9789113037295

MICHAEL CONNELLY Prövningen Översättning av Patrik Hammarsten

Böckerna om Harry Bosch på svenska: Svart eko 1999 (orig. 1992) Svart is 2000 (orig. 1993) Dockmakaren 2000 (orig. 1994) Den sista prärievargen 2001 (orig. 1995) Återkomsten 2001 (orig. 1997) Fallen ängel 2002 (orig. 1999) Mörkare än natten 2003 (orig. 2001) Dödens stad 2004 (orig. 2002) Skuggspel 2005 (orig. 2003) Fällan 2005 (orig. 2004) Fallet avslutat 2006 (orig. 2005) Räven 2008 (orig. 2006) Hotet 2009 (orig. 2007) Gatans lag 2010 (orig. 2009) Nio drakar 2011 (orig. 2009) Övriga böcker: Poeten 1998 (annat förlag, orig. 1996) Blodspår 1998 (orig. 1998) Månskugga 2003 (orig. 2000) Framgångens pris 2004 (orig. 2002) Lagens limo 2007 (orig. 2006) Brottets bana – kriminalreportage 2007 (orig. 2007) Fågelskrämman 2011 (orig. 2009) ISBN 978-91-1-303729-5 © Michael Connelly 2010 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company, New York, NY, USA through Sane Töregård Agency. All rights reserved.

Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: The Reversal Översättning: Patrik Hammarsten Omslag: Norma Communication Tryckt av ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB grundad 1823

ETT Busvisning

1 Tisdagen den 9 februari, kl. 13.43

Senast jag åt på Water Grill satt jag mitt emot en klient som hade mörda t sin fru och hennes älskare genom att iskallt och beräknande skjuta båda två i ansiktet. Han hade inte bara anlitat mig för att försvara honom under rättegången, utan även för att rentvå honom totalt och återupprätta hans anseende och rykte. Den här gången satt jag med en person som jag var tvungen att ta det ännu försiktigare med. Jag åt med Gabriel Williams, Los Angeles Countys allmänna åklagare.

Det var en kylig eftermiddag mitt i vintern. Jag satt med Williams och hans pålitlige stabschef, läs politiske rådgivare, Joe Ridell. Lunchen var bokad till 13.30, när de flesta av domsto­ lens advokater hade återvänt till Criminal Courts Building, och den allmänna åklagaren inte behövde annonsera att han flirtade med en medlem från den mörka sidan. Det vill säga mig, Mickey Haller, de fördömdas försvarare.

Water Grill var ett bra lunchval på stan. Bra mat och atmo­ sfär, bra avstånd mellan borden om man ville samtala i fred och en vinlista vars like man knappast hittar i hela Downtown. Det var ett ställe där man behöll kavajen på och servitören lade en svart servett i ens knä så att man slapp göra det själv. Åklagarteamet beställde martini och lät skattebetalarna betala medan jag höll mig till restaurangens gratisvatten. Williams hann ta två klunkar gin och svälja en oliv innan han förklarade varför vi höll oss gömda där alla kunde se oss.

9

”Jag har ett förslag till dig, Mickey.”

Jag nickade. Ridell hade redan avslöjat det när han ringde på morgonen för att boka in lunchen. Jag hade gått med på att träffas och sedan använt mig av telefonen för att försöka få fram information om vad förslaget skulle kunna handla om.

Inte ens min första exfru, som tillhörde den allmänna åklagarens anställda, visste vad som stod på. ”Jag lyssnar”, sa jag. ”Det är inte varje dag som självaste allmänna åklagaren vill ge en ett förslag. Jag vet att det inte kan gälla någon av mina klienter, för de har inte gjort sig förtjänta av någon uppmärksamhet från högste chefen. Dessutom har jag bara ett fåtal mål just nu. Det är lite stiltje.” ”Ja, du har rätt”, sa Williams. ”Det gäller inte någon av dina klienter. Jag har ett mål som jag vill att du tar.”

Jag nickade igen. Nu förstod jag. De hatar försvarsadvokaten tills de behöver försvarsadvokaten. Jag visste inte om Williams hade några barn, men han måste vara medveten om att jag inte sysslar med ungdomsbrottslighet. Så jag gissade att det måste gälla hans fru. Förmodligen snatteri eller rattfylla och nu försökte han hålla det hemligt. ”Vem har åkt dit?” frågade jag.

Williams såg på Ridell och båda två log. ”Nej, inget sånt”, sa Williams. ”Så här lyder mitt förslag. Jag skulle vilja anlita dig, Mickey. Jag vill att du ska börja jobba hos den allmänna åklagaren.”

