9789177192756

DAISY WOOD

Den

bortglömda bokhandeln i Paris Översättning Jesper Larsson

harpercollins.se info@harpercollins.se © HarperCollins Publishers 2022 Originalets titel: The Forgotten Bookshop in Paris Översättning: Jesper Larsson Omslagsdesign: Caroline Young © HarperCollins Publishers Ltd Omslagsbilder © Jill Battaglia/Trevillion Images (bord, böcker och glasögon), © Lyn Randle/Trevillion Images (gardiner och fönster), © David Paire/Arcangel Images (utsikt över Paris) och Shutterstock (flygplan) Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen Sättning: Type-it AS, Trondheim Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2026, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd. All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorised use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited. HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception.

This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-7719-275-6

FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Till Patrick och Nick. Och till minne av de över elva tusen judiska barn som greps i Frankrike mellan 1942 och 1944 och som deporterades till koncentrationslägret Auschwitz, där de sedan mördades.

Författarens anmärkning

D

en här berättelsen är påhittad. Än så länge har ingen hittat bevis på att det har funnits en bokhandel i Paris med ett hemligt rum där flyktingar gömdes, även om vi känner till att det har funnits en hemlig tidning som trycktes i källaren till just en bokhandel. Ändå har jag strävat efter att den historiska bakgrunden till boken ska stämma så väl in som möjligt. Tyska trupper marscherade in i Paris den fjortonde juni 1940 och ockuperade staden till den femtonde augusti 1944. Frankrike delades i två delar: norra Frankrike var ockuperat och stod under tysk kontroll, medan södra Frankrike styrdes av en ny fransk regering med säte i Vichy, som utförde nazisternas order. Under dessa fyra, långa år utsattes Parisborna för många förödmjukelser, hårda regleringar, kontroller och svält. Mat exporterades från Frankrike till Tyskland och försörjningslinjerna i landet kontrollerades av tyskarna. En av de tidigaste och mest inflytelserika motståndsgrupperna startades i Musée de l’Homme, vars chef, antropologen Paul Rivet, var en stark motståndare till den tyska idén om arisk överlägsenhet. Agnès Humbert var historiker och medlem i gruppen och hennes memoarer Résistance skildrar modet och kraften hos dem som slogs för sin frihet.

Jag hittade också två andra böcker som jag tyckte var särskilt intressanta: Hélène Berrs Journal, som skildrar ockupationen ur en judisk student i Paris synvinkel, och Ninetta Juckers Curfew in Paris (som dessvärre är slut på förlaget). Ninetta kom från England och var gift med en italienare, som lyckades undkomma deportationen till Besançon, som omnämns i den här romanen, och bodde kvar i 7

staden under hela ockupationen. Jag har också tagit mig friheten att skriva om en person som faktiskt har existerat: abbén Franz Stock, ”Fängelsernas ärkeängel”. Han var tysk, katolsk präst och hade i uppgift att ta hand om fångarna i de nazistiska fängelserna, som till exempel Mont-Valérien, La Santé och Cherche-Midi. Han bevittnade runt två tusen avrättningar och förde i hemlighet in mat, böcker och meddelanden till de fångar han besökte, under stort risktagande.

De judiska barnens utsatthet i Frankrike under kriget är hjärtskärande. Flera hundra föräldralösa judiska barn vars föräldrar mördats eller satts i fängelse bodde redan på barnhem när kriget inleddes, och de skulle snart få sällskap av många fler. Den judiska scoutrörelsen, olika välgörenhetsorganisationer, lokala grupper och individer arbetade oförtrutet för att kunna hålla dessa barn gömda eller smuggla ut dem till tryggheten i Schweiz. Omkring sju tusen judiska barn i Frankrike räddades, men över elva tusen deporterades till Auschwitz mellan 1940 och 1942. De flesta gasades ihjäl direkt när de kom dit. Att den franska polisen var ansvarig för att samla in dem är fortfarande en skamfläck för landet.

Det är viktigt att minnas det förflutna, alldeles oavsett hur smärtsamt det är. Medan jag skrev den här boken har kriget i Ukraina pågått för fullt, och temat motstånd kontra underkastelse kändes särskilt viktigt att belysa. Ödeläggelsen av Ukraina visar vad det kostar att göra motstånd mot en invasion, men människor i hela världen har påverkats och inspirerats av modet hos landets befolkning. Det tycks obegripligt att samma gamla berättelser om förstörelse och förluster återigen utspelas på samma platser, över åttio år senare – men det visas också prov på mänsklighet och godhet, och en okuvlig mänsklig livslust som håller oss samman i tider av yttersta nöd.

