Page 1

Vår man i världen är en andlöst spännande politisk thriller som utspelas i en nära framtid, inspirerad av verkliga människor och verkliga händelser. www.ordfrontforlag.se

F OTO : P E T E R C L A E S S O N

Chris Forsne | Vår man i världen

chris forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, arbetat för SVT och Kunskapskanalen samt bevakat fransk kultur för Göteborgs-Posten. Chris Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det franska och svenska politiska spelet på högsta nivå. Hon har tidigare utgivit Den franska modellen (med Olof Petterson), 102 krogar i Paris (med Staffan Heimerson) och Älskar ni inte livet? Vår man i världen är hennes första roman.

det skulle bli en kylig natt. Han stod vid fönstret i sitt hotellrum och såg ut mot den tätnande Paristrafiken. I hans tankar fanns en stilla triumf: ”I did it! Statsminister, Prime Minister ...” Han hade slitit hårt för att komma ända hit, spunnit sitt världsomspännande nätverk. Hans adressbok dignade av namn på makthavare han mött, twittervärlden var fylld av hans kärnfulla analyser. Nu låg världen äntligen öppen för honom. Men vägen till makten var kantad av tragedier: en fars tomma blick i en estnisk hamnstad, en liten flickas röda kjol i Bagdad, bombade byar i södra Sudan och minnen av mödrar vars död aldrig nådde tidningarnas förstasidor. Hans framfart malde ner människor till dess att deras tankar bara kom att handla om hämnd, noga planlagd och med många inblandade. Och den skulle bli långt mer dramatisk än vad upphovsmännen tänkt sig.

VÅ R M A N I VÄRLD E N

”Lättast vore alltid att säga al-Qaida, så var alla vidare analyser onödiga. Ansvaret bortsopat. De där förryckta fanatikerna igen. Blint våld. Var de nu kom från den här gången och vad de nu än förespråkade. De hade i varje fall ett gemensamt: islam. Det var märkligt, tänkte hon, så olika man såg på extremister. Kristna amerikanska fundamentalister som ständigt hetsade fram nya krigshandlingar ansågs mest lite insnöade. Reaktionära. Men muslimska fundamentalister stämplades alltid som avskum. Hur absurt var det inte när obemannade drönare, som släppte bomber över kvinnor och barn i Afghanistan, betraktades som en renare form av krigföring än självmordsbombare som sprängde sig själva bland kvinnor och barn i samma länder. De förra styrdes från datorer i lugna förortsområden, de senare av manipulerad desperation på plats.”

Chris Forsne POLITISK THRILLE R Omslag: Eva Jais-Nielsen

isbn 978-91-7037-669-6

Omslagsfoto: Sebastian Waldenby

O ORDFRONT

Vår man omslag.indd 1

2012-05-21 16:13


chr is f or sne

V책r man i v채r lden

Ordfront

Stockholm 2012


av chris forsne har tidigare utkommit

Den franska modellen (med Olof Petterson) 1982 102 krogar i Paris (med Staffan Heimerson) 1982 Älskar ni inte livet? 1996 (på franska François, Editions du Seuil 1997)

Chris Forsne: Vår man i världen

Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfront.se © Chris Forsne 2012 omslag: Eva Jais-Nielsen omslagsfoto: Sebastian Waldenby författarporträtt: Peter Claesson tryck: Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-669-6


Den här boken utspelas i en nära framtid och är inspirerad av verkliga människor och händelser.


Om det funnes en Gud s책 tittade han 책t andra h책llet.


8 |


1 Det fanns andra bilder. Bakom dagens. Med ett platt vitt ljus. Väggarnas lera sträv under hans hand. Rappning som lossade bitvis, föll till marken, blandade sig med sand och småsten. Barn i tofflor som halkade när de sprang fort, eller bara bruna fötter, trasiga tånaglar. Röda klippor, eller uttorkade bäckar, rasande vattenmassor, flodbäddar som gav efter, drog med sig allt. Men bara en bild etsad på näthinnan. Hon är höggravid. Barnet har spänt ut hennes skinn så de andra inte längre kan ta sig in i hennes famn. Han längtar efter den vanliga modern, med förkläde och midja. Varför var han inte ute och lekte på gården? Det var sol, höns­en sprätte, fältens mognad dallrade i hettan. Rummet var mörkt, det måste ha varit köket då bordet skymde henne lite från där han stod. Hans ögon såg henne tvingas ner på golvet, såg henne hållas fast. Hans öron mindes det isande vrålet. Smärtan bortom smärtor. Gärningen bortom gärningar. Kom flugorna redan innan de skar upp hennes mage, plockade ut hennes skrikande barn färdigt att födas, skar det i bitar, tryckte tillbaka de blodiga slamsorna i hennes mage … eller var det bara i hans minne? | 9


Fadern bakbunden med munkavle, syskonen, bara ögon, alla ögon på henne. Helvetet var ett paradis om man ställde det mot bilden av modern och det som skulle varit en liten bror. Han låste den nedersta lådan i skrivbordet, släckte ljuskronorna. Stängde de dubbla dörrarna tyst. Han skulle gå till fots hem, flanera genom Tuilerierna för att låta Paris blå timme skingra minnena. ¶

