9789113018423

Av författaren till Min bästa väns dotter

Marshmallows till frukost Dorothy Koomson

Marshmallows till frukost Dorothy Koomson Översättning av Jessica Hallén

Till Tess, som inspirerade mig till den här berättelsen

isbn 978-91-1-301842-3 © Dorothy Koomson 2007 Norstedts, Stockholm 2010 Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Översättning: Jessica Hallén Omslag: Frida Axiö-Gelfgren Tryckt av WS Bookwell, Borgå Finland, 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Prolog Det är som ögonblicket mellan två hjärtslag. Uppehållet då ingenting inträffar. När blodet stillas i ådrorna, andetagen fastnar i halsen och tankarna sveps ner i en stor, innehållslös overklighet.

Jag talar med honom i telefon.

Det är han. Det är verkligen han. ”Vi måste prata om vårt barn”, säger han.

Om jag kunde röra mig skulle jag kasta ifrån mig telefonen. Ifall hans röst inte hade ålat sig in genom min kropp och fått alla muskler att förstenas. ”Kendra?” säger han frågande. ”Hör du mig?”

Det brusar en aning på linjen eftersom han ringer från en mobiltelefon och någonstans på mitt annars så tomma kontor ringer en telefon, men jag hör honom. Självfallet hör jag honom. Vartenda ord är tydligt och klart och den lågmälda rösten är lika djup och len som ett tråg varm sirap. Jag hör honom och minnet av honom blixtrar genom huvudet.

Den stora, muskulösa handen sträcks ut för att jag inte ska snava; det stålhårda greppet omsluter min hals. Munnen ler när han säger att han gör vad som helst för mig; hans andedräkt smeker mitt öra när han lovar att döda mig. ”Hör du mig, Kendra?” upprepar han i tystnaden. ”Ja.” Jag tvingar ut orden. ”Ja, jag hör dig.” ”Vi måste prata om vårt barn … Du måste berätta om honom eller henne.” Han hejdar sig, drar efter andan. ”Jag vet inte ens om det är en pojke eller en flicka. Det är inte rättvist. Jag har rätt att få veta. Jag har rätt … Kendra, du måste prata med mig. Så mycket är du åtminstone skyldig mig.”

Jag säger ingenting. ”Jag möter dig”, säger han. ”När du har slutat jobba. Jag står utanför din byggnad nu, men jag kan vänta. När slutar du?”

5

Paniken stiger inom mig likt ett bo fullt av skrämda fladdermöss, blir till en filt av tjocka, läderartade vingar som dövar alla andra känslor. Är han utanför? Är han här utanför – nu? ”Jag är upptagen ikväll”, svarar jag och försöker låta normal. Försöker att inte låta rösten avslöja min fruktan. ”Jag bryr mig inte om ifall du är upptagen”, väser han. ”Ingenting är viktigare än det här. Vi måste prata.” ”Jag, ähum, jag, öh …”, stammar jag. Jag måste återta kontrollen över situationen. Han får inte göra så här mot mig. ”Jag vet var du arbetar, hur lång tid tror du det tar innan jag får reda på var du bor? Jag tänker dyka upp vid ditt hus, jag tänker komma till din arbetsplats varenda dag och sedan åka hem till dig. Jag lämnar dig inte ifred förrän du har pratat med mig. Du kan slippa allt det ifall du träffar mig nu.”

Han menar det. Jag vet att han menar det. Jag vet vad han gör när han inte får som han vill. ”Vi träffas utanför kvart i fem”, säger jag. ”Du får en halvtimme.” ”Duktig flicka”, spinner han mjukt med lugn, resonlig röst. ”Jag viss­ te att du skulle göra det rätta. Jag kan knappt bärga mig –” ”Hej då”, hasplar jag ur mig och lägger på, kastar nästan telefonen i laddaren.

För fem minuter sedan trodde jag aldrig att han skulle kunna hitta mig. För fem minuter sedan hade jag inte en tanke på att han kanske letade efter mig. För fem minuter sedan var mitt största problem vilken mataffär jag skulle åka till.

Och nu det här.

Hans hand kramar hårt om min strupe; den honungslena rösten slingrar sig in i mitt öra.

Den här gången kommer han väl att döda mig på riktigt?

6

Cornflakes, en tesked socker​ och iskall mjÜlk

Kapitel ett ”Du är svart.”

Förvånansvärt nog varken skrek jag, gnydde eller föll ihop i en darrande hög när jag stod öga mot öga med en inkräktare i mitt eget hem.

