9789155263096

Det är sommarlov på Trolldomsakademien, men de tre vännerna Miranda, Orville och Emmi kan inte åka hem.

De är inlåsta i skolan! Och den är sig inte lik. Hela huset har förändrats och blivit en mörk och farlig labyrint. Det verkar som om det spökar! Hur ska de komma ut?

Det sägs att huset där Trolldomsakademien håller till har en egen själ. Tänk om de aldrig blir utsläppta …

PETER BERGTING

En magisk skola där allt kan hända!

Tillsammans måste de försöka lösa spökslottets gåta och hitta vägen ut.

Den nya, spöklikt spännande boken om Trolldomsakademien svämmar över av häpnadsväckande hemligheter och knasiga klantigheter. Med fantastiska illustrationer av författaren Peter Bergting.

ISBN 978-91-552-6309-6

9 789155 263096

Spökslottet_cover_tb_k1.indd 1

2016-04-18 14:52

Š Peter Bergting och BokfÜrlaget Semic 2016 www.semic.se Omslagsillustration och illustrationer i inlagan av Peter Bergting Formgivning Monica Sundberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-552-6309-6

PETER BERGTING

PETER BERGTING

Peter Bergting har skrivit sex barn- och ungdomsromaner och tre serieromaner. Hans senaste bokserie Le­ genden om Morwhayle har blivit rollspel och röstades av speltidningen Fenix läsare fram som 2014 års bästa spel.

Som illustratör har han g jort omslag till hundratals böcker, bland annat Ringarnas herre, Bröderna Lejon­ hjärta och Ronja Rövardotter.

När han inte skriver eller ritar spelar han elgitarr och har inte gett upp drömmen om att någon gång bli rockstjärna.

För närvarande jobbar Peter som serietecknare åt förlaget Dark Horse Comics i USA med serien Baltimore av Mike Mignola och Chris Golden.

SAGT OM MORWHAYLE OCH TROLLDOMSAK ADEMIEN

”Bergting är nämligen mycket bra på tjejer med såväl jobbiga, mörka som hjältemodiga sidor. De är helgjutna personer, gärna med starka mormödrar i bakgrunden och betydligt svagare och virrigare manliga side kicks.”

– H A N N A H Ö G L U N D/ E X P R E S S E N

”… visst kommer jag att läsa även seriens nästa två delar.”

– BELLA STENBERG, GÖTEBORGSPOSTEN

”En spännande bok med fascinerande vackra miljöer och ett gripande språk som utan tvekan är ett starkt alternativ till Harry Potter-böckerna!”

– D E A N S A C I R O V I C , T H E S W E D I S H R O W L I N G FA N C L U B

Glatt stökig skriftlig debut av den skicklige illustratören Peter Bergting.

Miljön påminner lite om Nick Perumovs Svärdets väktare, men är roligare. Bland annat finner sig en förvånad hund vara indragen i kampen mellan gott och ont, och en drake kräver skadestånd för mardrömmar efter att ha fått ett svärd i halsen.

– L O T TA O L S S O N , D N

”Den här boken håller samma kvalitet som Bergtings tidigare serie, men är mer lättsam. Beskrivningarna av miljöer och personer är målande och omsorgsfulla … En bra bok som kommer att uppskattas av äventyrslystna killar och tjejer.”

– A N N A - K A R I N N Ä R K L I N G , B TJ

Mer av Peter Bergting från Bokförlaget Semic Legenden om Morwhayle: Häxmästaren Demonprinsessan Dödens stad Trolldomsakademien: Eldhäxan Isskeppet Spökslottet

Tack till: Catherine, Johanna och Joppe, och sĂĽklart Sofia, Tilde & AmelĂ­e.