Jag hade haft många tankar i mitt huvud efter att jag hade pratat med Ridell i telefon, men att jag skulle bli anställd som åklagare var inte en av dem. Jag hade arbetat som brottmålsadvokat i över tjugo år. Under den tiden hade jag odlat en misstänksamhet och en misstro till åklagare och polis som kanske inte var lika stor som gängmedlemmarnas nere i Nickerson Gardens, men den var i alla fall på en nivå som man kunde anta skulle hindra mig från att någonsin bli en av dem. De skulle helt enkelt inte vilja ha mig och jag skulle inte vilja ha 10

dem. Förutom den exfru jag nämnde och en halvbror som var kriminalare på LAPD skulle jag inte våga vända ryggen åt någon av dem. Särskilt Williams. Han var politiker först och främst och åklagare i andra hand. Det gjorde honom ännu farligare. Han hade varit åklagare under en kort tid i början av sin juridiska karriär och arbetat som medborgarrättsadvokat under två decennier, innan han utan att vara favorit kandiderade till posten som allmän åklagare och gled in i befattningen på en våg av polis- och åklagarförakt. Jag iakttog största försiktighet under den fina lunchen från det att servetten placerades i mitt knä. ”Arbeta åt dig?” frågade jag. ”Med vad, får jag fråga?” ”Som specialåklagare. Ett engångsjobb. Jag vill att du tar Jason Jessup-målet.”

Jag såg på honom en lång stund. Först trodde jag att jag skulle börja gapskratta. Det här var något slags välplanerat skämt. Men sedan insåg jag att det inte kunde vara så. Man blir inte bjuden på mat på Water Grill om det bara ska skämtas. ”Vill du att jag ska åtala Jessup? Vad jag förstår finns det inget åtal. Det målet är en anka utan vingar. Det enda som återstår att göra är att skjuta och sedan svälja.”

Williams skakade på huvudet som om han ville övertyga sig själv om något, inte mig. ”Nästa tisdag är det ett år sedan mordet skedde”, sa han. ”Jag ska meddela att vi tänker åtala Jessup igen. Och jag skulle vilja ha dig bredvid mig på presskonferensen.”

Jag lutade mig bakåt i stolen och såg på dem. Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna liv i rättssalar, där jag har försökt läsa av jurymedlemmar, domare, vittnen och åklagare.

Jag inbillar mig att jag har blivit rätt bra på det. Men vid det där bordet kunde jag varken läsa av Williams eller hans medhjälpare som satt en meter ifrån mig.

Jason Jessup var fälld för mord på barn och hade suttit fängslad i nästan tjugofyra år fram till för en månad sedan, då 11

Högsta domstolen i Kalifornien upphävde domen och skickade tillbaka målet till Los Angeles County för förnyad prövning eller ogillande av åtalet.

Upphävningen kom efter en två decennier lång rättslig strid som främst hade drivits från Jessups egen cell och av honom själv. Den självutnämnde advokaten författade överklaganden, yrkanden, klagomål och gjorde så många bestridanden han kunde, men kom ingen vart med vare sig delstatliga eller federala instanser. Till slut uppmärksammades han dock av en grupp advokater som kallade sig Det genetiska rättviseprojektet, GRP. De tog sig an hans fall och lyckades så småningom se till att man dna-testade sperma som hade hittats på klänningen som bars av det barn Jessup hade dömts för att ha strypt.

Jessup dömdes innan man hade börjat använda sig av dnatest i brottmål. Analysen som gjordes efter så många år slog fast att den sperma som hade hittats på klänningen inte kom från Jessup utan från någon annan okänd person. Tidigare hade domstolarna hela tiden fastslagit Jessups dom, men denna nya information ledde till att vågskålen tippade över till fördel för Jessup. Högsta domstolen åberopade dna-fynden och andra motsägelser i bevisningen och dokumentationen och beviljade resning.

Det här var ungefär vad jag visste om Jessups fall, och det var mestadels information som hade hämtats ur tidningsartiklar och domstolsskvaller. Även om jag inte hade läst rättens utlåtande i sin helhet så hade jag läst delar av det i Los Angeles Times och jag visste att det var en mycket kritiskt formulerad dom som innehöll en hel del av Jessups framställningar gällande att han var oskyldig samt misstag som hade begåtts av polis och åklagare. Som försvarsadvokat kan jag inte påstå att jag inte var belåten när distriktsåklagaren grillades av medierna efter domslutet. Kalla det den svagares skadeglädje. Det spelade ingen roll att det inte var mitt mål eller att den nuvarande ledningen hos distriktsåklagaren inte alls var inblandad i det där målet 12