8

Prolog

1939

S

å fort Jacques Duval kliver in i den tomma lokalen, vilken är dammig och till synes helt bortglömd, ser han vilka möjligheter den har. Mäklaren pratar om läget och kundunderlag men Jacques lyssnar inte, han är alldeles för upptagen med att försöka se in i framtiden. De står i en sexhörnig foajé med träpanel på väggarna, det är där han ska ha kassaapparaten, och kanske några hyllor med exklusiva skrivartiklar. Åt höger finns ett stort och luftigt rum med stora fönster ut mot gatan. Det får bli huvudrummet för det är tillräckligt stort för att det ska få plats bokhyllor längs väggarna, och en inglasad monter i mitten med förstaupplagor när han har råd. Kanske ska han till och med ställa in ett par stolar där folk kan sitta och läsa, och lampor här och där förstås, och behaglig bakgrundsmusik. Till vänster om foajén leder en kort trappa ner till ett mysigt, litet rum med en kamin där han skulle kunna ha ett ställ med barnböcker och massor av mjuka kuddar på golvet, och kanske en hylla med kokböcker där en av dem kan stå uppslagen och visa upp särskilt intressanta recept. Hans bokhandel ska vara som en skattkammare: varm och välkomnande om vintern när regnet öser ner; luftig och sval om sommaren när vinden för in doften av nybakt bröd från bageriet på andra sidan torget genom de öppna fönstren. Den lugna, välkomnande atmosfären kommer att vara som balsam för kundernas stressade själar. Själv ska han hålla en låg profil och se till att finnas till hands ifall de behöver hjälp, men låta dem stå och bläddra länge själva. Jacques vill dela med 9

sig av den glädje man kan uppleva när man upptäcker en författare som talar till ens själ, känslan av att förlora sig i en berättelse som är mer levande och spännande än livet självt. Hans bokhandel ska heta La Page Cachée – Den dolda sidan – för han vet hur mycket magi som kan döljas innanför pärmarna i en bok.

Mäklaren berättar att butiken sålde damhattar och strumpor förut, men nu har änkan som drev den gått i pension och flyttat till Deauville. Hennes lägenhet ligger i samma byggnad, två trappor upp, och ifall Jacques är intresserad är den också ledig. ”Ja”, flyger det ur honom, innan han har frågat hur hög hyran är. ”Jag tar båda två.” För ödet har gripit in och gett honom möjligheten att uppfylla en dröm som han har haft sedan han började sälja böcker fem år tidigare: en egen bokhandel.

Vid den här tidpunkten har han redan förälskat sig i Mathilde, trots att de bara pratat med varandra en gång. Hon arbetar som intendent på Musée de l’Homme på andra sidan Triumfbågen, även om hon ser mer ut som en filmstjärna än en akademiker. En dag kom hon in i bokhandeln som han jobbade i tidigare och sökte efter böcker om egyptologi och då inledde de ett samtal som Jacques gick och tänkte på i flera dagar efteråt. Själv skulle han aldrig vågat ta initiativet och gått fram till henne – hon är alldeles för vacker och sofistikerad – men det är lätt att prata om böcker med henne, och om hennes jobb, om de olika utställningarna på det nyrenoverade museet. Målet är att samla allt som definierar en människa, berättar Mathilde för honom, att visa upp både det som förenar och det som skiljer oss. När hon är upprymd är hon ännu mer underbar, när de bruna ögonen gnistrar till och de ljuvliga läpparna formar ett leende. Jacques håller med om att en sådan målsättning är särskilt viktig i dessa oroliga tider, med tanke på det som händer i Tyskland.

Det dröjer inte länge förrän han börjar besöka museet regelbundet och han och Mathilde blir vänner. De äter ofta lunch tillsammans, varsin baguette i Trocaderos trädgårdar samtidigt som de talar om samhällen på Samoa och vuxenblivandets ritualer i olika indonesiska folkgrupper. Han tar med sig blommor som hon kan ställa på sitt skrivbord, en ny bok som han tror att hon skulle uppskatta, ett par nya handskar eftersom hon har råkat glömma 10

sina på metron. Om nätterna drömmer han om att ta henne i sin famn och bära henne över tröskeln till La Page Cachée, trots att han inte har vågat kyssa henne än, eftersom han är rädd att förstöra deras vänskap.

Bokhandeln börjar mer och mer ta form. Jacques vän Henri är snickare och arbetar lämpligt nog just då i en ståtlig byggnad på Boulevard Haussmann som ska göras om till lägenheter och via honom får Jacques vackra ekbrädor som kan användas till bokhyllor, som Henri sedan sätter upp, tillsammans med en skjutbar biblioteksstege. Det kommer att finnas böcker från golv till tak i bokhandeln och Jacques vill veta exakt var man finner alla titlar. Han gör slut på sina sparpengar och lånar mer pengar från banken, ägnar många timmar åt att bläddra i förlagens kataloger och att beställa varor från olika grossister. Henri slipar och lackar trägolvet i lokalen och Jacques letar på loppisar efter mattor och lampor. Han flyttar in i lägenheten två trappor upp, med endast en madrass på golvet och några kastruller och stekpannor. Det finns en bakdörr till butiken på bottenplanet så det kan gå dagar utan att han går utomhus. Varenda morgon dyker en randig gatukatt upp och jamar efter mat. Han döper henne till Milou och ställer fram en korg bredvid spisen till henne.

Bokhandeln är nästan färdig för öppning. Jacques grubblar över om han ska berätta för Mathilde hur han känner för henne. Det verkar ändå som om hon tycker om honom: vid det här laget har de gått på ett par utställningar tillsammans, och på bio, och de har pratat om Sanfolkets grottmålningar i sydvästra Afrika, ätit crêpes och druckit cider från Bretagne. De har samma humor, delar samma oro över fascismens utbredning och förföljelserna av judar.

Om hon inte vore så vacker skulle det vara lättare för honom att berätta hur han känner, men hur skulle en så extraordinär kvinna kunna bli intresserad av en närsynt bokhandlare med astma och ytterst osäkra framtidsutsikter? Hon är säkert dödstrött på alla män som springer efter henne. Men på något underligt sätt är det som om bokhandeln ger honom mod; nu har han åtminstone något att erbjuda henne. Än så länge har han inte nämnt La Page Cachée, han vill vänta tills allt är färdigt innan han delar med sig av 11

sin hemliga passion. Men om han inte pratar med Mathilde snart kommer han att spricka.

