9789113049700 by Smakprov Media AB

Tjockare än vatten är den sjunde, fristående boken i Carin Gerhardsens framgångsrika serie om Hammarbypolisen. En hisnande thriller om det omöjliga i att göra sig fri från de drifter och demoner som formar och jagar oss genom livet.

”Än en gång en höjdare! Carin Gerhardsen hör definitivt till de bästa av våra nordiska deckarförfattare.” Norran om Hennes iskalla ögon Carin Gerhardsen föddes 1962 i Katrineholm, och är numera bosatt i Stockholm. Hon är utbildad matematiker vid Uppsala universitet och har under många år arbetat som it-konsult. Carin Gerhardsen debuterade som kriminalförfattare 2008 med Pepparkakshuset. Sedan dess har hon givit ut flera böcker i serien om Hammarbypolisen. Senast utkom Hennes iskalla ögon, 2013.

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSBILD: EVA LINDBLAD, 1001BILD.SE FÖRFATTARFOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM

NORSTEDTS_GERHARDSEN_tjockare_an_vatten.indd Alla sidor

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-304970-0

CARIN GERHARDSEN TJOCKARE ÄN VATTEN

En rad dräpta katter, omsorgsfullt utplacerade i anslutning till vatten, väcker känslor i Stockholms södra förorter. Men när en respekterad psykolog hittas dränkt och stympad i sitt eget badkar får Conny Sjöberg och hans team annat att tänka på. Efter ett fall på tjugofem meter hamnar en man på framrutan till en bil, och utredningsarbetet tar en ny vändning. Spåren pekar mot en serie bestialiska handlingar i det förflutna, och så småningom går det upp för de inblandade att en ny katastrof väntar om hörnet. Medan klockan tickar rivs gamla sår upp, inte minst för några av poliserna själva.

en ny kriminalroman om hammarbypolisen

tjockare än vatten

Pressröster om: Pepparkakshuset ”Pepparkakshuset var en välskriven, tänkvärd och ovanligt läsvärd deckardebut.” Sydsvenskan Mamma, pappa, barn ”En bok som trots att jag inte är någon deckarfantast får mig att ligga fastlåst i soffan. Boken är spännande, hemsk och går bara inte att släppa.” Hemmets Veckotidning Vyssan lull ”Vyssan lull är helt enkelt alldeles fantastiskt bra.” Gefle Dagblad Helgonet ”Carin Gerhardsen håller med sin serie om Hammarbypolisen på att muta in ett eget område i svensk kriminallitteratur.” Norrbottens-Kuriren

CARIN GERHARDSEN

Gideons ring ”Carin Gerhardsen är en lysande författare med bra språk och en intrig som aldrig hamnar där man tror. Denna bok vill du inte lägga ifrån dig.” Varbergsposten

2014-04-16 11:18

Tjockare 채n vatten CARIN GERHARDSEN

NORSTEDTS_GERHARDSEN_tjockare_an_vatten_titelsidor.indd 3

2014-04-15 11:31

Av Carin Gerhardsen har tidigare publicerats: Helgonet, 2011 Gideons ring, 2012 Hennes iskalla ögon, 2013 På annat förlag: Pepparkakshuset, 2008 Mamma, pappa, barn, 2009 Vyssan lull, 2010

isbn 978-91-1-304970-0 © 2014 Carin Gerhardsen Norstedts, Stockholm Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB Omslag: Niklas Lindblad Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

April 2012, måndag morgon

ennes liv hade kantats av vatten, tänkte Lillemor. Katter och vatten. Katter i vatten, döda katter, död i vatten. Hur det kom sig kunde hon inte riktigt sätta fingret på, men visst mindes hon hur det hade börjat. Och här låg hon nu alldeles vid vattenytan och lyssnade till vågornas fridsamma kluckande mot skrovet. Det välbekanta ljudet av det mäktiga element som styrt hennes liv. Och fördärvat så många andras på vägen. Rickes. Den nyfikna bruna och bärnstensögda burmesen, som låtit sig luras med från Aspudden till en regnvattentunna på Aprilvägen i Midsommarkransen där han sedan dränkts. Hans ägares. En pensionerad gjutare som släppt ut sin ögonsten en stund före läggdags varje kväll, för att han inte mäktat med att själv ta sig ut med sin rullator mer än en gång om dagen. Mannen som varit ensam nog som det var, men som nu också förlorat det sista av kärlek livet haft att erbjuda. Nej, orsakerna till att det hade blivit så här var fortfarande inte helt klara för Lillemor. Men upptakten till allt som lett fram till nu mindes hon som igår. Det hade börjat en vårdag för nästan exakt trettio år sedan.