PERSONGALLERI

Miranda Mörkmåra Miranda har alltid känt sig utanför och funderat över efter vem hon egentligen är. De senaste åren har hon låtsats vara odöd. Tack vare sina vänner på akademien har hon fått nytt självförtroende och börjar känna sig som en i gänget. Miranda har förmågan klarsyn och kan se det som hänt bara genom att vidröra ett föremål. Kanske är det samma förmåga som g jort att Miranda alltid haft en koppling till döden och de dödas rike. Spöken och odöda skrämmer henne inte, i stället känner hon ett slags släktskap med dem.

»9«

Orville Briskit Orville är brorson till prefekten Scurvley Briskit och har på nåder bott på skolan under flera år. Förra året blev Orville, helt utan Scur­v­ leys inblandning, antagen till skolan. Orville har under tiden han bott där lärt sig huset utan och innan, smugit sig in på lektioner och studerat magi i smyg. Han kan lite av varje, men vill egentligen inte bli magiker. Hans stora passion är dansen, något han smyger med, även inför Emmi och Miranda.

Emmi Knyppelhaus af Gyldenstråhle Emmi kommer från en fin familj som hamnat på glid. Emmi har fått stipendium eftersom hennes familj inte kan betala skolavgifterna.

Hon oroar sig ständigt för att det ska hända något som gör att hon kastas ut från skolan. Hon är dock en av de mest framstående elever som gått på skolan, hon har bara inte insett det själv än.

» 10 «

Malda Stern Malda växte upp som halvsyster i familjen Krill innan hon togs om hand av sin riktige far, den onde häxmästaren. De flyttade till Murlegh, dödens stad. När häxmästaren dog försökte Malda på egen hand att återuppväcka honom. Efter flera hisnande äventyr fick hon under några månader sitta på demontronen som prinsessa. Men när jordens undergång närmade sig var hon tvungen att välja mellan gott och ont. Hon har numera lagt äventyrandet på hyllan och ytterst motvilligt accepterat att bli anställd som lärare på akademien.

Briar Briar är en bargest, en varelse som kan förvandla sig till hund, men som i sin naturliga form är en blandning av människa och hund. Han har hängt med länge nu och är i hundår räknat en bra bit över pensionsåldern. Detta är inget som stoppar honom och han är fortfarande en formidabel motståndare i strid. Han skulle aldrig erkänna det, men hans luktsinne har de senaste åren börjat svika honom.

» 11 «

PROLOG ÅR 1267 ENLIGT DEN GAMLA TIDER ÄKNINGEN. ÅR 0 ENLIGT DEN GÄNGSE TIDER ÄKNINGEN (EFTER GOORL-OM).

guirre Goorl-Om, den främste av besvärjarkungarna, drog sitt blodiga svärd ur drakens huvud.

Svärdet besjöng klagande det dåd som det tvingats att utföra. Det mäktiga djuret hade inte förtjänat att dö här.

Goorl-Om höll handen hårt om svärdshjaltet medan han viskade: ”Jag vet, han var min vän också.” Besten hade varit honom trogen i många år och de hade stått varandra närmare än någon annan g jort, varken drake eller människa. Men det fanns inte tid att sörja nu. Nåda­ stöten hade varit en sista önskan från draken. Hellre en snabb död på slagfältet än att blodet långsamt fick rinna ut i träsken som stank av svart magi. Men Goorl-Om hade ändå tvekat när han höjde svärdet. ”Farväl, Dunkeltand, min vän. Nu återvänder du till det stora mörkret.”

Drakens huvud föll till sidan och ljuset lämnade ögonen. De väldiga vingar som burit Aguirre högt över ber-

» 13 «

gen så många gånger föll mjukt över den döda kroppen.

Vingarna bar så många spår av strid och skador att de påminde om ett lapptäcke av ärr. Kroppen ångade av värme men snart skulle glöden som pulserade djupt därinne bli kall och svart, likt utbrunnet kol i en kamin.

