9789187031151

helenas h채mnd

Helenas h채mnd Maria Gustavsdotter Detta 채r en roman, baserad p책 en legend

historiska media

Till Cecilia, min älskade dotter

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se Helenas hämnd är fjärde delen i serien ”Släkten” Läs mer på www.historiskamedia.se/slakten © Historiska Media och Maria Gustavsdotter 2012 The original Concept is developed by the Danish House of History 2005 Omslag: Marina Mattsson Omslagsbilder: Svärd © Valentino Sani/Trevillion Images Kvinna © Arne Pastoor/Stock4B/Image Bank Författarporträtt: Johanna Jeansson Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co Släktvapen: Lönegård & Co efter förlaga av Magnus Bergsten Sättning: Stilbildarna i Mölle, sbmolle.com Tryck: ScandBook, Falun 2012 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-87031-15-1

Hojum, år 1133 kapitel 1

• Våren kom sent det året. Trots att de redan firat påsk låg en snöhög stor som en hästrumpa på husets norrsida. Helena som var på väg mellan brygghus och storstuga stannade till och betraktade den medan hon funderade över hur länge den skulle bli kvar. Våren var på väg. Hon kände det i solen som värmde hennes axlar och rygg, hon hörde det på fågelsången.

Hon lyssnade efter gårdens vardagliga ljud, trälar som talade med varandra då de arbetade, barn som skrattade och ett lindebarn som grät med korta tag så som de mycket späda barnen gör.

Tvärs genom de mänskliga ljuden hörde hon även bäcken som sorlade, full av vatten och iver nu när snön smälte längre norrut.

Helena tänkte att de borde bygga en skvaltkvarn där så att trälinnorna slapp sitta och mala mjöl vareviga dag.

Det fick bli nästa år, eller året därpå. Detta år hade de nog med bygget av kapellet.

Hon lade huvudet på sned och lät blicken glida från snöhögen till de späda gröna strån som växte längs husets södra sida. Hon började åter gå över tunet som ännu var mjukt och fuktigt under hennes fötter. Hon hade kommit fram till tröskelstenen då hon hörde hästhovar på vägen. Hon vände sig om och spanade bort mot skogen. Där kom ett sällskap med flera män. Hon såg dem inte helt tydligt, utan blev tvungen att lyfta handen och skugga ögonen.

Solen sköt gnistor i vapen och silverbeslagna seldon. Grova röster blandades med ljudet från hästarnas frustanden.

Först for den genom henne, denna ständiga oro för män med 5

vapen och mörka kläder, sedan såg hon att de kom i fred, de skrattade och deras ansikten syntes som ljusa fläckar under hättorna.

Hon kände axlarna slappna av, strök sig över huvudduken och ner längs förklädet som fått sig en fuktig fläck nere i brygghuset.

Det var förargligt, men inte något att ändra på just nu. Hon stod kvar så att männen som kom ridande kunde se henne och då de red in på tunet gick hon dem till mötes.

De var sex stycken och då den främste satt av kände hon genast igen honom. ”Välkommen, Erland Nilsson”, sa hon och böjde lätt på huvudet. ”Guds fred”, svarade Erland.

Helena vände blicken mot männen som stod snett bakom Erland. Där var två av hans systersöner, Adam och Inge Haraldsson, långa, vackra män med breda axlar och breda leenden. Bakom dem stod två män ur deras hird, och sist en träl som genast tog med sig hästarna till stallet, där Helenas stallsvenner väntade.

Helena log och bjöd dem artigt att stiga in, medan hon undrade vad de hade för ärende. Hon undrade även vad hon skulle ställa på bordet framför sina gäster. Det var en avig tid att få besök, så här om våren hade man mycket att stå i och lador och härbren var halvtomma. Det var dags att räkna skäpporna för att se om man hade så man klarade sig fram till skörden.

Hon ursäktade sig då hon skänkte upp öl åt männen, det var gammalt och surt, de hade en ny brygd på jäsning, men den var inte färdig än. Medan hon talade tog hon av sig förklädet där fläcken ännu inte torkat. Så bjöd hon dem att sitta ner, hon skulle sända bud efter sina söner, som bägge var ute för att se över gärdsgårdar.

Männen log och slog sig ner på rad längs bordets manssida, grep stopet, drack och rapade förnöjda. ”Denna brygden duger gott”, förklarade Inge Haraldsson.