En varm vårkväll, alldeles innan körsbärsträden ska slå ut, träffar han henne på museet efter jobbet. Medan de strosar mot Triumfbågen tar han mod till sig och berättar om sina framtidsdrömmar.

Hon lyssnar intensivt, väl medveten om stundens betydelse, och luften sprakar mellan dem. Stadens alla ljud försvinner in i bakgrunden och han står ensam tillsammans med kvinnan som han vill leva resten av sitt liv med. De närmar sig Place Dorée, den vackra gatlyktan mitt på torget lyser som en fyr i skymningen. En lampa är tänd i fönstret till La Page Cachée och den nymålade skylten med guldbokstäver sitter på plats över entrédörren. Han fumlar nervöst med nyckeln, låser upp och hälsar henne välkommen in. Bokhandeln ser ut precis som han föreställde sig flera månader tidigare: en oas av frid, fylld med berättelser som bara väntar på att bli lästa.

Utan att säga något går hon runt, lägger märke till varenda detalj samtidigt som Milou stryker sig mot hennes ben. Jacques håller andan. Då och då tar hon en bok från någon av hyllorna och tittar på omslaget eller drar med fingrarna längs skinnbandet. Endast två personer har varit inne i lokalen tidigare, Jacques själv och Henri. ”Den är underbar”, säger hon till slut.

Sedan vänder hon sig om och ser på honom, och när han märker hur hennes ögon glittrar vet han att tiden är inne att kyssa henne.

Han lägger händerna om hennes smala midja och drar henne närmare, och hennes läppar är precis så mjuka som han föreställt sig. ”Jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig, kära Mathilde”, säger han när han finner orden igen. ”Jag kräver inte att du ska känna likadant som jag, men jag var tvungen att säga det. Från morgon till kväll är du det enda jag tänker på. Världen har blivit en annorlunda plats, för du lever i den och när jag är med dig blir jag också en annan. Tillsammans med dig känns det som om jag kan göra vad som helst. Den här bokhandeln …”

Han gör en gest med handen. ”… finns till på grund av dig. Jag har gjort allt för dig.”

Hon ler mot honom och han strålar av glädje. Nu vet hon i alla fall vad han känner, och hon ser inte alltför avskräckt ut.

12

”Åh, Jacques”, säger hon och ser honom i ögonen. ”Nog förstår du väl att jag är kär i dig också?” ”Menar du det?” frågar han förbluffad. ”Ja, jag menar det”, skrattar hon. ”Hur skulle jag inte kunna vara det? Du är snäll och begåvad och jag kan prata om allt med dig. Du är lika intresserad av vad jag tycker och vem jag är som hur jag ser ut. Vi är själsfränder. Jag har aldrig träffat någon som förstår mig lika väl.” Hon lägger händerna om hans kinder och håller kvar dem där. ”Och dina skrattgropar är helt bedårande.”

De kysser varandra igen, och det är som att jorden slutar snurra.

Jacques har allt han någonsin velat ha – himlen finns inom räckhåll – och endast en liten glimt av oro gör sig påmind: att den här lyckan är alldeles för fantastisk för att bestå, att gudarna som har lett så oväntat mot honom kommer att ändra sig.

En kort tid efter den magiska kvällen stoppar han ner en flaska champagne och sin mormors vigselring i en ryggsäck, tar Mathilde i handen och friar till henne på trapporna till Sacré-Coeur, med hela Paris nedanför dem. ”Ja”, säger hon och hon skrattar och gråter på en och samma gång. ”Ja, jag vill gifta mig med dig. Det skulle göra mig oerhört lycklig.”

En dag i september gifter de sig i rådhuset, följt av en enkel ceremoni i kyrkan mellan två gudstjänster samma söndag. Kyrkklockorna klämtar när de går ut i solskenet, och får höra att England och Frankrike har förklarat krig mot Tyskland. Det är både den bästa och den värsta dagen i Jacques liv; rädslan att förlora Mathilde är lika stor som kärleken till henne, och den är oändlig. ”Jag står inte ut med tanken på att leva utan dig”, viskar han samma kväll och drar med fingret längs kotorna på hennes rygg. ”Du är luften jag andas, jag kan inte existera utan dig.”

Hon vänder sig om och tittar på honom. ”Mitt hjärta kommer alltid att vara ditt, även när vi inte är tillsammans. Vi kanske tvingas gå skilda vägar någon gång, men du får aldrig tvivla på mig, Jacques. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag kommer alltid att göra det.” ”Sluta”, säger han och lägger handen över hennes mun. Han är inte beredd att prata om sådant. Inte än.

13

Under de följande månaderna håller Frankrike andan och väntar på när och var Hitler kommer att attackera. Jacques bedöms inte lämplig för militärtjänstgöring på grund av sin astma, något som han både skäms för och är lättad över. Men Henri blir inkallad och skickas på militärutbildning. Följande vår avancerar tyska trupper genom Belgien och Luxemburg. I maj bryter de igenom franska försvarsstyrkor och sveper in genom landet ända till kusten. Luftwaffe bombar Paris i början av juni, vilket leder till en massflykt från staden. ”Vi kanske också måste fly?” säger Mathilde en dag. ”Vi skulle kunna bo hos min kusin i Provence.” ”Och lämna Paris åt tyskarna?” svarar Jacques. ”Vi kan inte överge vårt hem och fly. Förresten är inte mamma tillräckligt stark för att resa.”

