9789164205827 by Smakprov Media AB

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0582-7

I Från Vincent van Gogh och Virginia Woolf till en säkerhetspolis som inte ville väl

Testamentet skulle kunna göra dem alla förmögna. Ingen i rummet var omedveten om den saken, men ingen kunde heller veta något säkert. Onkel Sverre hade alltid varit en egensinnig man. Dessutom var han enligt lagen inte skyldig att testamentera ett öre till släkten, han hade självklart inga bröstarvingar. Men i värsta fall okända älskare. Hans liv hade varit fyllt av den sortens hemligheter som kan finnas i de bästa familjer men som man inte gärna talar om. Mycket stod på spel och bara två av de församlade arvingarna kände till den enorma besvikelse som väntade åtminstone somliga i släkten. De satt lite trångt i advokaten Henning Sjöstrands före detta kontor på Strandvägen som nu blivit privatbostad och därmed inte längre var smygkontoriserad. Det kändes kvavt i rummet trots att ett fönster stod på vid gavel och våren fortfarande var envist kylig. Kanske var det bara spänningen, eller snarare anspänningen, inför att vad som än hände uppträda behärskat, att inte med en min visa vare sig besvikelse eller glädje. Allra minst skadeglädje. De bittra erfarenheternas sår från det förra stora arvskiftet hade inte läkt. Den elegant klädda släkten satt utspridd i de två stora sofforna 7

och i fåtöljer med Ramlösaflaskor på småbord framför advokatens tunga mahognyskrivbord som blivit kvar sedan advokatkontorets pionjärtid. Tonåringarna var klädda i jeans, låt vara dyra utsvängda jeans som verkligen inte var amerikanska. Männen bar moderiktiga kostymer, med smala midjor och utsvängda byxben, utom morbror Hans Olaf som markerade sin konstnärliga särart med grön manchesterkavaj och skjorta utan slips. Kvinnorna var klädda i dräkt som för att gå på promenad eller för att resa, snarare än att uppträda i något mer socialt krävande sammanhang. Alla var där utom mormor Christa och Rosas man lord Turnbull, ingen av dem hade ju någon anledning att förvänta sig del av arvet. Så samlad hade släkten inte varit sedan julmiddagarna i Saltsjöbaden på onkel Oscars tid, före de bittra åren i arvstvisten som följde på hans plötsliga och dessvärre helt oförberedda död. Han hade inte skrivit något testamente. Och nu inom kort – hur lång tid tar det att läsa upp ett testamente, en kvart, tjugo minuter? – skulle de vara förmögna. Eller besvikna. I båda fallen utan att visa det med en min. ”Jamen, då sätter vi väl igång”, sa advokaten och fäste med en något yvig gest sin monokel och svepte med blicken över församlingens stelt neutrala ansikten. Han tog fram några pappersark ur en tunn dokumentportfölj i smaragdfärgat strutsläder och fylkade dem mot den blanka skrivbordsytan. Det tycktes bara vara tre eller fyra papper, alltså ett kortfattat testamente. För den som var optimist kunde det se ut som ett gott tecken: alla får dela lika och 25 000 kronor till hushållerskan. För den som var pessimistiskt lagd kunde det tunna testamentet lika gärna tolkas i rakt motsatt riktning: mina två käraste 8

älskare Piffe och Jean-Louis får dela lika på allting och 25 000 kronor till hushållerskan. Advokaten hade omedvetet, eller kanske medvetet, dragit ut på spänningen. Svårt att avgöra vilket, han hade en del välkända teatraliska drag. Han harklade sig och stötte på nytt arken i det tunna testamentet mot skrivbordsytan. ”Som ni kanske förstår har diplomingenjör Lauritzen författat sitt testamente på något ålderdomlig norska. Jag vill helst inte skämma ut mej i den här församlingen med att misshandla detta vackra språk. Men praktiskt nog kan min notarie Eric hantera det problemet. Eric, vill du vara snäll att föredra texten!” Eric torkade snabbt av handflatorna mot byxbenen innan han gick fram till det stora skrivbordet, satte sig och tog emot pappersarken. Det kändes förfärligt, han visste ju. ”Vid mina sinnens fulla bruk”, började han, sippade på mineralvattenglaset och började om. ”Vid mina sinnens fulla bruk förklarar jag följande vara min yttersta vilja…” Församlingen satt som förstenad, till och med tonåringarna. ”… att alla mina aktier och värdepapper av annat slag, liksom ordnar, smycken och dylika värdeföremål skall realiseras före arvskiftet. Likaså all min konst, med vissa nedan angivna undantag, tillsammans med inventarier, åtminstone sådana inventarier som har försäljningsvärde. Därvid uppstår en exakt penningsumma som praktiskt nog kan fördelas matematiskt. Det skall ske enligt följande: Den andra generationen, med det menar jag brorsbarnen Johanna, Rosa, Hélène, Carl Lauritz och Hans Olaf, skall med lika andelar ärva 50 procent av den sålunda åstadkomna kontantsumman.” Eric tog en försiktig klunk vatten innan han fortsatte. Han vågade inte se åt sin mor även om det var från henne han trodde 9

