son – vände hon sig om och betraktade honom. Hon hade långt, mörkt hår och ett ansikte som förändrades varje gång han såg på det. Han hade hört hur läkarna sagt till henne att inte förvänta sig någonting av honom, att inte i början driva på honom att försöka minnas. Inte titta så där förhoppningsfullt på honom, så där förväntansfullt, som hon nu gjorde. Han såg från henne till böckerna och såg mot fönsterbrädorna som var fyllda med växter, och när han knep ihop ögonen kände han hur någonting fladdrade upp som en duva mot hans hjärnas takfönster. Han öppnade ögonen. ”Har du läst alla de där böckerna?” frågade han. Anna lät blicken glida över bokhyllorna. ”Nej”, sa hon, ”men du har gjort det.” Senare, under långa eftermiddagar i biblioteket, skulle Samson läsa om underbara fall då blinda hade fått tillbaka synen. Medan bandagen avlägsnades och familjerna stod samlade omkring dem i väntan på den gudomliga uppenbarelsen, så det är alltså så här som det ser ut! Men de sa aldrig så, för det är inte nödvändigt att se för att kunna uppfatta. De former som sågs av dem som nyss fått förmågan att se, hade ingen giltighet i deras hjärnor vilka aldrig hade anpassats till att kunna uppfatta rymd. Färger hade ingen betydelse i den värld som de hade skapat av tid och ljud. När Samson läste dessa skildringar – den återhållna andedräkten, det plötsliga ljusflödet åtföljt av förvirring och oförmåga att känna igen någonting – påmindes han om sina första dagar hemma. Anna, rummen i lägenheten,
30