sade hon. ”God morgon, Ers Härlighet.”

Hon greps av en impuls att befalla Skrake att komma in i hennes rum och göra något åt dammet, de kringströdda smutskläderna och de försvunna smyckena, och att be honom att visa hur duschen fungerade. Men han var man och det vore ett otänkbart etikettsbrott att bjuda in en man i markgrevinnans privata bostad. Så hon sade istället det hon brukade säga varje morgon: ”Nu kan du eskortera mig till frukostsalen, Skrake.”

Medan de åkte hiss ner till bottenvåningen föreställde hon sig hur staden kanade fram över isen, likt en liten skalbagge över en jättelik vit tallrik. Den stora frågan var vart den var på väg. Skrake ville i alla fall veta det. Det kunde man se i hans ansikte och på det sätt han då och då sneglade åt hennes håll. Styrelsekommittén ville säkert också veta det. Att fly hit och dit undan hungriga rovstäder var en sak, men nu började det bli dags för Freya att besluta vad som skulle hända med hennes stad. Folket i Anchorage hade alltid förväntat sig att ätten Rasmussen skulle fatta den sortens beslut. Rasmussen-kvinnorna var när allt kom omkring speciella. Hade de kanske inte regerat över Anchorage sedan Sextiominuterskriget?

Talade kanske inte isgudarna till dem i drömmarna och 11

berättade för dem vart staden borde sätta kurs för att finna goda handelspartners och undvika rovstäder och isfällor?

Men Freya var den sista i sin ätt och isgudarna talade inte till henne. Det var knappt någon som talade till henne nu, och när de gjorde det var det bara för att så artigt som möjligt höra sig för om hon tänkte välja kurs snart.

Varför frågar ni mig? ville hon skrika åt dem. Jag är bara en flicka! Jag har aldrig bett om att få bli markgrevinna!

Men de hade ingen annan att fråga.

Den här morgonen skulle Freya åtminstone ha ett svar åt dem. Hon var bara inte säker på att de skulle gilla det.

Hon åt frukost ensam, i en svart stol med hög rygg, vid ett långt svart bord. Skramlet av kniven mot tallriken och skeden mot tekoppen kändes nästan outhärdligt högt i den kompakta tystnaden. Tavlor som föreställde hennes gudomliga anfäder blickade ner på henne ur skuggorna runt salens väggar. De såg en aning otåliga ut, som om de också väntade på att hon skulle välja ut en destination. ”Oroa er inte”, sade hon till dem. ”Nu har jag bestämt mig.”

När hon hade avslutat sin frukost kom hennes kammarherre in. ”God morgon, Skrake.” ”God morgon, Isfältens Ljus. Styrelsekommittén väntar ödmjukast på att få audiens hos Ers Härlighet.”

Freya nickade och kammarherren slog upp dörrarna 12

till frukostsalen, så att kommittén kunde stiga in. Den brukade bestå av tjugotre personer, men nu fanns bara herr Fältvädd och miss Pye kvar.

Windolene Pye var en lång medelålders kvinna med ett intetsägande utseende. Hennes ljusa hår var uppfäst i en platt knut som fick det att se ut som om hon balanserade ett wienerbröd på huvudet. Hon hade varit den framlidne chefsnavigatörens sekreterare och verkade förstå sig på hans kartor och uträkningar, men hon blev alltid nervös när hon stod inför sin markgrevinna och neg hastigt så snart Freya så mycket som andades lite för ljudligt.

Hennes kollega, Sören Fältvädd, var helt annorlunda. Hans familj hade varit maskinmästare nästan lika länge som Anchorage hade varit rörligt, och han var den ende av de överlevande som nästan kunde betraktas som Freyas jämlike. Om allt hade varit som det borde skulle hon ha gift sig med hans son Axel nästa sommar.

Markgrevinnan tog sig ofta en make från maskindistrikten, för att glädja ingenjörsklassen. Men saker och ting var inte som de borde och Axel var död. Freya gladde sig i hemlighet åt att hon skulle slippa få Fältvädd till svärfar. Han var en sträng, dyster och tystlåten gammal man.

De svarta sorgkläderna fick honom att perfekt smälta in i mörkret i frukostsalen. Bara ansiktet syntes som en vit dödsmask inne i skuggorna. ”God dag, Ers Härlighet”, sade han och bugade stelt, samtidigt som miss Pye neg och rodnade och flaxade med händerna.

13

”Vad har vi för position just nu?” frågade Freya. ”Å, Ers Härlighet, vi är lite mer än trettio mil norr om Tannhäuserbergen”, kvittrade miss Pye. ”Vi befinner oss på bärande havsis och inga andra städer har siktats.” ”Maskindistriktet inväntar era order, Isfältens Ljus”, sade Fältvädd. ”Vill ni vända tillbaka österut?” ”Nej!” Freya rös vid tanken på hur nära de tidigare varit att bli uppätna. Om de återvände österut eller satte kurs söderut, för att idka handel i isens utkanter, skulle Arkangelsks fångstmän säkert höra talas om det. Och nu när manskapet nere i maskinrummen minskat katastrofalt trodde Freya knappast att hennes stad än en gång skulle klara sig undan den stora rovstaden. ”Vi kanske kunde bege oss västerut, Ers Härlighet?” föreslog miss Pye nervöst. ”Några småstäder brukar övervintra utmed Grönlands östra kust. Vi kanske kan handla lite med dem.” ”Nej”, sade Freya beslutsamt. ”Då kanske ni har tänkt ut ett annat mål, Ers Härlighet?” sade Fältvädd. ”Har isgudarna talat till er?”

