9789176788226 by Smakprov Media AB

L VISSEN CI

CE O PR

01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AFBbGm0= 02 0040

FÖ

t m sa de g n n å ara ing g te örf edl t m Rä ljef h i sk oc

IUSTUS FÖRLAG

CIVIL

ISBN 978-91-7678-822-6

BENGT LINDELL

Bengt Lindell är professor i processrätt vid Uppsala universitet.

PROCESSEN

I denna tredje omarbetade upplaga av Civilprocessen behandlas, liksom i tidigare upplagor, hela civilprocessen. De tre första kapitlen bildar en allmän del vilka beskriver och analyserar processens funktioner, rättegångsreglernas uppbyggnad och systematik samt processuella begrepp och principer. Därefter behandlas rättskipningens organisation, forumreglerna, parterna och deras talan, rättegången i tingsrätt och överrätt, olika slags avgöranden och rättskraft, incidenter, rättegångskostnader, bevisfrågor och säkerhetsåtgärder. De två avslutande kapitlen redogör för skiljeförfarande och medling. Framställningen, som är rättsdogmatisk och inriktad på gällande rätt, är en handbok med analyser och problematiserande fördjupningar på svåra områden av processrätten. Den är avsedd för praktiskt verksamma jurister och passar också som läromedel. Boken innehåller rikhaltiga hänvisningar till praxis och doktrin samt innehåller ett lagrumsregister.

T L G L N E E D B IN L

T R E D J E

U P P L A G A N

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 2

2012-09-20 11.21

CIVILPROCESSEN – rättegång samt skiljeförfarande och medling

tredje upplagan

Bengt Lindell

IUSTUS FÖRLAG

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 3

2012-09-20 11.21

Förord till tredje upplagan Under de år som gått sedan den andra upplagan utgavs 2003 har viktiga förändringar ägt rum, särskilt genom den reform som trädde i kraft 2008 (”En modernare rättegång”). Boken har dessutom sedan första upplagan kom ut 1998 inte varit föremål för någon total översyn. Inför denna upplaga har därför hela boken setts över innehålls- och dispositionsmässigt. En hel del i boken är mot denna bakgrund nyskrivet eller omskrivet samt har de två inledande kapitlen om bland annat rättskipningens funktioner, RB:s regelsystem och begrepp och principer i denna upplaga delats upp på tre inledande kapitel i syfte att öka överskådlig heten. Kapitel 14 från förra upplagan med fallstudier har utgått. Det tidigare avslutande och omfattande kapitlet om alternativ tvistlösning, som innefattade skiljeförfarande och medling, har utökats och gjorts om till två kapitel, ett om skiljeförfarande och ett om medling, samtidigt som boken fått en underrubrik som anger att skiljeförfarande och medling behandlas i boken. Vissa omflyttningar har även gjorts mellan kapitlen. Vidare har språket, delvis som en följd av officiella språkreformer, moderniserats. Åtskilliga rättsfall har tillkommit efter 2003. Även om hänvisningen till rättsfall liksom förut inte är uttömmande har givetvis ambitionen varit att viktiga rättsfall på respektive område ska finnas med. Amanuensen och jur. stud. Jon Lindgren har hjälpt mig med korrekturläsningen av boken och upprättat registren. Aktualitetsdatum vad gäller författningar är 1 juli 2012. Uppsala i augusti 2012 Bengt Lindell

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 6

2012-09-20 11.21

Innehåll Förord till första upplagan 5 Förord till tredje upplagan 6 Förkortningar 7 Kap. 1 Introduktion 21 1.1 Inledning 21 1.2 Civilprocessens funktioner 21 1.2.1 Handlingsdirigering och konfliktlösning 25 1.2.2 Processen som tvistabsorberande samtals forum 29 1.2.3 Processen som risk och riskallokerare 32 1.3 Begreppet civilprocess 36 1.4 Civilprocessen – kort historik 40 1.5 Viktiga reformer i RB efter 1948 43 1.6 Några viktiga tudelningar 45 1.6.1 Juridisk och verklig sanning 45 1.6.2 Materiell och formell rätt 47 1.6.2.1 Rättegångshinder och frågor som hör till saken 48 1.6.3 Bevisvärdering och rättstillämpning 49 1.7 Unionsrätten och Europakonventionen 53 1.7.1 Processrätt och unionsrätt 54 1.7.2 Förhandsbesked 58 1.8 Europakonventionen 61 1.9 Grundläggande garantier och kontroll 64 1.9.1 Skiljande från tjänsten, disciplinåtgärder 65 1.9.2 Tillsyn 66

Kap. 2 Rättegångsreglerna och deras tillämpning 69 2.1

Rättegångsreglernas uppbyggnad 69 2.1.1 Fakultativa och obligatoriska regler 71

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 9

2012-09-20 11.21

2.2 2.3

2.4 2.5

2.1.2 Tvingande och dispositiva regler 74 Parternas och rättens faktiska inflytande 76 Kompletterande eller alternativa klassifikationer 79 2.3.1 Målrelaterade och instrumentella regler 79 2.3.2 Successiva och konsumerande regler 80 2.3.3 Beskrivande regler 81 2.3.4 Svagt sanktionerade regler 81 2.3.5 Regler för förfarandet eller processmaterialet 82 De processuella reglernas giltighet i tid och rum 82 Tolkning och tillämpning av processuella regler 84 2.5.1 Rättsfallstolkning 85 2.5.2 Teleologisk metod 87 2.5.2.1 Ändamålet med processuella stadganden 89 2.5.3 Avvägningar 96 Några avslutande synpunkter 99 2.5.4

Kap. 3 Grundläggande begrepp och principer 101 3.1 Inledning 101 3.2 Yrkandet 102 3.2.1 Villkorade yrkanden 102 3.3 Grunder, motfakta, sak- och processinvändningar 104 3.3.1 Rätts-, bevis- och hjälpfakta 105 3.3.2 Rättstillämpningen – tolkningsfakta 108 3.4 Förhandlings- och dispositionsprincipen 110 3.4.1 Åberopandet 111 3.5 Officialprincipen 113 3.6 Principen om fri bevisprövning 116 3.6.1 Bevisvärderingen – bevisöverenskommelser 117 3.7 Muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrations principen 118 3.8 Den kontradiktoriska principen 120 3.9 Offentlighetsprincipen 121

