9789147111329 by Smakprov Media AB

Best.nr 47-11132-9 Tryck.nr 47-11132-9

Pramling omslag original.indd 1

Att undervisa barn i förskolan

Liber

Elisabet Doverborg, Niklas Pramling och Ingrid Pramling Samuelsson har författat en mängd böcker om förskolan och barns utveckling. De verkar vid Göteborgs universitet.

elisabet doverborg niklas pramling & ingrid pramling samuelsson

Att undervisa barn i förskolan

Att undervisa barn i förskolan vänder sig i första hand till blivande och verksamma förskollärare.

e. doverborg, n. pramling & i. pramling samuelsson

ad kan undervisning innebära i förskolan? Eller uttryckt på annat sätt: Hur kan förskollärare bidra till att barn lär sig? Hur kan man tala om undervisning i en temaorienterad och lekbaserad verksamhet? Under senare år har man börjat tala om undervisning också i relation till förskolan. Men förskolan har en annan tradition och andra sätt att skapa förutsättningar för barns lärande och utveckling än skolan. Vilket kan göra det problematiskt när förskollärare ska börja undervisa. Författarna presenterar ett antal konkreta principer som är viktiga för att förskollärare ska kunna stötta barns lärande och utveckling. De utgår från förståelsen att lärande och utveckling handlar om att urskilja och skapa mönster som också fungerar bortom en här-och-nu-situation. Principerna stöds av empiri från skilda forskningsstudier som fokuserar olika innehållsfält.

2013-03-11 13.14

ISBN 978-91-47-11132-9 © 2013 Elisabet Doverborg, Niklas Pramling & Ingrid Pramling Samuelsson och Liber AB förläggare: Anna Maria Thunman redaktör: Magnus Winkler grafisk form: Birgitta Dahlkild produktion: Jürgen Borchert omslagsbild: Omslagets kollage är gjort av Matilda Wallerstedt, 3 år. I hennes sammansättning av objekt kan vi se en av poängerna med denna bok, hur barns utveckling kan förstås i termer av urskiljning och skapande av mönster.

Första upplagan 1 repro: Repro8 AB Stockholm tryck: Kina 2013

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för w, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straﬀ (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll Förord 7 Kapitel 1.

Inledning 9 Undervisning i förskolan? Vardagen full av motsägelser

10 12

Vilket kunnande talar vi om?

Vilka strategier för undervisning använder lärare i dag i förskolan? Bokens olika teman eller undervisningsstrategier

Kapitel 2.

Variation som en grundläggande aspekt i lärande 24 Förskolans traditionella variation

Att använda variation för att synliggöra

Att använda variation för att expandera

Olika former av variation

Kapitel 3.

Lärandesituationens inramning 34 Lärandets objekt

Att introducera ett innehåll med lärandeobjekt Att avsluta en undervisningssituation

Förutsättningar för lärandet i kommunikationen

Kapitel 4.

Mötet och samordningen mellan barnets och lärarens perspektiv 45 Kapitel 5.

Från ett lokalt till ett expansivt språk 53

Kapitel 6.

Att utmana och stötta barnet 64 Hur kan man hänga upp en hylla? Att stötta ett enskilt barn

Lärande för hållbar utveckling Lärarens initiativ Barns initiativ

69 71

72 73

Att utmana och/eller stötta

Kapitel 7.

Vad innebär det att kunna och att utveckla ett kunnande? 76 Att utveckla ett kunnande inom matematik

Att utveckla barns antalsuppfattning vid måltiden

Att kunna och utveckla kunnande inom språk och kommunikation

Kapitel 8.

Att synliggöra mönster 91 Några av vardagens kulturella mönster Konkreta mönster

Mönster i musik

100

Kapitel 9.