Freya nickade högtidligt. Faktum var att hon hade funderat på det här i över en månad nu, och hon trodde inte att idén hade kommit från någon gud. Det var helt enkelt det enda sätt på vilket hon för alltid kunde skydda sin stad mot rovstäder, farsoter och spionskepp. ”Sätt kurs mot Döda Kontinenten”, sade hon. ”Vi vänder hemåt.”

14

2 Hester och Tom

H

ester Shaw började vänja sig vid att vara lycklig. Efter alla de leriga, svältfödda år hon levt i diken och skrotsamlarbyar ute på Stora Jaktmarken hade hon äntligen hittat sin plats här i världen.

Hon hade ett eget luftskepp, Jenny Haniver (om hon sträckte på halsen kunde hon precis se toppen på det röda höljet, bakom kryddskeppet från Zanzibar vid kajplats sjutton), och hon hade Tom, den snälle, stilige, kloke Tom som hon älskade av hela sitt hjärta och som faktiskt verkade älska henne också.

Länge trodde hon att det aldrig skulle kunna hålla. De var så olika, och ingen kunde påstå att Hester var vacker.

Hon var lång och klumpig, som en fågelskrämma, och hennes kopparröda hår var uppbundet i hårda flätor.

Ansiktet klövs på mitten av ärret från det svärdshugg som berövat henne ena ögat och en stor del av näsan och förvanskat munnen till ett snett hångrin. Det kommer aldrig att hålla, hade hon om och om igen sagt till sig själv, under tiden på Black Island, medan de väntade på att skeppsbyggarna skulle reparera den stackars illa medfarna Jenny. Han stannar bara kvar av medlidande, hade hon intalat sig medan de flög ner till Afrika och sedan därifrån till Sydamerika. Vad ser han hos mig? undrade hon medan de gjorde sig en förmögenhet på att frakta förnödenheter till de stora oljeborrstäderna i 15

Antarktis och sedan plötsligt blev fattiga igen, efter att ha blivit tvungna att dumpa lasten för att komma undan luftpirater över Tierra del Fuego. Och när de flög över den blå Atlanten med en handelsflotta viskade hon för sig själv: Inte kan det väl hålla?

Och ändå hade det gjort det. Det hade hållit i mer än två år nu. Nu när Hester satt i septembersolens ljus, utanför Skrynkelzonen, en av de många kaféerna på Airhavens huvudgata, började hon äntligen tro på att det skulle hålla för evigt. Hon kramade Toms hand under bordet och log sitt skeva leende, och han såg på henne med lika mycket kärlek som när hon kysste honom första gången, i det flackande eldskenet från MEDUSA kvällen då hans stad dog.

Airhaven hade flugit norrut den här hösten och svävade nu några tusen fot ovanför Frostmarkerna, medan små skrotsamlarsamhällen som hade hållit till uppe på isen under de månader då midnattssolen lyste, skockades under den för att idka handel. Ballong efter ballong steg till väders för att lägga till vid kajplatserna på den flygande frihamnen, och ut ur dem klättrade färggrant klädda köpmän som sålde Gammal Teknik. De började ropa ut sina varor så snart deras kängor landat på Airhavens däckplåtar. De kalla länderna i norr var en utmärkt jaktmark för dem som grävde efter länge svunnen teknologi och de här herrarna sålde delar av Jägare, ackumulatorer till teslagevär och en mängd oidentifierbara manicker från ett halvt dussin olika kulturer, till och med bitar från en forntida flygmaskin, som hade 16

legat infrusen i Stora Isen sedan Sextiominuterskriget.

Under dem bredde Frostmarkerna ut sig åt söder, öster och väster, så långt ögat kunde se: ett kallt, stenigt land där isgudarna härskade i åtta av årets månader.

Snöfläckar syntes redan djupt nere i städernas hjulspår.

I norr syntes de vulkaniska Tannhäuserbergens svarta vägg, Stora Jaktmarkens nordligaste gräns. Flera av dem hade utbrott nu och grå rökpelare steg mot himlen, som om de stöttade upp den. Bakom dem kunde Hester och Tom nätt och jämnt urskilja Isviddernas världsomspännande slätter. Något rörde sig där, något jättelikt, smutsigt och obönhörligt. Det var som om ett berg lösgjort sig från de andra.

Hester drog fram en kikare ur kappfickan och satte det till ögat. Hon snurrade på inställningsringen tills hon fick in skärpan och den suddiga bilden med ens klarnade. Det var en stad hon såg. Åtta våningsplan med fabriker, slavbaracker och avgasspyende skorstenar, ett himmelståg som red på slipströmmen, parasitluftskepp som silade avgasröken i jakt på mineraler och nedanför allt detta, spöklikt konturlösa innanför slöjor av snö och pulvriserad sten, de enorma, rullande hjulen. ”Arkangelsk!”