Helena tvekade lätt, sedan slog hon sig ner mittemot högsätet som männen lämnat tomt. Hon såg först på Erland och sedan på bröderna Haraldsson. De hade ett viktigt ärende, annars hade de inte lagt två dagar mitt i bråda våren för att rida från gården Grytom i Våmb till Helenas gård Hojum utanför Skövde.

Medan samtalet rörde sig om den sena våren, om gärdsgårdar 6

som måste lagas och annat som männen fann viktigt och kände till betraktade Helena bröderna Haraldsson.

Harald Eriksson hade fått sju barn med sin hustru. Tre av dem, hans söner, hade nu nått vuxen ålder. Sten, den äldste, var inte med på besöket och det fick Helena att fundera. Annars var han lik sina bröder, med gråa ögon under raka, mörka ögonbryn, ljust hår och kraftig haka. Det sades att de alla liknade sin farfar Erik, som varit son till Blotsven, de asatrognas sista mäktiga konung uppe i norr.

Helena sneglade på hirdmännen. Även de var axelbreda män, och ganska vackra, trots att den enes ansikte misspryddes av ett fult ärr som gick snett över kinden och fick det att se ut som om han ständigt hånlog. Nu flyttade han sig lite närmare elden, som om han var kall eller stel efter ritten. Den andre hirdmannen kastade blickar efter en av Helenas husträlar, en ung vacker flicka som kallades Tora. Tora gjorde som hon brukade, växlade blickar med dem bägge två och svängde lätt på höfterna då hon gick mellan dörr och bord.

Helena kunde väl förstå hirdmännen. Tora hade runda bröst över en slank midja. Hennes röda hår var lockigt och så fylligt att flätan som hängde längs ryggen var lika tjock som överarmen på en välfödd ettåring. Ändå blev Helena förargad då hon såg spelet mellan Tora och gästerna. Hon månade om flickans dygd. De tider då en gäst fritt kunde ta för sig av gårdens trälinnor var över.

Hon reste sig, tog Tora om armen och sa: ”Det är bra nu. Gå du ut i mjölkhuset.”

Tora putade missnöjt med underläppen, men nickade och lämnade storstugan. Även männen på andra sidan bordet hade sett och förstått. Ett leende spred sig över Erlands ansikte och hirdmannen med ärret log så att hans gula tänder blottades. Helena mindes plötsligt att han kallades Varg och tyckte att namnet passade honom alltför väl.

Hon sköt stopet närmare som för att blidka honom.

Så med ens ändrades tonen i stugan då Helenas bägge söner Lars och Göran kom in. De hälsade på gästerna och sedan slog sig Lars ner i högsätet.

Helena såg på sin son och mindes första gången han äntrat den 7

höga stolen. Det var tre dagar efter det att hans far, Helenas make Klas Ulfsson, dött i häftig feber. Pojken hade då varit knappt ett dussin år gammal och så kort och späd att hans fötter inte nått ner till golvet. Han hade suttit där och dinglat med benen och sett rent olycklig ut. Ingen hade sagt något, men den natten hade en av trälarna, gamle Dag, huggit till en stock för gossen att ha fötterna på.

Nu var Dag död sedan många år och Lars hade själv lagt stocken på elden och sett den brinna. Med Lars och Göran på bänken blev med ens samtalet inte för henne. Ingen sa det rakt ut, men männen vände sig mot varandra så att det enda Helena såg var axlar och armar och så stopet som gick från näve till näve.

Det både förargade och förbryllade henne. Hon var van vid att man kom till henne för att få råd eller hjälp. Hon ägde Västergötlands största gård och hade makt att styra även över män. Låt vara att hon bara var kvinna, att det var hennes son Lars som kallades husbonde, men det var hon som fattade de viktiga besluten.

Motvilligt reste hon sig och lämnade stugan. Vad som än skulle avhandlas ville de inte tala med henne just nu. Hon fick väl gå ner till vävstugan och se hur det gick för döttrarna som skulle klippa ner vinterns sista ylleväv.