1986. Försvarssidan vinner så sällan och därför gläds man tillsammans när andra lyckas och etablissemanget besegras.

Högsta domstolens domslut hade meddelats veckan innan och därmed hade distriktsåklagaren sextio dagar på sig att antingen underställa förnyad prövning eller frige Jessup. Det kändes som om Jessup hade varit på nyheterna varje dag sedan man tillkännagav domslutet. Han gav flera telefonintervjuer och intervjuades på San Quentin, där han bedyrade sin oskuld och gav en känga till polisen och de åklagare som hade spärrat in honom. Han hade samlat stöd från flera Hollywoodkändisar och toppidrottsmän och redan dragit i gång en process mot både staden och kommunen, där han krävde miljontals dollar i skadestånd för de år han hade suttit inspärrad utan grund. I dagens medieklimat där man aldrig tar rast fick han tillgång till ett obegränsat forum som han använde sig av för att upphöja sig själv till folkhjälte. När han klev ut ur fängelset skulle även han vara en kändis.

Eftersom jag visste så lite om detaljerna kring målet var mitt intryck av honom att han var en oskyldig person som hade utsatts för tortyr i ett kvartssekel, och att han förtjänade vad han än kunde få för det. Jag visste dock tillräckligt mycket om målet för att begripa att det var dömt att misslyckas när dnabevisen var på Jessups sida. Att då genomföra en ny prövning såg ut att enbart vara politiskt självplågeri, och det var osannolikt att hjärntrusten Williams och Ridell skulle ge sig in i något sådant.

Om inte … ”Vad vet ni som inte jag vet?” frågade jag. ”Och som Los An­ g­e­les Times inte vet.”

Williams log självbelåtet och lutade sig fram över bordet för att leverera sitt svar. ”Det enda som Jessup kunde fastslå med hjälp av GRP var att hans dna inte fanns på mordoffrets klänning”, sa han. ”Som kärande var det inte hans uppgift att fastställa varifrån det kom.”

13

”Så ni körde det i databasen.”

Williams nickade. ”Det gjorde vi. Och vi fick en träff.” ”Vem var det, då?” ”Det tänker jag inte avslöja förrän du tar dig an målet. Om inte, måste jag hålla det hemligt. Men jag kan säga att jag tror att den informationen leder fram till en taktik i rättssalen som kan neutralisera frågan om dna-fynden, och att resten av åtalet – och bevisningen – i det närmaste är intakt. Det behövdes inget dna för att fälla honom förra gången. Det behövs inte nu heller. Precis som 1986 tror vi att Jessup är skyldig och det skulle innebära försumlighet från min sida om jag inte försökte åtala honom, oavsett chanserna för fällande dom, de politiska följder det kan få och allmänhetens uppfattning gällande målet.”

Det lät som om han pratade med kamerorna och inte med mig. ”Varför åtalar du inte honom, då?” frågade jag. ”Varför kommer du till mig? Du har trehundra duktiga åklagare i din stab.

Jag kommer genast att tänka på en som du har instängd uppe på Van Nuys-kontoret som skulle ta det här på stört. Varför kommer du till mig?” ”För att det här åtalet inte kan ledas av distriktsåklagaren.

Jag är säker på att du har läst om eller hört anklagelserna. Det här målet har en dålig bismak och det spelar ingen roll att jag inte har en enda jäkla jurist anställd som var med på den tiden. Jag måste ändå ta in någon utifrån, en oberoende som leder målet. Någon …” ”Det är det statsåklagaren är till för”, sa jag. ”Om du behöver en oberoende jurist ska du gå till honom.”

Nu var jag taskig mot honom och det visste alla vid bordet.

Gabriel Williams skulle aldrig be statsåklagaren ta hand om målet. Då skulle han korsa en politisk taggtrådsgräns. Statsåklagare var något man valdes till i Kalifornien och varenda 14

politisk förståsigpåare såg det som Williams nästa steg på hans väg mot guvernörspalatset eller någon annan hög politisk befattning. Williams skulle inte vilja ge en möjlig rival ett mål som skulle kunna användas mot honom, hur gammalt det än var. Varken i politiken, i domstolen eller i livet ger man sin motståndare en klubba som han kan vända sig om och slå ner en med. ”Vi kommer inte att ge det här till statsåklagaren”, sa Williams torrt. ”Det är därför jag vill ha dig, Mickey. Du är en välkänd och respekterad brottmålsadvokat. Jag tror att allmänheten kommer att lita på att du är oberoende, och att de därför kommer att lita på och acceptera den fällande dom du kommer att åstadkomma.”