Kap. 4 Rättskipningens organisation och aktörer 125 4.1 Inledning 125 4.2 Specialdomstolar och vissa nämnder 126 4.2.1 Arbetsdomstolen 129 4.2.2 Marknadsdomstolen 131 4.2.3 Patentbesvärsrätten 132 4.2.4 Mark- och miljödomstolar 132

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 10

2012-09-20 11.21

4.3

4.4 4.5 4.6 4.7 4.8 4.9

4.2.5 Hyres- och arrendenämnder 133 4.2.6 Sjörättsdomstol 134 4.2.7 Tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål 135 Specialprocess 135 4.3.1 Kronofogdemyndigheten 136 4.3.1.1 Betalningsföreläggande och hand räckning 136 4.3.1.2 Europeiskt betalningsföreläggande och småmålsförfarande m.m. 138 4.3.2 Familjerättsliga mål 139 4.3.2.1 Fastställande av faderskap 139 4.3.2.2 Vårdnad, boende och umgänge 142 4.3.2.3 Underhållsbidrag 144 4.3.2.4 Äktenskapsmål 145 4.3.3 Konkurs 146 4.3.4 Domstolsärenden 149 Administrationen av domstolarna 151 4.4.1 Administrationen inom domstolarna 151 Domarkarriären 152 Behörighet 154 4.6.1 Allmänna behörighetsvillkor 155 4.6.2 Domarjäv 155 Domförhet – allmänt 163 4.7.1 Domförhetsreglerna 164 Rättegångsombud 168 4.8.1 Rättegångsfullmakt 171 4.8.2 Rättegångsbiträde 173 Advokatväsendet 174 4.9.1 Behörighet 174 4.9.2 Rättigheter och skyldigheter 176 4.9.3 Disciplinåtgärder 176

Kap. 5 Jurisdiktion 179 5.1 Inledning 179 5.2 Forumreglernas karaktär – terminologi 180 5.3 Nationell kompetens – översikt över saklig kompetens 181 5.3.1 Huvud- och bikrav 183 5.4 Forumreglerna 184 5.4.1 Forum domicilii 184 5.4.2 Forum arresti 186 5.4.3 Forum rei sitæ beträffande lös egendom 186 5.4.4 Forum contractus 187

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 11

2012-09-20 11.21

5.5 5.6

5.4.5 Forum negotii 188 Forum contractus än en gång 188 5.4.6 5.4.7 Forum administrationis 189 5.4.8 Forum delicti 190 5.4.9 Konsumentmål 191 5.4.10 Forum hereditatis 191 5.4.11 Forum rei sitæ beträffande fast egendom 192 5.4.12 Forum prorogati 194 5.4.13 Hänvisning 194 5.4.14 Överlämnande 195 5.4.15 Huvud- och bikrav – forum connexitatis 196 5.4.16 Översikt av de olika reglerna 197 Internationell jurisdiktion 199 Bryssel I-förordningen 199 5.6.1 Bryssel I-förordningens behörighetsregler 203 Särskilda behörighetsregler 204 5.6.2 5.6.3 Försäkrings- och konsumenttvister, exklusiv behörighet 209 5.6.4 Prorogationsavtal 209 5.6.5 Processuella regler 211

Kap. 6 Parterna och deras talan 215 6.1 6.2 6.3 6.4 6.5

6.6 6.7

Inledning 215 Partsbehörighet 215 Processbehörighet 218 Talerätt 219 Olika slag av talan 221 6.5.1 Käromålet är uppenbart ogrundat 221 6.5.1.1 Pactum turpe 223 6.5.2 Fullgörelsetalan 224 6.5.3 Fastställelsetalan 226 6.5.3.1 Fastställelsetalan rörande prejudicial frågor 234 6.5.4 Talan om rättsgestaltande dom 235 Ändring av talan 235 6.6.1 Tillåtna ändringar av yrkandet 235 6.6.2 Inskränkning av talan, ändring av grunden 239 Kumulation (förening av mål) 243 6.7.1 Ett eller flera mål 244 6.7.2 Ursprunglig kumulation 245 6.7.3 Efterföljande kumulation 247 6.7.4 Anspråket framställs invändningsvis 248

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 12

2012-09-20 11.21

6.8

6.7.5 Mellankommande part 248 6.7.6 Regressförhållanden 249 6.7.7 Fakultativ kumulation 250 6.7.8 Gemensamma förutsättningar för kumulation 251 Vårdslös eller försumlig processföring 252 6.8.1 Straff 252 6.8.2 Kostnadssanktion 253 6.8.3 Preklusion av nya omständigheter eller bevis 254 6.8.3.1 Preklusionsreglerna: 42:15, 42:15 a, 50:25 st. 3 och 55:13 255 6.8.3.2 Vad är en omständighet? 260 6.8.3.3 Individualiseringsmoment 263 6.8.3.4 Rättslig kvalifikation 264 6.8.4 Nedsättning av begärt arvode 266 6.8.5 Vite 266 6.8.6 Hämtning 267

Kap. 7 Rättegången i första instans 269 7.1 Inledning 269 7.2 När börjar en rättegång? 272 7.2.1 Delgivning 274 7.2.1.1 De olika delgivningssätten 275 7.2.2 Dokumenteringen av ett mål hos domstolen 277 7.2.3 Möjligheten att delta i eller följa en rättegång genom medhörning eller sidosal 278 7.3 Vad ska stämningsansökningen innehålla? 280 7.3.1 Yrkandet 281 7.3.2 Grunderna 282 7.3.3 Bevisuppgifterna 284 7.3.3.1 Bevistemat 286 7.4 Åtgärder i anledning av ofullständig eller bristfällig stämningsansökan 287 7.5 Förberedelse 289 7.5.1 Förberedelsens effektivitet 291 7.5.1.1 Materiell processledning 292 7.5.1.2 Några hållpunkter för process ledningen 293 7.5.1.3 Materiell processledning beträffande rättsfrågor 296 7.5.1.4 Tidsplan 299 7.5.1.5 Frågeförteckning 300

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 13

2012-09-20 11.21

7.5.1.6 Skriftlig sammanställning av parternas ståndpunkter 301 7.6 Förlikning och särskild medling 303 7.6.1 Faktorer att beakta vid förlikning 304 7.6.2 Förändrad syn på domstolens förliknings verksamhet 306 7.7 Huvudförhandling 310 7.7.1 Huvudförhandling i förenklad form 312 7.7.2 Ordinär huvudförhandling 314 7.7.3 Sakframställning, bevisupptagning och plädering 314 7.7.3.1 Sanningsprincipen 317 7.7.4 Hänvisningar till handlingar 320 7.7.5 Utevaro – tredskodom 322 7.7.5.1 Utevaro indispositiva mål 326