8

kapitel 2

• I vävstugan hördes ljusa röster och flickfnitter. Helena blev stående en stund innanför dörren och såg på sina döttrar. Agnes var äldst och två tum längre än sin syster Ingrid. Men det var Ingrid som tog plats och hördes. Hon skrattade ofta och sjöng medan hon arbetade. Hennes klänning var ljusgrön likt de björklöv den färgats av. Flickan hade vuxit så mycket under vintern att de blivit tvungna att skarva klänningen med ett annat tyg och nu tyckte Helena att det såg alltför enkelt och fattigt ut.

Agnes var klädd i en krappröd överklänning prydd med band vävda av garn som färgats flammiga i samma bad. Lite ljusare, lite mörkare, löpte de längs fållar och ärmlinning. Hon hade fäst upp håret med flera röda ulltrådar som blivit över från varpen de just klippt ner. Även de var röda och rosa. Det såg ut som om hon hade blommor i håret.

Flickorna stod med ryggen mot dörren böjda över bordet där de lagt ut sina vävar. Agnes satte fingret på ett vävfel som syntes nu då väven låg plant. ”Men Ingrid, se så fult!” ”Prat. Det är ingen som ser det om vi syr ett band över.”

Agnes gav sin syster en förebrående blick. ”Men Ingrid, det ska ligga på altaret i kapellet.” ”Desto bättre. Mor har sidenband som vi ska sy på. Och så ska det ligga en linneduk över. Visst är det så, Ylva!”

Ingrid sökte medhåll från familjens fostra, hon som stått flickorna nära under alla år. ”Så är det”, sa kvinnan, som Helena ibland tyckte kändes som en syster. ”Er mor har köpt vackra band från Östern. Men Agnes har rätt, felet skämmer.”

9

Ingrid fnös och böjde sig över systerns väv. Helena som ännu stod tyst vid dörren visste att där skulle det inte finnas några fel, inte en överhoppad tråd eller ett enda felaktigt skäl.

Och medan hon betraktade sina vackra, glada döttrar, visste hon med ens vad männen från Grytom ville.

Hon drog efter andan och tog ett steg inåt stugan. De andra tre hörde henne och vände sig om, Agnes med ena handen över bröstet som om hon blivit skrämd. Helena log och tog de få steg som krävdes för att hon skulle nå bordet och även hon granska vävarna. ”Vackert arbete”, sa hon och vände sig mot Ingrid. ”Ändock ser jag genast vilken som är din och vilken som är Agnes.” ”Mor”, sa Agnes vädjande. ”Se på Ingrids väv, den är så vackert randad.”

Alla fyra visste att det var Agnes som tagit sig tid att lägga ut garnhärvor på bordet för att se ut en randning. Sedan hade hon lindat den på vävsvärdet så att systern bara hade att räkna inslag och följa mallen.

Helena lät sin hand mjukt snudda vid den äldre dotterns kind.

Hon undrade ibland hur det kom sig att den äldsta alltid makade åt sig för att skyla över misstag hennes yngre syster gjort eller låta Ingrid ta åt sig även oförtjänt beröm. ”Vi har gäster”, sa hon. ”Bröderna Haraldsson från Våmb är här med sin morbror.” ”Åh”, sa Agnes. Rosor slog upp på hennes kinder och hon log blygt. ”Sten Haraldsson från Grytom i Våmb!” sa Ingrid och fnissade. ”Då blir Agnes glad.”

Helena tänkte ett kort ögonblick innan hon svarade. ”Inte han, men de båda andra. Och deras morbror.” ”Åh”, sa Agnes och med ens dog leendet bort.

Helena såg från den ena systern till den andra och sneglade sedan på Ylva, som gjorde stor affär av att vika ihop längderna av ylleväv. Jaså, hon visste vad detta handlade om. Helena var inte förvånad över att fostran visste mer om döttrarna än hon själv gjorde, men hon tyckte inte om det. Nå, hon skulle fråga Agnes rent ut, så snart de fick tillfälle att tala i enrum.

10

”Mor”, sa Agnes och var nu åter ivrig. ”Vi kan bjuda på äggkaka.

Jag fann ett halvt tjog ägg i redena i morse.”

Helena blev glad. Påsken hade gått utan att de fått mer än tre ägg. Nu hade tydligen även hönsen insett att livet börjat på nytt. ”Tack, min tös”, sa Helena.

