9789147113286

EFTER GULDÅLDERN

Tommy Möller

– om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin

I flera decennier har frågan om “partiernas kris” stått i centrum för samhällsdebatten och tilldragit sig forskarnas intresse. Färre blir medlemmar och ännu färre engagerar sig i partierna. Väljarna blir rörligare – men det blir också partierna, de förändras. Men hur gestaltar sig denna förändring och vad får detta skifte för betydelse för partiväsendet och i förlängningen för demokratin?

Boken riktar sig både till studenter i statsvetenskap och till dem som bättre vill förstå vad som sker med partierna och demokratin.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Tommy Möller

Med utgångspunkt i främst svenskt partiväsende beskrivs med både dåtida och nutida exempel hur partierna förändrats som aktörer och hur väl de klarar att utföra sina funktioner i den demokratiska processen. I vilken utsträckning bidrar de till att folkviljan förverkligas? Är de framför allt intresserade av att vinna röster för att nå maktpositioner eller drivs de fortfarande av ideologiska motiv?

EFTER GULDÅLDERN

Hur fungerar de svenska partierna efter att deras guldålder har passerat? Vad händer när de förändrar sig för att locka till sig nya väljare och vilken betydelse får förändringen för demokratin?

EFTER GULDÅLDERN – om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin

Best.nr 47-11328-6 Tryck.nr 47-11328-6

47-11328-6_Efter guldåldern_omslag.indd 1

12/02/18 12:27 PM

EFTER GULDÅLDERN – om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin

Tommy Möller

Liber

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 1

12/02/18 12:20 PM

Ej heller slår man i nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.

Nej, man slår i nytt vin i nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.

(Matteus 9:17)

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 3

12/02/18 12:20 PM

Innehåll

1. Vad händer egentligen med partierna? 6 Efter guldåldern 8 Partier som aktörer – och som demokratiska redskap 11 Varför behövs partier? 12 Partiernas mål 14 Partiernas utmaningar 15 Bokens uppläggning 20 2. Sammanjämkningsproblemet 24 Vikten av samstämmighet 25 Betydelsen av partiväsendets framväxt 26 Partier som koalitioner 31 Vad påverkar sammanhållningen? 38 3. Transportkompanier? 42 Lydnadskultur? 44 Sektorisering och suboptimering 46 Hur järnhård är lagen om oligarki i dag? 47 Tempohöjning och tilltagande komplexitet 51 Toppstyrningen förr och nu 58 Rekryteringen – ett undantag från toppstyrningen 61 Demokratiska implikationer av toppstyrningen 65

4

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 4

12/02/18 12:20 PM

INNEHÅLL

4. Förverkligandet av folkviljan 70 Gör partierna skillnad? 71 Individualistiska och lättrörliga väljare 73 Den kringskurna politiken 79 5. Makten framför allt? 81 Avideologisering? 82 Partiernas nedtonade idéprofiler 85 Varför avideologisering? 90 Röstmaximering i fokus 93 6. Kampanjmaskinerna 102 Att välja strategi: mobilisering eller breddning? 103 Att förhålla sig till medierna 108 Att förhålla sig till motståndarna 114 Postmoderna kampanjpartier 117 7. Partiernas och demokratins framtid 123 Folkrörelsepartiets död 123 Från medlemspartier till väljarpartier 126 Överbelastning och misstro 131 Populismens triumf och partiernas ansvar 132 Behövs partierna? 136 Litteratur 139 Sakordsregister 153 Personregister 156

5

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 5

12/02/18 12:20 PM

1. Vad händer egentligen med partierna?

Partiernas försvagade band till medborgarna är väldokumenterad inom forskningen och i samhällsdebatten har partiernas kris och förestående hädanfärd under lång tid varit ett centralt tema. Utgångspunkten har varit att partiernas kris också är demokratins kris. För de allra flesta är ordet politik nästan synonymt med partier.

Genom att vara förbindelselänkar mellan medborgarna och staten fungerar partierna som demokratins nav. De representerar medborgarna, fångar upp och förmedlar krav och förväntningar och står till svars inför medborgarna för hur de utför denna länkroll. Samtidigt är det partiernas uppgift att i praktiken styra riket, och att ta ansvar för att samhället fungerar. Denna dubbelroll är potentiellt problematisk och i litteraturen pekas den ut som en viktig orsak till att partierna är i kris. En rollförskjutning anses ha ägt rum: alltmer tenderar partierna att vara en del av staten snarare än att vara medborgarnas kanaler in i staten (Katz & Mair 1995).