Kap. 8 Avgörandet 329 8.1 Inledning 329 8.2 Överläggning och omröstning 329 8.3 Olika slags domar 332 8.3.1 Deldom 333 8.3.2 Mellandom 334 8.3.3 Stadfäst förlikning enligt 17:6 338 8.4 Formella krav på domen 340 8.5 Rättskraftens objektiva utsträckning 341 8.5.1 Allmänt 341 8.5.2 Begreppet saken – grunden förändras men yrkandet är detsamma 341 8.5.3 Nya yrkanden framställs i process nr 2 346 8.5.4 Rättskraft, rättsföljd och förhållandet mellan civil- och processrätt 351 8.5.5 Prejudiciell betydelse och bevisverkan 354 8.5.6 Kvittning, tredskodom m.m. 360 8.6 Rättskraftens subjektiva utsträckning 361 8.7 Litispendens 365 8.8 Rättskraftsgenombrott 367 8.9 Tolkning, rättelse, komplettering och omprövning av dom 369

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 14

2012-09-20 11.21

Kap. 9 Processen i hovrätt och Högsta domstolen 373 9.1 Inledning 373 9.2 Rättegången i hovrätt 377 9.2.1 Överklagande av beslut 377 9.2.2 Överklagande av dom 379 9.2.3 Klagorätt förutsätter att avgörandet varit till nackdel för klaganden 380 9.2.4 Vad ska överklagandet av en dom innehålla? 382 9.2.4.1 Tolkning och komplettering av överklagandet m.m. 384 9.2.5 Anslutningsöverklagande 387 9.3 Prövningstillstånd 388 9.3.1 Dispensgrunderna 389 Ändring av tingsrättens domslut 391 9.3.2 9.3.3 Partiellt prövningstillstånd 394 9.3.4 Handläggningen 395 9.4 Förberedelse i hovrätten 397 9.5 Förbudet mot reformatio in pejus 399 9.6 Tilltrosparagrafen i 50:23 RB 401 9.7 Förnyad bevisupptagning 404 9.8 Huvudförhandlingen i hovrätten 405 9.9 Avgörande på handlingarna i hovrätten 407 9.10 Undanröjande och återförvisning 410 9.10.1 Inverkan på målets utgång 411 9.10.2 När kan ett fel utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten? 413 9.10.3 Undanröjande och återförvisning utan rättegångsfel 413 9.10.4 Handläggningen av ett återförvisat mål 414 9.11 Rättegången i Högsta domstolen 415 9.11.1 Förutsättningar för prövningstillstånd 416 9.11.2 Begränsat prövningstillstånd 418 9.12 Hänskjutande av prejudikatfråga 420 9.13 Bevisupptagning i Högsta domstolen 421 9.14 Extraordinära rättsmedel 422 9.14.1 Resning 422 9.14.1.1 Ursäktsrekvisitet 426 9.14.1.2 Påverkan på utgången 426 9.14.2 Förfarandet 428 9.15 Klagan över domvilla och återställande av försutten tid 429

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 15

2012-09-20 11.21

Kap. 10 Incidenter 433 10.1 Inledning 433 10.2 Invändning om rättegångshinder 434 10.3 Invändning om rättens behörighet 437 10.4 Invändning om jäv 439 10.5 Intervention 441 10.6 Återkallelse av erkännande 443 10.7 Återkallelse av talan 444 10.8 Återtagande av medgivande 445 10.9 Hinder och uppehåll 445 10.9.1 Hinder för huvudförhandling 445 10.9.2 Uppehåll 448 10.10 Partssuccession 449 10.11 Vilandeförklaring 450 10.12 Laga förfall 454

Kap. 11 Allmänt om bevisning – bevisföringen 457 11.1 Inledning 457 11.2 Vad ska bevisas? 458 11.3 Omständigheter som gör bevisupptagning onödig 459 11.3.1 Notoriska omständigheter 459 11.3.2 Partsdispositioner som gör bevisvärdering onödig 461 11.3.3 Processformer med mera som utesluter muntlig bevisning 463 11.4 Otillåtet anskaffad bevisning 464 11.5 RB 35:5 467 11.6 Ansvaret för bevisningen 471 11.7 Bevismedlen – bevisföringen 472 11.7.1 Vittne – behörighet att vittna 472 11.7.1.1 Inskränkningar i vittnesplikten 473 11.7.1.2 Förfarandet vid upptagande av vittnesbevisning 476 11.7.1.3 Upptagande av vittnesbevisning utom huvudförhandling 479 11.7.1.4 Vittnesförhör 480 11.7.1.5 Något om frågeteknik vid vittnes förhör 481 11.7.2 Förhör med part 486 11.7.3 Skriftligt bevis 488 11.7.3.1 Skriftliga vittnesattester 488

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 16

2012-09-20 11.21

11.7.3.2 Edition 492 11.7.3.3 Materiell edition 496 11.7.4 Bevisning genom syn 497 11.7.5 Sakkunnigbevisning 498 11.7.6 Bevisning till framtida säkerhet 499

Kap. 12 Bevisvärdering, bevisbörda och beviskrav 503 12.1 Inledning 503 12.1.1 Bevisvärde- och temametoden 504 12.1.2 Några andra synsätt samt robusthet 512 12.2 Kritik mot användningen av den kunskapsteoretiska förebilden 516 12.2.1 Erfarenhetssatserna 518 12.2.2 Svårigheter att dra gränsen mellan normer och erfarenhetssatser 520 12.2.3 Språkliga och begreppslogiska svårigheter att dra gränsen mellan faktum och norm 526 12.2.4 Rättsliga krav på bevisningen (bevisfakta) 527 12.2.5 Regler om bevisföringen 529 12.3 Bevisvärdering är deontisk 530 12.4 Bevisbörda och beviskrav 535 12.4.1 Begrepp och teorier 536 12.4.2 Presumtioner 542 15.5 Beviskravet 546 12.5.1 Sanningsmodellen 547 12.5.2 Jämförelsemodellen 551 12.5.3 Konstant eller flexibelt beviskrav 554