Det var inte Farasai den vita av Polwurgh som dödade Dunkeltand. Hennes ispilar hade visserligen sargat draken bortom räddning när de regnade iskall död över dem – men inte tillräckligt för att döda henne. Fast när historien så småningom skulle skrivas så spelade det ingen roll om Aguirre Goorl-Om utdelat nådastöten.

Det var ändå Polwurghs besvärjardrottning som skulle få bära skulden för drakens död.

Aguirre Goorl-Om klev över döda kroppar medan regnet trängde djupare in i kläderna. Manteln med huset Goorl-Oms sigill, två drakar i envig i guld mot rött, var tung på ryggen.

Magikrigen hade pågått i många år nu. Allt för länge.

Så länge att ingen längre brydde sig om vad som fått krigen att börja. Det var dags att de fick ett slut. Marken han gick på var sjuk, förgiftad av magi. Snart skulle ingenting kunna växa här igen. Till och med grundvattnet var förgiftat vid det här laget. Och med det floderna som tog med sig det sjuka och onda ut i havet. Rykten gick om en ny ras av ondskefulla varelser som gömde sig under vågorna och som byggde tempel till gudar vars namn man bara viskade.

Fler fiender, demoner och odöda, väntade på andra sidan bergen, bortom Murlegh, dödens stad. Om människornas stammar inte själva förg jorde varandra skulle de snart bli ett lätt byte för någon annan. Det var bara

» 14 «

en fråga om vem som anföll dem först.

Besvärjarkungarna var tvungna att komma överens eller dö. Förmodligen det senare, tänkte Aguirre och värjde sig mot en våg av hetta när vinden svepte med sig stanken från en brinnande drake. Han kände inte ens igen djuret, kanske var det en av hans allierade, men det gick inte längre att se. Över Aguirre rasade en storm av magi. Moln och blixtrar vältrade sig i ett mäktigt skådespel. Vid horisonten sträckte sig virvelvindar i illgrönt där malströmmen brutit genom marken. Den mäktiga floden av ren magi var inte längre begränsad till floder under mar-

» 15 «

ken. Flera magiker, till och med några som var honom trogna, hade öst ur den källan, tänkte han. De hade försökt manipulera det som inte ens fick röras för egen vinning. För att avancera några meter i kriget eller ge det där lilla övertaget som kunde vända ett slag. Nu spelade malströmmen som ett mäktigt norrsken mot himlen. Det var gryning, eller borde i alla fall vara det, men ingen sol kunde tränga igenom kaoset av sot och magi som täckte himlen som en slöja.

Aguirre strök sot ur ansiktet och letade efter en flagga han kände igen. Där! Huset Krills banér fladdrade i den starka vinden. Den knutna näven i svart mot en röd sol gick inte att ta miste på. Och längre bort såg han huset Sterns flagga. Den grinande, trearmade bläckfisken i azurblått mot svart bakgrund hade många gånger gett honom hopp i striden. Aguirre var sårbar så länge han var ensam på fältet så han skyndade sig mot flaggorna. Han var omgiven av döda kroppar från både magiker och fotsoldater. Förutom Dunkeltands väldiga silhuett som snabbt försvann bakom honom syntes kropparna från åtminstone åtta drakar till. Han räknade i huvudet. Bara idag hade tjugo av de väldiga djuren fått sätta livet till. Och med dem tre, kanske fyra av besvärjarkungarna.

Rök böljade över slagfältet. Elden stack i ögonen på honom och hans mantel fladdrade ilsket på ryggen när ett annat ljud nådde honom. Vingar.

