9789173433969

Den Magiska Cirkeln ANDERS SUNDELIN

Hela historien om Salaligan

Leopard förlag Stockholm 

INNEHÅLL Introduktion Sörbomordet En vändpunkt Mötet med Andersen Varandras motsatser Min uppfattning om världen räknas Ordern kom från föreningen Professorn Kunna göra vad man vill Kölfors Sanningen som flyr Hårt prövad Västerfärnebo Lycka Hennes önskemål Salamordet Allting över En utredning Skrämts av djävulen Åren som går En ängel på denna jord Källor

7 13 23 36 54 69 91 105 120 135 158 171 183 200 216 227 240 252 267 281 315 326

INTRODUKTION M I N M A M M A B I RG I T TA B O D ÉN föddes i Borlänge men flyttade 1919, som tioåring, till Sala. Hon kom med sin mamma och sina tre systrar Elisabet, Ingrid och Karin.

Kvar i Borlänge fanns fadern, Eric Bodén, av skäl som ingen i släkten lyckats utröna. Min mamma vägrade tala om sin pappa och vad som orsakat uppbrottet. Hon lär, har jag senare fått veta, ha varit mycket fäst vid honom.

Däremot talade hon gärna om tiden i Sala. Hon berättade om sin snälle morfar som välkomnade sin dotter och hennes fyra flickor, av vilka Karin som var yngst ännu inte börjat skolan och inte riktigt var som andra barn.

Morfadern Erik Holmstedt var änkeman och bodde i en lägenhet på två rum och kök med adress Fredsgatan 21.

Mamma och hennes systrar flyttade in i en likadan lägenhet i samma trappuppgång, också den på nedre botten.

På andra sidan gatan låg en pianofabrik, bredvid höll en snickare till.

Min mamma talade alltid om sin morfar som järnhandlare, men jag har förstått att det var vapenhandlare han först och främst var. Rörelsen gick under namnet E Holmstedt Jakt- och sportaffär och brukade göra sig hörd i Sala Allehanda genom radannonser som talade om att nu hade han fått in jaktgevär av bästa fabrikat och gärna tog begagnade hagelgevär i utbyte. Inför julen annonserade

8

DEN MAGISKA CIRKELN

han om skidor, bindslen och skridskor, bandyklubbor och bollar. Affärerna bedrevs från ett av de två rummen på Fredsgatan 21, med ett skyltfönster utåt gatan.

Trångbott måste det ha varit också i den andra lägenheten, men det sade min mamma ingenting om. Knapert hade de, det berättade hon, och återkom gärna till både den ensidiga kosten och de ledsamma julaftnar då hon aldrig fått annat än hemsydda klädesplagg som bara var påbörjade eftersom hennes mor haft så mycket att göra, så många andra att sy åt. Hilma Bodén, min mormor, hade startat en syateljé som allt efterhand skulle utökas med anställda sömmerskor. I en av mammas julberättelser rusar hon ut på gården och skriker efter att ha fått ännu ett halvfärdigt plagg. I en annan överraskas hon av ett stort paket, i vilken det finns ett något mindre paket och så undan för undan arbetar hon sig ner till ett vackert inslaget paket och i det finner hon ett fikon och en handskriven lapp från systrarna: ”Fikon fick du Zacharias!” Aldrig hade hon blivit så besviken.

Hur de bodde nämnde hon aldrig, även om jag förstod att det hon återgav av vardagslivet tilldrog sig i en lägenhet, längs en gata i en stad jag aldrig besökt (förrän några år efter hennes död). När hon talade om sin morfar såg jag i stället för mitt inre en sekelskiftesvilla på landet: Herrgårdsgul med vita knutar, glasveranda och en trädgård där han satt med sina jaktkamrater runt ett stort bord, flaskor och glas på bordet, rykande cigarrer, skratt och glada tillrop, gracila stövare som strök omkring i buskarna. Man hade nyss kommit från jakten, himlen var blå och det bör ha gått mot höst. Att jag bar på en så snedvriden bild av

INTRODUKTION

9

verkligheten – Tjechov innan jag läst Tjechov – berodde på att hennes historier om morfadern handlade om jakt och jakthundar, om glada sällskap, om fest.

Mina olika föreställningar om det hem där hon växte upp gick givetvis inte ihop, men för ett barn behöver de inte göra det. Barn kan leva i parallella världar.