April 1982

et var en av de där strålande vackra vårdagarna när skogsdungarna svämmade över av vitsippor, de nyss hemkomna fåglarna kvittrade som besatta och solen glittrade i allt som fortfarande var vått efter att snön smält undan. Lillemor var sex år och satt på sina vantar på den kalla berghällen och tuggade på ett kex. Två rån som hölls ihop med ett tunt lager citronkräm, eller en vaffers, som mamma kallade det. Mamma hade tagit av sig jackan i vårvärmen och satt på den och såg ut över det lätt krusade vattnet medan hon strök sig över sin växande mage. Tor for runt efter den stryktåliga katten, som med visst överseende försökte lösgöra sin svans ur fyraåringens handfasta grepp. – Låt Trisse vara ifred nu, Tor, sa mamma trött. Låt honom ligga och sola i Lillemors knä. Lillemor var egentligen inte hennes riktiga namn. Hon hette i själva verket Freja, men det var det knappt någon som kände till. I stället hade det blivit Lillemor, den lilla mamman. Alla sa att hon var sin mor upp i dagen, dessutom lillgammal som passade på sin lillebror som om hon vore hans mamma. Beskäftig, tänkte hon som vuxen om barnet Lillemor. Snusförnuftig och beskäftig. Skvallerbytta, tyckte Tor. Men Lillemor ville honom inget ont, tog bara sitt ansvar för hans och mammas välbefinnande. Tor lyssnade inte, utan fortsatte att flänga runt efter den tål8

modiga bondkatten. Mamma suckade ljudligt och tog sig mödosamt upp på fötter. Lillemor gissade att hon tänkte fånga in honom, och reste sig själv upp för att hjälpa till. – Jag går bort bakom busken där, sa mamma med en gest bort mot alla vitsipporna. – Vad ska du göra? frågade Lillemor. – Kissa. Jag ser er hela tiden. Så vände hon sig om och gick bortåt. Lillemor följde henne med blicken och skulle för alltid minnas hur hennes mor, lätt skymd av en videbuske, satt på huk och log mot henne från ett hav av vita blommor. För nog var det ett leende? – Gå till Lillemor, Tor, så får du en festis! ropade hon. – Jag vill inte ha festis, svarade pojken obesvärat, fortfarande i galopp efter katten på hällen. – Vaffers, försökte Lillemor. Jag har både vaffers och dricka. Kom ska du få se. Tor bemödade sig inte ens om att svara, utan tog ett tigersprång mot katten och landade rakt på den. Trisse sprattlade och försökte slita sig, men fyraåringen som var både stark och envis hade slagit armarna om honom och tycktes inte ha några avsikter att släppa taget. Strax hade han lyckats ställa sig upp med det ilskna djuret i famnen. – Han kommer att klösa dig, förmanade Lillemor. Du gör illa honom. Något som säkert stämde, för katten både fräste och visade tänderna där han hängde i något som mest liknade ett stryptag i famnen på Tor med bakbenen dinglande i luften. – Han ska bada, sa Tor och gav sig med bestämda steg iväg nerför den slippriga klipphällen. – Nej, Tor, han vill inte! Gå inte ända ner till sjön, det får vi inte! – Jag ska inte bada, svarade Tor oberört, helt nära strandkanten nu. Trisse kan simma kattsim. 9

Och så slungade han med alla krafter en fyraåring kan uppbåda iväg djuret på en kortare luftfärd i riktning mot det kalla och mörka vattnet. – Mamma! ropade Lillemor. Mamma! Tor kastar Trisse i sjön! Var mamma befann sig just då och vad hon svarade noterade Lillemor inte, men katten hamnade på något besynnerligt sätt på fötter i vattenbrynet med ansiktet in mot land. Men där han slog ner var stenen våt och ojämn, och den första beröringen med den såg smärtsam ut. Han gjorde en ynklig ansats att ta ett språng upp på hällen. Kanske var det något av benen som skadats vid nedslaget eller under den obarmhärtiga behandlingen dessförinnan; kanske var det klippan som var för hal, vattnet som var chockerande kallt. Hon kunde inte avgöra vilket, men hela rörelsen var kraftlös och katten såg ut att resignera där han hjälplöst snubblade bakåt, ner i det ogästvänliga vattnet. Lillemor kände tårarna välla upp i ögonen när hon såg hur den älskade katten försvann ner under ytan. För ett ögonblick övervägde hon att rusa ner till vattenbrynet för att försöka nå honom, men nu hörde hon gummistövlars tramp i den fuktiga marken bakom sig och förstod att mamma var på väg för att reda upp situationen. – Mamma! skrek hon för full hals. Trisse! Ord som hon upprepade gång på gång medan mamma flög fram genom terrängen och katten flöt upp till ytan igen, försvann och flöt upp. Det var för hennes skull mamma utan betänkligheter kastade sig nerför den hala klipphällen för att rädda hennes älskade husdjur, det skulle Lillemor aldrig glömma. Inte heller hur hoppet tändes inom henne när katten fräsande tittade upp i samma ögonblick som mamma kom farande som en projektil den sista biten ner mot sjön. Nej, det var först senare som Lillemor skulle förstå att den sista och farligaste ruschen nerför hällen inte var avsiktlig, utan att hon måste ha halkat. 10