Ur röken kom tre drakar. Han kände igen dem så väl: Zung-Ok den grymögde, liten men snabb som en huggorm och lurig som få. Sedan en drake, skinande röd och med det ack så missvisande namnet Glaedjen. Och

» 16 «

till sist Madragoch den väldige, så stor och svart att hans vingslag kastade döda kroppar åt sidan när han svepte fram. De landade på slagfältet, krossade hästar och människor under de väldiga klorna och sträckte sina nackar. Längst fram, på Zung-Oks rygg, satt Agarloch, aspirant på tronen i den unga staden Idilre. Han fällde upp visiret på en hjälm, formad som ett flinande kranium med två krökta horn. Ansiktet var fårat av sot och skägget tovigt av torkat blod. ”Ge upp, Goorl-Om. Du har förlorat, du kommer aldrig att ena Arzakkali. Framtiden tillhör triumviratet.”

Han visade med handen att han menade sina medryttare. Som om det inte redan varit uppenbart.

Aguirre drog sitt svärd igen och en klarblå flamma slog upp ur det. ”Aldrig. Ni känner mig bättre än så.” ”Som du vill”, sade Agarloch och klappade draken på halsen. Zung-Ok, en spiknackad bergsdrake från Murlegh, drog in luft och förberedde sig på att förvandla Aguirre Goorl-Om till aska.

Men i samma ögonblick skakade marken med sådan kraft att två av drakarna var tvungna att stadga sig med vingarna för att inte falla omkull. Madragoch den väldige vrålade så högt att det slog lock för öronen. Han bredde ut sina vingar och svepte irriterat med svansen.

Draken, i sin outgrundliga visdom, visste att något stort var på gång, något som skulle förändra världen för all framtid. Aguirre stod stadigt. Det fanns få saker som kunde få den gamle krigaren ur balans men han höll ett vakande öga på de tre drakarna. Besvärjarkungar och drottningar var en sak, men drakar var fruktansvärt

» 17 «

opålitliga. Svärdet höll han hårt i men synen som uppenbarade sig för dem fick honom ändå att nästan tappa den flammande klingan. Och i hans hand dog de blå lågorna i svärdet ut som ett ljus som släcktes av en vindpust.

Ur ett bländande sken, i ett kaos av blixtar och moln reste sig ett stort, svart hus mitt på slagfältet.

» 18 «

K APITEL 1 ÅR 599 ENLIGT DEN GÄNGSE TIDER ÄKNINGEN (EFTER GOORL-OM).

orridorerna på Trolldomsakademien var märkligt öde. Sommarlovet hade visserligen precis börjat och de flesta eleverna var redan borta. Men det var ändå något med de tomma korridorerna som inte stämde. Det var lite för tyst. Lite för tomt. ”Så du menar att Trolldomsakademien bara dök upp, från ingenstans”, frågade Emmi. ”Så säger sägnerna i alla fall”, svarade Orville. ”Huset fanns här långt innan staden, det vet ju du också.” ”Jo, men att det bara skulle dyka upp sådär? Tjoff, från rymden, eller vad då?” ”Som sagt, ingen vet”, sade Orville.

Miranda kunde känna det när hon, Emmi och Orville gick runt i huset. Men det var inte bara hennes egen förmåga – klarsynen – som spökade. Orville och Emmi kände det också. Hon kunde se det på dem där de gick tätt ihop. Hur deras händer hela tiden snuddade

» 19 «

varandra. Miranda log. Hon kunde inte hejda sig och fnittrade till när den rödhåriga flickans fingrar nuddade vid Orvilles hand – igen! Emmi blängde surt på henne. ”Vad är det?” fräste hon medan hennes mandelformade ögon smalnade till två streck. ”Det kittlade lite i näsan bara, det är så dammigt”, ljög Miranda och log brett.

Orville stoppade handen i fickan så hastigt att Miranda inte kunde hålla tillbaka ett skratt. ”Förlåt! Ni är så söta!” ”Allvarligt!” varnade Emmi och skyndade på stegen. ”Malda väntar på oss, och jag kan inte komma härifrån fort nog.” Hon huttrade till. ”Är det bara jag som fryser?” ”Nej, det är inte bara du”, sade Orville. ”Det brukar inte vara såhär kallt. Jag har tillbringat många, många sommarlov på skolan, så jag borde veta.” ”På tiden att vi kommer iväg då. Det är bara vi kvar nu”, sade Emmi. ”Förutom Malda och din farbror, Scurv­ ley Briskit, då.”