Argumentet om partiernas fundamentala roll för demokratin har upprepats vid oräkneliga tillfällen; i den diskurs som kretsar kring partiernas kris och förestående hädanfärd är detta legio (till exempel Blondel 1978; Mair 1995 och 2013).1

1 Ett stort antal statliga utredningar har haft till uppgift att analysera denna kris för partierna, exempelvis Demokratiutvecklingskommittén (1996), Demokratiutredningen (2000) och 2014 års Demokratiutredning (2016). Även olika tankesmedjor har uppmärksammat krisen. Ett av de mer spektakulära inslagen är SNS-rapporten Demokrati utan partier? (Petersson m.fl. 2000). Rapporten tog framför allt fasta på den snabba medlemsminskningen och förutspådde att partierna, om trenden fortsatte i oförminskad takt, 2013 skulle vara borta. (Förutsägelsen var förmodligen inte allvarligt menad. Rapportförfattarnas avsikt var nog snarare att åskådliggöra den dramatiska nedgång som ägt rum på förhållandevis kort tid.)

6

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 6

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

Politiska partier har av en ledande partiforskare kallats ”den viktigaste uppfinningen i vår tid” (Blondel 1978: 2). I praktiken har de dock funnits lika länge som det har funnits politik. Naturligtvis inte partier i modern mening – det vi i dag menar med partier är en innovation från början av förra århundradet. Men i folkrepresentationerna har likasinnade alltid slutit sig samman i lösliga fraktioner och i varierande grad samordnat sina strävanden för att få inflytande. Sådana ”partier” fanns i Sverige redan under ståndsriksdagen. Mest kända är frihetstidens ”hattar” och ”mössor”, två partier som konkurrerade om makten och mellan vilka det rådde en stark motsättning. Den djupa splittringen var en viktig orsak till Gustav III:s statskupp 1772. När det moderna partiväsendet var på väg att etableras användes frihetstidens upprivande partistrider som ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå när staten styrs av partier. De som gjorde det var inte bara motståndare till ”partiväldet” utan också till allmän rösträtt och parlamentarism.

De tidiga partierna syftade alltså främst till att samordna handlandet bland ledamöter med likartade åsikter i de beslutande församlingarna.

Några egentliga partiprogram fanns inte, och dessa lösliga sammanslutningar utmärktes knappast heller av någon fastare organisation. Bortsett från en kort period i slutet av frihetstiden hade partierna ingen som helst roll i anslutning till valen. Det var först när Lantmannapartiet bildades i den andra kammaren efter representationsreformen 1865 som konturerna av ett modernt parti kunde skönjas. Partiet framträdde öppet, hade ett förhållandevis heltäckande program och dess ledamöter agerade betydligt mer samfällt än ledamöterna i de övriga riksdagspartierna (Bäck & Möller 2003).

När den allmänna rösträtten infördes moderniserades partierna. De skiljde sig åt, inte bara organisatoriskt utan också ideologiskt, och återspeglade därmed ganska väl konflikterna i samhället. Och de mobiliserade väljarna med framgång. 1900-talet kan karakteriseras inte bara som demokratins århundrade, utan också som de politiska partiernas århundrade. Demokratin, så som vi känner den, kretsar kring partierna.

Redan 1942 slog den amerikanske statsvetaren Elmer E. Schattschneider fast att modern demokrati är otänkbar utan partier. Genom att representera

7

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 7

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

medborgarna och bära upp regeringsmakten är de det politiska systemets kött och blod. Lyhördhet (responsiveness) förväntas vara möjlig att kombinera med ansvarstagande (responsibility). Liksom de flesta partiforskare hade han svårt att föreställa sig något alternativ till en particentrerad demokrati (Schattschneider 1942).

Efter guldåldern Forskarna har i flera decennier bekymrat sig för det sätt på vilket partierna har förändrats och vad detta betyder för demokratin.