Dagen var vit, snön hade lagt sig i vågor efter nattens hårda vindar, fält av skugga och sol avlöste varandra, småfåglarna flög i skytteltrafik mellan buskagen och kärven hans fru bundit upp i trädet. Michail Morozov började lyfta upp fotot än en gång, tvekade, lade tillbaka det på bordet. Övre högra hörnet hade böjt sig efter att ha tummats på. Så ofta. Istället sträckte han armen efter telefonen, slängde en blick på anteckningsblocket för att kontrollera det långa numret, missade en siffra när han slog det för snabbt, svor tyst för sig själv och började om igen. Han betraktade sitt ansikte i spegeln medan han väntade på att signalerna skulle gå fram. Ett kraftigt ansikte utan fett, kort hår där det rödbruna mjukades upp av allt mer grått. Han visste att han inte skulle märkas i mängden om det inte vore för ögonen. Kunde sjöfolks blickar i ständigt fokuserat isblått gå i arv? Det var så mycket annat som han ärvt: oförmågan att släppa det förflutna och besattheten vid att en dag utkräva hämnd. Han levde i nuet, han såg den värld som omgav honom och 10 |


han verkade i den, men det var tanken på att en dag möta den man som krossat hans far som drev hans liv framåt. Medan signalerna gick fram, raspigt och ojämnt, funderade Michail Morozov över varför snön ena morgonen fyllde honom med en känsla av frihet bara för att nästa morgon stänga in honom i den egna bitterheten. Signalerna bröts, han tyckte sig vagt höra en röst: ”Adam”, hörde han sig själv säga med iver i rösten. ¶

Han stod vid ett av de höga franska fönstren och tittade ut på Place de la Concorde. Mörkret började falla. Den täta Paris­ trafiken som förvandlade den vanligtvis så strama platsen framför Hôtel de Crillon till ett pulserande inferno fyllde honom med välbehag. Gatlyktorna spred ett mjukt sken genom det fina regnet som började tätna allt mer. Han mer anade än såg den tjugotre meter höga egyptiska obelisken mitt på platsen. Det var en vacker men banal utsikt. Och ändå, här stod han i en sal som varit en del av tyskarnas högkvarter under andra världskriget och såg rakt mot den plats där den första giljotinen sattes upp. Den som användes till att avrätta inte bara Ludvig XVI och Marie Antoinette utan också revolutionens egna hjältar som Robespierre och Saint-Just. Så ofta han betraktat dessa symboliska platser och frågat sig om det fanns någon garanti för att historien skulle gå i en rak linje mot bättre, mer humana tider eller om faran för cirkel­ rörelsen alltid hotade. Spänningen efter den gångna dagen började släppa lite och han försökte slå bort den gnagande känslan av att ha blivit | 11


betraktad med en överseende ironi. Försökte istället låta den behagliga känslan av den han nu var fylla kroppen, smakade på ordet: statsminister, Prime Minister, Premier Ministre … Han hade slitit så hårt för att komma hit, byggt sitt världsomspännande nätverk. Hans dator var fylld av namn på makthavare han mött, och vars ansikten han försökt memorera. Han hade till och med skrivit ner det fonetiska uttalet av deras märkliga namn och gjort anteckningar om deras familjer och matvanor. Allt detta under sina kringflackande år som vanlig utrikesminister. Nu, som statsminister, skulle han få sin belön­ing. Ingen skulle gå före honom nedför flygplanstrappan, den röda mattan skulle vara för honom. Han skulle fotograferas med den lilla, exklusiva gruppen av världens ledare. Han tänkte ställa sig på det nedersta, främsta trappsteget varje gång. Beslutsamt skulle han bortse från nervösa protokollchefer och le in i kamerorna. Medan han njöt av sin egen bild som den speglades i fönster­ rutan såg han limousinerna svänga upp framför hotellentrén ett par våningar ner. Skratten från eleganta kvinnor, mumlandet från män med makt letade sig upp längs fasaden. Han kände sig insvept i det tunga ljuset från svitens kristallkronor, de tjocka sammetsgardinerna vilade i mjuka våder och flöt ut över parketten som mättats av fet doftande bonvax som förde minnet till högtidliga stunder i barndomen. Det skulle bli en kylig natt, han ritade med fingret i kondensen som började bildas på en av rutorna: I did it! Medan hissen nästan omärkligt förde honom ner till foajén slogs han av hur lätt allt ändå hade gått. Vägen till att åter bli statsminister. Han började nästan tro på att han nu kommit 12 |


upp i den liga där hans internationella storhet inte skulle kunna ifrågasättas. Det var en varm, behaglig känsla. Något hade förändrats för alltid. Han hade sovit dåligt hemma i Stockholm, för en gångs skull hade tankarna farit kors och tvärs. Han hade vänt och vridit på sig. Underlakanet hade trasslat ihop sig runt benen. Täcket hade halkat ner inne i påslakanet. Han hade flutit in och ut ur sömnen. Varje gång han försökt att strukturera upp sin exposé av den europeiska säkerhetssituationen hade andra, ovidkommande, tankar trängt sig fram. Absurda småsaker som att inte glömma bort att packa ner de nya skorna, att gå på toaletten innan han for till Elyséepalatset och så den ångestladdade känslan av att han alltid skulle betraktas inte som den han verkligen var men som en representant för en obetydlig och självöverskattande småstat … Någon gång mellan tre och fyra på morgonen hade han hört sig själv tala tyska. Han lade upp sin framtidsvision, tänkt att övertyga en statschef, på tyska och han var på väg till Paris! Han log åt minnet. ¶

Jag måste hem i tid, jag måste ha grytan klar när Ismail kommer hem från skolan, sedan måste jag börja klippa till tyget och sedan  … denna knut i magen, denna mara som rider på mina axlar … varför finns jag här? Åh Ismail, Ismail, väx upp fort så jag kan få gå, gå, gå bortom allt, bortanför gatan, bortanför stan, ut mot ingenting, ge mig den dallrande hettan och sedan  … bara falla ner och flyta bort. Jag vågar inte sluta ögonen i kväll när jag gått till sängs för bilderna kommer tillbaka, min kropp | 13