Tom tog ifrån henne kikaren. ”Du har rätt. Den håller till vid Tannhäusers norra utlöpare på sommaren, där den äter upp skrotsamlarbyar som tar sig igenom bergspassen. Polarisen är mycket tjockare nu än den var på den gamla tiden, men det finns fortfarande ställen där den är för tunn för att kunna bära 17

Arkangelsks tyngd ända till slutet av sommaren.”

Hester skrattade. ”Du är allt en riktig allvetare.” ”Jag kan inte hjälpa det”, sade Tom. ”Jag var historikerlärling, som du kanske minns? Vi var tvungna att lära oss listan över världens största rörliga städer, och Arkangelsk var en av de allra största, så jag lär knappast glömma den.” ”Skrytmåns”, muttrade Hester. ”Jag önskar att det hade varit Zimbra. Eller Xanne-Sandanski. Då skulle du inte känna dig så smart.”

Tom spejade i kikaren igen. ”Vilken dag som helst nu kommer den att lyfta på traktorbanden och fälla ner järnskenorna, och glida iväg på jakt efter isstäder och snömadernas skrotsamlarbyar för att glufsa i sig dem …”

Men för tillfället verkade Arkangelsk nöja sig med att idka handel. Staden var alldeles för stor för att ta sig igenom Tannhäusers smala bergspass, men luftskepp lyfte från den och flög söderut genom dimman, mot Airhaven. Det första av dem kryssade elegant in genom skocken av ballonger runt den flygande staden och dök ner för att lägga till vid kajplats sex, direkt under Toms och Hesters utkikspunkt. De kände den svaga darrningen när förtöjningskramporna grep tag i kajen. Det var ett strömlinjeformat attackskepp med en röd varg målad på det svarta höljet, och under den stod farkostens namn med gotiska bokstäver: Klarluftsturbulens.

Karlar svassade ut ur den pansarklädda gondolen, 18

marscherade uppför kajen och den trappa som ledde till huvudgatan. Stora, rödbrusiga karlar med pälshattar på sina huvuden och kallt glimmande metallbrynjor under tunikorna. En av dem hade en stålhjälm med två stora grammofontrattar på. En sladd löpte från hjälmen till en mikrofon av mässing. Det var en annan man som höll i mikrofonen och hans röst dånade över Airhaven medan han gick uppför trappan. ”Var hälsade, luftbor! Det mäktiga Arkangelsk, Stora Isens Hämnare, Nordens Gissel, Spitzbergenbosättningarnas Bane hälsar er! Vi har guld att byta mot upplysningar om var isstäderna befinner sig! Trettio guldmynt för information som leder till fångst!”

Han började tränga sig fram mellan borden i Skrynkelzonen, medan han fortsatte att bröla ut sitt erbjudande.

Piloterna runt omkring skakade på sina huvuden, gjorde fula grimaser och vände sig bort. Nu när det var ont om byte överallt hade flera av de stora rovstäderna börjat locka med hittelön, men det var sällan någon som gjorde det öppet. Hederliga flygande köpmän började frukta att de snart skulle bli helt portförbjudna i mindre issamhällen, för vilken borgmästare skulle ta risken att ge dockningstillstånd för ett skepp som nästa dag kanske flög iväg och sålde upplysningar om deras färdriktning till en glupsk stadsätare som Arkangelsk? Men det fanns alltid andra, smugglare, pirater och flygande köpmän som inte gjorde de förtjänster de hoppats på, som var beredda att ta emot guld från rovdjuren. ”Sök upp mig på Gasballongen och Gondolen, om ni 19

har handlat med Kivitoo eller Breidhavik eller Anchorage i sommar, och vet var de tänker övervintra!” uppmanade nykomlingen. Han var en ung man, och han såg enfaldig, rik och välgödd ut. ”Trettio guldmynt, mina vänner.

Nog för att hålla era skepp med bränsle och luftgaz i ett år …” ”Det där är Piotr Masgard”, hörde Hester en bordsgranne, kvinnlig pilot av Dinka-härkomst, säga till sina vänner. ”Han är yngste son till Arkangelsks Direktör.

Det där gänget kallar han för sina Fångstmän. De annonserar inte bara efter spioner. Jag har hört att de brukar landa med sitt skepp på städer som är för snabba för Arkangelsk. Sen tvingar de dem att stanna eller vända om – tvingar dem med vapenmakt att styra rakt in i Arkangelsks käftar!” ”Men det är inte rättvist!” utropade Tom, som hade lyssnat, och tyvärr råkade han säga det just när Masgard gjort en paus i sitt tal. Fångstmannen snurrade runt och hans stora, loja och stiliga ansikte flinade ner mot Tom. ”Inte rättvist, luftman? Vad är det som är orättvist?

I den här världen överlever bara de starkaste städerna, som du vet.”

