由
Trots spöregnet och den täta trafiken log han. Inte ens tanken på hans överordnade på banken som under så många år sett ner på honom och som behandlat honom som en sopa kunde dämpa hans goda humör. Före detta överordnade förresten; bankdirektör Lange hade gjort sin sista arbetsdag och var sedan en dryg timme officiellt pensionerad. Plötsligt brast han ut i ett gapskratt som bara han själv kunde höra, eftersom han var ensam i bilen och klappade nästan ömt attachéväskan som låg på passagerarsätet. Den representerade symbolen för hans hämnd på dem som betraktat honom som en nolla, både professionellt och socialt. Och som gjort sitt bästa för att han skulle veta det. Det sista han gjort innan han lämnade kontoret för gott, hade varit att, med hjälp av sin chefs login och kodord, ladda ned bankens kundregister och transaktionsjournaler för de senaste tolv månaderna. Glatt visslande refrängen till ”Singing in the rain ”, tänkte han på hur lätt det varit att hitta en köpare för filerna. Han hade helt enkelt gjort en ytlig undersökning av en del av bankens kunder och snart dragit slutsatsen att, en av dem borde vara mer än villig att köpa dem. En viss Vincenzini från Korsika. ʹ
Resten hade varit enkelt. En första kontakt på telefon, ett möte i Calvi och en vecka senare, i Paris, ett andra möte där detaljer som leverans och betalning fastställts. Under tiden som Lange långsamt avlägsnade sig från gränsen mellan Luxemburg och Frankrike väntade två män på honom på ett motell vid motorvägen mellan Nancy och Paris och den ene, den yngre av dem, hade svårt att dölja sin otålighet. – Han borde ha varit här för en halvtimme sen. Tror du verkligen han kommer? – Han har allt intresse i världen av att göra det. Mannen nickade mot en attachéväska som liknade den Lange klappat. – En halv miljon Euro är inga småpengar. Den yngre mannen nickade, tittade ut genom det regnpiskade fönstret och drog ett djupt bloss på sin cigarrett. – Vad skulle du göra om du hade en halv miljon? Den äldre mannen suckade och tittade sin kollega i ögonen. – Glöm det. Du skulle inte överleva en vecka om Giovanni upptäckte att du snott pengarna. Vi har ett jobb att göra. Vi skall göra det utan komplikationer och utan misstag. Har du förstått? Den yngre mannen bytte samtalsämne eftersom han visste att hans kollega inte skulle tveka en sekund att ta livet av honom om han försökte göra någonting som låg utanför ramen för deras planer. Om inte annat för att skydda sig själv. – Det var bara en tanke. Vet du när tåget från Paris går? – Några minuter efter sju i morgon bitti. Vi har fortfarande gott om tid. De förblev tysta och under några minuter var det bara det svaga mumlet från teven och regnet som hördes i rummet och när det knackade på dörren ryckte de båda till. ͵
Den yngre mannen öppnade för att släppa in den drypande våte bankdirektören och bad honom slå sig ned i den enda fåtöljen i rummet. – Ingen tid till det. Har ni väskan? – Först skall vi ta en titt i din väska. Vid ett första ögonkast verkade väskan tom, men en närmare granskning visade att ett USB-minne var instucket i en av pennhållarna. Han tog det och stack in det i sin dator. Filnamnen stämde med dem han hade på sin lista och han nickade. Han öppnade sin egen väska som för att visa innehållet i den, men istället för sedelbuntar, tog han fram en finkalibrig automatpistol. – Slå dig ned. Lange stirrade stumt på pistolen och skakade långsamt på huvudet när han satte sig. – Titta ut genom fönstret. När han vred på huvudet för att lyda träffade ett skott honom i tinningen