Issuu on Google+

1 En orange plastpåse från Sainsbury’s svepte för fulla segel längs med den mörka trottoaren. Med putande mage och handtagen i vädret svassade den fram som en viktoriansk herre ute på söndagspromenad, passerade en trädgårdsgrind och följde den låga stenmuren tills en plötslig vindfläkt knuffade till den, lyfte tjockisen från marken och vräkte den rakt in i sidan på en stor vit skåpbil. Tömd på luft skrynklades påsen ihop på marken och slog sig mjukt till ro under skåpbilens bakhjul. Bilen, som inte ens hunnit bli tre veckor gammal, hade redan blivit stulen och fått falsk registreringsskylt. Den stod omsorgsfullt parkerad vid trottoarkanten och motorn var fortfarande varm. Det skulle bara dröja sex timmar tills den hittades utbränd i skogen och då skulle alla kriminaltekniska spår av männen som färdats i den nästan vara utplånade. Tre män satt på rad i kupén med ansiktena vända åt samma håll och betraktade huset på andra sidan gatan. Föraren, Malki, pundarsmal, stödde sig mot ratten. Insjunkna ögon syntes innanför träningsoverallens mörka huva och blicken irrade hit och dit över gatan som en katt på flugjakt. De två männen bredvid honom rörde sig som om de var sammanvuxna. Eddy satt i mitten och Pat längst ut vid dörren. Båda var ungefär tjugofem år och hade arbetat ihop i sju år som dubbla dörrvakter på nattskiftet. De hade sett på film tillsammans, träffat och dumpat kvinnor, gått på gym tillsammans och precis som ett gift par hade de anpassat sig efter varandra. Båda var biffiga och identiskt klädda i splitternya svarta kamouflagebyxor, höga 5


snörkängor, skottsäkra västar och rånarluvor som de rullat upp i pannan. Hela utstyrseln var nyss uppackad och vecken syntes fortfarande. En närmare granskning skulle ha avslöjat skillnaderna mellan dem. Eddy i mitten drack för mycket sedan frun och barnen stuckit. Han åt flottig färdigmat sent på kvällen när han kom hem från jobbet och omintetgjorde allt det han åstadkommit på gymmet. Han hade blivit plufsig och bitter. Eddy fäste blicken på det han inte hade. Det faktum att Pat var snygg hade länge orsakat osämja mellan dem. Än värre var att han såg yngre ut än Eddy. Han var mer måttfull till sin läggning och åt och drack inte lika mycket, rökte mindre. Han hade begåvats med en tjock blond kalufs och tilldragande regelbundna drag, och han utstrålade ett slags lugn som fick kvinnor att känna sig trygga. Näsan var knäckt men det fick bara ansiktet att se sårbart ut. Det var Eddy som hade kommit på idén och skaffat utrustningen. Stridslystet köpte han båda utstyrslarna i samma storlek, sin egen. När de klädde sig tillsammans i Eddys ostädade etta tog han fram en burk med svart kamouflagemakeup som de skulle kleta ut i ansiktet, så som de brukade göra när de spelade paintball. Milt, nästan ömt, sa Pat nej och fick honom att ställa undan burken. De skulle ha rånarluvor på sig, det var inte nödvändigt och dessutom torkade det där joxet så att det kliade i skinnet på Pat. Pat blev orolig när han märkte hur förtjust Eddy verkade när han tog fram burken. Det var som om de lade sista handen vid en häpnadsväckande halloweenkostym i stället för att förbereda intrång i ett hem, ett brott som skulle kunna medföra fängelse i tjugo år. Pat hade hittills inte ens blivit kvarhållen över natten. Nu fingrade han på den tillplattade näsryggen och satte handen för ansiktet för att dölja sin tveksamhet medan han såg upp mot målet. Han tittade ner på pistolen i knäet. Den var tyngre än han hade föreställt sig och han oroade sig för att han inte skulle kunna hålla upp den med en hand. Han kastade en blick på Eddy och 6


