9789172993563

Britt Engdal

LEI LA

flickan som inte fanns

BRITT ENGDAL

L E I LA

flickan som inte fanns

Opal

Till Zen, verklighetens Teresa

www.opal.se © Text: Britt Engdal, 2009 © Omslag och illustrationer: Anna Walfridsson, 2009 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook, Falun, 2009 ISBN: 978-91-7299-356-3

1.

Regnet piskade och åskan dundrade. Vilken dag! Och mitt i vintern var det.

Jag borde ha förstått att något hemskt skulle hända.

Pappa var hos farmor i Bagdad. Han hade varit där i över en vecka. Farmor hade ont i hjärtat. Det var något fel på hennes hjärta. Nu skulle hon bli opererad. Vi väntade varje dag på att pappa skulle ringa och berätta hur det gått.

Jag tänkte mycket på farmor. Hon fick inte dö! När jag var liten hade hon bott hos oss.

Hennes kinder var så mjuka, hennes händer var så snälla. Jag älskade henne.

Min storasyster Catarina och jag rensade bönor till kvällsmaten. Mamma satt vid köksbordet med vår lillebror Fadi i knät. Han gnällde och skrek.

Då ringde telefonen.

– Svara du, Teresa! sa mamma.

5

Jag tog luren. Genast hördes pappas röst.

Han nästan ropade.

– Det går inte! Dom vill inte operera! Hon kan dö! Vi måste åka iväg! sa han.

– Va… vart då? stammade jag.

– Långt bort! Till ett litet land som heter Sverige! Där din faster Sara bor! sa han.

Fortfarande lät han väldigt upprörd.

Farmor! Hon måste bli frisk!

Men vi! Hur skulle vi klara oss? Utan pappa! Ensamma med affären och allt annat? Tankarna for som blixtar runt i mitt huvud, men jag sa inget.

– Jag kan inte prata mer. Farmor är så dålig.

Jag ringer igen, hälsa mamma det!

Och så var samtalet slut. Catarina och mamma stirrade frågande på mig. Fadi hade tystnat. Han såg också på mig – Det var pappa. Farmor är så dålig. Han ska följa med henne långt, långt bort. Till landet där faster Sara bor. Sre… Sgerge eller nåt, sa jag.

Sedan började jag gråta.

– Himmel! ropade mamma. Ända till Sverige! Kunde dom inte operera henne här i Irak?

Jag skakade på huvudet.

– Nej. Hon kan d… dö. Men pappa ringer igen, sa jag.

6

– Pa-pa-pa-pa! skrek Fadi. Han började också gråta.

Ringklockan pinglade från vår affär. Det betydde att en kund hade kommit in. Catarina reste sig och gick dit. Utifrån hördes åskdunder igen.

På kvällen tog jag fram min äldsta docka.

Farmor hade sytt den åt mig när jag var liten.

Den hade svart hår och bruna knappögon. Jag la den i min säng och tänkte på farmor.

Det var den kvällen mitt liv började förändras.

7

2.

Nästa morgon skulle jag till skolan precis som vanligt. Ändå var inget som vanligt. Mamma var så nervös. Hon som alltid brukade vara så lugn annars. Hon irrade hit och dit, men alltid nära telefonen. Säkert väntade hon på att pappa skulle ringa.

Jag skulle just gå. Jag kastade en sista blick i spegeln och drog en kam genom håret. Stirrade på mina bruna ögon. Bara farmor och jag hade bruna ögon. Alla andra i familjen hade blå. Mitt hår var mörkare än de andras också.

Inte det minsta rött som mammas och Catarinas.

Jag kom ihåg vad farmor hade sagt när jag var liten. ”Du är så lik mig, lilla Teresa. Samma mörka hår och ögon.”

Ja, jag var farmors flicka. Åh, hur mådde hon? Hade hon mycket ont i hjärtat? Det riktigt värkte till i mitt eget hjärta när jag tänkte på henne.

Jag lyfte upp min ryggsäck. Vad lätt den var! Jag öppnade den. Ingen matsäck. Mamma hade glömt att göra i ordning den.

8

– Men mamma, sa jag, vad ska jag äta till lunch?

– Åh, nej! Det har jag glömt. Hjälp mig att bre smörgåsar, sa mamma.

Sedan fick jag bråttom. Jag sprang mot gathörnet där jag brukade möta Ravin. Han var min kompis och bodde i huset bredvid. Där stod han redan och väntade.