När mamma for ut i vattnet med fötterna före tänkte Lillemor att hennes mamma var en hjälte som till och med kastade sig i det iskalla vattnet för att Lillemor skulle sluta gråta. Vid den dova dunsen när huvudet slog i berget hoppades Lillemor bara att det inte gjorde alltför ont, och bad till Gud att Trisse skulle flyta upp till vattenytan bara en enda gång till så att mamma kunde få fatt i honom. Det gjorde Trisse, men mamma gjorde underligt nog ingenting för att nå honom. Hon låg på rygg med slutna ögon en bit utanför strandkanten medan katten försvann ner under ytan en sista gång. Tor, som nu hade lugnat ner sig, stod stillatigande alldeles nära vattnet och iakttog sin mamma medan hon sjönk. Lillemor tittade efter katten. När det gick upp för henne att också mamma försvunnit ner i djupet var det redan för sent. Lillemor sjönk storgråtande ner på klippan och slog händerna om knäna, fortfarande med blicken riktad ut över sjön i hopp om att ett mirakel skulle inträffa. Tor stod orörlig snett nedanför henne och gjorde samma sak. Förmodade hon. För efter en evighet vände han sig slutligen emot henne och sa med en blick som inte uttryckte något annat än avsky: – Det är fult att skvallra. En sanning hon skulle komma att bära med sig under resten av sitt liv. Om det nu var en sanning – det berodde på vad man gjorde av den. Men att det var riskabelt att prata bredvid mun skulle komma att visa sig mer än en gång. Med början just denna hänförande vackra aprildag.

Natten mellan måndag och tisdag

–I

ngen fara, jag är på väg hem från träningen … Öppet tjugofyra sju. Jag … Jadå, det fixar jag … På lördag? Hinner inte då tyvärr. Jobbar halvdag och sedan är jag bjuden på … Jaså? Nej, inte den Kajsa … Ska du? Men vad roligt! Helena och jag såg den i förra veckan … Nej, det var typ i julas … Varannan tisdag … Hon vände sig om alltmedan hon fortsatte att prata och såg att mannen hade försvunnit. Han måste ha tagit till höger in på Lotterivägen, vilket gav henne möjlighet att stanna till ett ögonblick. Först när hon försäkrat sig om att hon inte var iakttagen tystnade hon, ställde ner sportbagen på den våta asfalten och stoppade tillbaka mobilen i fickan. Hon tillät sig att pusta ut en stund, studera slöjmolnen framför halvmånen ovanför Hägerstensåsen och njuta av ensamheten. I detta nu var ensamheten välkommen, men vanligtvis var den det inte. Trots att natten var kall var det vår i luften, och vindarna förde med sig naturens dofter som slumrat så länge nu. Men det var inte bara allt det gröna som vaknade till liv så här års, utan även människorna som nu var på väg ut ur sina vinteriden. Tiden för lättklädda möten på Stockholms oräkneliga uteserveringar var i antågande, men det förde ingenting gott med sig för hennes del. Hon hade ju ingen att vara förtrolig med över ett kafébord i eftermiddagssolen.