upptäckte att vännen glodde på huset som om det hade förolämpat honom. Pat borde inte vara här. Han borde inte ha lockat med Malki heller. Nu handlade det inte längre om att pigga upp Eddy. Det här var farligt, det kändes fel. Han tittade bort. Eddy hade gått igenom för mycket på sista tiden. Inga jättegrejer men sådant som gjorde ont, och Pat kände att en enda förebrående blick skulle kunna klyva honom mitt av. Han tittade bort mot den prydliga lilla trädgårdsgången och det tysta, upplysta huset, och tänkte att tjugo år var rätt mycket bara för att visa att man tyckte synd om någon som blivit övergiven. Det var en trevlig enfamiljsvilla i ett plan, välproportionerad med en smal trädgårdsremsa som löpte hela vägen runt hörnet till tvärgatan. Nuvarande ägaren, som var pragmatisk och inte brydde sig om estetiska värden, hade stensatt gräsmattan och rabatterna för att få en parkeringsplats. I vardagsrummet flimrade ett blåaktigt ljus från teven. Genom glasrutan i ytterdörren sken en varmt rosa hallampa. ”Ser du?” sa Eddy lågt med blicken riktad mot huset. ”Ett ensamt fientligt objekt i vardagsrummet. Litet, möjligen kvinnligt.” En kvinna i sitt hem. Ingenting fientligt med det. Men det sa Pat inte utan nickade. ”Okej.” ”Vi går in längs den bakre väggen, glöm inte det, och så håller vi oss där det är mörkt tills vi når ytterdörren.” ”Okej.” Pat kunde inte jargongen och aktade sig noga för att förvilla sig bort från detta enda ord. Eddy njöt av alltsammans, hela specialoperationsgrejen, och Pat ville inte förstöra nöjet för honom. ”Sen”, sa Eddy och övergick till kvasimilitaristiskt teckenspråk. Han pekade på Pat, antydde en framåtrörelse, rörde vid sitt eget bröst och vred på huvudet för att visa att han skulle hålla vakt. Han mimade hur Pat knackade på ytterdörren, ögonen spärrades varnande upp när ett tänkt fientligt objekt öppnade och sedan högg han ett Gå! Gå! Gå! med händerna i luften. Handen 7


tog sig in i huset sicksackande som en fisk i vass och tittade in i rummen som låg i anslutning till hallen för att samla alla fientliga objekt i hallen. ”S edan frågar vi efter Bob. Inte förrän då. Inte förrän då. Varna inte den jäveln när han kanske fortfarande håller sig gömd. Och inga namn när vi väl är inne. Förstått?” ”Okej.” Eddy vände sig om och med handens baksida daskade han till den darrige föraren på armen. ”När dörren öppnas för andra gången är vi på väg ut. Starta bilen då, stanna där framme.” Han pekade på trädgårdsgrinden. ”Fattar du?” Malki stirrade envist ut på gatan. Ansiktet var slappt, ögonen glasartade. ”Malki.” Pat lutade sig över Eddy och rörde försiktigt vid Malkis underarm. ”Hallå där, Malki, hörde du vad Eddy sa alldeles nyss?” Malki vaknade. ”Visst, visst, ingen fara, så snart jag ser ljus – vroom. Där framme, var det så? Raka vägen dit.” Han höll hårt i ratten och nickade beslutsamt, till hälften bekräftande, till hälften skakigt som en hög pundare. Ögonfransarna var lika morotsfärgade som håret, raka och långa som en kossas. Pat bet sig i läppen och lutade sig tillbaka. Han tittade ut genom sidofönstret men kände Eddys förebrående blick bränna mot kinden. Malki hade kommit med därför att han var Pats yngre kusin. Malki behövde pengar, det gjorde han alltid, men han var inte rätt person. Inte Pat heller, om sanningen skulle fram. En stund satt alla och tittade på huset. Pat tuggade på kindens insida, Eddy var arg och rynkade pannan, Malki nickade och nickade och nickade. Vinden friskade i. Den lamslagna plastpåsen som fastnat under skåpbilens bakhjul kvicknade till. När vinden drog in under bilen fylldes påsens ena hörn så att den slet sig fri och gled fram under karossen. På den breda tomma gatan kom påsen på fötter, genomförde en elegant hjulning tvärs över gatan mot huset och fick fart i det 8


starka tvärdraget i hörnet. Den steg tre meter upp i luften som en ballong, en orange måne, högre och högre upp tills den seglade iväg utom synhåll från skåpbilen, runt hörnet till husets andra sida och över taket på en blå Vauxhall Vectra. Vauxhallens strålkastare var släckta, men två män satt i framsätet och väntade, hopsjunkna med armarna i kors. De var knappt fem år yngre än låtsassoldaterna i skåpbilen runt hörnet, men de hade haft sundare matvanor, vårdat sig mer om sitt utseende och verkade på det hela taget snyggare och mer lovande. Omar var skranglig och tafatt, en vandrande armbågsknuff. Han såg så där överjordiskt mager ut som unga män kan göra innan de lägger på sig lite, och allt hos honom var utsträckt: näsan var lång, käken spetsig, fingrarna så långa och smala att de verkade ha ett par extra leder. Mo, som satt i förarsätet, hade runt ansikte och en lökformad nästipp som skulle svälla upp allt mer ju äldre han blev. De hade väntat i tjugo minuter, pratat lite för att få tiden att gå men mest suttit tysta. Radion mumlade i bakgrunden och det mjuka gula skenet från den lyste upp deras hakor. Ramadan AM sände lokalt endast en månad om året. Stationen fyllde sin tablå med unga glasgowbor som kom med klumpiga nya versioner av åsikter de snappat upp i moskén eller på band. Mo och Omar lyssnade inte för att få moralisk vägledning, men församlingen var liten och ibland kände de talarna och fick sig ett gott skratt när de lät nervösa eller sa något dumt. Debatterna var bäst när kvällen var ung och alla var hungriga. Mo och Omar brukade överrösta irritationen och mässa: ”Hit med käket, hit med käket.” Nu satt de mest tysta. Mo i förarsätet vilade blicken på ett helt uppslag om Lamborghinibilar i en veckotidning. ”Men för helvete”, sa han för sig själv. ”Den där vill jag inte ha om jag så fick betalt.” Omar svarade inte. ”Jag menar att var fan man än parkerar den bilen blir den rispad till strimlor.” 9