Miranda rasslade med en tung nyckelknippa. ”Vi borde vara klara i alla fall, vi har låst alla dörrar Malda bad oss om och prickat av mot listan. Huset är tomt.” ”Om det inte varit för din dansmagi som kan ta oss nästan vart som helst hade det tagit evigheter”, sade Emmi till Orville. ”Ja, och den är också enda anledningen till att det bara är vi kvar på skolan”, svarade Orville.

Miranda kände ett sting av ensamhet. Det var länge sedan hon varit nedstämd nu, och det var enbart Orville och Emmis förtjänst. För första gången hade hon riktiga vänner som hon kunde lita på och som aldrig

» 20 «

skulle svika henne. De hade verkligen kul ihop och nu skulle de vara ifrån varandra i tre månader. Hon skulle hem till hålan hennes föräldrar slagit ner bopålarna i.

Hem till tre galna småsyskon som bara var en knorr från att vara tama grisar. Emmi skulle segla till Gopnyk med sin mor och Orville skulle gå i sommarskola i Idilre.

Miranda knöt näven hårt runt nyckelknippan. Hon skulle göra vad som helst för att få vara kvar på skolan med Orville och Emmi i sommar. Men kanske kände hon sig lite extra utanför för att Orville och Emmi verkade vara på väg att bli ett par. Skulle de fortfarande vilja vara vänner med henne? Miranda blåste bort luggen som hamnat i ögonen igen.

Malda, deras lärare i nekromanti mötte dem utanför sitt rum samtidigt som hon stoppade ett kuvert i innerfickan på kappan. Hennes kortklippta, blonda hår var rufsigt och hon såg mer härjad ut än vanligt. Hon hade en sliten trollstav och en lång kniv instuckna i bältet.

Malda hade förutom att vara deras lärare blivit deras bundsförvant på skolan. De hade räddat hennes liv och hon hade i sin tur bett dem om hjälp för att lösa mysteriet med isskeppet förra terminen.

Det fanns så många olösta mysterier på akademien.

Tidigare hade de stött på jättemalar och älvor bakom en gömd dörr. När de försökte hitta platsen igen hade de inte lyckats. Det mesta på akademien gick bara att hitta när huset gick med på det. ”Allt väl?” frågade Orville.

Malda log skevt. ”Allt är bra. Är ni färdiga?” Hon rättade till rocken så att den täckte staven och vapnet.

Varför ville hon inte att de skulle se trollstaven och

» 21 «

kniven, tänkte Miranda men nickade och höll upp nyckelknippan. ”Vi är färdiga!”

Malda såg på de tre eleverna och tuggade på underläppen. ”Vet ni … jag vill att ni ska …” ”Ska vad då, Malda?” frågade Orville. ”Jag vill att ni ska … ha ett bra sommarlov”, svarade Malda till slut.

Det var inte det hon egentligen hade menat att säga, tänkte Miranda. För en sekund trodde hon att deras lärare skulle krama dem, men Malda log bara ett skevt leende. Vad var det med henne? Och vad var det för brev hon stoppat på sig? Visst hade det sett ut som om hon försökte gömma det för dem?

Miranda avbröts i sina tankar av en tung knackning. ”Ytterdörren”, sade Orville. ”Vem kan det vara?” ”Det är nog droskan som ska hämta Miranda och Emmi”, sade Malda. ”Har ni packat? Jag följer er ut.”

Emmi, Orville och Miranda nickade. ”Och du åker med Briskit ikväll, Orville”, konstaterade Malda. ”Han är ute i några ärenden bara.” ”Tyvärr ja, jag hade gärna g jort något annat i sommar än att studera ännu mer”, svarade Orville med en suck.