Avslutande sammanfattning och framåtblick 102 Att dokumentera, utvärdera och utveckla Arbetslagets roll i undervisandet Avslutningsvis

Referenser 110

108

106

104

Förord

i tre författare har sinsemellan och ofta tillsammans skri-

vit och medverkat i ett stort antal böcker och artiklar om barn i förskolan. Oftast har dessa texter handlat om barns lärande relaterat till olika innehåll, men dessa publikationer har också behandlat didaktiska frågor som lärarens medverkan i barns lärande. Likväl har vi aldrig skrivit specifikt om undervisning som nu är ett etablerat begrepp i skollagen och i förskolans förändrade uppdrag, även om ordet undervisning inte finns i läroplanen. Denna bok kommer att handla om vad det innebär att undervisa i förskolans praktik. Eller uttryckt på ett annat sätt – hur lärare kan bidra till att barn lär sig. Många förknippar undervisning med skolans struktur och att läraren förmedlar kunskaper till barn. Och alla vet vi att av tradition har det varit så, även om skolans undervisning har förändrats under senare år. Det traditionella sättet att se på undervisning är dock bara ett av flera möjliga sätt att se. Man kan undervisa på många olika sätt! Men undervisning är inte desto mindre relaterat till barns lärande och hur läraren bidrar till detta lärande. Skärningspunkten mellan barns lärande och lärarens undervisning finns i begreppet didaktik, så som det används i ett kontinentalt europeiskt perspektiv. Ordet didaktik kommer från de grekiska orden didaskein (som betyder peka på, demonstrera) och techne, ikk (som betyder förmåga, konst, expertis). (Hopmann, 2007; Nordkvelle, 2003)

Ordet didaktik kan alltså förklaras som konsten att peka ut något för någon. Och det är detta vi i denna bok vill försöka göra för 7

förskolans verksamma och blivande lärare, så att de i sin tur kan göra det med sina förskolebarn. Vi kommer att illustrera att antal principer för undervisning i förskolan. Dessa illustrationer relateras till empiri från olika forskningsstudier som fokuserat olika innehållsfält. Även om de olika principerna kommer att illustreras med exempel inom delvis olika innehållsfält så kommer vi dock inte speciﬁkt fokusera de olika innehållen i sig. I stället är det olika presentationer av principer för barns lärande och lärares bidrag till detta som står i fokus. Paul Klee sa att ”Konsten återger inte det synliga – den synliggör”. Det är det vi hoppas vi ska göra med denna bok, och det menar vi att lärare också ska göra för sina barn. Vi vill tacka Anna Svahn, Anna Bäsver och Maria Olsson på Brudhammars förskola för att vi fått ta del av ert arbete tillsammans med barnen. Göteborg januari 2013 Elisabet Doverborg, Niklas Pramling & Ingrid Pramling Samuelsson

Kapitel 1.

Inledning

örskolans läroplan har reviderats (2010) och blivit mer innehållsfokuserad, men också tydligare i sitt syfte att bidra till att utveckla barns kunnande om olika innehåll. Förskolläraren har också fått det övergripande ansvaret för att barn lär sig och utvecklas. Samtidigt har ordet undervisning lyfts in både när det gäller hur förskolans uppdrag är formulerat i Skollagen (2010:800) och i Läroplanen (Skolverket, 2010). Trots detta så poängteras att det är förskolans tradition med lek och temainriktat arbete som ska råda. Förskolan ska med andra ord både bevaras och förändras ( Jonson, 2011), något som gör att många lärare känner sig förvirrade och inte riktigt vet hur de ska ta sig an uppgiften de ställs inför. När man tar del av Skolinspektionens kvalitetsgranskning (Skolinspektionen, 2012) av förskolan blir det tydligt att det ﬁnns vissa problem som lärarna behöver få hjälp med för att kunna utveckla sitt arbete i riktning mot de intentioner som den reviderade läroplanen rymmer. Vi tänker då speciﬁkt på att förskolan ska bli mer lärandeorienterad. Detta ska ske utan att man för den skull ska tappa förskolans breda syn på lärande i ett helhetsperspektiv. Och även lärare för små barn måste bli klara över vad ett innehåll och ett lärandeobjekt kan vara likaväl som vilken roll de har att utmana och stötta barn i deras förståelseprocess. Vad innebär det till exempel att utmana barns lärande? Och hur får läraren syn på barns meningsskapande och därmed deras lärprocess? Dessa tre

aspekter, att som lärare förstå, kunna utmana och stötta, är det som undervisning handlar om, och som vi här kommer att presentera som centrala aspekter av barns lärande och lärares delaktighet.