Ingrid slet i sina flätor. Även hon hade ullgarnsrosetter i dem, men hennes var grå, vilket Helena förstod som så att systrarna hade satt upp håret på varandra och att Agnes som alltid ville vara sparsam hade använt det ofärgade garnet, som det fanns mest av. ”Skynda”, sa Ingrid. ”Skynda. Vi har gäster. Jag ska ta ut dina band ur håret.”

Hon tog ett tag om Agnes överarm och gjorde miner, som hon tydligen trodde systern skulle förstå. Helena betraktade dem och insåg än tydligare att där fanns något som hon borde veta, men som inget berättat för henne. Om det nu gällde Sten Haraldsson från Våmb var det illa. Eller gott? Ja, hursomhelst inget som man borde ha undanhållit henne.

Agnes tog sig åt håret och skrattade lätt. ”Låt det vara. Det är säkert vackert eftersom du gjort det.”

På så sätt kom Agnes att möta Sten Haraldssons bönemän med håret fullt av röda och rosa ullgarnståtar.

11

kapitel 3

• Detta att Erland Nilsson kommit som böneman för sin systerson Sten Haraldsson talade man inte om förrän dagen därpå.

Under kvällen hade männen låtit sig väl smaka av den mat och dryck som ställdes fram. Helena hade sett på bordet och menat att det inte var så illa. Där fanns en rökt lammbog och salt fläsk och nybakade brödkakor. Hon hade ängslats för ölet, men det räckte och var inte så gammalt och surt som hon fruktat.

Det enda som fattats på bordet var äggkakan. Helena hade frågat efter den, men Ylva hade skyggat med blicken och korsat sig och just då var det inte tid att fråga mer.

Under kvällen hade flickorna suttit vid sin mors sida, men inte mittemot högsätet. Helena hade iakttagit Erland och hans systersöner och försökt tyda var skiftning i deras ansikten för att se om hon haft rätt i sina aningar. Det förargade henne att de mest såg på Ingrid. Tolvåringen var för ung för att trolovas tyckte hon. Flickan var tanig under klänningen och hade varken bröst eller blödningar.

Detta att hon var glad och fnissig och hade en vacker röst skulle inte duga länge då det gällde att styra och ställa i ett hushåll. Agnes var längre kommen och så gammal som Helena varit då hon gifts bort med Klas Ulfsson.

Sedan grep henne en annan tanke. En som inte gjorde henne glad. Om hon missförstått det hela. Om det nu inte var Agnes eller ens Ingrid de tänkt sig, männen från Grytom. Om de menat henne. Det var inte gott skick att själv gå och fria, men Erland ville måhända inte sända sina systersöner. Erland var änkling sedan ett drygt år och hon visste att en man som han, ja, alla män borde ha en hustru vid sin sida. Men hon ville inte gå i brudstol igen. Hon 12

ville kunna råda sig själv, inte böja sig för en man var gång hon skulle fatta ett beslut. En gift kvinna skulle lyda sin man, så sa kyrkan, men en änka som hon hade egen mark och en egen röst.

När mörkret föll satt gästerna ännu kvar vid elden. De berättade sagor medan barnen lyssnade, Agnes och Ingrid var storögt förfasade och Lars och Göran hade den min unga män har då de hör om stordåd de själva vill utföra.

Helena såg till att djuren fick vad de behövde och att korna mjölkades och smådjuren kom inomhus. Sedan lät hon bädda på stugans bänkar.

Innan hon bjöd gästerna godnatt nickade hon mot Lars, som reste sig och högt bad aftonbön.

Männen från Stenkilssläkten verkade inte vana vid sådant, men de mumlade med i de kända orden och korsade sig innan de reste sig för att gå ut och pissa en sista gång.

13

kapitel 4

• Dagen därpå var det alltså dags för Erland Nilsson att komma fram med sitt ärende. De hade ätit morgonvard och tackat Gud för maten. Lars satt kvar och växlade blickar med sin mor.

Hon nickade åt honom och slog sig ner på sin vanliga plats vid bordet på kvinnosidan men helt nära högsätet. Där hade hon uppsikt över större delen av stugan. Tora svansade omkring och log i smyg åt Varg, som tycktes le tillbaka. Helena undrade om hirdmannen varit hos trälinnan under natten, eller om han log ändå.

Hon tyckte inte om att se på honom, det fanns liksom en doft av våld och vrede runt honom.