Kap. 13 Rättegångskostnader 559 13.1 Inledning 559 13.2 Vilka kostnader ersätts som rättegångskostnader? 563 13.3 Huvudregeln om den tappandes kostnadsansvar 566 13.3.1 Första undantaget från huvudregeln 568 13.3.2 Andra och tredje undantaget från huvud regeln 569 13.4 Begränsad ersättning för visst fall 572 13.5 Parterna ömsom vinner och förlorar 572 13.6 Kostnadsansvar vid avvisning och avskrivning 574 13.7 Parterna förliks 575 13.8 Försumlig processföring 575 13.9 Kostnaderna ska ersättas av flera medparter 577

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 17

2012-09-20 11.21

13.10 Kostnadsansvaret vid partssuccession och intervention 577 13.10.1 Den inbördes ansvarigheten 578 13.11 Vissa fall av solidarisk betalningsskyldighet 578 13.12 Handläggningen 579 13.13 Kostnadsansvaret i högre rätt 580 13.14 Rättsskydd och rättshjälp 581 13.15 Skyldighet för utländsk kärande att ställa säkerhet 586

Kap. 14 Processuella säkerhetsåtgärder och verkställighet 589 14.1 Inledning 589 14.2 Kvarstad för fordran 590 14.3 Kvarstad för anspråk på bättre rätt 593 14.4 Säkerhetsåtgärd för andra anspråk 594 14.4.1 Olovlig besittningsrubbning 595 14.5 Säkerhet 596 14.6 Handläggningen 597 14.6.1 Överklagande 598 14.7 Verkställighet av inländska domar 599 14.7.1 Utmätning 600 14.7.2 Överklagande 603 14.8 Erkännande och verkställighet av utländska domar 605 14.8.1 Erkännande och verkställighet enligt Bryssel I-förordningen 606 14.8.1.1 Exekvaturförfarandet 608

Kap. 15 Skiljeförfarande 611 15.1 Inledning 611 15.2 Skiljeavtalet 613 15.2.1 Innehåll 613 15.2.2 Omfattning 614 15.2.3 Tredje mans bundenhet 616 15.2.3.1 Singularsuccession, borgen och andra situationer 616 15.2.4 Skiljeavtal som rättegångshinder m.m. 619 15.2.5 Behörighetskompetens och särskiljbarhet 620 15.3 Skiljemännen 622 15.3.1 Val av skiljeman, avgång och entledigande 622 15.3.2 Opartiskhet 624 15.3.2.1 IBA Guidelines 626 15.4 Förfarandet 629

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 18

2012-09-20 11.21

15.4.1 Begäran om skiljeförfarande (påkallelse) 629 15.4.2 Närmare om handläggningen 630 15.4.3 Prövningsramen 631 15.4.3.1 Ändring av talan 633 15.4.3.2 Processledning 634 15.4.3.3 Rätten att utföra talan 635 15.4.3.4 Processmaterial och domstols assistans 637 15.5 Skiljedomen 638 15.5.1 Definition 638 15.5.2 Deltagande i avgörandet, omröstning och motivering m.m. 639 15.5.3 Rättelse, komplettering och tolkning 641 15.5.4 Angrepp på skiljedom 643 15.5.4.1 Ogiltighet 643 15.5.4.2 Klander 644 15.5.4.3 Gränsdragningen mellan handläggnings fel och uppdragsöverskridande 646 15.5.4.4 Forum för klandertalan och åter upptagande 648 15.6 Skiljedomskostnaderna 650 15.7 Forumfrågor och talefrister 652 15.8 Internationella förhållanden 653 15.8.1 Allmänt 653 15.8.2 Tillämplig lag och lagval 655 15.8.2.1 Undantagsavtal 657 15.9 Erkännande och verkställighet av skiljedom 658 15.9.1 Inhemsk skiljedom 658 15.9.2 Utländsk skiljedom 659

BILAGA Lag (1999:116) om skiljeförfarande 662 Kap. 16 Medling och annan ADR 673 16.1 Inledning 673 16.2 Grundprinciper för ADR 674 16.2.1 Konflikttriangeln och konfliktpyramiden 675 16.2.2 Behov och intressen 677 16.3 Förhandling 679 16.3.1 Strategier när en konflikt uppkommit 681 16.4 Medling 685 16.4.1 Medlarens roll 690 16.5 Medlingsprocessen och dess olika steg 692

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 19

2012-09-20 11.21

16.5.1 Preliminära arrangemang 693 16.5.2 Inträde i tvisten 694 16.5.3 Öppningsanföranden av parterna 695 16.5.4 Insamling av information 696 16.5.5 Identifikation av de tvistiga frågorna och upprättandet av en agenda 697 16.5.6 Diskussion av de tvistiga frågorna 700 16.5.7 Skapandet av lösningsförslag och lösnings strategier 701 16.5.8 Köpslående och förhandling 706 16.5.9 Överenskommelse och avslutning 708 16.6 Etiska frågor 709 16.7 Medlingslagen 710 16.7.1 Strukturerat förfarande 713 16.7.2 Verkställbarhetsförklaring 715 16.8 Domstolsanknuten medling enligt RB 42:17 716

BILAGA Lag (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga

tvister

721

Källförteckning 723 Rättsfallsregister 749 Nytt juridiskt arkiv 749 Rättsfall från hovrätterna (RH) 757 Avgöranden av EU-domstolen 760 Avgöranden av Europadomstolen 762 Citerade lagrum ur RB 763

Sakregister 769

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 20

2012-09-20 11.21

”The overhand knot, also called simple thumb, common, and ordinary knot, is the simplest of all knot forms and is the point of departure for many of the more elaborate knots.”

Kap. 1 Introduktion 1.1 Inledning Framställningen inleds med den övergripande frågan om civilrättskipningens funktioner. Sedan definieras begreppet civilprocess, ges en kort historisk tillbakablick och en översikt av viktiga reformer efter 1948 samt beskrivs vissa grundläggande tudelningar. Efter detta behandlas EU-rätten och Europakonventionen, vilka båda har fått stor betydelse även för nationell processrätt.