Två resväskor stod bredvid varandra vid stora dörren ut mot gatan. Mirandas hölls ihop av ett tjockt rep som hon surrat flera varv runt den slitna väskan. En ensam strumpa stack ut från ena sidan och ett skärp hade försökt smita iväg på den andra. ”Hur är det, Miranda?” Malda lade sin hand på Mirandas axel. ”Du ser deppigare ut än vanligt.”

» 22 «

”Jo, det är väl så.” Miranda såg ner i golvet. ”Jag hade nog hellre stannat här i sommar, med Orville och Emmi. Ja, och dig såklart.” ”Du kommer ju tillbaka i höst”, sade Emmi. ”Passa på att njuta av … okej du gillar inte sol, det har jag fattat, men ändå. Läs böcker, fiska, gå barfota i gräset.

Vem vet, du kanske kan få lite solbränna till och med?”

Miranda försökte le, men det gick bara inte. Munnen blev till ett streck i ansiktet. ”Kom igen nu, Miranda”, sade Orville. ”Lyssna på någon som levt nästan hela sitt liv i den här kåken. Det finns roligare saker att göra på sommaren. Kan du känna lite sympati för mig som ska till Idilre med Scurvley Briskit och ha sommarlektioner?” ”Det låter inte alls dumt”, sade Miranda.

Malda drog ifrån reglarna på dörren och öppnade.

Solen sken in och bländade dem tillfälligt. Miranda blinkade och såg först bara en suddig silhuett. ”God eftermiddag”, sade en raspig röst.

Utanför stod Briar, bargesten. Varelsen som kunde förvandla sig till hund och till något som nästan såg ut som en människa. Men han såg annorlunda ut idag.

Borta var de slitna kläderna och den grå manteln han brukade bära. Kortsvärdet hängde vid sidan men han bar inte längre den rostiga musköten på axeln. Och Briar såg äldre ut. Det pälsbeklädda ansiktet var nästan mer vitt än brunt. Han var klädd i en elegant, mörkgrå rock med ett broderat sigill i silver, höga stövlar, handskar och vidbrättad hatt. ”Briar! Vad är det? Och varför ser du ut sådär?” frågade Malda. ”Jag har inte sett dig i de där kläderna

» 23 «

sedan vi presenterade lagförslaget om allmän rösträtt för odöda för rådet i Idilre. För fem år sedan!”

Bargesten sköt hatten bakåt. ”Officiella åtaganden för Morwhayles vakthundar, men det är inte därför jag är här. Vi har problem!” Briar borstade damm från kängorna innan han klev in. ”Malda, det verkar som om demonsvärdet Rignach är tillbaka i Morwhayle. En av våra spioner såg det i en pantbank i Knivbrytargränd igår kväll!” Han skakade på huvudet. ”Men när jag väl hann dit var det borta!” ”Demonsvärdet?” svarade Malda med rynkad panna. ”Mitt gamla svärd? Vem som än såg det måste ha sett fel.” Hon drog handen genom den blonda luggen. ”Hör du inte hur tokigt det låter? Det måste vara någon magisk formel som spökar. Svärdet är borta för länge sedan. Men visst – om du har rätt så är det ett farligt mysterium.”

Miranda kände hoppet tändas. Ett nytt mysterium!

Tänk om de kunde få stanna kvar, bara ett litet tag för att lösa det! Åh, vad hon önskade … ”Jag sa att det verkar som om …” Briar hann inte längre.

Dörren till Trolldomsakademien slog igen så hårt att ekot studsade i korridorerna. Allt blev svart och nu var det Miranda som trevade efter en hand att hålla i. Hennes fingrar flätade in sig mellan smala fingrar. ”Emmi?” ”Ja, Miranda?” ”Är det du?” ”Om du har stoppat in dina iskalla klor mellan mina fingrar, så ja, då är det jag”, svarade Emmi. ”Och för-

» 24 «

sök inte känna av vad jag tänker på just nu! Din klarsyn kan du spara till andra tillfällen, okej?” ”Det fungerar inte så”, mumlade Miranda.