Hon skulle tala med Tora sedan. Inte för att det skulle ändra på något, Tora var den sortens kvinna som tar emot män vilka de än är, men det föll på Helena att vakta på husfolkets dygd.

Erland harklade sig och såg från Lars till Helena. Hon förstod att han helst hade sett att hon inte var med. ”Jag vill tala med Agnes Klasdotters giftomålsman”, började han och Helena kände hur hennes axlar blev raka. ”Flickan har ingen far i livet”, sa hon stramt. ”Jag bör nog vara med och tala för henne.”

Inom sig tänkte hon på vad Agnes anförtrott henne sent föregående kväll.

Flickan hade tassat över till sin mors bädd, då alla gått till ro.

Helena hade ännu inte somnat utan legat och sett in i härden där den sista glöden ännu syntes. Hon hade inte bekymrat sig för något, bara låtit tankarna vandra runt sådant som skulle göras dagen därpå och dagen efter det, så som hon brukade göra. ”Får jag tala med mor?” hade Agnes sagt.

14

”Men visst, visst, får du det.”

Helena hade satt sig upp till hälften och slagit undan ryan hon hade över sig. Sedan hade hon givit till ett kvävt rop och ångrat sig då flickan kröp ner i bädden. Hennes fötter var iskalla. Helena förstod att Agnes som annars delade sovplats med sin syster hade suttit uppe vid bäddens fotända och grubblat. ”Vad vill du tala om?” undrade Helena medan hon försiktigt flyttade sina egna fötter bort från flickan.

Agnes dröjde. Så viskade hon. ”I höstas. På marknaden i Skara. Ingrid och jag var ju där med Lars och Göran.”

Helena hummade instämmande. Hon hade själv haft sådan hosta att hon inte orkat ens tänka på att fara till Skara och trängas på en marknad. Men barnen hade bett vackert och flickorna hade ju haft sina bröder med sig, så hur kunde hon neka? Det hade varit roligt, så mycket hade hon förstått då de kom hem igen. Ingrid hade pratat i veckor om alla vackra ting som fanns att köpa och om gycklare och lekare och en man som slukat eld. Helena hade tröttnat till sist och bett tösen att tiga. Ingrid hade fått tårar i ögonen, men hämtat sig snabbt och kilat till Ylva, som inte varit med i Skara och inte tycktes tröttna på pratet.

Helena anade att Ingrid inte hade sagt något om det som hon nu skulle få höra. Det var något att lägga på minnet. Att även Ingrid kunde tiga om så krävdes. ”Vi mötte Sten Haraldsson. Ja, vi mötte honom och Adam.”

Helena hummade lite igen för att få flickan att fortsätta tala. Hon tänkte själv yttra så lite som möjligt. ”Vi talade”, sa Agnes. ”Vi talade. Han köpte oss ett stop mjöd.”

Helena hummade. ”Vi satt vid en bod och drack. Jag gick inte inomhus, mor. Alla kunde se oss. Lars och Göran var där. Och Ingrid. Och ja …”

Hennes röst dog bort.

Helena väntade. ”Det var inte mer”, sa Agnes till slut.

Helena tänkte att det nog varit mer, annars hade inte Agnes kommit tassande med sina kalla fötter. Men det som var mer, var säkert inte allvarligare än blickar och leenden och kanske en för15

siktig komplimang som ingen annan fått höra. Sten Haraldsson var en man av ära och Agnes en väl fostrad flicka av god börd. ”Så”, sa Helena trevande. ”Nu tänker du på honom.” ”Ja”, viskade Agnes på inandning. ”Jag har tänkt på honom hela vintern.”

Helena hade lett ut i mörkret. ”Vi får höra i morgon”, hade hon sagt. ”Sover du här eller hos Ingrid?” ”Får jag bli här?”

Helena hade sagt ja och snart hade Agnes somnat, medan Helena låg vaken och tänkte på unga flickor och deras sköra hjärtan.

När Helena nu satt mittemot Erland Nilsson sa hon inget om vad Agnes anförtrott henne. Hon tänkte aldrig föra vidare det som yttrats. Hon visste även att det inte var orden som var viktiga utan tonfallet. Agnes hade inte sagt mycket, ändå hade hennes röst burit så mycket längtan, oro och förhoppning.