Jag antar att det var i skolan min mamma blev god vän med den ett år yngre Brita Nilsson. I hennes ofta återkommande berättelser om denna väninna från ungdomen tonar en sorts ljusgestalt fram: Brita var så snäll.

Brita såg så bra ut. Brita var så intelligent. Dessutom hade Brita Nilsson det gott ställt; hon kom från en välbärgad familj i Sala. Det hände att hon gav min mamma en kjol eller blus, klädesplagg hon själv inte ville ha, ur sin stora garderob. Min mamma tog tacksamt emot dem för de var gåvor av godhet, inte av nåd, och dessutom: konfektionstyg! Under några år på tjugotalet och i början av trettiotalet tycks de ha umgåtts flitigt med min mamma som en välkommen besökare i Britas fina hem, när de inte gick ut och roade sig tillsammans: på konditori, på bio, på dans. I den värld min mamma målade upp var det hon som solade sig i sin yngre väninnas glans. Det gjorde hon så gärna.

Aldrig hade min mamma, som med åren blev en mycket ensam människa, haft en så god och snäll vän som Brita Nilsson i Sala.

Denna flicka bodde med sina föräldrar och sin äldre bror i en stor villa någonstans i staden. Fadern var klädeshandlare, modern skötte hemmet och brodern arbetade som biträde i faderns butik. Mot sin vilja, poängterade

10

DEN MAGISKA CIRKELN

min mamma, för brodern hade läshuvud, han ville studera. Fadern hade hindrat honom från det.

Brodern hette Sigvard, tog sig namnet Thurneman och skulle några år senare gripas och dömas som ledare för det som i tidningarna kallades Salaligan. Fast då hade min mamma redan lämnat staden.

Så här fick hon veta vad som hänt: – Syster Birgitta! hade en sjuksköterska ropat i en korridor. Är inte syster Birgitta från Sala?

Det var vid midsommar 1936. Min mamma arbetade som sjuksköterska på lasarettet i Gävle.

– De har gripit Salamördarna!

Hennes arbetskamrat hade haft en tidning i handen.

Hon hade sträckt fram tidningen, visat henne förstasidan och där fanns ett fotografi på Sigvard.

I min mammas historier var Sigvard – hon sade alltid Sigvard, bara Sigvard – en egensinnig ung man, rikt begåvad. Han kunde trolla, han kunde hypnotisera, behärskade tankeläsning. Han spelade piano, lyssnade på klassisk musik, var ovanligt musikalisk. Hans rum i villan var fyllt av böcker. I rummet fanns också en trapets där han brukade hänga upp och ner. Det hände att han kom och mötte systern och min mamma då de varit ute på kvällen.

Sigvard var så snäll, så omtänksam.

På Säters sinnessjukhus, dit han kom efter domen, hade han fått bo i egen paviljong och i den hade han haft en flygel. Han lärde sig flera språk, blev översättare. Det hade hon läst om i tidningarna.

För min inre syn uppenbarade sig denne Sigvard

INTRODUKTION

11

Thurneman som en ung vild man, blond och snygg och stark, klädd i vit skjorta med uppkavlade ärmar, öppen i halsen, och ett par tjusiga ljusa linnebyxor som fladdrade i vinddraget: en James Dean, en Tab Hunter. Ibland hängde han upp och ner i trapetsen, ibland satt han bakom ratten i den dyra sportbil han köpt för rånpengarna. Men aldrig föreställde jag mig honom i situationer som ledare för Salaligan, som en kallblodig mördare.

När jag i vuxen ålder för första gången såg ett foto av Sigvard Thurneman fick jag det inte att gå ihop med de berättelser jag hört, med mina bilder på näthinnan. Länge hade jag svårt att acceptera den verkliga bilden, den verklige Sigvard Thurneman.

Ofta återkom mamma till Sigvards och Britas föräldrar. De måste ha förstått, sade hon. Det kan inte ha undgått dem. Detta att han plötsligt hade så mycket pengar, polisuniformerna han ska ha gömt där hemma, hans bortavaro de nätter morden ägde rum. Föräldrarna sörjde ihjäl sig, berättade hon. De kunde inte leva med skammen.

Och Brita? Hur gick det för Brita?

– Hon blev narkoman och prostituerad, sade min mamma. Hon hoppade ut genom ett fönster och slog ihjäl sig.