Så tog hon nya tag, hängde den tunga väskan över den andra axeln den här gången och började gå igen. Korsade den öde Sparbanksvägen och gick tillbaka en bit. Svängde höger in på den till synes välmående Förskottsvägen och såg upp mot trevåningshusen på bägge sidor medan hon gick. Gamla hyreshus omvandlade till bostadsrättsföreningar med gul- eller rödrappade fasader och omväxlande gröna och röda balkonger. Det var släckt överallt, med undantag för någon enstaka nattlampa som brann. Ungefär som väntat alltså, med tanke på att klockan nyligen passerat tre, vilket var en tid då de flesta i ett bostadsområde som det här rimligen låg och sov inför den stundande arbetsdagen. Vaksamt gick hon in mellan ett par hus på vänster sida av gatan. Gården var prydlig, med sopsorteringsstation, krattad grusgång fram till porten, berberisbuskar och gräsmatta. Hon smög vidare bort mot det lilla skogspartiet bakom husen, såg sig omkring – inget levande i sikte. Och där, vid kortsidan på ett av husen hittade hon vad hon sökte. Nära hörnet under stupröret som slutade ett par meter ovanför marken stod regnvattensamlaren, en rymlig tunna i plast och nära nog till brädden full av smutsigt vatten. Hon ställde ifrån sig sportbagen och löpte med blicken över omgivningarna en sista gång innan hon böjde sig ner och öppnade dragkedjan så mycket det var möjligt. När hon knutit upp de dubbla plastpåsarna stoppade hon in händerna, drog försiktigt ut djuret och la det på marken intill väskan. Varsamt smekte hon den svarta pälsen innan hon lyfte upp katten och omsorgsfullt hängde den över kanten på regntunnan med ansiktet och de vita framtassarna ner i vattnet. – Förlåt mig, lilla kisse, viskade hon. Men du kommer inte att känna något.

•

Gisela Bohn hade i vanlig ordning vaknat mycket tidigt. Det var många år sedan hon hade gått upp efter klockan fyra på morgonen. Hon var inte helt klar över om det hade med whiplashskadan att göra, eller det faktum att hon fick bära mycket av världens elände på sina axlar. Men gissningsvis var det en kombination av de båda. Den ständigt molande värken i nacke och rygg, och det mänskliga lidande som lastades över henne av den ena klienten efter den andra på mottagningen. Men hon hade sedan länge gett upp tankarna på att ens försöka sova mer än fyra timmar per natt, och brukade i stället helga de tidiga morgontimmarnas ojämförliga lugn genom att ta ett långt helande bad och hålla den latenta oron stången med en god bok. Och inget ont som inte förde något gott med sig. Tack vare sitt deltagande var hon en mycket uppskattad psykolog, och tack vare både sin närvaro och sitt måttliga behov av vila var hon en mycket uppskattad barnvakt till sin enda dotters enda dotter. Saga var fem år och bodde nu under några dagar hos sin mormor i villan i Svedmyra medan hennes föräldrar firade tioårig bröllopsdag i New York. Hon var ett livligt och nyfiket barn, och brukade stupa i säng framåt sjutiden på kvällen. Sedan sov hon lugnt i många timmar, men framåt småtimmarna drömde hon som intensivast, och då kunde det hända att hon pratade i sömnen. Inte sällan satte hon sig upp i sängen och kunde då formulera de mest välartikulerade men samtidigt fullständigt osammanhängande haranger av ord. I egenskap av psykolog och mormor hade Gisela möjligen en fördel, men inte ens hon lyckades tillgodogöra sig mer än något litet fragment av en mening. Den här gången hade Saga ovanligt nog blivit orolig redan före midnatt, och kastat sig av och an i sängen alltmedan orden formligen bubblade ur henne. Gisela hade tittat till henne gång efter annan, och vid ett tillfälle hade flickan stått mitt på 14

golvet i gästrummet och med till synes medveten blick gestikulerat hej vilt medan hon med antingen sig själv, sin mormor eller någon imaginär tredje part avhandlade någonting som var omöjligt att tolka. Det var med blandade känslor Gisela bevittnade spektaklet. Visst var det en lustig syn, men det var alltid med visst obehag man handskades med människor som befann sig utanför sig själva. Och i det här fallet fick nog Gisela själv ta på sig en del av skulden. Hon hade plockat fram en gammal barndomsklassiker och läst för dotterdottern före läggdags: ”Pelle och den röda kritan” av Crockett Johnson. En fantastisk liten bilderbok från femtiotalet, älskad av en hel värld. För egen del var det med hatkärlek hon öppnade den, både nu och då. Ett mästerverk förvisso, men en barnbok? Nja … Själv hade hon alltid tyckt att den var fruktansvärt otäck. Att vakna upp mitt i natten och ge sig ut i en helt tom värld med en krita som enda sällskap – kunde det vara något annat än en mardröm? En upplevelse som hon aldrig fått någon förståelse för, från vare sig barn eller vuxna. Förrän nu då kanske, om lilla Saga möjligen delade hennes egen uppfattning. Detta var vad Gisela funderade över när hon klev ur sängen strax före fyra. Saga, som till slut hamnat i hennes egen säng, sov nu så sött, och Gisela hade en vag förhoppning om att det trots – eller kanske tack vare – den oroliga natten skulle hålla i sig tills det var dags för flickan att gå upp. Själv hade hon svårt att skaka av sig den fördömda Pelle-känslan. Att hon var ensam i en stor och främmande värld – något hon brukade trivas med, om inte under dagtid så åtminstone under de här välsignade morgontimmarna. Men nu hade hon vaknat med en känsla av att själv befinna sig i Pelles värld, med den öde vägen mellan de obefolkade höghusen och de ödesmättade träden i månens kalla sken. Tyst smög hon sig ut ur rummet för att inte väcka Saga, 15