Hans mamma hade under en tid lidit av en mystisk magåkomma och tappat mycket i vikt.

Runt omkring dem flyr människor med sina tillhörigheter inpackade i bilar, på cyklar och i handdragna kärror och skottkärror. Vägarna är blockerade av stillastående fordon. Flyktingarna har ingenstans att ta vägen, inte tillräckligt mycket mat och ingen särskild destination – endast ett skräckslaget behov av att ge sig av söderut innan tyskarna kommer. I kaoset kommer familjer bort ifrån varandra, äldre människor och små barn dör av utmattning och uttorkning eller i trafikolyckor, människor stjäl från varandra och slåss om platser med tak över huvudet om nätterna. De bombas från luften och beskjuts från marken med maskingevär.

När Jacques och Mathilde läser om händelserna i tidningarna är de lättade över att de stannade kvar. Jacques mamma flyttar in hos dem i lägenheten. Läkaren bekräftar deras farhågor: hon har magcancer och har inte så lång tid kvar. Hon skulle inte överleva en resa bort från staden, men Jacques vill ändå inte fly och låta nazisterna plundra hans bokhandel. Och Mathilde är fast besluten att ha kvar sin tjänst på museet så länge det är möjligt.

I juni har den franska armén kollapsat och regeringen övergett Paris. Marskalk Pétain meddelar att staden inte kommer att försvaras och några dagar senare går Jacques och Mathilde till Tri14

umfbågen och står hand i hand och ser på när tyskarna anländer.

De kommer till fots, på hästryggen, i stridsvagnar och i limousiner. Tyskarnas grågröna uniformer syns överallt, gatuskyltar på tyska sätts upp och flaggor med hakkors hänger från balkonger och offentliga byggnader. Tankbilar med olja och bensin har satts i brand i början av invasionen och en tät dimma av brandrök lägger sig över staden, följt av ett sotigt regn som gör trottoarerna mörka och hala. För Jacques känns det som om Paris sörjer, att himlen gråter svarta tårar. Gatorna är spöklikt tysta för alla fåglar har dött av den giftiga nederbörden, och människor är rädda och vågar inte gå ut. ”Har du hört?” frågar Mathilde när hon kommer inrusande på bokhandeln efter jobbet en dag. ”Pétain ber tyskarna om vapenvila!

Han ger upp utan att ens försöka kämpa emot. Jag skäms för att jag är fransk.”

Hela nationen känner skam, även om ingen säger det högt.

Mörkläggning och utegångsförbud införs nattetid. Butiker stängs, bussarna slutar att gå, till och med klockorna ställs om för att visa tysk tid. Det enda som bryter tystnaden är det taktfasta marscherandet. Eins, zwei, drei. Halt! Mathilde blir rasande när hon ser de tyska soldaternas paradmarsch med utsträckta ben, medan Jacques snarare blir ledsen. Det känns som om en hand med svarta handskar kramar om hans hjärta. ”Fast tyskarna är åtminstone artiga”, säger portvakten i Jacques hus, madame Bourdain. Soldaterna är disciplinerade, det har varken förekommit stölder, massvåldtäkter eller okontrollerat våld.

Det är möjligt att de röker på tunnelbanan och badar nakna i Seine men det verkar som om de trivs med att vara i Paris, och många av dem är utan tvekan långa och stiliga. Under den kommande tiden återinträder ett sorts märkligt normaltillstånd i staden. Parisborna som flydde söderut börjar så smått återvända, skamsna, och återupptar sina liv under den nya regimen. Henri kommer också tillbaka. Han lyckades fly från skogarna i Alsace och ta sig hem ensam, till skillnad från de flesta av hans kamrater som har skickats till fångläger i Tyskland. Pétain styr över en marionettregering placerad i Vichy, och utför nazisternas order.

15

I Paris verkar det nästan som om tyskarna mest är intresserade av shopping. Växlingskursen manipuleras till deras fördel så allt är väldigt billigt och det verkar som om alla är fast beslutna att tömma butikerna. Man ser sällan en officer utan ett par, tre paket under armen och bagagebärare på järnvägsstationen är fullt sysselsatta med att packa vagnar fyllda med varor som ska skickas till Tyskland. Det är dålig tillgång på bensin så man ser inte längre några privata bilar på gatorna, men överallt syns flyttbilar som transporterar mattor, möbler, målningar, sängkläder, kläder och smycken från beslagtagna lägenheter. Paris töms på allt: nazisterna frossar i smör från Normandie, korv från Toulouse och vin från Loiredalen. Hitler säger att alla soldater bör besöka staden åtminstone en gång och hans trupper körs runt i vagnslaster runt Triumfbågen, Notre Dame och Sacré-Coeur, där de tar fotografier och köper souvenirer från gatuförsäljare. Jacques öppnar sin bokhandel igen och utökar framgångsrikt sortimentet med nya produkter. Han börjar sälja vykort och guideböcker. Mathilde tycker att han borde vägra betjäna tyskarna, men vad skulle det tjäna till?

På något sätt måste familjen Duval klara sig och hans mammas sjukvårdsräkningar är dyra.