från bara ett par centimeters håll. – Klä av honom och häng upp kläderna ordentligt. Några minuter senare lämnade de båda männen rummet där Lange nu låg nedbäddad i sängen med pistolen i höger hand. Halv sju på morgonen stannade den äldre mannen bilen utanför Gare de Lyon i Paris. – Kommer du ihåg adressen? – Inget problem. Jag har redan besökt Dupont ett par gånger. Jag lägger minnet i brevlådan och ringer sen Pietro. När kommer du till Cannes och var skall du lämna resten av kosingen? – Det har du ingenting med att göra. Se till att du får din biljett nu. Vi ses i Cannes om några dagar. Ciao. Ͷ
ƒ’‹–‡Ž Íł Hans Wrede drog ett djupt andetag och undrade fĂśr hundrade gĂĽngen hur länge hans tur skulle räcka. När skulle nĂĽgon okontrollerbar faktor gĂśra slut pĂĽ hans karriär? Och kanske pĂĽ honom själv vid samma tillfälle. Sedan skakade han pĂĽ huvudet, fnĂśs ilsket Ăśver sin egen pessimism och jagade bort de svarta tankarna. Jobbet väntade. Han satt i sin parkerade bil och tittade ut Ăśver Cannes och det silverglittrande mĂĽnbelysta Medelhavet i bakgrunden. En fĂśrsommarkväll pĂĽ Rivieran som sĂĽ mĂĽnga andra. Miljonärsleksaker i hamnen i form av jakter med helikoptrar pĂĽ akterdäcket. Multimiljonvillor pĂĽ hĂśjderna ovanfĂśr staden och privatjetplan pĂĽ flygplatsen i Nice, nĂĽgra kilometer längre bort. Jetsetet var i full swing efter Cannesfestivalen och han hade en lĂĽng natts arbete framfĂśr sig. Han tände en cigarr och bĂśrjade metodiskt gĂĽ igenom nattens program. Steg ett: Ta sig in i villan . LĂĽsen pĂĽ villan han skulle besĂśka hade han redan bytt ut. Han log vid tanken pĂĽ hur lätt det var varje gĂĽng. Klockan tre pĂĽ eftermiddagen samma dag hade han stannat med sin rĂśda skĂĽpbil framfĂśr grinden till villan. Bilen var en Renault Kangoo av senaste modell, ilsket rĂśd och med den vita ͡
texten ”Låsexpressens larmservice ” klistrad på både sidopaneler och bakdörrar. Telefonnumret som var angivet fungerade faktiskt och en telefonsvarare meddelade att alla linjer tyvärr var upptagna, men att det gick att lämna ett meddelande. Det hade tagit honom mindre än en timme att byta låsen till grinden, huvudingången, garaget och bungalowen bredvid poolen. Och att koppla om larmsystemet så att det, istället för att ringa den lokala polisen och vaktbolaget som installerat systemet, ringde ”Fröken Ur ” i Sydney, Australien. Han log vid tanken på telefonräkningen Pierre Dupont skulle få efter ett veckolångt samtal mellan Frankrike och Australien. Inte därför att Hans Wrede hade något personligt emot Dupont; han hade aldrig träffat honom, utan därför att han ansåg honom vara en samvetslös parasit. Dupont hade gjort sig en förmögenhet på att köpa och sälja översvämningshotade tomter, lavinhotade fastigheter och utdömda hyreshus. För att inte tala om de otaliga engångsbolagen han startat i olika namn för vad han kallade ”unika ” projekt. Villabyggande, brunnsborrande, vägbyggen, brobyggen, allt man kunde lämna in anbud på hade använts av Dupont för att håva in en första och eventuellt en andra betalning. Något som gjort honom tillräckligt rik för att kosta på sig en villa på Rivieran. En villa som av hans försäkringsbolag hade värderats till 4,2 miljoner Euros. Det var i alla fall vad Hans Wrede trodde när han förberedde försäljningen av den. Framtiden skulle visa att han misstagit sig vad det gällde ägaren. Men när han satt i sin bil och tittade ut över det som många ansåg vara ett paradis på jorden, hade han inte den blekaste aning om vem och vad som verkligen låg bakom Duponts lyxvilla.