”Den är inte till för att köra ärenden åt morsan.” Omars röst var överraskande ljus. ”Du ska glida runt i kvarteret, bli sedd i den.” Mo såg på honom. ”Imponera på snygga tjejer menar du?” ”Ja.” Mo såg på bilderna igen. ”Ja, det vet väl du som är en sån känd hjärtekrossare.” Omar gnuggade sig hårt i högra ögat med sina spinkiga fingrar. ”Hör du, kvinnor slåss om mig. Fast när du är där ligger de lågt för annars skulle du kanske känna dig underlägsen liksom.” ”Så klart”, sa Mo och nickade mot tidningen. ”Du är ju frikostig med dricks.” Omar sträckte på sig och gäspade. ”Jag är som en magnet, jag drar till mig kvinnor i hela världen”, sa han släpigt. Mo satte ett upprört finger på bilden av en gul Lamborghini som tog en kurva på en solig bergssida. ”Den ser ut som ett farthinder. Folk vet ju inte om de ska bli imponerade eller sakta farten.” Oraklet på Radio Ramadan talade om vad klockan var, tio och tjugotre, och båda räknade tyst för sig själva. Mo var den som först öppnade munnen. ”Vi väntar så där fem minuter till.” ”Ja.” Omar gäspade njutningsfullt ännu en gång och ryste till efteråt. ”Fan vad trött jag är … Man får väl inte röka här, eller?” ”Nä, då stinker hela bilen.” ”Öppna fönstret här, då.” Mo muttrade argt och tryckte på knappen på sin sida för att öppna Omars fönster. Sedan flinade han snett och öppnade sitt eget. Omar suckade och plockade fram sitt paket, räckte en cigarrett till Mo och tog en själv innan han tände båda. De satt där och drog ytliga bloss, alltmedan vita sjok av rök plattades till mot vindrutan. Oktobervinden sög ut tunna rök­ slingor som letade sig upp över taket, ut på den tysta gatan. Runt hörnet, i framsätet på den stulna skåpbilen, drog Eddy och Pat ner sina rånarluvor och rättade till hålen för ögonen. 10


Eddy tog sin pistol och han och Pat såg på den. Pipan vibrerade och förstärkte darrningen i handen. ”Sätt igång”, nickade Eddy, plötsligt arg. Pat tvekade ett ögonblick innan lojaliteten körde ut honom ur bilen. Redan när han stod på gatan ångrade han att han stigit ur. Bakom honom gled Eddy ner, stängde dörren och puffade Pat i ryggen så att han tumlade fram mot grinden. Pat vände sig om och tog sats, redo att säga vad han tyckte, men Eddy märkte ingenting. Han höll pistolen tätt intill sig och sprang nerhukad över vägen till grinden och uppför den mörka gången. Pats ögon rann i blåsten och genom tårarna såg han hur Eddy sprang fram på gången, snabbt och hukande, förtjust som om det var på lek. Pat kom jagande efter, härmade honom med huvudet ner och ryggen rak, en mänsklig murbräcka. De avverkade den branta trädgårdsgången på rad, Eddy i riktning mot det rosa lampskenet vid ytterdörren, Pat på språng efter för att avstyra alltsammans. Plötsligt svängde Eddy bort från gången och ställde sig i skuggan av staketet. Pat hann i fatt honom. ”Eddy –” Men Eddy höjde pistolen så att han höll den intill kinden och sedan osäkrade han den. Han höll kolven med båda händer och andades tungt av upphetsning när han snabbt rusade fram till ytterdörren. Pat iakttog Eddy och märkte att han hade alltför hög fart för den korta sträckan. Eddy kom fram fortare än han tänkt, vände klumpigt och slog ryggen mot väggen så att huvudet rycktes bakåt och smällde i teglet så att det hördes lång väg. Eddy knep ihop ögonen av smärtan. Han vek sig i midjan, flämtade och viftade med pistolen för att få igång Pat. Plötsligt undrade Pat om han kunde ta tag i Eddys arm och släpa honom tillbaka till skåpbilen. Eller om han bara kunde vända om själv, stiga in i bilen till Malki, vägra att röra sig. Men de hade redan lagt ut för skåpbilen och köpt pistolerna, och dessutom måste Malki få betalt. Malki måste absolut få betalt. 11