Inte sällan har en idylliserad bild av hur partierna fungerade under partiväsendets guldålder – som inföll i mitten av 1900-talet och några decennier framåt – fungerat som ett normativt riktmärke för hur partierna bör fungera, och de förändringar av partiväsendet som skett har följaktligen tolkats i ett mollstämt tonläge. Särskilt det minskade medlemsantalet har ibland betraktats som nära nog ett förstadium till demokratins svanesång.2 Partidemokratins era, så som vi lärt känna den, är förbi. Det proklamerade Peter Mair i sin sista bok som utgavs postumt 2013. Mair – som var en av de mest prominenta partiforskarna – betraktade detta faktum som djupt problematiskt. Partierna ansågs ha blivit alltför frikopplade från medborgarna för att kunna fungera som vitala instrument i den demokratiska processen. Vad vi bevittnar är därför en successiv uttunning av demokratin.

I takt med att partierna fjärmar sig från medborgarna minskar det folkliga inflytandet och därmed partiernas och i slutänden även demokratins själva legitimitet (Mair 2013).

Mair är långtifrån ensam om att uppmärksamma implikationerna av partiväsendets förändring. Också den brittiske sociologen Colin Crouch betraktar partiernas förändring som en allvarlig kris för demokratin. Vår tid kännetecknas enligt Crouch av att eliterna inom de politiska partierna har 2 För en kritik mot denna idyllisering, se Teorell (1998).

8

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 8

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

kapat banden till medborgarna och att en ”postdemokratisk” ordning uppstått: medborgarna har visserligen fortfarande rösträtt och kan följaktligen framtvinga regeringsskiften men i praktiken har de ingenting att säga till om eftersom den reella makten ligger i lobbyisternas och näringslivselitens händer (Crouch 2011).

Den franske statsvetaren Bernard Manin ser också en kvalitativ förändring av betydande slag, men menar inte att förändringarna innebär att demokratin är hotad. Manin anser snarare att den representativa demokratin genomgår ett paradigmskifte. En ”publikdemokrati” har tagit form, där partierna har en mindre framträdande roll än de hade under den era han benämner ”partidemokratin” (Manin 1997). Även den australiensiske statsvetaren Simon Tormey tecknar i boken The end of representative politics (2015) bilden av ett pågående paradigmskifte i vilket den representativa demokratin successivt håller på att fasas ut till förmån för en politisk ordning bortom idén om representation. Vi bevittnar enligt Tormey en rörelse i riktning mot mer spontana, direktdemokratiska och rebelliska medborgaraktiviteter. Således är det inte en kris för demokratin som sådan, men väl för den representativa demokratin.

Tesen om att partiernas kris också är demokratins kris framstår som logisk med tanke på partiernas centrala roll i demokratiska politiska system.

Men i motsats till den mollstämda kören som varit tongivande inom detta forskningsfält tycks bland annat Manin och Tormey ha accepterat tanken att den gamla typen av partier har spelat ut sin roll utan att det nödvändigtvis betyder slutet för demokratin. Att de inte längre fungerar som vitala förbindelselänkar mellan medborgarna och de beslutande församlingarna är enligt detta synsätt bekymmersamt, möjligen rentav oroande, men samtidigt tornar andra former för medborgerligt engagemang upp sig vid horisonten.

Demokratin är till sin natur föränderlig. Även om partiväsendets föreställda guldålder passerats finns partierna kvar och de har en fortsatt central roll i det demokratiska systemet. Men partiernas roll blir med nödvändighet annorlunda.

Denna bok handlar om denna förändring och vad den innebär i en vidare mening. Frågan huruvida demokratin står och faller med att partiernas

9

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 9

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

förhållande till medborgarna förändras är naturligtvis tillspetsad. Men är den därmed obefogad? Pessimistiska bedömare må peka ut olika problem som följer av denna förändring, men den kris för demokratin de beskriver är genomgående, på lite olika sätt, sammankopplad med att partierna inte längre fungerar som vitala demokratiska förbindelselänkar. Genom att titta närmare på hur de svenska partierna fungerar i dag vill jag i boken lämna ett bidrag till denna diskussion och problematisera frågan om de demokratiska implikationerna av partiernas förändring.