men lämnade för säkerhets skull dörren på glänt så att hon skulle kunna höra henne om något hände. I kolmörker tassade hon nerför trappan, genom hallen och vardagsrummet och in i köket. I det dunkla ljus som letade sig in från gatlyktan där utanför var rummet färglöst. Furustolarna kring köksbordet såg med sina höga raka ryggar auktoritära och dömande ut, diskstället var så vagt i konturerna att det kunde misstas för ett djur som låg och lurade på henne. Utrymmet i hörnet vid sidan av köksfönstret låg helt i mörker, tidningskorgen på golvet och den väggfasta hyllan med kokböcker flöt ihop till en kompakt och hotfull gestalt. Gisela Bohn var inte mörkrädd, men den stökiga natten och den skrämmande värld lille Pelle hade åskådliggjort med sin krita hade präglat hennes ideligen avbrutna drömmar och slagit rot i henne. Hon befann sig ensam i ett universum av tomrum och skuggor, och det var en känsla hon inte alls tyckte om. Just som hon skulle tända bänkbelysningen tyckte hon sig höra ett ljud utifrån vardagsrummet. Eller var det från hallen? Det var naturligtvis däruppifrån. Saga hade blivit störd när Gisela lämnade sovrummet – saknat värmen och tryggheten från sin mormor i sängen. Utan att tända lämnade Gisela köket och gick tillbaka genom vardagsrummet och ut i hallen. Hon kastade ett öga bort mot ytterdörren, men den var stängd och allt verkade okej. När hon tog tag i trappräcket och satte foten på första steget hörde hon det där ljudet igen. Från någonstans bakom henne, inbillade hon sig. Hon snodde runt, men ögonen lyckades inte registrera någonting annat än det välbekanta. Hon flyttade blicken från hallen och in genom öppningen till vardagsrummets dunkel. Tänkte att det enda som kunde vara värre än att vara ensam i en ödslig värld vore en krypande känsla av att inte vara det. Hon stod stilla en stund och höll andan. Ingen rörelse, inga ljud. Jo, där var det igen. Men den här gången var hon säker, ljudet kom från övervåningen. När 16

blicken föll på skuggestalten på det översta trappsteget hoppade hon till. – Vad gör du, mormor? frågade lilla Saga. Jävla Pelle, tänkte Gisela. Aldrig mer. – Är du vaken, lilla hjärtat? Det är alldeles för tidigt för dig. – Jag hörde ljud. – Det var bara jag som tänkte lägga mig i badet, svarade Gisela som var på väg uppför trappan nu. – Är det natt? – Ja, det är fortfarande natt. Och du måste sova så att du orkar gå till dagis om några timmar. – Varför gör inte du det då? – Man sover inte lika länge när man blir äldre. Så är det bara. Så drog hon handen genom sin älskade lilla dotterdotters sömnrufsiga hår och motade henne ömsint tillbaka in i sovrummet och ner i sängen. I förhoppning om att den kunde duga trots att hon själv inte låg där längre. – Ska du koka kaffe, mormor? – Inte nu direkt kanske, men … – Jo, snälla. – Hurså? – Det luktar så gott. – Och då sover du gott? – Mm. – Det skulle nog sitta fint med en kopp kaffe trots allt. Gisela kysste henne på pannan och satt en stund på sängkanten och smekte hennes kind tills andetagen blev djupa. Då smög hon sig ut ur rummet igen och ner till köket, där hon tände lampan ovanför diskbänken och satte på bryggaren. Kaffet fick vänta till efter badet, men hon var benägen att hålla med om att själva doften gjorde världen till en mer beboelig plats. Något förblindad av köksbelysningen gick hon sedan med en lätt rysning tillbaka bort mot hallen, denna gång med något 17