Medan jag stirrade på Williams kom en servitör fram till bordet för att ta vår beställning. Williams bad honom att gå utan att bryta ögonkontakten med mig. ”Jag har inte intresserat mig så mycket för det här”, sa jag. ”Vem är Jessups försvarsadvokat? Det skulle kännas svårt att ställas mot en kollega jag känner väl.” ”Just nu har han bara advokaten från GRP och juristen som driver civilmålet. Han har inte anlitat någon försvarsadvokat eftersom han faktiskt förväntar sig att vi ska släppa det helt och hållet.”

Jag nickade, då var ännu ett hinder avklarat. ”Men han kommer att bli överraskad”, sa Williams. ”Vi kommer att ta hit honom och åtala honom igen. Han gjorde det, Mickey, och det är allt en åklagare behöver veta. En liten flicka är fortfarande död, och det är allt en åklagare behöver veta.

Ta målet. Gör något för samhällets och för din egen skull. Vem vet, du kanske till och med gillar det och beslutar dig för att stanna kvar. I så fall ska vi absolut ta det under övervägande.”

Jag sänkte blicken och tittade på duken medan jag tänkte på det sista han sa. Jag såg plötsligt och ofrivilligt en bild framför mig där min dotter satt i rättssalen och såg mig representera 15

staten i stället för de anklagade. Williams pratade på, ovetande om att jag redan hade fattat mitt beslut. ”Jag kan naturligtvis inte betala det du brukar få, men om du tackar ja tror jag knappast att du gör det för pengarnas skull. Jag kan ge dig ett kontor och en sekreterare. Och jag kan ge dig all kriminalteknisk hjälp du behöver. Det allra bästa från varje …” ”Jag vill inte sitta på distriktsåklagarämbetet. Jag måste vara oberoende. Jag måste vara helt fristående från er. Inga fler luncher. Vi går ut med det och sedan lämnar ni mig i fred. Jag avgör hur vi går vidare med målet.” ”Gör det. Använd ditt eget kontor, men förvara inga bevis där. Och, självklart, du tar dina egna beslut.” ”Och om jag gör det väljer jag ut min medarbetare och tar utredaren från LAPD. Människor jag kan lita på.” ”Tar du din medarbetare från mitt kontor eller utifrån?” ”Jag behöver någon inifrån.” ”Då antar jag att vi talar om din exfru.” ”Det stämmer – om hon vill ta det. Och om det här slutar med att någon blir fälld plockar du hem henne från Van Nuys och placerar henne i centrum på huvudkontoret, där hon hör hemma.” ”Det är lättare sagt än …” ”Så får det bli. Annars kan du glömma det.”

Williams sneglade på Ridell och jag såg att den förmodade närmaste medhjälparen gjorde en nästan osynlig instämmande nick. ”Okej”, sa Williams, och vände sig mot mig. ”Då får jag gå med på det. Du vinner och hon är med. Vi säger så.”

Han sträckte ut sin hand och jag tog den. Han log, men det gjorde inte jag. ”Mickey Haller, folkets representant”, sa han. ”Det låter bra.”

Folkets representant. Det borde ha känts bra. Det borde ha känts som om jag var en del av något som var ädelt och gott. Men 16

jag mådde bara dåligt, som om jag hade överskridit något slags gräns inom mig. ”Underbart”, sa jag.

17

2

Fredagen den 12 februari, kl. 10.00

Harry Bosch gick fram till distriktsåklagarämbetets informa­ tionsdisk på åttonde våningen i Criminal Courts Building. Han uppgav sitt namn och sa att han skulle träffa distriktsåklagare Gabriel Williams klockan tio. ”Ni ska faktiskt ha ert möte i konferensrum A”, sa receptionisten efter att ha tittat på datorskärmen framför sig. ”Gå in genom dörren, ta höger och gå till slutet av korridoren. Sedan höger igen och då har du konferensrum A på vänster sida. Det finns en skylt på dörren. De väntar på dig.”

Dörren i den träpanelklädda väggen surrade till och låstes upp, och Bosch steg in medan han funderade på det faktum att de väntade på honom. Eftersom han hade tagit emot kallelsen av distriktsåklagarens sekreterare kvällen innan visste Bosch inte vad det rörde sig om. Distriktsåklagarämbetet förväntades vara hemlighetsfulla, men vanligtvis brukade något slags information sippra ut. Han visste inte ens att han skulle träffa mer än en person förrän nu.

Bosch följde den föreskrivna rutten, kom fram till en dörr där det stod KONFERENSRUM A, knackade en gång och hörde en kvinnoröst säga, ”Kom in”.