Jacques rör sig långsamt under dessa långa dagar, som förlamad av förtvivlan, medan Mathilde är fylld av en ilsken, rastlös energi.

Hon och Jacques har börjat gräla viskande om nätterna, för att hans mamma inte ska höra. Livet är hårt, maten ransoneras och kvinnor måste köa vid affärerna för att få köpa det lilla som finns kvar.

En kväll rusar Mathilde in i deras sovrum, gnistan i hennes blick är tillbaka. Hon har lyssnat på radioutsändningar från England, där det brittiska flygvapnet än så länge lyckas stå emot Luftwaffe, och hörde då en fransk general vid namn de Gaulle uppmana sina landsmän att göra uppror mot nazisterna. ”Du måste höra honom”, säger hon och kastar sig ner i sängen. ”I stället för att låta Hitler ta över tycker han att vi ska samlas och kämpa emot. Äntligen har vi en ledare värd namnet!”

Och fröet av rädsla som aldrig riktigt försvunnit från Jacques mage växer ut i en vindlande härva av förtvivlan och kramar om hans hjärta och lungor så att han knappt kan andas. Han kommer 16

att förlora sin älskade hustru. Hon är modig och passionerad, och den passionen är alldeles för farlig. ”Nej”, säger han. Och rädslan hörs i hans röst. ”Jag tänker inte lyssna på honom och det borde inte du heller göra. Om tyskarna får reda på det griper de dig och Gud vet vad som händer då. Gör dig av med den där radion innan grannarna hör något. Snälla, Mathilde. Det är inte värt risken.”

Den natten sover han inte särskilt bra. Inte hon heller. I gryningen stiger hon upp och gör i ordning kaffe och han följer med henne ner till köket. ”Vi måste behålla hoppet”, säger hon. ”Annars är inte livet värt någonting. Jag kan inte bara stå vid sidan av medan nazisterna gör precis som de vill. Visst förstår du mig?”

Jacques får inte fram ett ord. Det känns som om han redan har förlorat henne. Han håller om henne hårt, vilar hakan mot hennes huvud. Tillsammans betraktar de soluppgången över takåsarna i Paris – deras älskade hemstad, så välbekant och samtidigt så främmande.

17

1

Mars 2022

”K

evin? Kevin, älskling, gissa vad jag har …”

Juliettes man höll upp en hand och tystade henne. Han pratade i telefon som vanligt. ”Förlåt, jag måste sluta nu”, sa han till den som han talade med. ”Vi hörs.”

Hon satte sig på hotellsängen, fortfarande lika bubblande ivrig. ”Du kan aldrig gissa vad jag har hittat!” ”Ett par nya skor?” Han log överseende mot henne. ”Guldskatten vid regnbågens fot? Berätta, överraska mig.” ”Torget! Du vet, det som jag har letat efter ända sedan vi kom hit. Du som sa att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle hitta det.” ”Riktigt så uttryckte jag mig inte. Jag påpekade bara att det måste finnas hundra torg i Paris som ser precis likadana ut och att chansen att du skulle hitta det var ganska liten.” ”Men jag gjorde det. Titta!” Hon höll fram mobilen och visade bilden. ”Där är den där fantastiska gatlampan i mitten, omgiven av träd, och kaféet med den randiga markisen, och butiken i hörnet.

Jag är säker på att det är samma som på tavlan.” Hon skrollade fram till bilden av akvarellmålningen som hängt i hennes mormors sovrum och visade den också.

Kevin tittade på skärmen. ”Säger du det så. Grattis, du hittade det i precis rätt tid.”

Juliette lade sig på sängen, höll mobilen mot bröstet och såg upp i taket. ”Precis. Det är som om mémé ville visa mig den platsen, som 18

hon älskade så mycket. Jag satt under träden ett tag och tittade på de gamla männen som spelade boule, och sedan tog jag en öl på kaféet, och jag kände mig nära henne. Det var som om hon vakade över mig på något sätt.” ”Ja, man vet ju aldrig.”

Tankfullt drog Kevin handen genom det tjocka, grå håret. Det var helt uppenbart att han tänkte på något annat. Han hade varit på bra humör hela dagen, eftersom de skulle flyga tillbaka till Philadelphia dagen därpå. Resan till Paris var Juliettes idé och hon betalade för den med pengarna hon ärvt från sin mamma. Det var också av dessa båda skäl som Kevin motsatt sig resan från första början.

Enda anledningen till att han följde med var att Juliette sagt att hon annars skulle åka ensam, och det skulle hans vänner på klubben ha tyckt var konstigt. Men ganska många gånger under de senaste tio dagarna hade hon verkligen önskat att hon åkt hit ensam. Och nu hade hon hittat sitt torg och ett band till sin franska mormor, som hon knappt mindes. Mémé: den gamla kvinnan med vitt hår som alltid gick klädd i svart, som alltid talade om hur viktigt det var att äta ordentlig mat på ett vackert dukat bord med linneduk, som läst böckerna om elefanten Babar på franska för Juliette och hennes bror och sett till att de hade både franskt och amerikanskt medborgarskap, precis som deras mamma. Mémé hade till och med bott i Frankrike en tid när hon var gravid i åttonde månaden, för att försäkra sig om att hennes dotter Suzanne föddes där. Kevin var inte precis överförtjust när det visade sig att Juliette kunde ställa sig i den kortaste kön på flygplatsen och sedan stod och väntade på honom på andra sidan passkontrollen, men hon njöt av att känna sig som en äkta fransyska när hon stod där tillsammans med sina landsmän.