1.2

Civilprocessens funktioner

En rättegångsordning måste uppfylla de krav som ställs på en rättsstat i ett demokratiskt samhälle. Det är dock inte så enkelt att definiera dessa krav, om vilka det dessutom kan finnas olika uppfattningar. Processens viktigaste funktion torde emellertid vara rättsskyddsfunktionen. Den enskilde måste ha en möjlighet att realisera sitt rättsanspråk och på 21

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 21

2012-09-20 11.21

detta vis få rättsskydd.1 Rättsordningen ska också främja rättsfriden, och bör bidra till rättsvisshet och en enhetlig rättsutveckling. När det sägs att den enskilde genom processen ska kunna realisera sitt rättsanspråk anses detta ofta liktydigt med att säga att den materiella rätten ska kunna bli förverkligad genom processen. Det sista påståendet är dock problematiskt, särskilt i dispositiva tvistemål. Uttryck som ”den materiella rättens genomslag” och ”förverkliga den materiella rätten” ger nämligen intryck av att det finns en materiell rätt som kan och ska komma fram ur processen på ungefär samma sätt som den matematiskt riktiga lösningen av en svår ekvation kan komma fram, bara förutsättningarna är gynnsamma och det görs tillräckliga ansträngningar. Det finns emellertid inte några materiellt riktiga domar i denna mening. Domens innehåll beror på hur rättsreglerna tillämpas, vilket beror på omfattningen av processmaterialet i det enskilda fallet som i sin tur beror på hur stora ansträngningar som parterna har gjort för att utreda tvisten. Detta betyder att frågan om den meddelade domen är materiellt riktig är felställd. Alla domar ska vara materiellt riktiga. Oavsett om parterna gjort stora eller små ansträngningar och om processmaterialet är stort eller litet blir domen materiellt riktig. Domens innehåll med hänsyn till den preciserade rättssats som domstolen använt kan alltså med hänsyn till omständigheterna variera inom ramen för tillämpningen av samma regel och blir i samtliga fall materiellt riktig, såvida det inte rör sig om domvilla eller oriktig rättstillämpning. För att rättskipningen ska kunna ge rättsskydd bör ett flertal krav uppfyllas. Den faktiska innebörden av begreppet rättsskydd i gällande rätt, liksom innebörden av övriga funktioner hos rättskipningen, kan emellertid bestämmas närmare först när det undersökts hur processen är anordnad och hur den faktiskt fungerar. Processens realiserade ändamål utgör resultatet av de krav som ställs på den och som den förmår upp fylla, samtidigt som ändamålen i sig ställer vissa grundläggande krav på förfarandet. Det är alltså frågan om en växelverkan, vilket följande figur avser att illustrera:

Det har påpekats att 1800-talets rättsskyddsteori, som anknöt till processens föremål och domens innebörd, är övergiven, se Andersson, Rättsskyddsprincipen s. 213 ff. och Lindblom, Processens funktioner s. 609. Termen rättsskydd har emellertid i sig inte någon särskild koppling till denna teori utan ändrar sitt innehåll – precis som andra juridiska termer och begrepp – med tiden.

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 22

2012-09-20 11.21

Den övre rektangeln visar processen som institution. Processen är att likställa med vilken annan institution som helst och har således vissa funktioner att fylla. Den vänstra rektangeln i basen symboliserar de processuella reglerna (till exempel bestämmelserna om kumulation, preklusion, processledning, rättegångskostnad och forum). Den högra rektangeln symboliserar avgörandet, dess innehåll och verkningar. Pilarna som förbinder de olika rektanglarna visar på en kretsgång, en ömsesidig påverkan mellan samtliga stationer i figuren. Syftet med en process eller rättegång är rättskipning. Vilket innehåll rättskipningen som en totalitet får beror på hur de processuella reglerna ser ut och hur de tillämpas. Användningen av dem bekräftar eller förstärker en viss eller vissa övergripande funktioner och bestämmer avgörandenas innehåll och verkningar, samtidigt som av rätten förutsedda eller antagna verkningar i det enskilda fallet kan få betydelse för hur processuella regler används. Verkningarna av meddelade avgöranden bestämmer processens faktiska funktioner. Det är inte emellertid inte alls säkert att dessa överensstämmer med de uppfattade funktionerna. Rättskipningens funktioner är alltså ett resultat av vad processordningen faktiskt åstadkommer, samtidigt som det finns målsättningar med existensen av själva processinstitutionen. Det finns dock få undersökningar som visar vilken påverkan rättskipningen har i samhällslivet och vilka effekter som olika slags avgöranden får för de inblandade. Rättskipningens övergripande funktioner beror emellertid också på vad den förväntas åstadkomma. Enbart existensen av till exempel institutet betalningsföreläggande bidrar till att gäldenärer betalar sina skulder. 23

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 23

2012-09-20 11.21

Skulle emellertid förväntningarna i det långa loppet inte infrias skulle en skadlig diskrepans uppkomma mellan förväntad och faktisk funktion, vilket skulle undergräva tilltron till rättskipningen. Beträffande processen som institution och dennas funktioner ska detta hållas isär från kärandens syfte med den konkreta process som pågår. Vad käranden vill är till exempel att få ut en summa pengar, få fastställt att ett avtal är giltigt, att en immission ska upphöra eller att ett testamente ska förklaras ogiltigt. Käranden vill kort sagt få fastslaget att han har den rätt han påstår sig ha (rättsskydd) och saknar av naturliga skäl intresse av att vara ett redskap för att processen ska fylla någon övergripande funktion eller något allmänt mål. Och svaranden, en gäldenär, vill naturligtvis inte bli offrad på kreditlivets altare (jämför nedan) för att gynna ett för honom abstrakt allmänt intresse som till exempel omsättningsintresset. De grundläggande kraven på rättskipningen har olika inriktning och innehåll. Vissa krav är av statsrättslig karaktär eller rör domstolsorga nisationen och domarna: 1. domstolarna ska vara opartiska och självständiga och den lokala anknytningen eller tillgången god; 2. domarna måste vara väl kvalificerade.

Målsättningarna ställer också krav på förfarandet. Detta bör bland annat: 1. ge parterna möjlighet att föra in argument och bevisning i processen på ett sådant sätt att beslutsunderlaget blir tillfredsställande; 2. vara snabbt, och 3. billigt.