Steg två: Gå igenom hela villan för att lägga planlösning, möbler och olika utgångar på minnet. Steg tre: Åka hem till sig för att sova några timmar. Klockan två på morgonen fimpade han cigarren, startade motorn på sin hyrda Mercedes och satte kurs på Duponts villa. Tio minuter senare stannade han ett hundratal meter från grinden, tog av sig sin beiga kavaj och drog en svart skidmask över ansiktet. Klädd i svarta byxor, svarta tennisskor och en svart pullover lämnade han bilen och fem minuter senare öppnade han dörren till villan med sin splitter nya nyckel. Han började med den imponerande hallen med sitt marmorgolv, sina ekmöbler från sekelskiftet och larmskåpet som han med ett litet leende hälsade som en gammal bekant. En öppen dörr till vänster om hallen ledde till något som Hans först tog för vardagsrummet, men som visade sig vara något som mera liknade ett lyxigt väntrum. Vardagsrummet, eller snarare salongen var nästa rum. Tunga gardiner, postmoderna möbler där kolfiber, aluminium och rostfritt stål fick honom att göra en grimas av avsky. Köket. Lika modernt men tydligen funktionellt med en enorm kombinerad spis, ugn och sugfläkt som tillsammans med arbetsytor i tropiskt trä tog upp hela den centrala delen av utrymmet. Biblioteket med hundratals volymer som ingen tycktes ha läst och ett första sovrum som ingen någonsin tycktes hade sovit i. Plötsligt stelnade han till. Ett ljud som varken var vind eller ett normalt ljud från kylar, frysar eller ventilation fick honom att förbli orörlig. Dunk. Duns. Ett slags morrande.
En hund? Han hade inga uppgifter om eventuella vakthundar, men för säkerhets skull fiskade han fram pepparsprayen han hade i byxfickan. Dunk. Gngngngn. Dunk. Det lät snarare som någon som var förbannad men som inte kunde låta sitt ursinne få fritt utlopp. Ljuden tycktes komma från rummet han antagit var ägarens sovrum. Ägaren? Var denne trots upplysningarna om motsatsen fortfarande hemma? För en gångs skull hade Hans Wredes planer inte fungerat som han tänkt sig. Villan skulle ha varit tom. Övergiven! Allt skulle ha varit tyst. Duns. Klack. Gngngngn. Mhmmm! En första, snabb blick in i det mörka rummet visade ingenting annat än ett annat lyxigt, överdekorerat sovrum. En andra blick, några sekunder senare, visade samma överdekorerade rum, men med ett nytt inslag; en vag form som tycktes röra sig på golvet. Ett tredje snabbt ögonkast talade om för Hans att någon låg på golvet och att denne någon varken kunde röra sig fritt eller uttrycka sig på något annat sätt än med grymtningar, stönanden och morrningar. Han tog ett steg bakåt, ut i korridoren igen i avsikt att överge projektet. En operation som började med ett avsteg från en noggrant utarbetad plan var någonting Hans Wrede avskydde över allt annat och erfarenheten hade visat honom att sådana avsteg hade en förmåga att mångfaldigas. Ungefär som ett litet frö förvandlas till ett enormt träd. Gngngn! Hmmm! Han stelnade till när det gick upp för honom att ljuden hade en omisskännligt kvinnlig klang, även om de var ordlösa. Han ͺ
tittade ännu en gång in i rummet, där den mörka formen på golvet hade närmat sig dörren. Och mötte en blick som inte ens mörkret i rummet kunde dölja. Ursinne och hjälplöshet kämpade om övertaget, men i Hans ögon verkade det som om ursinnet var starkast. Han backade ut i korridoren igen, med tanken att så fort som möjligt lämna villan, vinsten, den ursinniga kvinnan och alla problem de nödvändigtvis skulle föra med sig, för att i stället rikta in sig på nästa villa. Men i stället för att göra det enda vettiga återvände han in i sovrummet. Han ställde sig på knä bredvid den bundna kvinnan och drog fram sin kniv i det lovliga syftet att befria henne. Belöningen blev en dubbel klackspark i skrevet och en rasande följd av invektiv i form av morrningar, golvstampande och åtminstone två misslyckade försök att ta livet av honom genom förnyade sparkar. Han backade undan ett par meter, stönade av smärta, blundade och svor tyst för sig själv att en hjältes liv inte alls liknade det som beskrevs i böckerna. Sedan beslutade han sig impulsivt för att inte handla som en klassisk sådan utan grep tag i kvinnans byxlinning, krängde upp henne över axeln i ett brandmansgrepp och satte av i fyrsprång mot sin parkerade bil. Där han utan några som helst hjältefasoner stjälpte in damen i bagageutrymmet och satte kurs på motorvägen mellan Cannes och Nice. Väl ute på motorvägen svor han allt annat än tyst: – Idiot! Vad fan har du gett dig in på den här gången? En brud i nöd och du spelar Tarzan. Sedan tystnade han och tänkte i sitt stilla sinne att han hoppades att hon inte hette Jane. Han stannade vid den första rast-