Hester stelnade till. En sak hon aldrig skulle förstå med Tom var varför han alltid förväntade sig att saker och ting skulle vara rättvisa och hederliga. Hon antog att det berodde på hans uppväxt. Om han varit tvungen att klara sig bäst han kunde i en skrotsamlarby i några år skulle han raskt ha mist de illusionerna, men han hade vuxit upp med historikergillets seder och regler, skild 20

från den verkliga världen. Och trots allt han hade sett vid det här laget, kunde han fortfarande bli chockad av människor som Masgard. ”Jag menar att det är mot alla regler i den kommunala utvecklingsläran”, förklarade Tom och tittade upp på den storvuxne mannen. Han reste sig, men upptäckte att han fortfarande måste se upp till den långe fångstmannen, som säkert var ett par decimeter längre. ”Snabba städer äter de långsamma och starka städer äter de svaga. Det är så det är tänkt att fungera, precis som i naturen. Att erbjuda hittelön och kapa byten rubbar balansen”, fortsatte han, som om Masgard vore en debattmotståndare vid historikergillets diskussionskvällar.

Masgards flin blev ännu bredare. Han svepte undan den pälskantade slängkappan och drog sitt svärd.

Flämtningar, skrik och slamret av fallande stolar hördes när alla i närheten försökte fly så långt bort som möjligt.

Hester högg tag i Tom och började dra bort honom, hela tiden med blicken fäst på den där glimmande klingan. ”Tom, din idiot, strunta i det!”

Masgard stirrade på henne en kort stund. Sedan gav han till ett skallande skratt och stack svärdet i skidan igen. ”Titta! Luftkillen har en söt liten flickvän som beskyddar honom!”

Hans mannar stämde in i skrattet. Hester fick blossande röda fläckar på kinderna och drog upp sin gamla röda sjal för att dölja ansiktet. ”Kom och sök upp mig sen, stumpan!” hojtade Mas­ 21

gard. ”Jag har alltid tid för vackra kvinnor! Och kom ihåg att om du har uppgifter om nån stad så ger jag dig trettio guldmynt för dem. Du skulle kunna köpa en ny näsa!” ”Det ska jag komma ihåg”, lovade Hester och föste hastigt bort Tom. Vreden flaxade med sina svarta vingar i hennes bröst, som en instängd kråka. Hon ville vända om och slåss. Hon kunde slå vad om att Masgard inte hade någon aning om hur man använde det där svärdet han var så stolt över …

Men nu för tiden höll hon sin mörka, mordiska, hämndlystna sida väl dold, så hon nöjde sig med att smyga fram kniven och diskret skära av sladden till Masgards mikrofon när hon gick förbi. Nästa gång han försökte ropa något skulle det bli åt honom folk skrattade. ”Förlåt”, sade Tom generat, när de skyndade sig ner till kajen, som nu kryllade av köpmän och turister från Arkangelsk. ”Jag menade inte … Jag tänkte bara …” ”Det gör inget”, sade Hester.

Hon ville säga att om han inte gjorde såna där modiga, dumma saker ibland skulle han inte vara Tom, och då kanske hon inte skulle älska honom så mycket som hon gjorde. Men hon kunde inte klä allt det i ord, så hon knuffade in honom i utrymmet under en av stadens stödbalkar. Och efter att ha försäkrat sig om att ingen tittade lindade hon sina magra armar runt hans hals, drog ner slöjan och kysste honom. ”Kom, så ger vi oss av.” ”Men vi har ingen last än. Vi skulle leta efter en pälshandlare eller …”

22

”Det finns inga som handlar med päls här, bara Gammal Teknik. Och såna grejor vill vi inte hålla på med, eller hur?” Han såg osäker ut, så hon kysste honom en gång till innan han hann säga något. ”Jag är trött på Airhaven. Jag vill ut på Fågelvägarna igen.” ”Okej”, sade Tom. Han log och strök henne över munnen, kinden och jacket i ögonbrynet där ärret klöv det. ”Okej. Vi har sett nog av himlen i norr. Kom, så ger vi oss av.”

Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. När de kom fram till kajplats sjutton satt en man och väntade bredvid Jenny Haniver, på en stor läderränsel. Masgards hån sved fortfarande, så Hester gömde sig bakom sjalen igen. Tom släppte hennes hand och skyndade fram mot främlingen. ”God dag!” ropade mannen och reste sig. ”Mr Natsworthy? Miss Shaw? Jag har förstått att ni är ägare till det här förträffliga lilla skeppet. Jösses. De sa på hamnkontoret att ni var unga, men jag förstod inte hur unga!

Ni är nästan bara barn!” ”Jag fyller snart arton”, påpekade Tom. ”Spelar ingen roll, spelar absolut ingen roll!” förkunnade främlingen glatt. ”Ålder är oviktigt om hjärtat är gott, och jag är säker på att du har ett gott hjärta. ’Vem är den där stilige gossen?’ frågade jag min vän hamnkaptenen, och han sa: ’Det är Tom Natsworthy, pilot på Jenny Haniver.’ ’Pennyroyal’, sa jag till mig själv, ’den där unge mannen kan vara exakt vad du letar efter!’

Så nu är jag här.”