När det i början av sjuttiotalet kom en film på biograferna om Salaligan, Den Magiska Cirkeln, försökte jag få henne med mig på den. Hon vägrade. Hon påstod att hon inte skulle orka med det, inte ens om hon fick sitta längst ut i bänkraden och kunde gå när hon ville. Hon berättade att hon läst i en tidning att Sigvard nu var frigiven, att han

12

DEN MAGISKA CIRKELN

bodde i Stockholm, och varje gång hon for in till stan var hon rädd för att stöta ihop med honom.

Om de andra i ligan frågade jag henne aldrig, och hon berättade ingenting. Antagligen hade hon inte känt dem. Ända sedan jag började intressera mig för Salaligan, som reporter och författare, har jag undrat hur de hittade fram till varandra i denna idylliska småstad. Låt vara att en människa mördar, också flera gånger, av de mest bisarra skäl, men hur få andra med sig? Vilka var de? Vad hände sedan?

Nu är min mamma borta sedan länge, och jag kan inte ställa de frågor jag skulle vilja ställa. Den bok jag skrivit skulle hon inte ha velat läsa.

SÖRBOMORDET

Han hade fyllt fyrtio, arbetade som droskchaufför och fick körningen från Stora Torget i Västerås eftersom det var han som stod i tur. Ivar Björkman, som tagit emot beställningen i Bilcentralens växel, skämtade och sade att han inte skulle bli ledsen om det blev en bomkörning.

Kanske hade han en känsla av att något var fel, kanske för att mannen som beställt bilen inte genast sagt sitt namn.

– Va? hade han sagt när Björkman frågat efter namnet.

Ivar Björkman hade upprepat frågan.

En kort paus, sedan hade mannen sagt: – Gottfrid Eriksson från Enköping.

Konditoriet vid Stora Torget, där droskbilen skulle hämta upp honom, hette Gottfrid Johanssons Konditori.

Färden skulle gå till Enköping och han var ensam. Det hade han också sagt.

Efteråt skulle vittnena inte ha mycket mer att säga om passageraren än att han var i tjugofemårsåldern, välklädd och att han bar glasögon och en ljusgrå keps. Han var smal, sade de också. Tämligen lång. Slätrakad. Ett par vittnen noterade den mörka överrocken och att han dragit upp D E T F Ö R S TA O F F R E T H E T T E S V EN ER I K S S O N .

14

DEN MAGISKA CIRKELN

kragen och böjt sig framåt som för att dölja ansiktet där han satt ensam i bilens baksäte. Ivar Björkman sade att beställaren varit artig, rösten mjuk, ”mer feminin än manlig”.

Det var en fredagskväll i november 1930. Vädret var disigt, ett par grader varmt, fuktigt om än inget regn.

Kroppen hittades påföljande förmiddag. En pojke såg den och fick stopp på en cyklist som kom trampande i riktning mot bron. Cyklisten, som var predikant och hette Oskar Karlsson och var på väg in till Sala, hoppade av cykeln och sprang ner till bäcken där han såg vad pojken nyss hade sett: en storvuxen, fullt påklädd man på rygg i vattnet, intill brofästet, med vänster arm böjd över huvudet och huvudet vilande mot strandkanten, fastkilat mellan några stenar. Annars skulle kroppen antagligen ha följt med den starka strömmen och kanske hittats först långt senare.

Ansiktet var uppsvällt, täckt av blod och smuts.

Predikanten Karlsson sprang över till Sörbo gård, som låg en liten bit bort på andra sidan vägen, där det fanns telefon.

Den polisman som först kom till platsen, i sällskap med ett kontorsbiträde och en chaufför, behövde inte lång stund för att konstatera att mannen knappast själv avhänt sig livet och underrättade därför både stadsfiskal Hellsten i Sala och landsfogde af Ekenstam i Västerås. Han misstänkte att fläckarna han sett på bron och på broräcket var blod.

Bron över bäcken kallades Sörbo bro, låg fem kilometer väster om Sala.

Att den döde var den sedan gårdagskvällen försvunne droskchauffören Sven Eriksson från Västerås stod snart

SÖRBOMORDET

15

klart. Han hade skjutits med två skott i nacken, tätt inpå, med fem centimeters mellanrum, antagligen från en och samma pistol, men märkligt var att i ena byxfickan hittades hans portmonnä med 25 kronor och 75 öre i växelmynt samt 105 kronor i sedlar, i kavajens innerficka plånboken med 120 kronor i sedlar. (I dagens penningvärde drygt 6 500 kronor. 1930 motsvarade 1 krona drygt 25 kronor i dag.) Rån var det därför inte.