ͻ
platsen han hittade, öppnade bagageluckan på glänt och väste i en dålig imitation av en viskning: – Om du håller käften och om du inte försöker ta livet av mig, skall jag befria dig. Har du förstått? – Gngngn. Hans som talade fyra språk flytande tolkade muttrandet som ett jakande och öppnade luckan helt. I det bleka ljuset från en lyktstolpe såg han att kvinnan var helt klädd i svart. Som han själv. Ett gott tecken, för helt svartklädda personer som överraskas mitt i natten i ett hus som uppenbarligen inte är deras eget är för det mesta skyldiga till någonting. Och vad nu än detta någonting kunde vara, borde det vara tillräckligt för att få personen ifråga att åtminstone lyssna på den som avlägsnat henne från brottsplatsen. När han tog fram kniven igen för att skära av tejpen runt hennes handleder, såg han hur hennes ögon förvandlades till smala springor och hur hela hennes kropp tycktes spänna sig som en fjäder. Han tittade henne i ögonen. Gröna, såg han. Och log. – Oroa dig inte. Vi är på samma sida. Tror jag. Hon slappnade av en aning och Hans skar av tejpen runt handlederna. Kvinnan tittade undrande på honom. Tittade sedan på sina fötter. Eller rättare sagt på tejpen som band ihop hennes fotleder och tittade sedan igen på Hans. Han nickade och skar av tejpen runt fotlederna. – Gngngn! – Den tejpen kan du ta bort själv nu. Hon tittade surt på honom, drog ett djupt andetag och slet med ett ryck bort tejpen över munnen. – Aiiie! ͳͲ
Ett par tårar av smärta glittrade i ögonvrårna, men efter det första utropet förblev hon tyst i några sekunder, medan hon gnuggade lätt med baksidan av handen över de smärtande läpparna. Sedan, fortfarande sittande med korslagda ben i bagageutrymmet, tittade hon Hans i ögonen. – Och nu då? Han ryckte uppgivet på axlarna. – Kvällens jobb har gått i vasken. För mig i alla fall. Om du vill kan jag skjutsa hem dig. Eller någon annan stans om du vill. Jag heter Peter, förresten. Namnet Peter var ingen slump, för Hans reste för tillfället på ett brittiskt pass i namnet Peter Collins. Körkort, kreditkort och andra dokument stämde också med det namnet. Hon tittade surmulet på träden som kantade rastplatsen, svor sedan till på något som i Hans öron lät som ryska. Sedan suckade hon. – Min kväll har också varit bortkastad. Tror jag. Hur som helst, jag har några frågor att ställa dig och om du inte har någonting emot det, kan vi göra det över en kopp kaffe på närmaste motell. Hans överlade med sig själv om han skulle låta den förvånansvärt snabbt återställda kvinnan ställa sina frågor eller om han helt sonika skulle lämna henne på rastplatsen. Han hade redan räddat henne ur en minst sagt pinsam situation och ansåg inte att han var skyldig henne något mera. Men om Hans hade en enda stor svaghet, var det hans nyfikenhet och han beslöt sig att förlänga kontakten med henne en stund. Dessutom var hon, trots den svarta, bylsiga tröjan och dito byxor, allt annat än otrevlig att titta på. Långt, svart hår, gröna ögon och ett ansikte som, även om det knappast
ͳͳ
kunde kallas vackert, visade en karaktär och viljestyrka som hans ömma underliv fortfarande påminde honom om. – Varför inte. Men bara om du också svarar på några frågor. Utan att vänta på ett svar, satte han sig bakom ratten och startade motorn. När hon slagit sig ned bredvid honom och spänt fast säkerhetsbältet, svarade hon. – Vi får väl se. Det ligger ett motell några kilometer längre fram. Dessutom behöver du tanka. Han tittade på bensinmätaren och såg att hon hade rätt. Ännu en tabbe från hans sida, eftersom en av hans egna regler sade att han alltid, när han gav sig ut på ett jobb, skulle ha en fulltankad bil. Normalt skulle den ha levererats med full tank och han hade helt enkelt glömt bort att kontrollera om så hade varit fallet. Han suckade, startade motorn och satte kurs på det närliggande motellet med sin bensinstation. Det var helt klart att det inte var hans dag idag. Dessutom undrade han om hans ovanliga glömska inte skulle kunna vara början till en Alzheimers. Han sköt tillbaka den skräckfyllda tanken och koncentrerade sig istället på att köra bil.
ͳʹ
统偷