Pat tog ett djupt andetag, hoppades mot bättre vetande på det bästa och släntrade lättjefullt ut ur skuggorna fram till ytterdörren. Han ringde på. En behaglig treklang hördes inne i hallen och ett ögonblick senare uppenbarade sig två skepnader bakom den matta glasrutan, den ena en bit bort i hallen och den andra stod helt nära, bara någon meter från ytterdörren. Gestalten längre bort var högdraget rak i ryggen, talade otydligt och lät förargad. Den andra svarade släpigt, oförskämt. Hon hade kommit ut från vardagsrummet som låg till vänster om dörren. Det var hon som var det fientliga objektet som de fått syn på från skåpbilen. Definitivt av kvinnligt kön, smärt och klädd i jeans och grå T-tröja. Det långa svarta håret hängde löst på ryggen. Mjuk som vatten sträckte hon fram handen mot dörrlåset. Dörren gled upp och varm luft slog emot Pats näsa som kände doften av rostat bröd. Rosa matta och väggar. Till vänster, mellan vardagsrumsdörren och en annan dörr, stod ett litet svart telefonbord. På väggen ovanför det hördes ett ljudligt tickande från en svart sammetsklädd klocka som såg billig ut och pryddes på bakstycket av en pennteckning i guld föreställande en moské eller något liknande. Pat bedömde storleken på hallen med dess sex dörrar. Pakistansk musik hördes från ett inre rum, så det fanns åtminstone en person till i huset. Pat såg på det fientliga objektet som hade öppnat dörren. Hon var inte uppenbart vacker, för näsan var lång och spetsig och hon hade arga röda fläckar på kinderna. Varken då eller senare kunde han förklara varför han blev så tagen av att se henne eller varför han stod där alldeles stel med pistolen hängande vid sidan och bara tog in det perfekta ”S” som håret formats till där det låg över axeln. ”Hello Monkey”, stod det på T-tröjan, en slogan i grönt mot urblekt grått med bokstäver som spruckit och knäckts i tvättmaskinen. Aleesha såg frågande på honom, blicken slingrade sig över hans 12


ansikte som om hon försökte förstå poängen med det svarta ylletyget. En slinga blåsvart hår gled mjukt ner från axeln och lade sig till ro över hennes lilla äppelrunda bröst. Hon hade västerländska kläder och verkade inte ha någon behå under T-tröjan, vilket var konstigt för det syntes tydligt att hon var dotter till mannen, hon liknade honom, och Pat hade alltid trott att de där gamla asiatiska gubbarna höll döttrarna i strama tyglar. ”Vem fan är du …”, ropade mannen längst bort i hallen. Han var liten till växten, sextio eller sjuttio år, hade en prydlig liten amishliknande skäggardin och var klädd i ljusblå, perfekt struken nylonpyjamas, ”som kommer in hit …”, rösten blev svag när han uppfattade faran, ”så sent?” Struken pyjamas och värme och rostat bröd. Pat kände snålvattnet rinna till. Han ville stiga in och ta av sig jackan, men en hård axel träffade honom bakifrån och föste in honom i huset. Eddy trängde sig in, snubblade på dörrmattan och vacklade sidledes in i den rosa hallen så att alla iakttog hans galna krabbdans tills han åter höll balansen och stod där hjulbent. Rånarluvan hade glidit på sned och han såg ingenting förrän han hade dragit den rätt. Han kom ihåg att han hade pistolen med sig och höjde den men verkade förvånad när han fick syn på den i handen. Pat, som stod vid andra sidan av hallen och tittade på, förstod hur generad han hade blivit. Eddy tog ett djupt andetag, lutade huvudet bakåt och ropade ”BOB! B OB !” genom rånarluvans munhål. Hans entré, klädsel och uppförande var så distraherande att ingen riktigt hörde vad han sa. Mannen i pyjamas tittade ängsligt bort mot dörren för att se om någon mer var på väg in. Flickan bredvid honom stelnade till. Rädsla lade sig som dimma i hallen. Pat såg på flickan igen. Kinderna hade bleknat, ögonen var vidöppna och hon bevakade Eddy samtidigt som hon var uppmärksam på fadern. Än en gång slogs han av hennes skönhet, kände hur hjärtat lugnade sig och fjunet på huden reste sig som om det ville nå fram till henne. Hon märkte att han tittade och att det fanns någonting vädjande och förundrat i de ljusblå ögonen. 13