sig ha hört en opassande suck av lättnad. Just nu trodde hon att hon hade ärvt en bit över tio miljoner och att hon omedelbart kunde sluta med sitt fastighetsmäkleri och emigrera till Karibien. ”Resterande 50 procent av kontantsumman skall delas lika mellan ungdomarna i den tredje generationen. Därmed avser jag Elizabeth Turnbull, Solveig och Ariadne Lauritzen, Henning, Eilert, Ola och Sebastian Lauritzen, Peter Turnbull, Eric Letang och Axel Lauritzen, f d Hansson.” Trots att ingen av släktingarna i rummet rörde en min kändes lättnaden som en sval bris från det öppna fönstret. Alla måste ha trott att det var över. Och snart väntade chocken, det som bara Eric själv och kusin Henning kände till. Det hade uppstått små nästan omärkliga rörelser i rummet, det utväxlades några diskreta snabba leenden. Eric harklade sig demonstrativt innan han fortsatte: ”Och nu till särskilda legat och undantag från den ovan beskrivna ordningen.” Församlingen stelnade till på nytt. Att hushållerskan fick ett legat på hela 100 000 tyckte nog en och annan var väl frikostigt, försörjning livet ut. Men det var förstås uthärdligt. Att en ekonomiskt värdelös tavla målad av onkel Sverre själv för mer än femtio år sedan, ”Afton vid piren i Brighton” eller något i den stilen, skulle tillfalla Eric var på sin höjd lite suspekt. Att Henning skulle få en gräslig tavla med arbetare på väg mot rykande fabriksskorstenar i morgondimman, visserligen rätt värdefull, det var en Amelin, drabbade heller ingen fattig. Lättnaden spred sig på nytt i rummet. Advokaten Sjöstrand gav Eric en omärklig puff med armbågen för att få honom att fortsätta. 10

En tanke for genom Erics huvud, att onkel Sverre inte kunde ha varit omedveten om sitt lätt sataniska upplägg, att spara besvikelsen till sist. Han måste på nytt demonstrativt harkla sig och rentav hålla upp handen till stopptecken innan han fortsatte eftersom ett lätt sorl hade börjat sprida sig i rummet. ”Slutligen, fortfarande vid mina sinnens fulla bruk”, läste han med något högre röst, som det kommande beskedet tycktes kräva, eller för att särskilt betona att onkel Sverre faktiskt ironiserade efter sin död, ”är det min yttersta vilja att de två tavlorna av Vincent van Gogh, utställda i London 1912, de som alltid hängt i alkoven tillsammans med min egen målning från Brighton, skall doneras utan förbehåll till Rijksmuseum i Amsterdam…” På nytt hade arvtagarna i rummet anlagt stel teatermask. Inget skrik av förtvivlan, ingen ljudlig suck, inte ens från tonåringarna. Men de kanske inte fattade vad som just hänt, de talade ju inte norska. Eric sneglade så omärkligt han förmådde mot sin mor. Hon fattade, hon var snabb i huvudräkning, hon hade inte ärvt en bit över tio miljoner, utan kanske bara två ynka miljoner, eller ännu mindre. Nu var det bara att fortsätta läsa till slutet. ”Om ni ursäktar, kära släktingar, så har onkel Sverre ytterligare ett tillägg”, påpekade Eric. Därmed avbröts genast tendensen till opassande sorl. ”Jag läser vidare, själva avslutningen…” Resignerade blickar. Ingenting kunde ändå bli värre efter det här. ”Återigen vid mina sinnens fulla bruk, och som min absolut sista vilja, önskar jag att hela släkten denna dag dinerar i mitt hem. 11