Den benägenhet att idyllisera det sätt på vilket partierna fungerade förr påverkar dock det sätt dagens ”kris” förstås. Under partiväsendets glansdagar var partierna i varierande grad masspartier (Duverger 1954). Masspartiet var ett parti av folkrörelsekaraktär, med många medlemmar och lojala sympatisörer som bidrog med betydande kampanjmedel och frivilliga arbetsinsatser, och vars verksamhet skedde i interndemokratiska former med ett betydande medlemsinflytande (åtminstone föreställer vi oss att det var så).

Homogeniteten var stor; masspartierna mobiliserade tydligt definierade grupper inom vilka det rådde stark gemensam identitet.

Mair är en av dem som – outtalat – omfattar denna normativa föreställning om hur ett parti bör fungera. Hans bekymmer över vad som väntar bakom hörnet ska ses mot bakgrund av att han inte kan föreställa sig hur de centrala funktionerna som partierna tidigare fullgjort ska kunna utföras när de i stigande utsträckning har blivit en integrerad del av staten snarare än att vara agenter för olika väljargrupper. I ett tidigare arbete har Mair tillsammans med Richard Katz beskrivit hur de etablerade partierna samarbetar med varandra för att behålla sina maktpositioner genom att utestänga nya partier från den politiska arenan, men också hur de i praktiken blivit en integrerad del av staten: i stället för att vara vitala instrument för att fånga upp och kanalisera medborgarnas preferenser har partierna blivit statsmaktens förlängda arm gentemot medborgarna. Katz och Mair kallar denna typ av partier för kartellpartier (Katz & Mair 1995).

Finns det en framtid för partierna, även om de inte längre är vad de en gång var? Är partier över huvud taget relevanta i den mogna demokratins tidsålder, med individualiserade medborgare och i en tid som präglas av

10

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 10

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

omfattande digitalisering – en teknikrevolution som i sina konsekvenser enligt många är jämförbar med industrialiseringen? Och när handlingsutrymmet för nationalstaten, och därmed demokratin, begränsas av ekonomisk hyperglobalisering och allt mäktigare transnationella organisationer? Den representativa demokratin – i vilken partierna är huvudrollsinnehavarna – är ju intimt sammankopplad med nationalstaten.

Partier som aktörer – och som demokratiska redskap Denna bok handlar alltså om hur partierna fungerar i en ny tid. Frågeställningen har betydande densitet eftersom den därigenom tangerar frågan om vilka de demokratiska implikationerna och konsekvenserna av partiväsendets transformation är.

Två perspektiv ligger således till grund för framställningen. Dels – och framför allt – analyseras implikationerna av förändringsprocessen för partierna som aktörer, dels berörs också den normativa frågan vad det betyder för demokratin att partierna i dag fungerar på ett annat sätt än de gjorde tidigare.

I det första perspektivet, som handlar om partierna som aktörer, står frågan vad som styr deras handlande i förgrunden: Vilka mål finns och hur agerar partierna för att uppnå dem? Har målen förändrats över tid? När det gäller det övergripande demokratiproblemet är frågan vad det betyder för demokratin att partierna förändrats: Kan dagens partier fullgöra rollen som demokratins hörnpelare trots att de numera i centrala avseenden fungerar helt annorlunda än under den så kallade guldåldern?

För att förstå innebörden av den senare frågan behöver vi först klara ut varför det över huvud taget behövs partier. Vilka funktioner närmare bestämt är det som partierna förväntas fullgöra i den demokratiska processen?

11

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 11

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

Varför behövs partier?

Minimaldefinitionen för ett politiskt parti är att det är en sammanslutning av ideologiskt likasinnade som ställer upp i val i vilka de tillhandahåller kandidater till de folkvalda politiska församlingarna (Sartori 1976).3 Definitionen förutsätter ideologiskt samstämda organisationer: de som sluter sig samman måste ha en gemensam politisk världsbild och vara överens om färdriktningen. Detta kallas i litteraturen för aggregeringsfunktionen: olika idéer och intressen måste sammanjämkas och reduceras till en helhet. Det betyder inte att alla inom ett parti måste vara överens om allt. Ett parti är en koalition av olika grupperingar och det finns alltid – i varierande grad – åsiktsmässiga schatteringar. Själva grundförutsättningen för en partibildning är dock att dessa inryms under samma tak och att de är möjliga att sammanfogas. Ibland kan det vara besvärligt. Om det finns oförenliga ståndpunkter mellan olika falanger i centrala frågor, där det inte är möjligt att kompromissa, riskeras handlingsförlamning. I förlängningen äventyras sammanhållningen.