Att parterna ges möjlighet att uttömmande argumentera för sin sak är av största vikt för att de ska anse sig ha fått en rättssäker behandling och för att bereda rättsskydd. Beslutsunderlaget bör i ett dispositivt mål inte bestå av annat än det som parterna velat få bedömt. I sådana mål bör processen således vara partsstyrd. I förhållande till dessa krav kan vissa regler betecknas som instrumentella, till exempel dispositionsprincipen. Möjligheten att fullständigt argumentera har inte bara materiell utan också psykologisk betydelse. Den som tappar målet men som fått möjlighet att säga sitt kan lättare fördra sitt nederlag än den part som förlorar och inte fått tillfälle att framföra sina skäl. Med möjligheten att argumentera sammanhänger kontrollen över processen. Hur ska makt24

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 24

2012-09-20 11.21

och arbetsfördelningen se ut mellan parterna och domstolen? Undersökningar har visat att parternas kontroll av processmaterialet och processens förlopp är grundläggande för hur de uppfattar rättskipningen. Ju mindre kontroll de har desto större blir risken för att de uppfattar rättskipningen som orättvis.2 Det är förstås svårt att helt tillgodose alla de krav som bör ställas på rättskipningen. Statens kostnader för rättskipningen måste hållas på en rimlig nivå. För att hålla kostnaderna nere krävs ständigt effektiviseringar och rationaliseringar. Sådana kan ske till en viss gräns utan att rättsskyddet och rättssäkerheten försämras, men det finns en smärtgräns. Var denna går inte att säga med bestämdhet. När det talas om processens funktioner avses som framgått ibland vad man kan kalla totalfunktionen av rättskipningen som institution i samhället, vilket försvårar såväl en beskrivning som analys av vad det är frågan om och som därtill gör det besvärligt att åstadkomma enighet om vilken den viktigaste funktionen är. Det är ungefär som att fråga vad som är syftet med bistånd, lönearbete, vägverket eller försäkringskassan. Frågeställningen blir gigantisk till sin omfattning och politiserad därför att den i grunden rör frågan vilket slags samhälle vi tycker är det bästa. Om rättskipningen delas upp i mindre beståndsdelar, till exempel i förberedelse och huvudförhandling, den senare delas upp i sakframställning, bevisupptagning och plädering och avskalningen fortsätter till de olika instituten (rättskraft, taleändring, kumulation etc.) och går vidare till hur enskilda rekvisit bör tillämpas, kommer man in på konkreta detaljfrågor. En fråga som då inställer sig är om funktionsresonemangen på dessa lägre nivåer gör den stora frågan om totalfunktionen (handlingsdirigering eller konfliktlösning) gripbar. Borde det inte vara möjligt att från det ”lilla” kunna sluta sig till ”det stora”? Är det inte tillämpningen av konkreta regler som åtminstone borde ge en vink om ”det stora övergripande syftet”? Nej, tyvärr är det inte så. Trots att frågan om det övergripande syftet med processen är mycket stor ska emellertid i det följande några perspektiv ges på en rättegång. 1.2.1

Handlingsdirigering och konfliktlösning

Den som i Sverige främst blivit uppmärksammad och haft och fortfarande har stor betydelse när det gäller rättskipningens funktioner är Ekelöf. Hans idéer kommer därför att i det följande ägnas ett särskilt intresse. Rättskipningens samhällsfunktion är enligt Ekelöf att utgöra en insti2

Thibaut/Walker s. 546 f. Jfr Tyler s. 132.

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 25

2012-09-20 11.21

tutionaliserad form av social kontroll i syfte att genom en sanktions mekanism upprätthålla en god samhällsmoral.3 Denna syn på rättskipningens funktion har legat till grund för framställningen i Rättegång.4 Han säger att ”rättskipningen är till för att ge de materiella reglerna genomslagskraft i samhällslivet”.5 Ekelöf säger vidare att det förhållandet att ett stadgande tillämpas på klara fall uppenbarligen medverkar till att det fyller sin handlingsdirigerande funktion.6 Av inledningen till Rättegång I framgår att vad som åsyftas är att de materiella reglerna ska få genomslagskraft i samhället – inte bara så att den enskilde får rättsskydd – utan även så att andra uppfyller sina förpliktelser. Följande stycke ur Rättegång I citeras in extenso därför att det uttrycker det sagda: ”Av det föregående framgår att jag inte heller delar uppfattningen att civilprocessens huvuduppgift skulle vara ’konfliktlösning’, dvs att avveckla konflikter, som uppstått medborgare emellan. Såtillvida tillgodoses detta intresse även med min uppfattning att den föreliggande tvisten blir löst genom den dom, som meddelas i målet. Men jag menar att rättsskipningen inte bör utformas med tanke på att så blir fallet, om därmed dess generellt handlingsdirigerande funktion blir sämre tillgodosedd (Ekelöfs kursivering). Det är detta senare ändamål som präglar vår civilprocess och därmed också handläggningen av varje särskild rättegång. Bl.a. har detta betydelse för hur bevisbördan för olika rättsfakta bör vara placerad och för beviskravets styrka, vartill jag återkommer i Rättegång IV.”7

Ekelöfs syn på förhållandet mellan materiell och processuell rätt berörs även i ett annat uttalande, som också citeras in extenso: ”Jag menar att de materiella reglerna måste tillämpas så att rättsskipningen medverkar till att ändamålet med dessa regler blir förverkligat. Mot bakgrunden härav får man bedöma hur de processuella bestämmelserna i RB bör tillämpas.”8 3 Ekelöf/Edelstam, Rättegång I s. 7 f. Handlingsdirigering är en form av statsintervention där målet är att styra människor i en viss bestämd riktning. Både Olivecrona och Ekelöf hade en stark tilltro till rättskipningens handlingsdirigerande effekter. Tillhörande Uppsalaskolan hade de rensat bort alla rättighetsbegrepp. För dem var rättskipningen ett slags maskineri. 4 Ekelöf/Edelstam, Rättegång I s. 19. 5 Ekelöf/Edelstam, Rättegång I s. 20. 6 Ekelöf/Edelstam, Rättegång I s. 81. När det talas om rättskipningens handlingsdirigerande respektive konfliktlösande funktion är det värt att observera att det utöver rättskipning i egentlig mening finns tvister som inte betraktas som rättskipning, till exempel ärenden och konkurs. Ordet rättskipning är egentligen ett för smalt begrepp i sammanhanget. 7 Ekelöf/Edelstam, Rättegång I s. 20. 8 Ekelöf/Edelstam, Rättegång I s. 80.