Detta skall vara väl förberett av advokatfirman Henning Sjöstrand. Kostnaderna bestrides självklart av mig, nåja åtminstone mitt dödsbo. Jag önskar bli begravd i familjegraven i Saltsjöbaden. Min kropp skall kremeras. Stockholm den 20 juni 1970, namnteckningen bevittnas och så vidare.” Skrap av stolar när de församlade arvtagarna reste sig. Enstaka ironiska småleenden här och var, en del hårt sammanbitna käkar. Om någon tänkte sig att starta den långa proceduren att överklaga ett formellt oklanderligt testamente så inte skulle den striden börja här och nu. Inte ens något senare vid den något oväntade supén i den magnifika men något förfallna lägenheten på Norr Mälarstrand. För här måste förstås alla infinna sig senare på kvällen. Alla utom kusin Elizabeth, föreföll det. Hon teaterviskade, något påstridigt, att hon obetingat måste flyga över till Edinburgh, via London, redan tidigt på kvällen. En av hennes väninnor skulle gifta sig nästa dag i den egna gårdens kapell och sådant kunde man inte utebli från bara för en begravningsmiddag. De levande hade väl ändå företräde framför de döda? Hennes mor, tant Rosa, diskuterade inte ens frågan, skakade bara på huvudet. Arvtagarna troppade av i smågrupper utan att yttra annat till varandra än de vanliga fraserna. Enstaka kindpussar. Ingen låtsades om förlusten av omkring 100 miljoner. Eller om det rentav var mer, det var flera år sedan en van Gogh i jämförbart format hade sålts på Sotheby’s i London och var priserna stod idag var omöjligt att bedöma. Eric och Henning smet iväg tillsammans så fort chansen gavs. 12

Tudor Arms, Hennings favoritpub i Stockholm, låg praktiskt taget om hörnet något kvarter upp på Grevgatan Det var där de hade slutit någon sorts separatfred efter att de till ömsesidig förvåning stött på varandra i en Vietnamdemonstration försommaren 1968, på den rosendrömmarnas tid då allt var möjligt. ”Nå, notarien”, sa Henning när de vek om hörnet på Strandvägen, ”hur mycket stålar blir det? ”Menar du sammanlagt eller för dej själv?” ”För oss i ’den tredje generationen’, du och jag och tonåringarna. Per skalle.” ”Två, tre årslöner för en medelmåttig advokat. Efter att arvsskatten är betald.” ”Och före arvsskatten?” ”Ungefär dubbelt så mycket, hurså?” ”Gäller det även mej som är skattskriven i Danmark?” ”Vet inte på rak arm. Sverige och Danmark har en del dubbelbeskattningsavtal, jag antar att du med benägen juridisk hjälp kan trixa dej till dansk skatt. Men det blir inte lätt. Du har ju ärvt i Sverige. Men kamrat, vadan detta oväntade intresse för kapitalismens finesser?” Henning skrattade till åt piken och skakade på huvudet men svarade inte när de nu steg in i den glest besatta och väl inrökta puben. De slog sig ner i ett bås klätt i grön skotsk tartan, kanske samma bås där de suttit första gången 1968. Henning gick fram till bardisken och beställde sitt vanliga engelska öl, konverserade bartendern på sin utstuderade engelska men bar sen själv ölsejdlarna till deras bås. De skålade för onkel Sverre. ”Och vad ska du göra med ditt arv?” frågade Henning som om det vore en fullständigt naturlig fråga kamrater emellan. 13

”Donera hälften till FNL och Palestinainsamlingen, betala lite skulder och spara det som blir över. Och du?” Henning drog på svaret. ”Du vet”, sa han, ”kamratkretsen i Köpenhamn skänker alltid hälften av våra inkomster till PFLP numera. Sen förra året går vartenda öre till PFLP.” ”PFLP som i Popular Front for Liberation of Palestine? Inte PLO, inte al-Fatah, inte FNL, bara PFLP?” ”Right! Bara PFLP.” ”En ny, i demokratisk ordning fastställd linje hos er?” Henning sökte efter ett ironiskt tonfall i frågan utan att finna det, nickade och höjde sin ölsejdel. ”Just då, när vi satt uppe hos onkel Sverre och han erbjöd oss att välja varsin tavla, kändes det som om vi gjorde alldeles rätt”, sa han. Eric hade också prövat tanken. Det var sommaren 68, ja just den där sommaren. Onkel Sverre, fortfarande smärt, elegant och vältränad, han tillbringade säkert minst en timme om dagen i sitt privata ”gymnasium”, hade kallat till sig Eric och Henning för ett möte bara mellan de tre. Han själv och en representant från vardera stridande falangen i släkten, som han uttryckte det. Den här gången skulle det inte bli någon sån där gruvlig arvstvist som efter hans bröder Lauritz och Oscar som båda, i kraft av sina föreställningar om den egna odödligheten, begått oförsiktigheten att dö hux flux utan att lämna något testamente efter sig. Det ledde som alltför väl bekant till katastrof. Inte bara ekonomiskt, när all energi gick åt till gräl och att betala flocken av hutlösa advokater som mer än gärna förlängde tvisten så länge som möjligt. Utan framför allt rent mänskligt när sammanhållningen 14