Att likasinnade sluter sig samman är inte unikt för just partier. Även intressegrupper sluter sig samman och organiserar sig i syfte att påverka. Men det som utmärker partier är att de ställer upp i val till de beslutande församlingarna. Som förbindelselänkar mellan folket och staten är deras uppgift att förverkliga folkviljan. I ett övergripande demokratiperspektiv är det därför problematiskt om partierna misslyckas med sin kanalfunktion: att fånga upp och företräda relevanta opinioner och intressen i samhället.

För att kunna representera medborgarna följer att partierna har en rekryteringsfunktion. Kandidater ska sållas fram till de beslutande församlingarna. Hur rekryteringen går till varierar mellan olika politiska system såväl som mellan olika partier. Det kan vara en rent intern partiangelägenhet där ett fåtal i praktiken kontrollerar processen och där få har insyn, eller en process där även andra än de aktiva partimedlemmarna kan delta och där det finns en öppen konkurrens mellan olika kandidater. Oavsett tillväga3 Detta avsnitt baseras på Bäck & Möller (2003).

12

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 12

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

gångssätt försöker partiledningarna i varierande grad och på olika sätt säkerställa att kandidater som befinns vara lämpliga och förtroendeingivande återfinns på valsedlarna.

Kandidater och partimedlemmar som ska företräda partierna behöver skolning. Partiforskarna har därför betonat socialisationsfunktionens betydelse. Det gäller för partierna att lära upp medlemmarna så att de på ett trovärdigt sätt kan förmedla partiernas politik, och att försäkra sig om att de som blir invalda i de beslutande församlingarna klarar av uppgifterna som representanter.

Socialisationsprocessen är dock större än bara utbildning för förtroendevalda. Politisk socialisation är en samlad beteckning på de processer där människor tillägnar sig politiskt relevanta attityder och beteenden. För partierna är det angeläget att i så stor utsträckning som möjligt forma medlemmarnas och sympatisörernas politiska världsbild. Socialisation beskrevs av Otto Kirschheimer på 1960-talet som den allra viktigaste funktionen för partierna, eftersom det handlar om att utveckla en gemensam identitet och att skapa den ideologiska samsyn som enligt minimaldefinitionen utgör själva grundvalen för ett parti.

När partierna i Europa, från att ha varit masspartier med tydligt definierade socioekonomiska väljargrupper, under 1960-talet visade tydliga tecken på att utvecklas till vad Kirchheimer kallade catch all-partier – partier som i praktiken vänder sig till alla väljargrupper snarare än till en speciell – innebar det början till en dramatisk förändring inte bara för möjligheterna till socialisation utan för partiväsendet i mer övergripande mening (Kirschheimer 1966).

Under partiväsendets guldålder fanns inte samma konkurrens som det gör i det moderna mediesamhället när partierna försöker förmedla ”rätt” information till de egna anhängarna (i partiernas tidiga skede gränsade nog detta i praktiken till att indoktrinera). Förutom att konkurrensen över opinionsbildningen skärpts är människor i dag dessutom betydligt mer självständiga än förr.

13

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 13

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

Partiernas mål Sartoris definition av ett parti är som nämndes en minimaldefinition: så mycket som möjligt lämnas öppet för empirisk prövning. Definitionen berör exempelvis inte vad partierna har för mål. När vi vill förstå hur partierna förändrats som aktörer är emellertid frågan om vad som styr partiernas handlande av fundamental betydelse.

Ett vanligt antagande inom forskningen är att partiernas övergripande mål är att förverkliga sina politiska program (Sjöblom 1968). Även om det framstår som ett rimligt antagande är det ingenting som kan förutsättas. Det är åtminstone inte självklart att strävan efter sakpolitiskt genomslag är det enda som styr partierna. En hypotes är att partierna har andra mål som är lika viktiga eller kanske rentav viktigare än att genomföra sina program. Det kan vara att vinna så många röster som möjligt, eller att komma i regeringsställning för att åtnjuta de fördelar det innebär i termer av makt och status.