23

Det var han verkligen. Han var en kort man, tunnhårig och lätt överviktig, och han hade ett prydligt klippt vitt skägg. Hans kläder var typiska för skrotsamlarna i norr: lång pälsrock, pälshatt, tunika med många fickor, grova byxor och pälskantade stövlar. Men de såg alldeles för dyra ut, som om en skräddare på modet sytt upp dem åt honom, för att användas i en teaterpjäs om Isvidderna. ”Nå?” sade han. ”Vad då ’nå’?” frågade Hester som genast fattat motvilja mot den här tillgjorde främlingen. ”Förlåt, sir”, sade Tom, mycket artigare. ”Men vi förstår inte riktigt vad ni vill …” ”Å, jag ber tusen gånger om ursäkt! Ni måste verkligen ha överseende med mig”, babblade främlingen. ”Jag ska genast kasta ljus över saken. Mitt namn är Pennyroyal.

Nimrod Beauregard Pennyroyal. Jag har varit på upptäcktsfärd bland dessa fruktansvärda, enorma berg av eld och nu är jag på väg hem. Jag skulle vilja boka plats ombord på ert förtjusande luftskepp.”

24

3 Passageraren

P

ennyroyal var ett namn som klingade bekant i Toms öron, men han kunde inte placera det.

Han var säker på att han hört det nämnas under någon föreläsning, på den gamla tiden då han var historikerlärling. Fast vad Pennyroyal hade sagt eller gjort, som var så märkvärdigt att man höll en föreläsning om honom, mindes han inte. Han hade ägnat alltför mycket tid åt att dagdrömma för att lyssna särskilt uppmärksamt på sina lärare. ”Vi tar inte passagerare”, sade Hester bestämt. ”Vi är på väg söderut och vi reser ensamma.” ”Söder blir alldeles tippen-toppen!” strålade Penny­ royal. ”Min hemstad är semesterorten Brighton, och den här hösten kryssar den i Mittenhavet. Jag måste komma hem snarast möjligt, miss Shaw. Mina förläggare, Fewmet och Spraint, är extremt angelägna om att få ett nytt bokmanus av mig till Månfestivalen, och jag behöver sitta i lugn och ro i mitt eget arbetsrum för att börja sammanställa mina anteckningar.”

Medan han talade sneglade han över axeln, mot människorna på kajen. Han svettades en aning och Hester tyckte att han såg definitivt opålitlig ut. Men Tom hade svalt betet. ”Är ni författare, mr Pennyroyal?” ”Professor Pennyroyal”, rättade mannen honom god25

modigt. ”Jag är upptäcktsresande, äventyrare och alternativhistoriker. Du kanske har hört talas om några av mina verk: Sandrikenas försvunna städer, till exempel.

Eller Det sköna Amerika – Sanningen om den döda kontinenten …”

Nu kom Tom ihåg var han hade hört namnet förut.

Chudleigh Pomeroy hade en gång nämnt Nimrod B. Pennyroyal i en föreläsning om nya trender inom forskningen. Den gamle historikern hade sagt att Pennyroyal inte visade någon respekt alls för verklig historieforskning. Hans våghalsiga expeditioner var bara sensationshistorier, han fyllde sina böcker med vilda spekulationer och romantiska äventyrsfantasier. Tom var ganska förtjust i vilda spekulationer och äventyrsfantasier, så han hade letat efter Pennyroyals böcker i museets bibliotek efter det, men det fördomsfulla historikergillet hade vägrat att upplåta hyllplats åt dem där, så han hade aldrig fått reda på vart Pennyroyal rest på sina upptäcktsfärder.

Han kastade en blick på Hester. ”Vi har faktiskt rum för en passagerare, Hetty. Och vi kunde behöva pengarna …”

Hester blängde mörkt på honom. ”Å, pengar är inga problem”, lovade Pennyroyal. Han drog fram en fet börs och skramlade med den. ”Vi kan väl säga fem guldmynt nu och fem till när vi lägger till i Brighton? Det är inte lika mycket som Piotr Masgard betalar dem som är beredda att förråda nån stackars stad, men det är rätt bra ändå och ni skulle göra litteraturen en stor tjänst.”

26

Hester stirrade på en hoprullad tross på kajen. Hon visste att hon hade förlorat. Den här alldeles för vänskaplige främlingen visste precis hur han skulle övertala Tom, och till och med hon måste medge att tio guldmynt skulle sitta fint. Hon gjorde ett sista försök att avvärja det oundvikliga, genom att peta med stöveltån på Pennyroyals ränsel och fråga: ”Vad har du i bagaget? Vi fraktar inte Gammal Teknik. Vi har sett lite för mycket av vad det kan åstadkomma.” ”Himmel, nej!” utbrast Pennyroyal. ”Jag håller fullständigt med. Jag må vara alternativhistoriker, men jag är ingen idiot. Jag har också sett vad som händer med folk som ägnar livet åt att gräva upp gamla maskiner.

Antingen blir de förgiftade av nån konstig strålning eller sprängda i luften av en manick som inte fungerar som den ska. Det enda jag har med mig är rena underkläder och några tusen sidor anteckningar och skisser till min nya bok, Eldberg – naturfenomen eller forntida misstag?”