inom släkten raserades. Den här gången skulle man försöka reparera åtminstone något av skadan, förklarade onkel Sverre, eftersom han, visserligen sent omsider, kommit till insikten att han lika lite som sina bröder vore odödlig. Testamente, alltså. Ordning och reda. Men först ett litet specialarrangemang. De skulle få välja varsin tavla för egen del. Han hade lottat om ordningen, Eric skulle få välja först. De satt med varsin öl framför sig i onkel Sverres alkov, hans favoritplats under tre stora tavlor. Två av Vincent van Gogh och en av honom själv, den enda som blivit kvar från hans tid som målande konstnär. Eric valde onkel Sverres egen tavla, ”Afton vid piren i Brighton”. Henning fattade galoppen och bad om hjälp att välja någon tavla ute i lägenheten i stället för de två återstående i alkoven. Onkel Sverre frågade närmast försynt om de visste vad de gjorde. Det visste de. En van Gogh i olja, i den här storleken, var antagligen värd över 50 miljoner. Förutsatt att man sålde den på en internationell auktion så att den hamnade hos en oljemiljonär i Texas. Men nu var det så att de var socialister. Och van Gogh tillhörde inte bara konsthistorien utan också folket. Alltså hörde van Gogh inte hemma i Texas utan på Rijksmuseum i Amsterdam. Den gamle mannen sympatiserade med dem, det var det bestämda intryck de gick därifrån med. Kanske tänkte han också att nu när ingen av de arvstvistande falangerna fick det mest värdefulla så skulle det på något sätt jämna ut sig. Dessutom var det en representant för vardera sidan som kommit med det beundransvärda förslaget att skänka dessa enastående målningar till mänskligheten i stället för till det privata kapitalet. Hursomhelst 15

hade han kommit ihåg den kanske något spontana överenskommelsen och skrivit in den i sitt testamente. Och nu satt de här några år senare på en rökig pub i Stockholm med resultatet av sitt socialistiska ädelmod. Henning menade att de hade gjort rätt den där gången, även om beslutet hade sett mer självklart ut då. Idag kanske det var mindre självklart, idag innebar det fem miljoner dollar mindre till PFLP. Men det kunde man inte veta då, 1968. Eric funderade åt ett annat håll. Kanske skulle man rentav vara tacksam för att slippa äga en van Gogh. För tänk att ha en sån hängande på väggen hemma, säg för resonemangets skull fem miljoner dollar, säkert ännu mer i dagens läge. Den skulle hänga där som ett hån mot alla socialistiska principer, bara en sån sak som att de båda självklart var emot arvsrätten. Och varje dag måste man fråga sig om man inte borde donera målningen till ett holländskt museum. Eller börja kompromissa på något mer eller mindre förnedrande sätt. Erbjuda Rijksmuseum att köpa tavlan ”billigt” för bara en miljon dollar? Och sen skänka hälften av det till FNL, eller för den delen PFLP? Eller varför inte två miljoner dollar? Skönt att inte ha hamnat i den moralknipan. De bytte samtalsämne, eller vred åtminstone på perspektivet. Kunde det vara så illa att de två var släktens enda socialister? Var det så cyniskt dystert att ackumulerad rikedom med någon sorts psykologisk automatik förvandlade människor, också till synes hyggligt folk, till egoister och högerpartister? Var ideologi i huvudsak styrd av det egna klassintresset? Självklart inte, påstod Eric. Ta mormor Christa som exempel. Hon är minst sagt född överklass men har varit socialist sen tonåren, eller ”bolsjevik”, som hon alltid kallat sig. Född friherrinna von Moltke men bolsjevik, på senare år onekligen salongsbolsjevik. 16