Aleesha var i tonåren och således enbart intresserad av världen när hon var dess mittpunkt. Hon såg att Pat tyckte om henne och längtade efter att hon skulle tycka om honom också, hon gladde sig åt hans ohöljda beundran, men hon var ung, fadern stod där intill och hon blev plötsligt enormt blyg. Hon log tillgjort, böjde huvudet så att håret gled ner över ansiktet som en gardin och sedan tog hon ett steg tillbaka mot vardagsrumsdörren. Rörelsen fick fart på Eddy. Han störtade sig över henne, tog henne i armen och ryckte henne tillbaka mot Pat. ”FÖRSÖK INGENTING, FÖR HELVETE. STÅ HÄR. STANNA HÄR!” När han fått henne ur balans släppte han och snodde tillbaka till mannen i pyjamas. Aleesha stod kvar, lutad åt ena sidan. Hon blängde på armen som Eddy hade djärvts att röra vid. Fräck som fan. Pat log under sin yllemask. När hon rätade på sig var hennes ansikte ett par centimeter från Pats bröst. Hon såg upp på honom med halvöppna, fylliga läppar och rädslan fick ett ögonblick ge vika för ilska. I det ögonblicket, då hon inte längre var skräckslagen, ställde Pats yllekantade ögon en ordlös fråga. Aleesha rätade på ryggen, stod där i hela sin längd, tittade ner längs den långa näsan och svarade med en långsam, stolt blinkning. Båda log och tittade bort. Pat såg ner i den främmande rosa mattan och tog sitt förnuft tillfånga. Han höjde den tunga pistolen mot taket, halvhjärtat som om han visade den för henne, och Aleesha kvävde en skräckslagen fnissning. En skarp smäll drog allas blickar mot en dörr på andra sidan om hallen. Den öppnades långsamt och en stor fyrkantig man tittade ut i hallen. Billal liknade sina farbröder, inte sin lille pappa, och den jättelika kroppen överraskade och förskräckte. Trots att han bara stod någon meter bort vrålade Eddy åt honom. ”BOB? Är det du som är Bob?” Storögd och stel i axlarna kom Billal ut ur rummet, men han höll i dörrhandtaget bakom ryggen så att dörren förblev stängd. 14


”BOB?” ”Nej”, sa Billal lugnt, ”jag är inte  … det finns ingen här som heter Bob.” ”ÖPPNA!” skrek Eddy och viftade med pistolen mot honom. ”ÖPPNA DEN DÄR DÖRREN!” Billal kastade en blick mot sina fötter och svalde generat. ”Hm, nej, det vill jag faktiskt inte.” Aleesha fnös när hon hörde det och Pat fick en anledning att se på henne igen. Hon höll handen över munnen och fingrarna glittrade gulligt av många små billiga ringar. Hon hade lösnaglar som inte klistrats fast ordentligt och pekfingernageln satt snett. Hon kunde inte vara mer än sjutton. Han borde inte tänka så om en sjuttonåring. Han hade brorsdöttrar i den åldern. Eddy klev målmedvetet fram till Billal och riktade geväret mot hans näsa. ”SÄTT FART!” Som hypnotiserad av pistolen klev den store mannen långsamt åt sidan. Eddy lyfte foten och sparkade upp dörren med hälen. Rummet var svagt upplyst. Mitt emot dörren stod en gammaldags, hög dubbelsäng med sliten gavel i mörkt trä. I sängen satt en uppsvullen kvinna med håret på ända och två fingrar som en sax runt en kolossal, brun bröstvårta. I andra handen vilade en mycket liten babys kala huvud. Hon stirrade på pistolen och tryckte barnet mot barmen så att hon dolde bröstet. Eddy stod fortfarande och glodde på det ställe där den nakna bröstvårtan hade varit. ”Ut”, sa han. ”Kom ut hit.” Billal ställde sig mellan dem med handflatorna som en vägg framför pistolen. ”Ta det lugnt med den där.” Eddy greps av panik. ”RÖR INTE VID MIN PISTOL! INGEN RÖR MIN PISTOL.” ”Okej, okej”, sa Billal och höjde händerna till tecken på underkastelse. ”Ingen fara, det är lugnt.” ”OCH DU”, röt Eddy som stigit åt sidan för att kunna rikta sig mot kvinnan i sängen, ”UT MED DIG.” ”O, men jag får inte stiga upp”, sa hon och såg på den store 15


mannen för att få stöd. ”Jag kan börja blöda.” Eddy kastade en blick på Pat, såg hur han längtansfullt kikade på Aleeshas hår och vrålade tvärs över hallen: ”LYFT PISTOLEN FÖR FAN, PAT.” Alla i hallen upptäckte misstaget innan Eddy själv gjorde det. Han borde inte ha sagt Pats namn. Billal tittade bort, pappan ryckte till och Aleesha kvävde en ny skräckslagen fnissning. Eddy bet sig i underläppen och började darra av förfäran. Det gick inte bra. Det gick inte alls bra. Eddy som inte tyckte att han hade någon bundsförvant i hallen vände sig till Billal igen: ”DIN JÄVEL! DIN JÄVLA SKITHÖG! BOB! VAR ÄR BOB?” Billal höjde åter händerna. ”Men det finns ingen som heter Bob här. Det finns ingen mer i huset. Vi har ett spädbarn här. Stick bara”, han gjorde en gest mot ytterdörren. ”Stick bara och så pratar vi inte mer om saken, va? Ni sticker och så blir det inga problem, eller hur?” ”Vem är det som skriker?” En mors befallning. Alla stelnade till och vände sig mot den inre delen av hallen. Sadiqa var lika bred som hon var lång, och hon var inte särskilt lång. Hon hade inte glasögonen på sig, så hon kisade bort mot de två svarta skuggorna i maskeraddräkter vid dörren. ”Omar? Vad har ni hittat på nu, pojkar?” Med en fet boxares obegripliga grace rusade Eddy bort till henne och den gamle mannen, och så tog han tag i deras underarmar och släpade iväg dem till Billal. Han ställde dem på rad, riktade pistolen mot dem i tur och ordning och skrek så högt att rösten sprack: ”VEM …”, till Aamir, ”ÄR …”, till Billal, ”BOB?” till Sadiqa. Det var bara Sadiqa som svarade. ”… en pistol …?” Nu var det mot henne som Eddy riktade sin uppmärksamhet och Aamir klev fram för att distrahera honom. Han höll upp händerna, sänkte blicken och ruskade på huvudet, inställsam som en bondpojke i forna tider. ”Du, här finns bara indier. Ingen Bob. Ingen Bob, fel hus.” 16