Enligt den italienske statsvetaren Angelo Panebianco är det övergripande målet för partier att helt enkelt hålla ihop partiet och säkra den långsiktiga organisatoriska överlevnaden. För partiaktivisterna och de olika befattningshavarna inom partiorganisationen har partiets själva existens ett egenvärde (Panebianco 1988).

De målsättningar som här beskrivits är i praktiken ofta sammankopplade. Programförverkligande förutsätter ett visst väljarstöd, och även om det går att påverka i oppositionsställning är regeringsinnehav att föredra när partierna ska genomföra sin politik. Och för att vinna så många röster som möjligt och därigenom kunna förverkliga partiets program är det nödvändigt med intern samstämmighet – splittrade partier varken vinner förtroende hos väljarna eller kan regera på ett effektivt sätt. Hur meningsfullt är det till exempel att i en koalitionsregering samarbeta med ett parti där det finns en uppsjö av åsikter och där ledningen inte kan garantera full uppslutning bakom regeringens förslag när det är dags för parlamentet att besluta?

Målen kan således vara ideologiskt och sakpolitiskt orienterade, men också strategiska (vilket tenderar att sammanfalla). En vanlig hypotes är dock att partiernas ideologiska rötter har förtvinat och att det i stället är

14

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 14

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

maktmotiv som huvudsakligen styr handlandet. Själva maktinnehavet uppfattas inom forskningen som den kanske främsta drivkraften för dagens partier (Strom 1990; Crouch 2005).

Hypotesen formulerades redan innan partiväsendet började förändras på allvar. I ett berömt citat hävdade Anthony Downs för sex decennier sedan att ”partier formulerar sin politik i syfte att vinna val snarare än vinner val i syfte att förverkliga sin politik” (Downs 1957: 27).4 Hypotesen är kontroversiell och har avfärdats av åtskilliga forskare som kunnat visa att sakpolitiska motiv oftast är mer avgörande än röstmaximering och office-seeking för partiernas handlande.5 Emellertid baseras den forskning som betonar sakpolitikens avgörande betydelse mestadels på data från den tid partierna fungerade som masspartier och deras program var mer ideologiskt präglade än de är i dag. Om nu de ideologiska rotsystemen, som så ofta görs gällande, har förtvinat, finns det således goda skäl att anta att Downs gamla hypotes äger mer relevans i dag än när den formulerades för mer än sextio år sedan.

Partiernas utmaningar Vilka motiv som styr partiernas handlande är alltså ytterst en empirisk fråga vars normativa implikationer är betydande. Givet att drivkrafterna förändrats och röstmaximering blivit ett alltmer framträdande mål för partierna finns anledning att anta att det påverkar hur partierna fullgör de system-

4 Downs är en portalfigur inom den så kallade public choice-skolan där den centrala premissen är att politiker i alla lägen förutsätts handla rationellt utifrån sitt egenintresse.

5 I det så kallade PARA-projektet (Politics as rational action) som genomfördes vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala under 1980-talet analyserades de motiv som partier och andra politiska aktörer vägletts av vid en rad beslutstillfällen inom olika politikområden. Utöver Lewin (1992), där åtta uppmärksammade strider i svensk politisk historia förklaras utifrån en motivanalys, blev sakområden som kärnkraftsfrågan (Vedung 1979), industripolitiken (Henning 1980) skattepolitiken (Hadenius 1981), trafi kpolitiken (Wedin 1982), jordbrukspolitiken (Holmström 1983) och arbetsmiljöpolitiken (Nordfors 1985) genomlysta i ljuset av sakpolitiska och strategiska motiv.

15

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 15

12/02/18 12:20 PM

1. VA D H Ä N D E R E G E N T L I G E N M E D PA R T I E R N A?

funktioner som de tillskrivs i litteraturen. Låt mig kortfattat beskriva hur utmaningarna ser ut.