Jag snubblade bakåt och hjärtat stannade abrupt medan jag chockad stirrade på henne med uppspärrade ögon. Men jag skrek inte.

Det var en tidig lördagsmorgon, jag hade precis klivit ur duschen och skulle just skynda genom lägenheten till sovrummet för att klä mig när jag stötte på inkräktaren – eller inkräktarna, faktiskt – utanför badrummet där de stod och stirrade på mig. Inkräktaren som tilltalade mig var ungefär en tvärhand hög, sex år gammal och hade gröna ögon, lika glänsande och mörka som eukalyptusblad. Det svarta, axellånga håret var uppsatt med en röd snodd på ena sidan, men föll i vågor ner till skuldran på den andra. Bredvid henne stod hennes spegelbild av motsatt kön – hans mörka hår var kortare, men han var lika lång, lika gammal och hade likadana gröna ögon.

Barnen var ”utstyrda” snarare än klädda. Hon hade en rosa kjol med volanger nedtill över randiga, blåvita tights, och en långärmad, vit ttröja under en urblekt, brandgul väst. Till detta bar hon gula strumpor som korvat sig likt benvärmare kring vristerna och på fötterna röda skor med stora gula blommor där fram. Han hade blå långbyxor vars ena ben var instoppat i en grön socka. Den vita t-tröjan pryddes av avantgardistisk konst, förfärdigad av tuschpennor och smutsiga finger­ avtryck. Ena kragsnibben på den blå fleecejackan med dragkedja var invikt mot skuldran.

Bådas kläder var ostrukna och skrynkliga, som om de sovit i dem.

Förutom den oordnade klädseln hade tvillingarna också samma gråbleka hudfärg med blålila ringar som liknade utsmetade smutsfläckar under ögonen. De såg ut som ett par gatubarn, som plågade och slitna av februarikylan hade letat sig in till värmen i min lägenhet. Men jag var ganska säker på att de inte var några gatungar. De var hyresvär9

dens barn. Jag hade precis flyttat in i lägenheten och hade ännu inte hunnit träffa hyresvärden och hans familj eftersom de var utomlands när jag kom hem från Australien. Nu hade de uppenbarligen kommit tillbaka.

Barnen utforskade mig öppet med blickarna, betraktade den genomskinliga plastbadmössan som täckte det svarta håret, det renskrubbade, återfuktade ansiktet, den fuktiga halsen och skulderpartiet, handduken som jag virat kring överkroppen och nu höll i ett stenhårt grepp, knäna som stack ut nedanför den och de droppande vaderna. Deras blickar dröjde sig kvar vid mina fötter, förmodligen fängslade av de fluffiga, vita tofflorna. ”Du är svart”, påpekade flickan igen med klar, bestämd röst. Hon yttrade sig med ett barns hela uppriktighet och en vuxen persons självsäkerhet. Hon visste hur hon skulle tilltala människor, oavsett deras ålder. I famnen höll hon en formlös, blå leksakskanin. ”Folk brukar säga det”, svarade jag. ”Jag heter Summer”, sa hon och bekräftade därmed att hon var hyresvärdens dotter. Hon pekade med tummen på pojken. ”Det där är Jaxon. Vi är tvillingar.” Hon studerade mig igen – uppifrån badmössan och ner till fötterna – och såg mig sedan rakt i ögonen. Våra blickar möttes. Hon hypnotiserade mig, fick hela min uppmärksamhet så länge hon själv ville ha den. Ansiktet som ramades in av håret på ett så ovanligt sätt var oskyldigt och öppet, men samtidigt klokt och självständigt. En miljon triviala och djupsinniga tankar rörde sig bakom det där ansiktet.

Summer ryckte på de små magra axlarna och bröt ögonkontakten med en liten nick. ”Du är ganska söt”, sa hon. ”Eh, tack, tror jag”, svarade jag.

Jaxon lutade sig mot Summer, kupade handen över munnen och började viska i hennes öra. Han pratade i några sekunder och när han tystnade nickade hon. Jaxon rätade på sig. ”Du är inte lika söt som min mamma”, upplyste mig Summer.

Jag gissade att det var Jaxons bidrag och sneglade på honom. Han stirrade trotsigt tillbaka, som om han ville se ifall jag vågade säga emot.