Sadiqa såg på Aamirs nacke och sög ogillande på sina tänder. Men Aamir brydde sig inte om henne och fortsatte tigga: ”Ingen Bob, vännen. Fel. Gå nu. Inga problem.” Den svarta sammetsklockan tickade ljudligt. Ingen visste någon råd. Utom Aleesha. Förvirrad som hon var av rädslan och den ohöljda komplimangen i Pats blick kände hon sig säker på att allt skulle gå bra, att det faktum att folk kommit in beväpnade bara var något slags godartat missförstånd. Hon ville reda ut det. Hon tittade på Pat från sidan, log och sträckte fram handen mot rånarluvans kant för att rycka den av honom med ett muntert ”Tjoho” så att obehagligheterna tog slut. Pat som oväntat kände krafsande naglar i nacken blev rädd och snodde runt. Han hade inte tänkt trycka av. Omar och Mo hoppade överraskat till när de hörde skottet in­ifrån huset och såg det vita ljuset blixtra till i Billals och Meeshras sovrumsfönster. De vände sig mot varandra för att få bekräftelse på det de sett, avläste chocken i den andres ansikte och slängde samtidigt upp bildörrarna, släppte cigarretterna på gatan och lät bilen stå vidöppen när de rusade över trottoaren. I tur och ordning hoppade de över den låga trädgårdsmuren och rusade runt hörnet fram till ytterdörren. Omar sparkade upp den. Malki var lugn nu, cool, okej. Ur ögonvrån såg han en glimt av rosa ljus när ytterdörren öppnades. Han mindes instruktionerna och gick till handling. Han skrynklade ihop den fortfarande varma aluminiumfolien i handen och tänkte kasta den över axeln men hejdade sig när han kom på att det inte vore så klokt. Han log åt sin klartänkthet och stoppade folien djupt ner i fickan på munkjackan. Med mekanisk precision vred han sedan om tändningsnyckeln, lossade handbromsen, släppte upp kopplingen och körde långsamt tvärs över gatan till mötesplatsen. 17


Han gratulerade sig till att ha kommit ihåg instruktionerna men glömde stanna och brakade in i den låga trädgårdsmuren så att skåpbilens vänstra strålkastare krossades. Glaset klirrade glatt när det föll ner på trottoaren och Malki bet sig i läppen. Omar sparkade upp dörren. I hallen stod människor, stela som om de frusit till is. Två främmande män fanns där, klädda i militärgrönt. Det luktade konstigt, rökigt och svavelaktigt. Alla stirrade på Aleesha och först kunde varken Mo eller Omar fatta varför. Hon stod med armen upp, som om hon pekade på väggklockan. Omar följde hennes blick mot handen. Någonting suddigt mörkrött, ilsket rött med fingrarna i en enda röra som spretande sågtänder. En röd orm ringlade sig plötsligt nedför armen. Vild i blicken vände hon sig mot främlingen som stod framför henne. ”Men för helvete, min hand!” sa hon och både orden och uttalet var förbjudna i det här huset. Pistolmannen kved fram en bön om förlåtelse. En tjockare pistolman rusade fram till Omar och Mo, riktade revolvern mot deras ansikten, fram och tillbaka. ”EN AV ER ÄR FANIMEJ BOB.” Ingen sa någonting. ”DU”, han satte pistolen mot Mos bröst, ”du är Bob.” Men Mo hade en annorlunda näsa än de andra. Omars drag var typiska för familjen, han hade Aamirs långa näsa och Sadiqas smala käkparti. Han väntade inte på att Mo skulle svara utan riktade pistolen mot Omar och sa lugnt: ”Du är Bob.” Sadiqa kunde inte behärska sig längre. Hon sträckte armarna mot sitt älsklingsbarn och skrek: ”Inte Omar! Inte min Omar!” Då blev Eddy förvirrad. Dörren stod öppen och i tystnaden hördes ett klirrande ljud från fallande, krossat glas när Malki backade ut ur murens omfamning. ”Fan ta er”, sa Eddy elakt. Han sträckte sig fram och grep hårt 18