Hester sparkade till packningen igen. Den ramlade sakta över ända, men gav inte ifrån sig några metalliska läten som skulle tyda på att Pennyroyal ljög. Hon tittade ner på sina fötter och sedan ännu längre ner, genom Airhavens perforerade däckplåtar ner på jorden, där en stad långsamt rullade västerut med sin långa skugga i släptåg. Kör till, tänkte hon. Mittenhavet var varmt och blått, något helt annat än de här dystra slätterna, och det borde bara ta en vecka att flyga dit. Nog kunde hon väl stå ut med att dela Tom med professor Pennyroyal i 27

en vecka? Hon skulle få ha honom för sig själv resten av deras liv. ”Okej”, sade hon och ryckte åt sig Pennyroyals börs.

Hon räknade upp fem guldmynt innan han hunnit ändra sig. Bredvid henne sade Tom just: ”Vi kan bädda åt er i det främre lastrummet, professorn. Och om ni vill kan ni använda sjukstugan som arbetsrum. Jag hade tänkt att vi skulle stanna över natten och kasta loss i gryningen.” ”Om du inte har nåt emot det, Tom”, sade Pennyroyal och sneglade så där besynnerligt nervöst mot kajen igen, ”så skulle jag helst vilja ge mig av omedelbart. Min musa kan inte vänta …”

Hester ryckte på axlarna och vände upp och ner på börsen igen. ”Vi ger oss av så snart vi får klartecken av hamnkaptenen”, sade hon. ”Det blir två guldmynt extra.”

Solen gick ner, rödaktigt bärnstensfärgad, bakom de disiga Tannhäuserbergen. Ballonger steg fortfarande till väders från handelsklungan därnere, och luftskepp och andra farkoster strömmade till över basalthällarna nedanför det stora Arkangelsk. Ett av dem tillhörde en sympatisk gammal herre vid namn Widgery Blinkoe, en köpman som handlade i Gammal Teknik, men gjorde sig en extrainkomst genom att hyra ut rum ovanför sin butik i Arkangelsks hamndistrikt och sälja upplysningar till dem som var villiga att betala.

28

Mr Blinkoe lät sina fruar förtöja skeppet och skyndade själv direkt till hamnkaptenens kontor. ”Har ni sett den här mannen?” frågade han.

Hamnkaptenen betraktade det fotografi mr Blinkoe skjutit fram över disken och sade: ”Javisst. Det är ju professor Pennyroyal, den historiske gentlemannen.” ”Gentleman! Så tusan heller!” utropade Blinkoe argt. ”Han har varit inneboende hemma hos mig i sex veckor nu, men så fort Airhaven kom inom synhåll smet han utan att betala en penny av det han är skyldig! Var är han? Var kan jag hitta det kräket?” ”För sent, kompis”, flinade hamnkaptenen, som njöt lite av att komma med dåliga nyheter. ”Han kom hit med en av de första ballongerna från Arkangelsk och frågade efter skepp som skulle söderut. Jag satte honom i kontakt med de där ungdomarna som har Jenny Haniver.

Hon kastade loss för knappt tio minuter sen, på kurs mot Mittenhavet.”

Blinkoe stönade och gnuggade trött sitt stora, bleka ansikte. Han hade verkligen inte råd att gå miste om de tjugo guldmynt Pennyroyal hade utlovat. Varför, å varför, hade han inte sett till att den skurken betalat i förväg? Han hade blivit så smickrad när Pennyroyal gav honom ett signerat exemplar av Det sköna Amerika (”Till min gode vän Widgery, med vänliga hälsningar”) och så upprymd över att ha blivit lovad ett omnämnande i den berömde mannens nästa bok, att han inte ens hade anat oråd när Pennyroyal började köpa vin och sätta upp det på hans konto. Han hade inte ens protesterat när den29

ne började flirta öppet med de yngre fruarna Blinkoe!

Fördömelse över alla författare!

Men så bröt plötsligt något hamnkaptenen sagt igenom dimman av självömkan och den smygande huvudvärk som legat som ett töcken över Blinkoes tankar. Ett namn. Ett välbekant namn. Ett namn som kunde vara värdefullt! ”Sa du Jenny Haniver?” ”Det gjorde jag, sir.” ”Men det är omöjligt! Hon gick upp i rök när gudarna förintade London.”

Hamnkaptenen ruskade på huvudet. ”Inte alls, sir. Inte det minsta. Har flugit på främmande himlar i två års tid nu. Idkat handel med de där nuevomayanska zigguratstäderna, enligt vad jag har hört.”

Mr Blinkoe tackade honom och sprang ut på kajen.

Han var en rundlagd man och sprang inte ofta, men det här kunde vara värt ansträngningen. Han knuffade undan några barn som turades om att titta i ett teleskop som var fastmonterat på räcket, och sedan spejade han över himlen genom det. En aning åt sydväst blixtrade kvällssolen i ett luftskepps akterfönster. Det var ett litet rött luftskepp med klinkbyggt skrov och dubbla motorgondoler av märket Jeunet-Carot.