Undervisning i förskolan? I denna boks titel har vi medvetet inkluderat ett ord som får ses som kontroversiellt i relation till förskolan och dess historia: undervisning. Av tradition är detta ord intimt förknippat med skolan, det kan rentav vara det ord som allra tydligast utmärker skolan som verksamhet. I skolan undervisar man och i förskolan leker man. Så heter det ofta. Förskolan beﬁnner sig dock idag – i Sverige likväl som i många andra länder jorden runt – i en tid av förändring (Pramling Samuelsson & Fleer, 2009). Delvis nya krav ställs på verksamheten, vilket kan ses i införandet av en läroplan och en revidering av denna under senare år. Framförallt ﬁnns det idag förväntningar på förskolan att verka för barns lärande inom ramen för en lekfull och omsorgsfull miljö. En betoning på lärande gör att frågan reser sig om hur man kan organisera förskolans verksamhet för att främja barns lärande inom ramen för denna verksamhet. Annorlunda uttryckt kan detta formuleras som frågan om vad undervisning kan betyda och ges för form i förskolan med dess uppdrag och historia. Hur kan ett undervisningsbegrepp relevant för förskolan se ut? Ordet undervisning är som sagt starkt förknippat med skolan och en föreställning om hur lärande där organiseras i form av en talande lärare och lyssnande barn (katederundervisning). Detta är sannolikt en starkt föråldrad föreställning som inte avspeglar en undervisningsform som är speciellt vanlig i skolan idag. Begreppet undervisning behöver inte heller betyda en sådan form av verksamhet. I själva verket kan man se det precis tvärt om. I en mycket intressant artikel skriver zoologen Barnett (1973) om 10

att det som utmärker människan visavi övriga djur är att människan undervisar. Noterbart är dock att Barnett använder sig av ett mycket speciellt undervisningsbegrepp. Enligt honom utmärks undervisning av två saker: för det första att det utvecklar en viss förändring hos någon annan. Och för det andra att hålla fast vid uppgiften och förändra den tills den lärande kan göra eller förstå uppgiften. Detta innebär att den som undervisar måste anpassa sin undervisning till den som undervisas. Den som undervisar måste vara lyhörd för signaler från den som undervisas och förändra sin undervisning för att svara mot dessa signaler. Som en följd av detta perspektiv faller katederundervisning utanför begreppet undervisning som det här förstås. Undervisning i Barnetts betydelse förutsätter interaktion mellan den som undervisar och den som undervisas. Undervisning blir därför en dialog, snarare än en monolog (enstämmig, enriktad kommunikation från lärare till elev). Detta är onekligen ett ovanligt sätt att förstå undervisning, men ett sätt som vi menar också gör begreppet relevant för den verksamhet som bedrivs och enligt uppdraget ska bedrivas i förskolan för att främja barns lärande. Barnett menar alltså att undervisa – förstått på det speciella sätt som vi just beskrivit – är något som utmärker människan som människa. Eftersom han är zoolog ser han grunden till denna mänskliga aktivitet i vår evolution: Det (dvs. undervisning så som det här definierats) kan mycket väl vara universellt i mänskliga gemenskaper. Det finns goda skäl att anta att det är avgörande för artens fortlevnad. Människan har – zoologiskt talat – en stor beteendemässig brist, och undervisning kompenserar för denna. Bristen är vår avsaknad av standard, artspecifika beteendemönster. Vi har ingen standardmetod för att bygga, eller jaga, eller äta, eller hålla oss själva rena, eller uppvakta, eller att se efter våra unga.