Fast den känslan försvann snabbt. När hon talade franska på restauranger eller i butiker – för hon hade varit lärare i franska på high school och talade språket flytande – blev hon ofta besvarad på engelska. Hon och Kevin var som vilka turister som helst som tog en bateau mouche på Seine, vandrade runt på Louvren, gick upp i Eiffeltornet, shoppade på loppmarknaderna och på Galeries Lafayette. Visserligen hade hon laddat ner olika guider 19

från internet och hittat en undangömd bar som låg någonstans i Montmartre, men när de satt där på de röda sammetssitsarna var de fortfarande sig själva och såg otroligt amerikanska ut. Vilket naturligtvis inte var något att skämmas för. Och vad hade hon förväntat sig egentligen? ”Är det okej om jag tar en dusch, eller behöver du badrummet?” frågade Kevin och avbröt hennes tankar. ”Nej, duscha du. Men Kevin, jag har en idé.” Hon strök handen mot sammetsöverkastet, sökte efter de rätta orden. ”Det där kaféet vid torget var så gulligt, så jag undrade om vi kanske skulle …”

Kevin tog av sig tröjan och slängde den på stolen. ”Vad då?” Äh, vad fan, hon kunde lika gärna säga det. ”Om vi skulle kunna äta där ikväll? Jag vet att vi redan har bokat bord på ett annat ställe men vi har redan ätit många fantastiska middagar på fina restauranger. Det här är ett sådant ställe som lokalbefolkningen går till.

Kan vi inte testa det?”

Kevin bockade av anledningarna på fingrarna. ”För det första är maten säkert hemsk. För det andra kommer de inte att tala engelska vilket gör att servicen blir värdelös. Och för det tredje har vi bord på Chez Zelda ikväll och folk är beredda att dö för att få det. John och Nancy åt där när de var i Paris och de sa att det var höjdpunkten på resan. John fick mig att svära på att jag skulle testa deras crêpes Suzette.”

Juliette suckade. ”Visst. Det var bara en tanke.” ”Jag lovar att du inte kommer att ångra dig.”

Kevin tog av sig bältet och drog in magen när han märkte att hon tittade på honom. Sedan en tid tillbaka ansträngde han sig för att hålla sig lite mer i trim. Nästan varje kväll satt han på motionscykeln, och hon var glad att hon hade en man som fortfarande var välbehållen. Han hade alltid haft en tendens att välja ganska stora och säckiga kläder, men provade på senare tid en annan stil, bland annat en skinnjacka som hon fortfarande inte visste vad hon tyckte om. ”Pappa har en medelålderskris”, hade deras son sagt. ”Det dröjer inte länge förrän han tatuerar sig.”

Juliette skrattade åt skämtet, men gjorde det med värme.

Hon och Kevin hade varit tillsammans i tjugofem år och sexlivet 20

var fortfarande bra. Visst hade han sina brister, men det hade väl alla? Han var hennes första pojkvän. Hon gifte sig med honom när hon var tjugotvå och kunde inte tänka sig att leva med någon annan.

Han tog av sig boxershortsen och gick mot duschen med vickande rumpa, visslande på en glad melodi. Juliette kunde inte klandra honom för att han var lycklig. Han var en vanemänniska, kände sig vilsen i främmande miljöer och längtade hem. Men hon ville inte åka tillbaka än. Hon sökte något i den här staden. Vad det än var så hade hon inte kunnat greppa det än, det var som en rök­ slinga som löstes upp i luften. Hon tittade på bilderna på mobilen igen: akvarellmålningen som hängde på väggen i mémés sovrum, fotografiet av torget som hon snubblade över tidigare den eftermiddagen. Det kunde vara en och samma plats, men vad betydde det? Hennes mormor kanske hade hängt upp tavlan för att den påminde henne om Frankrike.

Vattnet forsade från den supermoderna duschen i badrummet.

Kevin insisterade på att de skulle bo på ett modernt hotell med bra faciliteter, snarare än på det mysiga, lilla hotellet i Montmartre som hon hittat. Men han hade antagligen rätt: rummet skulle säkert varit för litet och badrummet ofräscht, och då hade han tjatat om det hela resan.

I samma stund ringde det på hans mobiltelefon. ”Jacksons” stod det på displayen. Kevin jobbade som mäklare för kommersiella fastigheter och hade tydligen en stor affär på gång, och Jacksons var advokatfirman som han förhandlade med. Om samtalet var viktigt kanske det var bäst att hon svarade.

Så fort hon tryckte på den gröna knappen och satte luren mot örat började en kvinna tala: ”Kev, älskling. Jag glömde säga att vi får ses lite senare på tisdag. Kan vi säga klockan sju? Stacey ska till tandläkaren efter skolan … Är du där, Kevin?”

Juliette avslutade samtalet. Innan hon lade tillbaka mobilen på sin mans nattduksbord satt hon en stund med den i handen.