sprängs av ångesten. Stäng in mig i ett fängelse, i en cell där jag får hamra på väggarna, där jag får vråla ut min smärta. Jag orkar inte längre. Ismail, väx upp fort. Sonya hade inga tårar kvar. Tariq såg det när han betraktade henne där hon kom gående längs gatan, hon bar på en kasse med grönsaker och en flaska Fanta till Ismail. Grannen ropade på henne och höll upp en knippe mangold, men hon skakade bara lätt på huvudet och fortsatte hemåt. Han skulle aldrig mer kunna se bara sin svägerska när hon kom gående, lika lite som han kunde se bara Orubatorget eller Kifagatan i centrala Bagdad. De hade alltid följeslagare. Ibland allt suddigare bilder av vänner, som de sett ut när livet var vanlig vardag, men ibland som med Sonyas båda minsta som han funnit dem, ja det han kunnat finna av dem på torget efter bomben. Men han höll inte bärarna av bomber för ansvariga, skulden bars av dem som lugnt och metodiskt hundratals mil bort i förgyllda salonger och diskreta alphyddor hade iscensatt de skräckscener som han, Sonya och så många andra genomlevde gång på gång. Beslutet hade legat länge och grott i honom. Alltsedan han under krigets första år tvingats besöka Institutet för rättsmedi­ cin, som förvandlats till bårhus. Varje morgon köade Bagdadbor i väntan på att polisens små lastbilar med öppna flak skulle komma med nattens offer. Rester av människor som kallblodigt avrättats, som stympats eller sprängts och nu lämnades in på ett institut vars kylrum inte längre fungerade. Stinkande, uppsvällda, blodiga kroppar och anhöriga som skrek ut sin sorg och förtvivlan när de, efter att 14 |


ha sökt ett klädesplagg, ett födelsemärke, ett ärr att identifiera funnit vad de mest av allt fruktat att finna här. Och sedan återstod bara för dem att kvittera ut de förbrända eller ruttnande kropparna av vad som varit en god make, ett älskat barn. Finna en möjlighet att transportera den döde och ge honom en säker begravning utan skändning. Hände det då aldrig att de som fattade besluten hemsöktes av mardrömmar? Kände de aldrig någon fruktan för att deras gärningar skulle hinna ifatt dem? Tariq kände att om det var något som återstod för honom i detta jordeliv så skulle det vara att väcka världens minne av bårhuset i Bagdad. För varför var minnet av döden så selektivt? Varför skrevs vissa offer in i historieböckerna för all framtid medan andra glömdes så fort jord­en skyfflats igen över deras arma liv? Han hörde ljudet från ett sms i telefonen, öppnade upp det och bekräftade att bokningen var genomförd. ¶

Det finns dagar, noterade han, när smultronen dyker upp och jag känner fantomsmärtan av skottet  … Jag hörde att någon kallade på mig, jag hörde ett svagt: Leo, Leo. Men smultronen var så mycket mera där  … Smakade jag på dem efter det att jag sköts? Jag vet inte längre. Ibland längtar jag tillbaka till det ögonblicket. Till att vara i den fysiska stridens hetta för att försöka förstå hur jag ska kunna uppleva nuet, tillvaron lika starkt. Han kunde aldrig riktigt vänja sig vid att hans bild av det krig han deltagit i var så annorlunda mot den historieskrivning som blivit den politiskt korrekta  … Den franske statschefen stod vid ett annat fönster, fem minu| 15


ter från Hôtel de Crillon, och kände sig trött på människor. Han konstaterade att han numera mest bara orkade omge sig med narrar som stoppade skenande tankar för ett par ögonblick. Men varje morgon, tänkte han, vaknar jag till en överspolad strand, sandslotten måste byggas upp på nytt. Jag vill inte längre axla ansvaret att förvalta republiken, vill bara ta på mig stövlarna och gå med hunden på den verkliga stranden, vänta på ebben, kanske plocka snäckor och musslor. Hur kunde han hamna i denna banalitetens fälla, det hade tagit honom ett liv att begripa det som alla andra varnat för: att maktens berusning blir till leda, illusionerna bara kan upprätthållas av en trångsynt besatthet. En strand utan luftslott och sedan få läsa sin Lamartine. I ett hörn av Elyséeparken grävde hans labrador hål i rosenrabatten. Han betraktade hunden för att se om det fanns ett system i det våldsamma sprättandet. Ryggen värkte värre än vanligt. Han hade redan bockat av åtta besökare från den dagliga långa listan han fått av sekreterarna. Tvingat sig vara pigg och smärtfri när svensken kom. Hade artigt lyssnat på utläggningarna om varför alla de europeiska kärnvapnen borde bort och tyckt sig än en gång stå framför en Palme överspänt pläderande för en kärnvapenfri korridor. Att sedan behöva lyssna till med vilken besatthet han försökte ringa in ryssen, genom att knyta till sig ukrainare, armenier, moldavier, azerbajdzjaner hade varit pinsamt. Som om den europeiska unionen behövde fler fattiglappar, mer korruption. En arvtagare till Palme när det gällde den svenska synen på den egna internationella rollen. Men Palme stod för sina övertygelser. Den här gömde sig bakom vad han och polackerna lurat in EU i: det östliga part16 |


nerskapet. En dimridå. Allt handlade om att ligga steget före ryssen. Att isolera ryssen. Fanns det kanske någon personlig historia bakom denna besatthet, eller handlade det mer om Washington än om Moskva? Ännu en märklig svensk, men den här var lugnare och kal­ lare. Inga moraliska aspekter, bara en elev till den amerikanska administrationen. En sanslöst hög uppfattning om sig själv och en adressbok vars omfång förde tankarna till Kissinger men långt ifrån med samma pondus. Påläst, men till vilken nytta? Han förstod inte sina rådgivares rasande irritation över denne man. Men insåg att hans agerande måste stoppas. Efter svenskens utläggningar hade han svarat med en klar och tydlig exposé över hur det franska försvaret var, och även fortsättningsvis skulle komma att vara, uppbyggt. Han betonade behovet av ett gott förhållande till Ryssland och ritade upp vad han själv ansåg vara Europas gränser. Han fann sig själv funderandes över vad svenskarna skulle skriva om den här statsministern i framtida historieböcker. Skulle han forma svenskarnas syn på världen så som Palme gjort? Han betvivlade det starkt. Han hade försökt ringa henne. Få en stunds verklighetsflykt och förståelse. Få prata strunt eller filosofi. Bara vara. Bara vara sig själv. Men hennes telefonsvarare gick på efter några signaler. Ibland visste han inte vad som var värst. Ensamheten eller att aldrig få vara ensam. ¶