De kramade varandras händer. Sedan hördes ljuden.

Kugghjul som snurrade med ett öronbedövande klack, klack, klack. Kedjor som rasslade. Hävstänger som flyttade väggar och tak. Korridorer som knarrade och knirkade. Ovanför dem hördes ett hasande ljud och sedan tunga smällar. Vingar flaxade – stora och tunga vingar som definitivt inte hörde hemma på Trolldomsakademien. ”Vad är det som händer?” sade Emmi medan golvet skakade och rörde sig i sidled. ”Jag är modig nog att erkänna att jag är lite rädd just nu! Kanske till och med ganska rädd!” ”Emmi, du skadar mig”, sade Miranda. ”Kläm inte så hårt!” ”Tysta! Håll ihop gruppen!” Maldas röst var lugn och trygg i mörkret. ”Ställ er tätt ihop! Jag vet inte vad som är på gång men jag har ansvar för er, så försök låta bli att skada er!”

Ljudet av Briars svärd som drogs ur skidan följdes av tunga dunsar, först under dem och sedan ovanför. ”Kan någon vara vänlig och lägga en ljusformel”, sade Emmi. ”Jag skulle kunna göra det, men Miranda håller för hårt i min hand!” ”Det är du som har kramat sönder min hand”, morrade Miranda. ”Inga formler”, svarade Malda i mörkret. Hennes röst var fortfarande lugn, men kanske darrade hon lite på stämbanden när hon fortsatte: ”Inte förrän vi vet

» 25 «

» 26 «

vad som är på gång!”

Någonstans gnisslade gång järn så högt att det skar i öronen. Miranda och Emmi släppte inte varandras händer. Miranda kände lukten av Briar framför sig och Orvilles andedräkt mot nacken. Hon trevade och hennes hand hittade Orvilles. De tre eleverna höll i vandras händer och Miranda log. Hon var med sina vänner.

Golvet skakade till, flyttade sig i sidled igen och sänktes sedan så snabbt att alla fem föll omkull. Orville släppte Mirandas hand. Hon fick Briar över sig och tappade taget om både nyckelknippa och Emmi. Hennes kind trycktes mot det smutsiga golvet.

Oljuden slutade lika tvärt som de börjat.

Sakta tändes ljusstakar längs väggarna. En efter en lyste de upp en smal korridor in i huset. Ett tiotal meter längre fram väntade en stängd dörr.

Miranda reste sig ostadigt, plockade upp nyckelknippan och borstade bort damm från kläderna. Spindel­väv, vildmossa och murgröna hängde längs väggarna. Med jämna mellanrum satt tavlor med tunga, ornamenterade ramar. Porträtt med underliga, förvridna ansikten, monstruösa och målade med så ilsket självlysande, gröna nyanser att motiven var tredimensionella och tycktes blänga ner på dem. ”Vad i …” Emmi granskade en målning, först från den ena sidan och sedan den andra. ”Hur?” Hon rynkade pannan och petade försiktigt på ett monster med betar och illvilliga ögon. ”Bilden är platt, men man kan se på den från sidorna som om den existerade i tre dimensioner. Vem har …” ”Illusioner”, sade Malda. ”Eller kanske inte?” Hon

» 27 «

granskade varelsen på bilden från alla håll och kanter. ”Det här är inte bra”, fortsatte hon. ”Inte alls. Briar?

Svart magi?” ”Jag har aldrig sett något liknande. Jag har en svag misstanke om att mysteriet med demonsvärdet får vänta ett tag”, sade bargesten. Han kände på dörren och nickade. ”Låst.” Han ryckte i handtaget och gav ekdörrarna en rejäl tackling utan resultat. ”Miranda, ge mig nyckelknippan! En av de där nycklarna passar, eller hur, Malda?” sade han bestämt.