Erland mötte Helenas blick och började tala. Han berömde först Helena och gården och talade sedan en stund om hennes döttrar, vackra och dygdiga flickor. Sedan gjorde han en sväng hem till Våmb och berättade om Grytom och talade om Sten. Han var, sa Erland, from och gudfruktig. Han arbetade hårt och var god mot sina trälar. Erland sneglade på Helena och sa sedan att Sten inte heller lägrade sina trälinnor.

Erland var vältalig. Allt han yttrade ledde fram till den punkt där han förklarade att han kommit som böneman för Sten Haraldsson.

Denne önskade äkta Agnes Klasdotter.

Då han talat färdigt blev det tyst i storstugan. Lars såg åter på sin mor. Hon mötte hans blick, log och nickade, nästan omärkligt. Lars log.

Helena såg från Lars till de andra männen runt bordet. De var fem: Erland och hans bägge systersöner och så båda hirdmännen.

Lars skulle allt behöva lite stöd då han nu måste förhandla om hemgift och giftomålspenning. ”Jag går efter Tora. Hon kan hämta öl åt er, medan Lars och jag talar med er om detta.”

Erland drog efter andan. Helena förstod att han inte tyckte om att hon så öppet styrde sin son. Men öl ville han ha och då Helena kom tillbaka med Tora flinade både han och Varg.

16

kapitel 5

• Det krävdes ytterligare två kannor öl innan de var överens. Agnes hemgift var stor, det var inte bara linnet och kläderna som låg i kistor på loftet. Där fanns även silver och smycken. Men ingen mark. Helena sa blankt nej till det. Gården var stor, men den del som hon själv ärvt från sina föräldrar skulle gå till Göran då han gifte sig. Han skulle inte behöva gå som dräng på sin brors gård.

Erland muttrade något om att då kunde man inte ge jord i morgongåva, men det låtsades Helena som om hon inte hörde.

Så var det tid för trolovning och vigsel. ”Vi bygger ett kapell”, förklarade Helena och nu blev hon med ens ivrig och lutade sig fram över bordet så att hennes ärmar lade sig på bordsskivan. ”Ett kapell?” undrade Erland. Det var tydligt att han inte förstod hur ett Guds hus var viktigt i det här samtalet. ”Vi bör vänta med vigseln tills den kan ske vid kyrkporten. Jag har städslat en man, en fader Magnus att hålla gudstjänster med oss.”

Helena log.

Erland stirrade på henne. ”En vigsel vid kyrkporten?” sa han efter en stund.

Varg flinade bakom ölstopet. ”Med en präst som välsignar ringen”, fyllde Helena i Erlands oavslutade mening.

Varg frustade till så ölet bubblade runt hans sneda mun.

Adam Haraldsson, den yngste av bröderna, gav hirdmannen en vresig blick. Han ansåg tydligen inte att Helenas begäran var alltigenom löjlig.

17

Hon rätade på ryggen och började förklara. ”En vigsel framför kyrkporten. Agnes och Sten växlar ringar där, sedan slås porten upp och de tågar in som man och hustru till altaret och blir välsignade.”

Hon tystnade då hon såg hur Erland betraktade henne. ”Handslag och sängledning”, sa han. ”Så har man gjort i alla tider och så gör vi även denna gång.” ”Prästen kan leda sängledningen”, föreslog Helena.

De såg på henne. Sedan suckade Erland. Som om han talat till ett barn sa han: ”Vi har vigsel på brudgummens gård som seden är. Sten kommer och hämtar flickan en dag i slaktmånaden. Sedan rider vi alla till Grytom och har gille där. Där blir det handslag och sängledning.”

Det blev tyst i rummet. Helena och Erland mätte varandra med blicken. Lars skruvade på sig. Så harklade han sig och sa: ”Vi gör som Erland Nilsson säger, mor.”

Helena tappade nästan hakan. Detta var första gången hennes son sagt emot henne. Och nu! I det här ärendet! Men hon visste att hon måste tiga och föra sig så som det anstod en kvinna. Om hon nu talade för mycket, för högt och alltför länge i denna sak drog hon skam över sin son.

Hon rätade på ryggen, drog åt sig händerna och lade dem i knät som en dygdig kvinna och nickade. ”Så”, sa hon. ”Vi gör så.”