Det grå ljuset sipprade in bakom fönsterluckorna. Det skira ljus som var Loiredalens. Bolstret hade halvt om halvt glidit ner på golvet och hon frös om axlarna. | 17


Rummet fylldes av mjuka skuggor. Möblerna var fortfarande som inbyltade i sömnens och gryningsljusets bomullsvadd. Hon ville dra ut på ögonblicket av icke-tid, visste att så snart det knackade på dörren, så snart kaffet serverades och de franska fönstren slogs upp skulle karmstolarna skrika ut sitt pråliga guld och den djupröda mattan ta över rummet. Och inte hon, utan någon annan, med hårdare blick och fastare mun, någon som vuxit fram i henne under den gångna natten och hade kall röst och jämn, beslutsam andning skulle vända sig om mot mannen som just nu störde hennes stillhet med sin visslande andning. Hur kunde en rygg vara så avvisande, förmedla en så total självtillräcklighet och ge henne en så ångestfylld visshet om den slutliga ensamheten? De torra tårarna som brukat knyta sig i halsen på henne fanns inte längre. Bara en trött resignation. Hon betraktade hans arm, nacke och huvud där håret började tunnas ut på hjässan och förundrade sig över att precis samma kropp kunnat fylla henne med varmt pulserande begär. En lätt knackning på de ljust grå dubbeldörrarna: ”Var sätter jag brickan, Madame?” Gardiner drogs undan, luckor slogs upp. Fristen var över, stolarnas chintz vällde, just som hon väntat sig, lysande gult mot henne, herdemotiven på väggen var förfärliga. Hon hörde Johar vakna, mer kände än såg hur han kastade en kort blick åt hennes håll. Han hade drömt sina mardrömmar igen. Hon hade hört orden, känt hur hans kropp spänt sig i ångest. Han satte fötterna i golvet, två steg mot badrumsdörr­en, 18 |


ett slamrande – vad gjorde han nu? Så hörde hon vattnet som forsade i badkaret. Egentligen var hon kissnödig, men orkade inte med hans hurtiga ångande nakenhet i badrummet. Istället lyfte hon över frukostbrickan i sängen, svalde juicen och började välja bland marmeladburkarna. Framför dem låg två dagar, två dagar av påtvingad gemenskap. Hon skulle sitta med som ett dekorativt inslag vid ännu ett av alla dessa möten där djärva nya affärsidéer skulle bollas mellan män utan moral och utan finess. Gud, hur skulle hon orka hålla masken? I parken stod en gyllenfärgad ek, himlen hade oktobers klara, kalla blå. Hon flyttade ner kaffebrickan på golvet och trots smulorna som skar genom det tunna nattlinnet låg hon kvar i sin del av sängen. Förr skulle hon ha rullat över i hans hälft, låtit sig sugas in i värmen efter hans kropp, burrat in ansiktet i hans kudde och njutningsfullt, långsamt, långsamt ha dragit in lukten av honom i näsborrarna. Nu fyllde blotta tanken henne med vämjelse och hon önskade att hon bara en morgon fått vakna med Leo intill sig. Med en omöjlig älskares värme i sängen  … ¶

Johar hade betraktat henne i smyg när hon klädde sig, när hon förberedde sig för en dag utan honom. Hennes solbränna hade börjat blekna, hon böjde sig framåt och hennes hår delade sig och avslöjade en nacklinje han brukat kyssa. Hur kunde hon tro | 19


att han inte kände hennes avstånd? Inte en kvinnas kyla men väl en vit europeiskas kyla. Han hade trott att framgång kunde döda minnet, vreden och komplexen. Men hon hade blivit en katalysator. Allt han drömde om var ett erkännande. Att det var lika fint att vara algerier och heta Johar som att vara fransman och heta Thierry eller Guillaume eller svensk och heta Gunnar, Carl eller Hans. Det skulle aldrig hända. Dörrar skulle alltid förbli stängda, koder förbli hemliga. Var det hans desperation över att förlora henne som fått honom att vilja delta när han fått frågan? Men nu skulle han klä sig för en kylig dag på landet här i Anjou, i ett mustigt franskt höstlandskap korsat av trögt flytande vatten, fyllt med slott där revolutionen aldrig fått fäste. Om inte fransman så skulle han åtminstone få leka deras lekar. Han skulle diskutera affärer och kapplöpningshästar. Johar skulle glömma hennes rygg i flera timmar och så vänta på vad kvällen skulle föra med sig. ¶

Tjänsterummen i Elyséepalatset kändes nergångna och grå med sina pretentiösa stilmöbler och slitna mattor i korridorerna. Men de hade rejäla, ofta dubbla dörrar, vilket passade Adrien Lecomte utmärkt just nu när de höll krigsråd hos Durand efter presidentens möte med den svenske statsministern för att se hur man bäst kunde vingklippa den här gökungen i det europeiska boet. ”Men varför bryr vi oss, han är ju bara en av de där typerna som ser den internationella arenan som ett stort cocktailparty. 20 |