En dräng på Sörbo gård berättade för polisen att när han föregående kväll suttit och läst vid sitt fönster hade han sett en bil komma körande i mörkret, västerifrån, och stanna vid bron. Lyktorna hade släckts, motorn rusat och så tystnat. Efter åtta, kanske tio minuter hade bilen startat och kört därifrån, fortsatt i riktning mot Sala. Klockan var tio i nio. Det var han säker på. Någon person hade han inte sett.

Drängens vittnesmål bekräftades av två jordbruksarbetare som vid niotiden samma kväll hört en bil stanna i mörkret borta vid bron, tystna och därefter fortsätta efter ungefär tio minuter. Arrendatorn på Sörbo gård hade på väg till stallet tyckt sig se en bil stående på bron, med lyktorna släckta, och antagit att det var någon som hämtade vatten till kylaren. Inte heller han hade sett någon person.

Klockan hade varit strax före nio.

Bilen, en kakaofärgad Overland Whippet, 1927 års modell och med registreringsnummer U 837, hittades sent samma eftermiddag några kilometer längre norrut, en bit in i skogen, vid vägen mot Rosshyttan. Både framsäte och baksäte var genomdränkta av blod.

Antagligen hade mördaren fått över Eriksson i bak-

16

DEN MAGISKA CIRKELN

sätet och sedan kört bilen till Sörbo, ut på bron, och där lämpat liket i bäcken. Sven Eriksson var en kraftigt byggd man, vägde runt åttio kilo. Fynd av löv, sand och grus på kroppen, också inuti kläderna, i näsan, på läpparna, samt skrapmärkena i ansiktet tydde på att han släpats på marken, antagligen i framstupa läge. I baksätet fann man en tallkvist samt barr. Kanske mördaren först försökt gömma honom någon annanstans, men avbrutit försöket? Kunde en ensam mördare ha åstadkommit allt detta? Hur hade mördaren tagit sig från bilen? Vart hade han åkt? Varför befann bilen sig här, strax utanför Sala, när den beställts i Västerås för en körning till Enköping?

Under bilens bakdyna hittade polisen en patronhylsa.

Kulan som hittades, tillplattad, låg under passagerarsidans gummimatta och kom med all sannolikhet från en modern pistol, en browning, med 7,65 millimeters kaliber.

(Den andra kulan skulle visa sig sitta kvar i offrets huvud.)

På framsätets högra sida låg ett exemplar av tidningen Arbetaren från fredagen den 14 november 1930, under tidningen Sven Erikssons klädborste av trä.

Rån var det alltså inte. Hämnd kan motivet heller inte ha varit, skrev Sala Allehanda på måndagen, eftersom ingen visste att just Sven Eriksson skulle få beställningen.

Några ovänner hade han inte, såvitt bekant. ”Antingen är mördaren en dåre eller annars har han haft en oförklarlig anledning till dådet”, skrev tidningen. Polisen lutade åt åsikten att mordet skett oöverlagt, efter ett bråk om någonting, kanske betalningen. Men varför hade rånaren varit beväpnad?

SÖRBOMORDET

17

Tipsen som omedelbart började rinna in till både polis och tidningsredaktioner handlade om främmande män som stigit på tåg och försvunnit, vankat av och an på järnvägsperronger, flytt till skogs, väckt någon mitt i natten. Den främling som på lördagseftermiddagen löst en biljett till Krylbo vid Brovallens station, utan bagage, hade varit klädd i samma sorts överrock som mördaren påstods ha burit, men han visade sig vara en murare från Avesta på hemväg efter avklarat jobb. På järnvägsstationen i Sala hade en okänd man, misstänkt skygg, klädd i mörk överrock och grå hatt, iakttagits på lördagskvällen och därefter setts stiga på tåget norrut ”och torde därmed vara försvunnen ur den gåtfulla mordhistorien”, skrev Sala Allehanda.

En man hade sent på måndagskvällen bankat på en dörr i Västerfärnebo, norr om Sörbo, bett om kost och logi, talat om mordet med värdfolket och gjort anteckningar, därefter försvunnit utan att betala för sig. En man hade på tisdagen setts springa över fälten i Jungfrubo, inte långt från Sörbo, släpande en granruska efter sig och sedan försvinna upp i skogen när han mött en grupp skolbarn.