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 26

2012-09-20 11.21

Lindblom menar att handlingsdirigering är framåtblickande, prospektiv, vilket innebär att processens syfte är att förmå framför allt svaranden från att avstå från sitt agerande i framtiden och att dess viktigaste syfte inte är att lösa den aktuella tvisten utan dess effekt på människors och företags agerande i framtiden.9 Konfliktlösningen anges i motsats till detta enligt Lindblom vara retrospektiv, vilket innebär att den fokuserar på de förhållanden som rådde innan konflikten uppstod och att målet är att återställa partsförhållandet till det läge – eller rentav ”förlorade jungfruliga tillstånd”10 – som rådde innan konflikten uppstod.11 Ligger det något i denna beskrivning? I en dispositiv process är det parterna som drar upp ramen för tvisten. Det är parterna som bestämmer vilka yrkanden som ska framställas, vilka rättsfakta som ska åberopas och vilken bevisning som ska läggas fram. Vad käranden vill är att vinna processen. Om det för vinst krävs att det ursprungliga läget läggs på domstolens bord gör käranden sanno likt – men inte säkert – detta. Kan han vinna på ett mindre omfattande material försöker han naturligtvis göra det. Faktorer som kan vara relevanta för prövningen i sak, men som undergräver kärandens ställning, nämner förstås denne inte, utan det får svaranden göra, om han känner till dessa. Är parterna näringsidkare är de vidare ofta angelägna om att bevara goda affärsrelationer. Parterna blickar alltså framåt och kan ta hänsyn till att deras framtida affärsrelationer bevaras genom att de styr processen. Lindblom intar emellertid också en förmedlande ställning: processen är både konfliktlösande och handlingsdirigerande.12 Han säger att det inte behöver föreligga någon kamp mellan konfliktlösning och handlings dirigering, att handlingsdirigering innesluter konfliktlösning och att handlingsdirigering automatiskt följer på konfliktlösning.13 Han har vidare sagt att konfliktlösningen arbetar på det individuella och handlingsdirigeringen på det allmänna planet och att funktionen hos en enskild individualistisk process är att verka i lika mån eller kanske huvudsakligen på det allmänna i stället för på det individuella planet.14 Det bör observeras att de primära funktionerna skiljer sig åt mellan olika instanser. Något förenklat kan man säga att Högsta domstolen ska

Se Lindblom, SvJT 1984 s. 798, och densamme Grupptalan s. 446. Se också Ekelöf, Om rätt och moral s. 75. 10 Lindblom, Processen funktioner s. 606. 11 Lindblom, SvJT 1984 s. 798. 12 Se till exempel Ds 1989:2 s. 17 och SOU 1982:26 s. 138. 13 Lindblom, SvJT 1984 s. 798. Så också Scott s. 950. 14 Lindblom, TJFF 1993 s. 13. 9

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 27

2012-09-20 11.21

stå för rättsutvecklingen, hovrätterna för kontroll av tingsrätternas avgöranden, medan tyngdpunkten av rättskipningen ska ligga i tingsrätterna. Av vikt är vidare att man klart skiljer mellan enkla och svåra fall. Det är givetvis så att den stoppeffekt som processinstitutionen har, det vill säga dess förmåga att få den förpliktade att frivilligt göra rätt för sig, beror på tvistens beskaffenhet. En gäldenär som otvivelaktigt är skyldig att betala en klar och förfallen fordran har ett starkt incitament att göra detta, eftersom i annat fall dom och exekution kommer som ett brev på posten. Här fungerar i de allra flesta fall sanktionsmekanismen utmärkt, i vart fall om beloppet som ska betalas inte är betydande. När det däremot gäller de svåra fallen, mål som innehåller svåra bevis- eller rättsfrågor och utgången framstår som oviss, finns inte den norm eller det handlingsmönster fastslaget som ska gälla förrän tvisten är avgjord. Visst kan avgörandet i så fall sägas ha en handlingsdirgerande effekt, men inte på de parter som deltagit i tvisten. Och sådana nya tvister uppkommer ständigt. Rättskipningens handlingsdirigerande verkan betyder alltså enligt Eke löf att människor på grund av det (ytterst) exekutiva tvånget inrättar sig och handlar i enlighet med de materiella reglerna. Rättskipningen som institution fungerar därvid som ett stoppljus, en varning, som gör att människor handlar i enlighet med de materiella reglerna. Samma sak kan uttryckas utan att ordet handlingsdirigering används genom påståendet att rättskipningens funktion är att ge de materiella reglerna genomslags kraft, vilket i sin tur är likvärdigt med rättsskydd. Begreppet handlingsdirigering har en interventionistisk klang, som kommer av ordet ”dirigera” och som förknippas med en annan syn på rättskipningen än den konfliktlösande. Den handlingsdirigerande synen kännetecknas av att rättskipningen bör användas som ett verktyg för att ge värderingar om vad som anses vara bra för samhället genomslag. Rättskipningen blir därmed ett samhällspolitiskt styrinstrument där det enskilda fallet och omständigheterna i detta får stå tillbaka för vad som ibland betecknas som samhällsnyttohänsyn. Motsatsparet handlingsdirigering/konfliktlösning är emellertid inte väl lämpat för att uttrycka en rättspolitisk skillnad mellan handlingsdirigering och konfliktlösning, eftersom det även bakom konfliktlösningsteorin ligger en uppfattning om vad som är bra för samhället. Som Ekelöf själv påpekar avgör en dom alltid en rättstvist oavsett synen på rättskipningens funktioner. Motsättningen mellan teorierna handlar alltså inte om att en rättstvist blir löst utan hur den blir löst. Motsättningen beror inte heller på skilda målsättningar (i båda fallen nyttohänsyn i vid mening) utan på olika uppfattningar om vad som är samhällsnyttigt och vilken rätts 28

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 28

2012-09-20 11.21

politisk roll som domstolarna bör ha. Skillnaden i synsätt beror också på olika uppfattningar om vilken förmåga domstolarna har att styra samhällsmedborgarnas handlingsvanor. Möjligheterna till handlingsdirigering genom rättskipning framstår emellertid som överdrivna. Rättskipningen och domstolarna som institutioner är bara några av de aktörer i samhället som tillämpar, skapar och upprätthåller normer. Det är därför förmätet att tro att just rättskipningen skulle vara central när det gäller påverkan på människors moraluppfattning. Och även om det antas att domstolarnas imperativ faktiskt kan ha stor betydelse för människors handlingsvanor och moraluppfattning vore det av maktfördelningsskäl olämpligt om de i betydande omfattning intervenerade med ambitionen att styra utvecklingen på olika områden. Minst lika viktig som styrfunktionen är anpassningsfunktionen.15 An passning betyder att domstolarna begränsar sina ambitioner till sin viktigaste uppgift, nämligen att skipa rättvisa i det enskilda fallet. Att avgöranden kan ha en viss styrfunktion blir därmed något underordnat, om det bortses från Högsta domstolen, som ju främst ska leda rättsutvecklingen. Fungerar sanktionsmekanismen maximalt nås enligt Ekelöf det pro cesslösa samhället, en utopi förstås.16 Det finns goda skäl att ta avstånd från denna utopi. Hur ser nämligen det samhälle ut som frambringar människor som aldrig inleder en process och där det ekar tomt och ödsligt i rättskipningens stora salar där det förut var ett ständigt käbbel om både stort och smått? 1.2.2