Istället för siffror, som räknenissarna dribblar med, dribblar den här typen med namn. Han har reducerat en nations ut­rikespolitik till twittrande med utropstecken. Jag tror inte alls vi behöver agera … !” Adrien Lecomte lutade sig bakåt så det knakade i ryggstödet på den förgyllda Louis XVI-stolen. Men Philippe Durand avbröt direkt: ”Låt oss till att börja med göra fullständigt klart för oss att idag handlar allt om vår framtida energiförsörjning. Aktörerna på den politiska världsarenan lägger bara ut olika rökridåer för att dölja det verkliga spelet. I det här fallet handlar det inte om en knäppskalle som inte fattat kärnan i EU utan om någon som är fullt kapabel att dra med sig femton till. Han har ju inte gjort annat de senaste åren än åkt runt härs och tvärs och byggt upp personliga vänskapsband och agerat informellt för att få folk att stå i tacksamhetsskuld till honom. Den här mannen har byggt sin politiska karriär på rysshat och sin ekonomiska karriär på rysk gas. Han är, som jag ser det, en bricka i det amerikanska kriget om världsherraväldet. Vad som ser ut som vänskapsavtal och utvecklingsprogram kan lika gärna dölja nästa steg – hur och på vems villkor drar vi gas- och oljeledningarna till och genom Europa?” Philippe Durand stannade upp ett ögonblick, som för att dra efter andan. När han såg klungan av unga medarbetare framför sig, uppstyltade på de obekväma stolarna, uttråkade och samtidigt nervöst angelägna om att knuffa sig längst fram i ledet, äcklades han som så många gånger förr inför det franska elitistiska utbildningssystemet. I decennier hade det producerat dessa toppelever utan förmåga att tänka självständigt. Just nu var det å andra sidan precis vad han skulle utnyttja. | 21


Ingen av dem skulle ifrågasätta hans version eller hans motiv när han nu föreläste för dem. Ingen av dem hade ännu kunnat köpa sig en kostym från Lanvin eller en väska från Hermès. För alla var det ett av målen. Precis som att kunna köpa sig en stor lägenhet i centrala Paris, att hamna på en toppost inom förvaltningen eller till och med på sikt gå över till den privata sektorn och tjäna tio gånger mer. Att de arbetade för en socialistisk president skulle inte vara ett problem, alla dessa välkammade och välmanikyrerade medarbetare var produkter av L’ENA, L’Ecole Nationale d’Administration, de Gaulles genidrag för att skapa en homogen och streberaktig klass av byråkrater. Durand visste att de föraktade honom, en man av folket som tagit sig till topp­en via politiken. Men de visste att de måste lyda honom blint, han var nyckeln till deras egna karriärer. Så han tog sats igen och malde vidare, medveten om att han nu fastställde en bild av den svenske statsministern som de lydigt skulle ta till sig. ”Statsminister duger, men han ger fullständigt fan i Sverige. Han vill ha världen även om det betyder att han rear ut Europa. Den här mannen älskar att definiera sig själv som europé, men han är och förblir USA:s man. Det är Washington som drar i trådarna. Aldrig att Frankrike tänker låta någon sälja ut Europa för sin egen personliga vinnings skull! Svenskar har alltid mot­ arbetat oss fransmän under sken av diverse ursäkter, att de skulle vara moraliskt bättre, neutrala, tredjevärldenkämpar   … framsynta   …” Det höll på att utveckla sig till en av Durands mästrande monologer. Vanligtvis skulle de ha skyllt på andra möten eller 22 |


besvarat mail och sms i smyg på sin iphone. Men här kände de alla att stämningen var hätskare, att budskapet var mer än vad som bara sades i ord, och de lyssnade. De drog lätt i de välpressade byxbenen för att undvika att det uppstod knän, de sneglade ner för att se att strumporna höll måttet, eller längden, och inte avslöjade minsta skymt av blek hud. De undvek att se på varandra, väl medvetna om att den på­gående utläggningen kunde resultera i att flera av dem, i stenhård konkurrens, gavs i uppdrag att skriva PM med åtgärdsförslag att läggas fram inför presidenten. Det var så här karriärer skapades. Eller krossades. ”Han är hänsynslös och allt verkar rinna av honom. Vi ser ett mönster”, dundrade Durand. ”Här har vi en person som i åratal hetsat mot ryssarna om allt från ubåtar till trupper i Baltikum, Tjetjenien och Georgien. Han har medvetet placerat sina utspel i den anglosaxiska pressen. Han har samordnat sin syn på Georgien och Vitryssland med amerikanerna och balterna. Jag har kollegor som rätt upp och ner hävdar att han har ett Poltavakomplex. Han var en av dem som tidigt insåg vikten av olje- och gasförsörjningen. Och det här har pågått i åratal. Han lekte Don Quijote som slogs mot ryska väderkvarnar under de baltiska ländernas första år vid makten, men det innebär att han byggt upp en enorm östeuropeisk goodwill. Den håller nu på att utvidgas till alla de länder som gränsar till Ryssland i sydost. Och vem tror ni har ritat upp de strategiska kartorna för honom?” Durand sköt upp glasögonen i pannan. Adrien Lecomte visste att nu gällde det. | 23


”Jo”, sköt han in innan någon av de andra hann ta bollen, ”jag vet ju när jag gick igenom allt som kom ut från The Committee for the Liberation of Iraq att det syntes hur insyltad han var. Och kommitténs ordförande stack inte under stol med att man ville värva svensken för att han var europé och för en intervention i Irak och det här var ju ett sätt så gott som något för den nyvärvade att lobba för att skaffa sig en internationell toppost. När man ser vad som planeras idag var Irak bara en förövning. Och Afghanistan   …” Durand tog upp sin näsduk och torkade bort svettdropparna i pannan. Han stirrade på Adrien Lecomte för att visa att han inte bett om att bli avbruten. När han fortsatte lät rösten allt mer gäll och Lecomte förundrades över att han lade så mycket krut på en svensk. ”Ingen, och jag menar verkligen ingen, brydde sig om hans utspel om taktiska kärnvapen som han gjorde inför någon halvdan kongress här i Paris. Alltså måste han ta till större trummor. Och de trummorna uppfattar vi som krigstrummor, för krigs­bytet skulle vara att få styra över den europeiska energiförsörjningen. Något som vi sannerligen inte tänker lämna över till Washington. Nu måste ni ta det här på allvar och sluta visa upp era förgyllda manschettknappar. Skita ner er och gör ett riktigt jobb!” De övriga tre i rummet teg. De skruvade på sig, såg ner i golvet, upp i kristallkronan och lät Durands ilska riktas mot Lecomte. Det gällde att välja sina strider   … ”Nu gör vi så här”, fortsatte Durand och torkade sig än en gång över pannan. ¶