Han var uppenbarligen inte vidare snacksalig, men visste ändå hur han 10

skulle framföra sin åsikt. ”Jaså, okej”, sa jag. ”Summer! Jaxon!” ropade en mansröst från nedervåningen, i närheten av ytterdörren, och mitt hjärta tog ytterligare ett skutt. ”Vad gör ni däruppe?” fortsatte rösten och fotsteg närmade sig i trappan. Det här var förmodligen min hyresvärd, Kyle Gadsborough, som kom springande uppför trappan för att sälla sig till sina barn medan de studerade mig utan kläder. Innan jag hann planera min flykt eller fundera på ifall jag skulle kunna kasta mig tillbaka in i badrummet, dök mr Gadsborough upp.

Eftersom han var en lång man, över en och åttio skulle jag tro, tog han upp hela utrymmet ovanför trappan. Han var en aning äldre än jag, trettiosex, kanske trettiosju, med kraftig men vältränad kropp.

Mr Gadsborough var klädd i löst sittande marinblå jeans och bar en skrynklig t-tröja under den metallgrå jackan. Det svarta håret var avklippt tätt intill huvudet och ögonen var lika stora som barnens, fast bruna. Ansiktet var skuggat av skäggstubb och liksom barnen var han blek på ett sådant sätt att det verkade som om han kämpade mot utmattningen.

Min hyresvärd blev stående längst upp i trappan medan han suckade djupt och himlade med ögonen åt barnen. ”Jag sa ju det”, sa han, ”hon är inte här utan antagligen ute och handlar eller något sådant.” När de underlät att svara och fortsatte stirra på mig undrade han uppenbarligen vad det var de tittade på och kastade en blick åt samma håll. Han nickade hastigt till hälsning innan han vände sig mot barnen igen. Så hejdade han sig. Jag uppfattade själva det ögonblick då hans hjärna noterade att han sett en person under det där hastiga ögonkastet åt höger. Han vände sig mot mig igen och förvåningen och förvirringen han kände avspeglades i ansiktet. ”Åh, så du är här”, sa han. ”Förlåt, vi –” Han avbröt sig när han insåg att han befann sig i en så gott som naken kvinnas närvaro. En kvinna som inte var hans fru. Ansiktet, gråblekt av sömnbrist, exploderade i en kaskad av färg och två ilsket röda strimmor brände en illröd stig över huden. ”Åh-åh-hå”, stammade han. ”Oj, äh, jag, äh …” Han började backa, glömde att han stod precis vid trappan, missade det översta trappsteget och halk-snubblade baklänges. För en bråkdels sekund tycktes mr 11

Gadsborough sväva i luften, sedan påbörjade kroppen sitt fall nedför trätrappan. Mitt redan galopperande hjärta for upp i halsgropen medan jag betraktade honom och väntade på att han skulle försvinna ur min åsyn, men i sista ögonblicket sträckte han ut handen, fick tag i det vita räcket och lyckades hålla sig upprätt. När han väl stod stadigt kilade han nedför ytterligare några trappsteg till dess det enda vi såg av honom var de mjuka hårstråna som låg i ojämna virvlar på hjässan.

Han stod vänd mot väggen och tittade inte över huvud taget åt mitt håll. ”Kom igen, barn, vi måste gå”, sa han till väggen. ”Nu. NU!” Och han rusade nedför resten av trappan och ut genom dörren som om självaste djävulen var honom i hälarna.

Summer, som liksom Jaxon och jag hade iakttagit mr Gadsborough, vände sig mot mig. ”Vi måste gå”, sa hon allvarligt, samtidigt som hon med rösten antydde, ”Men vi kommer tillbaka.” ”Okej”, sa jag som svar på både det uttalade och det outtalade klargörandet.

Summer gick före nedför trappan, genom gluggarna i räcket såg jag hur hon försiktigt tog ett kliv i taget till dess hon försvann utom synhåll. Jaxon följde efter, men innan han satte ner foten på andra trappsteget hejdade han sig, vände sig om och tittade på mig. Du lurar inte mig, sa blicken. Jag kan se rakt igenom dig.

Intensiteten i hans ögon fick mig att rygga tillbaka en aning.

Bara en annan person hade någonsin sett på mig på det viset. Och det var för en evighet sedan. Då hade blicken gjort mig illa till mods, men nu golvade den mig nästan. Hur kunde en sexårig pojke se på mig som om jag vore en öppen bok?

Jag blinkade mot honom, undrade ifall han tänkte säga något. Men nej. Jaxon hade gjort sitt, gett mig den där blicken, och nu vände han sig om och marscherade nedför trappan efter systern och fadern.

Okej, tänkte jag när dörren slog igen efter honom. Jag måste härifrån.

Med en gång.

12