om Aamirs hals. Den lille mannen protesterade inte och inte höjde han handen heller utan tittade ner för att inte blanda in någon annan. Eddy klämde till men förstod att den gamle inte tänkte göra motstånd eller försvara sig och blev plötsligt lugn. ”Ni kan hälsa Bob att jag vill ha två miljoner pund i använda sedlar innan kvällen i morgon. Ringer ni snuten dör skithögen här. Nu ger vi igen. För Afghanistan.” ”Afghanistan?” fräste Sadiqa. ”Jag är från Coatbridge, vad har det –” Hon hejdade vreden, böjde huvudet och tystnade. Aleesha sänkte långsamt handen och såg hur blodet pulserade ut ur kladdet. ”Min hand, för helvete”, viskade hon. Eddy släppte taget om Aamirs hals, flyttade sig så att han stod bakom och slog armen om mannens bröstkorg. Alla i hallen stålsatte sig i väntan på en pistol mot Aamirs huvud, på mera vrål, men Eddy gjorde ingenting sådant. I stället lutade han sig tillbaka och lyfte utan ansträngning upp den gamle mannen, varpå han baklänges bar ut honom genom dörren som om han varit en tung lampa. Pat bröt ögonkontakten med Aleesha, mumlade ännu en fåraktig bön om förlåtelse och följde efter honom ut. Det blev plötsligt liv i hallen. Sadiqa vaggade bort för att fånga upp Aleesha vars knän höll på att vika sig. Hon höll upp dotterns hand ovanför huvudet för att hejda blödningen, knuffade bort telefonluren från dess plats och dunkade in 999 på tangenterna. Billal blockerade sovrumsdörren med sin kropp medan han tog fram mobilen ur fickan och slog numret med tummen. Till och med Meeshra som låg i sängen med babyn sprattlande mot bröstet kastade sig efter mobilen på sängbordet och ringde larmcentralen. Omar och Mo störtade ut på gatan efter de beväpnade männen. Skåpbilens ena strålkastare lyste extra starkt på grund av det krossade glaset. När den körde ut på gatan höll bakdörren just på 19


att stängas av en knubbig hand, och Omar lät höra ett klagande litet skrik: ”Fan ta er …” Mo tog honom i axeln och drog iväg med honom mot Vauxhallen. De sprang till bilen. Mo körde och Omar höll utkik efter skåpbilen. Vägen var mörk. Till vänster låg en golfbana, till höger fanns en mörk rad med buskar och snår fram till en kal mur. Trots att vägen var bred och rak, och trots att det inte fanns någon trafik på gatorna, hade de tappat bort en stor vit skåpbil, den enda andra bilen på hela jävla vägen. De hade koll på den vid ett tillfälle, det var de säkra på: Mo hade fått syn på bakljusen framför dem och de satt tillräckligt högt över vägen för att kunna tillhöra en skåpbil. Han såg en glimt av en vit dörr när den försiktigt kröp runt ett hörn, trots rött ljus. När de kom fram till bron över motorvägen M8 saktade Mo farten eftersom det lyste rött, och Omar stack plötsligt ut armen framför Mos ansikte och träffade honom på hakan. ”Stanna!” ropade han, ”stanna!” Mo trampade på bromsen så att Vauxhallen krängde till och stannade tvärt. Omar, som inte satt på sig bilbältet, gled ner på golvet som en drucken i en fars och slog kinden mot instrumentbrädan. ”Polis!” skrek Omar nerifrån golvet och pekade förbi Mo mot dörren. ”En polisbil!” En polisbil stod prydligt parkerad i en liten ficka, beredd att ta fast fortkörande motorcyklister. De två poliserna där inne hade sett hur Vauxhallen kom susande längs den öde vägen i riktning mot dem och de hade tänkt sig att följa efter den ut på motorvägen, stoppa den och få användning för sina sarkastiska kommentarer, men tvärniten överraskade dem. De såg hur Omar hoppade ur bilen och lät dörren stå öppen medan han sprang fram till dem. ”Polis! Var snäll och  –” Ett kraftigt rött märke slog upp på kinden efter det häftiga mötet med instrumentbrädan. 20