24 |


Huvuddelen av männen som skulle användas till uppdraget hade anlänt flera dagar tidigare. De hade flugit till Orly och till Charles de Gaulle via en rad europeiska städer. Mellanlandningar som alla dolde deras ursprungsort. Så fort de tagit sig förbi tull och passpolis kördes de ut till en sliten lokal bakom en bilverkstad i Marly-le-Roi. Gatorna var dammigt förortsstilla, slitna grå och mättat beige­ rappade envåningshus bakom smidesgrindar som stängde in rasande hundar. De såg sig knappt omkring, slängde några förströdda blickar på skolgården, där skrik och hästsvansar blandades med bollar och visselpipor. Pensionärer i keps satt på bänkar under lind­ arna vid torget, småbarnsmammor stretade med fulla kassar. Nej, de skulle inte kunna redogöra för något de sett längs gatan, de var redan inneslutna i förberedelsernas tunnelseende och koncentration. Garaget dolde rader av madrasser, ett primuskök och en sliten tv. De hade haft materialgenomgång och schemat hade nagelfarits. En frisör hade givit dem klippningar som skulle se franska ut. De hade fått en uppsättning nya kläder och skor, återigen för att smälta in i varje situation. De hade fått sina personliga historier genomgångna. För några förde det tankarna tillbaka till scener där de själva varit antingen offer eller förövare. ¶

Erik Lundberg vände sig mot statsministern just som limousinen gled fram. Han konstaterade för sig själv att vännen inte var en man | 25


som skulle betraktas. Näsan med en symmetrisk kantighet, ögonen bakom glasögonen grått kalla, håret fortfarande klippt som på en skolpojke på femtiotalet. Frågan är, sade han sig, om det ens är en man att läsa. I bloggar, twittrar eller tidningsartiklar. Lätt att uppfatta som pretentiös och lite av en besserwisser. Sammanhangen bröts stundtals ner av jagets behov av att briljera. Erik Lundberg tittade på sin mångårige vän med en viss ömhet och bestämde sig för att det var en person som helt enkelt skulle upplevas. På planet den här morgonen hade det nästan varit en kompis­ t­rio som förberedde sig inför dagens möte. Eller audiens, erkände de för varandra. Segerrusiga. Visst, hur kunde det vara annat med en nära vän som statsminister? Men när Erik Lundberg spillde kaffe på vänstra byxbenet svor han tyst och insåg att trots den svindyra nya kostymen och all den sociala säkerhet han ansåg sig besitta, så fanns det ett pirrande i maggropen inför det som låg framför dem. Henric Swärd hade öppet erkänt för de andra hur han mindes förra gången hans vän utsetts till statsminister och första utrikesresan gått till Paris. Då hade Erik redan haft en ministerpost medan han själv bara varit en rådgivare. De goda åren hade följts av en ökenvandring. Men här var de igen sedan ett par månader tillbaka och för hans egen del i en uppgraderad version. Henric kände hur lyckan vällde upp i bröstet. Nu var Erik nedgraderad och, som ett erkännande av alla de år han slitit på ambassader, satt han själv här på väg till Paris som utrikes­ minister! 26 |


Visst, man skulle kunna säga att det här kanske mest var ett protokollärt besök hos en äldre statsman, att Frankrike sedan länge förlorat sin makt och att centrum för svensk diplomati skulle ligga betydligt längre österut och söderut framöver. Men Paris var och förblev ändå Paris, även om staden knappast kunde beskrivas som annat än en bedagad kurtisan. En adress för nostalgiker. ¶

Michail Morozov lade på luren. Mörkret föll mjukt över vinter­ landskapet, det var tyst och tomt runt kärven. Hans hem slöt sin värme runt honom. De senaste dagarna var det som om hans böjda grånande föräldrar mödosamt försökte hålla jämn takt med honom vart han än gick. Han anade sin mor till vänster och sin far, med den slitna grå koftan, till höger om sig. Det var som om modern sökte stryka honom över håret. Men hon nådde inte upp. Hans fars ögon skulle aldrig mer se havet. Men nu, när det förflutna knuffat undan nuet, speglade sig vågor och lömska skär i blicken hos någon som bara var ett minne, med en förtröstan om att han skulle besvara oförrätten. Under senare år hade han sagt sig att det andra livet måste ha funnits där. Dagar då pappa kom hem med seglarsäcken över axeln. Dagar då den stora tryggheten infann sig när pappas hand omslöt hans egen. Han måste ha hört historier om havet och himlen måste ha haft sina blå dagar med små vita skyar högt, högt uppe. Före katastrofen. Före skymfen. Innan tiden framåt tog slut. Men han mindes det inte. Och ändå hade han varit tolv år. | 27


Han tog fram den lilla anteckningsboken, samtalet skulle inte gå att spåra till mer än en kontantmobil och att använda datorn nu vore förödande. De hade, alltsedan mötet i Baku, varit försiktiga på gränsen till absurditet. Det förblev en gåta för honom hur lite medierna – och därmed allmänheten – visste om det stora maktspel om olja och gas som pågick. Och om hur detta nätverk av framtidens gasoch oljeledningar var knutet till ett finmaskigt nät av politiska intriger och allianser. Moskva, Washington och EU hade sedan länge flyttat det kalla kriget från ålderdomliga taggtrådsgränser till begrepp som Nabucco och South Stream, de två projekterade gasledningarna från öst till Europa. Allt handlade om varifrån, via vem och till vem framtidens gasledningar skulle dras. Som ryss var han klart nöjd med South Streams stora försprång. Att det var gasen från ryskt område som via Svarta havet och Balkan skulle försörja Frankrike och Italien med energi skulle ge Ryssland en unik position. Men han gjorde sig inga illusioner om att ”västblocket”, för han såg det som starkare än någonsin, skulle ge upp så lätt. Självklart skulle EU och Washington göra allt för driva igenom Nabucco, ledningen som från Baku skulle föra gasen via Turkiet, Bulgarien, Rumänien och Ungern för att så småningom nå Tyskland och konkurrera med North Stream. Det saknades pengar, hette det, men visst skulle finansieringen kunna ordnas med nya energiskatter och pålagor. EU drömde om azerbajdzjanernas gas och olja. Baku var uppvaktat. Politikerna hade vant sig vid att lägga in det i sina rutter. Baku var en plats för spelare, för strateger och för lycksökare. Alla möttes förr eller senare i staden vid Kaspiska havet. 28 |