Processen som tvistabsorberande samtalsforum

En process är ett institutionellt samtal. Den byråkratiska samtalssituationen – till vilken domstolsförhandling får räknas – anses inom socio pragmatiken, det vill säga läran om hur språk används för olika ändamål, ha följande kännetecken:17 1. aktiviteten är bestämd i förväg, sammanträffandet är inte slumpmässigt, det finns ofta en dagordning, regler eller en plan; 2. sätten att realisera syftet med samtalet följer ett bestämt mönster;

15 Den tilltagande användningen av generalklausuler och ramlagar medför att anpassning bör ske till de socialetiska måttstockar som finns i samhället. Förekomsten av generalklausuler och ramlagar främjar därigenom i själva verket möjligheterna till konfliktlösning och ökar således inte nödvändigtvis utrymmet för handlingsdirigering. 16 Ekelöf, Civilrätt och civilrättskipning s. 236. 17 Linell s. 21.

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 29

2012-09-20 11.21

3. det finns klara komplementära och icke-symmetriska roller med skilda rättigheter och skyldigheter knutna till sig; 4. aktiviteten är socialt erkänd och har ofta en beskrivning i vardagsspråket, till exempel att gå till doktorn.

Kännetecknen passar utan vidare in på en domstolsförhandling. Inom språkvetenskapen delas vidare de olika samtalsmomenten in i olika faser:18 1. diagnos; 2. direktiv; 3. rapport.

Under diagnosen sker en faktainsamling, faktiska omständigheter samlas in och kläs i begrepp som passar institutionens föreställningsramar. Diagnosen kan indelas i tre underfaser, öppnande, identifikation och undersökning. Det som kännetecknar denna fas är mönstret fråga – svar – kommentar – tolkning. Diagnosen leder fram till ett direktiv. Att beskriva processen på detta sätt visar på ett drag hos processen som är mycket gammalt, nämligen bundenheten vid formen.19 Särskilt huvudförhandlingen bör i detta sammanhang framhållas, som under strikta former i allt väsentligt innebär en upprepning av sådant som redan kommit fram, men där finns också ett nytt moment, bevisupptagningen. Formen är emellertid inte till bara för sin egen skull, utan den är noga uttänkt. Processen ska följa ett visst mönster för att parternas ståndpunkter ska komma fram och saken kunna belysas ordentligt. Själva formen, med vissa repetitioner inlagda, torde dessutom i sig medverka till att tvisten mellan parterna blir löst. Det formbundna institutionella samtalet äger rum inom ett system som ställer vissa krav på sina utövare. Av sociologen Parsons får vi lära att ett system inte kan fungera och överleva utan att vissa grundläggan de problem löses.20 Parsons uppställer fyra sådana funktionella förutsättningar som gäller för varje system, antingen det är en familj, ett företag eller en nationalstat. De kan även gälla ett rättssystem eller ett underordnat system, processrätten, inom ett sådant rättssystem. De fyra förutsättningarna är: Nordberg s. 20 ff. Denna språkvetenskapliga vinkling är inspirerad av en student-PM av Joakim Wedlund (vt. 1996). 20 Parsons, The Social System (1951). 18 19

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 30

2012-09-20 11.21

1) Systemet måste kunna anpassa sig till sin yttre miljö. Den adaptiva funktionen;

2) Systemet måste kunna nå de mål som definieras som en följd av strävan till adaption. Den måluppfyllande funktionen (Goal attainment); 3) Systemet måste ha en tillräcklig inre sammanhållning och samordning för att målet ska nås. Den integrativa funktionen (Integration); 4) Den inre sammanhållningen måste bevaras och återskapas genom att medlemmarna införlivar (internaliserar) systemets normer. Den mönsterbevarande funktionen (Latent pattern maintenance eller latency).

Det möter vissa problem att transformera dessa abstrakta teser till processen. Parsons idéer är dessutom omstridda, framför allt har man angripit hans statiska uppfattning (jämför krav nr 2). Hans teser kan dock tjäna som utgångspunkt för vissa allmänna reflektioner. Den adaptiva funktionen innebär helt enkelt att processen måste anpassas till yttre krav och till förändringar i samhället. Intressant att notera i detta sammanhang är att många ändringar som görs i RB innebär en anpassning till praxis, som i sin tur har anpassat sig till förändringar i samhället, en adaption om man så vill. Adaption är det vidare frågan om ifall det inrättas avdelningar hos vissa domstolar för att lösa vissa slags tvister. Likaledes var det fråga om adaption när rättshjälpslagen gjordes subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkring, i detta fall en anpassning till statsfinanserna. I stort sett alla förändringar i processrätten kan hän föras till yttre förändringar. Förutsättning nr 2 och dess tillämpning på rättskipningen som ett system är intressant. Rättskipningens övergripande mål brukar nämligen inte beskrivas som en följd av strävan till adaption. Inom processrätten finns åsiktsriktningar som närmast företräder en motsatt uppfattning – handlingsdirigering. Att rättskipningen måste vara anpassad till de krav och behov som ställs och finns är emellertid en självklarhet (vilka dessa krav är kommer närmare att beröras nedan). Inre sammanhållning och ordning får anses röra frågor om bland annat domstolsorganisationen, till exempel störs den inre sammanhållningen om det finns ett flertal specialdomstolar vilkas kompetens tangerar eller överlappar varandra eller om målbalanserna blir så stora att avgörandena dröjer lång tid. Den mönsterbevarande funktionen rör det speciella sätt att argumentera som utmärker jurister (jämför det byråkratiska samtalet). Att det i allt väsentligt finns en gemensam syn på vilken slags argumentation som är godtagbar garanterar den mönsterbevarande funktionen. 31

12-25 Iustus Civilproc. 20 sept 31

2012-09-20 11.21

L VISSEN CI

CE O PR

01 02 FnL1 EkZpcm1hIEpvaG4gUGVyc3NvbgRKb2hu AFBbGm0= 02 0040

FÖ

t m sa de g n n å ara ing g te örf edl t m Rä ljef h i sk oc

IUSTUS FÖRLAG

CIVIL

ISBN 978-91-7678-822-6

BENGT LINDELL

Bengt Lindell är professor i processrätt vid Uppsala universitet.

PROCESSEN

T L G L N E E D B IN L

T R E D J E

U P P L A G A N