Men om mormor Christa grundligt misslyckats med någonting i livet, förutom revolutionen i Berlin efter första världskriget, och det var hon inte ensam om, så var det att överföra sin grundläggande människosyn till sina barn. De blev sannerligen inte bolsjeviker. Födda rika var de ju, en nyrikedom som deras far Oscar och hans bröder arbetat ihop med flit, begåvning och tur. Möjligen var konstnärsmorbror Hans Olaf, och definitivt hans sambo Alice Tham, socialdemokrater. I deras konstnärskretsar gick det inte an att vara höger. Men morbror Carl Lauritz och mamma Hélène stod politiskt betydligt närmare Ivan den Förskräcklige än Lenin. Följaktligen var han själv och lillebror Acke högeruppfostrade. Vilket inte hindrat honom från att bli såpass vänsterextremistisk, som mamma Hélène kallade det, att hon skämdes för honom. Lillebror Acke var på intet sätt anfäktad av dylika rysligheter. Han hade bara ett enda politiskt engagemang, om man skulle kalla det så. Han gick omkring och önskade livet ur mormor Christa för att kunna bli ekonomiskt oberoende innan han skulle tvingas försörja sig själv. ”Kan inte kärringen dö snart”, tillhörde hans mindre älskvärda omkväden. Lilla mammas enda tröst i det här sammanhanget var att den där genanta vänsterextremismen hos äldste sonen i alla fall inte syntes utanpå. Han knäppte bort ett imaginärt dammkorn från sin vadderade kavajaxel, rättade till slipsknuten mellan de höga kragsnibbarna och pillade på kragnålen. Han var för närvarande utklädd till modemedveten kändisadvokat. Skämtet gick hem. Henning var också utklädd, närmast till någon sorts engelsk gentleman. Eller vid närmare eftertanke, det var ingen förklädnad, Henning var både officer och gentleman i verkligheten. Så sett var det en perfekt roll. 17

Också det ingick i de danska kamraternas strategi. I deras hemliga cell var alla förklädda. Det var, om inte annat, en utmärkt taktik för att undvika fysisk konfrontation med polisen vid demonstrationerna i Köpenhamn. Då brukade de danska snutarna inte lägga fingrarna emellan, de var fortfarande lika brutala som den svenska polisen varit fram till 1968, då FNL-arna och polisledningen i Stockholm förhandlat fram en sorts vapenstillestånd. De beställde in en ny omgång engelskt öl. Den här gången var det Henning som passade på att byta samtalsämne. ”Något har vi ändå att fira idag”, sa han och höjde sin pint. ”Igår tog tyskarna fyra nya terrorister. Då kanske det där reaktionära spektaklet äntligen är över.” De skålade, nästan högtidligt. De var oense om både det ena och det andra. Men överens i den här frågan. Baader-Meinhofligan, ”Rote Armee Fraktion”, skadade socialismens sak nästan lika mycket som Sovjetunionen. ”Det kanske jag aldrig har berättat”, sa Eric när de ställde ner sina ölsejdlar. ”Men jag har faktiskt träffat Ulrike Meinhof ett par gånger. Och till och med några andra av dom där tyska blådårarna, Andreas Baader, Holger Meins och Gudrun Ensslin.” ”Du har vad!?” ”Jo, du hörde rätt. Första gången jag träffade Ulrike Meinhof var i Hamburg våren 69. Innan hon tagit steget över till terrorismen. Andra gången var i Jordanien året efter. Den där galna sommaren du vet, flygkapningarna, Svarta september, allt det där. Men det är en lång historia, den tar vi en annan gång. Jag kom att tänka på en helt annan sak.” ”Ja?” De såg båda samtidigt på klockan. 18

”Du kommer väl ihåg att onkel Sverre envisades med att bära röd fluga till smokingen?” ”Jag var inte med vid dom där jularna efter elva, tolv års ålder, som du mycket väl vet.” Eric låtsades inte om anspelningen på hur och när det stora familjegrälet hade börjat. ”Till middagen nu i kväll får vi väl anta att det är smoking som gäller?” ”Jo, men då måste jag hinna iväg och hyra någonstans.” ”Behövs inte, jag har just köpt en ny men har den gamla kvar och vi har väl ungefär samma mått. Men alltså … vi hinner förbi NK och köper varsin röd fluga.” ”Röd fluga till smoking? Liten socialistisk markering? Liten hämnd är också hämnd, sa bonden och spottade på grannens gris.” ”Visst. Men alla kommer faktiskt att se det som en elegant hyllning till onkel Sverre. Förresten, om du är kvar i stan i morgon efter arbetstid kan jag berätta om Ulrike Meinhof och den där galna sommaren 1970.” ***