Michail Morozov såg ut över de snöiga vidderna. Vad kände han egentligen inför det han dragit igång? Förväntan, ångest? Ånger? Han skulle leta fram numret och ringa ett samtal till. Sedan, och han log för sig själv, skulle han i bästa pojkboksstil stoppa ner boken under den lösa brädan i matsalen. ¶

Johar var trött efter dagens förhandlingar, spänd inför kvällen. Han hade spelat spelet, han hade fällt de rätta kommentarerna om hästarnas nervösa elegans, betraktat de alltjämt så frodiga ängarna med feta biffkor. Hade fördjupat sig över excelbladen och hållit god min under förhandlingarna som egentligen mer var en fråga om mutor än rabatter. Att fransmännen valt att hålla mötet här mitt ute på landet i Anjou handlade överhuvudtaget inte om effektivitet eller överläge. Det handlade om arrogans och skryt, om att få visa upp det han och de andra gästerna aldrig skulle kunna köpa sig till. De ärvda titlarna och de ärvda slotten, de från generation till generation överförda kunskaperna om rashästar, viner och om hur man behandlar kvinnor. Trodde de verkligen att översitteriet skulle gagna dem i något så lumpet och simpelt som affärer? Han hade stått långa stunder under dagen och betraktat menlösa släktporträtt i tunga förgyllda ramar. Nu, åter på hotellet, betraktade han hur solens sista strålar sökte sig mellan det glesnande lövverket hos parkens mäktiga ekar. Alla dessa världar. Alla dessa oförenliga bilder av ett skeende. Han förstod inte självgodheten i det ständiga exponerandet av de egna åsikterna och bedrifterna, predikandet och | 29


kampanjandet som pågick överallt, dygnet runt. Han förstod varken dagens ursäkter, till vilka man ständigt knöt historiska referenser, eller viljeförklaringarna med tvärsäkra uttalanden om konsekvenser. Det enda han förstod till fullo var hämnden. I dess olika former och symboler. Snart skulle han lämna denna idyll där allt styrdes av drömmen om det goda livet. Han skulle möta de män som kommit att bli hans vapenbröder och sammansvurna. Deras bevekelsegrunder för den uppgift de tagit på sig var så olika. Men deras mål var ett och detsamma. En man skulle ställas till svars för den han var och det han symboliserade. Han skulle just ställa in telefonen på ljudlöst när samtalet kom. ¶

Tariq Hussein skulle ge sig iväg snart och lämna Sonya med pojken. Han såg hur chauffören vankade runt bilen för att få tiden att gå. Livvakten stod lutad mot bakdörren och rökte. Han hade alltid svårt för att lämna sin svägerska med Ismail. Men hon vägrade att flytta hem till honom och resten av familj­en trots att hon skulle få det så mycket bättre hos dem. Han var rädd att hon satt hela kvällarna i barnens rum, rädd för hur denna uppväxt skulle skada Ismail. Gatan var skräpig, flera hus låg fortfarande i ruiner. Andra stod tomma. De som hade orkat hade flytt. Vissa av dem skrev eller ringde och berättade om sina nya liv. Hur de flyttat sig geografiskt men fortfarande bodde i ett mentalt Bagdad. De hade inte skapat sig en ny framtid. De hade 30 |


bara lämnat den fysiska faran för att installera sig i ett ingenmansland. Deras bild av Bagdad före kriget blev allt mer idyllisk, Saddams förtryck hade bleknat bort bakom minnen av söndagspromenader i parken, ordnade jobb och ett lyckligt familjeliv. De hade inte ryckts upp med sina rötter. Rötterna var kvar i Irak. De hade brutits av och det var, konstaterade han, så få växter som förmår bilda nya rötter. Han såg sig runt. Här som på nästa gata och i nästa kvarter fanns de gamla, de utblottade och de skadade kvar. Och de ständiga optimisterna som byggt upp sina kvartersbutiker och frisörsalonger ur bråten och dammet. Verkligheten som en parodi på vad som borde vara verkligheten. Han insåg att han mer och mer blockerade det förflutna för att klara av vardagen. Precis som han stängde av tankarna på framtiden, den tid då irakierna på egen hand skulle bygga upp ett demokratiskt Irak ur spillrorna. Ett Irak där de som överlevt förväntades tacka principen om de ”humanitära intervention­ erna”, de som ofelbart skulle leda vidare till statsvetarnas Mecka – det välstyrda samhället med rättsstat och utan korruption. Han kände sig själv nästan spotta ut orden ”good governance” när han muttrade för sig själv. Han kände pulsen hårt i nacken och svetten bryta fram i rent raseri. Det enda som skulle styra framtiden var oljan, gasen och det geopolitiska läget i det globala stormaktsspelet. Men i morgon skulle han till Genève för att avsluta. Han skulle inte resa till Paris. Han skulle hålla sig långt därifrån. Han log. Var det detta de menade med sin globaliserade värld, att sitta i Bagdad och få världen att skälva i Paris, så som de | 31