Framförallt har vi ingen standardtyp av familj, och vi har ingen typisk gruppstruktur. (Barnett, 1973, s. 401, vår översättning)

I avsaknad av dessa artspeciﬁka beteendemönster kan vi utveckla olika förmågor ”beroende av vår uppfostran” (ibid., vår översättning). Det vill säga, vad som ur ett zoologiskt perspektiv är en brist hos oss människor blir i själva verket vår stora fördel, att vi kan lära oss olika typer av förmågor genom uppfostran och undervisning. Alla mänskliga möten och erfarenheter som barnet gör formar honom eller henne. Men eftersom barn idag – i Sverige och i många andra länder – tillbringar en stor del av sin barndom i förskolan finns det speciella skäl att fundera över hur vi bidrar till barns lärande genom undervisning och andra aktiviteter i denna institution. Hur lärare i förskolan kan bidra på ett positivt sätt till barns utveckling är vad denna bok handlar om.

Vardagen full av motsägelser Innan man riktigt kan ta itu med att bli den lärare som utmanar barns lärande och påverkar lärandeprocessen, vill vi peka på några saker som man måste bli medveten om och ta ställning till. Om man analyserar Skolinspektionens utvärderingar kan man i lärares agerande och beskrivning av sin verksamhet notera ett antal motsägelser. För det första framstår det motsägelsefullt för lärarna att de ska följa läroplanen samtidigt som de ska följa barns intresse. Många tycks tro att man antingen gör det ena eller det andra. Att följa läroplanen kopplas ofta samman med att bli styrande och då menar lärarna att man lätt tappar barnens intresse. Att följa barns intresse leder många gånger till en avvaktande och passiv lärare som väntar på att barnet tar initiativ till något. Då framträder 12

den avvaktande Fröbel-läraren. Sättet man då löser arbetet med läroplanens mål är att man i efterhand, genom den dokumentation man gjort, pekar ut att barn varit involverad i olika innehållsområden från läroplanen (Skolverket, 2011). Men om man ska arbeta mot de mål som ﬁnns i läroplanen måste läraren vara lika aktiv som barnen genom att inspirera, få dem intresserade och rikta deras intresse och uppmärksamhet mot det som de förväntas lära sig något om (Pramling Samuelsson, Asplund Carlsson, Olsson, Pramling & Wallerstedt, 2008). Att både kunna ha ett lärandeobjekt för ögonen som lärare och att vara här och nu samt möta barns erfarenheter och värld är en nyckelfråga för att utveckla en undervisning som svarar mot förskolans uppdrag. För det andra ﬁnns det ett annat begreppspar som också knyter till en liknande problematik, nämligen motsägelsen mellan att lärarna vill vara spontana och fånga situationen men att många tycks se planeringen som ett hinder för detta. Inom denna problematik kan man också notera barns fria val kontra styrning som en dimension som lärarna har svårt att hantera. Barn ska få välja, något som lärare förknippar med barns delaktighet, och om läraren planerar så är hon rädd att hon styr för mycket och inte gör barn delaktiga. Även här är det två begreppspar som inte får ses som motsägelser utan som förutsättningar för en god undervisning. Ju bättre man har planerat och vet vartåt man ska rikta barns medvetande desto mer spontan kan man vara, för då ser man tillfällen som dyker upp att knyta an till. Om man till exempel inget kan om teknik, är det svårt att se vardagstekniken i förskolan och veta hur man kan bidra till att barn utvecklar kunnande inom detta område. Den tredje motsägelsen som framstår är att den pedagogiska intentionen nu är att man ska förändra sin verksamhet från förmedling till lyssnande. Till detta vill vi säga att förskolan aldrig har varit en förmedlande verksamhet. Förskolan har för det första varit 13