Han steg in och såg en ensam kvinna som satt vid ett åttamannabord med utspridda dokument, mappar, fotografier och en bärbar dator framför sig. Hon verkade bekant på något sätt men han kunde inte placera henne. Hon var attraktiv 18

och hade mörkt, lockigt hår som ramade in hennes ansikte.

Hon hade pigga ögon som följde honom när han klev in, och ett vänligt, nästan nyfiket leende. Som om hon visste mer än honom. Hon bar de kvinnliga åklagarnas standardklädsel, en strikt, marinblå kostym. Harry lyckades inte placera henne, men han gissade att hon var biträdande distriktsåklagare. ”Inspektör Bosch?” ”Det är jag.” ”Kom in, slå er ner.”

Bosch drog ut en stol och satte sig mitt emot henne. På bordet låg ett brottsplatsfotografi av ett barn i en container.

Barnet var en flicka och hon bar en blå klänning med långa ärmar. Hon var barfota och låg ovanpå byggavfall och annat skräp. De vita kanterna på fotografiet hade bleknat. Det var ett gammalt fotografi.

Kvinnan lade en mapp ovanpå fotot och sträckte ut sin hand. ”Jag tror inte att vi har träffats”, sa hon. ”Jag heter Maggie McPherson.”

Bosch kände igen namnet men han kunde inte minnas varifrån eller vilket fall det hade gällt. ”Jag är biträdande distriktsåklagare”, fortsatte hon, ”och jag kommer att vara biträde under åtalet mot Jason Jessup. Försteåklagare …” ”Jason Jessup?” frågade Bosch. ”Tänker ni åtala honom?” ”Ja, det ska vi. Vi kommer att gå ut med det i nästa vecka och jag måste be dig att hålla tyst om det till dess. Jag beklagar att vår försteåklagare är försenad till vårt möte …”

Dörren öppnades och Bosch vände sig om. Mickey Haller steg in i rummet. Bosch var tvungen att titta en gång till. Inte för att han inte kände igen Haller. De var halvbröder och han kände igen honom på långt håll. Men att få syn på Haller på åklagarämbetet stämde inte riktigt. Haller var brottmålsadvokat. Han hörde hemma på åklagarämbetet som en katt hör 19

hemma i en hundgård. ”Jag vet”, sa Haller. ”Du undrar vad fan det är som pågår.”

Haller log, gick bort till McPhersons sida av bordet och drog ut en stol. Då kom Bosch på varför han kände igen namnet McPherson. ”Ni två …”, sa Bosch. ”Ni var gifta, eller hur?” ”Det stämmer”, sa Haller. ”Åtta underbara år.” ”Och nu, då? Ska hon åtala Jessup och du försvara honom? Är inte det en intressekonflikt?”

Hallers leende växte till ett stort flin. ”Det är bara en intressekonflikt om vi ska ställas mot varand­ ra, Harry. Men det ska vi inte. Vi åtalar honom. Tillsammans.

Jag är försteåklagare och Maggie andre. Och vi vill att du blir vår utredare.”

Bosch var alldeles förvirrad. ”Vänta lite nu. Du är inte åklagare. Det här stämmer inte …” ”Jag har blivit utnämnd till oberoende åklagare, Harry. Allt är okej. Jag skulle inte sitta här annars. Vi ger oss på Jessup och vi vill att du hjälper oss.”

Bosch drog ut en stol och satte sig långsamt. ”Såvitt jag har hört är målet hopplöst. Om ni inte påstår att Jessup riggade dna-testet.” ”Nej, det påstår vi inte”, sa McPherson. ”Vi har gjort våra egna analyser. Hans resultat stämmer. Det var inte hans dna som hittades på offrets klänning.” ”Men det betyder inte att vi har förlorat målet”, flikade Haller snabbt in.

Bosch tittade på McPherson, på Haller och sedan tillbaka.

Det var något som saknades, helt klart. ”Vems dna var det, då?” frågade han.

McPherson sneglade på Haller innan hon svarade. ”Hennes styvfars”, sa hon. ”Han är död nu, men vi tror att det finns en förklaring till varför hans sperma hittades på styvdotterns klänning.”

20

Haller lutade sig snabbt fram. ”En förklaring som gör att det fortfarande går att döma Jessup för mordet på flickan.”

Bosch funderade ett ögonblick och såg sin egen dotter flimra förbi i huvudet. Han visste att det fanns en viss sorts ondska som måste hållas inlåst, oavsett vad som krävs. En barnamördare låg högst upp på den listan. ”Okej”, sa han. ”Jag är med.”

21