Hon visste inte vad hon skulle tro. Om inte kvinnan sagt Kevins namn skulle Juliette ha trott att hon ringt till fel nummer. Hon kände igen rösten, den tillhörde Mary-Jane Macintyre som flyttat 21

in i ett hus mittemot deras några år tidigare. Men varför stod hon under namnet ”Jackons”? Juliette försökte låsa upp mobilen, men pinkoden hade ändrats. Under en kort stund kände hon sig som en karaktär i en såpopera. Kevin avskydde att kallas för Kev och han tyckte att Mary-Jane var jobbig. Hennes man var militär och var ofta bortrest, och hon bad ofta Kevin om hjälp med olika sysslor i hennes hem, vilket till slut blev lite tjatigt eftersom det var sådant som hon lika gärna kunde klara av själv. ”Om det är Mary-Jane, säg att jag inte är hemma”, hade han sagt till Juliette en gång när det ringde på dörrklockan. ”Jag tror att hon är kär i dig”, svarade Juliette och då skrattade de båda två.

Hon tog fram en miniflaska med konjak från minibaren och drack upp den i ett svep. Nej, självklart hade inte hennes man en affär med grannfrun, det var helt orimligt. Men om man ändå lekte med tanken att han var otrogen skulle det faktiskt förklara ett och annat som hon lagt märke till under resan, sådant som hon säkert skulle ha undrat lite över ifall hon inte varit så betagen av Paris. De samtal som han fått tidigt på morgnarna till exempel, när det var mitt i natten hemma i Philly. ”Advokaterna har jobbat hela natten”, hade han sagt. Och att han varit ovanligt hemlighetsfull med mobilen, sett till att alltid ha den nära och gått iväg varenda gång han besvarade ett samtal. Den här kvällen hade han släppt ner garden lite, antagligen för att de snart skulle åka hem. Hans resväska var redan packad och stod vid dörren. Duschen var fortfarande på och när han var färdig skulle han klippa näshåren, borsta tänderna och gurgla med munskölj. Hon hade tid på sig.

Utan att egentligen tänka efter satte hon sig på huk bredvid hans väska och knäppte upp låsen. Snabbt letade hon bland lagren av noggrant hopvikta kläder: chinos, pikétröjor, vardagsjackor och kavajer för mer uppklädda tillfällen. Så kände hon silkespapper mot fingrarna, mellan två kashmirtröjor, och tog fram en tunn presentförpackning med sidenband runt. Inuti låg en pärlgrå teddy i satin, med matchande, vadderad behå. Själv skulle Juliette aldrig komma i den. ”Du är en riktig kvinna”, brukade Kevin säga och kupa händerna om hennes bröst. Mary-Jane var plattbröstad, 22

mörk och mager, med perfekt bågade ögonbryn. Om hon varit en hund skulle hon vara en whippet. Och vad skulle jag vara? undrade Juliette. En mullig, gul labrador med viftande svans, ivrig att vara till lags. Hon packade ihop underkläderna så gott hon kunde, knöt sidenbandet i en klumpig rosett och lade ner paketet i resväskan igen. ”Det här stället är kanon, eller hur?” Kevin höll fram gaffeln mot henne, med något som såg ut som tapetklister på. ”Vill du smaka på min snigelmousseline?” ”Det är bra, tack. Jag …” Juliette mindes inte vad hon hade beställt: något med textur, men vad det var visste hon inte riktigt. ”Jag har ingen riktig aptit.” ”Och du som ville äta på ett sunkigt kafé, sista kvällen i Paris!”

Han snurrade lite på glaset med rödvin, luktade uppskattande på det och drack en klunk. Så fort han ställt ner det på bordet kom en servitör fram och hällde upp lite mer. ”Merci”, sa han och log mot Juliette, för att visa att han ansträngde sig.

Hon log automatiskt tillbaka och sköt fram sitt glas, för att få det påfyllt. Alkoholen hjälpte men hon måste vara klar i skallen; det var nog klokast att ta det lite lugnt efter ett par glas. Hon såg sig omkring. Restaurangen var minimalistiskt inredd, med betonggolv och hårda, vita stolar. I taket hängde en futuristisk ljusmarkis, som en lysande bikaka. De satt på tolfte våningen, staden glittrade nedanför dem och de hade en magisk utsikt över Eiffeltornet som var upplyst som en stor julgran av metall. Hon rös till. Det kändes som om de satt i en hangar på en flygplats och väntade på att bli uppskjutna i rymden. Såvitt hon kunde bedöma var det ingen lokalbefolkning där, utan vid borden som omgav dem satt det endast utländska turister som idogt tog bilder på maten. Precis som Kevin. ”Du är vacker ikväll”, sa han med mobilen framför ansiktet när de fått in huvudrätten.

Hon ryckte till när blixten brann av, men det var väl inte värre än att han kunde beskära bilden så att hon inte kom med. ”John och Nancy kommer tycka att det var jätteroligt att vi gick 23

hit.” Han tog upp besticken och stirrade nervöst på den lilla skapelsen som låg mitt på hans tallrik. ”Kocken är en sann konstnär, eller vad tycker du?” ”Verkligen.”

Hennes fiskrätt skulle åtminstone inte ta lång tid att äta upp. Den låg invirad i ett bo av sega, bittra blad som hon visserligen tänkte var till för dekoration, men det gick förstås inte att säga säkert.