Poliserna var på sin vakt, lossade bilbältena, öppnade dörrarna och steg ur för att möta honom. ”Hade ni på er bilbältet nyss, sir?” ”Nej, förlåt, men hör på, min pappa har blivit bortförd i en skåpbil.” Men de lyssnade inte. De betraktade hans kläder. Båda pojkarna var klädda i traditionella vita påsiga byxor och skjortor. De hade precis kommit från moskén och poliserna tyckte att de såg särskilt renskrubbade och konstiga ut. Omar hade träningsskor och en Adidaströja med huva och blixtlås över sin kameez, men Mo bar kofta och loafers och hans glesa skägg var oklippt. Mo blev plötsligt medveten om deras främlingskap och log vänligt. ”Okej, va?” sa han glatt till polisen som stod närmast, men spänningen och rädslan påverkade både röst och ansiktsuttryck. Båda poliserna flyttade händerna till bältet. En lastbil mullrade förbi på motorvägen under dem. ”Nej”, sa Omar hjälplöst, ”var så snäll och hjälp oss, några män förde bort min pappa i en skåpbil. De var beväpnade.” Poliserna stod tysta och granskade dem. Från den öppna Vauxhallen fördes ljuden från Radio Ramadan ut i den fridfulla förortsnatten; det var någon, en ung man, som pratade med löjlig arabisk brytning och diskuterade Koranen. Båda pojkarna insåg plötsligt hur egendomligt allt det här verkade i polisens ögon. Polisen som stod närmast Omar tog det här som en vink och slog upp sin anteckningsbok. Han talade långsamt. ”Och hur var namnet, sir?” ”Omar Anwar.” Han fortsatte prata medan polisen skrev upp det i boken. ”Men hör nu, beväpnade män kom hem till oss och stal min pappa, de hade pistoler.” Polisen vägrade att titta upp från anteckningsboken. ”Hur stavas det, sir?” ”Han har blivit kidnappad.” ”Jag förstår. O-M-A-R, A-N-W-E-R?” ”Ja visst, just det. Vi följde efter skåpbilen ända fram till de sista 21


trafikljusen, men sen tappade vi bort den och jag tror att de var på väg ut på motorvägen. De kan försvinna vart som helst …” Polisen som antecknade kastade en blick på bilen, på byxorna, lyssnade på rösterna. Omar skrattade till. ”Nej, men hör nu, min pappa är bara en liten gubbe som har en butik, det är ingen terroristgrej, det är bara beväpnade killar. De ville ha pengar. Afghanistan, sa de att det var, nånting om Afghanistan.” ”Var snäll och vänd er om och lägg händerna på biltaket, sir.” ”De är brottslingar!” ”Var snäll och lägg händerna på bilen bara, sir.” Han lät mer bestämd den här gången. Omar gjorde som han ville. Den andre polisen gick bort till Mo och tecknade åt honom att följa Omars exempel. När pojkarna placerats på var sin sida om bilen tog poliserna sig an en man var och kroppsvisiterade dem. Mo visste att han var den som såg mest utländsk ut på grund av skägget och därför började han prata lågmält med polisen som kroppsvisiterade honom. Han ansträngde sig att tala på bästa public school-maner. ”Vi förstår verkligen att ni måste göra så här, det gör vi faktiskt, men min gode väns far är en helt vanlig man. Han är skotte.” Omar, som stod på andra sidan om bilen, såg hur polisen bakom Mo fick en elak glimt i ögonen. Plötsligt förstod han att bästa sättet att väcka medkänsla inte var att låta överklassig och han försökte signalera det till Mo, men Mo såg inte på honom. ”Ni förstår”, fortsatte Mo, ”min väns far fördes bort från sitt hem av pistolmän, de skadade hans sextonåriga dotter.” ”Jaså, minsann?” ”Ja. De knuffade in honom i en skåpbil och vi sprang efter, följde efter bilen, men det verkar som om vi har tappat bort den.” ”Varför ringde ni inte till polisen, sir?” ”Vi följde efter dem.” ”Har ni ingen mobil? En kör, en kan ringa.” ”Ja, det är klart  … vi tänkte inte så  … Det är en stor vit skåpbil, kanske en Mersa, en transportbil, det vänstra strålkastarglaset är trasigt så den lampan lyser starkare, det beror 22


på att de körde in i en mur nära vårt hus  –” ”Jaha? Jaså?” Polisen talade stridslystet långsamt. Han slutade kroppsvisitera Mo, smålog självbelåtet och knäppte med kulspetspennan. Omar, som tittade mot motorvägen över Mos axel, fick just då syn på skåpbilen som med sin klart lysande strålkastare kom körande mot dem på den tomma motorvägen. ”Å!” hojtade han, lade händerna på Vauxhallens motorhuv, tog ett skutt över den och rusade bort till skyddsräcket precis som skåpbilen försvann under bron. Omar hängde över räcket och vrålade efter den: ”Nugget! Nugget!” En förlamande ilning av smärta högg till i axeln, kilade uppför halsen och runt om bröstkorgen så att knäna vek sig. Han vred sig medan han gled ner på marken i sitt försök att vända sig i polisens låsta, smärtsamma grepp. Polisen tog tag i Omars handled och lyfte honom, lika lätt som om han varit en ihålig käpp, och förde honom tillbaka över vägen till polisbilen. Genom räcket på andra sidan såg Omar den vita skåpbilen dundra iväg på motorvägen i riktning mot staden.

23


9789185419067