Där hade han stått gömd bakom ett träd. En person ”av luffartyp” satt i förhör hos polisen en vecka efter mordet, men kunde avföras från utredningen då det visade sig vem han var, en sinneslö ung man, och var han hållit hus under mordnatten och nu skulle han hämtas av sin fader.

Kanske en spritsmugglarliga låg bakom dådet, ett gräl om körningen då chauffören fattat misstankar? Enligt polisen gick de illegala sprittransporterna mellan Stockholm och Dalarna över Västerås och Sala, genom de skogstrakter där mordet begåtts. ”Polisen tror sig finna

18

DEN MAGISKA CIRKELN

mördaren i Stockholm, razzior i spritnästen”, löd rubriken på Dagens Nyheters förstasida sex dagar efter mordet. Kan Sven Eriksson ha hämtat upp en man i Västerås, en annan med spritdunkarna längs vägen, och sedan försökt ta sig till Sala för att bli av med smugglarna? ”Något annat, antagligt motiv till dådet har man hittills icke kunnat finna”, skrev Salaposten. ”Man kan visserligen tänka sig, att mordet varit en dåres verk, men en vansinnig människa har säkerligen svårt för att köra bil och handla så överlagt som denne mördare.”

Samma dag som Dagens Nyheter skrev om razzior i spritnästen jagades en motorcykeltjuv ”med mördarens signalement” på Stockholms gator. Han undkom förföljarna men anmälde sig självmant till polisen samma kväll och kunde avföras från utredningen. Två dagar senare rapporterade tidningarna att en finsk sjöman tagits in till förhör i Åbo; hans båt, galeasen Helena, hade legat i Västerås hamn vid tidpunkten för mordet och misstänktes ha fraktat smuggelsprit över Bottenhavet. En dynamitkupp i Kvarnsveden, som inbringat 54 000 kronor, sattes i samband med mordet. De misstänkta dynamitardernas signalement stämde, enligt tidningsuppgifter, ”på ett märkvärdigt sätt” överens med ett par mystiska personer vilka iakttagits vid Stadshotellet i Västerås kvällen före mordet.

Mer handfast var uppgiften från en person som med bestämdhet påstod att han sent samma kväll som mordet inte bara sett den brunfärgade droskbilen vid Rosshyttan, med tända lyktor, utan också en motorcykel i dess följe, även den med lyktan tänd. Det skulle i så fall förklara hur mördaren tagit sig från Rosshyttan sedan bilen körts in i

SÖRBOMORDET

19

skogen. (Och då var de minst två om mordet.) Stadsfiskal Tore Hellsten i Sala betraktade den uppgiften som ”högst betydelsefull”, ett problem var att man ännu icke fått fatt på personen som kommit med påståendet.

Fru Ingeborg Larsson, som varit på läkarbesök i Västerås, hörde av sig till polisen och berättade att på hemväg i en taxibil hade de på landsvägen blivit omkörda av Eriksson. Hon hade haft gott om tid att se in i den upplysta kupén och där, påstod hon bestämt, hade tre män suttit i baksätet. Hon kunde till och med beskriva dem: deras huvudbonader, överrockar, till och med ett par buskiga ögonbryn. Droskchauffören, kollega till den mördade, bekräftade att de blivit omkörda av Sven Eriksson en bit utanför staden och betvivlade inte att fru Larsson kunnat se in i den andra bilen. Dock ställde han sig skeptisk till att mer precisa iakttagelser kunnat göras under den knappa tid det tagit att köra om, i det disiga väder som rådde, med immiga rutor. Själv hade han hunnit uppfatta en person i baksätet, det kunde dock ha varit flera.

Tips kom från Avesta, Borlänge och Hedemora, från Stockholm och Göteborg, från Bålsta, Uppsala och Örebro, från Värmland, Småland, Södermanland, Skåne och Jämtland, även från Finland och Estland. Tidningar runt om i riket rapporterade om polisens spaningar. Salaposten noterade att på plats fanns fem Stockholmsjournalister ”vilka överbjuda varandra i sensationer”. Först efter tio dagar lämnade Sörbomordet Dagens Nyheters förstasida, för att ge plats åt fynden av fotografier från Andréexpeditionen, men redan nästa dag var Sörbo tillbaka på sidan ett: ”Kvarnsvedens dynamitarder bilmördarna? Två

20

DEN MAGISKA CIRKELN

signalement som stämma bra”. Svenska Dagbladet hade Sörbomordet på sin förstasida sju dagar i rad.