suttit i London och Washington och fått världen att skälva i Sadr City? Han tecknade åt chauffören som satte sig i bilen och startade motorn. När de körde genom Bagdad vällde kärleken till landet och landsmännen över honom. Iraks dofter fanns bara här, Iraks sånger och färger likaså. Gatulivet kunde snart ha varit en förkrigsbild, om nu någon kunde minnas vad en förkrigstid var. Småbutikerna skulle vara öppna till långt in på natten, det var de här timmarna, efter mörkrets inbrott, som var de säkraste. Och morgnarna, när torghandeln kom igång, när människorna köade för att söka sig ett underbetalt och föraktat jobb, som var de farligaste. Middagen väntade när han kom hem. Han gick direkt in i matsalen och kände hur han kopplade av när han möttes av det mättade röda sidenet, de tjocka mattorna, de rikt dekorerade assietterna och karafferna med sina detaljer i guld. Här var tillvaron som den skulle vara. Ordnad, bestående. Som om kriget aldrig funnits. Konversationen flöt runt honom vid bordet. Han såg sin hustrus ängsliga blick, hennes kropp som blivit allt fylligare. Numera vågade hon sig sällan ut utan tillbringade allt mer tid i salongen med te och söta kakor. Han såg sina döttrars orädda och hungriga livlighet, deras åtsmitande jeans och urringade tröjor. Men han deltog inte i samtalet, kände sig bortkopplad från familjelivet. Själv, insåg han, befann han sig i nedräkningen. ¶

Den svenske ambassadören väntade på statsministern i en alltför varm bil utanför Hôtel de Crillon. Han väntade egentligen 32 |


alltid på statsministern. Väntade på att få det där samtalet från Stockholm, inte från regeringschefen själv, kanske knappast från Swärd, där han informerades om att någon annan skulle tillträda som Parisambassadör efter nyår. Och dessvärre, skulle det heta, fanns det för ögonblicket inget lämpligt åt just honom. Statsministern skulle fortsätta att lägga sig i utrikespolitik och förvaltning, och han och Swärd skulle inte missa en chans att parkera en socialdemokratisk diplomat på UD i Stockholm. En nesa åren före pensioneringen. Han kände sig ruggig trots värmen och fasade för bilresan. Statsministern skulle vara pretentiös och stressad och hans följeslagare skulle huka sig i god ordning. Ambassaden hade gjort allt för att göra hans vistelse så angenäm som möjligt. Men bara fått snorkiga nej från en snorkig omgivning. Statsministern, hette det, önskade inga cocktails eller middagsarrangemang tack. Men, tillades det, ambassadören kanske ville möta upp med bil så de kunde samtala den tid det tog för statsministern med sällskap att ta sig till Brasserie Lipp på Boulevard Saint-Germain för att återuppleva gamla tider. ¶

Han struntade fullständigt i att konversera den väntande ambassadören utan stirrade istället ivrigt, nästan girigt ut på det parisiska gatulivet. Han kände ett sug efter att få vara en del av folkmassan, om så bara för ett ögonblick. Med sitt paraply, med känslan av regnet som fick byxbenen att sugas åt runt vaderna och en nästan vällustig varm blöthet i skorna. Det kändes skönt att få sätta de här gamla sossarna på plats. | 33


Känslan återkom varje gång han såg hur departement och ambassader även under borgerliga regeringar tycktes fyllda av övervintrande socialdemokrater. Han hade redan twittrat om sitt möte med den franske presidenten och om den väntande middagen. För alla att ta del av. Ännu en väl genomförd dag. Han hade ringt sin hustru och ett par av barnen. Ikväll skulle han träffa vännerna Pierre Lellouche och Bernard Kouchner, två som länge förstått vikten av Europas starka band till USA. Två verkliga vänner som gjorde att han kom bort från den instängda svenska konformismen och äntligen vågade vara sig själv. ¶

”Khartoum (AFP). Läget i den sudanesiska huvudstaden är fortsatt spänt. Många butiker hålls stängda och få kvinnor syns på gatorna. Militären patrullerar staden och det rapporteras om enstaka dödsskjutningar i kvarteren som i helgen attackerades av vad som tros vara en islamistisk gerillagrupp som är missnöjd med fredsuppgörelsen med syd. Kidnappningen av försvarsministerns son har fördömts av omvärlden, men erfarna bedömare här i Khartoum anser att chanserna att återfinna 25-åringen vid liv ska ses som ytterst ringa.” Marc klippte in delar av det bakgrundsmaterial som han redan sänt in med sina tidigare texter. Avslutade med en cliffhanger om vad som skulle kunna hända de närmaste timmarna och sände telegrammet. 34 |


Så lutade han sig tillbaka och halsade ur vattenflaskan. Efter fem år i Khartoum hade han trott sig om att vara rätt bra på sudanesisk politik. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han redogjort för svältkatastrofen i Darfur, för inter­ nationella medlingsförsök och slutligen för turerna inför och efter uppdelningen av landet i en nordlig muslimsk och en sydlig kristen – och svart – del. Han kunde politikerna, alla gerillagrupper och turer mellan nord och syd. Han hade rätt god koll på de stora affärshajarna och de värst korrumperade. Men det här, det stämde inte in i bilden  … På gatan tittade militärpatrullerna nervöst på den långe mörkblonde mannen som just låste porten till AFP:s lokaler och skyndade sig nerför gatan i riktning mot ministerierna. ¶

Stigen var smal och lite lerig med djupa spår av klövar från korna som förts mellan ängarna. Ibland fick hon tränga sig fram intill björnbärssnåren för att undvika de gyttjigaste ställena. Varje gång skrämde hon upp flockar av kvittrande småfåglar. Ibland något annat litet som skräckslaget försökte bryta sig en väg bort från henne bland de taggiga snåren. Röda björnbär som aldrig orkat mogna. Röllekan hade ruttna bruna fläckar i det vita. Bakom en krök mötte hon plötsligt två stora bruna koögon som tittade på henne över björnbärshäcken. Hon hade försökt slippa åka med Johar till det här affärsmötet i Anjou. Men han hade insisterat. En helg tillsammans. Fruar var inbjudna till middagen och han behövde hennes närvaro. Hon hade givit efter och ångrade det inte längre. Hon kände istället en jublande glädje, var en del av det höga klara oktober| 35

9789170379669  

I VÄRLDEN Chris Forsne POLITISK THRILLER ORDFRONT chris forsne Ordfront Stockholm 2012 av chris forsne har tidigare utkommit Den franska mod...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you