Malda skakade på huvudet. ”Jag känner inte ens igen dörren. Det där är inte vägen ut.” ”Du har rätt”, sade Briar men försökte ändå med nycklarna. En efter en stack han dem i låset. Sedan morrade han och slog näven i dörren. ”Vi är instängda.

Vi får hitta en annan väg ut.”

Alla fem tittade in i korridoren mot den andra dörren. ”Någon, eller något, verkar vilja att vi ska fortsätta in i huset”, sade Orville. ”Jaha, men vem har stängt in oss då?” frågade Emmi. ”Och varför?”

» 28 «

”Det är inte bara mysteriet med det där svärdet som får vänta. Jag tror att även lovet får vänta”, sade Orville.

Miranda kunde knappt tro att det var sant. De var kvar på akademien. Hon blev så glad att hjärtat slog lite fortare. Men det var säkert bara tillfälligt. Snart skulle hon vara med sin familj igen och inte här, där hon egentligen hörde hemma. Hon tog tillbaka nyckelknippan från Briar och rasslade med nycklarna. Det fanns ett mysterium här. Och då fick sommarlovet faktiskt vänta. ”Ett tomt hus med stängda dörrar och en knippa full med nycklar”, sade Miranda och pekade mot dörren i andra änden av korridoren. ”Jag antar att det är lika bra att vi börjar om vi ska ta oss ut.” Hon blåste undan luggen och knyckte med huvudet. ”Någon av dem borde väl ändå passa.” ”Tror du verkligen att nycklarna passar? Det ser inte ens ut som akademien längre. Jag kan prova min dansmagi istället”, sade Orville. ”Vi kan ta oss till vårt hemliga studierum.” ”Jag tror att du precis besvarade din egen fråga”, sade Malda. ”Tills vi vet vad som har hänt är det bäst att vi undviker magi. Vem vet var vi kan hamna?” ”I ett hus där väggarna kan flytta sig lite hur som helst i vanliga fall”, sade Emmi. ”Jag gillar inte det här!

Inte alls!”

Tillsammans gick de fram till dörren i slutet av korridoren. Briar prövade handtaget. ”Också låst. Ganska väntat.” ”Miranda, nyckelknippan”, sade Emmi.

» 29 «

”Låt mig göra det”, förmanade Malda och lade en hand på Mirandas axel. ”Vi har ingen aning om vem eller vad som ligger bakom det här. ”Det är bättre att jag går först!” ”Nej, jag gör det”, sade Miranda och letade upp en nyckel. ”Det är bättre att du täcker mig om något kommer ut.”

Hon stack nyckeln i låset medan Emmi tog några steg därifrån. Malda drog dolken ur bältet.

Miranda försökte vrida runt nyckeln men den rörde sig inte. Inte heller nästa nyckel fungerade, men när hon vred runt den tredje nyckeln hördes ett dovt klickande från låset.

» 30 «

Det är sommarlov på Trolldomsakademien, men de tre vännerna Miranda, Orville och Emmi kan inte åka hem.

De är inlåsta i skolan! Och den är sig inte lik. Hela huset har förändrats och blivit en mörk och farlig labyrint. Det verkar som om det spökar! Hur ska de komma ut?

Det sägs att huset där Trolldomsakademien håller till har en egen själ. Tänk om de aldrig blir utsläppta …

PETER BERGTING

En magisk skola där allt kan hända!

Tillsammans måste de försöka lösa spökslottets gåta och hitta vägen ut.

Den nya, spöklikt spännande boken om Trolldomsakademien svämmar över av häpnadsväckande hemligheter och knasiga klantigheter. Med fantastiska illustrationer av författaren Peter Bergting.

ISBN 978-91-552-6309-6

9 789155 263096

Spökslottet_cover_tb_k1.indd 1

2016-04-18 14:52