Mr Blinkoe skyndade tillbaka till sitt eget skepp, Dagsländan, och sina hårt prövade hustrur. ”Fort!” hojtade han, när han snavade in i gondolen. ”Slå på radion!” ”Så Pennyroyal kom undan igen”, sade en av fruarna.

30

”Vilken överraskning!” sade en annan. ”Det här är precis vad som hände i Arkangelsk”, sade en tredje. ”Tysta, fruar!” skrek Blinkoe. ”Det här är viktigt!”

Hans fjärde fru gjorde en sur grimas. ”Pennyroyal är inte värd besväret.” ”Den stackars, käre professor Pennyroyal”, sade den femte vemodigt. ”Strunta i Pennyroyal!” brölade hennes make, drog av sig hatten och satte på radiolurarna. Han ställde in sändaren på en hemlig våglängd, samtidigt som han otåligt gjorde tecken åt den femte frun att sluta snörvla och istället börja vrida på starthandtaget. ”Jag känner folk som kommer att betala bra för det jag just fått reda på! Den handelsfarkost Pennyroyal just gav sig av på var Anna Fangs gamla skepp!”

Tom hade inte förrän nu insett hur mycket han saknade umgänget med andra historiker. Hester lyssnade gärna på det han berättade om sin tid som lärling, men hon hade inte mycket att bidra med till samtalet. Hon hade hankat sig fram bäst hon kunde sedan hon var liten och även om hon visste hur man hoppade ombord på en stad som var i rörelse, hur man fångade och flådde en katt och var man sparkade någon som försökte råna en så att det gjorde mest ont, så hade hon aldrig varit särskilt intresserad av att lära sig något om världens historia.

31

Men nu var professor Pennyroyal här och hans älskvärda personlighet fyllde hela kontrollbryggan med sin närvaro. Han hade en teori eller någon liten anekdot om det mesta och när Tom lyssnade på professorn saknade han den gamla tiden på London Museum, där han hade varit omgiven av böcker, dokument, reliker och lärda diskussioner. ”Ta till exempel de här bergen”, sade Pennyroyal och gjorde en gest ut mot fönstret på styrbordssidan. De färdades just nu söderut längs en utlöpare av Tannhäuserbergen och den glödande lavan i en aktiv krater lyste upp forskarens ansikte med sitt flackande sken. ”Det är dem jag ska skriva om i min nya bok. Varifrån kom de? De fanns inte på forntiden, det kan vi konstatera om vi studerar kartorna som finns kvar sen dess. Så hur kunde de uppstå så snabbt? Vad skapade dem? Det är likadant i det fjärran Shan Guo. Zhan Shan är världens högsta berg och ändå nämns det inte alls i den forntida historieskrivningen. Har de nya bergen uppstått genom naturlig vulkanisk aktivitet, som vi alltid har fått höra?

Eller är de kvarlevorna från en uråldrig teknologi som fått ett katastrofalt slut? Man kanske experimenterade med en kraftkälla eller ett fruktansvärt vapen? En vulkanskapare! Tänk vilket fynd det skulle vara, Tom!” ”Vi är inte intresserade av att leta efter Gammal Teknik”, sade Hester automatiskt. Hon stod vid kartbordet och försökte ta ut en kurs, och Pennyroyal gick henne mer och mer på nerverna. ”Naturligtvis inte, kära du!” instämde Pennyroyal, 32

med blicken fäst vid skottet ovanför henne (han trodde inte att han kunde se henne rakt i ansiktet utan att rycka till). ”Naturligtvis inte! En mycket förståelig och hedervärd ståndpunkt. Det är naturligt att ha förutfattade meningar. Men samtidigt …” ”Det är inte en förutfattad mening”, fräste Hester och pekade med en passare mot honom, så att han nästan fruktade att hon tänkte använda den på något otäckt sätt. ”Min mamma var arkeolog. Upptäcktsresande, äventyrare och historiker, som du. Hon åkte till det döda Amerika och grävde upp nåt som hon tog med hem.

Nåt som kallades MEDUSA. De styrande i London fick höra talas om det och skickade sin agent Valentine för att döda henne och stjäla det. Han passade på att göra det här med mitt ansikte medan han ändå höll på. Sen tog han med det till London och ingenjörerna fick det att börja fungera igen och Bang! Det baktände och sen var det klippt.” ”Javisst”, sade Pennyroyal, lite ångerfullt. ”Alla känner till händelsen med MEDUSA. Jag minns till och med exakt vad jag gjorde just då. Jag var ombord på Cittàmotore, i sällskap med en förtjusande ung dam vid namn Minty Bapsnack. Vi såg blixten lysa upp himlen trots att vi var nästan på andra sidan jorden.” ”Ja, och vi var där när det hände. Vi flög genom chockvågen och vi såg vad som fanns kvar av London nästa morgon. En hel stad, Toms stad, som brunnit ner till metallskrot av nåt min mamma grävt upp. Därför håller vi oss borta från Gammal Teknik.”

