Florence Seyvos
TITEL SKร LDPADDAN Fรถrfattare VILJA VILJA
Titel: Sköldpaddan Originalets titel: Pochée Författare: Florence Seyvos Illustratör: Claude Ponti © 1994 l’école des loisirs, Paris Översättning: Ann Lewenhaupt Omslagsbild: Claude Ponti Omslag och layout: Eva Andreasson Svensk utgåva © 2014 Vilja förlag Första upplagan 2014 ISBN 978-91-8783-108-9 Sidantal: 72 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 17 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag På vår hemsida finns gratis arbetsmaterial.
FLORENCE SEYVOS
Sköldpaddan Illustrationer: Claude Ponti Översättning: Ann Lewenhaupt
Vilja förlag
Kapitel 1 Det var en gång en sköldpadda som hette Iris. Hon flyttade hemifrån när hon var väldigt ung. För hon ville klara sig själv. På väg hemifrån mötte hon en annan sköldpadda. Han hette Vive. Han hade också flyttat för att klara sig själv. De blev genast vänner. Och de bestämde sig för att bygga en koja ihop. 5
Det gick hur lätt som helst. De tänkte likadant och var överens om allt. I kojan fanns bara ett stort kök. Det hade de fyllt med smått och gott som de gillade att äta. Mitt i köket hade de en pool i form av ett eklöv. Vid poolen stod en kakelugn. På nätterna sov de på kuddar intill kakelugnen. Ibland sov de på dagen och var vakna på natten. Ibland sov de inte alls. En dag gick de vid en flod. Då föll en sten på Vives huvud och han ramlade omkull. 6
Först skrattade Iris åt honom. Men Vive hade inte bara trillat omkull, han hade dött. I flera dagar satt Iris hos honom och hoppades att han skulle vakna igen. Men det gjorde han inte. Det började regna. Det regnade i flera dagar och flera nätter. Floden växte. Till slut tog den med sig Vives kropp. Iris kunde inte hindra det. Kroppen flöt sakta bort på vattnet. Iris gick tillbaka till kojan. Poolen hade svämmat över. Iris fick klättra upp på kakelugnen för att sova. 7
Hon sov länge. Men när hon vaknade hade inget förändrats. Det var alldeles tyst i kojan. Iris var så ledsen att hon önskade att hon var död. Hon tänkte att Vive kanske gömt ett brev åt henne någonstans. Så hon letade överallt. Men till slut tänkte hon: Om jag inte hittar något brev, och det gör jag nog inte, så blir jag ännu mer ledsen. Så hon tog fram ett papper och skrev ett brev själv:
9
Min kära Iris. Jag skriver till dig, ifall jag en dag skulle få en sten i huvudet, och du skulle bli alldeles ensam. Jag vill bara tala om att du inte är ensam, och att jag tänker mycket på dig. Jag har lämnat små presenter till dig här och var som du kommer att få hela ditt liv. I dag kan du hitta ett underbart smultron längst bort i trädgården. Det har just mognat. Och det är till dig. Jag tycker verkligen att du är en bra tjej. Från Vive
Iris vek ihop papperet och gömde det. Sedan hittade hon det. Hon läste det och gick fort till andra änden av trädgården. Där plockade hon smultronet och åt upp det. Det var mycket gott. Sedan bestämde Iris att det var kväll och gick till sängs. Dagen därpå var det väldigt fint väder. Men Iris var fortfarande ledsen. Hon skrev ett nytt brev från Vive.
Min kära Iris. Jag hoppas att smultronet var gott. Vet du att din sköld har en mycket vacker färg? Snälla du, ta hand om min svampsamling. Från Vive Iris vek snabbt ihop brevet, gömde det, hittade det och läste det. Hon blev glad för komplimangen om sin sköld. Men sedan kunde hon inte låta bli att säga:
– Vive, nu går du för långt. Det är din svampsamling. Jag kan inte ägna mitt liv åt att ta hand om den. Då kom hon på att hon hade glömt att ge sig själv en av Vives presenter. Hon bestämde sig för att det nu var kväll och gick till sängs. Hon drömde om svampar.
Nästa dag vaknade Iris tidigt och var på ett rysligt humör.