raskare steg. ”Hon ritade en lång rak väg, så att hon inte skulle gå vilse”, tänkte hon, medan hon tvingade sig att inte kasta oroliga blickar till höger och vänster i vardagsrummet. Inte heller i hallmörkret såg hon sig omkring när hon öppnade dörren till nedervåningens badrum. Hon tände takbelysningen, böjde sig fram mot badkarskranen och drog på vattnet. Den ansträngda tystnaden bröts av det påträngande ljudet av forsande vatten. I huvudet såg hon bilden av sig själv i form av en streckgumma med en krita i handen. Hur hon ritade två cylinderformade geometriska figurer mot vit bakgrund. Från dem några snabbt dragna streck i olika riktningar. Strålar. Ljus. Därunder ett antal vågräta linjer som korsades av lodräta: kvadrater sida vid sida i ett enkelt rutmönster. Kakel. Vitt kakel. Och sedan, mot denna bakgrund, en rektangel med mer markerade konturer. En liggande rektangel i vitt kakel mot vitt kakel. Vid ena änden en figur formad som ett uppochnervänt L med rundade hörn ur vilken fler strålar strömmade. Mer ljus? Nej, vatten. Vad hade vi då? Lysrör. Vitkaklad brits mot vit kakelvägg. Vattenkran. Allt i vitt med inslag av rött. Vad hade vi då? Ett obduktionsbord. Skärpning nu. Ett vanligt badkar i ett ordinärt badrum. Som hon för första gången någonsin inte hade den minsta lust att lägga sig i. Det nästan öronbedövande ljudet av mötet mellan fallande vatten och emalj ekade mellan väggarna. Gisela reste sig, och för att flickan inte skulle vakna stängde hon till dörren medan hon fyllde badkaret. Ljudet stressade henne på ett sätt hon inte var van vid. Nerverna tycktes sitta utanpå och hon ville att det snart skulle vara över. Men hon la band på sig och uthärdade oljudet. Olustkänslan. Klädde av sig nattlinnet och underbyxorna, vek ihop dem och la dem i en prydlig hög på bänken. Hon ställde sig framför spegeln och tittade på en något fårad 18

sextioettåring. Lite för mager, lite för blek, tydliga spår av att lite för mycket tyngt henne under lite för lång tid. Omsorgsfullt borstade hon igenom sitt långa grå hår som hon envist vägrat färga under de år som gått sedan det förlorat sin lyster och sin mörkbruna färg. Med decennier av erfarenhet samlade hon det sedan i ena handen och snodde med den andra ihop det till en tjock och perfekt formad chinjong uppe på huvudet. Rensade borsten med vänsterhanden varefter en dryg näve hår släpptes ner i toalettstolen. Och nu hade äntligen vattnet i badkaret stigit till önskad nivå. Hon stängde av kranen, öppnade badrumsdörren och lyssnade. Inte ett ljud hördes där utifrån; dotterdottern tycktes äntligen ha kommit till ro där uppe. Om det nu var doften av kaffe som var orsaken till det, eller ren utmattning efter en besvärlig natt. Gisela lämnade dörren på glänt och steg – fortfarande med en obestämd känsla av obehag och en påtaglig känsla av övergivenhet – över kanten och satte fötterna i det varma vattnet. Hon satte sig på huk, grep tag om kanterna och gled sedan försiktigt ner i badkaret för att låta huden vänja sig vid den höga temperaturen. Drog ett djupt andetag och slöt ögonen en stund medan smärtan vek undan. När hon slog upp dem igen var det för att det klickade i låset. Mellan henne och den stängda dörren stod plötsligt en äldre version av henne själv. Det var den första tanken. Den andra var att den svartklädda kvinnan med det långa grå håret bar en fasaväckande häxlik mask. Skräcken sög tag i henne, grep tag om hennes strupe så att hon slutade andas. Med uppspärrade ögon satt Gisela som förstenad i badkaret utan att få fram ett ljud, oförmögen att tänka. Efter något som kändes som en evighet tog den ohyggliga figuren ett steg i hennes riktning. Gisela rörde sig inte ur fläcken. Ytterligare ett steg emot henne och hon var fullständigt lamslagen. Först vid det tredje och sista steget började tankarna klarna. 19

Hon skulle dö. Det stod nu alldeles klart för Gisela att det här var hennes sista stund på jorden. Det enda hon hade framför sig var en fruktansvärd och plågsam död, och lilla Saga skulle komma att bli den som hittade henne. Och det var denna förfärande insikt som fick kroppen att vakna ur sitt förlamade tillstånd, som fick Gisela att med alla sina krafter försöka häva sig upp ur karet. Men inkräktaren var redan över henne. Två tunga händer lades på hennes axlar och hon var helt chanslös när hon trycktes tillbaka ner i badkaret. Inte ett ljud hann hon få ur sig innan hon låg raklång på rygg med all den kraft som strömmade ovanifrån och ner genom de där händerna över bröstkorgen. Till en början försökte hon sparka sig fri, men hennes tröstlösa försök gjorde ingen verkan när hela överkroppen var under vatten. Till slut kapitulerade hon, tillät kroppen att vila och omfamnade den stundande döden. Och det var först då, när livet började rinna ur henne och vattnet stod stilla där ovanför som hon såg leendet. Gisela Bohn var mycket trött och sikten genom badvattnet var suddig, men i Dödens ögon spelade tveklöst ett spefullt leende.