1. Aggregeringsfunktionen. För att partierna ska vara trovärdiga inför väljarna och ha möjlighet att fullgöra den beslutsfattande funktionen krävs att de är kapabla att aggregera preferenser. Varje parti måste kunna förena och väga samman de olika idéer och intressen som florerar inom partiets hägn. Sammanhängande handlingslinjer och program måste utformas. Det förekommer att sammanjämkningen misslyckas. När ett partis ställningstagande uppfattas som diffust och svårtolkat är förklaringen i regel att det finns en intern konflikt och att ståndpunkten är resultatet av en kompromiss. Otydlighet kan också förklaras av att man vill ta hänsyn till potentiella eller faktiska samarbetspartier, liksom att ett visst ställningstagande riskerar att stöta bort väljare. Om konflikter är vanligt förekommande, särskilt om det gäller viktiga frågor, finns risk för interna konvulsioner som kan lamslå partiet. Konsekvenserna kan i så fall, i förlängningen, bli en partisprängning.

Har det blivit svårare för partierna att sammanjämka idéer och intressen när de i allt högre grad kan karakteriseras som catch-all-partier? Kärnväljargrupperna minskar, samtliga partier inriktar sig på att vinna stöd i den breda medelklassen, och för att lyckas har de blivit alltmer flexibla på den traditionella vänster–högerskalan. Samtidigt finns i varierande grad ideologiska rättesnören kvar som begränsar handlingsutrymmet, och i jakten på nya väljare krävs därför avvägningar i hur långt flexibiliteten kan gå. De förändringar av politiken som görs för att vinna nya väljare kan göra väljare som traditionellt stått de olika partierna nära förvirrade eller rentav frustrerade.

Hur påverkar det möjligheterna för en framgångsrik aggregering?

Om det råder stor enighet inom ett parti är aggregeringen okomplicerad. Men saknas samstämmighet ställs höga krav på ledarskapet. En vanligt förekommande uppfattning är att toppstyrningen är stark – och att den har ökat genom åren. Stämmer det, och vad betyder i så fall det i en vidare demokratisk mening?

2. Kanalfunktionen. Partiernas uppgift är att mobilisera och representera medborgarna. Krav och önskemål ska förmedlas – och behov som kanske inte alltid uttrycks explicit ska beaktas. Representationsbegreppet är mång-

16

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 16

12/02/18 12:20 PM

Efter guldåldern – om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin ISBN 978-91-47-11328-6 © 2018 Tommy Möller och Liber AB Förläggande redaktör: Magnus Winkler Grafisk form, ombrytning och omslag: Fredrik Elvander Omslagsbild: Socialdemokraterna/Arbetarrörelsens arkiv och Moderaterna Produktionsledare: Jürgen Borchert Första upplagan 1 Repro: OKS Prepress Services, Indien Tryck: People Printing, Kina, 2018

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se

47-11328-6_Efter guldåldern_inlaga.indd 2

12/02/18 12:20 PM

EFTER GULDÅLDERN

Tommy Möller

– om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin

I flera decennier har frågan om “partiernas kris” stått i centrum för samhällsdebatten och tilldragit sig forskarnas intresse. Färre blir medlemmar och ännu färre engagerar sig i partierna. Väljarna blir rörligare – men det blir också partierna, de förändras. Men hur gestaltar sig denna förändring och vad får detta skifte för betydelse för partiväsendet och i förlängningen för demokratin?

Boken riktar sig både till studenter i statsvetenskap och till dem som bättre vill förstå vad som sker med partierna och demokratin.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Tommy Möller

Med utgångspunkt i främst svenskt partiväsende beskrivs med både dåtida och nutida exempel hur partierna förändrats som aktörer och hur väl de klarar att utföra sina funktioner i den demokratiska processen. I vilken utsträckning bidrar de till att folkviljan förverkligas? Är de framför allt intresserade av att vinna röster för att nå maktpositioner eller drivs de fortfarande av ideologiska motiv?

EFTER GULDÅLDERN

Hur fungerar de svenska partierna efter att deras guldålder har passerat? Vad händer när de förändrar sig för att locka till sig nya väljare och vilken betydelse får förändringen för demokratin?

EFTER GULDÅLDERN – om partiernas förändring och vad den innebär för demokratin

Best.nr 47-11328-6 Tryck.nr 47-11328-6

47-11328-6_Efter guldåldern_omslag.indd 1

12/02/18 12:27 PM