Kriminalpoliser från Stockholm bistod sina västmanländska kollegor med personal och erfarenheter, militärer från första flygkåren i Västerås genomsökte skogarna runt Rosshyttan.

Sörbomordet var ett av 51 mord och dråp det året, men inget vållade sådan uppståndelse: så brutalt, så förbryllande, ett så oskyldigt offer.

Mordplatsen förblev en gåta, också den plats där chauffören släpats på marken. Mordvapnet hittades inte.

Chaufförsmössan hittades inte heller, trots att man torrlade Sörbo bäck, undersökte botten med krattor och kolrakor. Motivet förblev lika dunkelt det.

Bara ett uppslag tycks ha haft med Sala att göra. Vid polisens genomgång av vapenlicenser i landet upptäcktes att en yngling i staden inte kunde visa upp den pistol han hade tillstånd för. Pistolen, en browning med samma kaliber som mordvapnet, skulle ynglingen ha använt vid en jakt knappt två månader tidigare, därefter förvarat den i ett uthus. Nu var pistolen borta, antagligen stulen.

Långt efter mordet stannade rädslan kvar i bygden. Artur Hjerpe berättar i sin bok Salaligan om hur han som tioåring levde i skräck för en påhälsning av mördarna i det ensligt belägna hus där familjen bodde. ”Jag minns tydligt hur rädd jag var för att somna om kvällarna, och varje gång jag hörde rasslet i landsvägsgruset från något fordon for jag upp i sängen och spejade ut bakom rullgardinen för att se om den stannade utanför vår grind.”

SÖRBOMORDET

21

Hans far, som skaffat en revolver under sin tid som skeppsmäklare i Nordafrika, hade hittills haft vapnet undanstoppat i en byrålåda. Nu tog han fram revolvern och lade den så att han lätt skulle komma åt den om natten.

Och liknande säkerhetsåtgärder vidtogs i många andra hem, framför allt på landsbygden i ensligt belägna hus och gårdar, där jaktvapen togs ned från väggarna, putsades och gjordes klara att tas i bruk.

Predikanten Oskar Karlsson, som varit nere vid bäcken och sedan underrättat polisen, påstod att en okänd bil flera gånger hade kört fram till hans stuga i skogsbrynet, stannat och stått där en stund, som för att markera att de visste var han bodde.

Måndagen den 24 november, tio dagar efter mordet, begravdes droskchauffören Sven Eriksson. Förutom änkan och de tre döttrarna, släkt och vänner, fanns där många kollegor, representanter från föreningar och företag, även borgmästare Viktor Åsberg i Västerås. Bilkortegen ut till kyrkogården räknade ett fyrtiotal fordon, däribland två bussar. Gatan upp mot kyrkan kantades av nyfikna åskådare. Officianten, domprost Fredrik Fåhraeus, uppehöll sig i sin betraktelse över ondskans förfärande makt och de oskyldigas lidande, men vädjade till de sörjande att ändå söka se en strimma ljus, även i denna stund, ty den bortgångne efterlämnade ett gott och älskat minne som inte skulle dö: – Han tjänade människor i ett farligt kall, där skadan,

22

DEN MAGISKA CIRKELN

till och med till döds, ofta står på lur. Stilla och obemärkt ville han vara i livet, ryktbar blev han genom sin plötsliga bortgång som upprört hela vårt land. Vem skulle ej gripas av hans öde? Vem skulle ej ömma för dem han lämnat efter sig, som voro honom så kära, och för vilka han var den bäste make och fader? Är er sorg mer än vanligt tung är dock allas deltagande mer än vanligt uppriktigt och innerligt.

På Stora Bio i Sala visades samma dag den barnförbjudna Chicagos undre värld, ”en sensationsfilm utan like”, med Joseph Schildkraut och Barbara Kent i huvudrollerna. ”En aktuell film till både ämne och miljö.” I en kommentar till de resultatlösa spaningarna skrev Sala Allehanda att ”man nu torde kunna utgå ifrån att endast en tillfällighet kan komma att röja gärningsmannen. I alla händelser synes det nu vara tämligen meningslöst att leta utefter vägarna i dessa trakter.”

Hela vintern fortsatte tidningarna att rapportera om nya tips och uppslag, personer som suttit i förhör, misstänkta för delaktighet i Sörbomordet. Gemensamt för de tips som kom in: de misstänkta var främlingar, på tillfälligt besök i trakten, och nu befann de sig någon annanstans, långt bort från Sala.