• När Saga satte foten på översta trappsteget hörde hon hur badrumsdörren stängdes där nere. Hon hade nog sovit en stund fast det inte kändes så, och under tiden hade mormor hunnit bada klart. Så synd. Saga som hade tänkt fråga om de kunde bada tillsammans. Medan hon försiktigt gick ner – ett trappsteg i taget med handen på trappräcket så att hon inte skulle snubbla i mörkret – hörde hon mormors steg där nerifrån. Hur hon gick från badrummet genom hallen och tog nyckeln på byrån innan hon fortsatte bort mot ytterdörren. Saga gissade att 20

hon skulle gå ut och hämta tidningen, som hon brukade göra. När hon tagit sig nerför trappan och stod med sina bara fötter på det kalla stengolvet kunde hon se sin mormor i dunklet borta vid dörren. Hennes långa hår som lystes upp en aning av ljusstrimman som letade sig in genom det lilla fönstret i ytterdörren. – Är det morgon nu, mormor? frågade Saga. Ska vi gå till dagis?

• Ännu en lugn natt gick mot sitt slut. Det var fortfarande i det närmaste vindstilla, och bara då någon av de lätträknade nattliga farkosterna passerade krängde båten till en smula och orsakade ett kvidande läte i förtöjningsrepen. Lillemor visste inte om hon hatade eller älskade vattnet. Det hade gjort henne mycket ont, men skrämde henne inte det minsta. I vatten kände hon sig odödlig. Den tidiga upplevelsen av vattnets krafter hade inte avskräckt henne, bara manat till kamp. Hon tänkte aldrig falla offer för just det elementet; det kunde man värja sig mot. Man höll sig ifrån det om det var hotfullt och lyckades man inte med det fick man se till att vara väl förberedd. Och hon hade övat. Som hon hade övat på att simma snabbt, att simma långt och framför allt: att hålla andan under vatten. Som barn hade hon hört berättelser om pärldykare på sydligare breddgrader som kunde vara under vatten i mer än sju minuter. De tog sig under dessa minuter dessutom ner på mycket djupt vatten och upp igen utan att förlora medvetandet. Själv hade hon aldrig strävat efter djupet, det hade bara handlat om tiden. Hennes primära mål hade varit att klara sig under vatten längre än någon annan. Kanske inte i jämförelse med just pärldykarna i Söderhavet, men åtminstone relativt sin omgivning. 21

Ganska snart efter att hon blivit föräldralös började hon träna. Med bilden av sin mor för ögonen kom hon snart upp i en minut, sedan två. När hon nådde treminutersgränsen lyckades hon tänja på den lite till, och vid tre och tjugo nöjde hon sig. Ingen av de andra lyckades någonsin komma i närheten av de tiderna, och vattnet hade blivit till en mäktig vän som aldrig skulle kunna skada henne. En vän som hon älskade och hatade på samma gång. Numera hade hon en något mognare inställning till faror överlag, men hennes fascination för vatten ville aldrig upphöra. Både som barn och vuxen hade hon kunnat sitta i timmar och titta ut över havet, över någon av Stockholms fjärdar, en liten insjö, en älv eller en porlande bäck. Så kom hon att tänka på katterna igen, vilket fick det att knyta sig i magen på henne. Den första katten var hemmahörande i Västberga och hette Pascal. Han var en grårandig norsk bondkatt som var mycket sällskaplig och van vid att vara ute. Hans ägare var en ensamstående trebarnsmor vars man ganska nyligen omkommit i en arbetsplatsolycka. De tre döttrarna, som allihop fortfarande var i dagisåldern, var utom sig av sorg. Först hade de förlorat sin pappa och nu hade deras katt först misshandlats och sedan dränkts i en blomkruka på Bäckvägen i Hägerstensåsen. Lillemor led med familjen, men vad kunde hon ha gjort? Nu fanns det ingen återvändo, men på försommaren det år hon fyllde tretton hade saker kunnat göras annorlunda, det förstod hon nu. Lillemor hade ingen pappa hon kunde bo hos efter mammans död. Hon var stor nog att inse att det naturligtvis måste finnas en pappa någonstans, men vem det var, var en hemlighet hennes mor hade tagit med sig i graven. Liksom vem som var far åt barnet i magen. Åtminstone såvitt Lillemor visste. Tor däremot hade en pappa. Inte på pappret, men mamma hade berättat att han hette Yngve och inte tyckte om barn. Att han 22