Droppar av tallharts låg längs kanten av tallriken; hon hade smakat på en av dem och tyckte att det smakade som toalettrengöringsmedel luktade. När hon pressade ut en av de små klickarna med kniven noterade hon att det låg en liten död myra i den. Skulle hon ha klagat, om det varit en annan kväll? Antagligen inte, Kevin skulle ha tagit kritiken personligt. När hon undersökte fler av de gröna klickarna upptäckte hon att det låg myror i varenda en av dem, och då satte hon servetten för munnen för att inte börja skratta. ”Jo, jag tänkte på en sak”, sa Kevin. ”Nu när du har slutat undervisa och din mamma har gått bort, kanske du skulle pröva dina vingar lite.” Han lutade sig tillbaka på stolen. ”Kanske åka och hälsa på din bror i San Francisco?” ”Kanske det”, sa hon. ”Men det blir ju bara ett par dagar. Jag behöver komma på vad jag vill göra resten av mitt liv.” ”Kan du inte ta det lite lugnt? Du har jobbat så hårt under alla dessa år, uppfostrat barnen och undervisat. Du förtjänar lite ledigt, kanske börja med en hobby. Golf, till exempel.” Han rynkade pannan. ”Eller kanske inte golf, förresten. Jag tror inte att du skulle gilla det.”

Golfklubben var hans domän. Men han hade rätt, hon hade jobbat hårt. Tvillingarna föddes ett år efter att de gift sig och fem år senare började hon arbeta som lärare, när barnen började förskolan. Kevin ville helst att hon skulle vara hemma med dem, men ekonomin var inte den bästa och hon värdesatte sin självständighet och älskade att fördjupa sig i andra kulturer och språk. Hon hade undervisat främst i spanska, men franska låg henne varmare om hjärtat. ”Mémé hade varit stolt över dig”, brukade hennes mamma säga. Juliette lagade ofta de maträtter som hennes mamma lärt henne, som hon i sin tur lärt sig av sin mamma. Inga snobbiga rätter 24

utan husmanskost, fulla av smaker: nöt- eller lammkött marinerat i rödvin som fick sjuda i timmar i grytan, potatisgratäng à la dauphinoise med grädde och vitlök, tarte tatin med karamelliserade äpplen.

Kevin älskade hennes mat men innerst inne visste hon att han såg med milt överseende på hennes intresse för allt som hade med Frankrike att göra. Hon hade velat åka till Frankrike i många år men han kände aldrig för det. Han ville aldrig titta på franska filmer med henne, sa att han fick huvudvärk av att läsa undertexten. Bortsett från en semester i Poitiers när hon gick på college hade hon bara varit i Frankrike en gång tidigare. När hon var fem åkte hon, hennes bror och hennes mamma till Provence och var där i tio dagar. Hon mindes knappt någonting av det, bara några få minnesbilder: en måltid under tallarna med en rutig duk; en promenad mellan rader av vinrankor som tornade upp sig ovanför henne och sträckte sig ända till horisonten.

Nu kom servitören med dessertmenyn. Kevin viftade bort honom. ”Vi tar crêpes Suzette”, sa han. ”Jag har hört att det är er specialitet.” ”Jag beklagar, monsieur”, mumlade servitören diskret. ”Men vi har inte den rätten på menyn.” ”Jo, det har ni visst.” En lätt rodnad spred sig över Kevins hals och nacke. ”Mina vänner åt här nyligen och de sa att vi måste prova den.” ”Men kocken är ny och han gör inte crêpes.” Servitören lade ner menyn på bordet. ”Lychee-skum med marängflarn och karamelliserad mjölk är hans signaturrätt.”

Kevin öppnade munnen men Juliette avbröt honom. ”Det låter jättegott. Jag tar det.” Hon skulle precis lägga till att hon kunde göra crêpes Suzette till honom precis när som helst när hon plötsligt mindes att allt hade förändrats. Hon log mot servitören. ”Och en kopp kaffe, tack.”

Kevin höjde på ögonbrynen. ”Är du säker på det? Då är du vaken halva natten och vi ska ju flyga hem i morgon.” ”Helt säker.”

Han såg oroligt på henne. Med ens kände hon sig utmattad och 25

illamående. Vad såg hon hos honom egentligen? Hans läppar var lätt lilafärgade av vinet, påsarna under hakan hängde tunga. Lukten av hans rakvatten var på gränsen till kväljande. Visst var han snyggt klädd men kunde samtidigt vara vansinnigt uppblåst och självgod, fast besluten att alltid få sista ordet. Mary-Jane hade inte ens fyllt fyrtio, nog kunde hon ha hittat en man som var lite mer spännande. Men Kevin fanns nära till hands, tänkte Juliette, och det fick väl sägas vara hans största fördel. Hon undrade ifall Kevin och Mary-Jane hade haft sex i deras säng, men de bilder som dök upp var så osmakliga att hon skakade på huvudet för att försöka bli av med dem. ”Vad är det för fel?” frågade han. ”Åh, ingenting.” Hon försökte se avspänd ut. ”Det är tråkigt att resan snart är slut bara.” ”Det har varit kanon, eller hur? Men jag måste säga att jag tycker att det ska bli ganska skönt att komma hem.”

Ja, tänkte hon. Det kunde hon mycket väl tänka sig. ”Förresten”, lade hon till. ”Jag fick ett sms från Lindsay. Hon och Peter har vägarna förbi på tisdag, så jag tänkte att jag skulle bjuda in dem på middag. Är det okej med dig?”

Han rättade till slipsknuten. ”Jag är ledsen, älskling. Jag ska på konferens.” ”Okej, strunt samma”, sa hon. ”Vi kan träffa dem någon annan gång.”

Skulle det bli någon annan gång? Det tvivlade hon på.

26