en görandekultur, där barns lärande har grundats i barns aktiviteter. För det andra så är det inte så enligt läroplanen, att man som lärare ska bli en lyssnare. En pedagogik kan aldrig bygga endast på ett lyssnande (Åberg & Lenz-Taguchi, 2005). Man ska, enligt läroplanen och de teoretiska perspektiv som denna vilar på vara en lärare som går in i interaktion och samspel ( Johansson, 2011) med barn och utmanar dem i riktning mot de mål som ﬁnns formulerade i läroplanen (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003). Detta kräver en undervisning som bygger på både lyssnande och kommunicerande, och där ömsom barnen kan vara initiativtagare och läraren lyssnare och läraren vara initiativtagare med barnen som lyssnar, men att båda parter bidrar till den kommunikation och det samspel som utvecklas. För det fjärde säger många lärare att den reviderade läroplanen ställer mycket högre krav på dem, men samtidigt säger de att de egentligen ”ska göra det de redan alltid gjort synligt”. Det förefaller då som om de tycker att de redan har en verksamhet i linje med läroplanen, men att de på något sätt måste visa fram den för omvärlden som inte vet att de gör detta. Å ena sidan gör man redan ett jobb i linje med läroplanen, å andra sidan är det något nytt som krävs. Om man tar det ena eller andra perspektivet får det sannolikt konsekvenser för hur man förhåller sig till sitt uppdrag, något som Thulin (2011) menar är styrande för hur man agerar med barn. Och det är uppenbart att lärare i förskolan har fått ett utökat uppdrag som kräver nya saker av dem än att bara göra synligt det de all världens tid har gjort. Ovanstående motsägelser, eller om man vill kalla det begreppspar, behöver man som lärare vara medveten om och ha tagit ställning till just för att de inte ska vara motsägelser i förskolans vardag! När man landat i dessa motsatspar kan man bygga upp strukturer och organisera sin undervisning på ett sätt där barn lär sig och läraren lär av barnen. 14

Vår förhoppning är att man genom att läsa denna bok ska kunna komma underfund med och få syn på sina egna för givet taganden om små barns lärande och sin egen medverkan i detta, samt utveckla sin verksamhet mot den förskoledidaktik som i världen framstår som nordisk och barncentrerad (Pramling & Pramling Samuelsson, 2011). Detta är en pedagogik som betraktar barn som lekande lärande individer (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003) och som samtidigt har en riktning och avsikt med att barn ska utveckla kunnande av olika slag, vilket också betyder att läraren måste göra sig delaktig i detta lärande.

Vilket kunnande talar vi om? Som utgångspunkt för denna bok är det viktigt att hålla i minnet att vi talar om en speciﬁk typ av kunnande, och inte om lärande i allmänhet. Barn lär sig naturligtvis på många olika sätt, genom att bara vara tillsammans med andra, genom att själva pröva sig fram, genom att iaktta vad någon gör, genom att någon berättar något och så vidare. De lär sig av vuxna såväl som av kompisar. Och barn lär sig både saker vi önskar att de inte gjorde och vad vi vill att de ska lära sig. Men i denna bok handlar lärande speciﬁkt om det som barn ska utveckla en förståelse för eller skapa mening om, i sin förskola och sin kultur. Då blir kommunikation och interaktion centrala verktyg, eftersom det är där man både ser hur barn tänker om något och förstår hur man som lärare kan bidra till att barns tankar och idéer utmanas och utvecklas. För att få syn på barns meningsskapande krävs att lärare är skickliga i att få barn att uttrycka sig och har förmågan att tala med barn. Detta är ett måste för den lärare som vill arbeta enligt läroplanens intentioner (Doverborg & Pramling Samuelsson, 1985/2012). Kanske måste man ”träna sig” på att både driva strukturerade samtal med barn och att kunna tolka barns utsagor 15

Best.nr 47-11132-9 Tryck.nr 47-11132-9

Pramling omslag original.indd 1

Att undervisa barn i förskolan

Liber

Elisabet Doverborg, Niklas Pramling och Ingrid Pramling Samuelsson har författat en mängd böcker om förskolan och barns utveckling. De verkar vid Göteborgs universitet.

elisabet doverborg niklas pramling & ingrid pramling samuelsson

Att undervisa barn i förskolan

Att undervisa barn i förskolan vänder sig i första hand till blivande och verksamma förskollärare.

e. doverborg, n. pramling & i. pramling samuelsson

2013-03-11 13.14