– Skynda dig, Teresa! Jag fryser! ropade han.

Ravin hoppade upp och ner. Vi var klädda i våra skoluniformer som vanligt. Ravin hade blå byxor och vit skjorta, jag hade blå kjol och vit blus. Det var kallt, särskilt om benen.

– Nu springer vi! Om vi kommer för sent får vi stryk, ropade Ravin och gav sig av.

Och vi sprang. Det fortaste vi kunde. Just när vi kom fram skulle en av de stränga fröknarna slå igen porten.

Hurra! Vi hann! Lärarinnan stod och pratade med en flicka. Ja, det var ju min kompis Nalin.

Jag blev alltid så glad när jag fick se Nalin.

Ingen kunde skratta och skoja som hon.

Vilket liv det var i trappan när vi gick in!

Det smattrade av röster som talade olika språk, arabiska, kurdiska och assyriska. Ett par arabiska pojkar knuffade en kurdpojke så han ramlade.

9

I vår stad Erbil bodde barn som tillhörde olika folkslag och religioner. Nalin var kurd, men Ravin och jag assyrier.

Vi trängde oss uppför trappan. Nalin vände sig om mot oss. Hon kikade på mig under sin blå slöja och flinade. Slöjan hade hon om huvudet för att hon var muslim. Det är nästan alla kurder, men vi assyrier är kristna.

– Nu hade ni tur! Tänk om ni kommit en sekund senare! Då hade ni fått smäll på fingrarna, sa hon och blinkade åt mig.

Det hade hon rätt i. I vår skola slog lärarna oss ofta med linjalen. Det gjorde mest ont med de hårda linjalerna av trä.

Vi fick lära oss kurdiska i skolan. Det var bra för annars hade vi inte kunnat prata med våra klasskamrater. Nästan alla var kurder.

Nu hade vi börjat plugga arabiska också. Det var svårt. Men nödvändigt, för Irak är ju ett arabiskt land.

Mamma och pappa hade hellre velat att jag gick i en assyrisk skola. Men det fanns ingen sådan i närheten. De tyckte inte om kurder.

Men jag gillade mina klasskamrater, särskilt Nalin.

Jag var den enda assyriska flickan i klassen nu. Förut hade Dina gått där också. Hennes familj hade bott på samma gata som vi. De var också kristna assyrier, men de hade flyttat till 10

släktingar i Jordanien. Jag längtade efter Dina för vi hade ju alltid varit vänner. Men nu tänkte jag inte så ofta på henne. Nu hade jag ju Nalin.

Jag var mer och mer tillsammans med Nalin i skolan. Till en början kändes det konstigt.

Mamma och pappa hade ju alltid varnat mig för kurderna. Mamma hade faktiskt förbjudit mig att leka med kurdiska barn!

Tänk om hon visste att jag var bästa kompis med en kurdisk tjej! Hjälp! Det vågade jag aldrig berätta hemma.

Pojkarna framför mig hade börjat slåss. Då hördes en hög vissling ovanför oss. Där stod rektorn ett par steg ovanför oss. Alla tystnade och slutade bråka. Rektorn såg förfärligt arg ut. Han slet åt sig pojkarna som hade bråkat och vi andra gick försiktigt förbi.

Jag gick tätt intill Nalin. Rektorn blängde till på oss. Han tyckte nog att det var konstigt att en assyrisk flicka verkade vara kompis med en kurdisk. Så där dumt tänkte väldigt många.

11

T

eresa och Nalin bor i Irak och är bästa vänner i hemlighet. Nalin är muslim och Teresa kristen och därför vill deras föräldrar inte att de träffas. De hittar på en flicka som heter Leila. Hos Nalin kallar sig Teresa för Leila och låtsas vara muslim. Hos Teresa kallar sig Nalin Leila och säger att hon är kristen. Men det finns en som upptäckt att de luras: Nalins farlige kusin Karim. Vad kommer han att göra?

Kriget och våldet kommer närmare och Teresas pappa bestämmer att de ska åka till faster Sara i Sverige. Teresas kusin Samir är en busig och självupptagen kille. Och nu ska han också följa med till Sverige! Det är det sista Teresa vill.

Måste hon verkligen flytta ända dit? Bort från allt hon känner till i Irak! Och – värst av allt! – skiljas från sin bästa vän Nalin …

Teresa bor nu i Göteborg, men har ett annat namn i verkligheten.

Omslag och illustrationer av Anna Walfridsson

ISBN: 978-91-7299-356-3

OPAL