33

”Å, jag förstår”, sade Pennyroyal, ordentligt besvärad nu. ”Jag går och lägger mig”, sade Hester. ”Jag har ont i huvudet.”

Det var sant. Efter bara några timmar av Pennyroyals föreläsningar hade det börjat bulta smärtsamt bakom den blinda ögonhålan. Hon gick fram till förarsätet för att ge Tom en godnattkyss, men det kändes olustigt att göra det när Pennyroyal tittade på, så hon rörde bara lätt vid hans öra och sade: ”Ropa på mig när du behöver vila.” Sedan gick hon mot akterhytten. ”Hoppsan då!” sade Pennyroyal när hon hade försvunnit. ”Hon har ganska häftigt temperament”, medgav Tom som skämdes lite över Hesters utbrott. ”Men hon är egentligen jättefin. När man väl lär känna henne …” ”Självklart, självklart”, sade Pennyroyal. ”Man ser genast att under den där något udda ytan är hon definitivt, hm …”

Men han kunde inte komma på något positivt att säga om Hester, så meningen blev aldrig avslutad. Han reste sig och tittade ut genom fönstret, på de månbelysta bergen och ljusen från en liten stad som rullade fram över slätten långt därnere. ”Hon har fel när det gäller London, ska du veta”, sade han till slut. ”Jag menar, i det där att allt som återstår av staden är lite metallskrot. Jag har pratat med folk som har varit där. Hela sektioner av det sönderbrända Innanmätet ligger till exempel på Utomlandet väster om 34

Batmunkh Gompa. En arkeolog jag känner, en bedårande ung dam vid namn Cruwys Morchard, påstår rent av att hon har varit inne i ett av de större fragmenten. Låter fascinerande: förkolnade skelett som ligger kringströdda överallt, och stora stycken av halvsmälta byggnader och maskiner. Den kvardröjande strålningen från MEDUSA gör att färgade ljus då och då blinkar till bland vrakgodset, som irrbloss … Eller heter det virrbloss?”

Nu var det Toms tur att bli illa till mods. Hans hemstads undergång var fortfarande som ett öppet sår inom honom. Två och ett halvt år senare lyste skenet från den stora explosionen fortfarande upp hans drömmar. Han ville inte tala om vraket av London, så han styrde tillbaka samtalet till professor Pennyroyals älsklingsämne: professor Pennyroyal. ”Ni har förstås varit på en massa intressanta platser?” ”Intressanta! Å, du har ingen aning, Tom! Vilka saker jag har sett! När vi landar i Brightons lufthamn ska jag gå direkt till en bokhandlare och köpa mina kompletta verk åt dig. Jag är förvånad över att du inte har läst dem förut, en så intelligent gosse som du.”

Tom ryckte på axlarna. ”Vi hade tyvärr inte dem i biblioteket på London Museum …” ”Givetvis inte! Det så kallade historikergillet! Mossiga gamla stötar … Visste du att jag en gång försökte bli medlem? Men deras chefshistoriker, Thaddeus Valentine, sa blankt nej. Bara för att han inte gillade det jag upptäckt på min resa till Amerika!”

35

Tom blev nyfiken. Han tyckte inte om att höra sina gilleskamrater beskrivas som mossiga gamla stötar, men med Valentine var det något helt annat. Valentine hade försökt döda honom. Och han hade mördat Hesters föräldrar. Om Valentine ogillade någon måste han vara okej. ”Nå, vad var det ni upptäckte i Amerika, professorn?” ”Ah. Ja, det är en lång historia, Tom. Skulle du vilja höra den?”

Tom nickade. Han kunde inte lämna bryggan i natt, inte när den här vinden tog i söderifrån, och det vore trevligt med en god historia som kunde hålla honom vaken. Dessutom hade Pennyroyal väckt något hos honom, ett minne av en tid då livet var enklare, då han hade legat hopkrupen under täcket i tredjeklasslärlingarnas sovsal och i skenet av en ficklampa läst berättelser om berömda upptäcktsresande som Monkton Wylde, Chung-Mai Spofforth, Valentine, Fishacre och Compton Cark. ”Ja tack, professorn”, sade han.

36

P H I L I P R E EV E

Tom och Hester lever fredligt på sitt luftskepp när de plötsligt attackeras. På flykt undan jägarplanen tvingas de nödlanda på en isstad, nästan helt ödelagd av pesten och med en ödesmättad kurs över isvidderna. Under den arktiska isen lurar en fiende de aldrig kunnat drömma om. Samtidigt, i Rörelsemotståndarnas fästning, pågår ett makabert experiment …

Andra fristående delen i serien om Hester och Tom. De vandrande städerna är den prisbelönta första delen om vilken recensenterna bl a skrev: ”Intrigen är laddad med vändningar som är lika överrumplande som trovärdiga.” (DN) ”Fett läsgodis för äventyrslystna.”

(Helsingborgs Dagblad)

ISBN 978-91-27-10613-0

9 789127 106130

P H I L I P R E EV E

Tom tittade ut. Den här vackra, ödsliga staden gjorde stort intryck på honom. Men vart var den på väg? Varför rusade den rakt norrut, mot ensamhet och mörker?