var en skitstövel som inte var beredd att ta sitt ansvar, att han inte varit snäll mot henne och inte skulle ha varit snäll mot Tor heller. Det var bättre att inte ha någon pappa alls än den där jävla Yngve. Han kunde ruttna i helvetet. Det fanns olika slags helveten. Ett av dem var hemma hos moster Nettan, där Tor och Lillemor blev fosterhemsplacerade efter att deras mamma hade drunknat. Moster Nettan var gift med morbror Örjan som var sjöman och nästan aldrig hemma. Och när han var hemma var han det under längre perioder, som ägnades åt egna aktiviteter eller inga aktiviteter alls. När Lillemor såg honom satt han för det mesta framför tv:n med fötterna på bordet och en öl i handen, helt ointresserad av allt vad hushållsarbete och familjeliv hette. Moster Nettan och morbror Örjan hade två barn, Björn och Fredrik som var tvillingar och lika gamla som Tor. Dessutom var de klasskamrater alla tre och betraktades mer eller mindre som trillingar. Pojkarna delade rum; tvillingarna sov i våningssäng och Tor på en madrass på golvet. Det kunde dröja timmar innan de kom till ro på kvällarna, och Lillemors rum låg vägg i vägg. Där låg hon och kände sig ensam och utanför medan hon lyssnade på deras samtal innan hon somnade. Bevittnade sin älskade lillebrors utveckling mot att mer och mer bli en av bröderna och mindre och mindre hennes egen bror. Men hon kunde väl egentligen inte begära någonting av ett barn som blivit föräldralöst vid fyra års ålder. Han anpassade sig efter omständigheterna på ett mycket bättre sätt än hon själv mäktade med, och Lillemor beundrade honom för det, det gjorde hon. Han växte och tog plats, mutade in sitt eget revir i sin nya familj, och ingen tycktes ha någonting emot det. Han var en av dem – hon var och förblev en främling. En inkräktare. En objuden gäst som inte visste sin plats, utan bara krävde och krävde. Lillemor grät sig till sömns många gånger under de första åren. Hon saknade sin mamma och det liv de haft innan olyck23

an vände upp och ner på allt. Men hon klandrade inte Tor för det som hänt, tanken hade aldrig föresvävat henne. Han var bara ett livligt barn, oförmögen att kunna tänka i termer av konsekvenser, oavsett om de var fasansfulla. Däremot sårade han henne när han på tvillingarnas begäran gång på gång berättade hur det hade gått till när deras mamma förolyckats. När han på något sätt lyckades vrida skuldfrågan i Lillemors riktning. Klart som fan att katthelvetet kunde simma, det kunde ju Tiger. Och alla andra katter också, såvitt intelligentian i pojkrummet kände till. Hade det inte varit för skvallerbyttan Lillemor hade det aldrig gått så illa som det gjorde. Typiskt tjejer att ropa på morsan för minsta lilla. Och se hur det gick sedan. Skvallrar man så går det åt helvete. Någon kan dö. Katt, människa eller både och. Grabbar var grabbar, tyckte moster Nettan när Lillemor beklagade sig över pojkarnas okänslighet. Och hade de inte rätt kanske? Det var fult att skvallra. Sin mor upp i dagen var hon. Lillemor. Det var med illa dolt förakt moster Nettan spottade ur sig namnet. Beskäftig och gnällig – det var Lillemor det – och gnisslade gjorde hon som en gammal ladugårdsdörr. Hon var ju stora damen nu. Med småkillarna var det annorlunda. Förväntningarna var högre på henne, det var väl inte så konstigt? Och hon skulle vara jävligt glad att hon fick bo här överhuvudtaget, det var ju ingen självklarhet precis. Så lite tacksamhet i form av tjänstvillighet och ett trevligare humör kunde kanske vara på sin plats. I stället för den där illistiga uppsynen och det där otäcka, manipulativa sättet hon hade. Det var fult att skvallra, och nu gjorde hon det igen. Hade hon inte lärt sig någonting? Snart var det väl stackars Tigers tur att trilla av pinn, som Lillemor höll på och sprang med skvaller hela tiden. Moster Nettan visste inte hur rätt hon hade.