Hon kallade det för att göra film när hon i fantasin spelade upp minnen för sitt inre. Ibland var det sanna minnen, sådana som inte behövde förbättras därför att de var tillräckligt dramatiska, eller för den delen romantiska, i originalskick. Som gatustriderna i Berlin 1919 när borgargardena mördade både Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Märkligt att ingen i familjen tycktes ha insett att Ingeborg döpt två av sina barn efter dem. Skandalen i Kiel 1907 var också en sådan film som inte behövde 19

göras om det minsta. Det var på sin tid en oerhörd händelse när hon med Ingeborgs och andra väninnors hjälp, alla utklädda till tjänstefolk, lät sig enleveras av en bolsjevikisk konstnär. Andra minnen var sådana som måste förbättras, eller redigeras kanske man skulle säga med ett modernt ord, då hon själv egentligen inte varit med. Då hade hon bara en berättelse i ord som skulle förvandlas till inre film. Just nu satt hon bredvid sin allra käraste väninna i livet ombord på kaiserns yacht Hohenzollern i bukten utanför Kiel den där sommaren när Lauritz deltog för första gången med sin nybyggda yacht Ran, den vackraste segelbåten någonsin under Kielerwoche, byggd i afrikansk mahogny. Ran tävlade i den största, kejserliga klassen där segraren alltid varit kejsaren själv eller någon i hans familj. En ung löjtnant ombord på Hohenzollern passade upp på Ingeborg och försåg både henne och väninnan med upplysningar som de båda unga kvinnorna sannerligen inte behövde. Exempelvis just att det vanligtvis var kejsaren själv som vann före andra familjemedlemmar. Fast det föralldel kunde vara mer ovisst just i år, eftersom framstående seglare från både England och Amerika deltog. Så långt var filmen mest komedi. De unga kvinnorna hade förstås visst besvär med sina i tiden helt moderiktiga hattar, som dock utgjorde onödigt vindfång så att de måste förankra dem med sjalar för att de inte skulle blåsa överbord. Eller med den unge löjtnanten som hela tiden upplyste dem om regattans elementa eftersom han inte förstod vilka de var. Vilket förstås filmens publik redan visste. Men han borde ha frågat sig varför de två ensamma unga damerna var kejserliga gäster ombord på Hohenzollern. Och då, med ett minimum av eftertanke, borde han ha 20

insett att de tillhörde de så kallade seglarfamiljerna, societetens övre skikt under Kielregattan, som sannerligen inte var i behov av förklaringar om vad segling gick ut på. Komiken uppstod i det enkla förhållande att publiken visste allt som den unge löjtnanten inte förstått. Sedan kom de romantiska scenerna. Löjtnanten, som tjänstvilligt stått vid relingen med en lång tubkikare för att kunna meddela vilket av de vita kejserliga seglen som först skulle bli synligt vid horisonten, trodde först inte sina ögon. Det var full läns på sista benet ner mot målskottet vid Hohenzollern, alltså hade alla yachterna satt ballongsegel som syntes extra tydligt på långt håll. Blek i ansiktet kom han fram till damerna och berättade att bara ett enda segel syntes vid horisonten. Men att det var rött. Ett rött segel, eller spinnaker som det egentligen hette. Rött! Vilken oerhörd skandal! De två kvinnorna utbyter en innerligt varm men hastigt diskret blick. Ty de har förstått. Och snart skall den stilige löjtnanten bli än mer upprörd när den överlägsne segraren närmar sig i ensamt majestät, nåja kanske fel ordval i sammanhanget, och han, liksom alla andra ombord på Hohenzollern, upptäcker att den väldiga spinnakern som för Ran mot segern inte bara är röd, utan också blå och vit. Den är en gigantisk norsk flagga! Musiken stegras. De två väninnorna tar varandras händer. Det är Lauritz Lauritzen som seglar mot segern. Det betyder att han och Ingeborg kommer att få varandra trots att det är en mesallians för familjen von Freital. Men sådant var det vad som ingåtts mellan Lauritz och Ingeborgs vrenskande far (vilket publiken känner till, därav jubel och handklappningar i salongen). 21