Innerst inne tänkte hon att hon kunde låta fader Magnus välsigna ringen och förrätta trolovningen. Tanken fick henne att le, ett stilla leende som hon hoppades att ingen såg. Något, kanske bara en känsla fick henne att se upp på Varg. Han såg på henne, vaksamt som ett rovdjur och hon fick en egendomlig känsla av att han visste vad hon tänkte. Snabbt, nästan skamset slog hon ner blicken och rös till.

18

kapitel 6

• Erland Nilsson böjde sig mot Lars och sträckte fram handen. Lars tog den och så var de överens. Med ett brett leende lyfte Erland Nilsson av sig den tunga silverkedjan han haft om halsen och lade den på bordet framför Lars. Detta var giftomålspenningen, den ersättning Lars som Agnes giftomålsman skulle ha.

Helena lyfte händerna för att ta av sig sitt eget halsband, en rad med bärnstenspärlor, men Lars hejdade henne med en gest. Utan att säga något reste han sig och lämnade dem. Efter en stund kom han åter och lade ett mantelspänne på bordet framför Erland.

Spännet var av silver och föreställde en orm som snirklade sig runt och sökte sin egen svans. Ormen var vackert tecknad med små gröna stenar till ögon. En rad med runor löpte längs med ormens kropp.

Erland log då han vägde det tunga smycket i handen. Helena undrade om detta var en välbetänkt gåva. Spännet var tungt, så tungt att det var svårt att få en mantel att hänga vackert då man satt det på plats. Nålen var lite för klen för spännet och gled lätt ur. Helena undrade varför Lars nu gav Erland detta spänne. Han hade aldrig burit det själv. Var det för att han trodde det var värdefullt och ville visa sig frikostig? Eller visste han att spännet inte var att lita på och ansåg att det passade mannen som nekat Agnes en kristen vigselrit?

Erland höll i spännet en stund innan han reste sig och tackade för fägnad och sällskap. Sedan höll han åter ut handen mot Lars som tog den.

Det var plötsligt tid för uppbrott förstod Helena. ”Ska jag hämta Agnes?” frågade hon och reste sig.

19

”Agnes?” Erland gav henne en snabb blick. Så log han. ”Henne får ni tala med, mor Helena. Hon lär inte ha något att invända.”

Helena tänkte på hur Agnes låtit kvällen före då hon anförtrott sig åt sin mor. Nej, Agnes skulle inte ha något att invända, men nog borde de talat med henne. Hon kände sig förunderligt snopen då hon stod kvar vid bordet medan männen gick ut. I dörröppningen vände sig Varg om och såg på henne. ”Tack för god mat och gott öl”, sa han. ”Och gott sällskap”, lade han till med en blick på Tora, som stod snett bakom sin matmor.

Hon fnittrade till.

Helena fnös och skyndade sedan ut på tunet där Lars redan talade med stallsvennerna. Grytomgårdens träl kom lufsande från stallet med Erlands häst vid tygeln. I samma ögonblick kom Agnes kilande mot Helena. Hennes vackra ansikte var rosigt. Hon försökte gå lugnt och stilla, men Helena kunde se att hennes fötter förrådde henne, hon nästan sprang i leran. Precis då hon kom fram halkade hon till och var nära att falla. Grytomgårdens träl tog ett tag om hennes ena arm och log. ”Gå varligt”, sa han och log. ”Vi vill inte att Grytoms nya husmor ska falla omkull.”

Hon såg på honom och då hon insett vad hans ord innebar började hon le. Hon log, men sedan föll plötsligt en tår längs ena kinden. ”Men jungfru Agnes”, sa trälen. ”Vad är på tok?”

Hon skakade på huvudet. ”Intet”, svarade hon. ”Jag blev bara så lycklig.”

Hon lade en hand över hjärtat för att visa. ”Tjalve!” sa Erland Nilsson.

Trälen ryckte till och knäade då han hjälpte sin husbonde upp i sadeln. Sedan var det Inges tur och till sist Adams, innan trälen utan hjälp svingade sig upp på sin häst, det minsta av djuren.

Tjalve bugade sig först mot Agnes som han måhända redan såg som sin matmor och sedan mot Helena, innan han som siste man red ut på vägen. Helena stod kvar med en arm om sin dotter och såg efter männen, tills de uppslukats av skogen. ”Så”, sa hon. ”Mor, är det sant?”

20