Så mycket bättre det blev med dagens filmteknik när det finns färgfilm! Scenen hade varit bland favoriterna i hennes repertoar under många år. Men från början som svartvit stumfilm med pianoackompanjemang bakom filmduken. Numera i färg och Cinemascope och en hel symfoniorkester i synkroniserat ljud. Hon behövde aldrig sluta ögonen när hon spelade upp föreställningarna för sig själv. Nu satt hon på en balkong med en filt om benen i den kyliga vårluften och såg ut över en tallskog som kunde ha varit tysk, åtminstone nordtysk, i Östersjöregionen nära kusten där tallarna var lägre och knotigare. Hon såg tallskogen nedanför balkongen men såg den ändå inte när hon bytte film till något mer dramatiskt. Nu stod hon i en talarstol i Berlin, mötet var fullsmockat. Rote Hilfe organiserade möten för arbetarkvinnor om hur man använde de nya preventivmedlen fastän det var förbjudet av borgarklassen. Man hade ännu inte kommit så långt att man kunde ha männen med på sådana möten, det var tänkt att bli nästa steg. Plötsligt slås dörrarna upp och brunskjortorna stormar in i lokalen med järnrör och grova plankbitar i händerna. Skrik, blod, smärta, utdragen dimma, sjukhus. Döblin sitter vid hennes säng och läser ur sin nya roman Berlin Alexanderplatz. Hade det verkligen varit så, eller var det bara något hon lagt till i redigeringen? Det ringde på dörren i den andra verkligheten, en trerumslägenhet i en förort utanför Stockholm som hette Näsbypark och det var minst fyrtio år senare. Först kom hon sig inte för att gå och öppna, som om hon dröjde sig kvar i den andra tiden när tjänstefolk skötte sådana sysslor. 22

Det ringde på dörren igen, mer ihållande, nästan ilsket. När hon masat sig iväg intrasslad i filten och öppnade dörren stod hennes dotter där med barnbarnet som blivit sergeant och var klädd i uniform. Det tog henne bara några sekunder att förstå vad som hade hänt. Sverres testamente hade inte belönat dem efter förtjänst, de hade fått för lite pengar nu igen. Hon bad dem stiga in, Hélène gick raka vägen ut i köket för att sätta på kaffe, sergeanten Axel följde med mormor in i salongen där han slog sig ned och tände en cigarrett efter att ha försäkrat sig om att det fanns askkoppar framme. ”Jaha?” konverserade hon. ”Nu är väl militärtjänsten där borta i Strängnäs snart slut?” ”Ja, gudskelov”, sa han och blåste ut ett stort rökmoln upp mot taket. ”Så nu är du stridsvagnspilot, förlåt befäl, efter dina femton månader och inför det du inga dubier känner?” ”Verkligen inte, inte mormor heller, hoppas jag?” ”Nja. Under kriget flera hundra tusen pansar sköts sönder och samman. Tänk bara på vad som hände vid Kursk.” Barnbarnet sergeanten inledde en lång myndig förklaring om pansarvapnets utveckling sedan andra världskriget, om eldkraften och träffsäkerheten i den nya 103:an, Stridsvagn S. Han började förklara varför Stridsvagn S just nu var bäst i världen. Hon avbröt inte, tänkte först lite på den unge löjtnanten i filmscenen ombord på Hohenzollern, sedan på helt andra stridsvagnar som Panzerkampfwagen Königstiger II och dessförinnan Tiger I som båda sagts vara överlägsna alla andra Panzerkampfwagen i världen men ändå till slut sköts sönder och samman av enklare ryska T 34:or. Förfärligt många T 34:or. Till mänsklighetens fromma. 23

Dotter Hélène kom in från köket med kaffebrickan. Det hördes på hennes smällande klackar ungefär vad som hänt vid eftermiddagens uppläsning av Sverres testamente. Ändå visade det sig inte vara så förfärligt. Att Sverre donerat sina två van Gogh till ett holländskt museum var väl en lika begriplig som sympatisk handling? Det hade varit en helt annan sak om han gjort släkten arvlös, vilket sannerligen hade varit hans fulla rätt att göra. Men som det nu var fick alla ungdomar sina studier betalda och de som kanske snart skulle gifta sig kunde lägga grunden till ett första hushåll. Det var väl alldeles utmärkt? Och alla de vuxna fick en rejäl förstärkning till hushållskassan fastän bara två av dem hade behov av den saken. Hans Olaf som inte tjänade några pengar för att han var konstnär, ungefär som van Gogh förresten. Och så då Carl Lauritz som inte tjänade några pengar för att han var en slarver. Men alla andra hade redan sitt på det torra. Lady Rosa var väl mer än försörjd i Skottland? Och så hade hon nu äntligen lyckats dubblera sin juristutbildning så att hon kunde arbeta som advokat eller något liknande i hela Storbritannien. Och Johanne försörjde sig mer än väl som litteraturkritiker och föreläsare. För att inte tala om den mest missnöjda, Hélène själv, som var en tydligen mycket framgångsrik fastighetsmäklare med släktens garanterat högsta inkomst. Så vad i all världen fanns det att gnälla om? Om mormor Christas enkla resonemang var tänkt som någon sorts tröstens ord, vilket det förstås var, så hade det inte någon märkbar effekt på Hélène, inte ens på den unge sergeanten Axel. Det föreföll obegripligt. Eller snarare lite genant, då de båda syntes anfäktade av småborgerligt reaktionära fantasier om att fara på evig semester till Karibien i stället för att göra rätt för sig i livet. 24

Hursomhelst fanns inte tid att älta saken så mycket mer just nu. Man måste snart fara in till stan för att delta i den förvisso oväntade släktmiddag som Sverre så fiffigt, eller om det var ironiskt, nej det var nog snarare fiffigt, hade ordnat. Att utebli kunde det inte bli tal om. All anständighet krävde att alla infann sig. Utan sura miner. Så var det med den saken. Alltså var det dags att börja byta om för kvällen. Axel kunde välja mellan smoking och permissionsuniformen som han redan hade på sig, förutsatt att han kompletterade den med guldskärp och vita handskar. Så, marsch pannkaka! I taxin på väg in mot stan någon timme senare hade dotter Hélène och barnbarn sergeant Axel inte mycket att säga. Mormor Christa satt också tyst eftersom hon tänkte igenom bordsplaceringen. Hela släkten utom Lord Turnbull, det betydde arton personer. Hon räknade snabbt på fingrarna. Jo, tursamt nog blev det jämna par. Det fanns en del små kinkigheter att sortera, somliga tyckte fortfarande illa om varandra. Sådana problem gick att lösa bara man pusslade lite fram och tillbaka. Och så gällde det förstås att komma i god tid före de andra gästerna och se bordet och dukningen. Sedan var det bara som att spela upp en modernt vardagsrealistisk film och skriva ut placeringskorten. När hon väl satt till bords vid ena kortändan halvannan timme senare kunde hon känna sig nöjd med sin skapelse. Allt tycktes fungera, ingen var direkt missnöjd med sin placering, de flesta tvärtom mycket nöjda, alla regler var uppfyllda något sånär. Mest nöjd var antagligen Carl Lauritz, som fått värdens plats vid bordets andra kortända. Han var ju huvudman i släkten nu, åtminstone äldste man. Alltså blev hans två timmar, eller om det var tjugo minuter, hon kom faktiskt inte ihåg, yngre bror Hans Olaf 25

placerad näst finast, med sin mor värdinnan till bordet. Alice skulle aldrig någonsin bli kränkt över att behöva sitta med Axel, trots att de två inte hade så mycket att säga varandra. Och hon kompenserades av att sitta närmast värden åt andra hållet. Eric och Johanne brydde sig inte om hur de satt i rang, bara de fick sitta tillsammans. Och så var hela pusslet lagt person för person, faktiskt smidigare än förr i världen där rang avgjorde allt i kombination med ålder. Borgerligheten höll kanske på att moderniseras till slut efter hundra års försök att imitera adeln. Stämningen hade varit god redan från början när Eric och Henning dök upp med röda flugor till smokingen, som en munter sista hälsning till onkel Sverre. Det skulle han ha uppskattat, man kunde riktigt höra hans glada gnäggande skratt vid bordet. Allt som rörde mat och vin var naturligtvis oklanderligt komponerat av Operakällaren och serveringspersonalen uppträdde som förväntat. Den lättnad hon kände en bit in på förrätten och efter Carl Lauritz välkomstskål ersattes av en smygande melankoli inom henne. Nu väntade begravning och gravsättning i Saltsjöbaden och så var det över. Sedan var det hennes tur, nästa begravning skulle bli hennes, bara en olycka kunde ändra på den naturliga ordningen, hon var sist kvar från den första generationen. Då fick väl Johanne och Hélène ansvara för bordsplaceringen. Om de inte blivit alltför mycket ovänner om arvet.